validering, invalidering, positiv affekt och negativ affekt är den bästa prediktorn för att förklara grad av upplevd ny förståelse för barnet?
En multipel regressionsanalys genomfördes för att undersöka vilken av variablerna relation mellan föräldrar och utredare, validering, invalidering och positiv affekt som bäst kunde predicera grad av upplevd ny förståelse för barnet (se tabell 5). Som nämnts ovan uteslöts negativ affekt ur regressionsanalysen. Positiv affekt och invalidering var båda signifikanta unika prediktorer för att förklara variationen i upplevd ny förståelse. Detta betyder att ju högre grad av positiv affekt föräldrarna upplevde, desto högre grad av ny förståelse för sitt barn upplevde de sig ha fått. Vad gäller invalidering innebär detta att ju mindre föräldrarna upplevde sig ha blivit invaliderade av utredaren i desto större utsträckning upplevde de att de fått ny förståelse för sitt barn. Av de två variablerna var positiv affekt den bästa prediktorn. Konfidensintervallen för dessa två prediktorer överlappade inte varandra. Variablerna relation och validering var inte signifikanta unika prediktorer för att förklara variation i upplevd ny förståelse.
Tabell 5. Multipel regressionsanalys (n = 32-33). Utfallsvariabel: ny förståelse.
95 % confidence-interval for B
B SE B β Lower bound Upper bound
Constant .25 7.33 -14.79 15.29 Relation .45 .35 .32 - .26 1.16 Validering - .29 .29 - .25 - .89 .30 Invalidering -1.02 .48 - .36* -2.01 - .04 Positiv affekt .33 .13 .40* .05 .60 R2 = .52 (p < .001), *p < .05.
Sammanfattning av resultat
Generellt var föräldrarna nöjda med återgivningarna och de rapporterade i stor utsträckning att de upplevt sig ha en god relation till utredarna. Föräldrarna rapporterade varken upplevelse av positiv eller negativ affekt i någon hög grad. Variablerna relationen mellan förälder och utredare, validering, invalidering, samt positiv affekt kunde tillsammans förklara lite mer än hälften av variationen i utfallsvariabeln upplevd ny förståelse för barnet. Föräldrarnas upplevelse av positiv affekt och att inte ha blivit invaliderade var de enskilt bästa prediktorerna för ny förståelse. Variablerna relation och validering var inte unika signifikanta prediktorer för utfallsvariabeln ny förståelse, men däremot förelåg i korrelationsanalyserna ett positivt samband mellan dessa variabler och upplevd ny förståelse. Utifrån studiens design går det endast att dra slutsatser om samvariation mellan variabler, även om man teoretiskt kan tänka sig en riktning mellan prediktorerna och utfallsvariabeln.
Diskussion
Föreliggande studie är en tvärsnittsstudie av föräldrars upplevelse av en återgivning efter en psykologisk utredning av deras barn. I uppsatsförfattarnas vetskap är detta första gången i Sverige som en kvantitativ studie görs av föräldrars upplevelse av en återgivning. Det teoretiska ramverket som används i studien är modellen för terapeutisk utredning, teori om validering och invalidering som har sitt ursprung i Dialektisk beteendeterapi, samt teori kring människans emotioner. Olika aspekter av föräldrars upplevelse undersöktes, såsom relationen till utredaren, föräldrars upplevelse av att ha blivit validerad respektive invaliderad av utredaren, föräldrars positiva och negativa emotioner, samt deras upplevelse av att ha fått ny förståelse för sitt barn. Studien ger en första indikation av hur återgivningar efter
barnpsykologiska utredningar kan se ut idag. Generellt var de svarande mycket nöjda med återgivningarna. Föräldrarnas svar indikerar att återgivningarna genomfördes i
överensstämmelse med vad litteraturen rekommenderar. Exempelvis upplevde föräldrarna i hög grad att de fick ställa frågor och att de fick svar på sina frågor, att barnets styrkor lyftes fram under återgivningen, samt att utredaren pratade på ett sätt som föräldrarna förstod. Att föräldrarna i så stor utsträckning var nöjda kan bero på att återgivningarna var väl genomförda och motsvarade deras förväntningar.
Validering och invalidering
Validering och invalidering antogs kunna förutsäga graden av upplevd ny förståelse för barnet. Av dessa variabler var det bara invalidering som var en unik signifikant prediktor för att förklara variation i upplevd ny förståelse, vilket betyder att ju mindre föräldrarna upplevde sig ha blivit invaliderade av utredaren i desto större utsträckning upplevde de att de fått ny förståelse för sitt barn. Validering var inte en unik signifikant prediktor för att förklara ny förståelse. Emellertid förelåg det ett medelstarkt positivt samband mellan variablerna validering och ny förståelse. Det förelåg ett starkt negativt samband mellan validering och invalidering, dock var det inte ett perfekt samband vilket innebär att validering och
invalidering i viss mån är parallella processer. Resultatet indikerar att frånvaron av
invalidering är viktigare än närvaron av validering för att föräldrarna ska uppleva att de får ny förståelse för sitt barn vid en återgivning eftersom invalidering var en signifikant prediktor för ny förståelse och att validering inte var det. Resultatet visar på vikten av att föräldrar inte ska uppleva sig bli invaliderade av utredaren under återgivningen eftersom det kan innebära att de inte kan ta till sig den information som presenteras och därmed inte får en ny förståelse för sitt barn.
Positiva och negativa emotioner
Vidare förväntades föräldrarnas emotioner under återgivningen förutsäga graden av upplevd ny förståelse. Detta bekräftades såtillvida att föräldrarnas upplevelse av positiva emotioner visade sig vara den variabel som bäst kunde förutsäga graden av upplevd ny
förståelse. Negativa emotioner förväntades försvåra för föräldern att uppmärksamma och ta in information om utredningsresultatet. Denna hypotes styrktes inte av resultaten. Negativa emotioner hade inget samband med ny förståelse, vilket var ett oväntat resultat.
Enligt litteratur på området förväntas en återgivning av barnets utredning kunna väcka starka emotioner hos föräldrarna. Att höra om sitt barns faktiska svårigheter samt att få ny och kanske oväntad information om sitt barn förmodas vara stressande för föräldrarna och antas kunna väcka negativa emotioner som sorg, ilska och skuldkänslor (Finn, 2007; Smedler & Tideman, 2009; Tharinger et al., 2008). I föreliggande studie fick 90 % av barnen en diagnos, vilket tyder på att återgivningarna till viss del måste ha innehållit information om barnets svårigheter och begränsningar. Föräldrarna rapporterade en mycket låg grad av negativa emotioner och en medelstarkgrad av positiva emotioner. Att föräldrarna inte upplevde några starka negativa emotioner står i kontrast till den litteratur som säger att återgivningar ofta kan väcka starka negativa emotioner. Nedan följer tänkbara förklaringar till att föräldrarna inte upplevde negativa emotioner i någon stor omfattning och att de upplevde en medelstark grad av positiva emotioner.
Uppfyllda förväntningar. En förklaring kan vara att återgivningarna i hög grad uppfyllde föräldrarnas förväntningar. I en stor del av fallen var det föräldrarna som var initiativtagare till utredningen och det kan antas att de kan ha förväntat sig att barnet skulle få en diagnos. En majoritet av utredningarna ledde även till att barnet fick en diagnos. Därmed kan det ha varit så att föräldrarnas förväntningar uppfylldes, vilket i sin tur kan ha lett till att de blev nöjda och inte upplevde negativa emotioner under återgivningen. Att föräldrarna dessutom rapporterade mer positiva emotioner än negativa kan bero på att barnet fick en diagnos och att föräldrarna därmed fick de svårigheter som de upplevt att deras barn har bekräftade och namngivna. Föräldrarnas positiva emotioner under återgivningen kan också förklaras av att föräldrarna känt sig hoppfulla inför framtiden, exempelvis inför att barnet kan
få rätt till stödinsatser. Att det idag dessutom råder ökat fokus på neuropsykiatriska diagnoser inom barn- och ungdomspsykiatrin (Ehrenkrona och Eriksson, 2010) och att exempelvis ADHD-diagnos blivit allt vanligare kan ha lett till att stigmatiseringen av barn med diagnos har minskat, vilket i sin tur kan vara bidragande till att föräldrarna inte upplevde starka negativa emotioner.
Bekräftelse av föräldrarnas bild av barnet. Den låga graden av upplevda negativa emotioner hos föräldrarna kan också tänkas ha en förklaring i vilken typ av resultat som presenterades och på vilket sätt det gjordes. Utifrån teorin om terapeutisk utredning bör de resultat som ligger närmast föräldrarnas bild av barnet presenteras först, därefter de resultat som till viss del förändrar föräldrarnas bild av barnet och sist de resultat som står mest i motsättning till föräldrarnas bild av barnet. Detta för att föräldrarna inte ska bli emotionellt överväldigade och för att de ska kunna ta till sig resultaten (Tharinger et al., 2008). Det kan tänkas att återgivningarna i studien genomfördes på ovanstående sätt och att föräldrarna därför inte blev överväldigade och inte heller upplevde negativ emotion i någon stor utsträckning. En annan tänkbar förklaring kan vara att utredarna till största delen
presenterade resultat som gick i linje med föräldrarnas redan existerande bild av sitt barn och i mindre grad presenterade resultat som till viss del gick emot föräldrarnas bild, samt inte alls presenterade resultat som krockade med föräldrarnas redan existerande bild av sitt barn. I terapeutisk utredning är ny förståelse för barnet ett uttalat syfte och utredningen anses vara en intervention i sig. De resultat som framkommer vid återgivningen och som krockar med förälderns redan existerande bild av barnet förväntas skapa en förändring i familjen och är på så sätt en del av interventionen (Tharinger, 2008). Att syftet med återgivningen är att
föräldrarna ska få ny förståelse för sitt barn har även varit utgångspunkten i föreliggande studie. Det är dock möjligt att ny förståelse för barnet inte var ett lika uttalat syfte med de återgivningar som undersökts. Under förutsättning att de återgivningar som undersökts i
föreliggande studie inte innehöll presentation av resultat som krockade med föräldrarnas redan existerande bild av sitt barn, kan man utifrån teori om terapeutisk utredning tänka sig att återgivningarna inte har lett till ny förståelse för barnet i någon större utsträckning. Detta styrks av att de svarandes poäng på delskalan upplevd ny förståelse för barnet låg runt medel, till skillnad från delskalorna relation, validering samt innehåll och genomförande där de svarandes poäng låg mycket högt.
Reglering av negativa emotioner. Ytterligare en förklaring till att föräldrarna inte rapporterade negativ emotion i någon stor utsträckning kan vara att utredarnas validering av föräldrarna minskade graden av negativa emotioner. Att visa bekräftelse och acceptans för en annan människa genom validering är ett sätt att reglera den andres emotioner (Linehan, 1993). Föräldrarna kan därmed ha upplevt negativa emotioner under återgivningen vilka kan ha reglerats genom utredarnas validerande beteende.
Relationen till utredaren
Föräldrarnas upplevelse av relationen till utredaren antogs kunna förutsäga graden av upplevd ny förståelse för barnet. Variabeln relation var dock inte en unik signifikant
prediktor för att förklara ny förståelse. Emellertid förelåg det ett starkt positivt samband mellan variablerna relation och ny förståelse. Föräldrarna rapporterade i mycket hög grad att de upplevde sig ha en god relation till utredarna. Att föräldrarna både var nöjda i hög grad och att de i stor utsträckning rapporterade en god relation till utredaren överensstämmer med vad forskningen säger om att relationen till barnets vårdgivare har ett starkt samband med föräldrars grad av tillfredsställelse med vården. Barnets kontakt med vården fortsätter ofta efter avslutad utredning och målet med behandlingen är att hitta bra sätt för barnet och familjen att hantera svårigheterna (Austin, 2011). Att föräldrarna upplevde en god relation med utredaren under återgivningen och en hög grad av tillfredsställelse är en bra förutsättning
för att föräldrarna i framtiden ska upprätthålla kontakten med vården samt följa rekommendationer och behandlingsplaner.
Att föräldrarna i mycket hög grad rapporterade en god relation till utredaren, att de i hög grad upplevde sig bli validerade av utredaren, samt att de i mycket stor utsträckning tyckte att återgivningarna uppfyllde de rekommendationer för innehåll och genomförande som litteraturen rekommenderar, kan bero på takeffekt. Att föräldrarna rapporterade att de upplevde sig ha blivit invaliderade av utredaren i mycket låg grad och att de upplevde negativa emotioner i mycket låg grad kan på motsvarande sätt bero på golveffekt. En möjlig förklaring till att tak- och golveffekt kan ha uppstått är social önskvärdhet. Dock klargjordes i följebrevet till enkäten att deltagandet var anonymt och att resultaten endast skulle redovisas på gruppnivå, vilket bör ha minskat risken för att social önskvärdhet skulle påverka svaren. Andra förklaringar till tak- respektive golveffekt kan vara att frågorna och svarsalternativen inte var tillräckligt detaljerade, samt att det kan ha funnits en systematisk skillnad (i grad av nöjdhet och en bra upplevelse) i upplevelsen av återgivningen mellan de föräldrar som svarat och de föräldrar som inte svarat på enkäten.
Brister i studien
Nedan följer en redovisning av möjliga brister i studien som kan ha påverkat resultaten.
Litet stickprov. Studien har ett litet stickprov med endast 33 deltagare, vilket medför risk för låg power (statistisk styrka) och därmed för att begå typ II-fel. Trots att stickprovet var så pass litet påträffades signifikanta samband. Eftersom endast fem
mottagningar deltog i studien och datainsamling enbart pågick i två och en halv månader var antalet möjliga deltagare begränsat. Ett sådant bekvämlighetsurval får konsekvenser för studiens externa validitet, vilket innebär att resultaten inte automatiskt kan generaliseras till andra mottagningar. Dessutom genomfördes under tidsperioden färre återgivningar än vad
mottagningarna i förhand hade uppgett, vilket bland annat berodde på en organisationsförändring på en av mottagningarna.
Bortfall. Av de föräldrar som mottog en enkät var det 59.8 % som inte besvarade enkäten. Det kan även ha funnits föräldrar som blev tillfrågade att delta i undersökningen men som tackade nej. På grund av praktiska omständigheter och att det var ett stort antal personal på de olika mottagningarna som administrerade enkäten gick det inte att få reda på hur många föräldrar som tackade nej till att delta. Dessutom har ingen bortfallsanalys gjorts vilket är en svaghet och medför ett hinder för generaliserbarheten. Därmed går det inte att avgöra om det finns en systematisk skillnad mellan de som svarat på enkäten och de som inte svarat. Exempelvis skulle det kunna vara så att de föräldrar som var mest nöjda och hade en generellt god upplevelse av återgivningen var de föräldrar som besvarade enkäten, medan de mindre nöjda föräldrarna som hade en sämre upplevelse valde att inte delta i undersökningen. Forskning visar att föräldrar till barn som genomgår en utredning kan vara belastade, vilket skulle kunna vara en förklaring till bortfallet.
Validitet. En svaghet med studien är att datainsamling endast skedde genom
självskattning. Det är svårt att fånga in ett komplext psykologiskt fenomen som ”upplevelse” genom självskattning. Dessutom är det stor sannolikhet att skattningar från den enskilda personen samvarierar eftersom alla delskalorna mätte intrapsykiska företeelser. Det skulle därför ha varit bra om självskattning hade kompletterats med andra sätt att samla in data, såsom intervju, observation och information från andra källor än föräldrarna. Framför allt hade det varit bra om utfallsvariabeln ny förståelse hade kompletterats med annan
information. På så sätt hade studien fått en högre validitet, dock fanns inte möjlighet till detta inom ramarna för denna studie och man kan även tänka att det är den subjektiva upplevelsen som är mest avgörande.
Vidare är den föreliggande studien en tvärsnittsstudie och det går därmed inte att säga något om riktning på sambanden, även om man teoretiskt kan tänka sig en riktning. Exempelvis fanns det ett negativt samband mellan föräldrars upplevelse av negativa
emotioner och föräldrars upplevelse av att ha känt sig validerade av utredaren. Teoretiskt kan man tänka sig att upplevelse av att bli validerad kan leda till en lägre grad av negativa
emotioner. Dock skulle det även kunna vara så att en låg grad av negativa emotioner hos föräldrarna gjorde att de upplevde sig bli validerade av utredaren. Det går inte heller att säga om sambanden beror på någon annan bakomliggande variabel som inte har undersökts.
Mätinstrument. Studien byggde på tre delskalor från skalan PEAS, skalan VIRS, skalan PANAS, samt två skalor utarbetade av uppsatsförfattarna. Då det i uppsatsförfattarnas kännedom inte existerar skalor som mäter föräldrars upplevelse av en återgivning
omarbetades både PEAS och VIRS för att passa återgivningssituationen. Denna revidering kan dock ha inneburit en inverkan på skalornas psykometriska egenskaper. Validering av skalan PEAS har gjorts genom jämförelse med skalan CSQ-8 (Austin, 2011). I föreliggande studie användes två delskalor från PEAS i de statistiska analyserna som båda uppvisade en stark samtidig validitet med CSQ-8. Validering av den ursprungliga skalan VIRS som mäter validerande och invaliderande beteenden mellan partners saknas i dagsläget (Carlsson & Larsson, 2010). Dessutom är den ursprungliga versionen av VIRS översatt till svenska och omarbetad i flera led utan att ha blivit validerad, vilket är ytterligare en brist. Skalan PANAS är validerad, medan detvå skalor som är utarbetade av uppsatsförfattarna inte har blivit validerade. Trots att mätinstrumenten var för sig uppvisade vissa psykometriska brister kan de tillsammans anses vara relativt giltiga för det studien avser att mäta.
Multikollinearitet. Att sambandet mellan variablerna relation till utredaren och validering var så pass starkt (r = .83), indikerar risk för multikollinearitet mellan dessa två prediktorer. Trots detta togs båda variablerna med i analyserna eftersom de antogs berika
resultaten genom att de mäter interpersonella erfarenheter utifrån olika teoretiska utgångspunkter.
Styrkor i studien
Föreliggande studie undersöker ett område som är högst aktuellt inom barn- och ungdomspsykiatrin men som det finns en avsaknad av forskning kring. I uppsatsförfattarnas kännedom har det gjorts kvalitativa studier som undersökt angränsande områden, men inte någon kvantitativ studie på just detta område. Att studien är kvantitativ är en styrka eftersom det möjliggör att studera samband mellan variablerna och att det innebär att det finns potential att kunna generalisera resultaten.
Styrkor i datainsamlingen. De deltagande mottagningarna var olika i sitt slag, vilket väl avspeglar de olika typer av mottagningar där barnpsykologiska utredningar görs. Dessutom var mottagningarna geografiskt belägna på olika platser (i en mindre tätort, i en mellanstor stad och i en kranskommun till Stockholm). Därmed återspeglar urvalet väl den grupp föräldrar vars barn utreds inom barn- och ungdomspsykiatrin vilket indikerar att
resultaten kan vara generaliserbara till andra föräldrar vars barn genomgår en barnpsykologisk utredning.
Styrkor hos mätinstrumenten. I studien användes tre olika skalor, samt frågor utformade av uppsatsförfattarna som komplement till de andra skalorna. Detta innebar att föräldrarnas upplevelse av en återgivning fångades in på flera olika sätt. Ambitionen var att undersöka föräldrars upplevelse mer djupgående än vad tidigare undersökningar om
klienttillfredställelse gjort, vilket har lyckats till viss del även om det också finns de begränsningar som nämnts ovan.
De skalor som användes i studien uppvisade en adekvat till god intern konsistens. Av de delskalor som ingick i de statistiska analyserna uppvisade alla delskalorna en god reliabilitet med en Cronbachs α mellan .80 och .95.
Framtida forskning
Studien utgör ett första steg i att undersöka föräldrars upplevelse av en återgivning och vidare forskning på området är motiverat. En fråga som väcks är varför negativa emotioner inte har ett samband med föräldrarnas upplevelse av ny förståelse för barnet. Studien väcker även frågor om hur man teoretiskt kan tänka kring relationen mellan positiva emotioner och föräldrarnas upplevelse av ny förståelse. Ytterligare ett område för vidare forskning skulle kunna vara att undersöka föräldrarnas nya förståelse för sitt barn på flera olika sätt, vilket skulle kunna ge en bredare och djupare bild av vad som ingår i begreppet ny förståelse. Exempelvis skulle man kunna jämföra föräldrarnas upplevelse av ny förståelse med utredarens upplevelse av att föräldrarna har fått ny förståelse. Det skulle även vara möjligt att mäta ny förståelse genomkunskapsfrågor eller genom observation av hur föräldrarna interagerar med barnet före och efter återgivningen. Det skulle även vara av intresse att göra en långtidsuppföljning av effekter av utredningar och återgivningar,
exempelvis genom att undersöka olika aspekter av barnets fungerande, interaktion i familjen och följsamhet till behandling. Till sist behövs framtida forskning om barnets upplevelse av