Vilja att använda finska

4.3.1 Vilja – makronivå

Minoritetslagstiftningen utgår från de enskildas rätt till språk och kultur, men samtidigt har minoritetspolitiken språkens överlevnad som det långsiktiga målet. I regeringens minoritetspolitiska skrivelse (Skr. 2017/18:282) nämns inte de nationella minoritetsspråken som viktiga för flerspråkigheten eller som en resurs för individen och samhället. I stället positioneras de som en del av individens och samhällets kulturarv samt den samtida kulturen i Sverige (jfr Hult 2012). Att de nationella minoritetsspråken inte uppfattas som viktiga med avseende på samhällsnytta har kritiserats av företrädare för de nationella minoriteterna. Även barn uttrycker att de allmänna attityderna signalerar att minoritetsspråk och -kulturer är mindre värdefulla för samhället och individen jämfört med svenska (Orama 2011) och engelska.

Utvecklingen av ett minoritetsspråk påverkas av språkets status i samhället som i sin tur påverkar attityder gentemot talarna av språket och deras möjlighe- ter att studera i och på det eller använda det offentligt. I den svenska självsynen blev Sverige mångkulturellt och flerspråkigt först i modern tid, vilket betyder att man inte uppfattat den historiska dimensionen av hur de nationella minori- teterna behandlats och språken använts i Sverige. Det finns en lång tradition av nedvärdering av dessa grupper och deras språk. Detta har lett till att språkens ställning försvagats i den privata sfären och förhindrats i offentlig kommu-

nikation (Lainio 2014; jfr Montrul 2016). Attityderna påverkar på olika sätt de nationella minoriteternas språkval. Ett exempel är att föräldrar uttrycker sitt stöd för två- eller flerspråkighet men inte agerar enligt dessa tankar. De bereder inte sina barn möjlighet till modersmålsundervisning eller tvåspråkig undervisning, eller använder inte språket själva (jfr Latvalehto 2018). Även rädsla för diskriminering och hatuttryck påverkar ställningstagandena. Detta förstärker viljan att medvetet begränsa språkets användning till hemmet och familjemedlemmar.

Attityderna till ett minoritetsspråk är som angetts paradoxala: samma majo- ritetsindivider ser till exempel ut att å ena sidan ha positiva och stöttande attity- der till olika modersmål och flerspråkighet offentligt, men å andra sidan vänder man sig mot dessa och pekar ensidigt ut svenskan som centralt fokus och kul- turvärde i praktiken (Wingstedt 1998). Avoga inställningar till andra språk än svenska och flerspråkighet signaleras även i olika regleringar. Exempelvis har skollagens bestämmelse sedan 1960-talet, att en elev bara kan ha ett moders- mål6 _{och få modersmålsundervisning i enbart ett språk, kontinuerligt bidragit} till en reduktion av bruket av minoritetsspråk och flerspråkigheten (jfr SOU 2019:18).

4.3.2 Vilja – mesonivå

Förutom de tidigare utbildnings- och språkpolitiska målen att assimilera elev- erna har de långvariga negativa attityderna till och diskrimineringen av de nationella minoritetsspråken och nationella minoriteterna fått andra effekter (se t.ex. Diskrimineringsombudsmannen 2008). Exempelvis har kolonisering av urfolket samerna, antiziganism och antisemitism samt åsidosättandet av de nationella minoriteternas rättigheter inom skolväsendet medverkat till att språ- ken nu har gått in i en fas som kräver revitaliseringsinsatser.

Det svenska skolväsendet har i praktiken bidragit till språkbytesprocessen bland de nationella minoriteterna under olika perioder: flerspråkiga barn har under sin skolgång omformats till mindre språkkunniga vuxna i sitt första- språk. Det innebär bland annat att strävan att utveckla och bygga upp kom- petens i språken som eleverna tar med sig till skolan misslyckas. Även om exempelvis samiska förekommit i undervisningen har den, innan sameskolans formella etablering 1977, använts mestadels som ett medel för språklig, kultu- rell och religiös försvenskning av eleverna (Lainio & Pesonen u.u.).

6 _{Om det finns särskilda skäl kan dock en romsk elev som kommer från utlandet få läsa två} språk (Skolförordning 2011:185, 9 §).

I förarbetena till språklagen betonades att synligheten för de nationella minoritetsspråken i offentligheten är en viktig del av främjandet av språken (t.ex. SOU 2008:26). I Språkrådets uppföljning av språklagen tio år efter dess tillkomst konstateras, trots intentionerna bakom lagstiftningen, att de natio- nella minoritetsspråkens offentliga utrymme, nationellt och lokalt, är mycket begränsat till både form och innehåll samt att språklagens intentioner inte efterlevts. Rapporten visar att språken i stort sett är osynliga, även om viss syn- lighet för finska, meänkieli och samiska förekommer i förvaltnings kommuner i norra Sverige (Bylin & Spetz 2019).

4.3.3 Vilja – mikronivå

Vid tiden för Fortis-projektet var de allmänna attityderna till sverigefinskan relativt negativa, och i intervjuerna från 1990-talets början finns flera exempel på hur informanterna känt att det inte varit enbart positivt med kunskaper i finska i skolan. Virve ger uttryck för känslan att bli retad i exempel 5:

Exempel 5.

Virve 1991: Mm / joo ku mie olin ihan pien / mie en muista / ku mie olin sellases koulus kun xx / en mie muista oliks se / ku mie olin toises luokas tai jotain ni / sit meil oli ruokatunti ja / mie söin aika nopee sit mie menin jonku kaverin kaa istuu jonne penkille / siel niinku / sit kaikki tytöt luokassa tuli minuu vastaan ja alko sanoo kaikkii että / suomalainen ja kaikkii / FINNE ja mie en oikeen muis- tan nyt kaikkii mitä ne sanoo mut / aika paha miel tuli ja sit / kui- tenki ne jätkät mun luokas tuli minuu / minun puolelle ja sano että / lyöänks me niit tai niinku mitäs ne nyt keks kaikki nii mie sanoin ei tarvi / mut / s- sen jälkeen ei (o sanont-) sanottu koskaan mitään Övers. Virve 1991: Mm / ja när jag var alldeles liten / jag kommer inte ihåg / när jag var i en sådan skola som xx / jag kommer inte ihåg om det var / när jag gick i andra klass eller nåt så / sen hade vi lunchrast och / jag åt ganska snabbt sen gick jag med en kompis och sitta på någon bänk / där liksom / sen / alla tjejerna i klassen kom mot mig och började säga allt att / finsk och allt / FINNE och jag kom- mer inte riktigt ihåg nu allt vad de sa men / jag blev ganska ledsen och då / i alla fall killarna i min klass kom på min / min sida och sade att / ska vi slå dom eller liksom vad hittade de nu på allt så sa jag att det behövs inte / men / e-efter det har inte (har sagts) sagts nånsin något

Även utanför skolan har informanterna mött negativa attityder till att använda finska, bland annat berättar Emmi att hon förbjudits att tala finska med finsk- språkiga elever på det fritidshem hon arbetade på i början av 1990-talet (jfr Lainio 1995a, Bijvoet 1998, Finndjävlar 2016).

Trots dessa negativa tongångar förenas de intervjuade individerna i början av 1990-talet och i början av 2010-talet av en positiv inställning till det finska språket och den finska kulturen. De positiva attityderna leder dock inte alltid till en vilja att använda finska i fler sammanhang eller till att söka sig till finsk- språkiga sammanhang. Exempelvis uttrycker flera av informanterna att den finska musiken känns främmande och att de därför inte lyssnar på den, eller att deras transnationella kontakter minskat eller upphört genom åren (jfr Haikola 2012). Debatten om nationella minoriteter och rätten till minoritetens språk, kultur och historia är vidare obekant för samtliga vuxna informanter, liksom beslut om ett ökat stöd för finskan (Pesonen u.u.).

Den sammantagna bild som träder fram är att informanterna kunnat utveckla sina språkkunskaper i finska under vuxenlivet genom att fortsätta använda språket inom vissa arenor och med vissa individer. De som 2013 hade barn i grundskoleåldern hade dock inte kunnat motverka språkbytet hos sina barn trots intentioner att föra finskan vidare till nästa generation (Pesonen u.u.). Anledningar till detta går att finna i omgivningens attityder, språkpoli- tiska åtgärder och utvecklingen inom skolan både före och efter det att infor- manterna lämnade grundskolan på 1990-talet.