Vilo- och reaktionstid

Efter sammanbrottet, som i samtliga informanters fall ledde till sjukskrivning, följde en period av vila. Beroende på individens allmäntillstånd gestaltade sig denna vila på lite olika sätt. De informanter som fick hjälp innan utmattningen hunnit gå så djupt kunde ganska omgående börja ägna sig åt friskvård och hälsofrämjande åtgärder. De som upplevde en total kollaps i sammanbrottet hade istället behov av att bara ligga stilla och vila rent fysiskt. Till en början fanns inte kraften att aktivt ta tag i sin återhämtning och i något fall väntade även känsloreaktionerna på sig. Utrymme för detta skapades först efter den grundläggande vilan. Stefan beskriver det som att kroppen gick in på överlevnadsläge och bara gjorde det allra nödvändigaste.

Informanterna berättar om en påtaglig trötthet och nedstämdhet den första perioden av sjukskrivningen. Följande citat speglar denna upplevelse:

Det är som ett cementrör. Det står upp och jag ser något ljust kanske högst upp, men jag kommer inte ur. Det är bara cement runt. Så kändes det. (Kerstin)

Det är inte samma sorts trötthet det här liksom, den tröttheten kan man vila bort. Det här är liksom, som att hälla betong i armar och ben och dra med sig flera kilo varje dag, överallt. (Amina)

Amina beskriver att hon blev som ett barn till sina egna barn den första tiden. Döttrarna som bodde hemma var den som såg tecken på att mamma behövde vila. Amina själv hade ingen förmåga att tillgodose sina basala behov. Stefan beskriver på liknande vis att han tappade uppfattningen om tid och rum och sin förmåga att tänka rationellt. Han kunde inte hålla reda på när han varit på toaletten eller om han satt på en platta på spisen. I intervjun beskriver han sig själv som ett kolli den första tiden efter sjukskrivningen:

Du ville ju bara att dagarna skulle, liksom.. att det skulle bli kväll, natt så du kunde sova. Så att du fick glömma allting, släppa allting och kunna bli trött och sova. Så du sov i stort sett hela dagarna, för du orkade inte. (Stefan)

Efterhand, när den grundläggande återhämtningen ägt rum, upplevde Stefan att han sakta, men säkert började få mer klarhet i sin tillvaro:

29

Det var sakteligen en ny värld som öppnade sig då. Den såg ju exakt ut som innan, men du upplevde den på nytt igen då. Det började komma tillbaka, intryck, alltså det fick plats någonting. Som att solen skiner ute eller att det regnar ute idag. Det fanns inte innan. (Stefan)

De flesta informanter framhåller känslor av frustration och hopplöshet under vilo- och reaktionstiden. Att bara ligga stilla och vara inaktiv skapade uppgivenhet hos många. Eva och Carina belyser emellertid ett annat perspektiv. Eva menar att hon försökte ta tillvara på sin sjukledighet och inte känna dåligt samvete för att hon gick hemma. Carina förklarar det på följande vis:

Det var på ett sätt en skön känsla också, när det väl blev så illa så att jag blev liggande. För då hade jag ju liksom inga krav på mig längre att jag måste kämpa, för det hade jag ju innan då. […] Det var frustrerande på ett sätt, men samtidigt så var det skönt också att jag hade.. ja en riktig orsak till att kunna ligga då. (Carina) Att Carina och Eva upplevde en form av lättnad i och med sjukskrivningen kan eventuellt ha att göra med deras medvetenhet om situationen. Carina hade länge känt behovet av att vila, men inte kunnat på grund av familjesituationen. Eva hade också länge känt att något inte stod rätt till och att hon var i behov av ledighet. Övriga informanter uppger att de inte hade samma insikt om sin hälsa, de hade istället målsättningen att köra vidare i samma tempo. Utifrån Antonovskys (2005) teori om KASAM kan man tolka skillnaden mellan informanterna som att de vid sjukskrivingen hade uppnått olika grad av begriplighet och därmed hanterbarhet. Carina och Eva, som länge varit medvetna om och förstått sitt sammanhang, kunde lättare hantera den nya situationen än de informanter som inte hade samma insikt om sin sårbarhet. Hos dem uppstod en inre konflikt när de plötsligt tvingades till vila.

Ser man reaktionerna efter sjukskrivningen i termer av krisreaktion (Cullberg, 2006) kan man tolka det som att informanterna här genomgick en reaktionsfas. Känslor av hopplöshet och kaos infann sig och det började sakta gå upp för dem vad de hade drabbats av. Även känslor av sorg präglade enligt informanterna denna tid. Lars berättar att han hade nära till tårar och kände uppgivenhetskänslor. Kerstin grät mycket, liksom Amina som beskriver känslor av förtvivlan.

Cullbergs (2006) kristeori täcker en stor del av den process jag kunnat se hos mina informanter, dock behövs ett tillägg för att ge en rättvis bild av återhämtningsförloppet. Hos de individer som upplever svåra fysiska och kognitiva men av sin utmattning ser nämligen krisreaktionens förlopp lite annorlunda ut. För det första präglas varje fas av vila och återhämtning av kroppens funktioner. Då utmattningssyndrom är en psykosomatisk kris behöver inte bara psyket, utan också de fysiska och kognitiva funktionerna komma i balans. För det andra gör de fysiska besvären att man inte lika lätt kan lämna bearbetningsfasen och gå vidare. Även om man accepterat sitt tillstånd och

30

kommit igenom reaktionsfasen kan de kroppsliga fenomenen göra sig påminda och dra upp lidandet på nytt.

En tanke är att Cullbergs kristeori lämpar sig bäst för psykiska kriser, där lidandet är mer eller mindre övergående. En kris som ett dödsfall eller skilsmässa sätter förstås djupa och smärtsamma spår, men krisens styrka avtar med tiden (undantag om man fastnar i reaktionsfasen). När det handlar om fysiska åkommor, i synnerhet kroniska besvär, är lidandet mer pågående och intensivt. Man pendlar mellan reaktion och bearbetning och kan inte lika lätt lämna krisen bakom sig. Kriser som innehåller svåra fysiska och kognitiva besvär står därmed för ett pågående samspel mellan kropp och psyke. Dock vill jag lyfta fram att merparten av informanterna beskriver att de nått en nyorienteringsfas och kunnat gå vidare i livet. Ovanstående resonemang berör främst fall där de besvären är påtagliga och svåra.

I de fall utmattningen inte hunnit ta sig uttryck i total kollaps uppfattar jag att man går direkt på den aktiva, medvetna vilan där man försöker ta hand om sin kropp och hitta strategier för att må bättre. Denna fas har många likheter med Berniers (1998) tredje steg i återhämtningsprocessen (se s. 10) som hon kallar Återställa hälsa. Här gråter personen mycket och har svårt att kontrollera sina känslor. Samtidigt försöker man hitta vägar till avkoppling; känslomässigt, fysiskt och intellektuellt.

Sammanfattningsvis varierar vilo- och reaktionsfasen i styrka och utseende beroende på hur pass nedsatt individen är vid sammanbrottet. Kännetecken för denna fas är grundlig och kravlös vila, att låta kroppen och psyket återhämta sig. Att ta hand om sig själv genom att göra saker man mår bra av är viktigt. Det är också i denna fas som individen börjar förstå sin situation, vilket leder till känsloreaktioner som sorg, hopplöshet och frustration.

7.2.1 Strategier - vilo- och reaktionstiden

Vila och friskvård är något som blir en naturlig följd av utmattningen. Att avsätta tid för

vila och rekreation är något som samtliga informanter berättar varit nödvändigt. Schön

(2009) kallar vila för en inre strategi, vilket kan jämföras med copingteorins känslofokuserade coping, som går ut på att förhålla sig och anpassa sig till ett oföränderligt faktum (Lazarus & Folkman, 1984). I intervjuerna framkommer även betydelsen av olika typer av friskvård och naturupplevelser. Massage, meditation, promenader och yoga är några av de aktiviteter som nämns. Lars menar att han försökte ägna tid åt motion och åt sina fritidsintressen, som gav honom positiv input. Stefan talar om daglig vila och när han sedan började återfå lite ork, blev en del av rekreationen att sitta vid en sjö och meta. Följande citat speglar Stefans respektive Evas bilder av vila och friskvård:

Friskvård har betytt mycket, när man var så pass så att man kunde ta sig utanför lägenheten. För att rehabilitera sig själv alltså, en gång massage, en gång simhallen; simma, basta, bada. (Stefan)

31

Jag promenerade väldigt mycket gjorde jag, och så hade jag liksom böcker och lyssnade på och såhär. (Eva)

Även Glises (2007) och Sonnentags et al. (2009) studier visar på betydelsen av mental och fysisk avkoppling. Sonnentag et al (2009) klargör att vissa människor finner avkoppling i fysisk aktivitet, medan andra mår bättre av lugnare sysslor som meditation. Att återhämtningen är en individuell process, där individen finner sina egna vägar till avkoppling, styrks också av min empiri. Det finns åtskilliga metoder för att samla kraft och det är bara individen själv som kan avgöra vad som är bäst för honom eller henne. En förutsättning för att kunna tillgodogöra sig vilan och avkopplingen är att man tar avstånd från den situation som utlöst utmattningen, i många fall arbetet. Flera informanter beskriver hur de kände besvikelse och obehagskänslor gentemot sin gamla arbetsplats och drog sig för att ens komma i närheten av lokalerna. Detta är förenligt med Berniers (1998) forskningsresultat som tyder på att avståndstagande från arbetet är en viktig del i återhämtningen. Individen upprättar en form av psykisk distans till arbetet och riktar istället fokus mot det egna måendet.

Att lätta sitt hjärta för någon och prata om sina upplevelser och tankar framstår också som en viktig strategi för några av informanterna. Detta kan liknas vid en känslofokuserad strategi, sett till Lazarus och Folkmans (1984) indelning. Carina berättar att hennes kurator på många sätt var livlinan för henne under den tidsperiod hennes man var sjuk och hon hade två barn att ta hand om. Hon beskriver sin upplevelse av samtalsstödet:

Där kunde man ju verkligen, ja gråta eller bara berätta om hur jobbigt det var eller så. Så det fick jag ju mycket styrka genom det känner jag. Och det var nog det som gjorde att jag, ja.. kunde lätta på trycket lite. Och så gick det ett tag till och så gick man dit igen och pratade. (Carina)

Även Amina, Eva, Kerstin och Lars tar upp hur det varit hjälpande för dem att ventilera sina känslor och få hjälp att tänka i nya banor. Kerstin fick tillgång till samtalsstöd först efter tre år, berättar hon. I början var hon så trött och dålig att hon inte förmådde att ta några egna kontakter. Läkaren erbjöd inte heller någon samtalskontakt utan gav henne rådet att ”gråta ut”. Här kan man återigen framhålla betydelsen av det första mötet med sjukvården. Möts man av en kunnig läkare som har förmågan att förstå patientens situation ökar chanserna för att man får rätt behandling, som exempelvis samtalsstöd. Blir det istället som i Kerstins fall, att man möter en läkare som inte har kunskap om utmattning, riskerar återhämtningen att bli fördröjd. Det behövs således kompetens kring utmattningssyndrom och en förmåga att lotsa patienten rätt.

Sett till teorin om KASAM är en förutsättning för hanterbarhet att man upplever sig ha resurser för att klara av sin tillvaro. Antonovsky (2005) menar att resurserna kan finnas hos individen i fråga eller hos någon i dess omgivning. Samtalsstöd är ett exempel på en

32

resurs som finns utanför individen själv. Genom att man får möjlighet att dela sina problem med någon, som dessutom kan ge stöd i hur man ska tänka och handla, tillförs man resurser som ökar känslan av hanterbarhet.