Så vet min lärare att jag kan och då får jag visa vad jag kan

Den enda elev som säger sig ha fått ett mattemål utöver IUP-målen, är Cornelia som nämner att hon ska sluta räkna på fingrarna. Vid frågan på vad eleverna är bra på får jag svar som att räkna och subtraktion och addition samt vissa specifika uppgifter, som Frank och Sam som båda säger att de är bra på addition och subtraktion med tiolådor och entalsbollar, vilket är de uppgifter som dominerat i boken under observationstillfällena. Hur eller om läraren vet vad eleverna kan är flera elever osäkra säkra på. Fråga: Vet ni om (namn) läraren vet vad ni kan i matte?

33 Alfred: Äh, nej, tror inte det.

Kim: Neh, eller alltså jag vet inte. Jag: Brukar hon berätta vad ni är bra på? Alfred: Ne.

Kim: Jo lite ibland. Jag: När då?

Kim: Neh jag har ingen aning. Jo på det här provet så visade det vad vi behövde träna på och inte, men hon har inte sagt något om det.

Bella: Asså vi hade ju matteprov. Då fick hon ju kolla våra matteprov, men annars vet jag faktiskt inte. Jag: Hon brukar inte prata med er?

Per: Nej inte så ofta.

Bella: Nej, asså väldigt sällan. Hon har aldrig gjort det med mig. Om någon behöver hjälp brukar hon ju komma fram och hjälpa och då ser hon ju.

Jag: Hur vet ni om det går bra i matten eller inte då? Bella: Asså vi vet inte det...

Eleverna är tveksamma till om och hur läraren vet vad de kan men prov uppges vara ett sätt. Saga och Emma uttrycker sig dock vara säkra på att läraren vet vad de kan, återigen refereras till provet.

Saga och Emma: JA!

Saga: Eftersom vi hade den där grejsimojsgrejsimojset Emma: Provet! Det här provet.

Emma och Saga säger att det var på provet de fick reda på vad de kan utifrån poängen. Läraren sägs ha gått igenom vad de gjort fel på men Saga kommer inte ihåg vad det var, mer än att det var slarvfel. Wiliam och Thompson (2007) beskriver att delge resultat på ett prov för ”knowledge of results”, vilket kan associeras till elevernas feedback på provet, men kan inte relateras till formativ bedömning, då feedbacken inte säger något om hur arbetet kan förbättras, som framgångskriterier kan göra. Läraren brukar titta i matteböckerna när eleverna jobbar men brukar enligt eleverna aldrig säga något.

34

Frank och Sam tror att läraren vet var de ligger i matte men de vet inte hur hon vet det och inte när de får visa vad de kan. Frank säger att han fick maxpoäng på provet och att läraren därför inte sagt mer än att delge resultatet i poäng, ”knowledge of results”.

Jag: Hur gick det på provet? Frank: Ja, jag fick maxpoäng.

Sam: Det var ett slarvfel eller två slarvfel jag gjort. Det var bara två fel som jag gjort. Jag skrev 88 men det skulle vara 98. Men det visste jag egentligen. Sen var det en annan sak också.

Betoning på slarvfelen gör fler elever, vilket kan tyda på att det är viktigt att få höga poäng och att slarvfel egentligen är något de kan. Att det läggs så stor vikt vid poäng ser Heikka (2015) kan bero på lärares förhållningsätt till att just delge poäng som resultat och, som i Franks fall, har man alla rätt på provet säger läraren ingenting annat. I resultatpresentationen av observationerna berättar läraren för eleverna att det är en tävling mot sig själv och anger just maxpoäng på provet. Likaså verkar poängen leda samtalet vid de individuella provåterlämningarna.

Sam beskriver hur de, om de är klara i boken, får ta mattepapper som ligger på mattan i plastmappar som har olika färg beroende på hur svåra de är. Sam säger att de får bestämma själv vilken

svårighetsgrad man ska ta.

Sam: Det är meningen att man ska ta den som är bäst för en.

Sam berättar att eleverna själva får bestämma vilken nivå på mattepappret man tar och får testa sig fram om det är för lätt eller för svårt. Bella och Per berättar att det finns två olika matteböcker också, en som är lite svårare och med fler tal. Vilka elever som får vilken bok beskrivs också vara upp till eleverna själva. Eleverna kan utifrån bland annat Sam och Bellas förklaring inte ses delgivits några

framgångskriterier, utan ska själva fundera ut och prova sig fram vad som kan vara lämplig nivå. När jag pratar med Cornelia och Axel om att Cornelia har som mål att sluta räkna på fingrarna, som jag beskrivit ovan, berättar Axel hur han räknar på ett sätt som han menar är ganska ovanligt, att han räknar på fingrarna fast i huvudet. Axel förklarar att när han räknar 26+36 börjar han med 20+30=50 sen 6+6 =12 och då blir det 62. Han säger att han inte visat läraren hur han räknar, och att hon nog inte vet hur han tänker. Axel och Cornelia berättar att de inte brukar få berätta och visa hur de räknar i boken men att de får göra de på prov ibland. Det summativa provet eleverna gjort veckan innan kommer på tal och vilka poäng de fått på provet samt att det som var fel var slarvfel. Det är genom prov och att läraren kollar i boken som Axel och Cornelia tror att läraren vet vad de kan i matte.

35

Flera av eleverna tror att deras lärare ser vad de kan och får visa sin förståelse för vad de ska kunna när de gör prov. När de frågar om hjälp uttrycker även vissa elever att läraren kollar i boken. I övrigt beskrivs läraren aldrig kolla i boken och hon säger heller aldrig något. Eleverna uppger således att läraren inte vet om de räknar rätt eller inte i boken, och de vet inte själva om de förstått rätt. Eleverna i Heikkas (2015) studie beskriver hur de tror att proven spelar störst roll som betygsunderlag, vilket även bekräftas av lärarna i samma studie. Eleverna, likt eleverna i min studie, vet inte hur lärarna annars bedömer dem. En elev säger att läraren kanske bedömer i smyg (Heikka 2015). I Heikkas (2015) studie upprepar även fler elever att lärare ser till hur långt de kommit i boken, vilket kan ses i relation till de svar som getts under mina elevintervjuer då det upprepas att jobba långt och hinna klart är av stor vikt. Målen kan utifrån detta återigen ses vara att ha alla rätt på proven och jobba långt i matteboken, ett sätt som Heikka (2015) ser kan ha att göra med lärares förhållningssätt till boken och provet och dess stora inflytande på bedömningen. Förutom Alfred och Kim så verkar eleverna lita på lärarens

bedömningsförmåga utan att vet hur det går till, vilket även det ses i Heikkas (2015) studie då eleverna beskriver att de inte vet vad målen är men de litar på att läraren gör så att de når målen.

I Heikkas (2015) studie visar resultatet att eleverna, trots traditionell matematikundervisning med knapp målkommunikation, är nöjda med undervisningen, litar på att läraren lär dem rätt saker och inte vill ändra något. Detta är i likhet med vad eleverna i föreliggande studie säger då de upplever att deras lärare vet vad de kan och inte. Eleverna säger alla att matematik är roligt och lagom svårt. Heikka (2015) framhåller att detta kan beror på att eleverna är vana vid en viss typ av undervisning, vilket därför är vad de förväntar sig. Sivenbrings (2015) studie visar däremot att eleverna inte tror att lärarna vet vad de kan och lägger stor vikt vid hur de beter sig i skolan. Elever i Sivenbrings studie uppger sig spela ett spel för att lärarna ska tycka mer om dem och då ge högre betyg. Wiliam och Leahy (2015) beskriver hur mål ska vara kring lärande och inte beteende. I Sivenbrings (2015) och Heikkas (2015) studie uppges hur bedömning grundas på hur bra de koncentrerar sig, arbetar på lektionerna och hur mycket de ber om hjälp eller inte. Eleverna i min studie pratar inte så mycket om beteende förutom Sam och Frank som framhåller hur läraren säger att de inte får vara nära varandra för att de busar men att de kan räkna bra tillsammans hemma, och då busar de bara lite.