Malmö högskola
Lärarutbildningen
Barn Unga Samhälle
Examensarbete
15 hpVarför är det ingen som reagerar?
En studie om vilken kunskap förskollärare har om barns tecken på sexuella
övergrepp
Why does nobody take notice?
A study about what preschoolteachers know about childrens signs of sexual
abuse
Heléne Mårtensson
Katharina Rosengren
Lärarexamen Handledare: Ange handledare
Barndoms och ungdomsvetenskap 120 hp 2007-12-06
Examinator: Fanny Jonsdottir Handledare: Ann-Sofi Råstam
Abstract
Titel: Varför är det ingen som reagerar? En studie om vilken kunskap förskolelärare har om barns tecken på sexuella övergrepp. Why does nobody take notice?A study about what
preschoolteachers know about childrens signs of sexual abuse
Författare: Heléne Mårtensson och Katharina Rosengren, Lärarutbildningen Malmö högskola 2007
Syftet med detta arbete har varit att kartlägga förskolepedagogers kunskap i att tyda tecken på sexuella övergrepp. För att uppnå vårt syfte och få svar på våra frågor har vi genomfört kvalitativa intervjuer i två olika kommuner. Frågeställningen vi utgick ifrån var: Vilken kunskap har pedagoger i förskolan om sexuellt utsatta barn?, Hur kan de tyda signaler hos de sexuellt utsatta barnen?, Finns det någon handlingsplan i förskoleverksamheten som tar upp frågan om hanterandet av barn som utsatts för sexuella övergrepp?
Resultatet av intervjuerna visar att erfarenheten av att anmäla sexuella övergrepp är liten mycket beroende på en okunskap om vilka signaler man ska vara observant på. Pedagogerna har inte fått och heller inte begärt någon fortbildning i ämnet och många vittnade om att det fanns andra ämnen som kändes mer aktuella. Att vi valde den titel som vi gjorde på vårt examensarbete hänger samman med att just denna fras återkommer regelbundet i de skönlitterära och självbiografiska böcker vi läst och som är skrivna av författare som varit utsatta för sexuella övergrepp som barn. De undrade ständigt varför det inte var någon som reagerade på de signaler de tyckte sig sända ut.
Slutsatserna vi kom fram till blev att förskolepedagoger har ingen eller liten kunskap om hur de ska tyda utsatta barns signaler och att utbildning i ämnet inte bör ligga i grundutbildningarna på grund av den redan omfattande utbildningsplanen. Vi anser därför att det borde åligga kommunerna att utbilda personal kontinuerligt. Vi hoppas att vi med detta arbete kan så ett frö hos någon pedagog att begära fortbildning eller att ta reda på fakta på egen hand.
Förord
Stort tack till pedagoger på de förskolor vi gjorde våra undersökningar på, deras
tillmötesgående sätt gjorde att intervjuerna gick att genomföra. Vi vill också ge våra familjer ett stort tack för att de orkat med oss när vi varit frånvarande i andra tankar under
familjemåltider och övriga familjära tillställningar, sist men inte minst vill vi ge ett stor tack till vår handledare Ann-Sofi Råstam för vägledning genom vårt arbete.
Vi vill avsluta med några rader ur Ingemar Olsson sång Liten och stor:
Alla barn i vår värld har en dröm och det är Att de vuxna tar hand om de små
Att en vuxen är en som man alltid kan lita på Alla vet och förstår innerst inne ändå
Att det är bara så det ska va´
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 9
2. Syfte och frågeställning ... 11
3. Teoretisk bakgrund ... 12
3.1 Definitioner ...12
3.2 Lagar och förordningar ...13
3.2.1 Pedagogers anmälningsplikt och sekretess ...13
3.2.2 FN:s barnkonvention...14
3.2.3 Sveriges Rikes Lag ...16
3.3 Förekomst och anmälningsstatistik...17
3.3.1 Brottsförebyggande rådet...17
3.3.2 Barnens Rätt I Samhället ...17
3.3.3 Socialstyrelsen ...18
3.4 Barns sexualitet och sexuella beteende...19
3.4.1 Normalt sexuellt beteende ...19
3.4.2 Tecken på sexuellt övergrepp ...20
3.5 Pedagogers kompetens...24
4. Metod ... 25
4.1 Metodval ...25
4.2Urval...25
4.3 Genomförande...27
4.4 Bearbetning ...27
4.5 Etiska överväganden ...27
4.6 Reliabilitet och validitet...28
5. Resultat och analys ... 29
5.1 Intervjuresultat ...29
5.1.1 Kunskap, utbildning och fortbildning ...29
5.1.2 Misstanke och anmälan...30
5.1.3 Diskussion på arbetsplatsen ...32
5.1.4 Handlingsplan ...32
5.2 Sammanfattning av resultat och analys ...33
6. Diskussion... 35
6.1 Metod ...35
6.2 Resultat och analys ...36
Referenslista... 38
Bilagor
1. Inledning
Inför vårt examensarbete bestämde vi oss ganska snabbt för att undersöka vilken kunskap pedagoger har att tyda signaler hos sexuellt utsatta barn som eventuellt kan finnas i deras verksamheter. Anledningen till att vi valt detta ämne är att vi arbetat mellan 25 och 30 år i kommunens olika förskolor och aldrig varit med om att anmäla ett enda fall. De förskolor som vi arbetat på räknas till de större enheterna med ett barnantal på ca 90 barn/förskola och rent statistiskt så bör vi ju ha stött på sexuellt utsatta barn under vår verksamhetstid.
Varför har vi då inte varit med om att anmäla eller ens uppmärksammat något barn som varit utsatt för sexuellt övergrepp? Är det för det är ett tabubelagt problem eller har vi inte kunskapen att se vilka signaler barn sänder ut som ett tecken på att de har det svårt?
När man talar om utsatta barn eller barn som är i allvarlig fara menar man oftast något av följande:
1. Att ett litet barn utsätts för brutalt fysiskt våld eller skada, oftast vid upprepade tillfällen. 2. Att ett barn utsätts för aga, terror och förtryck.
3. Att ett barn utsätts för vanvård och försummelse. 4. Att ett barn utsätts för sexuella övergrepp
(Rädda Barnen, 2007).
Som förskolepersonal lever man med att barn har väldigt olika uppväxtvillkor. Det kan finnas en hel del brister i hemmiljön utan att man kan påverka det särskilt mycket. Ofta måste man lära sig stå ut med detta och acceptera det. Man får försöka trösta sig med att de flesta föräldrar vill trots allt sina barns bästa och gör så gott de kan. Ändå finns det uppväxtförhållanden som man inte kan acceptera, där man faktiskt kan bli skyldig att ingripa. Men ibland kan det vara väldigt svårt att som personal veta var gränsen för det acceptabla går, och för att inte tala om hur svårt det kan vara att bryta lojaliteten mot familjerna och veta om och när man skall göra en anmälan.
Enligt Socialtjänstlagen § 14:1 har alla som i sin yrkesverksamhet kommer i kontakt med barn som misstänks fara illa, som till exempel utsatta för sexuella övergrepp eller misshandel, skyldighet att anmäla detta till socialtjänsten i barnets hemkommun. Observera att blotta misstanken medför skyldighet att anmäla att övergrepp kan ha ägt rum.
Rädda barnen menar att barn som utsätts för sexuellt övergrepp förmår inte berätta vad som hänt, skam och skuldkänslor står i vägen. Barnen kan visa en rad symtom. Men enstaka symtom behöver inte vara tecken på övergrepp utan kan bero på helt andra saker. Därför är det mycket viktigt att försöka förstå innebörden av symtomen och skapa en egen kontakt med barnet, att tala med barnet. En del barn visar inga symtom alls utan håller allt inom sig (Rädda Barnen, 2007).
Enligt Läroplanen för förskolan (Lpfö 1998) skall förskolan visa ”omsorg om det enskilda barnets välbefinnande, trygghet, utveckling och lärande skall prägla arbetet i förskolan. Hänsyn skall tas till barnets olika förutsättningar och behov”. Att utveckla och stödja alla barn i förskolan är ett viktigt och betydelsefullt arbete för att uppnå en ”skola för alla”. (Utbildningsdepartementet, 1998)
År 2004 anmäldes cirka 3000 sexuella övergrepp mot barn under 15 år till polisen. Men de allra flesta sexuella övergrepp anmäls aldrig. Svenska studier visar att 7-8 procent av alla kvinnor utsätts för sexuella övergrepp före 18 års ålder och 1-3 procent av männen (Rädda Barnen, 2007)
2. Syfte och frågeställning
På grund av de erfarenheter vi har som yrkesverksamma pedagoger och med kunskap om de undersökningar som gjorts inom området (Akselsdotter, 1993; Killén1991; Dahlström-Lannes, 1990) vill vi med detta arbete undersöka hur det ser ut på olika förskolor i våra grannkommuner. Vilken kunskap har pedagoger i förskolan rörande sexuellt utsatta barn som kan finnas i deras verksamhet och i vilken utsträckning upptäcks dessa barn.
Frågeställningarna blev:
Vilken kunskap har pedagoger i förskolan om sexuellt utsatta barn? Hur kan de tyda signaler hos de sexuellt utsatta barnen?
Finns det någon handlingsplan i förskoleverksamheten som tar upp frågan om hanterandet av barn som utsatts för sexuella övergrepp?
3. Teoretisk bakgrund
3.1 Definitioner
Vad menas med incest och sexuella övergrepp
Svenska akademins ordbok SAOB(2007) översätter incest med otukt, blodskam och oren.
Med incest definieras en sexuell förbindelse mellan släktingar i rakt upp- och nedstigande led samt mellan helsyskon. Incestbegreppet är således betydligt snävare än begreppet sexuellt övergrepp och är på väg att minska i betydelse i litteraturen. Begreppet
har dessutom försvunnit ur lagtexten då det gäller sexuella övergrepp mot barn. (Svedin 1999)
Sexuella övergrepp
Numera används beteckningen sexuella övergrepp, som täcker alla kränkande sexuella handlingar, där förövaren är en person i överläge, som utnyttjar någon annan person ofta yngre och för sina egna behov.
Våld förekommer sällan, men när det händer utsätts offret för allt från lindriga fysiska skador till rent sadistiskt våld där förövaren stoppa upp vassa föremål i underlivet på barn, knivskär eller framkallar smärta och skada på annat sätt. Förövarna kan vara både män och kvinnor, dock står männen för en större del av brotten, cirka 90 procent.
De vanligaste övergreppen på barn är orala, anala eller genitala samlag, eller att fingrar eller attrapper förs in i underlivet. Det är också vanligt att barnet tvingas tillfredsställa förövaren med händerna, se på vuxnas sexuella handlingar, porrfilmer eller lyssna till vuxnas sexuella berättelser. Det kan även handla om tafsande eller smygtittande.
Det är alltid ett övergrepp, när en vuxen utnyttjar sin position i form av ålder, släktskap eller annat överläge till att kränka ett barns integritet för att tillfredställa egna behov. Att barn inte gör motstånd är oväsentligt. Ansvaret är alltid den vuxnes, och det saknar betydelse vad barnet tycker eller hur det beter sig. En tonåring skall inte skuldbeläggas för att hon bär ”utmanande” kläder eller bara underkläder eller glömmer stänga badrumsdörren när hon duschar. Barnet bär aldrig någon skuld i det som sker. Den vuxne är skyldig att veta var gränsen går (Folkhälsoinstitutet 2007).
3.2 Lagar och förordningar
3.2.1 Pedagogers anmälningsplikt och sekretess
Vad säger lagen om anmälningsplikt?
Förskole- och skolpersonal känner ibland en stark oro för de barn den möter i sitt arbete. Oron kan gälla allt från försenad utveckling, relationsproblem och familjekonflikter till misstankar om misshandel, sexuella övergrepp och drogmissbruk.
Anmälningsplikten är den underåriges yttersta skydd. Redan i 1924 års barnavårdslag infördes de första bestämmelserna om anmälningsplikt. Dessa har efterhand skärpts och kommit att omfatta fler grupper. År 1998 blev bland annat de som är verksamma i yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som rör barn och ungdomar skyldiga att anmäla på samma sätt som anställda vid motsvarande myndighet (Olsson, 2001).
Olsson menar att trots den skärpta lagstiftningen finns ett stort mörkertal. Ofta görs ingen anmälan, trots att lagen uppmanar till det. Forskning visar att genomsnittligt mindre än vartannat anmälningspliktigt fall anmäls, med stora skillnader mellan olika yrkesgrupper. Flera förklaringar finns till att anmälan uteblir, exempel på detta är:
• Dålig kunskap om gällande lagstiftning.
• Rädsla och osäkerhet om vad man ser i skolan och hur det ska tolkas.
• Brister i arbetsledning, rutiner och internt stöd i skolan, inför, vid och efter en anmälan.
• Otillräcklig kunskap om och bristande tillit till socialtjänstens arbete. • Negativa erfarenheter av socialtjänstens insatser vid tidigare anmälningar.
• Bristande återrapportering från och kontakt i övrigt med socialtjänsten i pågående ärenden.
• Dålig samordning i synsätt och rutiner mellan skola och socialtjänst.
(Olsson, 2001) När socialtjänstlagen förändrades 1998, ändrades även bestämmelserna om anmälningsplikt, utredningsförfarande, mm. Några viktiga ändringar var:
• Anmälningsplikten enligt Socialtjänstlagen § 71 (SoL) blev lagstadgad för bl. a. alla som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som gäller barn och ungdomar.
• Alla i ovanstående grupp blev därmed också skyldig att lämna socialtjänsten betydelsefulla uppgifter i samband med en utredning till skydd för barn och ungdom. (Olsson, 2001) Anmälningsplikten i Socialtjänstlagens 71§ lyder:
Var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd, bör anmäla detta till nämnden.
Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Detta gäller även dem som är anställda hos sådana myndigheter. Sådan anmälningsskyldighet gäller också dem som är verksamma inom yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet som berör barn och ungdom eller annan yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom hälso- och sjukvård eller socialtjänstens område. (Olsson, 2001)
Sekretess och tystnadsplikt
Sekretessen i sin nuvarande form trädde i kraft 1981. Dessförinnan var bestämmelserna om sekretess och tystnadsplikt i den traditionella skolan fåtaliga och gällde främst skolhälsovården samt föreståndare för elevhem inom det obligatoriska skolväsendet. I övrigt rådde öppenhet. Skolan var inte ett område särskilt värt att skydda. För barnomsorgen fanns regler om tystnadsplikt i Barnavårdslagen (BvL).
1998 överfördes förskola och skolbarnomsorg i sekretesshänseende till skolan från att tidigare ha tillhört socialtjänsten. Även privatiseringen i skolan har påverkat lagstiftningen. Friskolorna fick tystnadspliktsbestämmelser i skollagen 1997. Regler om tystnadsplikt för enskild skolbarnomsorg, enskild förskoleklass och enskild skolbarnomsorg, enskild förskoleklass och enskild förskoleverksamhet återfinns i skollagen sedan 1998. Sekretesskydd vid skolverket gäller numera för de sekretesskyddade uppgifter i enskild skolverksamhet som inkommer till skolverket i tillsynssammanhang (Olsson, 2001).
3.2.2 FN:s barnkonvention
Den 20 november 1989 antog FN:s generalförsamling konventionen om barnets rättigheter. (Rädda barnen, 2007; Barnombudsmannen, 2007). 192 stater däribland Sverige har anslutit sig till den och därmed förbundit sig att använda alla resurser de har för att uppfylla den.
Konventionen består av 54 artiklar som alla säger att så snart man gör något som på något sätt berör barn, ska man tänka efter vad som är bäst för det enskilda barnet. I första artikeln ges en definition av vad som menas med barn: ”I denna konvention avses med barn varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller barnet”.
Artikel 19
1. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavarens eller annan persons vård.
2. Sådana skyddsåtgärder bör, på det sätt som kan vara lämpligt, innefatta effektiva förfaranden för såväl upprättandet av sociala program som syftar till att ge barnet och dem som har hand om barnet nödvändigt stöd, som för andra former av förebyggande och för identifiering, rapportering, remittering, undersökning, behandling och uppföljning av fall av ovan beskrivna sätt att behandla barn illa samt, om så är lämpligt, förfaranden för rättsligt ingripande.
Artikel 34
Konventionsstaterna åtar sig att skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. För detta ändamål ska konventionsstaterna särskilt vidta alla lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindra:
a. att ett barn förmås eller tvingas att delta i en olaglig sexuell handling b. att ett barn utnyttjas för prostitution eller annan olaglig sexuell verksamhet c. att barn utnyttjas i pornografiska föreställningar och i pornografiskt material Artikel 36
Konventionsstaterna skall skydda barnet mot alla andra former av utnyttjande som kan skada barnet i något avseende.
Handlingar som inte är förenliga med barnkonventionen förs inte upp i någon domstol, utan kritik och påtryckningar är de enda sanktioner som finns att tillgå när ett land inte lever upp till det de har förbundit sig till genom konventionen (Rädda barnen, 2007; Barnombudsmannen, 2007).
3.2.3 Sveriges Rikes Lag
Från och med den 1 april 2005 gäller en ny sexualbrottslagstiftning och ett av syftena med den är att lyfta fram och förstärka skyddet för barn och ungdomar för att undvika att de utsätts för sexuella övergrepp.
Den nya sexualbrottslagen faller under Brottsbalken sjätte kapitlet och i paragraferna 6-8 finns bestämmelserna som handlar om sexuella övergrepp mot barn som inte fyllt femton år. En skillnad mot tidigare är att begreppet ”sexuellt umgänge” genomgående ersätts med ”sexuell handling”, beroende på att begreppet ”sexuellt umgänge” kritiserats för att leda tankarna till något frivilligt och ömsesidigt. Detta får till följd att gärningar som tidigare bedömdes som ”sexuellt ofredande” (exempelvis om en gärningsman tvingat ett offer att onanera) nu kommer att bedömas som ”sexuellt tvång” eller ”sexuellt övergrepp mot barn” och därmed få ett högre straffvärde.
Här nedan följer brottsrubriceringar på sexuella brott mot barn enligt den nya lagstiftningen:
Våldtäkt mot barn: för våldtäkt mot barn döms den som har samlag med barn under 15 år eller
genomför en annan allvarligt kränkande sexuell handling även om något våld eller hot inte använts. Gäller även barn mellan 15 och 18 år om brottet utförts av någon närstående.
Sexuellt övergrepp mot barn: för sexuellt övergrepp mot barn döms den som exempelvis
tvingar ett barn att onanera eller om gärningsmannen mer än flyktigt vidrör ett barns könsorgan.
Sexuellt ofredande: för sexuellt ofredande döms den som blottat sig eller kortvarigt, i sexuellt
syfte vidrört ett barns bröst eller könsorgan.
Utnyttjande av barn för sexuell posering: för detta döms den som utnyttjar barn till sexuell
posering. Denna lag skyddar även barn som fyllt 15 men inte 18 år om poseringen anses skada barnets hälsa eller utveckling. (Justitiedepartementet, 2005)
3.3 Förekomst och anmälningsstatistik
3.3.1 Brottsförebyggande rådet
Brottsförebyggande rådet, Brå har funnits sedan 1974 och är ett centrum för forskning och utvecklingsverksamhet inom rättsväsendet. Brå verkar för att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället genom att ta fram fakta och sprida kunskap om brottslighet och brottsförebyggande åtgärder. Brottsförebyggande rådet ansvarar också för den officiella kriminalstatistiken. Statistiken belyser brottsligheten utifrån de brott som anmäls till och handläggs av polis, tull, åklagare, domstol och kriminalvård. Brott som inte anmäls kommer inte med i statistiken vilket man bör ha i åtanke när den tolkas.
Statistik som rådet presenterar över antalet anmälda sexualbrott visar att det under de senaste 10 åren skett en ökning på vissa områden. Antalet anmälda våldtäkter mot person under femton år var år 1977 286 stycken mot 1134 anmälda år 2006. Försök till våldtäkt mot person under femton år har ökat från 34 till 75 anmälda brott under nämnda period. Däremot har antalet anmälningar om sexuellt tvång och utnyttjande sjunkit en aning från 1126 till 1041, detta kan förklaras med att våldtäktsbegreppet har utvidgats. (Brå, 2007)
Docent Peter L. Martens vid Brottsförebyggande rådet har forskat om pedofili och sexuella övergrepp mot barn och i en artikel i Brås tidskrift ”Apropå” (1998) menar han att trots att anmälningarna ökat behöver det inte betyda att brotten blivit fler.
Den främsta orsaken till ökningen är förmodligen att den allmänna debatten om sexuella övergrepp gjort oss mer observanta på brottsformen. När det gäller våldtäkt har rubriceringen av brottet ändrats, så att övergrepp som tidigare kallades sexuellt tvång eller utnyttjande nu räknas som våldtäkt. Dessutom finns idag en annan kunskap om sexuella övergrepp, till exempel hos personer som arbetar med barn, vilket gör att de oftare anmäler misstänkta brott.
(Martens, 1998 s. 7)
3.3.2 Barnens Rätt I Samhället
Bris, barnens rätt i samhället är en ideell, partipolitiskt och religiöst obunden organisation som bildades 1971 och som hjälper barn och ungdomar som far illa. Kärnan i deras verksamhet är Barnens hjälptelefon och BRIS-mejlen dit barn och ungdomar under arton år anonymt och kostnadsfritt kan vända sig om de behöver någon vuxen att tala med.
Under 2006 tog över tjugoettusen barn kontakt med Bris och av dessa handlade ettusenfemhundra det vill säga 7,1 procent om sexuellt övergrepp eller ofredande. Antalet kontakter behöver inte motsvara antalet barn eftersom samma barn kan kontakta bris om och om igen i samma ärende. Tittar man på siffrorna ur ett längre perspektiv så har antalet kontakter om sexuella övergrepp inte ökat utan det har sett ungefär likadant ut från år till år.
Bris statistik visar vidare att 60 procent av övergreppen sker i hemmen, att 29 procent av förövarna är en biologisk pappa och 12 procent en biologisk mamma. De sexuella övergreppen som barnen berättar om är ofta grova men kan även bestå av ofredande genom tafsande eller verbala angrepp. I vissa fall har övergreppet lett till att flickan blivit gravid med sin egen pappa.
Det finns en osäkerhet hos flickorna som kontaktar Bris om var gränserna går för vad som betraktas som sexuella övergrepp och ofredande. De kan fundera på om den sexuella aktivitet de varit med om på exempelvis en fest kan räknas som våldtäkt. Många beskriver situationer där de har svårt att säga nej eftersom de inte vet vad som förväntas av dem eller vad de måste ställa upp på. En del unga flickor berättar också att de lockas till exploatering exempelvis framför en webkamera (Bris 2007).
3.3.3 Socialstyrelsen
Socialstyrelsen är en statlig myndighet under Socialdepartementet och bedriver en bred verksamhet med många arbetsuppgifter inom områden som rör socialtjänst, hälso-sjukvård, hälsoskydd, smittskydd och epidemiologi. Större delen av verksamheten är riktad till personal, ansvariga och beslutsfattare inom de områden som nämndes ovan. Socialstyrelsen ger stöd, påverkar och granskar på flera olika sätt:
• De samlar in, sammanställer, analyserar och förmedlar kunskap. • De tar fram normer baserade på lagstiftning och kunskap.
• De utövar tillsyn för att se till att normerna följs och för att minimera risker.
• De utför andra myndighetsuppgifter som till exempel att ansvara för hälsodataregister
och officiell statistik
Socialstyrelsen sammanställer kunskapsöversikter och ger ut en mängd publikationer om olika ämnen. Göran Svedin (1999) har i en expertrapport skrivit om förekomsten av sexuella övergrepp. Han skiljer här på två begrepp, incidens och prevalens. Incidensen, det vill säga antalet upptäckta och anmälda brott och som sammanställs av Brå menar han belastas av ett stort mörkertal eftersom mycket inte anmäls. En prevalensstudie eller som den också kallas offerstudie visar en annan bild av övergreppens omfattning eftersom man i dessa går ut till slumpvis utvalda grupper och ställer direkta frågor (a.a.).
I Sverige har det gjorts ett antal sådana prevalensstudier som tyvärr alla dock har några år på nacken. Den första genomfördes 1983 av Sifo på uppdrag av Rädda Barnen och riktade sig till ett slumpvis urval av hela Sveriges befolkning mellan 18 och 70 år. Urvalet utgjordes av 1 015 personer varav 938 personer svarade (444 kvinnor och 494 män). Enkäten
innehöll 10 frågor om erfarenheter av sexuella övergrepp före 18 års ålder. Den överlämnades vid ett personligt besök, fylldes i och lämnades tillbaka i ett anonymt förslutet kuvert. Här svarade 8 procent kvinnor och 3 procent män att de blivit utsatta för sexuella övergrepp under sin barndom, vem som var förövare framgick inte.
1985 genomfördes en liknande studie på 1002 ungdomar mellan 16 och 24 år och här visade det sig att 7 procent av flickorna och 1 procent av pojkarna varit utsatta för övergrepp.
Den tredje undersökningen som finns dokumenterad genomfördes 1992 av Karin Edgardh kvinnoläkare och forskare i Stockholm och Oslo. Här var urvalet 2000 17 åringar och här svarade 12 procent av flickorna och 4 procent av pojkarna att de hade varit utsatta för sexuellt övergrepp eller ofredande. Undersökningen visade vidare att en fjärdedel av förövarna var förälder, syskon eller annan släkting. Dessa övergrepp hade även störst tendens till upprepning och
började i lägre ålder (a.a.).
3.4 Barns sexualitet och sexuella beteende
3.4.1 Normalt sexuellt beteende
För att kunna upptäcka om ett barn har ett onormalt sexuellt beteende som kan tyda på sexuellt övergrepp, måste vi vara medvetna om och ha kunskap om barns normala sexuella
utveckling och beteende. Vad som anses vara normalt eller onormalt ifråga om barns sexuella beteende skiljer sig genom tiderna, det som anses onormalt i en generation kan vara accepterat i en annan. Men det skiljer sig också utifrån vilket perspektiv det beskrivs, exempelvis kan onani anses vara helt normalt utifrån ett utvecklingsperspektiv medan det ur ett sociologiskt perspektiv anses vara onormalt eller olämpligt (Larsson, 2000). Vad som anses onormalt ur det sociologiska perspektivet grundar sig på samhällets normer och vår egen uppfostran och vår okunskap.
Alla barn föds med en sexualitet och en förmåga att känna lust, detta avspeglar sig i att de gärna kelas och kramas, leker mamma-pappa-barn och doktors lekar och undersöker varandra. De har en naturlig nyfikenhet på varandras könsorgan, jämför sitt eget med kompisarnas och föräldrarnas. Barn upptäcker också att det kan vara skönt att onanera och så länge de utforskar sin kropp och sitt kön på egna villkor, utifrån egna behov och i takt med sin egen utveckling handlar det om en positiv och normal sexualitet (Akselsdotter, 1994; Ekelund& Dahlöf 2005).
Man kan generellt strukturera upp barns normala sexuella utveckling i följande stadier:
• Spädbarn: har lustkänslor vid beröring och behöver kroppskontakt
• 2 år: intresse av och lustkänslor inför kroppsliga funktioner, ”kiss och bajsåldern” • 3 år: upptäcker könsskillnader, stolt över det egna könet
• 3-6 år dras till föräldern av motsatt kön, ”ska gifta sig med mamma eller pappa”, undersöker vilket kön man själv har och vad andra har, medveten om sin kropp, doktorslekar. (Svensson, 1993).
3.4.2 Tecken på sexuellt övergrepp
Signaler
Kunde jag ha visat tydligare att något var snett? Vilken 15-årig flicka går frivilligt med på att vanpryda händer och fötter med klumpiga och amatörmässiga tatueringar? De signaler jag trots allt sände ut gick aldrig fram. Nästan vid vartenda besök blev jag osams med någon, därför att jag tyckte att de var besvärliga och dumma som inte begrep hur det låg till. Jag litade inte på någon av dem.
( Hansen, Cras, 2002,s.121) Som jag har grubblat: Var jag förföljd av otur eller av djävulen, eftersom jag bara råkade ut för människor som inte reagerade på alla tecken? Saknade alla människor kunskaper eller vågade de inte ingripa? Var det alltför besvärligt eller farligt att rota i mitt fall? Det
kan väl inte vara så illa att de inte ville göra något. (Hansen, Cras, 2002,s.119)
Citaten ovan är hämtad ur en sann historia, från boken ”Bakom stängda dörrar”, en flicka som under sin uppväxt blir sexuellt utnyttjad av sin far. Ingen såg vad som pågick under fyra år. För att de inte vågade se?
Barn har ofta mycket svårt att berätta om sexuella övergrepp och det är vanligt att avslöjandet inte görs förrän i tonåren, trots att utnyttjandet kanske började mycket tidigare. Många berättar det aldrig för någon, utan bär sin hemlighet med sig genom hela livet. Att det är svårt för ett barn att avslöja ett övergrepp beror på att förövarens manipulationer gör barnet rädd, förvirrad och osäker på vad som händer (Akselsdotter, 1993). ”Det är någonting med Kalle
som inte stämmer… han beter sig inte som de andra barnen i hans ålder? Det är svårt att förstå sig på honom. Vad är det med honom?”(a.a. s.42)
Kaisu Akselsdotter (1993) menar att signaler föder tankar, tankar om sexuella övergrepp väcks till liv av signaler. Många gånger är man inte ens medveten om vilken signal som har väckt den allra första tanken, eftersom det utsatta barnet i regel signalerar på många olika sätt, både verbalt och icke-verbalt:
Den första signalen kan man uppfatta från ett barns beteende i dess:
• lek med andra barn eller ensam • agerande
• kroppsspråk • teckningar
• kontakt med vuxna • kontakt med andra barn
Det är dessa tankar om vad barnets signaler betyder, som väcker känslor av oro, obehag, olust och irritation hos alla som kommer i kontakt med dem. (a.a.).
Hur våra föreställningar om sexuella övergrepp ser ut och vilka signaler det är som väcker våra tankar om övergrepp, varierar kraftigt. Detta beror bland annat på att vi människor har olika värderingar, kunskap, förmåga att se och uppfatta barns signaler. En viktig faktor som medför att vi uppfattar och tolkar signaler olika är de försvarsmekanismer som vi använder oss av för att skydda oss mot det obehagliga. Vi kan ha kunskap men vi vågar inte eller vägrar se och använda oss av den.
Akselsdotter menar att skälet till att vi drar olika slutsatser av barnets signaler beror dock inte enbart på våra olika värderingar, kunskap, förmåga att se och uppfatta signaler och
skyddsmekanismer. Det beror också på barnets sätt att kommunicera, eftersom det är vanligt att just utnyttjade barn ger två sorts budskap på samma gång till sin omgivning och att olika personer i t.ex. ett arbetslag fångar upp olika meddelande. Att ett barn kommunicerar med dubbla budskap beror på att barnet vill avslöja men, är rädd för konsekvenserna.
• Barnet visar med sitt beteende, ord och kroppsspråk, att det vill avslöja sin hemlighet: ”jag drömde att jag sög på pappas snopp”, sorgsna ögon,
• Barnet förnekar att det har en hemlighet och får den vuxne att känna att den har missförstått allt: ”det är ingenting, ” jag sa ingenting”, ”äsch jag bara skojade”.
Ett utsatt barn testar oftast olika personer i arbetslaget om det är möjligt att berätta. Vanligtvis öppnar sig barnet för den personal som det känner mest förtroende för. Halvkvävda ord, oavslutade meningar, plötsliga meddelanden utan sammanhang, hör till det utnyttjade barnets sätt att kommunicera om sitt problem (Akselsdotter, 1993).
Kari Killén (1991) menar att barn som utsätts för sexuella övergrepp visar detta på olika sätt. De minsta barnen visar det ofta mer direkt än de större. Ironiskt nog kan signalerna bli mindre direkta med växande ålder och medvetenhet. De yngre barnen kan förmedla sina sexuella erfarenheter genom lekar, teckningar och direkta uttalanden. Barnen kan berätta om det exempelvis genom att be förskolläraren att leka ”som pappa gör”, och de kan också demonstrera hur pappa gör om de blir tillfrågade. Men vuxna tror oftast inte barnet och blir illa berörda och vill prata bort det. Barn som inte blir trodda kanske inte försöker få hjälp igen, åtminstone kan det bli på ett mycket indirekt och trevande sätt (Killén, 1991).
Det större barnet kan ibland ”berätta om det” för jämnåriga, vilka i sin tur förmedlar det till vuxna. Det vanligaste är emellertid att barnet behåller det för sig själv och att de förnekar det om de blir tillfrågade (Killén, 1991).
Vissa kroppsskador som kan påvisa signaler på övergrepp kan vara t.ex. utvidgning av ändtarm och vagina, sprickor i ändtarmen, skador runt kroppsöppningar och på höfter, lår och bröst. Om ett barn har kroniska urinvägs och vaginalinfektioner, klåda och blödningar i genital- och analområdet kan detta också ha orsakats av sexuella övergrepp.
Sexuellt utagerande
En del barn blir överdrivet upptagna av sexuella lekar och uppvisar detaljerade kunskaper om ”vuxensexualitet”. De kan vara mycket aktiva iscensättare av sexuella lekar med jämnåriga. De utsatta barnen kan tillexempel onanera helt ogenerat eller så ofta eller kraftigt att de gör sig själv illa. De är onormalt intresserade av bröst eller könsorgan. Flickor kan plötsligt klä av sig och visa sitt könsorgan för vem som helst. Utsatta barn kan också tvinga yngre eller jämnåriga barn till sexuella aktiviteter (Dahlström-Lannes, 1990).
Barn som blivit utsatta för övergrepp sen småbarnsåldern kan signalera ett sexualiserat beteende. De kan närma sig andra människor på det sätt som de lärt sig av förövaren, ett sexualiserat och uppmärksamhetssökande beteende. De här barnen drar sig oftast undan jämnåriga, isolerar sig och upplever efter hand sig själva som annorlunda än andra barn. Deras koncentrationsförmåga blir ofta dålig och vi kan observera plötsliga försämringar i skolprestationerna. Allvarliga sömnrubbningar, fobier och mardrömmar med sexuellt innehåll kan också vara en signal om att barnet är utsatt för sexuella övergrepp (Killén, 1991).
Många regregerar, de kan börja kissa på sig och prata babyspråk. Detta är ett exempel på svårigheterna att identifiera problemen eftersom regression också är vanligt hos barn som utsätts för andra typer av ångestsituationer.
Övergången från en utvecklingsfas till en annan kan exempelvis skapa ångest. Det kan också familjekriser utan att detta är uttryck för bristande omsorg. Övergången från att ha varit hemma hos familjen hela dagarna till att börja på förskolan kan också leda till regressivt beteende. Man ska vara försiktig med slutsatser, många barn kan ha något av dessa symtom utan att det finns någon anledning till oro för sexuella övergrepp. Men när ett barn uppvisar flera av dessa symtom samtidigt är det nödvändigt att undersöka om det föreligger sexuella övergrepp inom eller utanför familjen (Killén, 1991).
Barnet bestämmer själv över sin kropp
Det är viktigt att personal på förskola och föräldrar förklarar för sina barn att de bestämmer
själv över sin kropp. Ingen har rätt att ta på någons kropp om den säger nej. Försöka prata
med barnet om beröring, vilka ställen på kroppen som man inte vill eller tycker om att någon tar på eller ser. Viktigt att prata om roliga eller farliga hemligheter och när man skall berätta.
En bra hemlighet skall kännas rolig och spännande, en dålig känns tung och svår med lite känsla av ont i magen (Ekelund och Dahlöf, 2005).
3.5 Pedagogers kompetens
I förskolan arbetar två olika yrkeskårer med olika utbildning. Barnskötare har idag vanligtvis en treårig gymnasial utbildning och förskollärarna har en 3,5 årig högskoleutbildning. Båda utbildningarna består dels av grundutbildningar som är obligatoriska och dels av valbara kurser. Hur mycket får då studenterna som ska ut i förskolan och skolan lära sig om sexuella övergrepp och dess signaler?
Vad vi har kunnat få fram genom att studera läro-och kursplaner för gymnasiet och högskolan så tycks det inte vara något som tas upp i grundutbildningen. Däremot har studenterna vid bägge utbildningarna möjligheter att välja kurser eller sidoämnen som berör barn i behov av stöd och där kan ju ämnet sexuella övergrepp behandlas (Skolverket 2007).
Bris utförde 2004 en kartläggning över vilken utbildning blivande lärare fick i ämnen som hörde samman med läraryrkets sociala och elevvårdande uppgifter. Frågorna som ställdes till de 28 högskolor som bedriver lärarutbildning var de här:
”Vilken utbildning och hur mycket undervisning får de blivande lärarna på just Din högskola inom följande ämnen: 1. Ledarskap 2. Konflikthantering 3. Mobbning 4. Grupprocesser 5. Barn- och ungdomspsykologi
Svaren visade på att det fanns en stor skillnad mellan högskolorna om hur mycket ämnena behandlades under utbildningen. En del skolor svarade att det ”togs upp” eller ”ingår” men inte i vilken grad, medan andra skolor vittnade om att de tyckte att det var viktiga ämnen som behandlades grundligt, medan ytterligare några menade att det var ämnen som behandlades ute på praktikställena (Bris, 2004)
4. Metod
4.1 Metodval
Vi valde att använda oss av metoden kvalitativ intervju. Beslutet till att det blev en kvalitativ metod grundade vi på att det passade in på vår forskning eftersom vi ville ta reda på vilken kunskap pedagoger på förskolan har att tyda signaler hos utsatta barn. När forskningen handlar om att ta reda på människors sätt att resonera, reagera eller om det handlar om känslor så är en kvalitativ studie den bästa (Trost, 1993, Trost, 1994, Denscombe, 2000). En kvantitativ studie hade passat bättre om vår mening var att mäta hur ofta någonting förekom. Generellt kan man säga att en kvalitativ metod handlar om ord medan en kvantitativ handlar om siffror (Repstad, 1999).
Att vi valde intervjuer och inte enkäter beror på att intervjuer fungerar bättre än enkäter när forskningen handlar om t.ex. erfarenhet eller känslor (Trost, 1993, Denscombe, 2000). Vi ville ha så uttömmande svar som möjligt och chans att ställa följdfrågor och den möjligheten hade försvunnit med enkäter då dessa oftast fylls i av informanten på egen hand utan någon intervjuare (Trost, 1994, Johansson & Svedner 2006).
Våra intervjufrågor har låg grad av standardisering eftersom frågorna som vi ställde gav utrymme för intervjupersonerna att svara med egna ord. Vi ställde frågorna i den ordning som det föll sig bäst utefter de enskilda fallen, det vill säga med en låg grad av strukturering (Patel & Davidsson, 1994). Vi genomförde pilotstudier på våra arbetsplatser under våren för att testa våra intervjufrågor och då detta föll ut väl, valde vi att använda de frågor vi hade bestämt.
4.2 Urval
Undersökningsgruppen består av pedagoger verksamma inom förskolan. Eftersom vi har arbetat ett flertal år i vår egen kommun bestämde vi oss för att göra tio intervjuer fördelade på förskolor i två andra kommuner. Jan Trost (1993) menar att det är ett lagom antal. ”Med
många intervjuer blir materialet ohanterligt och kanske mäktar man inte med att få en överblick och samtidigt se alla viktiga detaljer som förenar eller skiljer” (s123). Viktigt när
det gäller alla sorters undersökningar är dock att man inte stirrar sig blind på antalet informanter utan istället tittar på sitt material och utifrån det avgör om empirin är tillräcklig.
”…om man efter ett fem utförda intervjuer känner att man behöver göra fler så kan man komplettera med ett par till”. (a.a. s 123)
Vi började med att skicka ut ett brev (bilaga A) till tio slumpvis utvalda förskolor där vi berättade om vårt examensarbete. Efter cirka en vecka tog vi åter kontakt med förskolorna per telefon för att kolla upp om brevet hade kommit fram och om intresse fanns att medverka på intervjuerna och information gavs också om att vi beräknade att intervjun skulle ta cirka 45minuter. Martin Denscombe (2000) menar att forskaren troligtvis kommer att få frågan hur lång tid intervjun tar, och bör därför vara förberedd så att han eller hon kan ge ett konkret svar. ”Det är ganska osannolikt att upptagna människor känner sig tillfreds med en antydan i
stil med att intervjun ”tar så lång tid som behövs”. (s 143)
Vi berättade också att vi tänkte skicka ut intervjufrågorna (bilaga B) i god tid så pedagogerna hade möjlighet att läsa igenom och reflektera eftersom ämnet är mycket känsligt och krävande.
Av tio utskickade brev fanns endast en förskola som inte var intresserad att ställa upp på intervju. Anledningen till att ingen på den förskolan ville vara med var att de själva inte tyckte att de hade någon erfarenhet av ämnet och därmed inte hade något att tillföra vår studie. En person på en annan förskola som vi etablerade kontakt med hade semester under tiden vi var och gjorde intervjun så den personen hade själv ordnat en ersättare så intervjun gick att genomföra. På två andra förskolor hade den första kontaktpersonen ersatts vid intervjutillfället av en annan pedagog på grund av att denna hade visat stort intresse av att vara med.
I projektplanen hade vi intentionen att ha en varierad grupp informanter i fråga om ålder, kön och etnisk bakgrund, men alla som deltog var kvinnor i åldern 30-60 år och det tror vi är så den typiska förskolepedagogen ser ut eftersom förskolan av tradition är ett kvinnodominerat yrke.
Kommunerna som vi besökte är relativt små med tanke på invånarantalet. Kommun 1 har cirka 19 000 invånare och ett tiotal förskolor. Här arbetar de pedagoger som vi i vårt resultat kallar Pedagog B, C, D och H. Kommun 2 är något större och har cirka 28 000 invånare. Antalet förskolor i kommun 2 är cirka 20 stycken. Pedagogerna som vi kallar A, E, F, G och I arbetar här.
4.3 Genomförande
Intervjuerna gjordes på respektive förskolor i deras personalrum eftersom detta var en plats där vi kunde arbeta ostört, en informant träffade vi på biblioteket eftersom denna bedömde att det passade henne bäst så.
Vår intention från början var att vi skulle genomföra alla intervjuerna tillsammans, men av praktiska skäl gick detta inte att genomföra. På grund av alla inblandades arbetstider fick fem av de nio intervjuerna genomföras på egen hand. Vi tycker dock inte att detta på något vis påverkat studien.
Vi använde oss av diktafon för att få med exakt vad informanterna svarade och eftersom frågorna kunde ge långa och diskussionsbenägna svar. Vi kontrollerade så att det tekniska fungerade genom att testa diktafonerna på varandra och köpte med oss extra band om så skulle behövas.
Innan intervjutillfällena hade vi gjort en pilotstudie på våra respektive arbetsplatser och testat frågorna på våra kolleger.
4.4 Bearbetning
Efter intervjuerna lyssnade vi av banden och skrev ut intervjuerna på datorn. Därefter läste vi igenom vårt material ett antal gånger och sammanställde det utifrån intervjufrågorna.
(bilaga C)
4.5 Etiska överväganden
Enligt Vetenskapsrådet (2002) har vi som forskare och projektledare ett ansvar för att de etiska principerna som de satt upp efterföljs. För att skydda individen i ett forskningsprojekt ska vi se till att följande fyra huvudkrav efterföljs; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.
Vår första kontakt med våra informanter togs via brev där vi presenterade oss och vår undersökning, därefter ringde vi upp för att få ett godkännande och för att bestämma tid för intervjun. Informationskravet uppfyllde vi genom den information som stod i brevet och
samtyckeskravet uppfylldes vid telefonkontakten eftersom vi då fick en bekräftelse på att just dessa personer samtyckte till att vara med. Alla våra informanter är över arton år vilket innebar att bara deras eget samtycke var nödvändigt.
Redan vid första brevkontakten skrev vi att vi skulle använda oss av diktafon och att allt material skulle avidentifieras i vårt arbete. Vid intervjutillfällena frågade vi ännu en gång om det gick bra att vi spelade in intervjuerna och vi berättade också att banden bara skulle avlyssnas av oss. Vidare berättade vi att materialet bara skulle användas i forskningssyfte och till detta arbete och att det skulle förstöras efter arbetets slut. Vi informerade våra informanter om att vårt färdiga arbete skulle publiceras på Malmö högskolas sida och att de där kunde ta del av det. På det viset uppfyllde vi både konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.
4.6 Reliabilitet och validitet
Vår undersökning har inte någon stor reliabilitet om man tittar på de fyra beståndsdelar som det sammansatta begreppet reliabilitet består av, nämligen kongruens, precision, objektivitet och konstans. Kongruens handlar om att man ställer flera liknande frågor för att mäta samma sak, precision är att man förstår vad som redovisas i svaren, objektivitet innebär att vi uppfattar ett svar likadant och konstans är att åsikten eller attityden kvarstår.
Eftersom att elva personer är inblandade i våra intervjuer så är det naturligt att frågor och svar inte ställs och uppfattas på samma sätt. Intervjuerna utfördes inte på likartade sätt, vid något tillfälle var vi två intervjuare och vid vissa tillfällen en. ”Reliabilitetsbrister vid intervjuer kan
bero på att alla inte blivit intervjuade av samma person med samma frågor och under samma yttre omständigheter osv”. (Johanson & Svedner, 2006 s105)
Vid hög reliabilitet ska svaren vara desamma om frågan ställs igen vid ett senare tillfälle också detta sker sällan vid kvalitativa intervjuer. (Trost, 1993) Vi utvecklas hela tiden och får ny kunskap och möter nya situationer så svaren kunde ha blivit annorlunda om vi genomfört intervjuerna vid ett senare tillfälle.
När det gäller validiteten så anser vi att vi undersökt det som vi skulle undersöka, nämligen pedagogers kunskap om sexuella övergrepp mot barn och dess signaler.
5. Resultat och analys
Vi kommer att presentera vårt resultat och vår analys i form av en sammanställning med utgångspunkt från våra intervjufrågor. Efter citaten har vi skrivit vilken pedagog som sagt vad och döpt dem till Pedagog A, Pedagog B och så vidare för att visa på att citaten kommer från olika pedagoger, däremot har vi valt att inte presentera pedagogerna en och en eftersom vi inte undersökte skillnaden mellan pedagogerna.
På grund av känsligheten av frågorna är vi väldigt medvetna om att svaren inte är så fylliga. En del av pedagogerna ansåg inte att det kunde förekomma i deras närhet och det fick tillföljd att de slog ifrån sig lite av frågorna.
Här är ganska stabilt område för här flyttar man om man har lite pengar och om man har utbildning, här köper man en villa och här har man sina bästa år. (Pedagog A)
Kommentar: Här upptäckte vi att en del pedagoger resonerade att det inte förekom i alla samhällsklasser trots att de i samma mening sa att det förekommer överallt.
5.1 Intervjuresultat
5.1.1 Kunskap, utbildning och fortbildning
Vilken utbildning/eventuell kompetensutbilning har du? Pratade ni i utbildningen om sexuella övergrepp?
Alla informanterna var utbildade förskollärare. Ett par av dem hade i sin grundutbildning pratat om sexuella övergrepp på barn och även haft någon enstaka föreläsning. Några hade valt att läsa om barn med särskilda behov som fördjupningsämne och där berört ämnet medan några inte hade berört ämnet alls i sin utbildning.
Vad jag kan dra mig till minnes så pratade vi ingenting om sexuella övergrepp i min utbildning. (Pedagog B)
Ja, barn med behov av särskilt stöd gick det under, även barn som är misshandlade. Vi har haft föreläsningar, det var ju en hel kurs, det här med särskilt stöd som jag valde till, man ville veta mer. (Pedagog C)
Kommentar: Många av informanterna menade på att ämnet inte var så aktuellt när de gick sin utbildning, men trots att sexuella övergrepp sker ständigt så förekommer inte någon nämnvärd utbildning på lärarutbildning än idag. Detta stämmer väl överens med vad vi kunnat se i olika
utbildningars läroplaner, nämligen att utbildning om sexuella övergrepp många gånger hamnar på det frivilliga området. (Skolverket, 2007; Bris, 2004)
Hur många år har du arbetat i barnomsorgen?
Informanterna hade mellan cirka 10 och 35 års arbetslivserfarenhet.
Kommentar: Alla informanterna hade en lång erfarenhet av olika former av verksamhet och några från olika kommuner.
Har du fått någon fortbildning i ämnet?
Någon har gått på en föreläsning för cirka 15 år sedan, någon har fördjupat sig i ämnet av eget intresse, men någon allmän fortbildning hade inte förekommit. Men några av informanterna vittnade om att de nu i efterhand gärna hade velat lära sig mer.
Det är så mycket annat som är på tapeten och som ska göras, kvalitetsredovisningar och sånt, men det hade kanske inte varit fel. (Pedagog D)
Oftast så är det ju inte i kursutbudet heller och det är ju där man kollar och går på det man tyckerär intressant eller har mest nytta av. (Pedagog C)
Kommentar: Vi vet av egen erfarenhet att det inte förekommer så mycket föreläsningar om ämnet och att det är så mycket annat som pedagoger måste fördjupa sig i. Just nu är föreläsningar i andra ämnen som matematik väldigt frekvent förekommande.
5.1.2 Misstanke och anmälan
Har du någon gång misstänkt att ett barn varit utsatt för sexuellt övergrepp? Om ja, vad var det som fick dig att misstänka detta?
Erfarenheten hos våra informanter av att misstänka och anmäla sexuella övergrepp var inte så stor, men många sa att de rent statistiskt sett bör ha kommit i kontakt med utsatta barn under sin verksamma tid förskolan.
Har aldrig misstänkt något barn som varit utsatt, däremot genom all propaganda som jag mött på så vet jag att jag måste ha stött på någon som varit utsatt.(Pedagog E)
Två av de nio informanterna hade varit med om att misstänka klara fall av övergrepp. Några hade under årens lopp haft vaga misstankar och funderingar medan ett par aldrig tänkt tanken.
Enligt lagen om anmälningsplikt så hade de vaga misstankarna som en del pedagoger haft räckt för en anmälan till socialen. (Olsson, 2001)
De som hade misstänkt övergrepp hade reagerat på tonfallet i språket mellan förälder och barn, fysiska tecken till exempel förstorad analöppning, barnens språkliga sexuella termer samt barnens berättelser om vad som skedde i hemmen. Alla dessa tecken är värda att ta på allvar och rätt så säkra på att barnen varit utsatta för något övergrepp. (Killén, 1991; Akselsdotter, 1993 och Svensson, 1993)
En del informanter vittnade om att de någon gång fått en känsla av att allt inte stått rätt till i relationen förälder/barn eller barn/vuxen men att det inte varit tillräckligt mycket för att göra en anmälan.
Jag reagerade på pappans tonläge, konstgjord vänlighet och att dottern blev tyst. (Pedagog F)
Du vet hon var så klängig, inte på nåt normalt vis utan annorlunda, skulle innanför kläderna på oss. (Pedagog C)
En annan anledning till att man drog sig för att göra en anmälan var en rädsla för att ställa till det för familjer om misstanken om övergrepp inte hade någon grund.
Tänk om det inte är nåt, vad man ställer till, förstör förtroendet och misstänkliggör. (Pedagog D)
Man måste ju va säker så man inte sabbar för en hel familj. (Pedagog C)
Man vittnade också om en rädsla för sin egen familjs säkerhet.
Man tänker på sin egen familj, man vet inte vad folk tar sig för alltså som nån slags hämnd kanske. (Pedagog C)
Sen är det så att samhället ser ju ut som det gör nuförtiden, ja med våld och hot inom vissa grupper om jag säjer så alltså. Man blir ju rädd att nåt ska hända en själv eller ens familj. (Pedagog D)
En annan orsak till att man inte anmält kan vara bristande stöd från arbetsledningen.
Vi vände oss till vår rektor och då sa hon att vi har inga som helst bevis för att han har blivit utsatt för nåt, och då visste jag inte bättre ska jag ärligen säga, idag hade jag agerat annorlunda, jag hade anmält själv direkt. (Pedagog G)
Kommentar: De pedagoger som någon gång hade haft vaga misstankar hade under årens lopp funderat mycket på dessa barn och vi fick en känsla av att de ångrat att de inte anmält. Kanske
har det med ålder och yrkeserfarenhet att göra som nyexaminerad tar man kanske inte ett sådant beslut själv. Därför är det viktigt att vi diskuterar ämnet på arbetsplatser och stöttar varandra i arbetslagen.
Har du varit med om att anmäla sexuella övergrepp?
En informant hade varit med om att anmäla sexuella övergrepp.
Det var hans språk och kunskap om allt kring det. Han höll inte tyst liksom om det, när man blev ensam vuxen med honom, blev väldigt aggressiv i sina uttalanden. Det var obehagligt. Vi dokumenterade sen vad han sa att pappa gjorde. Två pedagoger stannade kvar på kvällen en som jobbade som vanligt och en som var skymd och spelade in, sen samlade vi även teckningar och sånt. Vi dokumenterade under en tid, jag minns inte hur länge och sen anmälde vi. (Pedagog C)
Kommentar: Viktigt att vi pedagoger lyssnar när eventuellt utsatta barn berättar vad de varit med om och att vi visar barnet att vi tror på deras berättelser. Viktigt att vi dokumenterar med diktafon för att övriga i personalgruppen också får ta del av vad som sägs och därmed stötta varandra vid en anmälan. Kaisu Akselsdotter (1993) och Kari Killén (1991) menar att ett beteende där barn slänger ur sig ord är ett sätt att väcka uppmärksamhet, kolla av om någon bryr sig och om vi då inte lyssnar tar kanske inte barnet upp ämnet igen, får kanske en känsla av det inte är värd att lyssna på.
5.1.3 Diskussion på arbetsplatsen
Diskuterar ni ämnet på din arbetsplats?
Det fanns en stor variation på hur ämnet diskuterades ute på våra informanters arbetsplatser. På några förskolor diskuterades ämnet emellanåt medan det på några förskolor inte nämndes alls, men de trodde att de skulle göra det om och när ämnet blev aktuellt.
Ja, vi diskuterar ämnet mycket mer idag, det går inte att blunda för. (Pedagog A)
Jag kan inte påstå att vi diskuterar ämnet på arbetsplatsen, mycket annat man diskuterar. (Pedagog H)
Vi diskuterar ganska ytligt ämnet på arbetsplatsen. Här har vi inte diskuterat det något nämnvärt, här har jag jobbat i ett år, men på min förra arbetsplats diskuterade vi det mer. (Pedagog F)
Kommentar: Vi tycker att det är viktigt att ämnet diskuteras ute på förskolorna, men vi är också införstådda med att ämnet kan vara känsligt för vi vet ju aldrig vad en annan människa varit med om och vilka personliga erfarenheter man har med sig.
5.1.4 Handlingsplan
Har ni någon handlingsplan på er förskola?
Många kommuner har upprättat handlingsplaner som en hjälp för pedagoger i deras arbete. I vår frågeställning efterlyste vi handlingsplaner för hanterandet av barn som utsatts för sexuella övergrepp. I vår undersökningsgrupp var det bara en som hade en sådan på sin förskola. Bland de övriga fanns någon som hade hämtat den hos rektorn, några blandade ihop den med likabehandlingsplanen.
Ja, det har vi, det är den här, den är under revidering men den gäller ju fortfarande. (Pedagog I)
Ja vi har ju handlingsplan om mobbing och kränkning och det var ju det jag skulle säga att jag tror att det skall finnas en till nu som jag inte lyckats plocka fram, hur man går till väga när ett barn inte mår bra, en mer punktad handlingsplan. (Pedagog A)
Likavärdighet om mobbing ingen handlingsplan om sexuella övergrepp. (Pedagog H)
Medan ytterligare någon inte trodde att det fanns någon sådan:
Inget som jag vet om nej och det är inte klokt att man inte vet om vi har någon handlingsplan för det borde ju finnas. (Pedagog B)
Kommentar: Vi kan förstå förvirringen när frågan kom upp. Regeringen har ålagt alla kommuner att göra en likabehandlingsplan, så det var ju denna många kom till att tänka på när vi efterlyste en handlingsplan. Det vi efterlyste var en handlingsplan som skulle vara en vägledning och hjälp för pedagoger om de misstänker att något barn far illa. Någon sådan är inte kommunerna ålagda att upprätta utan det är upp till varje rektor/ledare att se till att det finns fungerande riktlinjer.
5.2 Sammanfattning av resultat och analys
Resultaten av våra intervjuer visar att merparten av förskollärarna inte har någon erfarenhet av barn som utsatts för sexuella övergrepp. Inte heller har ämnet varit prioriterat vare sig i grundutbildningen eller i pedagogernas fortbildning. Pedagogerna menade att ämnet inte var så aktuellt och att det fanns annat i fortbildningskatalogerna som de hade mer nytta av, såsom
matematik och föreläsningar i kvalitetsredovisning. De pedagoger som läst om utsatta barn hade sökt efter sådana kurser och föreläsningar på egen hand för att de var speciellt intresserade av ämnet.
I vår analys kan vi se en rädsla hos pedagogerna att anmäla sexuella över grepp mot barn som i många fall bottnar i okunskap. Kunskapen om vad som är normalt respektive onormalt sexuellt beteende saknas på grund av att det inte är ett prioriterat ämne i utbildningar och fortbildningar. En del pedagoger hade under årens lopp reagerat på olika barns beteende men slagit det ifrån sig. De hade inte vågat eller velat tro att det de kanske misstänkte kunde vara sant. Rädslan för att ställa till något och för att skada den aktuella familjen tog överhand. En oro för den egna familjen och eventuella hämndaktioner gjorde också att några pedagoger sa sig dra sig för att anmäla.
Vi kan också se att ämnet inte diskuterades något nämnvärt på arbetsplatsen, men är väldigt införstådda över detta. Ämnet är väldigt tungt att diskutera och vi kan aldrig veta vad en annan människa varit utsatt för.
På frågan angående om våra informanter kände till om det fanns en handlingsplan på förskolan var det delade meningar om hur den skulle se ut. Många förväxlade den med likabehandlingsplanen och mobbing, regeringen har ålagt alla förskolor att skriva en sådan och därför var det den som våra informanter kom att tänka på.
Sammanfattningsvis tycker vi att kunskapen om sexuella övergrepp måste öka på våra
förskolor, om vi inte har kunskapen att se signalerna kan vi inget göra, men om vi lär oss tyda dem kan vi kanske rädda några barn som far illa.
6 Diskussion
6.1 Metod
Vi anser att vi använt oss av rätt undersökningsmetod utifrån vårt syfte. Vårt syfte var att ta reda på vilken kunskap om sexuella övergrepp pedagoger i förskolan hade och det fick vi reda på. Frågorna var enkla och tydliga men täckte in vår frågeställning. När vi i projektplanen funderade på vilka frågor vi skulle ställa, upptäckte vi att det var lätt att hamna utanför vårt forskningsområde. Ibland halkade vi in på socialarbetarens arbetsfält exempelvis ”Vad händer efter en anmälan?, ibland kom vi in på ”Hur mår utsatta barn som vuxna?”, men det var inte det vi skulle undersöka utan enbart pedagogers kompetens därför blev frågorna de som bifogas. Pedagogerna fick dem sända till sig cirka två månader innan vi träffade dem så de hade gått om tid att fundera på dem och hunnit skriva ner svar på frågorna. Att vi vände oss till pedagoger i andra kommuner än vår egen tycker vi var ett bra val eftersom detta innebar att vi inte hade några förutfattade meningar om pedagogernas kunskap vilket kunde ha varit fallet om vi intervjuat kolleger. Innan vi utförde våra intervjuer hade vi utfört en pilotstudie och testat frågorna på våra kolleger och det tycker vi var bra för då märkte vi att frågorna täckte vårt syfte, svaren blev liknande de svar vi fick under vår verkliga undersökning. Att resultatet kan tyckas ensidigt tror vi inte beror på frågorna utan på att pedagogerna helt enkelt inte hade någon kunskap eller erfarenhet av ämnet. Visst kunde vi ställt djupare och vidare frågor men då tror vi att undersökningen hade kommit att handla om något annat än vårt syfte.
Det tog lite tid att få kontakt med alla våra informanter på grund av semestrar och dylikt men när vi väl hade bestämt tid och plats så flöt allt på bra, sånär som på ett ställe där informanten hade glömt bort det. Informanterna var väl förberedda och hade informerat sina kolleger om att vi skulle komma och att de behövde gå ifrån. De hade sett till att det fanns lokaler där vi kunde prata ostört. En informant träffade vi på biblioteket på grund av att hon hade semester och att det passade alla bättre att träffas där.
Att använda diktafon under intervjuerna anser vi vara ett måste eftersom vi aldrig hade hunnit göra anteckningar under intervjuerna och inte heller kommit ihåg vad som sades.
Fyra av intervjuerna fick vi utföra på egen hand och detta tror vi inte påverkade resultatet, däremot känner vi att det är lättare att diskutera och analysera de intervjuer vi utfört
tillsammans, så det optimala hade varit om det funnits möjlighet att utföra alla intervjuer tillsammans.
6.2 Resultat och analys
När det gäller urvalet så tror vi inte att resultatet hade blivit annorlunda med en större empiri, men däremot kunde vi kanske ha fått ett annat resultat om vi utfört intervjuerna i en större stad. Detta antagande grundar vi på att det där kanske finns olika kriscentrum som vi inte har i vår kommun och våra grannkommuner. I en kommun med en sådan krisberedskap tror vi att pedagogerna har en annan kunskap och är mer förberedda på att ta hand om barn som far illa.
Vi är inte helt säkra på att lärandet om signaler på övergrepp bara behöver ligga i pedagogers grundutbildning eftersom det då finns en risk att kunskapen försvinner i mängden av information. Det är kanske bättre med fortlöpande och regelbunden fortbildning ute på förskolorna i stället. Detta grundar vi delvis på att några av våra informanter vittnade om att de inte anmält misstanke om övergrepp då de varit nyexaminerade.
Rädslan för att ställa till i familjer gjorde att pedagoger drog sig för att anmäla och det är en rädsla vi själva kan känna igen oss i. För även om vi vet att vi ska anmäla vid blotta misstanken så vill man ha rejält på fötterna innan man tar ett sådant steg. Men ska vi slippa läsa i tidningar om barn som utsatts för övergrepp och som ingen uppmärksammat så måste kunskapen öka om barns sexualitet och vilka signaler de sänder ut när allt inte står rätt till.
Slutsatserna vi kom fram till är att förskolepedagoger har liten eller ingen kunskap om att tyda signaler från barn som varit utsatta för sexuella övergrepp. Vi anser att kunskapen bör öka och att det är rektorers/ledares ansvar att se till att pedagoger ute i förskolorna får denna fortbildning.
Frågor som väckts efter och under arbetets gång är
● Har något hänt på de förskolor vi besökte? Sådde vi något frö som lett till att ämnet har diskuterats mer? Har det upprättats handlingsplaner på de förskolor där det inte fanns några sådana?
● Har manliga pedagoger en annan eller likartad syn på sexuella övergrepp?
Referenslista
Akselsdotter, Kaisu (1993). Små barns signaler om sexuella övergrepp. Handbok för
förskolan. Stockholm: Rädda Barnen
Bris (2004). Bris kartläggning av lärarutbildningarna 2004. Stockholm: Bris Bris (2007). BRIS-rapporten 2007. Stockholm: Gothia Förlag AB
Bris (2007). Tabeller och figurer till BRIS-rapporten 2007. Stockholm: Gothia Förlag AB Dahlström-Lannes, Monica. (1992). Mot dessa våra minsta. Sexuella övergrepp mot barn. Stockholm: Förlagshuset Gothia
Denscombe, Martyn(2000). Forskningshandboken-för småskaliga forskningsprojekt inom
samhällsvetenskaperna. Lund: Studentlitteratur
Ekelund, Gabriella & Dahlöf, Annamaria.(2005). Skarpa lägen. Stockholm: Utbildningsradion
Hansen, Kristina, Cras, Bengt-Åke & Cras, Agneta (2002). Bakom stängda dörrar Stockholm: Ordupplaget
Johansson, Bo & Svedner, Per Olov(2006). Examensarbetet i lärarutbildningen:
Undersökningsmetoder och språklig utformning. Uppsala: Kunskapsförlaget i Uppsala AB
Justitiedepartementet.(2005). Faktablad En ny sexualbrottslagstiftning. Stockholm Killén, Kari(1991). Svikna barn Stockholm: Wahlström och Widstrand
Larsson, Ing-Beth (2000). Barns sexualitet och sexuella beteende. Stockholm: Socialstyrelsen Martens, Peter L(1998). Sexuella övergrepp mot barn. Ovanliga brott som väcker starka
känslor. Apropå Brottsförebyggande rådets tidskrift, (3)
Olsson, Staffan. (2001). Sekretess och anmälningsplikt i förskola och skola. Lund: Studentlitteratur
Patel, Runa & Davidson, Bo (1994). Forsningsmetodikens grunder. Att planera, genomföra
och rapportera en undersökning. Lund: Studentlitteratur
Repstad, Pål (1999). Närhet och distans. Kvalitativa metoder i samhällsvetenskap. Lund: Studentlitteratur
Rädda barnen (2007) Detta borde alla veta om sexuella övergrepp mot barn. Stockholm: Rädda Barnen
Socialstyrelsen (2007) Detta är socialstyrelsen. Stockholm:Socialstyrelsen
Svedin, Göran (1999). Sexuella övergrepp mot barn – Definitioner och förekomst. Stockholm: Socialstyrelsen
Svensson, Hans (1993). BARN i RISKZON. Ett samarbetsprojekt mellan Göteborgspolisen,
Brottsförebyggarna och Skandias Idéer för Livetkampanj. Göteborg: Skandia
Trost, Jan (1993). Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitteratur Trost, Jan (1994). Enkätboken. Lund: Studentlitteratur
Utbildningsdepartementet(1998). Lpfö 98 Läroplan för förskolan Stockholm: Liber AB
Vetenskapsrådet (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig
forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet
Internetkällor
Barnombudsmannen. Barnkonventionen. Tillgänglig 2007-09-20
http://www.bo.se/adfinity.aspx?pageid=55
Brå- Brottsförebyggande rådet. Anmälda brott. Tillgänglig 2007-09-20
http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=28module_instance=21
Folkhälsoinstitutet. Tillgänglig 2007-09-20 http://www.fhi.se/rscilitteratur.htm
Rädda Barnen.(2005-05-04) Vad vet du om Barnkonventionen. Tillgänglig 2007-09-20
Svenska akademiens Ordbok(2007-03-20) Sökord incest. Tillgänglig 2007-09-20 http://g3.spraakdata.gu.se/saob/
Skolverket. Kursinfo Gymnasialutbildning BF Barn – och fritidsprogrammet Tillgänglig 2007-09-20
