Fosterföräldrarnas förväntning på fosterbarnen var att de skulle hjälpa till med vardagsgöromålen. Klockan sex gick Olof och de andra barnen upp för att hinna sköta ladugården innan skolan. När de sedan kom hem igen ifrån skolan fortsatte de med olika sysslor. Enligt Rönnlöf höll de på med arbetet fram till klockan sju eller åtta på kvällen. Syskonen Rönnlöf och de andra fosterbarnen undkom aldrig att märka av att de var fosterbarn
296 Intervju Rönnlöf, Olof 2006‐11‐22 kl.14.00–15.00. 297 Intervju Rönnlöf, Olof 2006‐11‐22 kl.14.00–15.00. 298 Intervju Rönnlöf, Olof 2006‐11‐22 kl.14.00–15.00. 299 Lantz. 2006, s.141. 300 Lantz. 2006, s.71. 301 Intervju Rönnlöf, Olof 2006‐11‐22 kl.14.00–15.00.
i Västrum. Fostermodern utövade ofta våld mot dem, ”ibland slog det upp stora bulor i huvudet efter spiskroken och dessa sprack ibland så att var och blod rann ner för huvudet och ansiktet.” Enligt Rönnlöf hade fosterfamiljen Svensson det tämligen bra ekonomiskt, ”de hade det bra ställt. De hade allting, allt vad de behövde själva, som andra i regel lånade.” Fosterfadern Johan hade eget tröskverk i sin ägo, ”men vi fosterbarn fick aldrig något. Köptes det något var det till dem själva eller till deras egna biologiska barn.” Till jul kunde barnen Rönnlöf få paket nedskickat till sig från en faster i Stockholm, ”det var det enda vi fick.” Anna och Johan Svensson adopterade aldrig något av de fosterbarn de tog hand om. De tillät heller inte att barnen kallade dem för mor eller far, ”vi skulle kalla dem tant och farbror.” Rönnlöf berättar också att det var torftigt med maten i fosterhemmet, ”hon var snål, vi fick inte äta oss mätta. Kött förekom väldigt sällan, vanlig mat var gröt, välling eller soppa.” Enligt Rönnlöf fick fosterbarnen heller inte sitta och äta med familjen kring köksbordet.302
Att bära in vatten och ved var en av Olofs första sysslor, ett arbete som skulle göras varje dag. Vid ett tillfälle höll fostermodern Anna på att duka fram tallrikar på bordet. Enligt Rönnlöf var det trångt i köket och han slog ned en tallrik med ett vedträ, vilket gjorde Anna arg.303”Hon tog vedträt och jag slängde mig mot dörren, för jag tänkte att här är det bäst att
rädda livet om det går. Och när jag slängde mig mot dörren så fick jag inte upp den, så jag sprang mot ett av fönstren och tänkte hoppa ut den vägen, då kom det där vedträt farande i luften, vet du. Det skulle naturligtvis slå mig i huvudet men jag bockade mig ner och det fortsatte förbi mitt huvud mot spisen. Där det slog omkull grytan som hon hade där, så att hela vällingen rann över spisen. Det enda jag minns var att hon stod där och att det rann tårar på hennes kind. Själv sprang jag ut. Sedan när det var mat på kvällen vågade jag inte gå in, jag var så rädd.”304Olofs fosterbroder Kalle kom till slut ut och berättade att fosterfadern Johan
var i huset och att det antagligen var lugnt för Olof att komma in, då Anna inte vågade slå barnen när Johan var i närheten.305
En annan händelse som Rönnlöf berättar om var den gången han fick följa med fosterfadern och hugga timmer i skogen en vinter. Under arbetets gång hade han på sig ett par stövlar som var för små, vilket orsakade skoskav. Dessa utvecklades med tiden till stora sår på hans fötter. Trots att han beklagade sig över stövlarna och värken för sina fosterföräldrar fick han varken byta stövlar eller besöka läkare, då fostermodern Anna motsatte sig det. En grannkvinna
302 Intervju Rönnlöf, Olof 2006‐11‐22 kl.14.00–15.00. 303 Intervju Rönnlöf, Olof 2006‐11‐22 kl.14.00–15.00. 304 Intervju Rönnlöf, Olof 2006‐11‐22 kl.14.00–15.00. 305 Intervju Rönnlöf, Olof 2006‐11‐22 kl.14.00–15.00.
förstod tillslut att det inte stod rätt till med Olof och först då fick han uppsöka läkare. Det visade sig att det uppstått benröta och blodförgiftning. Olof hamnade på Västerviks lasarett där han blev inlagd i ett par månader och trivdes så bra att han inte ville återvända till Västrum, ”det var så bra där, så att när läkaren kom och berättade att jag skulle skriva hem och be att de kunde komma och hämta mig, gjorde jag det inte.” Under lasarettvistelsen hade Rönnlöf fått äta upp sig. Läkaren kallade slutligen på fosterföräldrarna som skickade en fiskare att hämta Olof. På hemfärden åkte Olof och fiskaren med häst och släde på isen, ”vi fick övernatta hos folk på någon ö som fiskaren kände. Trots att jag varit sjuk fick jag sätta in hästen på kvällen och ge den vatten och fodra den”.306En positiv effekt av sjukhusvistelsen
var att Olof växt till sig så att fostermodern Anna inte längre vågade ge sig på honom fysiskt. Olof märkte av skillnaden och vågade ibland trotsa Anna. Enligt Rönnlöf vågade han be om mer mat till sig själv och sina syskon. Annas psykningar fortsatte dock som vanligt.307
Under sin tid hos Svenssons var Olof med om att det kom barnavårdskontrollanter från utackorderingsbyrån i Stockholm för att kontrollera att fosterhemmet var ett gott sådant och att barnen hade det bra. Enligt Rönnlöf hade dessa kontroller ingen större betydelse då Johan och Anna hade kännedom om besöken i förväg. Barnen kläddes upp i finkläder och de fick sitta med familjen vid matbordet. När kontrollanten väl återvänt till Stockholm återgick livet till det vanliga igen.308