Variabler kopplade till relationen revisor-klient

7.5.1 Ekonomiskt beroende – Signifikant samband

H9: Det finns ett negativt samband mellan revisionsbyråns ekonomiska beroende till klientföretaget och going-concern varningar, givet en finansiell belastning.

Genom denna hypotesprövning ville vi besvara frågan om huruvida revisionsbyråns ekonomiska beroende till klientföretaget kunde påverka utfärdandet av going-concern

varningar. Vi har kodat variabeln ekonomiskt beroende genom att studera förhållandet mellan uppdragsarvode och revisionsbyråns omsättning för uppdragsåret. Enligt den uppställda hypotesen föreligger det ett negativt samband mellan revisionsbyråns ekonomiska beroende och concern varningar. Med detta menas att revisorn är motvillig att utfärda going-concern varningar till företag som denne är finansiellt beroende av. Enligt våra

regressionsanalyser framgår det att variabeln ekonomiskt beroende har ett signifikant

samband med utfärdandet av going-concern varningar för finansiellt belastade företag. Enligt regressionsanalysen är sambandet starkt då det är signifikant på fem procentsnivån och med ett negativt betavärde, vilket tyder på ett negativt samband. Detta kan tolkas som att ju större revisionsbyråns ekonomiska beroende är mot klientföretaget, desto mindre är sannolikheten att en going-concern varning utfärdas för finansiellt belastade företag.

Flertalet andra undersökningar har undersökt sambandet mellan ekonomiskt beroende och going-concern varningar. Enligt Carson et. al. (2013) visar majoriteten av undersökningar gjorda i USA inte något samband mellan ekonomiskt beroende mot klientföretag och going-concern varningar. Merparten av dessa undersökningar har dock uppskattat det ekonomiska beroendet genom att mäta storleken på klientföretaget. Storleken på klientföretaget har uppskattas genom variabler som exempelvis klientföretagets omsättning, balansomslutning och antal anställda. Skillnader i forskningsresultat kan därmed vara hänförliga till olikheter vid operationalisering av variabeln. Vi argumenterar dock att det ekonomiska lämpar sig att uppskattas genom att studera förhållandet mellan uppdragsarvode och revisionsbyråns

omsättning för uppdragsåret. Dock kan operationalisering genom klientföretagets storlek fungera väl ifall undersökningssyftet är annat än att uppskatta det ekonomiska beroendet. Gällande studier utförda i Sverige undersökte Tagesson och Öhman (2010) om huruvida klientföretagets storlek påverkar utfärdandet av going-concern varningar. Denna studie avgränsar sig till konkursfall och grundar sig därför på analyser av korrekta varningar och revisorns typ-2 fel. Tagesson och Öhman (2010) fann inget samband mellan klientföretagets storlek och going-concern varningar gällande företag som gått i konkurs. Eftersom vi

uppskattat det ekonomiska beroendet genom en annan operationaliseringsmetod samt undersökt going-concern varningar generellt oavsett händelseförlopp efter varningen, kan dessa förhållanden förmodligen förklara varför resultaten inte stämmer överens.

Vårt undersökningsresultat stämmer dock överens med internationella studier av Carcello och Neal (2000) samt Ettredge et. al. (2011) vilka framhäver att det ekonomiska beroendet spelar roll då revisorn utfärdar going-concern varningar. Ettredge et. al. (2011) fann exempelvis i sin studie att större klientföretag löper mindre risk att erhålla going-concern varningar. Carcello och Neal (2000) argumenterar att mindre revisionsbyråer löper större risk att utföra en partisk granskning mot större klienter eftersom de kan ha svårigheter med att behålla sitt oberoende jämfört med större revisionsbyråer. Om en tolkning görs att det ekonomiska beroendet ökar med storleken på klientföretaget går det även att förklara forskningsresultatet med stöd av agentteorin. Fama (1980) menar att storleken på företaget kan öka informationsasymmetrin eftersom organisationen blir mer komplex då den består av en mängd olika divisioner och avdelningar. Det finns en risk att en sådan ökad informationsasymmetri minskar revisorns insyn, vilket skulle kunna innebära att revisorns benägenhet att utfärda going-concern

varningar minskar. Anledningen till detta är att revisorn på grund av begränsad insyn inte kan uttala sig med säkerhet om förhållanden i företaget.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att våra tester visade ett signifikant samband mellan ekonomiskt beroende till klientföretaget och going-concern varningar, givet ett finansiellt trångmål hos klienten. Vi kan därmed inte förkasta den uppställda hypotesen.

7.5.2 Revisorns ämbetstid – Inget samband

H10a: Det finns ett negativt samband mellan revisorns ämbetstid och utfärdandet av going-concern varningar, givet en finansiell belastning.

Långa samarbeten mellan revisor och klient kan i vissa fall leda till att revisorn förlorar sin objektivitet. DeAngelo (1981) framhäver exempelvis att längden på relationen mellan revisor och klient kan påverka både revisorns oberoende och kompetensnivå. Om revisorn har suttit på uppdrag en längre tid hos ett klientföretag kan denne få utökad kunskap om

klientföretagets specifika verksamhet, vilket kan underlätta vid granskningsprocessen. Dock kan en längre relation leda till att revisorns objektivitet blir hotad eftersom det finns en risk att samarbetet blir mer personligt. Eftersom revisorn kan förlora sin objektivitet vid längre

samarbeten uppställde vi hypotesen att ämbetstid påverkar utfärdandet av going-concern varningar negativt. Vi har uppskattat revisorns ämbetstid genom att kontrollera i

klientföretagens årsredovisning hur många revisionsberättelser som undertecknats av den nuvarande revisorn. Enligt den deskriptiva analysen (se tabell 17) hade revisorerna i denna undersökning i snitt en ämbetstid på 5 år. Den logistiska regressionen visade att det inte förelåg något samband mellan revisorns ämbetstid och utfärdandet av going-concern varningar, varvid den uppställda hypotesen kan förkastas.

Undersökningsresultatet stämmer överens med internationella studier gjorda av Knechel och Vanstraelen (2007) samt Ruiz-Barbadillo et. al. (2004) vilka inte heller fann något samband mellan revisorns ämbetstid och going-concern varningar. Frånvaron av ett samband mellan variablerna kan förmodligen förklaras av att revisorns ämbetstid både kan öka och minska tendensen att utfärda varningar. En kraft minskar tendensen att utfärda varningar på grund av att revisorn kan bli partisk, medan en annan kraft ökar tendensen för utfärdandet av varningar eftersom revisorns fördjupade kunskap om klientföretaget underlättar vid identifiering av osäkerhetsfaktorer (DeAngelo ,1981). Det finns även teori som stödjer resonemanget att revisorn är mindre benägen att utfärda going-concern varningar i begynnelsen av ett samarbete. Revisorn kan nämligen vara i större behov av att behålla sin klient i

begynnelsefasen på grund av alla uppstartningskostnader som det innebär att börja revidera en ny klient (Simon & Francis, 1988; Deis & Giroux, 1996; Dye, 1991). Geiger & Raghunandan (2002) hävdar även att revisorer är mindre benägna att utfärda varningar i inledningsfasen av ett samarbete. De fann i sin undersökning att revisorer är mer benägna att utfärda varningar vid ett längre samarbete. Carey & Simnett (2006) samt Ye et. al. (2011) fann dock att längre samarbeten mellan revisor och klient faktiskt kan leda till att revisorn blir mindre benägen att

utfärda going-concern varningar. Forskare verkar därmed inte vara överens om huruvida revisorns ämbetstid har någon inverkan på dennes benägenhet att utfärda going-concern varningar. Teorin framhäver dessutom att det finns flertalet olika krafter som verkar i olika riktningar då variabeln ämbetstid varierar. Sammantaget tolkar vi detta som att det inte går att dra några generella slutsatser angående om det finns något samband mellan revisorns

ämbetstid och utfärdandet av going-concern varningar för finansiellt belastade företag.

7.5.3 Byte av revisor – Inget samband

H10b: Det finns ett negativt samband mellan byte av revisor och utfärdandet av going-concern varningar, givet en finansiell belastning.

Finansiellt belastade företag har möjlighet att byta revisor i syfte att försöka undvika anmärkningar i revisionsberättelsen. Tendensen för företag att göra på detta vis brukar benämnas köp av revisorns åsikt (Krishnan et. al., 1996). Med detta i åtanke ställde vi upp hypotesen att byten av revisorer minskar sannolikheten att going-concern varningar utfärdas. I denna undersökning har vi kodat det som att ett byte ägt rum om revisorn bara haft uppdrag hos klientföretaget i ett år och ifall det var tillsatt en annan revisor det föregående året. Vi kan konstatera att ett byte av revisor hade ägt rum i 83 av 607 fall (se tabell 13) i denna

undersökning. I vår logistiska regressionsanalys framgår det att det inte föreligger något signifikant samband mellan förekomsten av ett byte av revisor och utfärdandet av going-concern varningar. Även våra specifika modeller bekräftar att det inte föreligger något statistiskt samband. Vi kan därmed förkasta denna hypotes.

Enligt internationella studier av Krishnan et. al. (1996) löper företag som bytt revisor större risk att erhålla going-concern varningar. Detta resultat går alltså emot teorin om att

klientföretag kan förbättra sitt omdöme i revisionsberättelsen genom att byta revisor. Menon och Schwartz (1985) samt Haskins och Wilhams (1990) framhäver dock att det inte finns något samband mellan byte av revisor och utfärdandet av going-concern varningar. Eftersom våra undersökningsresultat inte uppvisade något signifikant samband mellan byte av revisor och utfärdandet av going-concern varningar gällande finansiellt belastade företag samt att det finns tidigare studier som stödjer resultatet drar vi slutsatsen att forskningsresultaten är tillförlitliga.