Fakulteten för lärande och Samhälle
VAL-projektet
Examensarbete
15 högskolepoäng
Tre olika yrkesgruppers syn på
barn i behov av särskilt stöd
En intervjustudie med grundskollärare, resurspedagoger och
specialpedagoger
Three different professional groups perspective on children in
need of special support.
An interview with primary school teachers, resource teachers and special
education teachers
Åsa Olin
Lärarexamen Exminator: Nils Andersson Vårterminen 2014 Handledare: Johan Lundin
Förord
Jag har valt att skriva detta arbete eftersom andelen barn i behov av särskilt stöd i skolan ökar lavinartat. Detta ställer stora krav på oss som pedagoger varje dag. Vi måste öka vår kunskap om dessa barn för att kunna bedriva en skola där alla barn har en chans att nå målen. Jag ville se hur olika yrkesgrupper inom skolan definierar barn i behov av särskilt stöd och om de har en samsyn på dessa barn. Därför gjorde jag en intervjuundersökning där grundskollärare, resurspedagoger och specialpedagoger ingick.
Jag tycker att det har varit stimulerande och utvecklande att arbeta med detta examensarbete. Jag vill tacka alla mina arbetskamrater, respondenter och min familj som har hjälpt mig under arbetets gång.
Sammanfattning
Syftet med detta examensarbete har varit att belysa hur svårt det är att definiera barn i behov av särskilt stöd samt vilka insatser som behövs för dessa barn både när det gäller relevant forskning och min intervjustudie. Jag ville även undersöka om synen på dessa barn skiljer sig mellan grundskollärare, resurspedagoger och specialpedagoger.
Jag valde att genomföra min undersökning genom intervjuer. Alla tre yrkesgrupper fick intervjufrågorna innan intervjuerna för att ha tid på sig att tänka igenom vad de tänkte runt mina frågeställningar. Intervjuerna genomfördes sedan enskilt för att respondenterna inte skulle kunna påverka varandra. Resultatet av mitt arbete visar på att det är komplext att kunna definiera barn i behov av särskilt stöd då detta inte är en homogen grupp. Vad man däremot kan säga är att alla dessa barn är i behov av stöd under någon period av sin skoltid eller i olika miljöer de befinner sig i under skoldagen. Vilket stöd de behöver varierar lika mycket som orsakerna till att de behöver stöd.
En aspekt som genomsyrar arbetet med dessa barn är att ekonomin oftare får styra än barnens behov. En del av mina respondenter menar också att en annan viktig aspekt som det råder stor brist på är tid. En tredje aspekt är brist på utbildning hos den personal som ofta arbetar närmst dessa barn.
Nyckelord
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
FÖRORD
………1
SAMMANFATTNING
………2
1. INLEDNING
………. .6
1.1 Syfte och frågeställningar……… 7
2. KUNSKAPSBAKGRUND
………8
2.2 Barn i behov av särskilt stöd……….8
2.3 Koncentrationssvårigheter……….9
2.4 Läs och skrivsvårigheter………....9
2.5 Pedagogens förmågor………...12
2.6 Pedagogens förhållningssätt och metoder………...13
3. METOD
……….16
3.1 Metodval...16
3.2 Urval……….17
3.3 Genomförande………..18
3.4 Studiens tillförlitlighet………..19
3.5 Etiska överväganden……….19
4. RESULTAT OCH ANALYS
………20
5. SLUTSATS OCH DISKUSSION
………28
6. REFERENSER
………36
INLEDNING
Jag har valt att fördjupa mig i hur olika pedagogers syn på barn i behov av särskilt stöd ser ut. Jag har fokuserat på tre stora grupper, nämligen grundskollärare, resurspedagoger och
specialpedagoger.
Barn i behov av särskilt stöd (hädanefter kallat bibass) har alltid intresserat mig och jag har dedikerat mycket av mitt arbetsliv till just dessa barn. Både före detta arbete men även under tiden jag har skrivit ser jag hur svårt det är att definiera begreppet barn i behov av särskilt stöd. Jag har ännu inte hittat en definition som riktigt täcker in alla dessa komplexa och utmanande barn. Vilka är de egentligen?
Jag har också upptäckt att pedagoger har väldigt olika syn på dessa barn och hur man kan/ska arbeta med dem. Väldigt ofta upplever jag att denna syn inte baserar sig i forskning utan mer på egna åsikter. På senare tid har begreppen inkludering och exkludering diskuterats flitigt när det gäller bibass. Hur ser de olika yrkesgrupperna på dessa begrepp?
Jag har även under mina yrkesår upplevt att elever som behöver extra stöd och hjälp ofta får det av outbildad personal. Det verkar som om arbetet med dessa barn är lågprioriterat och har väldigt låg status. Eftersom jag har arbetat flertalet år som resurspedagog för dessa barn har jag märkt hur andra yrkesgrupper ser på det arbete en resurspedagog utför. Många gånger vill personal i skolan att man bara ska se till att eleven ”försvinner” ur klassrummet så att man kan få lugn och ro. Detta är en skrämmande människosyn och passar inte alls in i den bild av en skola som jag vill arbeta i.
Syfte och frågeställningar
Målet med min undersökning är att skildra de likheter och skillnader som finns mellan lärares, resurspedagogers och specialpedagogers syn på barn i behov av särskilt stöd. Målet har även varit att se hur de olika yrkesgrupperna definierar begreppet barn i behov av särskilt stöd. Slutligen ville jag se vilka resurser som behövs och vilka resurser man får. Syftet med detta är att belysa hur dessa olika punkter kan påverka hur arbetet med eleverna utformas.
För att nå syftet med mitt examensarbete har jag utgått från följande frågeställningar:
• Hur definierar resurspedagoger, lärare och specialpedagoger barn i behov av särskilt stöd?
• Finns det likheter/skillnader i synen på barn i behov av särskilt stöd mellan resurspedagoger, lärare och specialpedagoger?
• Vilka resurser anser resurspedagoger, lärare och specialpedagoger behövs för att kunna arbeta professionellt med barn i behov av särskilt stöd?
KUNSKAPSBAKGRUND
Jag kommer här att presentera och definiera och olika begrepp som är frekventa i mitt arbete. Vilka begrepp jag valt att presentera bygger på de begrepp och uttryck som respondenterna har använt sig av i min intervjustudie.
Jag kommer hädanefter att använda mig av förkortningen bibass när det gäller Barn I Behov Av Särskilt Stöd.
Barn i behov av särskilt stöd.
I Skolverkets skrift Att arbeta med särskilt stöd – några perspektiv kan man tydligt utläsa att Skolverket menar att barn i behov av särskilt stöd inte är en enhetlig eller avgränsad grupp. De menar att alla barn behöver stöd för sin utveckling. Somliga barn behöver särskilt stöd under vissa perioder medan andra behöver det under hela sin skoltid. De visar också tydligt att stödet ska vara relaterat till miljön barnet vistas i, vilket betyder att ett barn kan behöva stöd i en miljö men inte i en annan.
Brun Hansen (2006) menar att föräldrarollen i vårt samhälle har förändrats, vilket har lett till en ökning av barn i behov av särskilt stöd. Brun Hansen har utifrån sina erfarenheter som rådgivare åt personal och föräldrar inom förskolan sett att det finns en bristande omsorg i många familjer. Dessa familjer inbegriper även de familjer som inte har uttalat sociala problem. Hon menar att det finns en känslomässig fattigdom där föräldrarna först och främst tillfredsställer sina egna behov, vilket leder till dålig kontakt med sina barn. Föräldrarna lämnar över sitt föräldraansvar och detta signalerar ointresse till barnen.
I Salamanca-deklarationen (2006) kan man läsa att skolan måste erkänna och tillgodose elevers olika behov. Skolan ska också uppmuntra och ge utrymme för olika inlärningsmetoder och inlärningstempo för att ge alla elever en kvalitativt bra undervisning. Vidare kan man läsa att denna undervisning ska använda sig av lämpliga kursplaner, organisatoriska ramar,
Det är av största vikt att pedagoger som arbetar runt barnet använder sig av de olika resurser som finns till hands som t.ex. specialpedagoger, psykologer, speciallärare, forskning, olika stödföreningar osv.
Koncentrationssvårigheter
Koncentrationssvårigheter är ett begrepp som man ofta använder sig av när det gäller bibass. Vad är då bakgrunden till koncentrationssvårigheter? I forskningen och praktiken pratar man om koncentrationssvårigheter till följd av svåra uppväxtförhållanden. Man talar även om påverkan av vårt moderna informationssamhälle samt neuropsykiatriska
funktionsnedsättningar. Dessa tre kan existera var för sig men oftast existerar de tillsammans eller parallellt. Oavsett anledning leder koncentrationssvårigheter till problem och
misslyckanden av varierande grad för eleven.
Många bibass har bristande exekutiva funktioner. Exekutiva funktioner är nödvändiga för att kunna samordna olika slags information och sinnesintryck. Olsson (2013) menar att denna tolkningsförmåga är ett uttryck för koncentrationsförmåga. Förmågan bestäms av olika komponenter som t.ex. tidiga erfarenheter, kunskaper och intellektuell förmåga. Andra komponenter är känslomässiga reaktioner samt intresse och motivation för uppgiften. Brist på exekutiva funktioner visar sig t ex i svårigheter att kunna bevara information i arbetsminnet, handlingsimpulser som reaktion på olika händelser i vår omgivning samt att uppfatta tillvaron som begriplig och meningsfull. Olsson (2013) menar att
koncentrationsförmågan kräver att eleven kan:
rikta sin perception, tankar och känslor på en uppgift
utesluta ovidkommande stimuli
komma igång med, bearbeta och slutföra uppgifter
Dessa tre punkter är väsentliga för att elever ska kunna göra de uppgifter som ingår i deras skolarbete. När de inte kan göra uppgifterna leder det till att de faller längre och längre bak i skolan, känner sig utanför och annorlunda samt bristande självkänsla och självförtroende.
Läs och skrivsvårigheter
Tarja Alatalo vid Göteborgs universitet har skrivit en avhandling som heter Skicklig läs- och
skrivundervisning i åk 1-3, om lärares möjligheter och hinder (2011).
I sin litteraturgenomgång radar Alatalo upp en hel del problem som känns väldigt bekanta. En del av problemet är lärarnas brist på kunskap om läs- och skrivinlärning. Alatalo visar på många undersökningar och avhandlingar som behandlar just detta problem. Hon menar att lärarens kompetens, kunskap och undervisningsmetod är av central betydelse för elevernas resultat. Vidare menar hon att goda elevresultat inte uppkommer tack vare fina lokaler, mindre elevgrupper eller nya läroplaner utan det handlar om lärarens förmåga att anpassa metod efter elevernas behov och lärarens engagemang och vilja att hjälpa eleverna. Alatalo pratar också om lärares professionsutveckling. Hon menar att lärares brist på
gemensam kunskapsbas och gemensamt yrkesspråk är ett stort hinder. Hon menar att många lärare av tradition är individualistiska, konservativa och nuorienterade vilket leder till att de ofta arbetar ensamma och planerar sitt arbete i korta perspektiv. Enligt min erfarenhet försvinner denna typ av lärare mer och mer. De lärare som arbetar på detta sätt är ofta de lite äldre lärarna som nu börjar gå i pension medan de yngre allt oftare arbetar i arbetslag. I arbetslaget pågår en ständig dialog och reflektion, vilket enligt Alatalo är en god modell för lärandet. Tyvärr visar hon också på att lärare har låga förväntningar på att forskningsbaserade kunskaper kan tillföra yrket något. Detta är en skrämmande tanke, eftersom forskningen för våra kunskaper framåt, anser jag. Alatalo visar i sin avhandling att elever som ligger i riskzonen för att misslyckas med läsinlärningen kan bli hjälpta av en läsundervisning som bygger på forskningsgrundad kunskap och praktik. Vidare nämner Alatalo studier som visar att lärares kunskaper om undervisning i läsflyt var avgörande för elevernas resultat.
Varför använder vi oss inte mer av forskning i vårt yrke när man uppenbarligen kan se dessa tyliga kopplingar? Alatalo visar i sin undersökning att många lärare (mig inkluderad) anser att den allt ökande bördan med pappersarbete gör att vi inte hinner. Den enorma mängden
dokumentation gör att lärarna inte har en chans att hinna med kunskapsutveckling. Efterhand som kraven på våra elever ökar måste också lärarnas kunskap öka. Hur ska annars våra elever kunna konkurrera på en arbetsmarknad som även den ställer större krav?
Alatalo nämner några punkter som hon med stöd av aktuell forskning anser är väsentliga i lärarnas systematiska läs- och skrivundervisning:
Fonemisk medvetenhet
Fonem-grafem-korrespondens
Ordkunskap och stavning
Läsflyt
Ordförråd
Läsförståelse
Särskilt viktig är denna systematiska undervisning för elever som är i riskzonen för svårigheter. Exempel på dessa elever är andraspråkselever, elever med dyslexi eller annan språkstörning och elever från lägre socioekonomiska grupper.
Forskning visar på att elever som är svaga läsare från början ofta förblir det livet ut om inte insatser sätts in. Alatalo behandlar forskning som visar att 75 % av elever med svårigheter i sin läsinlärning i tredje klass fortsätter att ha svårigheter ända upp i gymnasiet. Forskarna är överens om att tidiga insatser för dessa elever är avgörande för deras vidare utveckling. Dessa tidiga insatser behöver bestå av en lärare som kan identifiera elevernas styrkor och svagheter och därefter anpassa undervisningen efter dessa.
Alatalo pratar också om vikten av anpassad specialundervisning. Av tradition har många svenska skolor erbjudit eleverna specialundervisning två tjugominuterspass per vecka. Forskningen visar att detta inte är tillräckligt. Specialundervisningen är mest effektiv om den ges frekvent och intensivt under en begränsad period. Vi vet alla att skollagen är tydlig med att alla elever ska få den hjälp de behöver för att nå sina mål. Jag undrar hur många av oss som arbetar i skolan kan säga att alla elever får denna hjälp. Jag kan inte det i alla fall. På min skola finns ingen specialundervisning över huvud taget. Hur kan vi försvara detta när
forskningen talar sitt tydliga språk och skollagen är lika tydlig? Svaret är alltid detsamma; det finns inte pengar. Är detta verkligen rimligt? Får verkligen inte våra barn kosta mer? Detta är en av anledningarna till att vi som arbetar i skolan har svårt att hålla huvudet högt och arbeta vidare.
Slutligen betonar Alatalo vikten av ett gemensamt yrkesspråk. I undersökningen fann hon en nyexaminerad lärare som inte ville ha alltför mycket information om elevers läs- och
skrivsvårigheter från tidigare lärare eftersom hon ville bilda sig en egen uppfattning om eleverna. Läraren menade att hon ville värna elevernas självkänsla genom att inte utgå från en ”stämpel”. Detta är ett uttalande som jag känner väl igen. I våra överlämningar mellan
förskola och skola och mellan lågstadiet och mellanstadiet förekommer detta tyvärr alltför ofta. Alatalo menar att ett gemensamt yrkesspråk hade gett oss en precis och tydlig diskussion om elevens svårigheter i stället för att eleven stämplas som allmänt svag eller sen. Genom ett gemensamt yrkesspråk hade vi kunnat föra ett precist resonemang vilket kan leda till att eleven får hjälp i form av tidiga insatser som är direkt riktade till elevens svårigheter.
Pedagogens förmågor
Aspelin (2003) menar att pedagoger i skolan förväntas kunna tillämpa ett pedagogiskt ledarskap. I detta ledarskap poängterar han förmågor som omsorg om eleverna och att ta hänsyn till eleverna som konkreta personer. Han menar också att en pedagogisk ledare bör ha ett vänligt sätt, främja ett gott klimat i gruppen, visa eleverna respekt samt att sträv efter att eleverna visar varandra och den pedagogiska ledaren respekt. Det är viktigt att undervisningen innehåller mellanmänsklig kommunikation där den pedagogiska ledaren pratar med eleverna snarare än till dem. Sist, men inte minst ska en pedagogisk ledare ha förmåga att entusiasmera och väcka nyfikenhet samt att sporra eleverna till kreativa lösningar.
Normell (2004) talar om känslomässig mognad inte bara hos eleverna utan även hos
pedagogerna. Hon menar att känslomässig mognad hos pedagogerna är en lika viktig del av yrkeskompetensen som goda ämneskunskaper samt bra pedagogik. Hon talar om utredningar från skolverket som visar att en viktig framgångsfaktor för ett gott resultat i skolan är att relationen mellan pedagoger och elever är goda. Utredningarna visar också på stora problem inom just detta område. En viktig förklaring till detta, menar Normell, är att
lärarutbildningarna fokuserar för lite på pedagogers mognad. Pedagogerna måste få redskap för att förstå orsaker till olika handlingar och beteenden. Hon menar att alla förmågor kan övas och förbättras. Det förutsätter dock att vi har intresse för vilka vi själva är och för hur samvaron med andra människor fungerar.
Normell diskuterar även pedagogen som anknytningsperson. Hon menar att många barn inte får den trygghet de behöver i hemmet. Detta leder till en känsla av osäkerhet och otrygghet som ofta leder till att barnet får problem både med att inhämta kunskap och samspela med kamrater. I dessa fall kan pedagogen bli en viktig anknytningsperson för barnet. Normell talar om att anknytning fyller tre olika syften, nämligen; fysisk närhet, beskydd och hjälp att reglera känslor. Den pedagog som blir elevens anknytningsperson kan genom dessa tre syften hjälpa eleven att omforma tidigare inre modeller.
Hon visar även på hur viktigt det är att en anknytningsperson respekterar och uppmärksammar barns goda intentioner samt uppmärksammar barnen att reflektera över deras relation till sig själva och andra. Normell menar att en skicklig anknytningsperson kan hjälpa barnet att förändra ickefungerande, etablerade anknytningsmönster.
Vidare talar Normell om hur viktigt pedagogernas bemötande faktiskt är för elevernas syn på sig själva. Förväntningarna från omgivningen spelar stor roll för hur vi uppfattar oss själva och hur vi utvecklas. Hon menar att pedagoger ofta utsätts för förolämpningar och
kränkningar av elever. Hon anser att det är av allra största vikt att pedagogen agerar
professionellt och inte tappar bort sig själv när dessa situationer uppstår. Pedagogernas arbete handlar om att arbeta med unga människor som behöver stabila vuxna omkring sig.
Hon talar vidare om pedagoger som inte agerar professionellt utan kanske slänger ur sig kommentarer som kränker eller sänker eleven.
Slutligen menar Normell att en pedagog som har god förmåga att reglera sina egna känslor, reflektera över sig själv och skapa goda relationer med andra människor bidrar starkt till sina elevers lärande.
Pedagogens förhållningssätt och metoder
När man arbetar med barn över huvud taget och med bibass i synnerhet är det viktigt att man som pedagog är medveten om sitt förhållningssätt. Det är också viktigt att man tar ett aktivt och välinformerat beslut om vilka metoder man vill använda sig av i sitt arbete.
Andersson (2009) menar att i arbetet med bibass bör läraren ställa sig fem frågor.
1. På vilket sätt är detta ett problem för mig och vad kan jag förändra hos mig själv för att göra problemet mindre?
Det är ofta svårt att se sitt eget beteende och förhållningssätt i klassrummet. Man kan då bjuda in någon för att observera arbetet i klassrummet för att sedan föra en
diskussion. Genom detta kan man som lärare ändra sitt beteende, vilket kan ge nya resultat.
En annan aspekt är att kanske sänka sina krav på eleven. Det är kanske viktigare att eleven gör 5 uppgifter som den lyckas med än att pressa eleven att göra 10 där risken att misslyckas är stor. Genom att hjälpa eleven att lyckas kan man också bygga upp ett förtroende och en god självkänsla.
En annan del kan vara att dela upp arbetsuppgifterna i mindre delar med små pauser mellan. På detta sätt orkar eleven hålla fokus när den ska och får vila när det behövs.
2. Vilka förändringar kan jag som lärare göra i klassen för att förändra situationen? Man behöver titta närmre på hur gruppstorleken, gruppsammansättningen och
grupptillhörigheten ser ut för att få en bild av klimatet i klassen. Vilken roll har eleven i klassen? Vilken roll spelar elevens problem i klassen? Man kan använda sig av ett sociogram för att kartlägga klassen för att sedan arbeta med problemområdena.
3. Hur kan jag som lärare få stöd från elevens föräldrar?
Genom ett gott samarbete med föräldrarna kan man också visa eleven att
vuxenvärlden är överrens och att det inte går att spela ut läraren mot föräldrarna eller tvärtom.
4. Hur kan skolan ändra sin organisation för att minska problemet?
Man bör fråga sig om elevens problem en skolfråga, en organisationsfråga eller en resursfråga. På många skolor gör man en pedagogisk utredning som ligger till grund för en ansökan om pengar till bibass. Genom den pedagogiska utredningen ringar man också in elevens problemområden, mål och vilka resurser som behövs. Kanske
behöver jag som lärare ordna undervisning i liten grupp eller ansöka om pengar för en resurspedagog, eller kanske behöver eleven hjälp av en speciallärare eller
specialpedagog. Ett första steg är att titta på om skolan använder sina resurser på rätt sätt eller om kan man ”möblera om” personal utan att det kostar något extra.
Man behöver också se över vilka resurser och möjligheter som finns för att stödja läraren. I arbetet med bibass behöver läraren ofta stöd och handledning av kollegor, specialpedagoger och annan elevvårdspersonal.
5. Skulle eleven ha det bättre i en annan skolform och i så fall vilken?
I dagens samhälle har det blivit vanligare och vanligare att bibass ska inkluderas i grundskolan. Efterhand som många särskolor, skoldaghem och andra alternativ försvinner blir eleverna tvungna att gå i ”vanlig” grundskola. Detta fungerar inte för alla elever och resulterar ofta i att inkludering faktiskt blir exkludering.
METOD
I detta kapitel kommer jag att beskriva den undersökningsmetod jag har valt. Jag kommer även att reflektera kring relevansen av denna valda metod samt även andra metoder som fanns att välja på. Jag kommer även att diskutera reliabilitet och validitet av den valda metoden.
Metodval
Det finns olika sätt att genomföra en undersökning på. Jag valde mellan enkätundersökning och kvalitativa intervjuer. Enkäterna används av tradition för att belysa generella kvantitativa resultat. Respondenterna svarar skriftligt på enkätens frågor utan personlig kontakt. Detta gör att möjligheten att förklara och ställa följdfrågor uteblir. Därför valde jag att inte använda mig av denna metod.
Jag har valt att genomföra undersökningen genom intervjufrågor. Detta har jag gjort eftersom jag upplever att svaren blir mer utvecklade och fylliga än om jag hade valt enkätfrågor. Dessutom ger en intervju tillfälle till att ställa följdfrågor för att kunna få ännu en dimension på arbetet. Jag får också tillfälle att läsa av respondentens kroppsspråk och tonfall, vilket kan ge ett djup till svaren.
Enligt Bell (2006) är det viktigt att kritiskt granska den metod man valt genom att bedöma dess reliabilitet och validitet.
Jag bedömer att reliabiliteten i min undersökning är hög. Jag gör denna bedömning eftersom jag innan denna undersökning har haft många och långa pedagogiska diskussioner med de valda respondenterna. När jag sedan jämför deras svar under intervjun stämmer de väl överrens med den bild jag fått av respondenterna tidigare.
De frågor jag har valt att ställa är kopplade till mitt syfte samt mina frågeställningar i detta arbete. Jag har utformat frågorna för att få de svar jag behöver för att kunna dra slutsatser kopplade till mitt syfte. Innan jag började intervjua respondenterna hade jag en genomgång av frågorna med några av mina kollegor. Vi diskuterade om frågorna var ställda på ett sådant sätt att jag kunde förvänta mig de svaren jag behövde.
I min intervju hade jag ett färdigt frågeformulär som jag mailade ut till respondenterna några dagar innan intervjun. ( se bil. 1) Detta gjorde jag för att de skulle ha en chans att fundera över frågorna innan intervjun.
De första frågorna var enkla och handlade om personens utbildning och arbetssituation. För att få så stor bredd som möjligt på svaren valde jag att resten av frågorna skulle vara mer öppna.
För att säkerställa att jag inte missade något från intervjuerna har jag spelat in allt på diktafon.
Urval
Jag har gjort en undersökning där 9 personer deltagit, 3 resurspedagoger, 3 specialpedagoger och 3 grundskollärare. Samtliga arbetar på en 3 parallellig F-3 skola i en mellanstor kommun i södra Sverige. Anledningen till att jag valde just denna urvalsgrupp är för att jag själv arbetar på samma skola. Jag visste därför att det var lättare att genomföra intervjuerna utan att behöva resa runt till olika ställen. Jag valde just dessa 9 personer för att jag visste att de hade olika bakgrund och ålder.
Jag har valt att ge respondenterna fiktiva namn. Här följer en kort beskrivning av respondenterna.
Resurspedagogerna har jag valt att kalla Roger, Rickard och Rosa.
Roger är 40 år och har en 2 årig barnskötarutbildning med 1 års påbyggnad mot elevassistent. Han arbetar för tillfället 50 % som fritidspersonal på eftermiddagen och 50 % elevassistent till en elev med koncentrationssvårigheter utan diagnos i åk 1 på förmiddagen.
Rickard är 52 år och har en fritidspedagogexamen. Han arbetar för tillfället 50 % som fritidspedagog på eftermiddagen och 50 % elevassistent till en elev med
koncentrationssvårigheter utan diagnos i åk 2 på förmiddagen.
Rosa är 39 år och har en fritidspedagogexamen. Hon arbetar för tillfället 25 % som fritidspersonal på eftermiddagen och 50 % resurspedagog till 5 barn med diagnos språkstörningar i åk 3 på förmiddagen.
Sofia är 41 år och har utbildning som förskollärare, grundskollärare 1-6 i sv och matte samt specialpedagog med påbyggnadsutbildning tal- och språk. Hon arbetar för tillfället 100 % som kommunövergripande specialpedagog för ett språkteam F-3. Sofia sitter även med i EHT varje vecka.
Sara är 58 år och har utbildning som barnskötare, förskollärare samt specialpedagog. Hon arbetar för tillfället 75 % med specialundervisning för små grupper elever i åk F-6 främst i svenska, matematik och engelska. Sara sitter även med i EHT varje vecka.
Sam är 60 år och har utbildning som lågstadielärare samt specialpedagog med påbyggnad språk och kommunikation. Hon arbetar för tillfället 75 % som övergripande specialpedagog för en F-3 skolan, samt en 4-6 skola. Sam sitter även med i EHT varje vecka.
Slutligen har jag valt att kalla grundskollärarna Göran, Gunilla och Gunnel.
Göran är 43 år och har utbildning som grundskollärare. Han arbetar för tillfället 100 % som klasslärare och mentor för en åk 1 i ett språkspår där minst 5 elever i klassen har en diagnos språkstörning.
Gunilla är 64 år och har utbildning som lågstadielärare. Hon arbetar för tillfället 100 % som klasslärare och mentor för en åk 2.
Gunnel är 42 år och hr utbildning som lågstadielärare. Hon arbetar för tillfället 75 % som klasslärare och mentor för en åk 3.
Genomförande
Alla intervjuerna har gjorts enskilt och respondenterna har inte samarbetat med varandra. Jag valde detta tillvägagångssätt för att respondenterna inte skulle kunna påverka varandra. Jag skickade ut frågeformuläret till respondenterna några dagar innan intervjun. Detta gjorde jag för att respondenterna skulle ha tid på sig att tänka igenom sina svar innan intervjun. Detta upplevde respondenterna som väldigt positivt. De ansåg att de kände sig väl förberedda när vi genomförde intervjun. Jag har gjort intervjuerna utanför arbetstid för att vi skulle kunna använda så mycket tid som vi ansåg behövdes. Samtliga respondenter har ställt upp på detta och det är jag enormt tacksam för!
Studiens tillförlitlighet
Det skulle kunna betraktas som en svaghet att det endast är tre pedagoger ur varje yrkesgrupp som har ingått i den här studien. Tyvärr är det svårt att få personer att ställa upp och ge av sin redan pressade tid.
Intervjuerna ledde stundvis till följdfrågor där jag ville att respondenten ytterligare skulle utveckla sitt resonemang. Detta kan ha uppfattats som ledande frågor av respondenterna. Kvale och Brinkmann (2009) skriver att ledande frågor kan ha positiv respektive negativ inverkan på respondentens svar, vilket skulle kunna innebära att svaren skiftar beroende på vem som genomför intervjun. Detta skulle kunna ha en inverkan på studiens tillförlitlighet. Jag har dock försökt att hålla en objektiv ton under intervjuerna där jag som intervjuare kan ha påverkat respondenten genom ledande frågor och kroppsspråk och genom den personkemi som uppstod under samtalets gång
Eftersom det bara är jag som har analyserat materialet hade det för studiens tillförlitlighet varit önskvärt att en annan person kunnat gå igenom och analysera materialet. Även här har tidsfaktor varit ett stort problem.
Etiska överväganden
Inför intervjuerna fick respondenterna information om att deras deltagande var frivilligt. I enlighet med Bell (2006) förklarade jag även för respondenterna vad intervjun skulle leda till samt syftet med min studie. Jag informerade även om att det bara var jag som skulle behandla deras uppgifter och att deras namn skulle fingeras i mitt arbete. Jag berättade även att min intention var att spela in samtalen för att inte missa någon information. Jag informerade vidare om att alla inspelningar och anteckningar skulle förstöras efter genomfört arbete. Slutligen fick alla respondenterna information om att deras inspelningar endast kom att användas till denna studie.
RESULTAT OCH ANALYS
Jag har genomfört intervjuer med alla tre yrkesgrupperna. Varje yrkesgrupp representeras av tre pedagoger. De har alla fått svara på samma frågor genom intervjuer. Ord och
formuleringar alla tre grupperna har använt sig frekvent av är svårigheter, diagnos, miljö, tålamod, lösningsfokus, tid, måluppfyllelse och resurser.
Den största likheten mellan de tre grupperna är att de är överens om att gruppen barn i behov av särskilt stöd har ökat kraftigt de senaste åren. Även bristen på resurser var en fråga som visade på stora likheter hos yrkesgrupperna. Slutligen var brist på tid och gemensamma mötesplatser en gemensam faktor de tre grupperna nämnde.
Jag kommer här att presentera resultatet av intervjuerna. Jag har valt att presentera dem fråga för fråga. Jag kommer först att redovisa de svar där respondenterna var överrens för att sedan visa på skillnaderna.
Hur definierar du begreppet barn i behov av särskilt stöd?
Denna fråga är stor och öppen och gav upphov till en uppsjö av tankar och diskussioner. Några begrepp som alla 3 grupper nämnde var koncentrationssvårigheter,
inlärningssvårigheter och sociala svårigheter.
Alla grupperna kände att andelen barn med koncentrationssvårigheter och sociala svårigheter har ökat lavinartat i skolan de senaste åren. De var också överens om att detta är en följd av det samhälle vi lever i. Elevernas behov att bli ”sedda” har ökat i takt med att föräldrarna lägger mindre tid på sina barn. De tre grupperna känner att skolan har fått en ny roll när det gäller att uppfostra barnen. Detta är en av orsakerna till våra sjunkande skolresultat samt ökningen av bibass, menar de. Alla känner att det måste ställas högre krav på föräldrarna i deras föräldraroll så att skolan kan återgå till utbildning istället för uppfostran.
En annan stor grupp elever med koncentrationssvårigheter och sociala svårigheter alla respondenterna nämner är flyktingbarn. Respondenterna menar att skolan inte har den beredskap eller utbildning som behövs för att ta emot dessa barn i dagsläget. Många av dessa barn har en ofattbar bakgrund med våld, krig och elände som pedagogerna inte är utbildade för att hantera. Ofta är förberedelseklasserna fulla och barnen kommer ut i ”vanlig” skola
alldeles för tidigt. Dessutom är bristen på SvA lärare stor och därför blir situationen ansträngd för dessa barn.
En annan sak alla poängterade var att bibass kan vara elever med eller utan diagnos. Alla är överrens om att det inte ska behövas en diagnos för att eleven ska få stöd. Tyvärr ser
verkligheten annorlunda ut, menar alla grupperna. Det är oftast mycket lättare att få hjälp till en elev med diagnos. Av de elever som inte har diagnos är det oftast de som är utåtagerande som först får hjälp, eftersom de stör de andra eleverna och är ibland våldsamma. De tystare eleverna som har lika stort behov av stöd hamnar oftast sist i ledet eftersom de inte skapar kaos runt sig, menar alla respondenterna.
Grundskollärarna var den enda gruppen som svarade att bibass var elever som behöver stöd för att nå målen. De menade alla att orsakerna och symptomen kan vara olika, men det är trots allt måluppfyllelsen som är vårt uppdrag.
Specialpedagogerna var den enda gruppen som talade om miljön för dessa elever. De menade att en elev kan vara i behöv av stöd i en miljö, men inte i en annan. Ett exempel som nämndes var att en synskadad elev inte är i behov av särskilt stöd om man ska gå en hinderbana i mörker. Då är det ”de andra” eleverna som är i behov av stöd.
Vilka förmågor anser du att man behöver när man arbetar med bibass?
När det gällde förmågorna fick jag en stor, varierad mängd förmågor som alla grupperna ansåg var viktiga. Denna fråga engagerade alla grupperna och var den fråga som tog längst tid att svara på.
Alla 3 grupper nämner förtroende under denna fråga. De menade att ett av de viktigaste kriterierna för att samarbetet ska bli fruktbart är att personalen måste ha förmåga samt ges tid att bygga upp ett förtroende med eleven. Detta menade alla grupperna var en förutsättning för arbetet. Utan detta blir övriga förmågor meningslösa.
Vidare menade alla grupper att förmåga att kunna entusiasmera och väcka nyfikenhet är viktigt.
Humor, fantasi, flexibilitet och empati är också förmågor alla grupperna nämnde.
Vidare menade alla grupper att tålamod och förmåga att kunna se förbi elevens svårigheter var viktiga förmågor. De menade att det var viktigt att kunna skilja på elevens svårigheter och elevens person.
Resurspedagogerna utvecklade dock tanken med att kunna se förbi elevens svårigheter lite längre än de andra grupperna. De menade att man måste kunna se skillnad på elevers sociala brister och personangrepp. Roger menade att som resurspedagog fick man ofta ta emot många uttalanden som t ex. ”Jag hatar dig!”, ”Du är dum!” ”Stick!”. Resurspedagogerna menade att man måste förstå att elevens uttalande inte handlar om dig som person utan är ett uttryck för frustration och rädsla.
Resurspedagogerna är också den enda gruppen som menar att man måste vara skicklig på att samarbeta med både barnet, lärarna samt hemmet. Denna grupp befinner sig ofta i mitten av ett komplicerat pussel där alla bitarna behöver falla på plats runt eleven för att kunna få bra resultat. Detta gör deras roll mångfacetterad och komplex, vilket Rosa menar ställer stora krav på flexibilitet och samarbetsförmåga.
Rosa nämner även en annan aspekt vilket är att som resurspedagog måste man klara av att bli ”överflödig”. Med detta menar hon att det är lätt att andra yrkesgrupper kan tycka att det ser ut som om resurspedagogen i vissa situationer inte gör någonting. Här måste man som yrkesperson stå på sig och försvara de pedagogiska val man gör. (Vilket man kan tycka inte ska behöva vara nödvändigt!) Dessutom, menar Rosa, är det ju så att när eleven har utvecklats så långt att behovet av resurspedagogen minskar vet man som resurspedagog att man gjort ett bra jobb.
Resurspedagogerna pratade även om personlig lämplighet. De menar att alla kan läsa in rena kunskaper medan en personlig lämplighet inte är något man kan lära sig. Rickard menar att denna lämplighet borde vara någonting arbetsgivare ska titta efter vid anställningar men framför allt när det gäller vidareutbildning. Med tanke på hur svårt det är att få ”bra” folk till skolan kunde man satsa på de som redan finns genom att ge dem chans till vidareutbildning så att de får formell kompetens.
Specialpedagogerna poängterade förmågan att kunna se skillnad på vad som är en svårighet eleven inte kan styra över och ”curlade” barn som agerar ouppfostrat. Sam menade att det inte är lönt att skälla på ett barn som inte har begreppsförmåga att inse vad situationen handlar om.
Grundskollärarna nämner att man måste kunna hantera eleven i klassrummet även om man har 20 andra elever som också vill ha ens uppmärksamhet. Det gäller att bygga upp ett system i klassrummet där alla vet hur det fungerar för att skapa trygghet. Här är öppenhet ett viktigt ledord för att eleverna ska kunna förstå att de har olika behov. Gunnel menar att en viktig förmåga är att vara lösningsfokuserad och inte låsa sig i krångliga situationer.
Vilka kunskaper anser du att man behöver när man arbetar med bibass?
Jag märkte att denna fråga inte gav upphov till samma entusiasm och mångfald som förra frågan. Respondenterna menade att denna fråga var mer precis och lättare att svara på. Här var alla yrkesgrupperna överrens om att man behövde specialkunskaper inom olika diagnoser och neuropsykiatriska svårigheter samt vilka åtgärder som behövs för att stötta dessa elever.
Grundskollärarna pratar även om att veta vilka villkor för måluppfyllelse som finns. Gunilla nämner även kunskap om lättnader som olika diagnoser eller svårigheter innebär t ex när det gäller nationella prov. Göran menar att man måste veta vilka mål som finns i varje ämne och vägen dit för varje enskild elev.
Resurspedagogerna menar att man måste ha en god människokännedom. Detta för att veta hur just ”deras” elev reagerar vid olika situationer och hur de ska bemöta detta. Vidare talar resurspedagogerna om vikten av att arbeta efter en tydlig struktur som gagnar barnet. De nämner även framförhållning som en annan viktig punkt. Det är av yttersta vikt att personalen har framförhållning för att även kunna ge detta till eleven. Eleven behöver veta vad som ska hända. Slutligen säger Rosa att arbetet runt eleven behöver ha tydliga konsekvenser. Genom att arbeta med konsekvenser menar hon att eleven lär sig både vad andras och egna val leder till.
Specialpedagogerna nämner att pedagogen behöver kunskaper i läs och skrivsvårigheter. De menar att många läs och skrivsvårigheter beror på så många olika anledningar. Ibland ser vi bara svårigheten och inte bakgrunden till den. Detta gör att vi ofta koncentrerar oss på bokstavsträning och lästräning i stället för att undersöka vad svårigheterna beror på.
Specialpedagogerna menar också att alla som arbetar i skolan behöver ett gemensamt,
professionellt språk. De menar att vi inom skolan inte har utvecklat ett gemensamt språk som t ex. sjukvården, utan många samtal mellan yrkesgrupper blir luddiga och flytande. Detta leder till att pedagoger många gånger har svårt att verkligen ringa in problemet och sätta korrekta ord på det.
Vilka resurser anser du att man behöver när man arbetar med bibass?
Denna fråga frambringade ilska, besvikelse och upprördhet hos alla respondenterna. Alla var överrens om att med mer resurser kan man göra stor skillnad. De menade också att resurs inte behöver likställas med pengar, vilket många verkar tro. Naturligtvis ger mer pengar också många fler resurser.
Tid var den största diskussionspunkten som uppkom under denna fråga. Alla grupperna var överrens om att tid var en bristvara på många olika sätt. Framförallt grundskollärarna menade att den ökande mängden dokumentation gjorde att man inte hann planera sin undervisning som man önskade. De menade att det verkade som att dokumentationen mest var till för att ledningen skulle känna sig trygg om någon vill stämma dem i framtiden.
Även specialpedagogerna och resurspedagogerna fann att dokumentationen var ett stort problem som tog tid från andra viktigare uppgifter.
Alla yrkesgrupper nämnde anpassade lokaler. De menar att man måste kunna plocka ut eleven/eleverna för att arbeta i mindre grupper. Ibland får man använda matsalen, korridoren eller andra rum som inte är anpassade för pedagogisk verksamhet. Eleven/eleverna kan inte koncentrera sig eftersom de hela tiden blir störda av personer som går förbi.
Personal är en annan punkt alla yrkesgrupper nämnde. Personaltillskott kan behövas av många olika anledningar. Ibland är det eleven som behöver extra och ibland är det personalen som behöver en extra person.
Ibland behövs handledning av en t ex. specialpedagog, logoped, kurator eller psykolog i hur personalen ska arbeta med eleven.
Ibland kan det vara så att det behövs personal från t ex. skoldatateket som kan hjälpa till med alternativa verktyg för eleven samt utbilda såväl elever som personal i dessa verktyg.
Andra resurser alla grupperna nämnde var alternativa verktyg som t ex. vital, musscanner, ipads, smart boards, speciella datorprogram osv.
En annan resurs grupperna talar om är klassrummet. De menar att genom att möblera och inreda klassrummet på ett sätt som passar eleverna kan man underlätta för bibass. Detta kostar naturligtvis pengar, men är en engångssumma. De menar bl. a möbler, piggdynor, skärmar, ljuddämpande tak, lugnande färger och enhetliga lådor och askar.
De personer i responsgruppen som var lite äldre nämnde även speciallärare. Under deras verksamma år fanns det förr en eller flera speciallärare på skolan. Dit kunde de elever som behövde extra stöd gå för att få hjälp. Somliga elever gick intensivt under en period för att sedan klara sig utan extra stöd. Respondenterna menade att somliga barn bara behövde en extra ”gnuggning” för att komma igång. Ibland var det elever som kontinuerligt under hela sin skoltid gick till specialläraren för stöd. Respondenterna menade att detta var en ovärderlig resurs som gjorde mycket nytta och att man saknade detta.
Resurspedagogerna nämnde gemensam och enskild planeringstid som en väldigt viktig resurs. Eftersom dessa pedagoger ofta även arbetar på fritidshemmet på eftermiddagen upplevde alla att de inte hade tillräckligt med tid. De ville ha mer tid till att planera verksamheten
tillsammans med läraren. De upplevde att som resurspedagog får man många gånger
improvisera eftersom man inte vet vad som kommer att hända under dagen. När de har tid att planera med läraren i förväg kan de också anpassa innehållet efter eleven.
Rickard menade att han ofta var tvungen att missa viktiga möten kring eleven eftersom han var på fritids. Det upplevs inte som prioriterat att sätta in en vikarie så att han kan var med på mötena. Han menar att han kan läsa protokollet i efterhand, men kan aldrig var delaktig i diskussioner och beslut. Detta känns såklart inte bra och skapar en osäkerhet i arbetet kring eleven.
De menar även att de sällan eller aldrig ges tid till efterarbete och dokumentation. Detta känns, enligt resurspedagogerna, absurt eftersom kraven på dokumentation bara ökar och ökar. Ändå prioriteras detta ytters lite för resurspedagogerna.
Resurspedagogerna talar också om att eleverna ska vara ALLAS elever. Många
lärare/förskollärare väljer att titta åt andra hållet om eleven gör något och förväntar sig att resurspedagogen ska ta hand om allt. Samtidigt finns det också de lärare/förskollärare som har synpunkter på hur resurspedagogen utför sitt arbete. Detta upplever resurspedagogerna som väldigt frustrerande och irriterande. De känner att deras yrke inte respekteras av de andra yrkeskategorierna.
Resurspedagogerna nämner även utemiljön som ett stort problem. Skolgården är liten och väldigt utspridd runt huset. Detta gör att det är trångt och svårt att överblicka. Det finns också för få ”rum” på skolgården där man kan leka avskilt. De menar också att det finns för få redskap och leksaker vilket leder till tristess och konflikter. Tidigare fanns rastaktivitet i form av 2 fritidspedagoger som ledde en lek varje middagsrast under en vecka. Följande vecka presenterades en ny lek. Detta var ett uppskattat inslag och ledde till att barnen mot slutet av veckorna faktiskt började leka leken spontant. Tyvärr försvann detta pga. bristande resurser.
När du tänker på de förmågor, kunskaper och resurser man behöver när man arbetar med barn i behov av särskilt stöd, hur förhåller sig detta med hur verkligheten ser ut? Skollagen säger att alla barn har rätt att få det stöd de behöver för att nå målen. Alla
yrkesgrupperna var överrens om att vi bryter mot skollagen dagligen. Vid samtal med ledningen om vilka resurser vi behöver blir svaret nästan alltid detsamma; budgeten är lagd och vi har inga extra resurser. Hur kan detta komma sig när skollagen faktisk är väldigt tydlig? Alla undrar var i kedjan det brister. Får kommunerna för lite pengar av staten, eller använder kommunen pengarna fel? Vi vet ju trots allt vilka elever vi har och vilka svårigheter de har.
Alla respondenterna menar också att insatserna är för få och sätts in för sent. Alla menar att det alltför ofta får gå alldeles för lång tid innan eleverna får den hjälp de har rätt till. (Om de överhuvudtaget får hjälp) Detta slutar oftast med att det blir ännu dyrare i längden eftersom det leder till ”brandkårsutryckningar” i stället för framförhållning och planerade insatser. I respondenternas hemkommun finns ingen möjlighet till skoldaghem eller annan alternativ skolform förrän eleven börjar åk 4. Alla menar att om vi hade kunnat sätta in ordentliga och adekvata resurser från början hade behovet av skoldaghemsplatser för de äldre barnen minskat drastiskt. Tyvärr säger många pedagoger och skolledare att man ska avvakta eftersom eleven kanske ”bara behöver mogna”. Dessa uttalanden vilar inte på någon forskning, utan snarare tvärtom.
Grundskollärarna och speciallärarna menar att de alltför ofta ser att de som har de svåraste uppgifterna har den lägsta utbildningen. De menar att de som arbetar som resurspedagoger väldigt ofta är personer som inte är lämpade för detta. Ofta har de också väldigt lite eller ingen utbildning. Tyvärr är resurspedagog ett lågstatus-yrke och många utbildade pedagoger vill inte arbeta som resurspedagog. Därför blir ledningen ofta tvungna att ta de personer de kan få tag i, även om de inte är lämpliga av olika anledningar.
Resurspedagogerna håller med om detta till en viss gräns. De upplever precis som de andra två grupperna att det ses som ett lågstatus-yrke. De menar också att det är svårt att få skolledare att satsa på resurspedagogernas utbildning. De menar också att många
resurspedagoger har korta och ovissa anställningar, vilket gör att resurspedagogerna söker andra arbeten.
SLUTSATS OCH DISKUSSION
I min undersökning har jag upptäckt en hel del skillnader i hur specialpedagoger,
resurspedagoger och grundskollärare ser på bibass. Jag har dessutom även upptäckt en hel del likheter mellan de olika yrkesgrupperna.
Utifrån de intervjusvar jag fått in kan jag tydligt se att respondenterna var överrens om att gruppen barn i behov av särskilt stöd ökar i vårt samhälle. De menade att ökningen är ett resultat av det samhälle vi lever i. Respondenterna svarade i likhet med skolverket att bibass inte nödvändigtvis är barn som har diagnos. Alla respondenterna är dock rörande överrens om att det är mycket lättare att få beviljat resurser om eleven har en diagnos. Detta tycker alla är förfärligt.
Vidare menar de i likhet med Skolverket (2005) att särskilt stöd inte behöver betyda att det är ett livslångt stöd. Det kan vara så att eleven behöver stöd under en begränsad tid.
Specialpedagogerna menade även att stödet kan vara kopplat till olika miljöer. Detta betyder att en och samma elev kan behöva stort stöd i en miljö och undervisningssituation medan andra miljöer och undervisningssituationer fungerar bra utan stöd.
Grundskollärarna var den enda gruppen i undersökningen som kopplade elevernas svårigheter med de mål som finns att uppnå. De menade att deras fokus måste ligga på måluppfyllelsen oavsett vilka svårigheter eleven uppvisar.
Frågan om förmågor engagerade alla tre yrkesgrupperna mest. Denna fråga tog överlägset mest tid i anspråk under samtliga intervjuer. Det var också den fråga som frambringade mest känsloyttringar.
Alla grupperna var överrens om att förtroende var ett nyckelord när det gäller att arbeta med bibass. Resurspedagogerna var den grupp som hade de mest utvecklade och djupdykande svaren, anser jag. Detta talar även Aspelin (2003) om. Han talar om det tydliga pedagogiska ledarskap som han menar bör genomsyra undervisning. Han poängterar bl. a omsorg om eleverna och hänsyn till eleverna som individer.
De talade bl.a. om att kunna se skillnad på elevens svårigheter och personangrepp. Normell talar mycket om detta och hon kallar det för känslomässig mognad hos pedagogen.
När det gällde kunskaper var alla grupperna mer precisa i sina svar. De tyckte att det var lättare att svara på denna fråga jämfört mot den förra. Det var lättare att ”rada upp” kunskaper menade Sam.
Gunilla som just nu har en åk 3 hade de Nationella Proven i tankarna vid intervjutillfället. Hon är också den enda som förutom måluppfyllelse också nämner lättnader för bibass. Just när det gäller Nationella Prov har debatten gått hög om t ex läsförståelse kontra hörförståelse. Gunilla menar att en elev som i vanliga fall läser med ”öronen” helt plötsligt inte får göra det när det är dags för Nationella Prov. Enligt direktiven från skolverket räknas nämligen detta då som hörförståelse och eleven blir inte godkänd på detta delprov. Gunilla menar att man verkligen inte ser till elevens bästa i detta fall.
När det gällde kunskaper i läs och skrivsvårigheter visar det sig att respondenterna i likhet med Alatalos (2013) undersökningar upplevde en brist på dessa kunskaper. Alatalo visar också att elever som ligger i riskzonen för att misslyckas med läsinlärningen kan bli hjälpta av en läsundervisning som bygger på forskningsgrundad kunskap. Ändå har få av lärarna denna kunskap.
I likhet med Alatalos undersökning poängterar specialpedagogerna i min undersökning när det gällde kunskaper vikten av att personalen som arbetar i skolan kan använda ett gemensamt, professionellt språk. Specialpedagogerna pekar på att diskussionerna runt eleverna tenderar att bli luddiga eftersom ett fackspråk inte används. Risken finns att detta leder till att de insatser som sätts in blir felaktiga och fördröjda.
I vårt yrke finns inte detta gemensamma yrkesspråk, anser jag. Vi har en del termer och uttryck vi använder oss av, men vi har inte den fördjupade kunskap vi skulle behövt för att kunna använda oss av ett sådant språk.
När det gällde kunskaper talade resurspedagogerna även här om kunskaper som människokännedom, fingertoppskänsla och flexibilitet vilket Normell också talar om.
Frågan om resurser ledde till mycket frustration och ilska hos respondenterna. De menade alla att det tyvärr inte är pedagogiken och elevernas behov som styr hur man arbetar på skolorna
utan budgeten. Den ständiga bristen på resurser gör att frustrationen är stor och många elever inte får den hjälp som de lagstadgat har rätt till.
De mest självklara resurserna som alla grupperna nämnde var teknisk utrustning som t.ex. datorer, Ipads, musscanners, smartboards, ViTal, symwriter och speciellt utprovade datorprogram.
Vidare menade respondenterna att man ofta tror att resurser är samma sak som mer pengar. Detta är inte alltid fallet, menar de. Ibland kan det vara så enkelt att man ser över de resurser som redan finns och ser till att de hamnar på rätt ställe. Ibland kan det vara en rent
organisatorisk fråga. Det kan också vara så att man kan behöva koncentrera resurser på ett ställe under en period för att sedan återgå till utgångsläget. Detta är något Alatalo (2011) nämner i sin avhandling när det gäller specialundervisning. Hon menar att den mest effektiva specialundervisningen är den som ges frekvent och intensivt under en begränsad period. Genom att koncentrera resurserna till olika grupper under olika tidpunkter hade man alltså kunnat nå bättre resultat på skolorna än om det ligger ett fast schema med 2 tillfällen i veckan hela terminen.
Lokaler är en viktig resurs i arbetet med alla barn. Genom att ha kunskap i elevernas
svårigheter kan pedagogen inreda klassrummet för att ge eleverna de bästa förutsättningarna för inlärning. Förutom inredning kan även placeringen i klassrummet spela stor roll för elevens prestationer. Detta nämner även Olsson (2013) när det gäller koncentrationsförmåga. Olsson menar att koncentrationsförmåga kräver att eleven kan rikta sin perception på en uppgift samt utesluta ovidkommande stimuli. Detta kan man möjliggöra med hjälp av en avskärmad plats i klassrummet.
Bristen på adekvata lokaler gör det omöjligt att arbeta med bibass som ofta behöver lugn och ro utan störningar. När man då tvingas bedriva undervisningen i t.ex. korridorer eller matsalen kan detta inte ge de resultat vi vill ha. Återigen kan vi koppla detta till Olssons (2013) tankar om koncentrationssvårigheter. Det är omöjligt för eleverna att utesluta ovidkommande stimuli när man blir avbruten och störd av olika ljud och människor som går förbi,
En annan viktig aspekt att belysa är tid. Resurspedagogerna såg bristen på tid som ett stort problem. Eftersom de arbetar både i skolan och på fritids fanns det väldigt lite eller ingen tid
till planering med övriga pedagoger. Det säger sig själv att man inte kan utföra ett
professionellt arbete utan tid till planering, förberedelser och efterarbete. Här har rektorerna ett stort ansvar för att se till att skapa tid för pedagogerna, anser jag.
Dessutom fanns det inte möjlighet för resurspedagogerna att närvara vid handledning eller andra viktiga möten rörande eleven. Detta leder naturligtvis till att helhetssynen runt eleven går förlorad samt att resurspedagogens viktiga insikt i elevens problematik inte lyfts fram på dessa möten.
Alatalo visar i sin undersökning att många lärare anser att den tunga arbetsbördan när det gäller pappersarbete gör att de inte hinner planera sin undervisning som de hade velat. Detta känner även respondenterna igen. De nämner att det känns som om dokumentationen blivit viktigare än undervisningen.
Utemiljön var ytterligare en resurs som bara resurspedagogerna nämnde. Genom att ha en liten och oinspirerande skolgård som inte uppmuntrar till lek blir eleverna uttråkade. Detta ledde ofta till onödiga konflikter som dessutom ofta följde med in på lektionerna. Följden blir att eleverna inte kan tillgodogöra sig undervisningen eftersom de är arga och ledsna efter konflikterna på rasten.
När yrkesgrupperna skulle jämföra förmågor, kunskaper och resurser med hur verkligheten ser ut målade alla grupperna upp en dyster bild som jag tyvärr också är väldigt bekant med. De allra flesta pedagoger i våra skolor har de bästa av avsikter, men dukar ofta under när det kommer till bristen på resurser och den ökande arbetsbördan.
Alla grupperna kände att vi inte följde skollagens bestämmelse om att alla barn har rätt att få den hjälp de behöver för att nå målen. Grupperna menade att det nästan alltid var samma sak som stod i vägen för att uppfylla skollagen; nämligen för lite pengar. Alla undrade också var det brister. De funderade över om regering och rikstad satte av för lite pengar till skolorna eller om kommunen använder skolornas pott på ett felaktigt sätt.
De menar också att insatser för bibass oftast sätts in för sent. Alatalo nämner även detta. Hon talar om pedagoger som tycker att barnen ska få mogna lite innan man sätter in resurser. Detta talar rakt emot all forskning inom området, menar hon.
Grundskollärarna och specialpedagogerna talar om det faktum att elever med störst behov ofta får personal med minst utbildning. Detta tror de beror på att resurspedagog är ett
lågstatusyrke. Resurspedagogerna håller med om detta och menar även att de osäkra anställningsförhållande de arbetar under även är en bidragande faktor. Slutligen menar resurspedagogerna att rektorerna är ganska motvilliga till att satsa på vidareutbildning och kompetensutveckling för denna yrkesgrupp vilket leder till att varken statusen eller
kompetensen höjs.
När det gäller inkludering och exkludering var svaren enhälliga och ganska korta. Alla grupperna var eniga i att allt måste utgå ifrån eleven och inte resurserna. De menar även att inkludering och exkludering inte nödvändigtvis behöver handla om fysiska rum utan kan handla lika mycket om inre, psykologiska rum.
Slutligen talar de om att man som pedagog ska våga ha en öppenhet i klassrummet gällande elevernas svårigheter och styrkor. De menar att detta kan leda till ett gott klimat i klassen samt en förståelse och respekt både för sina men även andras svårigheter och styrkor.
Jag är lite förvånad över mina resultat eftersom jag hade trott att skillnaden mellan de tre yrkesgrupperna skulle vara större. I diskussioner på arbetsplatsen och med andra kollegor har jag upplevt att skillnaden har varit större. Kanske den skillnaden hade synts om jag hade haft ett större antal respondenter eller om jag hade valt respondenter jag inte kände. Kanske är det så att man uttrycker sig på ett sätt som man vet är ”rätt” i detta forumet medan man uttrycker sig på ett annat sätt i ett annat forum.
I min hemkommun har det på senare tid förts en flitig diskussion i dagstidningen när det gäller ekonomin för BIBASS. Kommunen säger att det fattas 36 miljoner kronor för att kunna ge dessa barn den hjälp de har laglig rätt till. Politikerna säger att lösningen är att rektorerna får trolla med knäna för att lösa denna omöjliga uppgift. Detta märks otroligt tydligt för oss som arbetar i verksamheten. Det är inte rektorerna som får trolla med knäna utan det är alla vi pedagoger som arbetar med dessa barn. Det finns aldrig tillräckligt för att ge barnen det de ska ha. Kommentarerna vi får från våra rektorer är att vi ska sänka ribban, det finns inte utrymme i budgeten eller att vi måste inse att vi inte kan göra mer än det vi redan gör. Detta är oerhört frustrerande och skapar en känsla av otillräcklighet och stress. När vi sedan blir överöst av PISA-resultat och annat blir det inte mycket bättre. Diskussionerna som förs i media har, anser jag, helt fel fokus. Problemet är inte att vi har fel mattepedagogik eller att lärarna inte är
engagerade. Vi har en pedagogkår som är mycket kompetenta, hårt arbetande och engagerade. Problemet är att skolan inte får kosta så mycket som den behöver kosta! Ge oss de verktyg vi behöver för att utföra vårt arbete. Säg inte till oss att vi ska sänka ribban utan ge oss istället resurserna för att höja ribban. Först då kommer vi att kunna se andra resultat i PISA-undersökningar och i vårt samhälle.
En anan aspekt som jag vill belysa är bristen på utbildad personal. Här tycker jag att i första hand rektorerna men även våra beslutsfattare har ett stort ansvar. Med tanke på de få personer som faktiskt vill arbeta kvar i skolan idag och det minskande antalet som söker sig till olika lärarutbildningar behöver beslutsfattarna göra det enklare för de få som faktiskt vill
vidareutbilda sig. Jag själv är ett praktexemplar på detta. Trots en 3 årig
fritidspedagogexamen och ca 15 års erfarenhet av skola och fritids har det inte varit lätt att vidareutbilda mig. Varken min gamla utbildning eller min erfarenhet räknas speciellt högt. Jag har varit tvungen att läsa ytterligare 3 år för att få min lärarlegitimation. Många av mina kollegor har tyckt att jag varit galen som lagt ännu mer tid på kurser som innehåller allt det jag redan vet och kan bara för att få ett papper på att jag faktiskt kan det. De hade inte orkat med tanke på att vinsten är så liten. De menar att jag slösat tre år på att få göra det jag redan gör. När jag tänker efter kan jag inte annat än hålla med dem.
Vad innebär då detta arbete för mitt fortsatta yrke? Med all säkerhet kommer detta arbete inte att revolutionera skolan eller hur vi arbetar med BIBASS. Däremot har det gett mig en ännu starkare övertygelse om att vi måste ta dessa barn på allvar så tidigt som möjligt. Det samhälle våra barn ska delta i ställer stora krav på dem. Många av våra BIBASS kommer inte att klara dessa högt ställda krav om vi inte satsar på dem tidigt och ger dem det stöd de faktiskt har rätt till enligt lag.
För att ge vår politiker lite hjälp på vägen kan man sammanfatta i några få punkter. Satsa på ALLA barn från tidig ålder. De pengar som man inte satsar här måste man satsa flerdubbelt i framtiden.
Ställ krav på föräldrarna. Vi måste få föräldrarna att förstå och acceptera att de är en stor del av barnens utbildning. De måste också bidra till att eleverna lyckas. Det är inte bara skolans ansvar att eleverna lyckas. Både föräldrar och barn måste börja inse att de inte bara har rättigheter utan också skyldigheter.
Satsa på personalen i skolan. Gör det lättare att vidareutbilda sig för att skaffa den kompetens som behövs. Satsa på föreläsningar och annan fortbildning för de som redan har kompetensen. Låt personalen i skolan få chans att ta del av forskning för att kunna basera sin undervisning på relevant forskning.
Minska mängden dokumentation så att lärarna kan ägna sig åt utbildning i stället.
Lyssna på personalen som arbetar i skolan. De besitter stor kunskap om vilka åtgärder som behövs för att eleverna ska nå sina mål.
REFERENSER
Intervjuer
Grundskollärare Gunilla Nilsson 140202 Grundskollärare Gunnel Nilsson 140202 Grundskollärare Göran Nilsson 140202 Resurspedagog Roger Nilsson 140203 Resurspedagog Rickard Nilsson 140203 Resurspedagog Rosa Nilsson 140203 Specialpedagog Sam Nilsson 140204 Specialpedagog Sara Nilsson 140204 Specialpedagog Sofia Nilsson 140204
Litteratur
Alatalo, Tarja. ( 2011) Skicklig läs- och skrivundervisning i åk 1-3, om lärares möjligheter
och hinder. Göteborgs universitet
Andersson, Inga. (2009) Samverkan för barn som behöver. Stockholm: Stockholms universitetets förlag
Aspelin, Jonas (2003): Zlatan, Caligula och ordningen i skolan. En interaktionistisk analys. Lund: Studentlitteratur
Bell, Judith (2006). Introduktion till forskningsmetodik. Lund: Studentlitteratur Brun Hansen, Margarete (2006). Kompetenta föräldrar. Stockholm: Runa förlag Hattie, J. (2009). Visible learning. A synthesis of over 800 meta-analyses relating to
achievement. London: Routledge
Isaksson, Joakim (2009) Spänningen mellan normalitet och avvikelse. Om skolans insatser för
elever i behov av särskilt stöd. Umeå
Kvale & Brinkmann. (2009). Interviews, learning the craft of qualitative research
Normell, Margareta (2004): Pedagogens inre rum – om betydelsen av känslomässig mognad. Lund: Studentlitteratur
Olsson, Britt-Inger & Olsson, Kurt (2013). Att se möjligheter i svårigheter. Lund: Studentlitteratur
Salamancadeklarationen (2006)
Skolverket (2005) Att arbeta med särskilt stöd – några perspektiv. Skolverket (2011). LGR11.
BILAGA 1
Intervjufrågor.
1. Vad arbetar du som?(Resurspedagog, specialpedagog eller grundskollärare) 2. Vilken utbildning har du?
3. Hur gammal är du?
4. Har dina arbetsuppgifter/din tjänst sett olika ut under åren? Hur? 5. Vilken åldersgrupp arbetar du med just nu?
6. Vilka förmågor anser du att man behöver när man arbetar med barn i behov av särskilt stöd?( Med förmågor menar jag egenskaper som t ex fingertoppskänsla osv.)
7. Vilka kunskaper anser du att man behöver när man arbetar med barn i behov av särskilt stöd?( Med kunskaper menar jag kunskaper om t ex ADHD osv.)
8. Vilka resurser anser du att man behöver när man arbetar med barn i behov av särskilt stöd?( Med resurser menar jag t ex lokaler, tid osv.)
9. När du tänker på de förmågor, kunskaper och resurser man behöver när man arbetar med barn i behov av särskilt stöd, hur förhåller sig detta med hur verkligheten ser ut? 10. Hur tänker du runt begreppen inkludering och exkludering? För och nackdelar?
