Individen i processen
- en intervjustudie
Ulrica von Schwerin
l det följande presenteras ett urval av Ulrica von Schwerins uppsats
på basis av ett antal intervjuer hon gjort med arbetsskadade
lönta-gare som fått sina ärenden överprövade av FÖD under perioden
au-gusti 1987-oktober 1991.
Intervjupersonerna valdes ut slumpmässigt ur fall som
sakprö-vats inom tre diagnosgrupper, 724 "Andra och ospecificerade
rygg-sjukdomar" (9% av totalt 565fall, 20fall), 493 "Astma"(18%
av totalt 45 fall, 8 fall), samt 692 "Kontakteksem och andra
kon-taktallergier" (20% av 39fall, 8fall).
Av de sammanlagt 36 utvalda personerna kunde endast 18
uppbringas och nås telefonledes. Fyra personer hade hemligt
telefon-nummer, tre hade avlidit, sex fanns inte i televerkets
abonnentregis-ter, en saknades i länsstyrelsens databas och fyra bortföll av andra
skäl. Tre av de 18 ville inte deltaga i undersökningen.
Intervjuerna hade formen av öppna samtal, men baserades på
ett rudimentärt frågeschema. De redovisas här i komprimerad form,
och någon sammanfattande analys och kommentar ges inte; de
en-skilda intervjupersonernas berättelser talar för sig själva, och ger
klara och troligen representativa bilder av hur de arbetsskadade
upplever processen att fullfölja sitt arbetsskadeärende till högsta
in-stans.
Sirkka, 69 år
Sirkka blev skadad på LM Eriksson d ä r h o n a r b e t a d e som lödkontrol-lant. Luften var mycket dålig på g r u n d av rök från l ö d i n s t r u m e n t samt tobaksrök. Sirkka h a r dock aldrig rökt själv.
Sirkka h a d e i början av 80-talet svåra p r o b l e m m e d luftrören o c h blev därför flera g å n g e r sjukskriven från sitt arbete. Så fort h o n l ä m n a d e ar-betsplatsen blev h o n bättre, och n ä r h o n sedan k ä n d e sig tillräckligt bra gick h o n tillbaka till sitt a r b e t e bara för att nästan o m e d e l b a r t bli sjuk igen. Vid ett tillfälle blev h o n så dålig att h o n fick föras till sjukhus i am-bulans.
Efter en tid m e d u p p r e p a d e sjukskrivningar och sjukhusbesök var b å d e Sirkka, h e n n e s företagsläkare och läkaren som h o n varit i k o n t a k t m e d på sjukhuset överens o m att detta inte k u n d e fortgå; h o n var tvungen att byta arbetsplats. Arbetsgivaren förklarade för Sirkka, som då var 59 år , att d e t var så m å n g a u n g a m ä n n i s k o r som sökte j o b b p å fö-retaget att h a n tyvärr inte k u n d e o r d n a n å g o n ny plats åt h e n n e . H o n var helt enkelt för g a m m a l . Sirkka blev då p e n s i o n e r a d vilket h o n tyck-te var mycket tråkigt då h o n var rädd för att bli e n s a m .
Samtidigt började processen o m arbetsskadeersättning. Företagslä-karen skrev d e n första a n m ä l a n , m e n n ä r h a n sedan i n f o r m e r a d e Sirk-ka o m att m a n k u n d e skriva på finsSirk-ka beslutade h o n sig för att ta d e t hela i egna h ä n d e r . Processen tog ca sju år, vilket Sirkka tyckte var väl lång tid. H o n stördes dock inte av d e t u n d e r tiden m e n blev naturligtvis lättad n ä r b e s k e d e t från Försäkringsöverdomstolen kom, och att h o n dessutom h a d e fått rätt gjorde inte saken värre.
Mitt intryck av intervjun var att Sirkka, trots att h o n skötte sitt ä r e n d e själv, inte verkade särskilt insatt i h u r processerna som h o n gick i g e n o m fungerade. Detta kan ha berott på att h o n inte talar särskilt bra svenska, och att h o n därför ibland h a d e svårt att förstå m i n a frågor. H o n verkar vara en mycket glad och positiv person som trots p e n s i o n e r i n g träffar mycket v ä n n e r på Finska F ö r e n i n g e n . Dessutom h a r h o n sin d o t t e r bo-e n d bo-e i s a m m a h u s .
Sirkka är idag fullt återställd o m m a n bortser från att h o n inte tål rök, m e n det är inget s o m h o n tycker är besvärligt. H o n h a r fortfarande kon-takt m e d några s o m j o b b a r på LM Eriksson som berättar att luften fort-farande är lika dålig. När Sirkka a r b e t a d e där var det flera som fick lik-n a lik-n d e p r o b l e m som h o lik-n , och h o lik-n berättade o m elik-n d a m som idag är mycket sjuk på g r u n d av d e n dåliga luften.
T r o t s att Sirkka vet att LM Eriksson inte gjort n å g o t åt d e t som g j o r d e h e n n e och m å n g a a n d r a sjuka verkar h o n inte på n å g o t sätt vara b i t t e r eller a r g på f ö r e t a g e t Det e n d a som h o n är ledsen över är att h o n var tvungen att sluta a r b e t a där.
Ingemar, 56 år
I n g e m a r a r b e t a d e på sågverket i H e d e , d ä r hans arbetsuppgifter var svarvning och r e p a r a t i o n e r , n ä r han efter tre års anställning var tvung-en att sluta på g r u n d av stora p r o b l e m m e d eksem och astma.
E k s e m e t blev direkt g o d k ä n t av försäkringskassan som arbetsskada, m e n d e t var svårare m e d astman. I n g e m a r h a d e varit sjukskriven e t t flertal g å n g e r för astma. H a n blev vid varje sjukfrånvaro snabbt åter-ställd, för att direkt bli dålig när han k o m tillbaka till sin arbetsplats. H a n i n l e d d e då en process i sitt ä r e n d e , m e n ansåg sig ha p r o b l e m att själv g e n o m f ö r a d e n . Facket t r ä d d e då in och hjälpte h o n o m m e d ett o m b u d . Efter åtta år var d e t hela över m e d en för I n g e m a r positiv ut-g å n ut-g - astman ut-g o d k ä n d e s som arbetsskada.
Processen tog mycket h å r t på Ingemar, både psykiskt och e k o n o -miskt. Precis i början av processen byggde h a n ett h u s som d e t var myck-e t n ä r a att han blmyck-ev av m myck-e d av myck-e k o n o m i s k a skäl. H a n tycktmyck-e att arbmyck-ets- arbets-skadeprocessen var psykiskt k n ä c k a n d e , o c h det var h a n s u p p f a t t n i n g att alla h a n k o m i kontakt m e d u n d e r processens g å n g (läkare, kassa-p e r s o n a l m fl) försökte trycka n e r h o n o m . H a n k ä n n e r ingen som gått i g e n o m s a m m a sak m e n "folk pratar", och d e n a l l m ä n n a uppfattningen enligt I n g e m a r är att en sådan process är "det värsta m a n kan råka ut för".
De läkare som I n g e m a r var i kontakt m e d ställde alla olika diagnoser o c h h a d e ingen som helst förståelse för d e n situation h a n befann sig i. H a n är kritiskt inställd till att d e t tog så lång tid.
I n g e m a r h a d e som sagt ett o m b u d som skötte allting, m e n d e t hind-r a d e h o n o m inte fhind-rån att själv bli väl insatt i h u hind-r d e t hela fungehind-rade; "det var som en heljäkla gymnasieutbildning" som h a n uttryckte det.
H a n var helt övertygad o m att han aldrig skulle h a fått rätt o m det inte vore för o m b u d e t , eftersom han utan tvekan h a d e blivit knäckt av alla som försökte trycka n e r h o n o m . När så äntligen d o m e n k o m
kän-des d e t som en stor lättnad för h o n o m trots att h a n försökt att inte grub-bla för mycket över h u r u t g å n g e n skulle bli.
1984 började I n g e m a r arbeta m e d b o r r n i n g på e t t a n n a t företag och fick mycket bättre betalt, m e n inte heller där är luften bra för h o n o m , så h a n blev återigen sjukskriven och h a r så varit sedan ett år tillbaka. N u är h a n s astma nästan borta m e n h a n h a r en n j u r o p e r a t i o n framför sig. I n g e m a r är idag mycket o r o a d för vad som ska h ä n d a h o n o m i fram-tiden. H a n är m ä r k b a r t påverkad av vad h a n gått i g e n o m vilket visar sig i ständig misstänksamhet m o t staten. H a n är t ex i d e t n ä r m a s t e övertygad o m att h a n vilken dag som helst ska få ett brev som m e d d e l a r h o -n o m att e-n o m p r ö v -n i -n g av beslutet i Försäkri-ngsöverdomstole-n h a r gjorts o c h att h a n s skada tyvärr inte längre räknas s o m en arbetsskada. Det finns enligt h o n o m själv i n g e n t i n g som tyder på att d e t t a skulle k u n n a h ä n d a , m e n han är ä n d å misstänksam, i s y n n e r h e t nu n ä r vi fått en ny r e g e r i n g vars mål enligt I n g e m a r är att trycka n e r d e m som har d e t svårt.
Stana, 44 år
Stana h a r i sitt arbete på Gullfiber AB fått kronisk allergi, vilket resulte-rat i p r o b l e m i luftvägarna. H o n var känslig r e d a n i n n a n h o n började a r b e t a där, m e n den dåliga luften uüöste kronisk allergi i luftvägarna. Stana h a d e a r b e t a t på Gullfiber AB i elva år d å h o n vid 36 års å l d e r var tvungen att sluta på g r u n d av h e n n e s dåliga hälsa, och sedan dess (1983) h a r h o n gått h e m m a m e d full sjukersättning. H o n var mycket d e p r i m e r a d n ä r h o n var tvungen att sluta och k ä n d e sig värdelös.
An idag h a r Stana svåra p r o b l e m och äter medicin för det. N ä r h o n är h e m m a och sköter h e m a r b e t e t tvingas h o n m e d j ä m n a m e l l a n r u m ta p a u s e r för att orka fortsätta.
R e d a n efter 6 m å n a d e r på Gullfiber AB k ä n d e Stana av sin sjukdom, m e n trots d e t väntade h o n i några år m e d att a n m ä l a skadan som yrkes-relaterad. H o n sökte hjälp hos företagsläkaren som inte d e l a d e h e n n e s u p p f a t t n i n g utan påstod att d e t inte var frågan o m en arbetsskada. Sam-tidigt stod h o n i kö hos en läkare på sjukhuset i ett år i n n a n h o n fick ge-n o m g å ege-n g r u ge-n d l i g u ge-n d e r s ö k ge-n i ge-n g som tydligt visade vad h o ge-n led av,
och därefter var företagsläkaren helt på d e t klara m e d att d e t r ö r d e sig om en arbetsskada.
U n d e r tiden h a d e Stana väntat på att bli förflyttad och blev d e t g å n g på gång,, bara för att h a m n a på en ny arbetsplats m e d dålig luft. H o n b e r ä t t a d e att d e t var flera a n d r a i samma situation som h o n som fick be-tydligt bättre j o b b bara för att d e tjatade på arbetsgivaren. Det ville d o c k inte Stana göra även om d e t i n n e b a r att h o n fick s ä m r e j o b b , ty h o n tyckte att det var för n e d v ä r d e r a n d e att tigga och b e o m något.
Stana var osäker p å o m h e n n e s skada skulle klassas som arbetsskada trots att h o n själv var övertygad o m att d e n b o r d e bli det, m e n h e n n e s o m b u d var till stor hjälp och stöttade h e n n e n ä r h o n tänkte ge u p p .
Först sju år senare fick h o n veta att h o n fått sin skada g o d k ä n d som arbetsskada och att h o n fick rätt till slut.
Stana föreföll mig vara en lågmäld och tillbakadragen p e r s o n som, trots att h o n u p p e n b a r l i g e n var arbetsskadad, inte u t a n stöd skulle dri-vit sina rättmätiga krav. J a g tror inte h o n h a d e k o m m i t särskilt långt utan o m b u d i det här fallet.
Sven, 70 år
Sven är p e n s i o n e r a d sedan 6 år tillbaka o c h väntar n u i d a g a r n a på en höftledsoperation. H a n a r b e t a d e som pressare från 1965 till 1979 hos AB Karlstads Mekaniska Werkstad där h a n å d r o g sig sin arbetsskada. På g r u n d av dålig luft fick han eksem i ansiktet. Det blev värre och värre så att han till sist inte k u n d e gå in i verkstaden utan att det "stack som nå-lar i ansiktet". Efter diverse läkarbesök k o n s t a t e r a d e s att Sven h a d e en allergisk reaktion och skadan g o d k ä n d e s som arbetsskada som han fick ersättning för.
H a n a r b e t a d e kvar på sin gamla arbetsplats m e n fick nu nya arbets-uppgifter, bl a trädgårdsarbete. 1979 skaffade Sven ett nytt j o b b , som fastighetsskötare, m e n fick där något s ä m r e lön än vad han skulle haft o m han arbetat kvar som pressare. H a n i n l e d d e då själv en process o m livränta för mellanskillnaden i försäkringskassan, m e n efter m å n g a av-slag tvingades han söka hjälp h o s facket i form av ett o m b u d . H a n hölls hela tiden väl informerad o m vad som h ä n d e , m e n var ä n d å förvånad över att det tog så lång tid. H a n kontaktade facket flera g å n g e r och
frå-gade rär allt skulle vara k l a r t "Det k o m m e r " , var det svar h a n fick varje gång cch d e t svaret fick han nöja sig m e d . Efter sex år fick Sven besked o m a t l h a n h a d e beviljats livränta av Försäkringsöverdomstolen.
1982 slutade Sven som fastighetsarbetare på g r u n d av en höftledsska-da, oci blev p e n s i o n e r a d vid 63 års ålder. H a n tänker inte tillbaka på d e t son h ä n d e särskilt ofta nuförtiden, utan oroar sig m e r för framti-d e n och framti-d e n nya r e g e r i n g e n .
För 2-3 år sedan träffade Sven en b e k a n t som på n å g o t sätt var insatt i h u r ametsskadeprocesser fungerar. H a n påstod efter att h a h ö r t Svens berättelse o m vad h a n gått igenom, att h a n h a d e rätt till m e r p e n g a r . Sven tycker d o c k att h a n lever gott på sin pension och att h a n inte o r k a r gå i g e r o m s a m m a sak igen, m e n att o m j a g h a d e lust k u n d e j a g g ä r n a få r e d a u d e t åt h o n o m . (De flesta j a g r i n g d e till t r o d d e att j a g var e x p e r t i n o m c m r å d e t vilket ibland som sagt l e d d e till smärre missförstånd.)
Sver verkar trivas bra idag m e d familj, egen fastighet samt ett växthus att sköta, m e n tillade att han var besviken på staten. Att m a n efter så m å n g a års a r b e t e och så m å n g a års betald skatt ska ha så svårt att få hjälp n ä r min väl b e h ö v e r d e n , d e t tyckte h a n verkligen var tråkigt.
Slutligen frågade j a g Sven o m han tyckte att han blivit illa b e h a n d l a d : 'Just p_ecis, j u s t precis ".
Josef, 66 år
Josef arbetade som plåtklippare n ä r hans p r o b l e m uppstod: eksem och spricker i h ä n d e r n a . Dessa u p p k o m enligt h o n o m själv på g r u n d av hantering m e d olja som av misstag förgiftats. Flera (3(M0) av hans ar-betskamrater d r a b b a d e s på samma sätt som h a n själv. Josef kontaktade företagsläkaren som påstod att det var psoriasis, vilketjosef visste att d e t i n t e var.
Ett par d a g a r senare fick h a n blodförgiftning och kom d å i kontakt m e d en a n n a n läkare som gav h o n o m antibiotika m o t eksemet och höll m e d h o n o m o m att det inte r ö r d e sig om psoriasis utan o m en skada som u p p k o m m i t i arbetet. H a n s fall blev snart föremål för tvister mellan flera läkare, och h a n fick så s m å n i n g o m avslag på arbetsskadeanmälan i försäkringskassan. Josef överklagade till slut kassans beslut utan
resul-tat, och h a n tog därför hjälp av ett o m b u d som dock inte h a d e s t ö r r e framgång. Josef fick aldrig sin skada klassificerad som arbetsskada.
H a n slutade sitt a r b e t e som plåtklippare 1979 o c h tog ett a n n a t a r b e -te fram till 1983 då h a n p e n s i o n e r a d e s .
Josef är mycket negativt inställd till vad som h ä n t h o n o m och över h u -vud taget till läkarnas inställning till arbetsskador och h u r d e b e h a n d l a r dessa. H a n m e n a r att företagen (arbetsgivarna) och företagsläkarna samarbetar för att minska a n t a l e t klassificerade arbetsskador. För a t t yt-terligare understryka förekomsten av detta s a m a r b e t e b e r ä t t a d e h a n o m en chef som o m e d e l b a r t fick sin o n d a rygg klassad som a r b e t s s k a d a . H a n är även kritisk till försäkringskassans ("Några f r u n t i m m e r i Ö r e -bro") a g e r a n d e på så sätt att de b e d ö m e r en p e r s o n s hälsa g e n o m vad a n d r a h a r sagt utan att själva ha träffat p e r s o n e n i fråga.
I dag h a r Josef fortfarande p r o b l e m m e d eksem och h a r precis o p e -r e -r a t en lunga. H a n säge-r att h a n ald-rig k u n n a t smälta d e n b e h a n d l i n g han gått i g e n o m och han är fast besluten att hjälpa a n d r a i l i k n a n d e si-t u a si-t i o n e r o m möjlighesi-t finns.
Lars, 61 år
Lars a r b e t a d e som brevbärare när han vid ett t u n g t lyft tillsammans m e d en arbetskamrat skadade ryggen så allvarligt att h a n inte k u n d e ar-beta kvar. Även a r b e t s k a m r a t e n skadade sig i ryggen m e n blev återställd i n o m en vecka. Lars' arbetsledare gjorde en a n m ä l a n till försäkrings-kassan för att få arbelsskadeersättning för skadan, m e n försäkrings-kassan sa nej.
Kassans förslag till beslut fick u n d e r s ö k a s av dess förtroendeläkare, som, i motsats till h a n d l ä g g a r e n , var övertygad o m att d e t r ö r d e sig o m en arbetsskada. När kassan trots detta inte e r k ä n d e skadan som yrkesre-laterad blev läkaren mycket irriterad och a r g u m e n t e r a d e för Lars' rätt i h ö g r e instanser. T r o t s detta fick Lars slutgiltigt avslag i Försäkrings-överdomstolen. H a n tror att a n l e d n i n g e n till detta först och främst var att FODs medicinske sakkunnige inte g o d k ä n d e skadan på g r u n d av att d e t enligt d e n n e var helt omöjligt att få j u s t d e n skadan m e d de arbets-uppgifter som Lars h a d e haft. Lars sade också att h a n tror att o m b u d e t s a m a r b e t a d e m e d kassans h a n d l ä g g a r e på så sätt att de "gör u p p " från början h u r ä r e n d e t ska avgöras.
Efter skadan förflyttades Lars till sorteringen, vilket inte gjorde ska-d a n bättre. H a n var tvungen att gång på gång lägga sig n e ska-d för att ut-h ä r d a smärtan. H a n bad återigen o m förflyttning, m e n arbetsledaren sa bara att h a n fick vila h u r ofta han ville och göra a r b e t e t i sin egen takt. Det var snällt m e n a t , m e n d e t fick Lars att k ä n n a sig totalt värdelös, så h a n tvingades sluta och sjukpensionera sig.
N ä r Lars var brevbärare fick m a n s k prestationslön, vilken var bättre än d e n h a n fick som sorterare. När h a n så skadade sig k u n d e h a n inte a r b e t a o c h erhöll han efter en tid därför sjukpension, vilken ska mot-svara en viss a n d e l av d e n lön h a n h a d e haft o m han k u n n a t fortsätta ar-beta. Eftersom h a n varit sjukskriven mycket tiden före förtidspensione-ringen h a d e h a n inte erhållit prestationslön, vilket resulterade i att Sta-tens Pensionsfond b e r ä k n a d e p e n s i o n e n på detta, vilket alltså blev: ing-e n t i n g . Lars förlorading-e mycking-et på ding-etta ing-ekonomiskt, och h a n k ä n d ing-e sig lurad och överkörd.
Processen som Lars gick i g e n o m upplevde han som mycket obehag-lig. Kassan fick h o n o m att k ä n n a sig som en skurk som försökte lura av staten p e n g a r . En h a n d l ä g g a r e på kassan som han särskilt k o m m e r ihåg var mycket otrevlig vid ett tillfälle då Lars och h a n s fru h a d e åkt ut till sin sommarstuga. Lars ringde i n n a n för att tala o m för h a n d l ä g g a r e n att h a n skulle besöka sin stuga, eftersom han väntade på besked från den-n e i d a g a r den-n a . H a den-n d l ä g g a r e den-n h a d e dock iden-nte tid att lyssden-na utaden-n sa att haden-n skulle å t e r k o m m a till Lars, vilket han inte gjorde. När han senare för-sökte kontakta h a n d l ä g g a r e n igen fick han en ordentlig utskällning och fick h ö r a att han nog inte var så sjuk och fick h o t o m att sjukpen-n i sjukpen-n g e sjukpen-n skulle dras isjukpen-n. Allt detta bara för att h a sjukpen-n h a d e åkt till sisjukpen-n som-m a r s t u g a några som-mil bort. Lars blev som-mycket ledsen när det h a d e inträffat, så h a n s fru, som istället blev rasande, ringde u p p h a n d l ä g g a r e n , som ef-ter h u s t r u n s b e h a n d l i n g bad o m ursäkt.
Lars upplevde det mesta u n d e r den här p e r i o d e n som väldigtjobbigt. Framför allt t r o d d e han att h a n s arbetskamrater inte t r o d d e på att h a n var sjuk och skämdes därför inför d e m för sin skada.
H a n är idag inte helt återställd. H a n h a r svårt för att a n s t r ä n g a ar-m a r n a då värken i ryggen genast känns av soar-m en o e r h ö r d sar-märta soar-m går u p p i h u v u d e t och framkallar huvudvärk. H a n kan köra bil m e n inte alltför långa sträckor. (Lars blev orolig när h a n berättade d e t för mig för att h a n t r o d d e att o m det skulle k o m m a fram så skulle h a n bli av m e d körkortet.) H a n simmar och cyklar för att inte bli stel.
H a n tänker inte tillbaka på det han gått i g e n o m och förväntade sig egentligen aldrig att han skulle få rätt. H a n ansåg som sagt att det hela b e s t ä m d e s i början av processen (hos h a n d l ä g g a r e n på kassan), så har
m a n o t u r h a m n a r m a n h o s n å g o n som säger nej direkt och enligt Lars är "en g å n g avslag - alltid avslag".
Marja, 42 år
Marja a r b e t a d e som kranförare fram till början av 80-talet då h o n blivit så pass skadad i nacke ock rygg att h o n inte längre k u n d e fortsätta sitt a r b e t e . Då var h o n e n d a s t 30 år g a m m a l .
Efter diverse läkarbesök fastställdes diagnosen, stel nacke och axlar på g r u n d av nerver som k o m m i t i kläm mellan ryggkotorna. H o n ge-n o m g i c k ege-n operatioge-n som tyvärr bara förvärrade h e ge-n ge-n e s besvär, o c h läkarna konstaterade att d e t inte fanns n å g o t m e r att göra då ä n n u en o p e r a t i o n skulle k u n n a göra det ä n n u värre.
Marja a n m ä l d e skadan till försäkringskassan m e n fick "gång på g å n g " avslag m e d motiveringen att h o n var för u n g för att sluta j o b b a . H o n b o r d e istället gå ut och skaffa ett a n n a t arbete, h e t t e det. Kassan kon-taktade arbetsförmedlingen som m e d d e l a d e att eftersom arbetslöshe-ten var så stor så var d e t bättre att dela ut de lediga platser som fanns till fullt friska p e r s o n e r . Marja höll m e d o m det, trots att h o n helst h a d e sett att h o n fick ett nytt arbete. H e n n e s läkare avrådde h e n n e från att arbeta. H o n tyckte att det var väldigt tråkigt att behöva l ä m n a sitt a r b e t e och sina arbetskamrater som h o n kom mycket bra överens med.
När Marja inte h a d e n å g o n som helst framgång hos kassan, som fort-farande "tjatade" o m h e n n e s ålder, tilldelade facket h e n n e ett o m b u d . H e l a processen tog 11 år, och till slut fick h o n rätt i Försäkringsöver-d o m s t o l e n . H o n m o t t o g beskeFörsäkringsöver-det m e Försäkringsöver-d en stor känsla av lättnaFörsäkringsöver-d, inte minst ekonomiskt eftersom h o n inte fått n å g o n ersättning på 11 år. Nu erhöll h o n 200.000 k r o n o r .
U n d e r processens g å n g hölls Marja hela tiden informerad om vad som h ä n d e av sitt o m b u d . H o n fruktade att h o n inte skulle få rätt efter-som d e t tog så lång tid, m e n d e t visade sig alltså vara fel. H o n trodde aldrig att u t g å n g e n skulle blivit sådan d e n blev utan o m b u d e t s hjälp, ef-tersom kassan bara skickade tillbaka h e n n e s a n s ö k n i n g a r trots läkarut-låtande om att skadan absolut var arbetsrelaterad.
Sedan två år är Marja förtidspensionerad. H o n tillbringar sin tid med att ta h a n d o m sina barn. Skadan har inte blivit bättre och k o m m e r inte
att bli det heller - tvärtom. H o n k o m m e r m e d å r e n att bli sämre och sämre, n å g o t som h o n verkar ha a c c e p t e r a t och p r a t a r o m utan att ver-ka det minsta b e r ö r d . H o n tycker d ä r e m o t att d e t k ä n n s j o b b i g t r e n t so-cialt att h o n är så u n g och ä n d å p e n s i o n e r a d . H o n lider mycket av sin skada, som bara kan bli tillfälligt bättre i varmt klimat (eller m e d bastu, solarium eller varma bad) eller m e d hjälp av värktabletter. Värktablet-terna verkar e n d a s t korta s t u n d e r och sliter h å r t på k r o p p e n , vilket för ett par år sedan resulterade i att h o n fick magsår.
Marja h a r fortfarande kontakt m e d en del arbetskompisar. Det var m å n g a som fick arbetsskador, m e n h o n k ä n d e inte till n å g o n som fick gå så långt som h o n för att få ersättning, vilket h o n förklarade m e d att d e flesta var nästan i pensionsåldern n ä r s k a d o r n a blev så pass allvarliga att de inte längre k u n d e arbeta. H o n var alltså för u n g för att få en ar-betsskada, vilket enligt h e n n e var a n l e d n i n g e n till att h o n blev orättvist b e h a n d l a d av kassan och till att det tog så lång tid.
Evy,
62 å r
Evy h a d e varit anställd på Svenska Rayon AB sedan 1955 då h o n , om-kring 1979, efter att ha blivit o m p l a c e r a d från fabriksarbete till att arbe-ta i ett förråd, började k ä n n a smärtor i axlar och nacke. H o n a n m ä l d e detta till försäkringskassan som inte g o d k ä n d e besvären som arbetsska-da. H o n blev värre och gick till läkare där d e t konstaterades att h o n var svårt skadad i axlar och nacke samt att h o n på g r u n d av d e t t a inte kun-d e lyfta a r m a r n a över huvukun-det. En o p e r a t i o n var inte aktuell kun-då risk fanns för invaliditet.
Ett o m b u d inkallades för att r e p r e s e n t e r a Evy i d e n k o m m a n d e pro-cessen som kom att vara i tolv år innan h o n till slut fick rätt. H o n var in-satt i vad som h ä n d e och såg själv till att få ersättning n ä r h o n vid ett till-fälle inte fick tillräckligt m e d pengar, p e n g a r som h o n h a d e rätt till. Un-d e r hela processen var Evy helt övertygaUn-d o m att h o n till slut skulle få rätt: "Jag h a d e gett mig b a n n e m i g på det".
Både arbetsgivaren och Evy, som då var 45 år, var överens o m att h o n inte k u n d e arbeta kvar, vilket tog mycket h å r t på h e n n e . H o n k ä n d e sig e n s a m ( h e n n e s m a n a r b e t a d e ) och värdelös. H o n t r o d d e att alla i
hen-nes omgivning tyckte att h o n var värdelös och att d e t r o d d e att h o n b a r a hittade på eftersom h e n n e s skada inte syns u t a n p å .
H o n m å d d e mycket dåligt u n d e r d e n h ä r p e r i o d e n , d å h o n mest till-b r i n g a d e d a g a r n a i skogen d ä r h o n f u n d e r a d e på vad som h ä n t . Läkar-na h a d e dessutom o r d i n e r a t h e n n e att gå ut och röra på sig för att i n t e stelna till. H o n k ä n d e d e t som att arbetsplatsen var som ett a n d r a h e m och tyckte som sagt att d e t kändes mycket tråkigt att tvingas sluta.
När h o n slutade delades h e n n e s gamla arbetsuppgifter u p p på flera p e r s o n e r , och m ä n fick utföra de t u n g a lyft som j o b b e t ibland krävde. H o n är inte det minsta arg eller bitter på arbetsgivaren utan anklagar sig själv för det inträffade. H o n tänkte aldrig p å att h o n k u n d e bli ska-dad trots att h o n ibland k ä n d e att d e t var väldigt tungt. H o n m e n a r att folk är mycket m e r m e d v e t n a o m riskerna som finns i arbetslivet idag, att m a n blir informerad o m t ex h u r m a n lyfter rätt.
Idag h a r Evy fortfarande p r o b l e m m e d s m ä r t o r n a i axlarna och nack-e n , och h o n blir yr och illamånack-endnack-e n ä r h o n a n s t r ä n g nack-e r sig. H o n t ä n k nack-e r inte tillbaka särskilt ofta på vad h o n gick i g e n o m m e n ibland m i n n s h o n d e n svåra första tiden efter d e t att h o n slutat på sitt arbete.
Evy tycker att h o n hela tiden blivit bra b e h a n d l a d , det var möjligtvis försäkringskassan som h o n kan kritisera för att inte ha n å g o n som helst förståelse för h e n n e s smärta, eller som h o n uttryckte det, "där satt j a g m e d smärtan och d e m e d makten". H o n är dock helt nöjd m e d h u r pro-cessen utvecklade sig och ser n u fram e m o t ett lugnt liv tillsammans m e d sin m a n som p e n s i o n e r a s i d a g a r n a . H o n har accepterat och vant sig vid sin skada. Eller som h o n tillade i slutet av samtalet: "Man måste j u leva.".
Sigvard, 48 år
Sigvard a r b e t a d e som traktor-/lastmaskinsförare. H a n s ryggskada h a d e k o m m i t smygande i flera år m e n blev till slut så allvarlig att han sökte lä-karhjälp, vilket l e d d e till att h a n blev sjukskriven. H a n förblev sjukskri-ven en lång tid - h a n k o m m e r inte längre ihåg exakt h u r länge - m e n började så s m å n i n g o m arbeta halvtid.
H a n skötte själv arbetsskadeprocessen i början, m e n det visade sig vara m e r än h a n k u n d e klara av på g r u n d av att det gjorde o n t att skriva,
varför han blev tvungen att tillkalla ett o m b u d . U n d e r d e n tid proces-sen varade var h a n h e m m a och h a d e väldigt ont, vilket gjorde att d e t kändes ä n n u j o b b i g a r e att g å n g på g å n g få avslag. Efter k n a p p t fyra år fick h a n rätt i F Ö D .
Sigvard a n s e r att ingen vanlig (outbildad) m ä n n i s k a h a d e klarat av att driva sitt ä r e n d e själv och vinna, d e t krävs u t b i l d a d e p e r s o n e r för att k u n n a "stå e m o t " försäkringskassan. H a n satte sig inte d e t minsta in i vad som försiggick utan tänkte bara att "det får facket sköta". H a n tänk-te intänk-te så mycket på processen över h u v u d taget, u t a n mest p å att h a n ville bli bättre. H a n kritiserar kassan för att d e beslutade o m en p e r s o n som d e inte själva h a d e u n d e r s ö k t samt för att inte bry sig o m a n d r a lä-k a r u t l å t a n d e n än deras egna lälä-kares.
H a n k ä n n e r till a n d r a på sin arbetsplats som blivit skadade, m e n d e t h a r ofta varit skador i axlar och a r m a r vilka enligt h o n o m är mycket lät-tare att få i g e n o m som arbetsskador.
Idag är Sigvard nästan besvärsfri tack vare en sjukgymnast som hjälpt h o n o m och som n ä r som helst ställer u p p o m Sigvard b e h ö v d e hjälp igen. H a n h a r gått över från halv- till heltid, n å g o t som h a n trivs m e d och som han än så länge klarar av. H a n vet dock att skadan k o m m e r att förvärras av detta m e n han är villig att betala det priset för att slippa gå h e m m a eller arbeta i n o m h u s på fabriksgolvet.
Rolf, 63 år
Rolf, chaufför, skulle lossa en kompressor från en d r a g k r o k o c h råkade lyfta fel och skadade därför ryggen. H a n blev då sjukskriven i 18 måna-der, o c h fick sedan ett lönebidragsarbete.
Facket hjälpte h o n o m m e d a n m ä l a n till försäkringskassan, m e n d e t h ä n d e inte särskilt mycket och Rolf tyckte att d e t såg m ö r k t ut, att h a n s möjligheter att få arbetsskadan g o d k ä n d var minimala. H a n beslutade sig då för att själv gå u p p till kassan för att ta r e d a på vad som pågick och för a t t se vad de förtroendevalda var för p e r s o n e r .
I F O D fick han till slut sin arbetsskadeersättning, m e n inte rättvist, vilket h a n inte gick n ä r m a r e in på. H a n t r o d d e inte att h a n s besök h a d e påverkat u t g å n g e n av kassans prövning. Idag h a r h a n fortfarande
problem m e d smärtor i ryggen, m e n h a r trots detta kvar sitt l ö n e b i d r a g s a r -bete, n å g o t som h a n är mycket glad över.
Rolf b e r ä t t a d e mycket kortfattat o m vad h a n varit m e d o m , och h a n frågade u p p r e p a d e g å n g e r o m j a g h a d e m å n g a frågor kvar, vilket gjor-d e att n å g o t egentligt samtal algjor-drig kom igång. Det var sålegjor-des svårt att få n å g o n ytterligare information o m hans upplevelser.
Kerstin, 65 år
Kerstin a r b e t a d e som undersköterska när h o n vid ett lyft av en p a t i e n t skadade ryggen, och h o n h a r sedan dess inte blivit bättre. Lyftet av pati-e n t pati-e n skullpati-e göras tillsammans m pati-e d pati-en vikaripati-erandpati-e u n d pati-e r s k ö t pati-e r s k a som inte var van vid sådant. De k o m i obalans vid lyftet vilket alltså led-d e till att Kerstins rygg blev förstörled-d. H o n var sjukskriven i två år, m e n besvären blev inte bättre så h o n sjukpensionerades.
Skadan blev, m e d hjälp av ett o m b u d , e r k ä n d som arbetsskada i ett år, m e n b e d ö m d e s därefter vara en förslitning orsakad av a n d r a , ej ar-betsrelaterade faktorer. H o n överklagade detta beslut och fick efter en tre år lång process tillbaka rätten till arbetsskadeersättning.
Processen tog psykiskt mycket hårt på Kerstin. Försäkringskassan häv-d a häv-d e att h o n h a häv-d e psykiska p r o b l e m och att häv-d e t var på g r u n häv-d av häv-d e m som h o n inte k u n d e arbeta. De skickade därför iväg h e n n e på psykisk rehabilitering trots att h o n inte tyckte att h o n b e h ö v d e d e t själv. H o n var tvungen att gå m e d på det, a n n a r s h a d e h o n inte fått n å g o n ersätt-n i ersätt-n g alls för d e ersätt-n tideersätt-n. Deersätt-n e r f a r e ersätt-n h e t e ersätt-n var h e m s k t ersätt-n e d v ä r d e r a ersätt-n d e för h e n n e , m e n samtidigt gjorde d e n h e n n e starkare när h o n skickades därifrån, eftersom d e t konstaterades att h o n inte led av n å g r a psykiska p r o b l e m .
Kerstin n ä m n e r g å n g på g å n g att h o n aldrig h a d e klarat d e t utan sin m a n , som alltid fanns d ä r för att hjälpa h e n n e n ä r h o n h a d e d e t svårt.
I dagens läge m å r h o n bättre, h e n n e s skada är inte lika smärtsam nu som d e n var n ä r olyckan inträffade, m e n h o n är medveten o m att h o n aldrig k o m m e r att bli fullt återställd. H o n försöker röra p å sig så myck-et som möjligt g e n o m simning och p r o m e n a d e r . Att h o n ä n d å m å r så pass bra b e r o r på att h o n k o n s t a n t äter tabletter m o t värk, m e n h o n vill skära ned på tablettförbrukningen eftersom de ger olika biverkningar.
Kerstin t ä n k e r ofta tillbaka på d e n h e m s k a tid h o n g e n o m l e d och är mycket tacksam över att det äntligen är över. H o n ä g n a r sig åt sitt h e m och åt sina b a r n b a r n , och är aktiv tillsammans m e d sin m a n i en kristen församling. H e n n e s m a n är även h a n sjukpensionerad, vilket gör att h o n inte b e h ö v e r vara ensam.
Det var flera på Kerstins arbetsplats som fick l i k n a n d e p r o b l e m , m e n d e t var få som fick sina skador e r k ä n d a som arbetsskador, och därför anser Kerstin a t t h o n h a r haft en väldig tur som fick rätt till slut. H o n h a d e inga f ö r h o p p n i n g a r u n d e r processens g å n g o m att h o n skulle få rätt eftersom "alla" sa att det var näst intill omöjligt att få en skada er-känd som arbetsskada.
Kerstin b e r ä t t a d e att h o n tyckte att det var svårt att träffa sina arbets-kamrater, då h o n misstänkte att d e tyckte att h o n överdrev. H o n h a d e visserligen r ö n t g e n b i l d e r som tydligt visade att ryggen var skadad, m e n h o n ville inte visa d e m . Att hela processen d r o g ut så på tiden tror h o n b e r o d d e på h a n d l ä g g a r e n och d e n n e s människosyn.
H o n tycker att arbetsgivaren a g e r a d e rätt så ointresserat, att de h a d e k u n n a t hjälpa till mycket m e r . Kerstin m e n a r att arbetsgivaren samar-b e t a d e m e d försäkringskassan. H e l t plötsligt utsamar-brast h o n "nej, n u pra-tar j a g alldeles för mycket". H o n p r a t a d e också väldigt mycket och kun-de berätta allting mycket kun-detaljerat, vilket b e r o r på att h o n fört dagbok.
Kerstin avslutade samtalet m e d att berätta en intressant detalj i pro-cessen som h o n tror säkert bidrog till att h o n så s m å n i n g o m fick rätt:
I n n a n h o n skadades g e n o m lyftet av en patient h a d e h o n bett sin ar-betsledare o m en lyftmaskin, och a r b e t s l e d a r e n frågade i sin tur avdel-ningschefen som avrådde detta m e d motiveringen att p a t i e n t e n skulle vänjas vid vanliga lyft för att bättre klara sig i h e m m e t . När så Kerstin blev skadad j u s t för att hon inte h a d e haft lyftmaskinen blev h o n invol-verad i arbetsskadeprocessen. En d a g såg h o n i sina p a p p e r till sin stora förvåning att försäkringskassans f ö r t r o e n d e l ä k a r e inte var n å g o n an-n a an-n äan-n h e an-n an-n e s gamla avdelan-nian-ngschef.
Ulla, 71 år
Ulla a r b e t a d e som receptionist på SAAB Scania. Företaget e x p a n d e r a -de o e r h ö r t på 70-talet vilket gjor-de att h e n n e s arbetsuppgifter öka-de till
det d u b b l a . H o n satt för d e t mesta m e d telefonluren i e n a h a n d e n och en p e n n a i d e n a n d r a . I n g å n g e n till byggnaden skulle ha blivit e n luft-sluss för att hålla kylan ute m e n var felkonstruerad vilket gjorde att d e t ständigt d r o g kallt d ä r Ulla satt. Dessa o m s t ä n d i g h e t e r l e d d e till att h o n fick svåra s m ä r t o r i n a c k e n . H o n gick till en läkare som efter u n d e r s ö k -n i -n g e -n o m e d e l b a r t ville sjukskriva h e -n -n e . Detta var e-n re-n o m ö j l i g h e t för Ulla, för vem skulle då sköta r e c e p t i o n e n ? H o n m e d d e l a d e sin ar-betsgivaren vad som skett o c h h a n föreslog att h o n skulle leta efter en ersättare och sedan sluta.
Efter nästan ett år h a d e Ulla fortfarande inte hittat n å g o n ersättare, m e n n u var s m ä r t o r n a i n a c k e n i det n ä r m a s t e outhärdliga och h o n var tvungen att sluta. R e c e p t i o n e n stängdes då o c h Ullas arbetsuppgifter sköttes g e m e n s a m t av p e r s o n a l e n .
Ullas läkare skrev ett sjukintyg och skickade in d e t till försäkringskas-san som dock avslog h e n n e s a r b e t s s k a d e a n m ä l a n . H o n fick m e d hjälp av ett o m b u d besvären g o d k ä n d a som arbetsskada i Försäkringsöver-d o m s t o l e n , o c h h o n p å p e k a r flera g å n g e r att o m b u Försäkringsöver-d e t var h e l t fantas-tiskt och att h a n kontaktat en d o c e n t i Uppsala som han visste forskade i drag-arbetsskador. Det var tack vare det som h o n fick rätt.
Ulla var sjukskriven i ungefär ett år och sjukpensionerades sedan. H o n är bättre idag tack vare simning och massage.
H o n tyckte aldrig att h o n blev illa b e h a n d l a d . Möjligtvis k ä n d e h o n att försäkringskassan försökte lura h e n n e n å r de skulle betala u t p e n g -ar. Först fick h o n ett p a p p e r på h u r mycket h o n skulle få, vilket inte alls stämde. H o n blev då rätt så irriterad och r i n g d e u p p kassan som genast bad o m ursäkt o c h rättade till felet. När h o n sedan fick p e n g a r n a fick h o n b e l o p p e t i s m å s u m m o r , lite då och då, vilket också fick h e n n e att tro att de försökte förvirra en äldre sjuk d a m g e n o m att ge ut p e n g a r på d e t sättet.
H o n t r o d d e egentligen aldrig att h o n skulle få rätt då h o n h ö r t att det vara näst intill omöjligt, m e n tack vare o m b u d e t och d o c e n t e n lyckades det, och det visste h o n inte h u r h o n någonsin skulle k u n n a tacka d e m tillräckligt för.
Holger, 66 år
Holger, före d e t t a skänkskötare vid SJ, fick p r o b l e m m e d rygg och nacke m e r o c h m e r för varje år. H a n var sjukskriven periodvis, m e n kla-r a d e av att a kla-r b e t a mellan sjukpekla-riodekla-rna. H a n j o b b a d e vidakla-re tkla-rots sina besvär m e n blev några år senare tvungen att sluta då arbetsplatsen lades n e d , och h a n förtidspensionerades 1978.
H a n i n l e d d e m e d hjälp av ett o m b u d en process för a t t få sin skada er-känd som arbetsskada som k o m att ta tio år. H a n hölls hela tiden infor-m e r a d o infor-m vad soinfor-m h ä n d e , o c h o r o a d e sig inte infor-m ä r k b a r t över h u r doinfor-m- dom-en skulle bli. A n l e d n i n g e n till att d e t tog så lång tid var dom-enligt H o l g e r att " n ä m n d e m ä n n e n " bestod av två r e p r e s e n t a n t e r från d e borgerliga som röstade e m o t , två r e p r e s e n t a n t e r från arbetarklassen som röstade för, samt d o m a r e n som var m o d e r a t och på g r u n d av d e t t a självklart röstade e m o t . O m d o m a r e n h a d e varit en person som h a d e sympatiserat m e d n å g o t av d e a n d r a politiska p a r t i e r n a h a d e det inte tagit hälften så lång tid, det var h a n helt övertygad o m .
H o l g e r lider fortfarande mycket av sin skada - "det gör för djävligt o n t i n a c k e n " - m e n trots d e t h a r h a n varken sökt läkarhjälp eller tagit tabletter m o t värken. H a n t ä n k e r ibland tillbaka på processen, b l ä d d r a r i g e n o m p a p p e r n a och tänker "vilka idioter de var".
Taimi, 66 år
Taimi a r b e t a d e som u n d e r s k ö t e r s k a o c h förstörde, som så m å n g a and-ra i n o m sjukvården, ryggen efter ett lyft av en patient. H o n h a d e känt s m ä r t o r i ryggen tidigare m e n lyftet "tog k n ä c k e n " på h e n n e s rygg. H o n blev sjukskriven i två år och h a d e ibland sådana s m ä r t o r att h o n var tvungen att sitta i rullstol. H o n h a r ätit värktabletter för att lindra smär-tan, m e n d e t har i sin tur lett till att h e n n e s m a g e tagit skada, att h o n inte tål vissa tabletter längre. H o n h a d e velat g e n o m g å en operation m e n fick veta att d e t inte skulle hjälpa. H o n var mycket ledsen över att behöva l ä m n a sina arbetskamrater.
Taimi i n l e d d e en process för att få sina besvär g o d k ä n d a s o m arbets-skada - d e t tog s a m m a n l a g t fyra år. H o n var hela tiden stöttad av sin m a k e n ä r h o n ibland var n ä r a att ge u p p o c h bara "sjunka g e n o m jor-d e n " . H o n tyckte varje jor-d a g u n jor-d e r processen att jor-d e t var en fasa att gå och t ö m m a brevlådan ifall att d e t skulle ligga ett brev från n å g o n försäk-r i n g s m y n d i g h e t m e d ett tförsäk-råkigt besked.
Taimi k ä n d e sig mycket illa b e h a n d l a d av försäkringskassan. Ett ex-e m p ex-e l var att dex-e d r o g in halva sjukex-ersättningex-en n ä r h o n var sjukskrivex-en. H o n tillägger att d e t var m å n g a på h e n n e s f d arbetsplats s o m g e n o m led s a m m a sak som h o n och att även de k ä n d e sig mycket illa b e h a n d l a -d e . H o n var m e -d v e t e n o m riskerna i sitt a r b e t e trots brist p å informa-tion o m h u r m a n skulle lyfta för att f ö r h i n d r a förslitningar p å rygg och axlar. I n f o r m a t i o n e n är bättre idag. Dessutom ska m a n n u m e r a vid lyft av en p a t i e n t vara två p e r s o n e r , inte en som n ä r Taimi var anställd.
H o n k ä n n e r sig hjälplös eftersom h o n vet att d e t inte finns n å g o t som kan göra h e n n e helt återställd. H o n h a r varit på b e h a n d l i n g a r hos kiro-praktiker, och h o n h a r fått massage vilket har gjort h e n n e bättre, m e n bara kortvarigt.
H o n försöker att röra på sig så mycket som möjligt, m e n d e t finns sa-ker som h o n bör undvika, t ex cykling. Taimi h a r även p r o b l e m n ä r h o n ska in i, u t ur, eller färdas i bil.
Sune, 62 år
S u n e skadades i sitt yrke som elektriker. H a n a r b e t a d e i en teleled-ningsstolpe när han skadades svårt i ryggen. H a n fortsatte att arbeta, m e n k ä n d e m e r och m e r av sin skada och var till slut tvungen att låta sig sjukskrivas 1979. H a n blev därefter sjukpensionerad 1984-85. S u n e tog ett o m b u d till hjälp och a n m ä l d e skadan till försäkringskassan för att få d e n e r k ä n d som arbetsskada. H a n fick avslag där, och u n d e r hela be-svärsprocessen var d e t hela tiden n å g o n som sa nej, någon läkare som inte ansåg skadan vara arbetsrelaterad.
Hela processen m e d överklagande tog 10 år, m e n Sune var inte spe-ciellt bekymrad u n d e r t i d e n , b e r o e n d e på att h a n var helt övertygad o m att h a n skulle få rätt. U n d e r tiden var h a n h e m m a och ä g n a d e sig åt sitt hus; h a n är också en hängiven filatelist som b å d e värderar och ställer ut
frimärken. Då och då fick h a n besked o m vad som pågick: ett avslag, el-ler besked att domstolen b e h a n d l a d e h a n s fall.
Något som förvånar Sune är att försäkringskassan aldrig h ö r d e av sig för att fråga h o n o m h u r allting gått till, att d e u n d e r alla å r e n a n v ä n d e sig av s a m m a u t l å t a n d e . H a n saknade h e l t enkelt n å g o n typ av förhör d ä r han själv skulle få göra sig h ö r d . H a n talade om detta för o m b u d e t , m e n i n g e n t i n g h ä n d e .
H a n tycker att h a n hela tiden blev bra b e h a n d l a d förutom i början, n ä r kassan, som inte litade på h a n s läkarutlåtande, skickade iväg h o n o m till d e r a s eget sjukhus. Läkarens b e h a n d l i n g / u n d e r s ö k n i n g s m e -t o d e r där förvärrade skadan avsevär-t vilke-t S u n e -tyck-te var o n ö d i g -t
Sune h a r g e n o m g å t t två o p e r a t i o n e r : e n för flera år sedan n ä r d e klippte av nervtrådar i ryggraden för att på så sätt lindra smärtan, och en a n n a n o p e r a t i o n (steloperation) precis i n n a n j u l som ska göra h o -n o m så pass bra att ha-n skulle k u -n -n a börja arbeta ige-n. Me-n S u -n e är 62 år, så det är lite sent.
En a n l e d n i n g till att han slutgiltigt fick avslag i FÖD tror h a n var på att fallet var för gammalt. H a n h a d e h ö r t o m flera på sin f d arbetsplats som blivit skadade och inte haft s a m m a p r o b l e m som h a n själv m e d att få skadan e r k ä n d som arbetsskada. Kassan var h å r d a r e i sin b e d ö m n i n g förr, m e n a r S u n e .
N ä r h a n efter 10 år fick det tråkiga beskedet var h a n s e n d a reaktion "jaså". H a n h a d e efter ett antal avslag blivit van vid sådana besked och d ä r m e d avtrubbad.
S u n e håller sig ständigt sysselsatt, och h a n säger att o m h a n inte gjor-d e gjor-d e t så skulle han varit gjor-d ö gjor-d för länge segjor-dan.
