Finns det då några orsaker till att actionhjältar har svårt att röra sig bland genrefacken på samma sätt som andra skådespelare? Dramaskådespelare har till exempel en tendens att lättare bli accepterade inom olika filmgenrer. Robert De Niro är ett exempel på en sådan
skådespelare. Han är generellt känd för att göra dramafilmer, inte sällan med maffiarelaterade teman, och ändå har han på senare tid medverkat i komedifilmer som Meet the Parents
(Roach, 2000) och uppföljaren Meet the Fockers (Roach, 2004) utan att hans stjärnimage som en etablerad method actor blev ifrågasatt. På andra änden har vi Jim Carrey som påbörjade sin filmkarriär med Ace Ventura: Pet Detective (Shadyac, 1994) och som kom att bli starkt associerad till skruvade komedier under sin karriär, men som ändå togs väl emot i senare dramaroller, Eternal Sunshine Of A Spotless Mind (Gondry, 2004), och även i thrillers, The
Number 23 (Schumacher, 2007). Matt Damon är ytterligare ett exempel. Han är yngre än de
tidigare nämnda och han slog igenom år 1997 med dramafilmen Good Will Hunting (Van Sant) och har sedan dess utforskat i stort sett vartenda hörn av genreapparaten med filmer som
Dogma (Smith, 1999), Ocean’s Eleven (Soderbergh, 2001) och Bourne Identity (Liman,
2002). Han har även agerat som röst till en av karaktärerna i den animerade komedibarnfilmen
50
tydligt att det finns existerar någonting som hela tiden håller tillbaka 80-talets
actionskådespelare från att kunna göra denna transformation som andra genrers skådespelare lyckats med.
Ett skäl till detta kan vara actionfilmernas nischade konstruktion. Jag vill mena att det är en genre som inte sätter skådespel i centrum, utan snarare fokuserar hjältens fysik, hans/hennes förmåga att hantera ett vapen samt färdigheter i slagsmål. Jag vill också lyfta fram att
actiongenrens narrativ drivs framåt med hjälp av hjältens fysiska lösningar på de hinder denne stöter på och sådana här filmers klimax består väldigt ofta av en storslagen fysisk utmaning. Actionfilmer är således inte beroende av skickliga skådespelare för att locka sin publik, de behöver istället någon som är någorlunda vältränad och har den rätta fysiken. Därför blir associationerna mellan actionfilmen och dess hjälte väldigt distinkt. Allt detta är särskilt sant för just 80-talets actionfilmer – tidseran då muskler kom att dominera actiongenren, tidseran då Stallone, Schwarzenegger och Van Damme var som störst. Tasker för en grundlig
diskussion om 80-talets actionhjältar och hon skriver så här om saken:
The popular construction of Stallone’s star image in a variety of media has followed the identification of his image with Rocky and Rambo, an identification which is in line with the excessive, more disturbing connotations of the muscular male hero…
(2000, sid 84)
Tasker påstår att publiken identifierar Stallone som Rocky och Rambo, två hjältar starkt associerade till muskler och manlighet. Denna fysiska bild vi har av Stallone har, tillsammans med de otaliga actionroller han har spelat, fått oss att associera honom till våld, slagsmål och explosioner – det är en protagonist som löser sina problem med hjälp av sin fysik. Det blir således svårare för en publik att acceptera Stallone i en så avlägsen genre som till exempel en komedi än att kanske acceptera Robert De Niro i den genren. De Niro är naturligtvis i sin tur också associerad till en viss typ av film, men hans stjärnimage är inte konstruerad inom samma begränsade ramar som Stallones. I De Niros filmer lyfts hans talang som skådespelare fram och åskådarens bild av honom är inte lika nischad. Det gör det lättare för honom att röra sig bland olika genrer.
80-talets actiongenre var som jag nämnde mycket begränsad och behandlade väldigt specifika teman, vilket också begränsade dess skådespelare. Den stora utmaningen för en actionhjälte
51
från det decenniet att kunna accepteras som någonting annat var något som många
misslyckades med – även Van Damme och Schwarzenegger föll i sina försök. Avslutningsvis vill jag även nämna att finns det actionhjältar som har lyckats utvidga sin stjärnimage och accepteras i andra genrer, diskussionen jag för ovan är enbart just det, en diskussion kring ett tänkbart skäl till varför det inte har gått så bra för en av 80-talets actionstjärnor. Det är inte något som är skrivet i sten och självklart finns det andra faktorer som har påverkat.
Stallone är idag tillbaka med The Expendables, två filmer som snarare förstärker hans
ursprungliga stjärnimage, och han tycks inte ge sig på några försök att förändra den igen. Det är inte orimligt att påstå att Stallone vid 66 års ålder slutligen accepterat den han är inom filmbranschen i Hollywood och nu arbetar i medvind, inte i motvind.
8. SAMMANFATTNING
Sylvester Stallone är en skådespelare vars stjärnimage alltid har varit associerad till
actiongenren. Med dramathrillern Cop Land försökte Stallone bryta sig loss ur actiongenren för att kunna röra sig i bredare genreramar. I den här studien undersökte jag hur Stallone gick tillväga och varför han misslyckades med att förändra sin stjärnimage. Jag använde mig av filmforskaren Richard Dyers teorier om stjärnor och hur deras karaktärer uppfattas och konstrueras för att göra själva analysen. Dyer talar om vilka beståndsdelar som en karaktär är uppbyggd på och denna metod använde jag för att undersöka mina karaktärer. Jag inkluderade även Christine Geraghtys uppfattning om stjärnor då dessa hänger ihop med Dyers, star-as- performer, star-as-celebrity och star-as-professional. I analysen jämförde jag Stallones
karaktär Freddy Heflin (Cop Land) med Al Pacinos karaktär Vincent Hanna (Heat). Filmerna rörde sig inom liknande genrer, skapades inom samma tidsperiod och deras protagonister var båda poliskaraktärer och alla dessa likheter var tillräckliga för att jag skulle kunna ställa deras karaktärer mot varandra, med Vincent Hanna som ett slags mall att utgå ifrån. Analysen visade de många olikheter som existerade mellan en karaktär som existerade i en lyckad film (Heat) och en mindre lyckad film (Cop Land). Analysen visade att Stallones karaktär var en drömsk, blygsam sheriff medan Vincent Hanna kännetecknades av sin intelligens och sitt aggressiva lynne. Dessa egenskaper knöts tillbaka till Dyers uppfattning om karaktärer och vi förstod att Stallone försökt skapa en ”The Good Joe” bild av sig själv med Heflin medan Pacino fortsatte vara en ”The Tough Guy” i sin roll. Stallone var redan etablerad inom den
52
social typen ”The Tough Guy” med sina tidigare filmer och jag ansåg att han inte skulle ha tagit avstånd från denna bild, utan snarare omfamnat den för ha lyckats bättre med att förändra sin stjärnimage till star-as-performer. Hans karaktär borde ha varit en ”The Tough Guy” och denna redan existerande sociala bild borde ha använts som ett verktyg för att uppnå syftet med Cop Land. Jag avslutade den här studien med en diskussion kring varför 80-talets actionhjältar tycks har svårare att etablera sig inom andra genrer än den egna och jag visade på hur andra skådespelare inom andra genrer tycks kunna röra sig i ett bredare genrefält än 80-talets actionhjältar.
53
9. KÄLLFÖRTECKNING
Litteraturförteckning
Dyer, Richard (1998), Stars, New Edition, London, British Institute Publishing
Elmwood, Victoria. “Just Some Bum From the Neighborhood”: The Resolution of Post-Civil Rights Tension and Heavyweight Public Sphere Discourse in Rocky (1976), “Film & History:
An Interdisciplinary Journal of Film and Television Studies” 35.2 (2005) 49-59
Gates, Philippa. Acting His Age? The Resurrection of the 80s Action Heroes and their Aging Stars. Quarterly Review of Film & Video, Aug 2010, Vol. 27 Issue 4, p276-289, 14p
Geraghty, Christine (2000), Re-examining stardom: questions about texts, bodies and performance. I: Re-inventing Film Studies (Gledhill, Christine & Williams, Linda)
Motley, Clay. Fighting for Manhood: Rocky and Turn-of-the-Century Antimodernism, Film
& History: An Interdisciplinary Journal of Film and Television Studies 35.2 (2005) 60-66
Tasker, Yvonne. (1993) Spectacular bodies: gender, genre and the action cinema. London: Routledge
Internetlänkar
Duran, Paul. Stallone's ascent rooted in indies, Aug 9, 2010, Variety, http://www.variety.com/article/VR1118022750?refcatid=13
http://www.behindthename.com/name/Vincent http://www.behindthename.com/name/Frederick http://www.behindthename.com/name/Freddy
Filmografi
Rocky (1976, John G. Avildsen) Rocky II (1979, Sylvester Stallone) First Blood (1982, Ted Kotcheff)
54 Cobra (1986, George P Cosmatos)
Kindergarten Cop (1990, Ivan Reitman) Oscar (1991, John Landis)
Stop! Or my mom will shoot (1992, Roger Spottiswoode) Ace Ventura: Pet Detective (1994, Tom Shadyac)
Junior (1994, Ivan Reitman) Heat (1995, Michael Mann) Cop Land (1997, James Mangold)
Good Will Hunting (1997, Gus Van Sant) Dogma (1999, Kevin Smith)
Meet the Parents (2000, Jay Roach)
Ocean’s Eleven (2001, Steven Soderbergh) Bourne Identity (2002, Doug Liman)
Eternal Sunshine Of A Spotless Mind (2004, Michel Gondry) Meet the Fockers, (2004, Jay Roach)
Rocky Balboa (2006, Sylvester Stallone) Live Free or Die Hard (2007, Len Wiseman) The Number 23 (2007, Joel Schumacher) The Expendables (2010, Sylvester Stallone) Happy Feet 2 (2011, George Miller)