Vidare forskning

Mediatization-forskningen ger en enad bild av att politikens beroende av medierna ökar. Samtidigt har både den tidiga mediatizationforskningen och interaktionsforskningen framfört att det kan sägas finnas ett

58

ömsesidigt beroendeförhållande mellan medierna som kanal och politiken som källa (t ex Gans, 1979, Asp,

1986, Heritage, 1997, Clayman och Heritage, 2002). Kan de senaste två decenniernas stora våg av

mediatization-forskning ha dränkt aspekten mediernas beroende av politiken? Jag vill ställa frågan om det kan finnas en ännu ringa utforskad omvänd utveckling, skulle kunna benämnas politization av medierna.

(Begreppet politization of media har i enstaka fall använts tidigare men i andra sammanhang, se t ex Vivares och Martens, 2014 och Bos et al., 2016, och ska inte förstås som begreppet politicization of media som ibland används i sammanhang som rör politisk påverkan på medieinnehållet, exempelvis av

auktoritära regimer, se t ex Bashir et al., 2018, eller om politisering av vissa samhällsfrågor, se t ex Krzyzanowski et al., 2018). Med politization av medierna avser jag en eventuell utveckling i vilken medierna

anpassar sig efter politikens logik och riggar ett forum som politics-dimensionen av politikens logik

behöver. Medierna skulle kunna sägas dansa efter politikens pipa när de, just under valrörelsens kulmen när politiken har ett mycket stort behov av att nå väljarna, ger varje partiledare nästan en timme i rutan på bästa sändningstid, en timme där partiledaren enligt föreliggande studie får tala relativt fritt och har stora möjligheter att föra fram egna budskap. Det vore intressant om forskningen teoretiserade och empiriskt undersökte om det antingen finns en pågående förändringsprocess som kan betecknas som politization av medierna, eller om det är kommersialism-dimensionen av medielogiken som styr medierna – för i slutet av en

valrörelse drar politiken tittare, SVT:s partiledarintervju med Stefan Löfvén under valrörelsen 2014 blev näst efter Doobidoo Sveriges mest sedda program i tv vecka 35, med fler tittare bänkade framför tv- apparaterna än TV4:s Idol hade (MMS, 2014).

Mediatization får inflytande på olika nivåer av politiken – på institutionsnivå såväl som på politisk aktör- nivå där varje aktör hittar sina egna strategier och också har tränats in i sin roll olika länge. Den här studiens syfte har inte varit att jämföra olika aktörers ageranden men det kan ändå utifrån materialet konstateras att olika individer tycks utnyttja möjligheten till budskapspostinskott olika frekvent. Stefan Löfvén, som då den här studiens empiri sändes gjorde sin första valrörelse som partiledare och som kommit in i politiken utan att som riksdagsledamot eller kommunpolitiker ha tränat sig i att leverera budskap via medierna, tycktes utnyttja möjligheten till budskapspostinskott mindre frekvent än flera av de partiledare som både hade ministererfarenhet och mångårig erfarenhet som partiledare. Det kan också vara så att aktörerna gick in i partiledarintervjun med olika uppfattningar om formatets idé och syfte och därmed hade olika syn på vilka förväntningar som ställdes på dem. Det är möjligt att en del aktörer hade en tydlig bild av att de förväntades att så ofta som möjligt redogöra för vad de gick till val på – även när frågorna inte var ställda så – medan andra aktörer hade bilden att partiledarintervjuformatets främsta syfte var att skildra partiledaren som person. Olika politiska aktörer kan också ha olika uppfattning om hur politiker bör vara eller hur de själva vill uppfattas – det är möjligt att en del partiledare inte gillar tanken på att väljarna kan uppfatta dem som gåpåiga och därför valde strategin att ha en mer tillbakadragen

framtoning i partiledarintervjun än andra, vilken förde med sig att de tog tillfället i akt att lyfta fram egna budskap mer sällan. Studier som undersökte partiledarnas egen syn på partiledarintervjun som format och partiledarnas egna mål med partiledarintervjun skulle kunna bidra till mediatizationforskningen.

Den här studien begränsades till att undersöka vilka strategier partiledarna har för att lyfta fram sina budskap i svarsturer då de svarar på den ställda frågan. För att få en mer övergripande bild av hur

mediatization av politiken tar sig uttryck i steget före partiledarintervjun, inom den politiska

organisationen där både övergripande strategier och konkreta budskap mejslas fram, vore det önskvärt med studier på hur partiledaren som aktör och partiet som institution planerar partiledarens ageranden inför partiledarintervjun. Som en notering kan nämnas att det finns indikationer i materialet på att partiledarna i kniviga situationer inte svarar på frågan utan hemfaller åt budskap de sannolikt på förhand bestämt sig för att lyfta fram i intervjun, och således inte endast i fall då de enkelt kan svara på frågan som den här studien pekat på. Ekström (2006) och Clayman (1993) anför att många utnyttjanden, undvikanden och utmaningar uppstår som en följd av att frågan försätter politikern i en problematisk situation,

59

exempelvis på grund av ”dilemma or fork”-frågor (Rendle-Short, 2001, s 95) som summerande följdfrågor

eller påståenden som politikern varken kan svara ja eller nej på av hänsyn till olika faktorer. Att betona vad man går till val på tycks ibland också vara en utväg ur en situation där partiledaren inte snabbt hinner hitta svaret på frågan, kanske för att hen inte känner sig tillräckligt inläst på ämnet eller inte har tagit ställning. Det vore intressant att i kontexten partiledarintervjun studera om det är en på förhand formulerad strategi att i nämnda situationer snabbt luta sig tillbaka mot på förhand formulerade budskap. Sådana studier skulle också kunna bidra med kunskap om strategisk kommunikation och budskapsformulering, vilket skulle kunna höja kvalitén på mediehanteringsutbildningar och internt mediestrategiarbete.

60