Hur löser vi det här?: En diskursanalys av kvinnojourernas riksförbunds konstruktion av mäns våld mot kvinnor som socialt problem

Ersta Sköndal högskola

Institutionen för socialvetenskap Socionomprogrammet 210 hp

Hur löser vi det här?

En diskursanalys av kvinnojourernas riksförbunds konstruktion av mäns våld mot

kvinnor som socialt problem

Tuva Andersson

Examensarbete i socialt arbete, 15 hp SOC 64, VT-2015

C-uppsats

Handledare: Johan Gärde Examinator: Marie Nordfeldt

Sammanfattning

Denna uppsats är en diskursanalys över Sveriges kvinno- och tjejjourers två riksförbunds (Roks och Unizon) konstruktion av mäns våld mot kvinnor som socialt problem. Syftet är att belysa hur riksförbunden bidrar till förståelsen av mäns våld mot kvinnor som socialt problem och hur riksförbunden bidrar till konstruktionen och beskrivningen av det sociala problemets orsaker och lösningar. Materialet består av pressmeddelanden från respektive förbund under perioden 2013–2015.

Med socialkonstruktionismen som forskningsansats och Faircloughs kritiska diskursanalys som teori och metod har samtliga texter analyserats och sedan sammanfattats i en schemamodell skapad av Håkan Jönsson. Resultatet visar på fyra diskurser inom diskursordningen; två för förbunden

gemensamma (strukturkritisk diskurs och diskursen om offentlig sektor som inkompetent

samarbetspartner) samt två diskurser specifika för var sitt förbund (Roks professionaliseringskritiska diskurs och Unizons våldspreventiva lösningsorienterade diskurs).

Uppsatsen avslutas med en diskussion kring vidare forskning utifrån frågorna hur sociala problem kan konstrueras och förstås med hjälp av civilsamhällets aktörers kommunikation utåt och i relation till resultatet hur civilsamhällets aktörers upplevelser kring samarbetet med offentlig sektor ser ut och kan tänkas förbättras.

1 Inledning --- 4

1:2 Problemformulering --- 4

1:3 Syfte och frågeställningar --- 5

1:4 Kort beskrivning av riksförbunden --- 5

2 Kunskapsläge och tidigare forskning --- 6

2:1 En historisk belysning --- 6

2:2 Tidigare forskning --- 7

3 Teori och metod --- 10

3:1 Socialkonstruktionism som teoretisk forskningsansats --- 10

3:2 Diskursanalys som metod och teori --- 10

3:3 Norman Faircloughs kritiska diskursanalys --- 11

3:4 Faircloughs tredimensionella analysmodell som metod --- 12

3:5 Håkan Jönsons schema för konstruerandet av sociala problem --- 13

3:6 Tillvägagångsätt vid analys --- 13

3:7 Kritisk metoddiskussion --- 14

3:8 Material --- 14

3:9 Urval och avgränsningar --- 15

3:9 Bearbetning av material --- 16

3:10 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet --- 16

3:11 Etiska överväganden --- 16

4 Resultat och analys --- 18

4:1 Den strukturkritiska diskursen (gemensam). --- 18

4:2 Diskursen om offentlig sektor som en inkompetent samarbetspartner (gemensam) --- 20

4:3 Den professionaliseringskritiska diskursen (Roks) --- 22

4:4 Den våldspreventiva lösningsorienterade diskursen (Unizon) --- 25

4:5 Sammanfattning av analys och slutsats --- 28

5 Diskussion --- 31

5:1 Reflektioner kring studiens resultat --- 31

5:3 Förslag på vidare forskning--- 32 Referenslista --- 33 Webbsidor: --- 34 Bilagor ---

4

1 Inledning

1:1 Bakgrund

Sveriges kvinnojourer har under lång tid varit en framträdande voiceaktör i debatten kring mäns våld mot kvinnor och åtgärder för att förhindra uppkomsten och konsekvenserna av problemet. Det finns idag två riksförbund som organiserar många av landets jourer (Roks och Unizon).

Riksförbunden har förutom uttalanden och debattinlägg i media också haft representanter vilka ingått i referensgrupper och utredningar kring hur samhället bör hantera våld i nära relationer som socialt problem och hur problemet uppstår, fortsätter existera samt lösningar på problemet. Således har riksförbunden i stor utsträckning bidragit till hur fenomenet våld i nära relationer ses och förstås som socialt problem och vad som kan anses vara anledningen till att problemet finns. Riksförbunden har både som representanter för den utsatta gruppen och som representanter för civilsamhällets arbete med densamma många gånger haft en betydande roll i lagändringar och politiska satsningar när det gäller att motverka våld i nära relationer.

Det har däremot inte alltid funnits två riksförbund för svenska kvinnojourer. En betydande händelse i jourrörelsens historia är SKRs utbrytning ur Roks och bildandet av ytterligare ett riksförbund under 1990talet. Retoriken inom det nya riksförbundet SKR såg annorlunda ut jämfört med Roks som under hela 90-talet använt analyser och begrepp som var av tydlig radikalfeministisk karaktär, exempelvis ”mäns våld mot kvinnor” och ”könsmaktsordning”. SKR bytte i sin tur ut ett antal nyckelbegrepp – exempelvis byttes begreppet feminism ut mot kvinnoperspektiv och begreppet könsmaktsordning togs bort helt. Den kvinnoseparatistiska organiseringen upplöstes också vilket tillät organisationer som organiserade män och män som aktiva inom jourrörelsen att ansluta till SKR, till skillnad från Roks strikt separatistiska hållning som gäller även idag.

I och med utbrytningen ur Roks samlar Unizon (tidigare Sveriges Kvinno- och tjejjourers riksförbund, SKR) idag ungefär lika många jourer som Roks i organisationen. Riksförbunden deltar i debatter i det offentliga rummet och bidrar således till hur våld i nära relationer som socialt problem förstås och uppfattas av allmänheten.

1:2 Problemformulering

Våld i nära relationer är vad man kallar ett accepterat socialt problem. Företrädesvis debatteras fenomenet av personer eller organisationer som på något sätt har en relation till det sociala problemet och målgruppen, exempelvis de två riksförbunden för kvinnojourer i Sverige.

Idag har många av förbundens kvinnojourer ett nära samarbete med den offentliga sektorn i frågor kring insatser och stöd till kvinnor utsatta för mäns våld. Detta innebär att våld mot kvinnor som socialt

5

problem är ett område som berör såväl civilsamhället som den offentliga sektorn, och också är målgrupp för personer verksamma inom socialt arbete oavsett om arbetet utförs ideellt eller avlönat, inom civilsamhället eller offentlig sektor.

Tydligt är att riksförbundens opinionsbildande funktion och problemformuleringar av mäns våld mot kvinnor, både historiskt sett och i nutid, har stor inverkan på hur problemet förstås. Då det uppenbart råder en skillnad i hur respektive förbund tidigare talat om problemet är det intressant att undersöka vilka diskurser som existerar inom ramen för debatten om våld i nära relationer när det gäller uttalanden från respektive riksförbund.

1:3 Syfte och frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att genom diskursanalys undersöka hur Sveriges två riksförbund för kvinno- och tjejjourer bidrar till förståelsen av våld i nära relation som socialt problem.

För att uppnå syftet ställs följande frågeställningar:

 Hur konstruerar riksförbunden mäns våld mot kvinnor som socialt problem i kommunikativ text?

 Vilka gemensamma och eventuellt separata diskurser återfinns i den kommunikativa texten?

1:4 Kort beskrivning av riksförbunden

Riksförbundet för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (fortsättningsvis benämnt Roks) bildades 1984 och samlar ungefär 100 medlemsjourer i förbundet (www.roks.se). De benämner sig själva som en feministisk organisation och menar att våld mot kvinnor är den absoluta konsekvensen av könsmaktsordningen (teorin om att män är socialt överordnade kvinnor i en förtryckande struktur med mäns våld mot kvinnor som en konsekvens av den skeva maktfördelningen).

Roks är en kvinnoseparatistisk organisation vilket innebär att de utan undantag organiserar och anställer kvinnor. De definierar själva sin organisation i stadgarna som ”en feministisk ideell sammanslutning av självständiga kvinno- och tjejjourer med könsmaktsförståelse. Organisationen är partipolitiskt och religiöst obunden” (Roks, 2010).

Unizon är det nya namnet på tidigare Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, SKR, vilket bildades 1996. Namnbytet skedde 2014 och förbundet kommer vidare att benämnas som Unizon för att underlätta för läsaren. Förbundet organiserade 2014 122 kvinno- och tjejjourer (Unizon, 2015) och beskriver i sina stadgar från 2014 att de ”genom att vara en unison röst för jourerna kan vi hjälpa våldsutsatta kvinnor och barn att bli hörda. Tillsammans skapar vi ett jämställt samhälle fritt från våld.” (Unizon, 2014).

6

2 Kunskapsläge och tidigare forskning

2:1 En historisk belysning

Över tid har det skett många förändringar som kan tänkas påverka jourernas arbete med målgruppen i större eller mindre utsträckning. I boken Att följa med samtiden – kvinnojoursrörelse i förändring (Enander, Holmberg, Lindgren 2013) kan man läsa om de ideologiska skillnader som lett till Unizons bildande efter en utbrytning ur Roks.

Det framgår tydligt i boken att det verkar finnas en tyst överenskommelse mellan riksförbunden att inte bedriva konflikter sinsemellan i offentliga rum. Däremot finner författarna att det finns en tydlig skillnad i vilka begrepp som används både i den offentliga och interna debatten och hur de i sin tur bidrar till riksförbundens respektive profiler i det offentliga rummet.

Unizons utbrytning ur Roks tillkom av en rad anledningar och gav en rad direkta och indirekta konsekvenser för den svenska kvinnojoursrörelsen. Båda riksförbunden profilerar sig som

opinionsbildare och företrädare för både jourverksamheterna och de som drabbas av våld i nära relationer. I Unizons manifest återfinns exempelvis detta uttalande: ”Genom att vara en unison röst för jourerna kan vi hjälpa våldsutsatta kvinnor och barn att bli hörda. Tillsammans skapar vi ett jämställt samhälle fritt från våld.” (Unizon, 2014).

Liknande profilering återfinns också i Roks verksamhetsbeskrivning: ”Vi arbetar opinionsbildande med att synliggöra den verklighet som jourerna möter, samt att föra ett utåtriktat samtal kring frågor som jourerna arbetar med.” (Roks, 2010).

Som nämndes i inledningen var en betydande konsekvens av utbrytningen och bildandet av ytterligare ett riksförbund att retoriken inom Unizon förändrades jämfört med Roks som under hela 90-talet använt analyser och begrepp som var av tydlig radikalfeministisk karaktär. Unizon bytte ut ett antal för radikalfeminismen karaktäristiska begrepp, exempelvis byttes begreppet feminism ut mot kvinnoperspektiv och begreppet könsmaktsordning togs bort helt. Den kvinnoseparatistiska

organiseringen upplöstes också vilket tillät organisationer som organiserade män och män som aktiva inom jourrörelsen, till skillnad från Roks strikt separatistiska hållning som existerar än idag (Enander, Holmberg, Lindgren 2013).

2014 publicerades Våld i nära relationer – en folkhälsofråga, förslag för ett effektivare arbete (SOU 2014:49). Betänkandet från Nationella samordnaren mot våld i nära relationer – Carin Götblad – har väckt reaktioner på många håll, inte minst inom kvinnojoursrörelsen.

Bland annat presenteras här nödvändigheten i att fokusera på offer för våld, men också att ställa våldsutsatta barns behov i centrum med hänvisning till att strukturen kring arbetet med dessa barn är bristfällig idag. Här berörs också vikten av att inte glömma våldsutövaren, satsningar på polisens kompetens inom området och samhällets arbete kring definierade riskfaktorer belyses som nödvändiga för att förhindra upprepat våld i nära relationer.

7

De huvudsakliga förslagen som ges som direkt berör kvinnojoursrörelsen är att kommunerna skall ha vad som kallas lotsar för våldsutsatta som är tänkta att fungera som en kedja av stöd- och

skyddsåtgärder samt särskilda barnlotsar för barn som utsatts för eller bevittnat våld. Vidare föreslås att kommuners ansvar för att tillhandahålla skyddade boenden för personer som utsätts för våld bör regleras i socialtjänstlagen och att dessa boenden endast bör bedrivas med tillstånd. Detta innebär såklart en hel del för den svenska kvinnojoursrörelsen. Kvinnojoursrörelsen är en del av civilsamhället och baseras på ideella insatser av människor med engagemang i frågan, varför en förändring som denna skulle innebära omfattande konsekvenser för många ideella jourers verksamheter. Vissa boenden skulle av olika skäl inte nå upp till den standard som efterfrågas i betänkandet. Detta är konsekvenser som visar sig omdiskuterade i denna studies material (se kapitel 4).

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har i sin tur publicerat en slutrapport över den nationella granskningen av offentliga aktörers och kvinnojourers arbete med våldsutsatta kvinnor. Förutom att slå fast en kunskapsbrist inom offentlig sektor när det gäller mäns våld mot kvinnor som socialt problem så påpekas även att personalomsättningen inom området är så stor att det är svårt att göra uppföljningar gällande kvaliteten på arbetet. Enligt slutrapporten har inte arbetet med våldsutsatta kvinnor och barn förbättrats sedan förra rapporten, vilken bestod av liknande kritik.

2:2 Tidigare forskning

Det har varit svårt att hitta tidigare forskning som specifikt berör syftet med uppsatsen. Mängder med avhandlingar och undersökningar berör myndigheters och medias diskurser kring mäns våld mot kvinnor. I fråga om kvinnojourers diskurser berörs nästan uteslutande enskilda jourer och ideellt engagerade kvinnor, inte riksförbundens kommunikation utåt.

Många publikationer har varit av kriminologisk karaktär och berört samhällets syn på offret och gärningsmannen när det gäller mäns våld mot kvinnor. I boken Människan, brottet, följderna (Ekbom, Engström, Göransson 2010) framgår bland annat att kvinnor är en av de tre grupper som anses ha en förhöjd risk att utsättas för våld (tillsammans med grupperna yngre män som rör sig i vad författarna kallar nöjeslivet och personer som arbetar som exempelvis poliser, ordningsvakter eller inom vård och social omsorg). Som hjälp och stöd till kvinnor som brottsoffer nämns främst de ideella

kvinnojourerna inom båda riksförbunden. Författarna poängterar också att den farligaste platsen för en kvinna att vistas på är i hemmet (ibis.).

I boken Att följa med samtiden – kvinnojoursrörelse i förändring (Enander, Holmberg, Lindgren 2013) belyser forskarna bildandet och utformandet av det andra av Sveriges två riksförbund för kvinnojourer; SKR (numera Unizon). Boken belyser processen förbundet gått igenom från

utbrytningen ur Roks, dess bakomliggande konflikter som blev startskottet för bildandet av förbundet och innehåller många för mig relevanta nedslag i hur Unizon valt att positionera sig som ett alternativ till Roks genom att använda ett nytt språk för att beskriva mäns våld mot kvinnor som socialt problem

8

och dess orsaker. Forskarna belyser ett tydligt diskursskifte där den tidigare radikalfeministiska diskursen som rådde inom Roks utmanades till förmån för ett vad man kan kalla mjukare språk som syftade till att ge bilden av ett mer inkluderande och inte lika ”aggressivt” riksförbund som Roks. Boken belyser också Unizons inställning till samverkan med offentlig sektor och hur de ställer sig till olika professionaliseringsmekanismer vilket också har relevans för min studie då de ideella

jourverksamheterna idag arbetar över sektorernas gränser med det sociala problemet. Boken är dock inriktad på organisationsutveckling och utformning och ägnar sig som tidigare nämnt endast åt ett riksförbund, men har stor relevans för denna studie i och med fokus på Unizons diskursbyte och eventuella anledningar till denna.

I rapporten Mäns våld mot kvinnor – ett diskursivt slagfält (Steen 2003) ges en bred bild av olika diskurser och uppfattningar om mäns våld mot kvinnor; orsaken till problemet och lösningen på detsamma. Huvudsyftet med rapporten var att framställa en kunskapsöversikt över aktörer som kan antas besitta kunskap om mäns våld mot kvinnor. Över 150 texter har behandlats i rapporten och i denna finns även kvinnojourer representerade.

Förutom att Steen menar att det på ytan finns en allmänt vedertagen diskurs om mäns våld mot kvinnor som ett könsmaktsproblem (dock bör man här ha i åtanke att rapporten är 12 år gammal och den intersektionella analysen inte hade nått samma genomslag 2003 som idag) så identifierade hon också tre vad hon kallar ”idealtypiska förhållningssätt”. Dessa idealtypiska förhållningssätt ligger enligt Steen till grund för hur mäns våld mot kvinnor förstås och uppfattas, vilket ligger nära denna uppsats syfte. De tre förhållningssätten har Steen valt att kalla individinriktat perspektiv, relationellt perspektiv och strukturellt perspektiv. Inom redogörelsen av perspektiven ställer också Steen frågan vems ansvar mäns våld mot kvinnor anses vara, och ställer perspektiven i förhållande till

könsmaktsordningsperspektivet.

Denna rapport har varit användbar under studiens gång då den verkligen tangerat denna studies syfte och frågeställningar. För varje förhållningssätt synliggörs dess syn på ansvar vilket också är nödvändigt för att uppfylla denna studies syfte och besvara dess frågeställningar. I rapporten är det dock tydligt att utgångspunkten är att perspektivet på könsmaktsordningen är den dominerande diskursen, vilket inte är fallet i denna studie. Däremot belyser författaren de andra förhållningssättens inställning till könsmaktsdiskursen, vilket bidrar till att påvisa en inställning till orsaken till mäns våld mot kvinnor som socialt problem i samhället.

Utvärderingen Samverkan under frihet eller tvång? (Hedlund 2009) baseras bland annat på intervjuer i vilka samtliga respondenter tillhör Roks och belyser i sin tur olika uppfattningar om samarbetet mellan civilsamhället och offentlig sektor. Variationen i upplevelser av samarbete med kommuner visar sig här vara stor och att det finns spridda uppfattningar inom jourerna om huruvida utvecklingen av samarbete varit positivt eller negativt. Slutsatsen berör dock jourernas rätt till

självständighet, vilket verkar varit en betydande fråga för missnöje och har återspeglats i denna studie på flera punkter, vilket framgår i kapitlet ”Resultat och analys” (s.17).

9

Då jag fann det svårt att hitta internationell forskning med tydlig anknytning till specifikt en svensk kontext och i synnerhet de svenska riksförbunden väljer jag här att istället presentera en studie gjord i syfte att belysa mediaspråkets betydelse i att skapa konstruktioner kring mäns våld mot kvinnor. Studien är gjord i USA (Diederich College of Communication, Marquette University) och är en kvalitativ innehållsanalys av herr- och damtidningars beskrivning av mäns våld mot kvinnor över en tioårsperiod. Resultatet visar bland annat hur kvinnor beskrivs som skyldiga till att ha valt fel partner medan män inte tillskrivs skuld för att ha misshandlat sin partner (Hill Nettleton 2011).

Ofta beskrivs våld i nära relationer i så kallade herrtidningar på ett humoristiskt sätt samtidigt som kvinnor anges vara den naturligt utlösande faktorn för mäns våld. I damtidningarna beskrivs istället våld i nära relationer som något skrämmande, nästan oundvikligt, och kvinnor uppmanas att säga upp sig från sina jobb och fly till andra delstater för att inte bli dödade av en man som oftast i samma text beskrivs som deras livs kärlek.

Det förekommer också ”checklistor” i damtidningarna där kvinnor uppmanas att lära sig lugna ner partners som kan bli våldsamma och läsaren får tips på när det är dags att fly och när det helt enkelt ”räcker” att försöka lugna ner en våldsam partner. Författaren menar att detta är exempel på hur en konstruktion av mäns våld mot kvinnor skapas och även visar hur upprätthållandet av densamme ser ut i amerikansk ”populärpress”, vilket i förlängningen betyder att problemet inte kommer att försvinna innan de språkliga konstruktionerna ändras (ibis.).

Norman Fairclough, vars teori kommer att beskrivas närmare under avsnittet om teorival i

uppsatsen, påvisar i sina verk hur språket är med och formar verkligheten, och hur olika maktbärande institutioner styr hur diskurser utformas, vilket i ytterligare led legitimerar den hierarkiska ordningen. Fairclough visar i sina studier att diskurser är en form av social praktik som kan användas för att se hur människor i samhället uppfattar och presenteras för verkligheten, vilken då befästs genom språket (Fairclough 2001). Detta presenteras av Fairclough som ett sätt att se makttendenser och vilka rådande hierarkier ett samhälle innehåller. Vidare menar Fairclough att diskurser också genererar möjligheten att förändra den sociala praktiken, och i förlängningen också vår uppfattning av verkligheten genom språket (ibis.).

10

3 Teori och metod

3:1 Socialkonstruktionism som teoretisk forskningsansats

Socialkonstruktionism är en samhällsvetenskaplig ansats som antar att verkligheten skapas och konstrueras genom sociala handlingar mellan människor. Innebörden av sociala fenomen utgörs av vilka begrepp de illustreras med och vad innehållet i begreppen har för innebörd för de som utför den sociala handlingen. Detta medför att sociala konstruktioner kan vara föränderliga över tid då

verkligheten är kontextbunden och begreppsliga innebörder kan förändras eller byta skepnad (Jönson, 2010).

Exempel på vad som kan antas vara sociala konstruktioner vara identiteter som könsroller, etniciteter och klass men också sociala problem som i grunden är sanna problem, exempelvis mäns våld mot kvinnor. De blir dock konstruerade som sociala fenomen för att samhället uppfattar dem som viktiga, en gemensam angelägenhet som är samhällets ansvar och möjliga att lösa (Meeuwisse, Swärd 2002). Med ett socialkonstruktionistiskt perspektiv som teoretisk grund ämnar jag beskriva hur riksförbunden konstruerar mäns våld mot kvinnor som socialt problem.

3:2 Diskursanalys som metod och teori

Diskursanalys bör förstås som både teori och metod, vilandes på det socialkonstruktionistiska

perspektivet och är ett brett uttryck som innebär i stort att språket konstruerar den sociala verkligheten. Med det menas att det är genom språket människans uppfattning om verkligheten skapas och

upprätthålls genom att sättet språket används påverkar sättet man ser på den sociala verkligheten, och tolkar den (Bryman 2011).

Det finns flera definitioner på vad som är och bör anses vara en diskurs, samt hur diskurser uppstår och verkar. Ett nyckelbegrepp som skiljer olika diskursteoretiska förhållningssätt ifrån varandra är huruvida diskursen är konstituerande eller konstituerad. Begreppet kan förklaras innebära att diskursen grundar/bildar den sociala praktiken eller om diskursen grundas/bildas av den sociala praktiken (Winther Jørgensen, Phillips 2000).

Michel Focaults tidiga definition av diskurs innebär att diskurser är härskande och reproducerar en snäv möjlighet att säga eller uttala annat än vad som inom diskursen anses sant eller accepterat. Detta signalerar ett perspektiv på diskurs som något låst som definierar makt och sociala normer. Focault menade att diskurser fungerar som skapare och befästare av attityder kring sociala institutioner och sociala problem, främst i fråga om kriminalitet (Giddens 2006). Detta tillskriver den härskande diskursen en auktoritär roll där kunskap och makt är starkt sammanlänkande (ibis.). Kritiken mot Focaults tidiga definition har varit att han endast belyser en diskurs som rådande i den sociala kontext som undersöks, snarare än att söka urskilja flera stridande diskurser.

11

I boken Hegemonin och den socialistiska strategin (Laclau, Mouffe 2008) beskrivs däremot ett helt annat perspektiv; att sociala praktiker är föränderliga vilket öppnar för fler diskurser att strida om begrepps innebörd och definitioner; den hegemoniska kampen och motståndet. Laclau och Mouffes syfte med diskursanalysen är att klargöra de processer där olika diskurser strider för att deras

definition av begrepp ska cementeras, något de menar inte fungerar i praktiken även om de menar att enskilda diskurser etableras genom att betydelser av centrala begrepp (nodalpunkter) fixeras (Laclau, Mouffe 2008).

Laclau och Mouffe söker identifiera ekvivalenskedjor i diskursiva praktiker där olika fenomen kan länkas samman i hegemoniska formationer. En diskursiv hegemoni kan enkelt förklaras som den för tillfället styrande diskursen, eller den diskurs som står för definitionen av begrepp och uttryck.

3:3 Norman Faircloughs kritiska diskursanalys

Jag kommer fortsättningsvis hålla mig till Winther Jørgensens och Phillips (2000) beskrivning av Faircloughs kritiska diskursanalys som teori och metod men vill poängtera att det finns en stor variation av både tillvägagångssätt vid analys och definitioner om vad som är en diskurs både inom diskursteorin i stort och inom den kritiska diskursteorin. Då syftet är att undersöka vilka diskurser som återfinns inom en specifik social praktik känns Fairclough nära till hands då han menar att det kan återfinnas flera stridande diskurser inom samma sociala fält, i fortsättningen benämnt som

diskursordning (Winther Jørgensen, Phillips 2000).

Till skillnad från tidigare beskrivning av diskursanalytiska perspektiv menar Fairclough att diskurser både konstituerar (skapar) den sociala världen och att diskurser konstitueras (skapas) av andra sociala praktiker. Således tillskriver han diskursen en kontextuell existensram som är föränderlig och utbytbar beroende på sammanhang och historisk kontext och skiljer också på diskursiv och icke-diskursiv praktik. Medan Laclau och Mouffe utgår från att alla praktiker är icke-diskursiva gör Fairclough alltså här en skillnad. Detta är relevant för studien i och med att det som undersöks är en diskursiv konstruktion av ett socialt problem, inte ett ifrågasättande kring huruvida våld i nära relationer är ett socialt problem eller inte. Här är alltså våld i nära relationer representativt för en icke-diskursiv praktik, medan begreppen och definitionerna som konstruerar problemets art och aktörer representerar en diskursiv praktik.

Samtidigt som diskurser skapar sociala konstruktioner så återger de också en bild av redan existerande sociala konstruktioner. De diskursiva praktiker som verkar inom samma sociala fält beskrivs även av Fairclough vara ideologiska i olika utsträckning vilket i sin tur ger upphov till kamper om betydelser diskurser emellan för att upprätthålla maktfunktioner i den sociala praktiken. Den diskursiva hegemoni som råder är konstant utsatt för motstånd och kan därför aldrig anses stabil (Winther Jørgensen, Phillips 2000). På detta sätt närmar sig Fairclough Laclau och Mouffes

12

det som innehåller lingvistiskt språkbruk, men anser samtidigt att textanalys som metod är bristfällig då den inte belyser den kontextuella betydelsen tillräckligt. Fairclough efterfrågar något både djupare och bredare än traditionell textanalys. Diskursen har tre funktioner vilka är att konstruera sociala identiteter, sociala relationer och betydelsesystem.

3:4 Faircloughs tredimensionella analysmodell som metod

Då jag ämnar studera kommunikativa händelser i textform anser jag att Faircloughs kritiska

diskursanalys som analysmetod bidrar till att uppfylla studiens syfte. Analysen i studien bygger delvis på Faircloughs tredimensionella modell som utgörs av text, diskursiv praktik och social praktik. Dessa bör förstås som egna fält som bör urskiljas och analyseras separat.

Text innebär att forskaren belyser hur diskurserna gestaltas och produceras i texten, genom exempelvis transivitet, vilket redogör för relationen (eller icke-relationen) mellan händelse och subjekt och objekt

i texten. En handling kan exempelvis beskrivas utförd av en definierad person, eller ha skett i ett skede exempelvis ”ungdomar kastade mat på varandra” (hög transivitet)jämfört med ”det utbröt matkrig” (låg transivitet). Transiviteten kan alltså förklaras beskriva hur tydligt det är vem som gjort vad i en viss situation.

Modalitet är ett annat analytiskt grepp som ämnar belysa producentens säkerhet i uttryckt text,

exempelvis ”man har bara ett liv” (hög modalitet) jämfört med ”vi kanske bara lever en gång” (låg modalitet). Det är alltså tyngden bakom påståendet som avgör graden av modalitet, antingen ett säkert påstående eller en mer metaforisk beskrivning.

Diskursiv praktik analyseras genom att belysa hur texten är producerad och i vissa fall hur den

konsumeras. Forskaren söker finna interdiskursiva förhållanden eller diskursiva särdrag i texten. Det är i detta moment diskurser som samverkar eller kämpar om samma betydelsedefinitioner kan konkretiseras och en diskursordning upprättas.

Social praktik är den sista och yttersta dimensionen i analysmodellen. Innan denna sista dimension

analyseras redogörs för vilken diskursordning och vilka diskurser som återfinns, vilka funnits genom analys av text och diskursiva praktiker. Fairclough poängterar hur sociala praktiker bör ses i en kontext, där de som enskilda praktiker samverkar med varandra. Varje social praktik bör ses som ett nätverk som i samspel med andra nätverk bildar ett fält i vilket en eller flera diskurser bildar en

verklighet. Det är också i dessa fält som strider om vilken verklighet som är den äkta verkligheten äger rum (Fairclough 2010).

Här kan svaren på eventuella diskursiva förändringar eller ifrågasättanden/upprätthållanden av rådande maktförhållanden i den sociala praktiken alltså synliggöras. Genom att koppla

diskursordningen till den sociala praktiken kan diskursiva och sociala maktförhållanden eller kamp om maktpositioner i redogöras för (Winther Jørgensen, Phillips 2000).

13

3:5 Håkan Jönsons schema för konstruerandet av sociala problem

presenterar Håkan Jönson exempel på ett analysschema som i studien kommer att vara till hjälp för att analysera riksförbundens konstruktion av våld i nära relationer som socialt problem. Analysschemat fungerar väl tillsammans med diskursanalys då det baseras på en analys som är väl tillämpbar på tolkning av text och specifikt utformat för beskrivningar av sociala problem. Schemat ser ut som nedan exemplifierat och kommer att användas för att uppfylla studiens syfte i analys- och resultatdelen.

Problemkomponent Fråga

Karaktär Hur beskrivs problemet? Beskrivs en relation till

andra problem? Var uppges problemet återfinnas?

Orsak Vad anges orsaka problemet? Anges fler orsaker

eller endast en?

Konsekvens och omfattning Hur omfattande anses problemet vara? Vilka konsekvenser uppges som centrala för problemet?

Lösning Vad anges som eventuella lösningar på

problemet? Vem anges vara ansvarig för att problemet upphör? Vem ges kompetensen att få problemet att upphöra?

Aktörer (drama och roller) Vilka är delaktiga i problemet? Vilka är offer, utövare och ansvarsbärare för att problemet finns? Vilken målgrupp är utsatt för problemet och hur beskrivs deras karaktärer?

Illustrationer och exempel Används metaforer för att beskriva ovanstående problemkomponenter? Går det att finna

särskilda berättelser som personifierar problemet eller upprättas ikoner för att beskriva problemet?

3:6 Tillvägagångsätt vid analys

För att analysera hur de svenska riksförbunden bidrar till konstruktionen av våld i nära relation som socialt problem använder jag mig dels av Håkan Jönsons tabell för att utkristallisera vilka orsaker,

14

konsekvenser och lösningar som anges vara av vikt i respektive förbunds pressmeddelanden. Jönsons schema kommer att belysa den diskursiva konstruktionen av det sociala problemet. Vidare ger detta en möjlighet att se olika stridande eller samverkande diskurser inom den sociala praktiken (visa på diskursordning).

För att finna dessa kommer jag delvis att använda delar av Faircloughs analysverktyg, framförallt kommer jag att söka efter och definiera transivitet och modalitet i texterna. Jag kommer att hålla mig till de två första stegen i Faircloughs tredimensionella analys (text och diskursiv praktik) då jag anser att det uppfyller studiens syfte. Den sociala praktiken är redan identifierad; riksförbundens

kommunikation i text. De problemkomponenter Jönson sammanställt kommer att ligga i fokus då texterna analyseras och Faircloughs analysmodell kommer att ge en bild av rådande diskursordning inom kommunikationen kring det sociala problemet.

3:7 Kritisk metoddiskussion

Diskursanalys som metod är ett brett ämne och det finns många olika definitioner om vad en diskurs är (Bryman 2011) vilket å ena sidan öppnar för en viss flexibilitet och kreativitet men också gör resultatet starkt knutet till undersökaren. Specifikt för den kritiska diskursteorin där ideologier spelar en roll kan vara att det är svårt att veta hur påverkad undersökaren själv är av rådande ideologiska diskurser (Winther Jørgensen, Phillips 2000). Således är forskarens förförståelse central för ett objektivt och verklighetsnära resultat, samtidigt som diskurser på ett vis inte kan påstås beskriva en generell

verklighet utan att specificera den sociala kontexten. Inför den här uppsatsen byggde min förförståelse egentligen på boken Att följa med samtiden – kvinnojoursrörelse i förändring (Enander, Holmberg, Lindgren 2013) som presenterats tidigare under kapitlet om tidigare forskning. Jag har personligen ingen praktisk erfarenhet av arbete inom kvinnojour eller liknande verksamhet. Den initiala förförståelsen byggde snarare på ett löst antagande om att det skulle gå att återfinna olika diskurser riksförbunden emellan och ett perspektiv på språket som socialt konstruerande.

3:8 Material

Materialet som studeras består av pressmeddelanden från Roks och Unizon under perioden 2013– 2015. Dessa når på olika sätt ut till allmänheten, delvis i form av debattinlägg publicerade i dagsmedia eller via andra tidskrifter, både i tryckt form och i digital form. De återfinns också på respektive förbunds hemsida och publiceras av förbunden själva i sociala medier (Facebook och Twitter). Materialet består av 32 pressmeddelanden varav spridningen ser ut på följande vis:

15 Tabell 1.0

Årtal Roks Unizon Totalt

2013 8 4 12

2014 7 11 18

2015 2 - 2

3:9 Urval och avgränsningar

Då jag ämnar undersöka specifika textproducenters kommunikation har ett strategiskt urval gjorts. Urvalet genomfördes till en början med sökningar i databasen Artikelsök som samlar artiklar och debattinlägg ur flertalet större dagsmedia som exempelvis Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter med flera. Detta gav dock ett relativt tunt underlag av följande två anledningar: sökträffarna innefattade artiklar som berörde ämnet samt organisationerna men riksförbunden var inte enskild textproducent. Detta innebär att det inte är riksförbunden som står bakom den kommunikativa händelsen vilket leder till att artikeln inte har fullständig relevans för denna studie, med risken att validiteten påverkas negativt.

Den andra anledningen var att träffarna endast gäller de större tidningarna i dagsmedia och att många offentliga uttalanden inte publiceras i traditionell dagsmedia. Risken fanns alltså att material som publicerats på andra sätt eller i andra tidskrifter skulle falla bort. Istället valde jag att hämta materialet från respektive riksförbunds webbaserade pressrum, som båda hade avdelningar där de själva publicerat samtliga pressmeddelanden. Dessa har fått utgöra basen för urvalet.

Båda riksförbundens arkiv sträckte sig tillbaka till slutet på 00-talet. Unizon hade enskilda publiceringar rörande deras val av ordförande och årsmöten så långt tillbaka som 2007 men ingen av dessa kan anses ha relevans för studiens syfte och frågeställningar. Även Roks tidigaste publikation var från 2007 men även där ansågs endast ett pressmeddelande ha relevans för studien.

På grund utav det omfattande materialet, studiens omfattning och utrymme samt ambitionen att visa en bild av dagens rådande diskursordning gjordes en tidsavgränsning till att omfatta text publicerad från 2013 fram till nutid.

Textens relevans har bedömts utifrån ett antal kriterier vilket bidragit till att andra begränsningar i materialet genomförts. Dels har de texter som inte berör våld i nära relationer gallrats bort. Detta för att de berör andra sociala problem/andra ämnen och därför inte kan anses bidra till att uppfylla studiens syfte eller validitetskrav. Det kan exempelvis röra sig om debattinlägg kring

sexualbrottslagen eller uttalanden kring andra brott där kvinnor varit i offerposition, exempelvis våldtäkter eller rättsfall gällande sexualbrott där utgången varit friande för det åtalade. Det som styrt urvalet av materialet har varit att pressmeddelandet ska beröra våld i nära relation och verksamhetens inställning till och/eller arbete med detta. Inbjudningar till seminarier, uppmaningar till deltagande i

16

manifestationer och meddelanden som rör organisationens övriga struktur och nya förtroendevalda har därför gallrats bort då de inte konkret berör det sociala problemet. Även pressmeddelanden som berör andra länder eller organisationer utanför Sverige har uteslutits då studiens är tänkt att undersöka konstruktionen av valt fenomen som socialt problem inom Sverige. För en detaljerad förteckning över urvalet se bilaga.

3:9 Bearbetning av material

I ett inledande skede har texterna lästs med syfte att finna teman. Texterna har sedan närlästs och de problemkomponenter som beskrivs av Jönson (2010) har synliggjorts för att visa på kärnan i

konstruktionen av ett socialt problem och har identifierats i samband med läsningen. Textens grad av modalitet och transivitet har synliggjorts för att understödja utkristalliserandet av olika konstruktioner av våld i nära relationer som socialt problem och ge dem en plats i det sociala fältets diskursordning.

3:10 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet

Syftet med studien är inte att applicera resultatet på annan grupp eller organisation, varav

generaliserbarheten är låg. Det går inte heller att anta att förbundens respektive jourer till punkt och pricka står bakom varje uttalande förbunden gjort, varför resultatet inte heller bör tillskrivas

förbundens enskilda jourer.

Reliabiliteten i studien kan påstås vara hög då urvalet och avgränsningarna skett på ett sådant sätt att det material som använts varit strategiskt utvalt och specifikt gallrat för att uppnå studiens syfte och möjliggöra att besvara frågeställningarna. Reliabilitet uppnås genom en hög grad av transparens gällande urval, avgränsningar och en presentation av resultatet i nära förhållande till analysen för att på tydligaste sätt visa hur jag nått en slutsats.

Vidare har jag i presentation av resultat och analys försökt att på ett tydligt sätt redogöra för hur mina tolkningar tagit form och presentera (om än med stora penseldrag) varför tolkningen är rimlig, något som är betydande för den här typen av undersökningars validitet (Larsson, Lilja, Mannheimer 2005). För att ytterligare stärka validiteten har jag begränsat mig till en specifik kontext som diskurserna sedan beskrivs inom.

3:11 Etiska överväganden

Vetenskapsrådet (2011) poängterar att forskning, till skillnad från kunskapssökande, är en systematisk process som ska presenteras på ett transparant vis. Målet är att det med tydlighet framgått hur

17

processen för uppsatsen sett ut genom noggrann beskrivning av metodologiska val och att, som nämnt ovan, transparensen är tillräckligt hög för att det ska stå klart hur resultat och slutsats arbetats fram. Då de kommunikativa händelser som analyseras är offentligt publicerat material fritt för var och en att ta del av har jag inte behövt inhämta samtycke från någon undersökt part. Inte heller har lagen om etikprövning (2003:460) varit aktuell då studien varken gjorts på enskilda personer som riskerar att påverkas psykiskt eller fysiskt eller innehåller känsliga uppgifter om enskilda personer

(Vetenskapsrådet 2011).

Däremot är en diskussion kring att studera två så lika men ändå separata riksförbund samtidigt nödvändig. Medvetenheten kring riskerna med att tangera ett konfliktperspektiv har funnits med under arbetets gång. Det är inte en del i syftet att framställa en konflikt mellan de två riksförbunden utan intresset för att finna diskurser och konstruktioner kring orsaker och konsekvenser av det sociala problemet. Detta har jag under studiens gång haft som en konstant hållpunkt; de eventuella olikheter som framstår i riksförbundens kommunikation behöver och bör inte förklaras eller tolkas som en konflikt dem emellan utan kan bero på en rad olika anledningar. För vidare diskussion kring detta se avslutande kapitel.

18

4 Resultat och analys

Resultatet och analysen kommer här att presenteras parallellt utifrån två konkreta nivåer i Faircloughs trestegsmodell; textens språkbruk med fokus på transivitet och modalitet samt den diskursiva

praktiken. För att tydligt visa hur våld i nära relationer konstrueras som socialt problem kommer jag

även använda mig av den schemamodell som återfinns i Håkan Jönsons bok Sociala problem som

perspektiv: en ansats för forskning & socialt arbete (2010).

Efter upprepad genomläsning och tematisering av de texter som ingått i studien, med påföljande kategorisering av begrepp och uttalanden återstod sammanlagt fyra perspektiv som var tydligt återkommande och sammanhängande. Två av dessa är gemensamma för de båda förbunden, utöver detta trädde två för respektive förbunds enskilda kommunikation fram. En sammanfattning av resultatet återfinns i slutet av kapitlet.

4:1 Den strukturkritiska diskursen (gemensam).

Denna diskurs återfinns tydligt och övervägande hos båda riksförbundens texter. Detta är en tämligen välfylld kategori där det ingår flera kritiserade samhällselement som tillsammans bildar vad jag väljer att kalla den strukturkritiska diskursen. Benämningen föds ur hur de båda riksförbunden talar om våld i relationer som ett samhällsproblem på strukturell nivå ur olika perspektiv, samt hur de målar upp problembilder för verksamheten och samhället i stort med belysning på brister i rådande

samhällsstruktur. Detta tema innefattar både kritik riktat mot rättsväsendet, socialtjänstens semesterplanering och myndigheters bemötande av de kvinnor som är offer för misshandel. Roks uttrycker exempelvis detta i ett pressmeddelande om polisens register över misshandlade kvinnor:

Det här leder återigen till att skulden hamnar hos kvinnan, brottsoffret och det är väldigt upprörande. Vi vet att det är ett stort problem att vid den här typen av brottslighet lägger allmänhet, myndigheter och rättsväsende ett alltför stort fokus på kvinnan som utsatts för brottet, hur hon betett sig eller hur hon är ( … ). (Roks, 20141216).

Detta kan tolkas som att Roks med stark modalitet belyser vad de anser är en struktur som bygger på att misshandlade kvinnor skuldbeläggs, något som återkommer flertalet gånger i förbundets texter:

Anledningen till att många kvinnor och tjejer inte hör av sig till polisen eller de sociala myndigheterna när de utsätts för mäns våld är just rädslan att ”alla ska få veta”. Det finns så mycket skuld och skam ( … ) därför är våra ideella jourer så otroligt viktiga, hos oss kan man vara anonym. (Roks, 20150420). Transiviteten i texten är här tydlig, misshandlade kvinnor skammas av myndigheter och allmänhet för att de är utsatta för mäns våld. Unizon (dåvarande SKR) kommunicerar liknande i ett pressmeddelande som också är ett remissvar på Nationella samordnarens förslag på åtgärder för att förebygga våld i nära relationer, kommentaren gäller ett förslag på insatser riktade mot män som slår:

19

Dock kan inte enskilda behandlingsinsatser riktade till individer göra att våldet upphör om det samhälle som våldet har sitt ursprung i ser likadant ut. Behandlingsinsatser måste vara en del av ett större sammanhang där normer och attityder och beteenden kopplade till maskulinitet är en viktig utgångspunkt. (Unizon 20141104).

Även här är graden av modalitet hög, normer, attityder och beteenden kopplade till maskulinitet är en viktig utgångspunkt. I ett pressmeddelande gällande socialtjänstens semesterplanering återfinns följande uttalanden av Unizon:

”Under sommaren blir det särskilt tydligt att de idéburna kvinnojourerna utgör samhällets skyddsnät. ( .… ) I framtiden hoppas vi att stöd och skydd till våldsutsatta kvinnor och deras barn ska omfattas av den generella välfärden.” (Unizon 20130809).

Begreppet välfärden som samhällsinstitution där kvinnor som offer för mäns våld utesluts återkommer sammanlagt tre gånger i olika pressmeddelanden där samtliga uttalanden rör hur utsatta kvinnor står utanför den generella välfärden och hur deras rätt till stöd från offentlig sektor inte efterföljs. Vad som däremot kan pekas ut som en stark karaktäristisk problemkomponent enligt Jönsons modell för konstruktion av sociala problem i denna diskurs är högtiden eller semestern som en del av det strukturella problemet. Högtiden och semestern bör här förstås ur två perspektiv, ett konkret och ett metaforiskt. Dels anses semesterplaneringen hos socialtjänsten vara ett konkret strukturellt problem som bidrar till att ärenden inte behandlas fort nog eller kompetent nog;

”Att semesterledighet bland socialsekreterare försvårar kvinnojourernas arbete under sommaren är ett tecken på frågans låga prioritet inom kommunerna.” (Unizon 20130809).

Å andra sidan används högtider och semesterperioder för att illustrera och exemplifiera våldsutsatta kvinnors utsatthet inför ett system textproducenterna menar inte fungerar:

”Till skillnad från stora delar av samhället så tar inte våldet semester, och behovet av stöd under sommaren kan vara stort.” (Roks 20130710).

I samma text fortsätter uttrycken:

Varje år är jag lika stolt över att vara ordförande när jag ser hur jourerna pusslar med sina ideella krafter för att finnas tillgängliga hela sommaren. Även om våldet inte ökar på sommaren så tar det inte semester, även om resten av samhället gör det.

I flertalet texter förs ett liknande språkbruk:

”Julefrid är inte synonymt med kvinnofrid ( …. ). Våldet fortsätter även mellan julklappar och nyårsraketer ( …. ). samtidigt som det inte finns så mycket hjälp att söka, eftersom stora delar av samhället har stängt.” (Roks 20131222).

20

”Semestern kan vara en särskilt isolerad och jobbig tid för den som är utsatt, då det offentliga samhället tar semester, livlinor som jobb och fritidsaktiviteter upphör, grannar och vänner reser bort ( … ).” (Unizon 20140410).

Här beskrivs alltså ett samhällssystem där våldsutsatta kvinnor på olika sätt utesluts ur den offentliga strukturen. För att sammanfatta kommer jag att följa Jönsons schemamodell på hur ett problem konstrueras.

Sammanfattning:

Problemets karaktär beskrivs här som att kvinnor som är offer för mäns våld inte är en självklar del av vare sig den generella välfärden eller behandlas särskilt väl av samhället i stort. Orsaken anges dels vara administrativa tillkortakommanden men också att kvinnor som utsätts för mäns våld inte ges en tillräckligt hög status som brottsoffer inom det offentliga systemet. Konsekvensen menar båda förbunden är både en isolering och uteslutning av kvinnor som utsätts för våld och ett försvårande för utsatta kvinnor att söka hjälp av olika anledningar som samtliga är kopplade till strukturella problem. Lösningen är inte helt tydlig i den här diskursen, men båda förbunden ställer tydliga krav på en administrativ förbättring inom främst socialtjänsten, och att normkritiska förhållningssätt vävs in i praktiken kring att diskutera och arbeta med det sociala problemet. Det intressanta här är att de ansvariga är offentlig sektor, men de tillskrivs däremot inte kompetensen att genomföra lösningen på egen hand. Aktörerna i denna konstruktion är kvinnor som utsätts för mäns våld, män som utsätter kvinnor för våld, riksförbundens kvinnojourer och myndigheter och rättsväsende. Detta illustreras av båda förbunden genom att bilda vad Jönson kallar slagord alternativt illustrationer kring fenomenen

högtid och semester vilket exemplifierats ovan.

4:2 Diskursen om offentlig sektor som en inkompetent samarbetspartner

(gemensam)

Valet av benämning på denna diskurs kan anses en aning provocerande, men jag kommer här att visa hur båda förbunden med olika begrepp konstruerar samarbetet och ickesamarbetet med offentlig sektor som ett moment som i sin tur spiller över på våld i nära relationer som socialt problem. Då

kvinnojourer har ett nära samarbete med myndigheter, kanske framförallt socialtjänsten är det värt att anmärka på att detta också är en anledning till att samarbetet gestaltas så frekvent i de undersökta texterna. Detta innebär dock inte att betydelsen i de kommunikativa händelserna väger mindre för utformandet av denna diskurs, snarare tvärt om. Det är i samverkan med myndigheter och

samhällsinstitutioner som verksamheternas arbete påverkas som mest, något som kommer att visa sig även i andra diskurser i diskursordningen. Jag fann många punkter som berörde den offentliga sektorn som inkompetent att lösa det sociala problemet och att samarbeta med på olika sätt, i allt ifrån

finansiering av jourernas verksamheter till myndigheters språkbruk och prioriteringar. Jag ämnar här att försöka ge en generell bild av vad som karaktäriserar diskursen. I ett pressmeddelande från Roks

21

där de kommenterar en statlig utredning med syftet att föreslå en nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor uttrycker de sig såhär:

Utredningen efterlyser bättre samordning och bättre implementering av det arbete som görs och den kunskap som tas fram, och det är förslag som Roks ställer sig positiva till. Vi delar utredningens bild av att det funnits en bristande samordning av de insatser som gjorts hittills ( … ). Det är ett krav som Roks drivit sedan länge, att utbildning om mäns våld mot kvinnor ska vara en obligatorisk del av

grundutbildningen för alla legitimerade yrkeskategorier.” (Roks 20141020). Det senare är en kommentar på utredningen lyfter det problematiska i att bland annat

sjukvårdspersonal och socionomer saknar utbildning om mäns våld mot kvinnor som socialt problem i sin grundutbildning. Även kommunerna återkommer i texten som karaktäriserande för problembilden: ”Samtidigt vill jag betona dilemmat: eftersom våra jourkvinnor och jourtjejer gör allt för att i systerskap stötta kvinnor och tjejer, som utsätts för mäns våld, finns det kommuner som helt räknar med vårt engagemang, och drar ner sin verksamhet.” (Roks 20140612).

Unizon kan uppfattas inta en liknande position i ett pressmeddelande där de kommenterar Ivos slutrapport över den nationella tillsynen och granskningen av olika offentliga aktörers samt kvinnojourers arbete med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld:

Vår erfarenhet är att kommunerna fortfarande inte till fullo har förstått att ansvaret för att stötta och skydda våldsutsatta kvinnor och deras barn vilar på dem sedan snart tio år tillbaka, här bör Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) vara mycket tydligare gentemot kommunerna. ( .…). Vi ser hela tiden hårresande exempel där socialchefer tror att det är den idéburna kvinnojouren och inte kommunen som har ansvaret. (Unizon 20140206).

Transiviteten är här tydlig: Kommunerna förstår inte sitt ansvar, socialcheferna tror att ansvaret vilar på jourerna och detta ger konsekvensen att skyddet för våldsutsatta kvinnor blir godtyckligt och äventyras. I samma pressmeddelande återges:

På de flesta ställen i landet utför vi fortfarande samtliga av kommunens insatser för våldsutsatta kvinnor och deras barn, många gånger på direkt uppdrag av socialtjänsten. Vi är alltså fortfarande snarare det enda alternativet än den länk i en fungerande stödkedja vi hoppas bli. (Unizon 20140206).

Här blir ställningstagandet ännu tydligare; kvinnojourerna är snarare det enda alternativet, inte en del av ett skyddande samhällssystem. Likt Roks kräver Unizon att

”( … ) Utbildning om våld i nära relationer blir en obligatorisk del i grundutbildningen för socionomer och professioner inom hälso- och sjukvården som möter våldsutsatta kvinnor och deras barn.” (Unizon 20140206). Något motsägelsefullt uttrycks dock detta i ett pressmeddelande ett halvt år senare:

22

”Ibland läser man i media om kvinnojourer som måste lägga ned och att det saknas resurser. Det gör det förstås men de flesta av våra jourer är livskraftiga och har goda samarbeten med sina kommuner …” (Unizon

20140916).

Två månader senare vänder dock beskrivningen igen och det ganska drastiskt:

Flera handläggare inom socialtjänsten, särskilt när det gäller myndighetsutövning gällande barn, är oerfarna och har inte tillräckligt med resurser ( … ). Kunskaper om våld i nära relationer finns inte heller med som obligatoriskt inslag i grundutbildningen ( … ). SKR:s bedömning är att situationen inom socialtjänsten på flera orter i landet är akut ( … ). (Unizon 20141104).

Min analys av följande är att relationen mellan å ena sidan riksförbunden och deras jourer och å andra sidan den offentliga sektorn kan tolkas som delvis skakig. Det återfinns ingen betydande skildring av tillit för den offentliga sektorns kompetens från riksförbundens sida även om samarbetet med

kommunen i ett fall beskrivs som ”god”; något som för den delen inte behöver innebära att man tillskriver den andra parten i samarbetet kompetens. En röd tråd i båda riksförbundens resonemang kring främst socialtjänsten som kompetent samarbetspartner gäller utbildningen för bland annat socionomer. Det saknas enligt riksförbunden en specifik kunskap om våldsutsatta kvinnor i

socionomers grundutbildning, vilket är en av de angivna orsakerna till problemet, tillsammans med en bristande förståelse bland kommuner för vilket ansvar de har för våldsutsatta kvinnor.

Sammanfattning:

Här tolkar jag karaktären på problemet som att riksförbunden anser att kunskapen och kompetensen inom den offentliga sektorn i allmänhet och socialtjänsten i synnerhet inte räcker till. Konsekvensen uppges vara att kunskapsluckorna bidrar till att kvinnojourer får bära ensamt ansvar för våldsutsatta kvinnor och att kommuner inte tar sitt ansvar för gruppen fullt ut. Lösningen är nära karaktären på problemet: det krävs mer utbildning och tydligare information inom den offentliga sektorn.

Kompetensen att genomföra lösningen tillskrivs bland annat SKL och de som utformar socionomers grundutbildningar. Aktörerna inom problemet är den offentliga sektorn som problembärare och de idéburna jourerna och våldsutsatta kvinnor som är utsatta för problemet. Detta illustreras bland annat med beskrivningen Unizon gör av sina jourer som det enda alternativet till insatser, istället för vad de önskar vore en länk i vad de kallar fungerande stödkedja.

4:3 Den professionaliseringskritiska diskursen (Roks)

Denna diskurs är inte helt uteslutande använd av Roks, men endast ett fall av liknande uttalanden, begrepp och ställningstaganden kunde återfinnas i Unizons texter. Professionalisering är ett begrepp som kan diskuteras ur fler perspektiv men jag ger här en kort överblick av vad jag här avser med

23

begreppet och hur jag menar att en diskurs inom Roks bildats kring en kritik av professionaliseringstendenser.

Professionalisering bör här inte förstås som enbart en tendens för idéburna organisationer (i detta fall riksförbund och kvinnojourer) att låna begrepp från exempelvis myndigheters eller näringslivets diskursiva fält utan också hur (i detta fall) myndigheters arbetsmetoder och ramverk implementeras på en idéburen organisation. I nio av Roks texter återfinns konkreta kritiska förhållningssätt till en sådan professionaliseringsprocess. Jag har också funnit begrepp och beskrivningar som implicit stödjer det kritiska förhållningsättet till en professionaliseringsprocess. I dessa fall har det handlat om hur Roks betonat vikten av ideellt engagerade och värdet i den ideella praktiken. Det finns en viss likhet mellan den professionaliseringskritiska diskursen och förbundens gemensamma diskurs om offentlig sektor som inkompetent samarbetspartner, båda berör kommuners ansvar och inställning till jourers ansvar. Här intas dock snarare en försvarsposition än en uppmanande position:

När Socialstyrelsen nu skärper kraven på kommunerna har det inneburit att kommunerna i sin tur ställer krav på kvinnojourernas verksamhet och tillgänglighet. När kvinnojourerna hävdar sitt oberoende och sin ideella ställning så minskar kommunerna de ekonomiska bidragen till jourerna och i värsta fall, drar in bidragen helt. Flera jourer runtom i Sverige får säga upp anställda och i vissa fall lägga ned verksamheten. (Roks

20130506).

Här beskrivs närmast vad som kan tolkas som en utpressningssituation: följ kommunernas krav på verksamhetens utformande eller bli av med de ekonomiska bidragen. Relationen mellan

kvinnojourerna och kommunerna ställs på sin spets och konsekvensen blir i värsta fall att

verksamheter får läggas ner. I samma text berörs också sättet jourerna erhåller sina ekonomiska bidrag som problematiskt:

Roks vet att kvinnor och tjejer som utsätts för mäns våld kan komma från alla samhällsklasser och situationer i livet. De kommer inte per automatik till socialtjänsten, däremot kommer de till kvinno- eller tjejjouren. Utan långsiktiga verksamhetsbidrag är det omöjligt att fortsätta vårt arbete för alla kvinnor, tjejer och barn ( … ) Roks årsmöte ser också att tjejjourernas viktiga förebyggande och stödjande arbete riskerar att stå helt utan finansiering om det bara är socialtjänstens placeringar i skyddat boende som ska finansieras. (Roks 20130506).

Förutom att Roks pekar på den breda målgrupp jourerna har betonar de också vikten av en långsiktig finansiering. Transiviteten är här tydlig: om det bara är socialtjänstens placeringar i skyddade boenden på jourerna som ska finansieras så innebär det att tjejjourernas fortsatta arbete står utan finansiering. Det är alltså inte enbart kvinnojourerna som drabbas av kortsiktiga eller specifika finansieringar, det gör även rörelsens övriga verksamheter. Detta är ett återkommande beskrivet problem som implicit artikulerar ett motstånd mot en professionaliseringsprocess där både rörelsens autonomi och

24

verksamhetsform äventyras av dygnsfinansiering av boendeplatser och kommuners efterföljande krav på vad verksamheten ska innehålla.

”Kvinno- och tjejjourerna ute i landet behöver stabila verksamhetsbidrag som inte är beroende av kommuners köp av boendeplatser eller av att man driver en del av verksamheten i projektform.” (Roks 20130903). Under 2014 hårdnar tonen något från riksförbundets sida. I ett pressmeddelande som presenterar medlemsjourernas statistik från föregående år säger dåvarande ordförande Angela Beausang sammanfattat:

Samtidigt som jag är stolt över att få vara ordförande i en organisation med så många kompetenta medlemmar vill jag höja ett varningens ord åt de kommuner som fortsätter utnyttja jourernas expertis och sängplatser utan att ge rimlig ekonomisk ersättning. ( … ) Samhället vill forma våra jourer till att utföra samhällets tjänster. Vissa kommuner har visat sig vilja använda jouren till att ta det ansvar som varje kommun enligt socialtjänstlagen har. (…. ) Men Roks medlemmar är fristående och självständiga. (Roks 20140410).

Förutom att skärpa tonen så framkommer ett viktigt begrepp vars betydelse återkommer i senare texter, nämligen kommunen som en utnyttjande faktor och samhället som en institution som vill möblera om i den ideella praktiken. Vidare återkommer poängteringen av jourerna som autonoma. Den professionaliseringskritiska hållningen blir än mer tydlig i nästa text som är ett svar på Carin Götblads betänkande om våld i nära relationer som folkhälsofråga, där graden av modalitet är hög: det

går inte att implementera en professionaliseringsprocess på ideella verksamheter. Här kan man också

se att Roks öppet tar upp en diskursiv kamp om vad som bör definiera skyddat boende:

Vi är givetvis för säkra boenden, men det går inte att lägga regelverk som är avsedda för myndigheter på ideell verksamhet. ( …. ) Ta inte kvinnojoursrörelsens ”skyddat boende” som kvinnojourerna drivit i mer än 30 år, helt ideellt och utan vinstintresse, säger Karin Svensson, som är oroad över Carin

Götblads skrivning att ”även om kvinnor särskilt pekas ut som brottsoffer, bör lagregleringen vara könsneutral och omfatta alla våldsutsatta.” (Roks 20140627).

Jag avslutar här med ett sista citat ur samma text för den professionaliseringskritiska diskursen som sammanfattar kärnan i diskursen och tydligt visar toks ståndpunkt i frågan:

De kvinnojourer som svarat på frågan nämner övervägande socialtjänstens ökade krav på dokumentation och överlag hårdare krav när det gäller placering från socialtjänsten ( … ) En del stödsökande kvinnor kommer till våra skyddade boenden via de sociala myndigheterna och Roks jourkvinnor blir då blir ”utförare av socialtjänst”. Detta hotar vår självständighet och de kriterier kring exempel dokumentation och skalskydd som läggs på oss gagnar inte alltid de stödsökande kvinnorna. Sammanfattning:

Här konstrueras ett problem som karaktäriseras av att jourernas autonomi och särställning som ideell verksamhet står på spel på grund utav en påtvingad professionaliseringsprocess. Orsakerna uppges

25

vara dels socialtjänstens krav på hur verksamheten ska bedrivas och hur finansieringen i form av betalning per dygn påverkar hela rörelsen negativt. Konsekvenserna beskrivs vara att element av verksamheten eller hela jourer kommer att läggas ner. Lösningen på problemet tolkar jag vara att finansieringen av verksamheterna bör bli stabilare och långvarigare för att säkerställa rörelsens autonomi och särställning som ideell verksamhet. Samtidigt som kommunerna tillskrivs ansvar för problemet tillskrivs de också om inte kompetensen att lösa problemet men makten att göra det. Aktörerna i problemkonstruktionen är dels Roks medlemsjourer, där även tjejjourerna nämns som särskilt utsatta, och kommunerna som ansvariga för att problemet uppstått. Även de kvinnor som söker sig till verksamheten omnämns som en potentiellt av problemet utsatt aktör, framförallt i relation till nedläggningshoten Roks beskriver att problemet medför som konsekvens. Problemet illustreras med hjälp av beskrivningar om vikten av självständighet och autonomi, samt hur jourerna utnyttjas och görs till utförare av socialtjänst.

4:4 Den våldspreventiva lösningsorienterade diskursen (Unizon)

Unizon har en annorlunda samling återkommande begrepp än Roks. Unizons våldspreventiva diskurs målar upp en lösningsfaktor på mäns våld mot kvinnor som socialt problem som bottnar i en syn på samhällsstrukturen, maskulinitetsnormen och frånvaron av förebyggande arbete, inte sällan med män som slår (eller riskerar att göra det). Konkreta uppmaningar till tydligare och mer kvalitativt utformat förebyggande arbete återkommer i åtta av de texter som undersökts där Unizon är textproducent. Därtill förstärks betydelsen av förebyggande arbete med att mäns våld mot kvinnor inte prioriteras som socialt problem (förekommer i tre av de åtta texterna som berör våldsprevention) och att detta samtidigt är orsaken till att förebyggande arbete inte genomförs:

”Det går inte längre att skylla på bristande resurser. IVO:s rapport bekräftar det vi länge upplevt, nämligen att kvinnofridsarbetet inte prioriteras tillräckligt på ledningsnivå och att det saknas politisk vilja i många kommuner.” (SKR 20140206).

Vidare förstärks också betydelsen av en maktanalys som bygger på att män oftast är förövare och kvinnor offer för våld i nära relationer:

Det könsneutrala språket i föreskrifterna är ett stort steg bakåt i arbetet mot våld i nära relationer ( …. ) Vill man synliggöra grupper som faller utanför normer måste man benämna dem särskilt. ( .… ) I föreskrifterna lyfts faktorer som kan påverka våldsutsattheten som ålder, hederskontext, sexuell läggning och missbruk/beroende, vilket är bra och helt nödvändigt. Men tyvärr blir det platt fall när inte kön, som är den viktigaste faktorn som genomsyrar alla de andra, inte nämns över huvud taget. (Unizon 20140505).

Modaliteten i den här kommunikativa händelsen är hög, kön är den viktigaste faktorn som genomsyrar

26

Texten avslutas med att kritisera hur Socialstyrelsen i sina föreskrifter för våld i nära relationer valt att utesluta ett helt stycke om förebyggande arbete som medföljde Unizons remissvar till myndigheten. I ett pressmeddelande kommenterar Unizon regeringens åtgärdspaket ”Ett Tryggare Sverige”: ”Lika stor vikt som regeringen lägger på straffskärpningar måste de lägga på det förebyggande arbetet och det måste främst riktas mot män och killar.” (Unizon 20140828).

Här är det inte bara förebyggandet som förekommer som begrepp utan det sätts också i relation till vem arbetet ska riktas mot, i detta fall ”män och killar”. Detta utvecklas i ett pressmeddelande som kommenterar Socialstyrelsens nya föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer som trädde i kraft under hösten 2014:

Föreskrifterna omfattar inte insatser till våldsutövare, vilket vi anser är ett tecken på att det ofta saknas ett kvalitativt och kunskapsbaserat sådant arbete … Kring våldsförebyggande arbete finns etablerade metoder … Sådana skulle underlätta ett strategiskt långsiktigt förebyggande arbete, vilket är en av de viktigaste åtgärderna mot mäns våld. (Unizon 20141001).

Återigen är modaliteten hög, förebyggande arbete är en av de viktigaste åtgärderna mot det sociala problemet mäns våld mot kvinnor. Återigen poängteras bristen på insatser till våldsutövare. Fokus på utövaren av våldet och maktanalysen kring mäns våld mot kvinnor återkommer i ett pressmeddelande som är ett remissvar på ett förslag från Nationella samordnaren om ett effektivare arbete med våld i nära relationer:

Dessa behöver kompletteras med en nationell politisk strategi där genus- och maktperspektivet är tydligt. ( .… ) SKR föreslår att operativa samverkansgrupper fokuserar på den våldsutövande mannen eftersom vi i ett nationellt perspektiv ser att de få insatser som riktas mot honom är få, otillräckliga och splittrade. ( .… ) Ytterligare en aspekt som saknas i betänkande 2014:49 är våldsprevention med genusperspektiv. ( .… ). I betänkandet från den Nationella samordnaren saknas förslag om hur den universella våldspreventionen kan se ut i Sverige. (Unizon 20141105).

Begreppet våldsprevention definieras och konkretiseras i samma pressmeddelande:

Förebyggande arbete med normer, värderingar och beteenden ska bygga på lärdomar från arbetet med förövare och våldsutsatta och omvänt. Förebyggande arbete mot mäns våld och våld i nära relationer handlar inte enbart om att ingripa när våldet är ett faktum (…).

Vidare presenteras en konkret lösning på mäns våld mot kvinnor med en strukturell maktanalytisk ansats:

Våldet är i grunden en maktfråga och våld används för att upprätthålla makt. Lösningen är att makt omfördelas. Även inom organisationer. Ett grundläggande problem när det gäller frågan om våld är att ämnet har låg status inom organisationerna. ( .… ). Ett förslag SKR vill införa är att operativa

27

arbetsgrupper börjar med den våldsutövande mannen eftersom vi i ett nationellt perspektiv ser att de få insatser som riktas emot honom är få, otillräckliga och splittrade.

I samma pressmeddelande poängteras också betydelsen av att insatser riktade mot män som utövar våld bör ingå i ett större sammanhang där normer och attityder kopplas till maskulinitet utgör en viktig punkt för både det offentliga samtalet i stort och samtalet med förövare. Betoningen på både

maktanalys och ett strukturellt perspektiv på förebyggande av mäns våld och förändringsarbete för en jämnare maktfördelning i samhället kan tolkas som ett lösningsorienterat perspektiv där arbetet med både prevention och förändring i allmänna normer är nödvändiga för att lösa det sociala problemet. Jag avslutar med ett citat som belyser hur Unizon konkretiserar mäns våld mot kvinnor som en följd av en maktordning där kvinnor är underordnade män:

”Rasism och sexism är tätt sammankopplade och frodas i maskulina miljöer och organisationer, något polisen måste visa att de arbetar aktivt emot.” (Unizon 20141216).

Detta citat bör dels förstås i sitt kontextuella sammanhang: texten handlar om polisens register över våldsutsatta kvinnor och parallellen till rasism är gjord mot bakgrund av polisens register över romer. Med det sagt befäster här Unizon sin diskursiva praktik på ett konkret vis: sexismen frodas i maskulina miljöer och organisationer.

Sammanfattning:

Denna sista diskurs är något mer flerdimensionell än de tidigare. Å ena sidan betonas vikten av förebyggande arbete på strukturell nivå vara nödvändig för att nå en lösning på det sociala problemet som mäns våld mot kvinnor utgör. Å andra sidan betonas den ojämlika fördelningen av makt vara en grundläggande orsak till problemets uppkomst. Orsak nummer två uppges också vara kommuners och politikers bristande engagemang i frågor som rör mäns våld mot kvinnor. Konsekvenserna av

problemet är att kvinnor och barn utsätts för mäns våld. Det är däremot inte kvinnor och barn som är föremål för insatserna – männen tillskrivs istället rollen som de aktörer som är i störst behov av insats. Kompetensen att förändra ligger på politisk nivå, och det är här det blir en aning komplext- de som har kompetensen att förändra förutsättningarna för att det sociala problemet ska kunna lösas anges också som en orsak till att problemet upprätthålls. Texterna inom denna diskurs vänder sig främst mot dem som antas ha lösningen, och adresserar således också orsaken till problemet.