Vapenexport: nutid och framtid

Jag anknyter här i första hand till kapitel 7, och särskilt till några av punkterna i slutet av detta kapitel.

Den dubbla innebörden i återhållsamhet. Debatten om vapenexport har under de

senaste åren handlat i huvudsak om att prövningen av mottagare borde bli noggrannare och bygga på mera restriktiva principer. Fredsrörelser och andra folkrörelser har starkt betonat att export inte bör ske till länder som kränker mänskliga rättigheter. Det gäller att skärpa reglerna mot ”dåliga” köpare. Uttalanden eller motiv till stöd för en allmän

återhållsamhet med vapenexport från Sverige är svårare att finna. Maning till

återhållsamhet (restraint) finns dock till exempel i EU:s uppförandekod. Kanske utgår många politiker och opinionsbildare från att restriktivitet i ”kanterna” också leder till återhållsamhet i ”huvudfåran”? Kan uppmärksamheten på ”dålig” export få resten av exporten att framstå som ”bra”? Är export till länder inom EU samt USA, Norge och Schweiz så oproblematisk som den vanligen framställs (av t ex KRUT, jämför kapitel 7). Den dubbla innebörden bör på olika sätt belysas (intervjuer, dokumentstudier, debatt…). Hur exporten och dess inriktning relaterar till det långsiktiga målet att avskaffa vapen och vapenhandel över huvud taget är också värt att fundera på – och forska över.

Internationalisering och kostnader. I den klassiska doktrinkedjan (se kapitel 1) ingick

att sprida svensktillverkade vapen så att den styckekostnad som den egna Försvarsmakten måste stå för kunde begränsas. Gäller samma sak för dagens internationella samarbete kring vapenutveckling? Leder detta verkligen till lägre kostnader? Att så är fallet är ett grundantagande numera (se t ex FXM hemsida) vilket sannolikt bygger på standardantaganden i nationalekonomisk litteratur. Stordrift och längre serier borde leda till lägre kostnader, allt annat lika. Men allt annat är sällan lika.

82 _{Referens Thomas Jonter, professor i internationella relationer, ekonomisk-historiska institutionen vid} Stockholms universitet.

Samarbete mellan parter i olika länder, i synnerhet om dessa har olika huvudmän och har skilda kundkretsar i övrigt, kan leda till extrakostnader och ineffektiviteter. Dessa kan mycket väl äta upp de förväntade samarbetsvinsterna. Det torde finnas exempel som pekar i båda riktningarna inom rymdindustrin (kommersiella satelliter), bilindustrin, telekom och andra högtekniska branscher. (Till detta kommer sådana invändningar som RiR har uttalat, se ovan avsnitt 9.1.3). Empiriska undersökningar framstår som högst angelägna.

EU-kopplingen. Under arbetet med denna rapport har jag sett att referenserna till EU:s

regelverk ökar starkt, särskilt under de senaste 10 åren. I många fall framstår regelverken som snåriga och svårtolkade, dessutom oskönt utformade rent språkligt. Det är dock oundgängligt att även forskare och journalister sätter sig in i detta regel- verk. Den ökade transparens och politiska synliggörande som är högst önskvärda kan annars förvandlas till sin motsats på grund av vårt medlemskap i och beroende av EU.

Kärnvapenlänken. Det bör ligga i linje med svensk politik för massförstörelsevapen att

vi vid export till EU-länderna Frankrike och England samt till USA begär garantier för att produkterna varken direkt eller indirekt skulle användas i förbindelse med kärnvapen. Denna kontroll är i dag, såvitt jag har kunnat finna, obefintlig eller ytterst schablon- mässig och delas mellan ISP och SSM.

Motköp/offset. Vid stora vapenaffärer som görs upp mellan stater, ingår numera nästan

alltid regler om motköp (på engelska: offsets). Avsikten med sådana är flerfaldig. Huvudmotivet är att köparlandets betalningsbalans inte ska försämras genom köpet. Som ett viktigt sekundärt motiv anförs att mottagarlandet kan höja sin tekniska nivå, generellt inom flera sektorer, specifikt inom försvarssektorn eller ännu mer specifikt inom den sektor som det försålda vapnet representerar. Alla dessa tre motiv har förekommit i samband med motköp till JAS Gripen (se Resare 2010 och Brune 2009 om Sydafrika, aktuella tidningsuppgifter i början av december 2011 om Schweiz). Det kan finnas en tendens att motköpen tillmäts mycket stor betydelse i samband med köpeavtalet, men att varken säljare eller köpare senare visar motsvarande energi att fullfölja dem.83 _{Forskningsläget är svagt. En FOI-rapport (Eriksson E A m fl 2007)}

innehåller värdefull systematik och viktiga iakttagelser om motköpens relation till konkurrenskraft och industriell kapacitetsuppbyggnad, liksom kring deras svagheter. Men även denna undersökning bygger på få och splittrade data: ”Relevant and reliable information on European defence equipment markets in general and offset in particular is scarce. To arrive at results we have had to use patchy and partly inconsistent data sets.” Offsets används inte av alla länder: några förbjuder dem. Ytterligare studier av offsets finner man i Hagelin (2004). Jag har också funnit några uppsatser i internationella tidskrifter. Vad gäller motköp vid svenska vapenaffärer borde dessa alltid följas upp av kontraktsslutaren och staten, men också genom oberoende forskning. Medel för sådan borde regelmässigt avsättas vid sådana affärer där motköp/offsets ingår.

Nytt försvar – nya materielbehov? Som nämnts i kapitel 4 och kapitel 7 har tänkandet

kring det svenska försvaret förändrats kraftigt från mitten av 1990-talet och framåt. Ledorden har varit revolution (RMA) och nätverksbasering (NBD). Rimligen bör dessa förändringar också leda till drastiskt annorlunda prioriteringar vad gäller vapen och

83 _{Resare (2010) redovisar ett antal tragikomiska exempel på inslag i motköpsprogrammet som ingen} efter en tid orkar bry sig om.

annan försvarsmateriel. Hur denna omprioritering ser ut är däremot inte lätt att urskilja. När detta skrivs kommer en ny JAS-debatt i gång: men hur ett ”super-JAS” skulle passa in i det nya svenska försvaret återstår att förklara.84 _{Riksrevisionen (RiR 2006:9)}

uttrycker sig relativt allmänt men bedömer att försvarsreformen tydligt påverkat materielplaneringen bl.a. då försvarsmyndigheterna ständigt prövar om ny materiel passar in i det nätverksbaserade försvaret (NBD). Samtidigt noteras att det nätverks- baserade försvaret betraktas som en metod under utveckling. Därför finns det problem i att avgöra vilken materiel som kan anses anpassad. Det är naturligt att vänta sig en spänning mellan traditionell materiel och sådan utrustning som är eller antas vara relevant för det nya försvaret. Som inom alla teknikområden finns en dynamik och ett ständigt nyskapande (Arthur 2009) vilket betyder att arvet (av kompetens, samarbetsmönster, marknadskunnande m m) både är en tillgång och en belastning.

Vad ska vi ha FXM till? Försvarsexportmyndigheten inrättades 2010 efter en ganska

summarisk utredning. Själva benämningen och nyinrättandet av en myndighet upp- levdes som provocerande båda av fredsrörelsen85 _{och den röd-gröna politiska}

oppositionen. När detta skrivs är det ännu oklart vilken roll som FXM kommer att spela. Det verkar rimligt att gigantiska globala koncerner som BAE Systems knappast behöver stöd av en svensk och ännu orutinerad myndighet. Det kan hända att FXM verksamhet till betydande del kommer att handla om försäljning av äldre materiel i Försvars- maktens ägo, som inte behövs i det nya svenska försvaret (se slutet av kapitel 4). En fortsatt uppmärksamhet på FXM från forskningens och den allmänna debattens sida förefaller motiverad – och en smula spännande.