Ofta framträder också rena memento mori-symboler, i en linje av författarskapet som kretsar kring “känslan af död, upplösning, förgängelse” (DL 11-12). Naturligt nog är det ofta de åldrade gestalterna som får förkroppsliga dessa känslor. Den döende mormodern i Drömlandet är för Helge “redan mer död än lefvande”. Förnimmelsen är honom djupt obehaglig, inte minst när han tar hennes hand – handen är “knotig och brosktorr och kall som fågelfötter, blått skinn
143 Se exempelvis DL 70, 72, 120, 122, 174, 193.
144 I Drömlandet beskrivs Helges livskänsla med följande liknelse: “Han visste ingenting annat än att han var ensam som ett litet barn på en hed en mörk höstnatt, och att han icke kunde förebrå någon något, endast gråta öfver sin egen ensamma hjälplöshet” (DL 354).
i veck öfver ben och knogar. /.../ Och så handsken – det var ju en insvept mumiehand” (DL 10).
Enligt samma linje låter Berger upprepade gånger just åldrade personer utöva beteenden som symboliserar livets meningslöshet och drömmens omöjlighet. Då också morfadern så småningom insjuknar och förlorar förståndet, börjar han ständigt att sikta strösocker. Det börjar som en meditativ aktivitet, men han blir fixerad vid den, och snart behövs inget socker: “[d]en gamle skakade nu med samma förtjusning det tomma sållet /---/. Och där låg han alltså /.../ och siktade idel tomhet”. Vid ett tillfälle försöker hans sköterska ersätta sållet i hans händer med ett krucifix, för att ge något slags betydelse åt hans aktivitet, “men han stötte henne åt sidan och grep fastare om sikten” (DL 180, 183). Som Ahlund anmärkt, kunde “den traditionella vanitas-föreställningen” bli “brutalt radikaliserad” och “kunde få en ännu starkare laddning” i en värld som blir “allt mer ’avförtrollad’” och “allt mer sekulariserad”.145 Morfaderns tomma såll i Drömlandet, formar en parallellism med ett likartat motiv i Fata
Morgana; den gamla portvaktsfrun på Strandvägen är ålderdomssvag, och handen är “vissen
och knotig”. Hennes son har sedan länge gått under i Amerika – men hon har bevarat ett gammalt brev från honom, vari han fantiserar om sin återkomst till Stockholm som en rik och lyckad man. Hennes “gosse skulle komma hem som en sagoprins”, “på en hvit ångjakt med guldrand /.../ och styra rätt upp i Strömmen. Hon skulle stå på land och då skulle en båt med sex man ro ut från hans lustjakt. ’De tolf årorna lyftas och sänkas så det ser ut som guldregn i solen’” (FM 6). Sedan hon börjat bli dement går hon i oavbruten väntan på att detta ska inträffa, tror att sonen verkligen kommer att återvända till henne, och under just de fantastiska former som brevet beskriver. Därför försäkrar hon sig om att alltid bo nära vatten, och två gånger varje dag går hon ut för att se efter “om icke den hvita båten hade kommit. Det var detsamma om det var Mälaren eller Saltsjön, ja, hon skulle betett sig likadant ifall hon råkat tjäna vid Hammarby, det var i alla fall det där med sol som blänkte på vågtopparna ’som guldregn’ – som guldregn!” (FM 7). Vid sin sittplats inomhus, tittar hon istället i sin spegel, vari hon kan se ett hörn av viken. “Det var grumligt och smutsigt vatten, men i solen såg det ändå ut som guldregn” – en mening som än mer framhäver chimärens bedräglighet (FM 11). Precis som “Medusas skeppsbrott” och morfaderns sållande, löper guldregnet som ett ledmotiv genom berättelsen, och återkommer som en ihärdig påminnelse om alltings meningslöshet. “Och vattnet, lallade den gamla, å så vackert så – som guldregn”, och så vidare (FM 42). Motivet används även i andra sammanhang, där det får en dekorativ funktion och en mer poetisk innebörd, ofta i lyriska passager som denna: “[b]akom droskan glittrade viken genom 145 Ahlund 1994, s. 20.
tackel och tåg ända upp till portalens hvälfning. I sol, i silfver och guld, i guldregn” (FM 419).146
7. Utveckling och destruktion
… en hemskt ful apparat för lossning reste sig öfver pontonbryggan /…/. [E]n väldig maskin, två jättehjul, som snurrade rundt, genom golf och tak breda läderband, hvilka ormlikt runno och strömmade. Axlar vredos och kuggar vändes /.../. Metallmaskinen glänste som af fett och det stora, förfärliga hjulet gick rundt, rundt med dånande slag, och stålarmar sköto ut och in i starka tuber. Helge begrep ingenting af mekaniken, men han tyckte den malande jätten var en präktig sommarbild i det humör han kände sig. – Han maldes också, tyckte han, till ingenting under en obegriplig mekanism, som kanske, om man ville ta det riktigt högtidligt, var en form af lifslagen. (DL 158-159)
Förutom lyrisk beundran och iver att skildra den moderna civilisationen, är också utvecklingens destruktiva egenskaper essentiella för Berger. Han visar upp båda sidor, och flertalet exempel från dem båda har lyfts fram i tidigare kapitel, från tyglandet av naturkrafterna till skimret kring affärstemplet till boulevardernas asfaltsromantik. I det föregående kapitlet har jag redogjort för stämningen av undergång, vilken löper som en pessimistisk linje genom Bergers verk och rör sig med motiv som anknyter till annan svensk sekelskifteslitteratur. Som en medfödd grundstämning i protagonisternas psyken, uppstår den dock inte som en direkt reaktion på modernitetupplevelsen, utan framställs tvärtom som en del av deras arv. Visserligen brukar dekadensen idéhistoriskt betraktas i ljus av modernitetens tidskris, men hos Berger, som på vissa plan är före sin tid, utmålas dess känslosfär som obsolet, och ställs i motsatsförhållande till det moderna. Det är denna distinktion, som föranleder att den dekadenta undergångsstämningen å ena sidan, och den amerikanska modernitetens rent destruktiva effekter å andra sidan, behandlas under olika rubriker. Den pessimistiska utgångspunkten framställs som oberoende av de påtagligt destruktiva, samhäll-eliga effekterna. Med detta inte sagt att det saknas all beröring mellan dem, eller ens att det 146 Det är också värt att nämna gumman Tilda, i samma roman, med sin besatthet av att i det oändliga lägga patienter som inte går ut (FM 336).
råder en strikt uppdelning – och ibland får de även interagera, och kan användas för att intensifiera varandra litterärt. I Bendel & Co beskrivs kontorsarbetarna på ett sätt som påminner om mormodern i Drömlandet: “såg man på dessa skrifvande, räknande, läsande och antecknande gestalter, blefvo de efter en stunds betraktande till skelett. Den osunda ansiktsfärgen, de slappa dragen, /.../ händerna med ett myller af blåa ådrar i fuktig, hvit hud, kotaxlarna och handklaversbrösten förutsade det hastiga slutet” (BC 313). Det är ett exempel på hur den nedärvda och mer abstrakta undergångsstämningen kan konvergera med konkreta effekter av amerikansk modernitet.