DELAKTIGHET FÖR BARN I
BEHOV AV SÄRSKILT STÖD
Hur blir alla barn delaktiga i förskolans verksamhet?ELIN HJALMARSSON
Akademin för utbildning, kultur och kommunikation Pedagogik
Självständigt arbete – förskolepedagogiskt område Grundnivå, 15 hp.
Handledare: Anne Lillvist
Examinator: Eva Ärlemalm-Hagsér Termin Ht-18 År 2018
Akademin för utbildning SJÄLVSTÄNDIGT ARBETE kultur och kommunikation Kurs kod PEA079 15 hp
Termin Ht-18 År 2018
SAMMANFATTNING
_______________________________________________________ Elin Hjalmarsson
Delaktighet för barn i behov av särskild stöd
Hur blir alla barn delaktiga i förskolans verksamhet? Participation for children in need of special support
Årtal 2017 Antal sidor: 26
_______________________________________________________ Studiens syfte var att undersöka hur förskolepersonalen arbetar för att göra barn i behov av särskilt stöd delaktiga i verksamheten.
Undersökningen genomfördes genom att fem förskolepersonal intervjuades. Det teoretiska perspektivet utgick från ett relationellt perspektiv. Studiens resultat visade betydelsen av att skapa trygghet för barnen. Ytterligare lyftes vikten av att som förskolepersonal arbeta med grupper med färre barn så barnen gavs möjlighet att bli delaktiga. Även förskolans miljö lyftes fram som betydelsefull i relation till förskolepersonalens arbete med barns delaktighet. _______________________________________________________ Nyckelord: Barn i behov av extra stöd, delaktighet, förskola, relationella perspektivet.
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 1
1.1 Problemområde ... 1
1.2 Syfte och frågeställningar ... 1
2 Bakgrund ... 2
2.1 Styrdokument ... 2
2.2 Litteratursökning ... 3
2.3 Tidigare forskning och övrig litteratur ... 3
2.3.1 Barn med särskilda rättigheter ... 3
2.3.2 Barns delaktighet ... 5 2.3.3 Leken ... 5 2.3.4 Personalens kompetens ... 6 3 Teoretiskt perspektiv ... 7 3.1 Relationella perspektivet ... 7 4 Metod ...8 4.1 Kvalitativ metod ...8 4.2 Urval ...8 4.3 Datainsamlingsmetod ... 9 4.4 Tillvägagångssätt ... 9 4.5 Dataanalys ... 9
4.6 Trovärdighet och pålitlighet ... 10
4.7 Etiska ställningstaganden... 10
5 Resultat ... 10
5.1 Intervjuresultat ... 10
5.1.1 Delaktighet ... 10
5.1.2 Planerad aktivitet och fri lek ... 11
5.1.3 Handlingsplan som verktyg för stöd ... 12
6.1 Anser förskolepersonalen att alla barn kan vara delaktiga? ... 13
6.2 Hur arbetar förskolans personal för att få alla barn delaktiga? ... 14
7 Diskussion ... 15 7.1 Resultatdiskussion ... 15 7.2 Metoddiskussion ... 16 7.3 Slutsats ... 17 7.4 Framtida forskning ... 17 Referenser ... 18 Bilaga 1 Missivbrev ... 20 Bilaga 2 Intervjufrågor ... 21
1 Inledning
Alla barn är olika individer och därmed kan varje barn behöva olika stödinsatser i sin utveckling. Barn kan behöva stöttning i olika situationer, vissa bara för en dag medan andra behöver det mer kontinuerligt. Denna stora variation av barns stödbehov innebär att förskolepersonal behöver tänka på sitt bemötande gentemot barnen. Lutz (2014) menar att yngsta barnen befinner sig i olika processer som vid felaktigt bemötande kan ge stora konsekvenser senare i livet.
I läroplanen för förskolan (Skolverket, 2016) står det att: ”Förskolläraren ska ansvara för att varje barn får sina behov respekterade och tillgodosedda och får uppleva sitt eget värde” (s. 8). Därför bör förskolepersonal lägga stor vikt i arbetet med alla barns
delaktighet och att tillgodose varje barns behov. I en studie av Renblad och Brodin (2014) visar resultaten att var fjärde barn i förskolan mår dåligt på olika sätt till exempel psykiskt eller socialt. I artikeln skriver även Renblad och Brodin (2014) att psykisk ohälsa går lägre ner i åldrarna än det har gjort tidigare, detta visas genom rapporter från förskollärares uppfattningar om just detta. Ju tidigare ett problem kan uppmärksamma desto lättare kan det vara att ge stöttning till de barn som behöver det. Tidigare insatser är därför av stor vikt för att försöka göra alla barn delaktiga i de aktiviteter som sker i verksamheten eftersom detta på sikt alltså kan motverka ohälsa.
Avgörande i all aktivitet är att förskolepersonalen kan se varje barn och även se varje barns behov och därifrån arbeta för att ge varje barn den stöttning som behövs. Men hur arbetar personalen inom förskolans verksamhet för att tillgodose alla barns olika behov och för att göra alla barnen delaktiga i verksamheten och är det så att alla barn får samma möjlighet att vara delaktiga?
Anledningen till just detta ämne är för att det är relevant i dagens förskolor. Det är
intressant att se hur förskollärare arbetar för att göra alla barnen delaktiga i sin vardag och hur förskollärare arbetar för att försöka tillgodose alla barns olika behov. För mig väcktes intresset för detta ämne när jag hade min första praktik och såg utmaningarna man som förskollärare kan ställas inför med barn i behov av särskilt stöd.
1.1 Problemområde
I läroplanen för förskolan (Skolverket, 2016) står det tydligt att alla barn i behov av särskilt stöd ska få den stötting som de har behov av så att de aktivt kan delta i de olika aktiviteter som verksamheten erbjuder. Avgörande är på vilket sätt
förskolepersonalen arbetar för att göra alla barn delaktig i verksamheten och
tillgodose varje individs behov. Det innebär att min frågeställning handlar specifikt om förskolepersonal och hur de arbetar med barns delaktighet.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är att ta reda på förskolepersonalens beskrivningar om möjligheten för barn i behov av särskilt stöd att delta i de aktiviteter som förskolan har, samt hur förskolepersonalen arbetar för att försöka göra alla barn delaktiga i verksamheten.
De frågeställningar som ställs i denna studie är:
I vilken utsträckning anser förskolepersonalen att alla barn kan vara delaktiga i de aktiviteter förskolans verksamhet erbjuder?
Hur arbetar förskolans personal för att få alla barn delaktiga i verksamheten?
2 Bakgrund
I följande kapitel kommer styrdokument gällande förskolan, studiens litteratursökning och tidigare forskning med fokus på studiens syfte och frågeställningar att skrivas fram.
2.1 Styrdokument
I förskolans styrdokument framkommer det tydligt att barn i behov av särskilt stöd har rätt till att få det stöd som krävs för att de ska klara av sin vardag. I läroplanen för förskolan står det att: ”Verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan”
(Skolverket 2016, s. 5). Det står även att: ”Arbetslaget ska samarbeta för att erbjuda en god miljö för utveckling, lek och lärande och särskilt uppmärksamma och hjälpa de barn som av olika skäl behöver stöd i sin utveckling” (Skolverket 2016, s. 11). Detta är något som står skrivet i skollagen i kapitel 8 paragraf 9:
Barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling ska ges det stöd som deras speciella behov kräver. Om det genom uppgifter från förskolans personal, ett barn eller ett barns vårdnadshavare eller på annat sätt framkommer att ett barn är i behov av särskilt stöd, ska förskolechefen se till att barnet ges sådant stöd. Barnets vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta vid utformningen av de särskilda stödinsatserna.
I Skolverkets allmänna råd till förskolan (2013) skrivs att det även kan vara nödvändigt att komplettera det särskilda stödet med till exempel handledning till personalen inom specialpedagogiska, psykologiska och mediciniska områden och kanske även med hjälp av olika specialister. Men stödinsatserna kan även handla om att ha mindre barngrupper eller anpassa lokalerna efter barnens behov.
Skolverkets allmänna råd till förskolan (2013) anger vikten av att kontinuerligt följa upp och utvärdera de stödinsatser som gjorts för att säkerställa att insatserna är tillräckliga och fungerande. För att göra detta är det viktigt att dokumentera de olika stödinsatserna som planerats, även syftet med de olika insatserna. Att vara lyhörd för vårdnadshavarnas synpunkter är extra viktig när det kommer till barn i behov av särskilt stöd. Att kontinuerligt göra uppföljningar och utvärderingar av hur behovet av särskilt stöd förändras kan även ge värdefull kunskap om förskolans
kvalitetsutveckling. Ökar stödbehovet kan det tyda på att förskolans generella kvalitet har försämrats och att förändringar av verksamheten behöver göras för att kunna bedriva en verksamhet anpassad för alla. ”För barn i behov av särskilt stöd i sin utveckling är en generellt god kvalitet i förskolan det viktigaste” (Skolverket, 2013, s. 30).
2.2 Litteratursökning
Till denna studie har databasen DiVa används och sökorden som användes var förskola, specialpedagogik, relationellt perspektiv, barn i behov av särskilt stöd, delaktighet, Children in need of special support, preschool. Sökningarna resulterade i en rad träffar som sedan gallrades utifrån relevans, kriterium om vetenskaplig
publikation och årtal. Utifrån detta valdes relevant litteratur till denna studie.
2.3 Tidigare forskning och övrig litteratur
I följande avsnitt kommer tidigare forskning och övrig litteratur att redovisas. Avsnitten presenterar forskning om: barn med särskilda rättigheter, barns delaktighet, leken och personalens kompetens.
2.3.1 Barn med särskilda rättigheter
Halldén (2016) skriver att barn som idag är i behov av stöttning på olika sätt kunde tidigare ses som ett problem. Genom en utvecklad barnsyn har ett nyare begrepp vuxit fram och idag säger personalen oftare ”barn med särskilda rättigheter” istället för ”barn i behov av särskilt stöd”. Halldén (2016) menar också att barn med
särskilda rättigheter har precis som vilket barn som helst rätt att känna sig som en del i gruppen. Det är viktigt att barn som är i behov av särskild stöttning får detta utan att separera barnet från resterande grupp, då blir verksamheten en resurs för barn som tillfälligt eller varaktigt behöver särskild stöttning. Olika miljöer, möten och aktiviteter kan påverka barn på olika sätt. Vissa barn kan behöva stötting i vissa miljöer eller situationer och klara sig utan stöttning i andra. Halldén (2016) pekar på betydelsen av att inte se barn med särskilda rättigheter som ett objekt för
specialpedagogiska insatser utan som barn med samma rättigheter som vilket barn som helst. Även Skolverket (2013) lyfter vikten av att alla barn har samma rättigheter och att de barn med behov av särskilt stöd inte är objekt för specialpedagogiska insatser.
Enligt Edfelt (2016) kan vardagliga situationer och rutiner innebära stora utmaningar för många barn. Edfelt (2016) menar att med rätt kunskap hos förskolepersonalen kan man hjälpa dessa barn.
I förskolan kan personalen möta vissa barn som väcker funderingar, det kan vara barn som ”förstör” för andra, har lätt hamnar i konflikt och har svårt att sitta stilla. Det kan också vara barn som har svårt att leva sig in i andras situationer och som leker återkommande och upprepande lekar för sig själva som gör att personalen upplever att det är svårt att ”nå” dessa barn.
Edfelt (2016) skriver att personlighetsutveckling handlar om att bland annat kunna behärska sina känslor, tankar och kunna utveckla sin självreglering. För att kunna bli en hel individ bör man kunna visa och förstå sina känslor. Vuxna bör stötta barnen i deras känslor och även ha en tillåtande inställning för känslorna, detta gäller alla känslor. Att ”förbjuda” ilska kan bli problematiskt och kan leda till skuld och skam. Även känslan av att vara ledsen kan bli problematiskt om den inte får visas då det kan bli problem för barnen i äldre ålder att uttrycka sina känslor, och även ha svårt att acceptera sorg, misslyckande m.m. (Edfelt, 2016). Niss m.fl. (2007) menar att förskolebarn behöver få ord på sina känslor. Att tysta ner ett barns känslor är inte till någon hjälp för barnet. Som vuxen kan
man snabbt vilja avleda barnet genom att prata om något positivt, men detta kan vara en nackdel för barnet då de inte lär sig något av situationen. Barn behöver vägledning för att lära sig hur de ska lära sig hur de ska agera i olika situationer. Även Derman (2017) menar att det kan bli problematiskt om barnen inte får det stödet de behöver för att hantera sina känslor och att det kan skapa stora problem även i äldre ålder. Detta styrks även av
Horowitz (2005) som lyfter vikten av att stötta barn med språksvårigheter. Barn behöver få ett verktyg så att de kommunicera annars kan även detta påverka barnen i äldre ålder. Niss, Hindgren och Westin (2007) menar att barn inte lär sig genom att bara få ett ”Nej” utan de lär sig mer genom vägledning och genom att få vet vad som förväntas av dem och att fokusen inte hamnar på det negativa dem gjort.
Förskolans personal har inte som uppgift att ställa några diagnoser men däremot har de som uppgift att alltid försöka förstå och underlätta för barn i behov av stöd och deras delaktighet i gruppen och försöka undvika att de hamnar i någon negativ spiral (Aspeflo & Gerland, 2015). Men däremot behöver förskolepersonalen i mötet med barn i behov av stöd tänka på något som de brukar göra med yngre barn till exempel lekrutiner, på så vis kan personalen hjälpa barn i behov av stöd att kunna delta aktivt i olika aktiviteter.
Aspeflo och Gerland (2015) beskriver även hur viktigt det är att utgå ifrån barnens intressen. Förskolepersonalen bör lägga stor vikt i att ta reda på vad just de barnen man själv arbetar med tycker om att göra. De skriver också att man kan utgå ifrån att barn gillar rörelse aktiviteter och därför kan dessa aktiviteter vara bra när man i verksamheten ska skapa kontakter. Barn i behov av stöd behöver ofta få se och uppleva saker innan de ser ett intresse i olika aktiviteter. De menar också att man som förskolepersonal ska lyssna på barnen, när ett barn protesterar, bör man försöka ta reda på varför, då en protest oftast betyder något. Det kan till exempel handla om att en aktivitet är för tråkig eller för svår. Enligt Johannesen och Sandvik (2015) vill personalen gärna ha ett svar på varför barn agerar och reagerar på olika sätt. Personalen försöker förklara barns olika handlingar utifrån till exempel barns ålder och hemförhållanden. Johannesen och Sandvik (2015) menar att om barn ska få en möjlighet till inflytande och delaktighet måste personalen våga släppa taget och erkänna för sig själva att de inte har alla svaren på varför barnen agerar på olika sätt.
Lutz (2014) menar att en bedömning av barnen är en självklarhet i verksamheten, bedömningen är till för att kunna hitta material för lärande och för att möta varje barn utifrån deras kunskapsnivå. För att pedagogiken ska ha en betydelse i barns utveckling bör barnen utmanas utifrån deras egna nivåer så att det inte blir för svårt. Lutz (2014) menar däremot att de kan bli problematiskt om bedömningarna används för att kategorisera något enskilt barn. När det kommer till barn i behov av särskilt stöd är de oftast bedömda ur ett vuxenperspektiv. Dessa barn bedöms oftast som ett problem av vuxna. Syftet med bedömningar när det kommer till barn i behov av särskilt stöd är för att se ”problemen” och möta de med rätt stöd, det ska gynna det enskilda barnet, verksamheten och samhället på lång sikt. Hägglund (2016) lyfter att personalen som arbetar i förskolan inte får glömma att alla barn är olika individer och att utveckling och lärande sker i olika ordning och takt för varje enskilt barn
Johannesen och Sandvik (2015) skriver att barn som hörs och syns mest är de som tar plats och får mest uppmärksamhet av förskolepersonalen. Barn som däremot är lite tystare och mer tillbakadragna är lättare att ”glömma” bort i vardagen. Men för att alla barn ska synas och höras lika är det förskolepersonalens ansvar att se till att detta uppnås.
2.3.2 Barns delaktighet
Johansson och Sandberg (2012) skriver att delaktighet är mer än att bara lyssna på barnen och låta dem bestämma. Det handlar om att ha tillit till barnen och att tro på att de kan klara av saker med rätt stöd från personalen. I de pedagogiska processerna är delaktighet en viktig dimension, det handlar om att vilja och kunna fånga barnens intresse och se barnens förståelse och erfarenheter och använda de i pedagogiken. Även Johannesen och Sandvik (2015) menar att barn ska få möjlighet att vara delaktiga för att barn har mycket att bidra med. Men för att ge barnen möjlighet att vara delaktiga behöver personalen lita på barnen och själva släppa på kontrollen. Personalen måste även försöka ta in det barnen förmedlar med olika uttryck stora som små och personalen behöver arbeta tillsammans med barnen även om de inte vet vad resultatet blir. ”Det handlar om att ta hand om en gemenskap där alla har en ”röst” och blir sedda och lyssnade på” (Johannesen & Sandvik, 2015, s.42). Niss, Hindgren och Westin (2007) skriver att barnen utvecklas genom att intresserade vuxna finns där och stöttar och vägleder barnen i deras planer. Som personal bör man hitta en balans i hur mycket eller lite man ska stötta barnen, blir det för lite
kommer stödet inte vara till någon hjälp och barnet misslyckas och blir stödet för stort kan barnets utveckling hämmas.
Dolk (2013) skriver att delaktighet kan delas upp i något som kallas social delaktighet och politisk delaktighet. Social delaktighet har forskare använt för att undersöka hur barn får tillträdet till olika kamratkulturer. Politisk delaktighet handlar mer om att fatta beslut och är kopplat till barns rätt att göra sin röst hörd. Arnér (2009) använder ordet inflytande istället för delaktighet då hen anser att begreppet inflytande i förskolan bör handla om att barnen har inflytande på ett sätt som passar dem. Det innebär att personalen i
verksamheten utvecklar sin planering med öppna ögon och är beredda att få ändra om aktiviteten utifrån barnens perspektiv.
Arnér (2009) visar i en studie att förskolepersonalens fokus är på barnens omsorg och trygghet. Det är visserligen bra då det kan visar att personalen vill barnens bästa, men det kan däremot innebära att barnens egna uppfattningar inte ses lika viktiga. Barnen själva visade att de ville ta egna initiativ och vistas i olika miljöer då de ville ha variation.
Davidsson (2008) menar också att rummen ska ge barnen möjlighet att ha inflytande över sin vardag. Olika miljöer kan vara laddade med värderingar också att varje rum kan
påverka den sociala och kulturella arenan för samspel. Enligt Nilholm (2007) bör en stor vikt läggas på att göra miljön tillgänglig för att alla barn ska kunna inkluderas.
2.3.3 Leken
Det finns ett fenomen mellan lärande och delaktighet och det är att aktiva och intresserade barn känner att de vill vara med i aktiviteter även om de till en början inte förstår
uppgiften, men de känner att de finns något att lära i uppgiften (Nilholm, 2007). I barns lekaktiviteter kan man tydligt se hur lärande och delaktighet har betydelse. I leken är barnen inte bara delaktiga, utan de är huvudpersonerna där de experimenterar och
utvecklas. I leken utvecklar barn egna regler, roller och verktyg. De utvecklar språket på ett sätt som de inte visste att de kunde. Med andra ord är en grundläggande förutsättning för barns lärande och utveckling att kunna vara aktiv tillsammans med andra. Även Edfelt (2016) menar att barn lär sig förstå både sig själva och omvärlden i leken.
I leken kan det även ske konflikter, men Edfelt (2016) menar att även det är en lärande situation. Barnen får lära sig att man till exempel kan ha olika åsikter. Barn vet att det inte är acceptabelt att bli fysisk men en del barn har inte förmågan att styra sig själv i vissa
situationer när de blir upprörda och kan därför bli fysiska. Att hjälpa barnen att komma på hur de själva skulle kunna lösa en konflikt skulle kunna vara betydelsefull för barnen i deras lärande och utveckling. Även Majorano, Corsano och Triffoni (2015) skriver att personalen inte bör träda in i en konflikt för snabbt, utan ge barnen en möjlighet att själva lösa konflikten.
Edfelt (2016) skriver att förskolepersonal bör uppmärksamma de barn som har svårigheter med leken genom att stimulera till mer lek. Barn i behov av stöd kan behöva en mindre grupp att leka med och att leken är strukturerad, att det är ett återkommande tema, eller till exempel att aktiviteten är mer vuxenstyrd. Att försöka stötta utvecklingen kan göras genom olika insatser. Det kan vara exempelvis att medvetet skapa olika konstellationer av barn där det finns barn som är mer drivande och kan få med de andra i leken. Men när personalen gör dessa konstellationer bör personalen tänka på att det drivande barnet inte får som uppgift att ansvara för eller ta hand om ett annat barns utveckling. Däremot kan personalen göra detta någon gång emellanåt så att det drivande barnet själv mår bra och utvecklas av det.
2.3.4 Personalens kompetens
För många barn är förskolan en viktig del i deras vardag och för vissa även deras fasta punkt i livet. Förskolan ska komplettera hemmet genom att skapa ett annat lärande och erbjuda barnen andra förutsättningar som hemmet kanske inte har möjlighet att erbjuda. Conners-Burrow, Patrick, Kyzer och McKelvey (2017) gjorde en studie i New York där de skriver att barn börjar utveckla sin sociala kompetens på en gång och att 80% av småbarn spenderar större delen av sin dag på förskolan, något som de anser bidar till att förskolan har en betydande roll i barnens uppväxt. Derman (2017) menar att barn i förskoleålder som inte får rätt förutsättningar har större risk att inte kunna hantera sociala
sammanhang. Men Palla (2009) ställer sig frågan hur ser verkligheten ut för de barn som behöver extra stöd i förskolan och får de barnen det stöd de har rätt till? Brodin och Renblad (2014) skriver att många förskollärare anser att de inte har tillräckligt med kunskap för att möjliggöra målen i läroplanen om utveckling och lärande för alla barn. De anser att det är svårt att prata med vårdnadshavare om barnets utveckling och om vilken typ av stöd barnet skulle behöva eftersom de är rädda för att bedöma barnet, vilket personalen i förskolan ska undvika.
I de fall där personalen inte känner att de räcker till för barnet tar de hjälp av en specialpedagog. Enligt Palla (2009) ska specialpedagoger kunna arbeta nära ett arbetslag för att kunna stötta arbetslaget till att upptäcka om det finns en
problematik och var i barnets vardag problematiken finns. Arbetslaget kan då även få hjälp med olika arbetssätt och arbetsformer utifrån det enskilda barnet för att
stimulera och hjälpa till med barnets vidareutveckling. Men enligt Palla (2009) bör en handlingsplan arbetas fram av arbetslag och i samband med eventuell
specialpedagog. Handlingsplanen arbetas fram som ett verktyg för det pedagogiska arbetet och den utformas utifrån det barn som anses vara i behov av extra stöd (Lutz, 2014).
Slutsatser som Dolk (2013) drar från sin studie om barns delaktighet är att
personalen inte känner sig trygga i sin yrkesroll när det kommer till delaktighet och inflytande då de inte vet innebörden av det till fullo. De känner oro att barnen får för mycket inflytande vilket kan sluta i att det tar över verksamheten.
Att skapa möjligheter så att förskolepersonalen får de verktyg de behöver för att utvecklas är en utmaning för kommuner. Samtidigt som handledning och kontinuerlig
kompetensutveckling är viktiga delar för att säkra kvalitén i verksamheterna. Sandberg (2014) anser att en kompetensutveckling indirekt stöttar barn i behov av extra stöd då förskolepersonalen får en större kunskap inom olika områden.
Palla (2009) anser att kontinuerligt få ventilera, sätta ord på och reflektera över
verksamheten och det gemensamma uppdraget kan göra att personalen i verksamheten utvecklar en förståelse som grogrund till en kompetens som bidrar till att kunna möta varje enskilt barn i förskolan på bästa tänkbara sätt. I samråd med en specialpedagog kan det innebära att personalen får en fördjupad kompetens för barns olikheter genom att
individualisera och anpassa verksamheten. I samband med det kan barn ses som berikande än som ett hinder eller en svårighet. Det ska finnas möjlighet till att personalen i förskolan ska kunna planera för, dokumentera och reflektera kring barns olikheter. Om det finns en möjlighet att en specialpedagog får handleda ett arbetslag kan kunskap och kompetens utvecklas vilket gör att svårigheter lyfts fram och att problem istället blir möjligheter (Palla, 2009).
Niss, Hindgren och Westin (2007) beskriver vikten av att förskolepersonalen för dialoger med barnen. Det är genom de vuxna som barnen får hur man bör bete sig, barnen bör få förklaringar varför vissa saker inte är tillåtna eller bra. En viktig uppgift som
förskolepersonalen har enligt Niss m.fl. (2007) är att stötta och vägleda barnen i deras handlingar. Barnen behöver få veta vilka regler som gäller i samspel med andra.
Barns beteende är vuxnas ansvar. Men det finns inga vuxna som aldrig blir trötta eller irriterade och barn klarar av att vuxna tappar tålamodet när det redan finns en god relation och många positiva gemensamma upplevelser. Det räcker att vara ”tillräckligt bra” som pedagog när det finns ett starkt engagemang och en god omsorg om barnet. Reglering är också bekräftelse och omsorg. Hur ska barnet veta vad som inte accepteras om ingen förklarar och sätter stopp? Det är de vuxna som vet vad som är farligt eller olämpligt att göra. (Niss, Hindgren & Westin, 2007, s. 40).
Hejlskov Elvén och Wiman (2015) skriver att i många situationer måste de vuxna hantera barns ilska och bristande självkontroll. Hur de vuxna behöver reagera är olika, ibland behöver de reagera omedelbart för att skydda andra barn och ibland räcker det med att finnas med barnet och vänta tills det lugnat sig. Hejlskov Elvén och Wiman (2015) menar dock att det är viktigt att de vuxna förstår vad som händer i de olika situationerna där barnen reagerar starkt eller när det blir bråk och även veta hur de själva ska reagera i de olika situationerna.
3 Teoretiskt perspektiv
I detta kapitel kommer studiens teoretiska perspektiv presenteras. Studie har inspirerats av det relationella perspektivet.
3.1 Relationella perspektivet
Det relationella perspektiv visar vikten av att inkludera alla vilket studien handlar om. Inom det specialpedagogiska fältet är detta perspektiv vanligt (Mathiasson, 2013). Inom specialpedagogiken förekommer två perspektiv i större utsträckning än andra, det relationella perspektivet och det kategoriska perspektivet. Dessa två perspektiv har växt fram som förklaringsmodeller till behovet av olika specialpedagogiska insatser. Det
relationella perspektivet utgår ifrån sociala omständigheter och organisatoriska faktorer och det går under det engelska namnet inclusive education. Detta perspektiv kommer ifrån filosofen Martin Bubers dialogfilosofi (Mathiasson, 2013). I förskoleverksamheten
observerar personalen barnens samspel med den övriga pedagogiska verksamheten och mellan de medverkande når utgångspunkten är ett relationella perspektivet. I detta
perspektiv ses barnens förutsättningar som relationella och beteckningen i detta perspektiv är barn i svårigheter istället för barn med svårigheter (Palla, 2009). Palla (2009) menar att barns svårigheter inte kan ses endast genom hur individen beter sig utan att det synliggörs genom miljö och sociala sammanhang.
Enligt Aspelin (2013) utmärker sig detta perspektiv genom sitt fokus på vad som sker mellan människor. Aspelin (2013) har delat in perspektivet i tre sammanhängande aspekter: den huvudsakliga analysenheten är relationerna, man vill försöka lösa upp traditionella uppdelningen mellan subjekt och objekt och istället se människor som intersubjektiva och relationellt konstruerade och sociala strukturer och separata individer ses som livlösa abstraktioner. I utbildningssyfte riktas det relationella perspektivet mot pedagogiska relationer. Den andra aspekten ser den sociala verkligheten som energisk och föränderlig. Den tredje och sista aspekten innebär förståelse om olika sociala fenomen som är inspirerade av komplexa sociala sammanhang. Detta innebär att se processer och relationer i sina pedagogiska miljöer.
Denna studie handlar om barn i behov av stöd och hur förskolepersonalen gör barnen delaktiga i verksamheten. Då det relationella perspektivet handlar om att inkludera alla och att kunna se helheten av de sociala sammanhangen och den pedagogiska miljöns påverkan, ses perspektivet som relevant för studien.
4 Metod
I detta kapitel kommer studiens datainsamlingsmetoder att redovisas. Avsnitten som redovisas är följande: kvalitativ metod, urval, datainsamlingsmetod,
tillvägagångssätt, analys, trovärdighet och pålitlighet och etiska ställningstaganden.
4.1 Kvalitativ metod
Under arbetets gång har data insamlats och analyserats på ett systematiskt sätt. Jag använde metodologin kvalitativ undersökning i studien och utgick ifrån Brymans (2011) kvalitativa forskningsprocess. I denna process används generella frågeställningar,
undersökningspersoner, insamling av data, tolkning av data och slutligen av resultat och slutsatser.
4.2 Urval
Syftet med studien är att studera hur förskolepersonal arbetar för att göra alla barn delaktiga i förskolans verksamhet. I denna studie användes ett målinriktat urval av informanter. Detta innebär att valet av intervjupersonerna är relevanta för de frågeställningar som är kopplat till studiens syfte (Bryman, 2011).
Jag valde mina fem informanter genom att kontakta personal inom förskolan som jag tidigare haft kontakt med och se om de fanns någon personal på dessa förskolor som ville
delta i en intervju. Genom att jag tidigare haft kontakt med dessa personer visste jag redan innan att det fanns personal med olika befattningar vilket jag ville få med i min forskning (tre är förskollärare och två barnskötare varav en arbetar som resurs). Den första
kontakten var muntlig via telefon efter godkännande att de ville delta fick dem ett mail med missivbrevet i (bilaga 1).
4.3 Datainsamlingsmetod
Den metoden som jag valt för insamling av data är semistrukturerade intervjuer.
Anledningen till att jag använde mig utav intervjuer med förskollärare, barnskötare och resurs var för att få ta del av hur olika yrkeskategorier arbetar med att försöka göra barn i behov av särskilt stöd delaktiga i verksamheten.
I semistrukturerade intervjuer kan enlig Bryman (2011) informanterna ges möjlighet att utforma sina svar genom sin egen tolkning. Formen ger även intervjuaren möjlighet till följdfrågor om det i svaren uppkommer frågor under intervjuerna.
4.4 Tillvägagångssätt
Den första kontakten med informanterna skedde muntligt via telefon. Efter godkännande skickade jag missivbrevet (bilaga 1) via epost till de som ville medverka. Bryman (2011) säger att informanterna bör få tydlig information om vad studien handlar om innan
intervjuerna sker. Missivbrevet är till för att informera varje deltagare vad studien handlar om, tillvägagångssättet och att de även får ta del av de etiska ställningstagandena.
Då informanterna hade svårt att boka in en tid till intervjuerna valde jag att erbjuda informanterna att få frågorna i förväg så att de kunde förbereda sig, vilket var något som alla tackade ja till (bilaga 2).
Alla intervjuer skedde enskilt i ett samtalsrum på förskolan med endast mig och
informanten närvarande. Intervjuerna varade i 30-45 minuter. Anledningen till denna metod var för att få en djupare inblick i informanternas synsätt, tankar och åsikter gällande delaktighet. Innan mötena fick informanterna möjlighet att ta del av intervjufrågorna via mail.
De semistrukturerade intervjuerna skedde med en av informanterna i taget. Frågorna skapade en viss diskussion men hade nog kunnat utvecklas mer om informanterna inte fått ta del av frågorna innan. Intervjuerna spelades in med en mobiltelefon för att göra det lättare att transkribera svaren senare. Detta godkändes av varje informant. I resultaten urskiljs respektive informant med bokstäver från A-D samt benämningen resurs.
4.5 Dataanalys
Efter att intervjuerna var genomförda transkriberades de ordagrant på datorn. Efter transkriberingarna gick jag även igenom de anteckningar gjorts under varje intervju där jag hittade både skillnader och likheter mellan de olika informanterna. Enligt Denscombe (2009) bör materialet bearbetas och sedan analyseras innan det används i forskningssyfte. Denscombe (2009) påpekar också att inga personliga åsikter får läggas i analysprocessen när bearbetningen av materialet sker.
I dataanalysen har en tematisk analysmetod använt. Detta innebär att datan har bearbetats genom att jag har gått igenom all data flera gånger och att innehållet har delas in i olika teman (Bryman, 2011).
Efter att ha bearbetat, strukturerat och organiserat materialet gjordes en
sammanställning av de teman som framkom i intervjuerna för att få en större bild av hur personalen arbetar i vardagen utifrån studiens syfte delaktighet för barn i behov av särskilt stöd. Utifrån denna bearbetning av intervjuerna identifierades fyra teman. Dessa teman var: delaktighet, planerade aktiviteter, handlingsplan som verktyg för stöd och miljön.
4.6 Trovärdighet och pålitlighet
Resultatet är rimligt då urvalet av informanter är förskolepersonal som är verksamma i olika förskolor runt om i Sverige. De är med och leder barngrupper och är en del av verksamheten. Enligt Bryman (2011) blir resultatet rimligt när intervjuerna sker med personer som är verksamma inom ämnet. Intervjuer med olika informanter inom ämnet gör att intervjuerna kan jämföras och gör att resultatet blir rimligt.
4.7 Etiska ställningstaganden
I denna studie har jag utgått ifrån Vetenskapsrådets (2017) etiska riktlinjer. Informanterna fick ta del av ett missivbrev (bilaga 1) som jag skickade ut via epost. I missivbrevet
informerade jag om vad syftet med undersökningen var. Det stod även i missivbrevet att varken personal eller barn skulle nämnas vid namn eller på något sätt kunna identifieras. Det framkom även att förskolans namn, i vilken kommun eller område förskolan ligger i också skulle förbli konfidentiellt. Utöver detta informerades informanterna om att
deltagande i studien var frivilligt och de närsomhelst kunde välja att inte längre delta trots ett tidigare beslut. I missivbrevet fick de även information vad syftet med undersökningen var. Bryman (2011) skriver även att nyttjandekravet innebär att de insamlade uppgifterna endast får användas till forskningsmålet. Genom missivbrevet uppfylldes samtyckeskravet då de deltagande hade möjlighet att neka till att medverka och/eller att komma med synpunkter eller funderingar. När informanterna hade gett sitt godkännande tog jag åter kontakt med varje informant för att boka in ett tillfälle för genomförande av intervjuer.
5 Resultat
5.1 Intervjuresultat
Utifrån de transkriberade intervjuerna med förskolepersonalen fyra olika teman identifierats: delaktighet, planerade aktiviteter, handlingsplan som verktyg för stöd och miljön.
5.1.1 Delaktighet
För att göra alla barnen delaktiga försöker personalen kontinuerligt att dela in barnen i mindre grupper. En av anledningarna till att dela in barnen i mindre grupper är det kan vara lättare att se varje barn och finnas där och stötta varje enskilt barn. ”Vi delar in barnen i mindre grupper för att skapa trygghet hos barnen och på så sätt får de en närmare kontakt till vissa av pedagogerna.” (Personal D).
Ingen dag är den andra lik. Men att försöka göra barnen delaktiga i sin vardag är något som personalen kontinuerlig arbetar med. För att låta barnen själva göra egna val brukar
personalen ha en aktiv dialog med barnen, detta är även lättare vid mindre grupper. Det finns en tillit till de vuxna som arbetar i varje grupp att personalen försöker se varje barn och tillvara på tiden när de är mindre grupper. Men även om grupperna är mindre berättar resursen att det ibland kan bli för mycket för ett barn med funktionsnedsättning och därför behöver de ibland gå undan och vara helt själva och detta är också ett sätt att se det
enskilda barnet.
Informanterna säger att när de gör mindre grupper så har de olika syften med hur
grupperna ska se ut, ibland är det för att försöka skapa nya kompisrelationer och ibland för att dela lite på vissa kompisrelationer. De delar också in grupperna utifrån vad barnen har för olika behov, till exempel kan det vara att vissa behöver mer språklig hjälp och då hamnar dessa barn i samma grupp för att planera aktiviteter utifrån detta. Ett annat
exempel på vad som kan påverka hur de mindre grupperna ser ut kan vara att det inte finns kläder efter väder. Men ibland får barnen själva bestämma om de vill gå ut eller stanna inne. En av informanterna berättar att på grund av funktionsnedsättningar kan de också planera hur grupperna ska se ut för att kunna göra alla delaktiga i vad de olika
barngrupperna gör.
En av informanterna arbetar som resurs och berättar att barnet hen är resurs till är med i den mån hen kan, men då barnet inte har samma fysiska möjligheter blir detta en
begränsning för barnet även då barnet alltid är inkluderat och med i barngruppen hela tiden. För att inkludera barnet med funktionsnedsättning vid vissa aktiviteter barnet själv klarar av stöttar resursen genom att hålla i barnet så att hen kan vara med att delta på sitt sätt. I de aktiviteter där barnet i behov av stöd inte kan delta känner ändå resursen att de andra barnen gör hen delaktig, barnen tar kontakt och bjuder in till samspel. Resursen berättar att även om de andra barnen vet att det barnet som har en funktionsnedsättning inte kan vara delaktig på samma sätt så ser dom det inte som att hen inte kan delta alls utan barnen gör hen delaktig så pass mycket som dem kan. ”Barnen ser inte
funktionsnedsättningen de ser barnet.” (Resurs). Resursen lyfter vikten av att inkludera barnet med funktionsnedsättningar genom att ha hen med i gruppen så mycket som möjligt för att skapa ett samspel med de andra barnen. ”Det är viktigt att jag ser till att ge barnet möjlighet att vara en del av gruppen och prova att delta i allt verksamheten erbjuder” (Resurs).
5.1.2 Planerad aktivitet och fri lek
Även i de planerade aktiviteterna delas barngrupperna in i mindre grupper, och utifrån hur varje grupp ser ut planeras aktiviteter. Men även om aktiviteten är planerad behöver
personalen ibland ändra lite i aktiviteten utifrån barngruppens behov. Ett exempel som en informant tar upp är om de ska pyssla och göra handavtryck så finns det vissa barn som inte vill kladda ner sig eller av annan anledning inte vill göra handavtryck, då får de barnen ett annat alternativ. Ibland kan det vara viktigt att det finns flera alternativ som kan
tillgodose varje barns behov. Till exempel kanske en personal har planerat att vara inne med ”sin” grupp men ett av barnen behöver gå ut och få springa av sig och då finns det som alternativ att till exempel få gå ut med en av de andra grupperna. ”Det gäller att vara flexibel i arbetet med barnen”. (Personal A)
I de planerade aktiviteterna finns det vissa utmaningar, då aktiviteterna bör tillgodose alla barnens intressen och behov. För barn med funktionsnedsättning kan det även där finnas
utmaningar då det gäller att hitta lösningar för hur hen ska kunna vara så delaktig som möjligt och detta kan även bero på barnets dagsform.
När informanterna jämförde de planerade aktiviteterna med den fria leken såg de olika svårigheter. Då den fria leken är oplanerad och o styrd från de vuxna och barnen själva väljer vad de vill leka. Detta kan göra att det är svårare att göra alla barnen delaktiga i den fria leken. Den fria leken påverkas av bland annat kompisrelationer och intressen.
Informanterna menar på att de inte vill tvinga några av barnen att ta in flera i sin kanske redan påbörjade lek, men det betyder inte att de inte försöker hjälpa de barn som kanske hamnar lite utanför att försöka komma in i en lek. ”Det är en daglig utmaning att få alla barnen delaktiga med de andra barnen när det kommer till den fria leken.” (Personal C). I den fria leken menar informanterna att personalen bör vara vaksam och se att inga barn blir utanför. I den fria leken är det lättare att barnen blir utanför då barnen har olika tycke i olika konstellationer. För ett barn med funktionsnedsättning kan den fria leken bli en utmaning då hen själv inte kan ta kontakt på samma vis som de andra barnen. Men Resursen berättar att barnen ofta försöker göra hen delaktig i den mån det går genom att söka kontakt och bjuda in till lek.
5.1.3 Handlingsplan som verktyg för stöd
Informanterna lyfter att arbetet med handlingsplaner är viktigt i arbetet för att stötta personalens arbete med barn som behöver extra stöd.
I arbetet med att utforma en handlingsplan görs observationer av de barn som ska stöttas ytterligare. Observationstiden varierar beroende på situationen. Efter att observationerna skett sitter all förskolepersonal som arbetar med barnet och delger varandra vad de har sett. Efter detta så provar personalen själva olika alternativ för att se om de kan hitta en lösning för att stötta barnet. När detta är gjort och deras egna alternativ inte fungerat kontaktas förskolechef för att delge vad de har sett. I detta skede är det förskolechefen som avgör om en specialpedagog bör kopplas in. En informant beskriver att det finns ett barnhälsoteam som sköter handlingsplanen i hjälp av den eller den personal som arbetar närmast barnet.
En handlingsplan kan även göras så tidigt som vid den första kontakten med vårdnadshavare om förskolan fått veta att det finns behov för det.
Specialpedagogen gör inte bara handlingsplaner utan de kan bidra som stöd för personalen genom samtal och med olika hjälpmedel som finns. Alla informanter lyfter vikten av att en specialpedagog finns till hands då de anser att specialpedagogen är ett bra hjälpmedel när de själva känner att de inte kommer vidare med ett speciellt barn.
Något som en av informanterna valde att lyfta var att förskolechefen alltid finns till hands även om den hjälp som behövs kan vara svår att få. Informanten sa: ”Det är inte alltid vi kan få hjälp av en specialpedagog då det är brist på specialpedagoger i området, men vi har en chef som alltid försöker hjälpa och stötta oss i arbetet tills en specialpedagog finns till hands.” (Personal B).
Informanterna säger att en specialpedagog kan hjälpa till med en handlingsplan och handlingsplanen är till för att hjälpa personalen i arbetet med barnet som behöver extra stöttning. Då en specialpedagog besitter en annan kunskap än vad förskolepersonalen gör kontaktas specialpedagogen av förskolor som behöver stöttning i arbetet.
Som resurs till ett speciellt barn arbetar resursen oftast sida vid sida med en
specialpedagog eller annan enhet. Men informanten som arbetar som resurs säger även att hela arbetslaget är delaktiga i arbetet med barnet och specialpedagogen och de blir
delgivna den information som framkommer. 5.1.4 Miljön
Informanterna menar att miljön bör försökas anpassas utifrån alla barns behov. På vissa förskolor sker det kontinuerliga miljö och lokalobservationer, utifrån dessa observationer planeras miljön. ”Men att planera miljön kan bli en utmaning då det inte finns tillgång att köpa nytt material.” (Resurs).
Att miljön är bra planerad är viktigt då det ibland kan finnas barn som tycka att det är jobbigt att vara i gruppen, då är det viktigt att barnet har en plats där de får vara ifred även om det inte finns ett eget rum att tillgodose barnet med.
6 Analys
I detta kapitel presenteras analysen som gjord utifrån studiens frågeställningar: anser förskolepersonalen att alla barn kan vara delaktiga? Hur arbetar personalen på
förskolan för att få alla barn delaktiga?Resultatet har analyserats i förhållande till tidigare forskning och studiens teoretiska perspektiv.
6.1 Anser förskolepersonalen att alla barn kan vara delaktiga?
I intervjuerna berättar de flesta informanter att de delar upp barnen i mindre grupper då de anser att det är lättare att se och höra varje enskilt barn. En av informanterna menar också att barnen blir delaktiga på ett annat sätt genom att dela in dem i mindre grupper. De har lättare att se vad barnen vill göra och vad de tycker om. Att se vad barnen själva vill göra och tycker om anser Aspeflo och Gerland (2015) att man bör lägga stor vikt på i förskolan. Även Johansen och Sandvik (2015) tar upp detta som en viktig del då de menar att man behöver ge barnen möjlighet att vara delaktiga och vara med och bestämma över sin vardag. Att planera utifrån vad barnen själva vill är även något som en informant tagit upp att de lägger stor vikt på när de planerar vissa aktiviteter. I det relationellaperspektivet skriver Aspelin (2013) att de pedagogiska relationerna har en stor vikt. Indelningen i mindre grupper menar även en av informanterna att det skapar en större trygghet hos barnen och även en bättre relation mellan personal och barn.
Johansson och Sandberg (2012) menar att delaktighet inte bara handlar om att låta barnen bestämma, men att pedagogerna bör ha tillit till barnen att de klarar av vissa saker. Detta är något som även informanterna tar upp då de säger att de planerar aktiviteterna utifrån gruppen och för att de ska kunna vidare utvecklas. Vissa av informanterna säger även att de ibland får ändra i sina planeringar då alla barn inte kan/vill göra allt som de planerat. Arnér (2009) skriver att genom att personalen är beredda att ändra i en aktiviteter får personalen ett barns perspektiv och på så sätt har barnen fått ett inflytande som passar dem.
Det relationella perspektivet visar vikten av att inkludera alla (Mathiasson, 2013). En informant arbetar som resurs med ett barn i behov av stöd. Därför kan detta barn inte delta i alla aktiviteter på samma sätt som de andra. Men informanten berättar att barnet är delaktig mer eller mindre efter hens förutsättningar då resursen är med och stöttar och
hjälper till. Aspeflo och Gerland (2015) skriver att förskolepersonalens uppgift är att finnas för barnen och ge dem de bästa förutsättningarna för att göra alla barn delaktiga. I
resursens fall berättas det att hen måste hjälpa och stötta barnet så att det kan vara delaktig i alla aktiviteter för att barnet ska kunna få ut så mycket som möjligt av
aktiviteten. Resursen anser att det är viktigt att man ser möjligheter i arbetet istället för svårigheter. Det är något som även Palla (2009) skriver om utifrån ett relationellt
perspektiv, att inte bara se barnens svårigheter, utan förskolepersonalen behöver fokusera på helheten genom miljö och sociala sammanhang och skapa möjligheter för barnen att utvecklas. Utifrån det relationella perspektivet observerar förskolepersonalen hur barnen samspelar med varandra i den pedagogiska verksamheten (Palla, 2009). Detta är något som resursen gör dagligen då hen ser hur de andra barnen inkluderar barnet som är i behov av stöd genom olika former av samspel, som att bjuda in till exempelvis lek och samtala. Aspelin (2013) skriver också att man i detta perspektiv ska lägga fokus på vad som sker mellan människorna, vilket resursen gör i detta sammanhang när hen ser hur de andra barnen inkluderar barnet i behov av stöd.
6.2 Hur arbetar förskolans personal för att få alla barn
delaktiga?
Hur personalen arbetar på förskolan för att göra barnen delaktiga, ser olika ut. Samtliga informanter ser olika utmaningar i sitt arbete med att göra alla barn delaktiga i vissa aktiviteter speciellt när det kommer till planerade aktiviteter, då informanterna menar att det är många viljor, intressen och behov att ta hänsyn till. Men en av informanterna nämner också att det kan vara en daglig utmaning att göra alla barn delaktiga även i den fria leken. Att det är svårigheter med att främja delaktighet är även något som Dolk (2013) skriver om då hen påpekar att flera i personalen uttryckt att de inte känner att de har tillräckligt med kompetens för att göra alla barn delaktiga och en oro finns bland personalen att de ger barnen för mycket inflytande.
Utifrån de fem intervjuerna framkom det att handlingsplanerna byggdes upp olika. Vissa skapade handlingsplaner utifrån första mötet med vårdnadshavare och på en annan hade de hjälp av ett barnhälsoteam. Att handlingsplaner bör arbetas fram tillsammans i
arbetslaget och med eventuell hjälp är något som Palla (2009) skriver.
I samtliga intervjuer berättar de att om det finns misstankar om eventuella ”problem” börjar de med att göra egna observationer för att sedan gå vidare och få hjälp om barn har behov av stöd som de inte kan erbjuda. Aspeflo och Gerland (2015) skriver att det inte är personalens uppgift att sätta några diagnoser men att de ska finnas och försöka underlätta för barnen i verksamheten. Och enligt Lutz (2014) är en handlingsplan ett bra verktyg för det pedagogiska arbetet och det utformas utifrån varje enskilt barn. En utgångspunkt i observationerna som sker i verksamheten kan vara det relationella perspektivet då man observerar barnens samspel med den övriga pedagogiska verksamheten och mellan andra medverkande (Palla, 2009).
Palla (2009) skriver att en specialpedagog bör kunna arbeta nära arbetslag och stötta dem i sitt arbeta. Specialpedagoger ska kunna hjälpa arbetslaget med olika arbetssätt för att underlätta för barnen i verksamheten. Det är något som även informanterna nämnt att deras specialpedagoger gör för dem. De hjälper till när arbetslaget känner att de behöver samtal och med olika hjälpmedel för underlätta arbetet. Alla fem är överens om att
specialpedagoger är ett bra hjälpmedel och kan även bidra med bra material när de själva känner att de inte kommer vidare med ett speciellt barn.
Flera av informanterna berättar att en specialpedagog kontaktas efter deras observationer och efter att de själva testat olika arbetsmetoder. Palla (2009) anser att personalen bör få en kontinuerlig möjlighet att reflektera, sätta ord på sina tankar för att öka deras förståelse och för att på bästa sätt kunna möta varje enskilt barn och dess behov. Detta görs i samråd med en specialpedagog menar Palla (2009) att det kan innebära att personalen får en fördjupad kunskap om barns olikheter.
Som tidigare nämnt skriver Palla (2009) att en specialpedagog bör kunna arbeta nära ett arbetslag för att kunna stötta arbetslaget. Det är något som en av informanterna tar upp då hen arbetar som resurs med ett barn som är i behov av stöd dagligen och därför arbetar kontinuerligt med en specialpedagog och även andra stödinsatser som till exempel habiliteringen för att skapa de bästa förutsättningarna för barnet.
Arnér (2009) skriver att barns egna uppfattningar inte ses som lika viktiga som
förskolepersonalens, men att barn gärna vill ta egna initiativ och vill vistas i olika miljöer. Informanterna säger att de ibland kan vara svårt att låta barnen själva bestämma var de vill vara då de inte alltid kan vistas i ett rum ensamt, men att de ändå försöker ge barnen det utrymme det behöver.
På de förskolor som informanterna arbetar vid försöker de anpassa miljön utifrån barnens behov. Hur miljön utformas menar Davidsson (2008) att man som förskolepersonal bör tänka på att ge barnen utrymme till inflytande. Utifrån det relationella perspektivet skriver Palla (2009) att barnen synliggörs genom just miljön och även i sociala sammanhang. Olika miljöer kan också skapa olika typer av samspel (Arnér, 2009). Nilholm (2007) anser också att miljön bör vara väl utformad för att kunna inkludera alla barn.
7 Diskussion
I detta kapitel presenteras studiens resultatdiskussion, metoddiskussion, de slutsatser som dragits av studien och förslag på framtida forskning.
7.1 Resultatdiskussion
I denna studie har resultatet visat att barns trygghet är en grund i verksamheten. Detta är något som framträdde i informanternas utsagor då de talade om att arbeta i mindre grupper just för att skapa trygghet. Genom de mindre grupperna tror jag att trygghet är något som lättare kan byggas upp, mellan personal – barn, barn – barn och barn – miljö. Informanterna upplevde att de fick en bättre relation till barnen genom mindre grupper då de lättare kunde se varje barns behov på ett tydligare sätt och finnas mer för varje barn. Palla (2009) menar att barns svårigheter inte kan ses endast genom hur individen beter sig utan att det synliggörs genom miljö och sociala sammanhang. Genom att personalen
delade barnen i mindre grupper har de möjlighet att se alla barnen i miljön och i olika sociala sammanhang. Att se alla barnen är något som det relationella perspektivet lyfter. Genom att personalen observerar barnens samspel med både de personer de möter och den pedagogiska verksamheten ger det personalen större möjlighet att göra alla barnen delaktiga (Palla, 2009).
Informanterna berättar att mindre grupper med färre barn även skapar en möjlighet för att varje barn själv ska kunna ta egna initiativ. Mindre grupper ger även personalen möjlighet att se barnens behov och intressen, det har även lättare att fånga upp ett barn som kanske behöver extra stöttning även om det bara är för dagen. Utifrån de mindre grupperna och
att personalen kan se barnens intressen kan det även bli lättare när man gör planerade aktiviteter som utgår ifrån barnens egna intressen. Detta kan även underlätta i den
utmaningen som informanterna berättade om gällande den planerade aktiviteten. Vilket är att fånga barnens intresse från början och även hålla intresset vid liv under hela
aktiviteten.
Att göra alla barn delaktiga oavsett om de behöver extra stöttning eller ej är något av en utmaning för personalen men ändå något som de lägger stor vikt på och arbetar med kontinuerligt.
Att göra alla barn delaktiga i förskolan är något som personalen arbetar kontinuerligt med. All personal hade olika tillvägagångsätt för att inkludera barnen. Ibland verkar inte deras kompetens räcka för att veta hur de ska kunna göra alla barn delaktiga och kontaktar då en specialpedagog för att rådfråga och få hjälp att möta de barn som är i behov av stöd. Men något som uppmärksammats under studiens gång är hur stor betydelse en specialpedagog kan ha, men att det verkar vara brist på det på de förskolor som informanterna arbetat på. Informanterna var eniga om att det var lättare att arbeta med mindre grupper då de kunde utforma de mindre grupperna utifrån barnens intressen och behov och därifrån planera olika aktiviteter. Något som alla informanter såg som en svårighet var när det kom till den fria leken, de såg det som en daglig utmaning att inget barn skulle bli utanför i den fria leken. Då den fria leken styrs av barnen själva och olika kompisrelationer kan det vara svårt att få andra barn att bli ”accepterade” i vissa lekar.
För att kunna samarbeta och stötta varje barn på bästa sätt bör förskolepersonalen ha tillit till varandra och öppna diskussioner. Det är genom alla delaktighets observationer som en helhetsbild skapas och därifrån kan personalen få rätt verktyg för att försöka stötta varje barns olika behov. Även om det inte är personalens uppgift att sätta diagnoser så har de fortfarande ett ansvar att tillgodose barnens behov.
7.2 Metoddiskussion
När jag valde metod utgick jag utifrån studiens syfte. Jag valde att göra semistrukturerade intervjuer med olika förskolepersonal som är verksamma inom den vardagliga
verksamheten i förskolan. Valet att intervjua flera yrkesroller inom förskolan har gett ett bredare perspektiv på hur förskolepersonalen arbetar med att göra alla barn delaktiga i verksamheten.
Då informanterna fick frågorna i förväg kunde de bli mer insatta i ämnet innan intervjun och därmed tror jag att svaren blev mer utvecklade än om de inte fått frågorna i förväg. Att använd sig av intervjuer tror jag gav mer djupgående resultat än om jag hade använt mig utav enkäter med förbestämda svar. Genom intervjuerna gavs informanterna möjlighet att ge mer detaljerade svar och tydligare förklaringar.
Resultatet är trovärdigt och rimligt då urvalet av informanter är personal som är verksamma inom det område som studeras (Bryman, 2011). Det är de som har mest kunskap om det dagliga arbetet i verksamheten och som arbetar med och närmast barnen som kan ge svar på hur de arbetar för att försöka möjliggöra delaktighet hos alla barnen i verksamheten.
7.3 Slutsats
Syftet med denna studie var att utveckla en fördjupad kunskap om hur
förskolepersonal arbetar med att göra barn i behov av stöd delaktiga i verksamheten. Genom denna studie har jag insett vikten av att alla barn inkluderas och att
förskolepersonalens förhållningssätt och miljö kan påverkar barnens vardag. Efter att ha gjort denna studie har jag insett hur viktig personalens roll i förskolan är. Jag har även insett betydelsen av att försöka dela in barngruppen i mindre grupper. Då det i de gjorda intervjuerna framkom att det då var lättare att se de enskilda barnen . Detta skapade även trygghet i barngrupperna. I arbetet med barn krävs det att personalen är flexibel och lyhörd för att kunna inkludera alla på bästa sätt.
7.4 Framtida forskning
Under detta arbete har jag studerat hur förskolepersonal arbetar för att göra barn i behov av stöd delaktiga i verksamheten. I förskolan kan det vara en stor del av barnen som kan vara i behov av särskilt stöd och barn behov av särskilt stöd innebär inte bara barn med ett funktionshinder eller en diagnos. För vidare forskning kan det vara intressant att ta reda på hur miljön kan påverka hur barn i behov av stöd ges
möjligheter till inflytande och delaktighet och om hur förskolepersonalen tänker kring miljöns utformning i relation till barns inflytande och delaktighet.
Referenser
Ahrenfelt, B. & Berner, R. (2010). Konflikthanteringsboken: om vardagliga konfikter på jobbet. Lund: Liber.
Arnér, E. (2009). Barns inflytande i förskolan – en fråga om demokrati. Lund: Studentlitteratur AB.
Aspeflo, U & Gerland, G. (2015). Barn som väcker funderingar – Se, förstå och hälpa förskolebarn med annorlunda utveckling. Enskedsdalen: Pavus Utbildning AB.
Aspelin, J. (red.). (2013). Relationell specialpedagogik – i teori och praktik. Kristanstad: Kristianstad University Press 2013:02.
Brodin, J & Renblad, K. (2014). Behövs specialpedagoger i förskolan? Socialmedicinsk tidskrift 91(4), 384-390.
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:762693/FULLTEXT02.pdf Bryman, A. (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. Stockholm: Liber AB.
Conner’s-Burrow, N. A., Patrick, T., Kyzer, A., & McKelvey, L. (2017). A preliminary evaluation of REACH: Training early childhood teachers to support children’s social and emotional development. Early Childhood Education Journal, 45(2), 187-199.
https://link-springer-com.ep.bib.mdh.se/article/10.1007/s10643-016-0781-2
Davidsson, B. (2008). Skolans olika rum och platser sett ut barns perspektiv. I Sandberg, A. (Red.) Miljöer för lek, lärande och samspel (s. 37-62). Lund: Studentlitteratur AB. Denscomb, M. (2009). Forskningshandboken: för småskaliga forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna. (2. Uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Derman, M. T. (2017). Early Childhood Education Teachers' Strategies Use in Order to Prevent Aggressive Behaviors in Classes: The Case of Turkey. Universal Journal of Educational Research 5(7): 1127-1136
http://www.hrpub.org/download/20170630/UJER6-19509433.pdf
Dolk, K. (2013). Bångstyriga barn – makt, normer och delaktighet i förskolan. Stockholm: Ordfront.
Edfelt, D. (2016). Utmaningar i förskolan. Att förebygga problemskapande beteenden. Stockholm: Gothia Fortbildning AB.
Halldén, G. (red). (2016). Den moderna barndomen och barns vardagsliv. Falun: Carlssons bokförlag.
Hejlskov Elvén, B. & Wiman, T. (2015). Barn som bråkar. Att hantera känslostarka barn i vardagen. Stockholm: Natur & Kultur.
Horowitz, L. (2005). Conflict resolution and development of communication competence in preschool boys with language impairment. Institution för kvinnors och barns
hälsa/Department of Women's and Children's Health.
Lutz, K. (2014). Specialpedagogiska aspekter på förskola och skola – möte med det som inte anses LAGOM. Stockholm: Liber AB.
Johannesen, N & Sandvik, N. (2015). Små barns delaktighet och inflytande – några perspektiv. Stockholm: Liber AB.
Majorano, M., Corsano, P., & Triffoni, G. (2015). Educators' Intervention, Communication and Peers' Conflict in Nurseries. Child Care in Practice, 21(2), 98113.
http://www-tandfonlinecom.ep.bib.mdh.se/doi/pdf/10.1080/13575279.2014.1001812?needAccess=tru e
Mathiasson, L. (den 10 November 2013). I mötet sker lärandet. Specialpedagogigik. Nilholm, C. (2007). Perspektiv på specialpedagogik. Lund: Studentlitteratur AB.
Niss, G. Hindgren, L. & Westin, M. (2007). Vägledande samspel i förskolan. Mölnlycke: Elanders Fälth & Hässler
Palla, L. (2009). Förhållningssätt till den flerdimensionella specialpedagogiken. Nr3 (ss. 7-12). Kristianstad: Högskolan Kristianstad.
Palla, L. (2009). En förskola för alla: Ett uppdrag för specialpedagogen. eller? Nr3 (ss. 1-5). Kristianstad: Högskolan Kristianstad.
https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:456390/FULLTEXT01.pdf
Sandberg, A. (red.). (2014). Med sikte på förskolan – barn i behov av stöd. Lund: Studentlitteratur AB.
Skollagen (SFS 2010:800). Stockholm:Utbildningsdepartementet.
Skolverket. (2010). Läroplan för förskolan Lpfö 98. Stockholm: Skolverket.
Skolverket. (2013). Förskolan – skolverkets allmänna råd med kommentarer. Stockholm: Skolverket.
Vetenskapsrådet (2017). God forskningssed. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Wahlström, G.O. (1996). Hantera konflikter – men hur? Metodboken för pedagoger. Hässelby: Runa.
Bilaga 1 Missivbrev
Hej!
Jag är en student som går sista terminen på förskollärarprogrammet via Mälardalens högskola. Jag har planerat att undersöka hur barn i behov av särskilt stöd blir
delaktiga i förskolans verksamhet. Detta vill jag försöka ta reda på dels genom enskilda intervjuer.
Intervjun beräknas ta ca 30 minuter. Vid godkännande kommer intervjuerna att spelas in för möjlighet att ha ett mer aktivt samtal vid intervjun. Inspelningen kommer inte att delas med någon. Denna undersökning kommer att presenteras i uppsatsform vid Mälardalens högskola och som kommer läggas ut på databasen Diva när den är klar.
Det insamlade materialet kommer att behandlas och bearbetas enligt
Vetenskapsrådets etiska riktningslinjer och därmed kommer ingen varken personal eller barn att nämnas vid namn eller på något annat sätt kunna identifieras.
Förskolans namn, i vilken kommun eller område förskolan ligger i kommer också att förbli konfidentiellt. Deltagandet i studien är frivilligt och du kan närsomhelst välja att inte längre delta trots ett tidigare beslut.
Om du har några frågor eller funderingar så får du mer än gärna kontakta mig!
Jag godkänner härmed att delta i undersökningen ____________________________________
Student: Elin Hjalmarsson Ehn14010@student.mdh.se xxxx-xxxxxx
____________________ Handledare: Anne Lillvist Anne.lillvist@mdh.se xxx-xx xxxx
Bilaga 2 Intervjufrågor
Förskollärare: ⬜ Barnskötare: ⬜ Annan: ⬜
Antal år inom förskolan:___________________________
1. Hur gör ni handlingsplaner för att möta barn med speciella behov på bästa sätt?
2. Hur går ni tillväga för att göra alla barnen lika delaktiga oavsett allas olika behov?
Hur tänker ni kring planerade aktiviteter för att försöka göra alla barn lika delaktiga?
T.ex. för barn som har det jobbigt på något sätt och kanske behöver ett mindre rum eller tid för sig själv (eget rum), finns det tillgång till det? Hur gör ni som arbetslag för att planera miljön så att den blir anpassad för alla?
3. Berätta hur du under en vanlig arbetsdag arbetar med att få alla barn delaktiga i verksamheten.
4. Möter du som personal olika utmaningar när det kommer till inkludering av barn i en planerad aktivitet jämfört med fri lek?
5. Vilken hjälp kan specialpedagoger erbjuda för att underlätta arbetet med barn i behov av stöd? När anser ni att det finns behov av att söka stöd utifrån?
