län. I och med EU-inträdet 2005 började habitatdirektivet (Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter) att gälla, med nya krav på både naturtypsindelningar och beva- randeformer. Under 1999 antog riksdagen nya miljökvalitetsmål för Sverige och under 2001 antogs en precisering i form av delmål. År 2005 antogs det sextonde miljökvalitetsmålet ”Ett rikt växt- och djurliv” som omfattar biolo- gisk mångfald generellt. Såväl det senare som flera andra mål berör våtmarker på olika sätt, men miljökvalitetsmålet ”Myllrande våtmarker” berör enbart våtmarker. Detta mål omfattar fem delmål: ”strategi för skydd och skötsel”, ”myrskyddsplanen”, ”skogsbilvägar”, ”våtmarker i odlingslandskapet” och ”åtgärdsprogram för hotade arter”. Naturvårdsverket och miljömålsrådet har nyligen föreslagit reviderade delmål (Naturvårdsverket 2007b, Miljömålsrådet 2008).
Under snart ett decennium har regeringen förstärkt anslaget för biologisk mångfald till en nivå på ca 1,5 miljarder kronor per år för att möjliggöra att målen nås. Ytterligare en aspekt som påverkar dagens miljöarbete på ett mar- kant sätt är åtgärder kopplade till att möta hoten från ett förändrat klimat. Sammanfattningsvis kan man säga att behoven av kunskap om biologisk mångfald har både ökat och förändrats sedan VMI avslutades i större delen av landet.
hur motsvarar Vmis resultat dagens behov av våtmarkskunskap?
Habitatdirektivet berör bl. a. skydd av livsmiljöer, eller i vardagligt tal ”natur- typer” som preciserats i en specifik lista. EU-kommissionen har dessutom antagit en tolkningsmanual för de berörda naturtyperna. Sverige och Finland hade mycket begränsade möjligheter att påverka dessa listor, vilket gör att vi tvingas leva med att för flera miljöer har naturtypsindelningarna en delvis ”kontinental” prägel som inte stämmer så bra med nordiska förhållanden och traditioner.
För våtmarker innebär detta att flera för oss allmänt förekommande våt- markstyper klumpas ihop till en. Detta gäller framförallt typen 7140 ”öppna svagt välvda mossar, fattiga och intermediära kärr och gungflyn” som i VMI är uppdelad i flera olika myrtyper. VMIs typ ”svagt välvda mossar” blir i ”EU-sammanhang” uppdelad i två typer, en öppen del som innefattas i 7140 medan de skogsbeklädda ingår i en annan av direktivets typer 91D0 ”skogbevuxen myr”. För att komplicera det hela ytterligare så innefattar den senare i sin tur även delar av de skogbevuxna kärren, som i VMI klassas som ”topogent kärr” eller ”soligent kärr”. Våtmarker som i VMI förekommer som mindre element inom ett våtmarksområde är en egen våtmarkstyp enligt direktivet, t.ex. ”källor med tuffbildning”. Ytterligare ett exempel på olikheter är att av Nordens 30–50 olika vegetationstyper som förekommer i VMI-typen
topogena kärr har en valts ut som egen ”typ” enligt direktivet; ”kalkkärr
med gotlandsag”. Med dessa exempel visas två saker, dels att de två systemen ibland stämmer mycket dåligt överens och dels att systemet för indelning av våtmarker i ”typer” enligt habitatdirektivet är en systematisk katastrof. Detta kan exemplifieras med att komplexa myrar som ”aapamyr”, som i sig inne- håller ett flertal myrtyper och 50–100 olika vegetationstyper, betraktas som en ”naturtyp” med samma dignitet som en enskild vegetationstyp, som i sin tur kan förekomma som element inom aapamyr-komplex och ett flertal andra våtmarkstyper.
I allmänhet håller dock VMIs indelningssystem och tillhörande paramet rar en tillräckligt hög detaljeringsgrad så att det är möjligt att översätta dem till habitatdirektivets naturtyper (se t.ex. Backe 2007), men viss komplettering av inventeringsdata skulle behövas för att få systemen helt kompatibla.
Rörande arbetet med att uppnå miljökvalitetsmålen har VMI i varierande utsträckning kunnat vara ett bra instrument, men även här skulle viss komplet- tering behöva göras. VMI har gett ett fullgott underlag för att värdera våtmar- kernas allmänna status i Sverige, vilka typer av våtmarker som förekommer var i landet, vilka som är vanliga och vilka som är sällsynta, deras biodiversi- tet (på en översiktlig nivå) och kanske det allra viktigaste, graden av mänsk- lig påverkan som ger negativa effekter på hydrologi och biologisk mångfald. Detta underlag har exempelvis skapat möjligheten att avgränsa delar av landet som bör omfattas av generella dikningsförbud och den stora mängden infor- mation för varje objekt, har varit ett utmärkt underlag för urvalet av myrar till Myrskyddsplan för Sverige (Lonnstad & Löfroth 1994, Naturvårdsverket 2007a), Natura 2000 eller för handläggning av markavvattningsärenden.
När det gäller att välja ut områden för återskapande av våtmarker, något som
uppmärksammas idag, både för att förstärka de naturliga närsaltfällorna, men också för att balansera flöden i vattendrag, för att förstärka biologisk mångfald och för att utgöra en anpassningsåtgärd inom klimatarbetet, är inte VMI ett lämpligt underlag. Här behövs i stället identifiera sådana terräng- svackor som idag är torrlagda av diken och som används för jordbruks- eller skogsbruksändamål, men som tidigare var våtmarker. Dessa områden kan vara lämpliga för ett återskapande och metoden för att hitta dem är främst att studera äldre kartmaterial från exempelvis 1800-talet. Däremot, när det gäller att restaurera våtmarker i samma syfte som ovan, något som ibland kan vara
att föredra, fungerar VMI data alldeles utmärkt för de större våtmarker som omfattas av inventeringen. VMIs styrka, att registrera typ och grad av ingrepp i våtmarkerna, kommer här väl till pass. Det är dock viktigt att påpeka att mindre våtmarker inte omfattas av VMI i tillräcklig omfattning, utan kom- pletteringsinventeringar kan i så fall behöva göras.