Översättning för en ny
generation
Nordisk barn- och ungdomslitteratur på export
Valérie Alfvén, Hugues Engel &
Charlotte Lindgren (red.)
Valérie Alfvén, Hugues Engel &
Charlotte Lindgren (red.)
Högskolan Dalarna, Kultur och Lärande, arbetsrapport nr 2015:03 ISBN: 978-91-85941-92-6
ISSN: 1403-6878 © Författarna
Översättning för en ny generation
Nordisk barn- och ungdomslitteratur på export
Innehållsförteckning
Förord ... 7
Charlotte Lindgren
DEL 1:
HISTORISKA ÖVERSIKTER ... 9
Akademiska studier av översättning av barn- och ungdomslitteratur: en historisk översikt med fokus på Sverige och Frankrike ... 11
Charlotte Lindgren
Plúpp fer til Íslands – 100 år av svensk barnboksexport till sagoön ... 19
Martin Ringmar
Svenska barnböcker i Japan ... 27
Masako Hayakawa Thor
DEL 2:
ÖVERSÄTTNINGSSTRATEGIER OCH MOTTAGANDE ... 35
Hur översätts oprovocerat våld i ungdomslitteratur från svenska till franska? En empirisk studie ... 37
Valérie Alfvén och Hugues Engel
Handlingsplan og betydningsplan i receptionen af kompleks ungdomslitteratur ... 49
Margrethe Lykke Eriksen
Henning Mankells barnbok Katten som älskade regn på engelska och tyska ... 57
Ulf Norberg och Petra Thore
En katts resa: Pettson och Findus på norska, tyska, nederländska, franska och
spanska ... 67
Förord
Svensk barn- och ungdomslitteratur har ett gott rykte internationellt och många titlar översätts över hela världen varje år. Även om mängden översättningar, och mottagandet av dem, varierar volymmässigt och i de olika länderna, är den svenska barn- och ungdomslitteraturen ofta en favorit i förlagsmiljön utomlands. 2013 var Sverige dessutom hedersgäst på Bolognas barnlitteraturmässa. Svenska språkets relativt marginella ställning i världen leder dock till att det inte finns ett obegränsat antal översättare som kan ta sig an uppdraget att översätta en barnbok från svenska. Tillgången till översättare, liksom pågående generationsskiften bland dem, är alltså en viktig faktor som inte skall förbises i sammanhanget.
När vi planerade workshoppen Översättning för en ny generation, som är grunden till denna volym, ville vi särskilt fokusera på olika marknaders urvalskriterier vad gäller barn- och ungdomslitteratur översatt från svenska. Huvudfokus skulle ligga på översättning från svenska till världens olika språk, men, eftersom det finns en mycket nära kulturell och språklig skandinavisk samhörighet (samma översättare arbetar till exempel ofta från mer än ett skandinaviskt språk), kunde workshoppen också behandla översättningen av norska och danska barn- och ungdomsböcker. Mer generellt ville vi belysa översättningen av barn och ungdomsböcker utifrån vidare översättningsvetenskapliga frågeställningar, t.ex. vilka böcker översätts, hur översättningarna relaterar till den inhemska produktionen och översättningar från andra språk, är det möjligt att särskilja olika strategier vid översättning eller finns det ett gap mellan det som accepteras som barn- och ungdomslitteratur i Sverige och i övriga världen.
Workshoppen ägde rum vid Stockholms universitet den 5 december 2014. Det var ett samarbete mellan Högskolan Dalarna, särskilt forskningsprofilen Kultur, Identitet och Gestaltning och Romanska och klassiska institutionen vid Stockholms universitet. Det blev ett unikt tillfälle för forskare, översättarstudenter, översättare och andra intresserade av svensk barn- och ungdomslitteratur att diskutera den svenska barn- och ungdomslitteraturens spridning i en globaliserad värld.
Denna volym samlar bidrag från ett antal forskare som var föredragshållare den 5 december 2014. Vi har grupperat dem enligt följande.
I den första delen finner man en generell översikt, ”Akademiska studier av översättning av barn- och ungdomslitteratur: en historisk översikt med fokus på Sverige och Frankrike” av Charlotte Lindgren, som presenterar en historisk bild av hur studier av översättning av barn- och ungdomslitteratur har etablerats som ett akademiskt forskningsfält i Sverige och Frankrike. Sedan presenterar Martin Ringmar i sin artikel ”Plúpp fer til Íslands – 100 år av svensk barnboksexport till sagoön” hur svenska barnböcker under åren har översatts till isländska och mottagits på Island, där de har deltagit i en allmän utveckling av barnlitteratur och även påverkat den inhemska litteraturen. Masako Hayakawa Thor ger en historisk tillbakablick över utgivning av utländska barn- och ungdomsböcker i Japan, för att sen fokusera på utgivningen av svenska barnböcker. Utgivningen av svenska barnböcker började 1918, fortsatte lite under 1970-talet men ägde rum främst under 1990 och 2000-talen, då cirka 200 titlar översattes per decennium. Författaren visar att det var översättarnas förtjänst att de japanska bokförlagen fick upp ögonen för svenska barnböcker.
I den andra delen avser Valérie Alfvén och Hugues Engel svara på frågan hur en särskild typ av våld översätts. I sin artikel ”Hur översätts oprovocerat våld i ungdomslitteratur från svenska till franska? En empirisk studie”, visar de hur ”oprovocerat våld” (fr. violence gratuite), ett centralt
begrepp i en konsekrerad ungdomsroman som publicerades kring sekelskiftet 2000 i Sverige och en kort tid senare i fransk översättning, har översatts. De redovisar dessutom resultaten av en empirisk studie bland tvåspråkiga läsare som ombads att jämföra effekten av vissa våldsamma uttryck och av vissa längre textutdrag på svenska och franska. Margrethe Lykke Eriksen visar i sin artikel, ”Handlingsplan og betydningsplan i receptionen af kompleks ungdomslitteratur” att den nordiska ungdomslitteraturen i Belgien möter en bred front av motstånd bland bibliotekarier. Artikelförfattaren diskuterar åtta norska och danska ungdomsböcker som kan karakteriseras som komplexa, och visar att det framför allt är behovet av att växla mellan empatisk identifikation och reflektion som försvårar mottagandet av dessa översättningar. Slutligen använder Ulf Norberg och Petra Thore i ”Henning Mankells barnbok Katten som älskade regn på engelska och tyska” olika metoder för att kunna ge en övergripande analys av den tyska och den franska översättningen av Henning Mankells barnbok. De använder en närläsning och jämför även källtexten och de båda översättningarna ur ett flertal olika synvinklar.
Marcus Axelsson, Carina Gossas, Ulf Norberg och Sara van Merbergen sin artikel ”Pettson på export: Pettson och Findus på franska, nederländska, norska, spanska och tyska”. Författarna arbetar med en kartläggning både av så kallade preliminära och operationella översättningsnormer, i översättningsteoretisk bemärkelse. De visar även vilka olika översättningsstrategier som har använts i samband med återgivning av egennamn och rörelseverb.
Slutligen vill vi här tacka Catharina Nyström Höög för sin hjälp som Interkulturella språkstudiers forskningsgruppsledare gällande organisationen av workshoppen och som kollegial granskare vid redaktionen av denna volym.
Charlotte Lindgren Falun, den 2 juni 2015
Deltagare i denna volym
Alfvén, Valérie, doktorand vid Romanska och klassiska institutionen, Stockholms universitet, Axelsson, Marcus, doktorand vid Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet, Engel, Hugues, postdoktor vid Romanska och klassiska institutionen, Stockholms universitet, Gossas, Carina, universitetslektor i franska vid Akademin för humaniora och medier, Högskolan
Dalarna,
Hayakawa Thor, Masako, universitetsadjunkt vid Akademin för humaniora och medier,
Högskolan Dalarna,
Lindgren, Charlotte, universitetslektor i franska vid Akademin för humaniora och medier,
Högskolan Dalarna,
Lykke Eriksen, Margrethe, universitetslektor vid fakulteten för översättning och tolkning vid
Mons universitet (Belgien),
Norberg, Ulf, universitetslektor vid Tolk- och översättarinstitutet, Institutionen för svenska och
flerspråkighet vid Stockholms universitet,
Ringmar, Martin, lärare i svenska och doktorand i nordiska språk, Lunds universitet, Thore, Petra, universitetslektor i tyska vid Institutionen för moderna språk vid Uppsala
universitet,
Van Meerbergen, Sara, vik. lektor vid Tolk- och översättarinstitutet, Institutionen för svenska
Del 1:
Akademiska studier av översättning av barn- och
ungdomslitteratur: en historisk översikt med fokus på Sverige och
Frankrike
Charlotte Lindgren
Akademin för humaniora och medier, Högskolan Dalarna
Abstract
Författaren för denna artikel har forskat i flera år om översättningen av moderna svenska barn- och ungdomsböcker till franska, och presenterar här den utveckling som har lett fram till att översättningsteoretiska studier av barn- och ungdomslitteratur har blivit ett etablerat forskningsfällt. Detta har hänt i hela världen men artikeln fokuserar på just Sverige och Frankrike. Denna artikel presenterades först vid en workshop om översättning av barn- och ungdomslitteratur från svenska och andra nordiska språk: att en sådan workshop överhuvudtaget kunde anordnas i en akademisk miljö är ett tydligt tecken på att översättningen av barn- och ungdomslitteratur är ett ämne i tiden och det är därför intressant att granska hur förloppet fram till dess akademisering sett ut. Artikeln kommer att presentera först hur barn- och ungdomslitteratur fick sitt erkännande, för att sedan visa hur samma sak hände med den relativt unga översättningsvetenskapen och särskilt med översättningsvetenskapliga studier av barn- och ungdomslitteratur.
Nyckelord
Barn- och ungdomslitteratur, översättning, översättningsstudier, översättningsteoretiska studier
För några år sedan framstod det inte som uppenbart att översättningsteoretiska studier av barn- och ungdomslitteratur skulle få en plats i den akademiska världen. Under flera år har min forskning fokuserat på översättningen av moderna svenska barn- och ungdomsböcker till franska. Denna artikel kommer att presentera den utveckling som har lett fram till att ett sådant forskningsfält har blivit etablerat, både i världen men mest i Sverige – min arbetsplats – och i Frankrike, där de studerade översättningarna publiceras. Workshoppen som denna artikel först presenterades vid handlade om urvalskriterier vad gäller barn- och ungdomslitteratur översatt från svenska, danska och norska, till olika språk. Översättningarna skulle även belysas utifrån vidare översättningsvetenskapliga frågeställningar. Att en sådan workshop överhuvudtaget kunde anordnas i en akademisk miljö är ett tydligt tecken på att översättningen av barn- och ungdomslitteratur är ett ämne i tiden och det är därför intressant att granska hur förloppet sett ut. Artikeln kommer att presentera först hur barn- och ungdomslitteratur fick sitt erkännande, för att sedan visa hur samma sak hände med den relativt unga översättningsvetenskapen och särskilt med översättningsvetenskapliga studier av barn- och ungdomslitteratur.
Barn- och ungdomslitteratur
Om man jämför med litteratur som vänder sig till vuxna, är barn- och ungdomslitteratur mycket ”yngre”. I Sverige brukar man datera de första barnböckerna till slutet på 1500-talet. Lena Kåreland citerar Een sköön och härligh jungfrw speghel (1591) och En gyldenne book, om unga personers sedhers höffweligheet (1592) (Kåreland 1994 s. 27) som de första barnböckerna på svenska. Väldigt få barnböcker publicerades i Sverige på 1600-talet, och alla hade ett pedagogiskt mål, och även mer specifikt ett religiöst mål. Enligt Kåreland utvecklas barnboksproduktionen i Sverige under 1700-talet: ”de nya upplysningsidéerna, som hyllade kunskap och förnuft, banade väg för en barnlitteratur som försökte förena det nyttiga med det nöjsamma” (ibid.: 28). I Frankrike brukar man också förlägga barnlitteraturens begynnelse till 1700-talet (Servoise 2010 s. 283), litteratur som vänder sig till priviligierade barn och som också har som mål att uppfostra och utbilda på ett relativt underhållande sätt. Dessa pedagogiska och moraliska mål som följde med barnlitteraturen i sin vagga har satt djupa spår i genren och vi återkommer till det nedan. Rent formellt återanvänder den tidiga barnlitteraturen traditionella former som fabler, teater, sagor, romaner (Nières-Chevrel 2009 s. 34) och anpassar ”vuxenböcker” som t.ex. Robinson Crusoë (som kom ut först 1719) till en yngre publik. På 1800-talet sker en stor utveckling gällande barnlitteraturen, i stort sett samtidigt i hela Europa:
Under 1800-talet ökade barnboksutgivningen kraftigt, samtidigt som den breddades och differentierades i flera olika genrer och typer. Nu började det också ställas litterära och stilistiska krav på de ungas litteratur. I och med att den kommunala folkskolan infördes i Sverige vid mitten av 1800-talet ökades läskunnigheten alltmer, och barnbokens publikunderlag blev därmed successivt större (Kåreland ibid.:32).
Flera bokförlag satsar på barn- och ugndomslitteratur och på skolböcker. Det finns även tidningar och serietidningar, som vänder sig till den publiken. Så småningom, framför allt på 1900-talet, öppnar man också fler bibliotek, antingen med särskilda delar ägnade åt barn eller bibliotek som helt specialiserar sig på barn- och ungdomslitteratur. Illustrerade böcker, serier och romaner utan alltför många pedagogiska eller moraliska mål utvecklas och produceras i större mängder. Under hela 1900-talet blir marknaden större och större: både utbudet och tillgång till böckerna ökar. Dock är barnlitteraturen fortfarande en genre med låg status. En viss koppling som man skulle kunna göra är att barn- och ungdomslitteratur har, från 1800-talet, blivit ett relativt gynnsamt område för kvinnor. Det finns i flera länder kvinnliga författare, illustratör, förläggare och bokförmedlare. I Sverige känner man till exempel igen namnen Laura Fitinghoff, Elsa Beskow, Selma Lagerlöf och Jenny Nyström och i Frankrike la comtesse de Ségur. Nières-Chevrel skriver att ”att skriva för barn var på 1800-talet en förståndig ambition för kvinnor, förenlig med den rådande bilden av den uppfostrande modern” (vår översättning, Nières-Chevrel ibid.:84). Hon visar också att skrivande för barn tillmäts ett lågt värde från institutionellt håll och att det var så redan på 1800-talet, men att det fortfarande är så i viss mån idag. Det är dessutom ingen hemlighet att det är mest kvinnor som arbetar med barnens uppfostran och utbildning, och även om barn- och ungdomsböcker pö om pö går ifrån sådana mål, kan vi inte undgå tanken att det är just på grund av dessa mål som kvinnor har blivit överrepresenterade i arbetet med den genren av litteratur.
Efter andra väldskriget börjar ur flera avseenden en guldålder för barn- och ungdomslitteratur. Ulf Boëthius pratar om en ”nedmontering av gränsen mellan högt och lågt”1. Man kan ge flera
1 <http://www.svd.se/kultur/understrecket/nar-barnbocker-blev-litteratur_264031.svd>, läst den 4 december
exempel på detta, dels internationellt med grundandet 1953 av IBBY (International Board on Books for Young People), dels nationellt med tillkommandet 1965 av Svenska barnboksinstitutet i Sverige. I Frankrike föddes nästan samtidigt, nämligen 1963, La Joie Par Les Livres, som var tänkt att bli ett bibliotek endast för barn och som skulle erbjuda det bästa av det internationella utbudet i genren. För att analysera vilka böcker man skulle köpa till detta bibliotek började bibliotekarierna, i samarbete med flera bibliotekarier i hela Frankrike, att träffas i en läskommitté för att analysera och diskutera böckerna. För att sprida detta arbete publicerades från 1965 en periodisk rapport, som 1976 utvecklades till La Revue des Livres pour Enfants. Även idag presenterar denna tidskrift analyser av nya publiceringar, forskningsartiklar och särskilda satsningar2. En skillnad mellan
Sverige och Frankrike är här att Svenska Barnboksinstitutet inte ger ut kritiska, normerande kommentarer om nya barn- och ungdomsböcker. För att ta bara ett exempel får Stefan Castas bok Mary-Lou, översatt av Agneta Ségol och Marianne Ségol-Samoy (förlag Thierry Magnier), tre glada smileys i tidskriften nummer 269 (februari 2013)3 med denna motivering: ”denna roman ger ett
mycket vackert porträtt av två unga, oscillerande mellan vänskap och ung kärlek. Den finstämda och rörande berättelsen är vävd av motstridiga känslor där sorg, respekt och ånger över vad som kunde ha varit och som inte är, blandas. Det slutar dock ganska hoppfullt: Adam och Mary-Lou kommer förmodligen att kunna ta sig an framtiden med större tillförsikt” (vår översättning 2013 s. 38).
Barn- och ungdomslitteratur i akademin
Från och med 1970-talet finns det dessutom kurser i barn- och ungdomslitteratur på många universitet i Sverige, och samma process äger rum i Frankrike (även i resten av Europa och USA): ”Överallt gav man ut allt fler barnböcker, överallt ökade barnlitteraturens anseende, överallt började man ge kurser på universiteten, överallt växte det fram en akademisk barnlitteraturforskning” (Boëthius 2006). Enligt Boëthius hade dessförinnan flera ”litterära kategorier […] sorterats bort” i akademiska studier, som till exempel barnlitteraturen, men intresset på 1970-talet för ”marginaliserade litteraturer” ger den genren snålskjuts. Nières-Chevrel visar också att barnlitteraturen fick en helt annan plats i Frankrike direkt efter 1968 eftersom den kategoriserades som ”contre-culture” (ibid.:83). Mer internationellt bildades även på 1970-talet the International Research Society for Children’s Literature (IRSCL, grundad 1970). Ännu senare, 1982, inrättades en professur i ”litteraturvetenskap, särskilt barn- och ungdomslitteratur” vid Stockholms universitet, vilket är särskilt symboliskt. I Frankrike finns det idag få forskningsmiljöer vid universitet och högskolor som öppet är specialiserade på barn- och ungdomslitteratur, enligt Lévêque (2015): det finns nämligen endast två (i Arras och Cergy-Pontoise). Men ”om forskningscentra vid universitet fortfarande är sällsynta, är resurscentra och dokumentationscentra tillgängliga för studenter och forskare fler” (vår översättning, Lévêque 2015 s. 6). Lévêque nämner la Joie par les Livres och l’Institut International Charles Perrault, som bildades 1994, och vars mål är att gynna läsningen och intresse för litteratur, förlagsverksamhet och kulturen inom ramen för barn- och ungdomslitteratur, och särskilt utveckla forskningen och att anordna lokala, nationella
2 <http://lajoieparleslivres.bnf.fr/masc/integration/JOIE/statique/pages/07_nous_connaitre/071_joie_par_les_l
ivres/jpl_histoire.htm>, läst den 9 april 2015.
3 <http://lajoieparleslivres.bnf.fr/simclient/consultation/binaries/stream.asp?INSTANCE=JOIE&EIDMPA=P
och internationella konferenser4. Det finns även flera resurscentra i Frankrike utanför Paris och vid
några universitet (Lévêque, ibid.:6-7). Från 2003 till 2013 kommer Lévêque fram till att det i Frankrike finns 100 avhandlingar klara eller på gång som handlar om barn- och ungdomslitteratur (ibid.:2-3). Det finns en stor handledarbrist: ”i Frankrike finns det fortfarande för få universitetsprofessorer specialiserade på barnlitteratur” (vår översättning, ibid.). Enligt henne finns det endast åtta eller nio (inklusive en professor emeritus), som verkligen är experter inom detta område (ibid.:5). Men det finns hopp: utöver undervisning vid flera universitet och olika relativt nya akademiska forskningsområden, finns det en ny förening, Afreloce (Franska Förening för Forskning om Ungdomens Böcker och Kulturella Artefakter5) som grundades 2001, som har en
vetenskapligt erkänd onlinetidskrift6 och som ger ett forskningsseminarium vid École Normale
Supérieure7, vilket inte skulle ha varit möjligt för några år sedan (Lévêque, personligt meddelande).
Man kan använda Boëthius (2006) ord för att sammanfatta det som har hänt:
Efter att under större delen av 1900-talet ha föraktats som en lägre form av litteratur hade barnlitteraturen på bara några decennier lyckats bli erkänd av inte bara akademikerna utan också en rad andra kulturella instanser.
Översättningsvetenskap och barnlitteratur
Man har översatt texter sedan urminnes tider men inom forskningen har man preliminärt inte gjort detta till ett fokusområde. Det är med andra ord ganska lätt att dra en parallell med det vi har sett ovan gällande barn- och ungdomslitteratur. Översättningsvetenskap har funnits endast sedan mitten av 1900-talet (Guidère 2010 s. 9). Translation Studies definierades enligt Guidère för första gången av James Holmes 1972 (ibid.). Enligt honom finns det två grenar (en teoretisk och en tillämpad) som dock inte motsätter sig varandra. Guidère påpekar att översättningsvetenskap i sig är tvärvetenskaplig eftersom den vill studera ”översättningen i hela sin globalitet” (vår översättning, ibid.:11), det vill säga att man betraktar: texterna (mål- och källtexten), översättningsprocessen men även översättaren/översättarens arbete.
Särskilda översättningsvetenskapliga studier av barn- och ungdomslitteratur började långsamt utföras på 1960-talet, men startpunkten är en konferens som ägde rum i Södertälje, The third symposium of the International Research Society for Children's Literature (26-29 augusti 1976, se Klingberg 1978). Bara några år efter kommer nästa viktiga steg:
Men det är främst på 1980-talet som vi bevittnar uppkomsten av ett teoretiskt intresse i denna disciplin, som kommer att vara en betydande vändpunkt. Först kännetecknas detta årtionde av publikationen av ett banbrytande arbete för översättningsteori i sig, In search of a theory of translation (1980), där författaren, Gideon Toury, omprövar den gamla frågan om trohet i översättning i termer av ”adequacy” vs. ”acceptability”. Den begynnande översättningsteorin inom ramen för barn- och ungdomslitteratur kommer att tillägna sig denna distinktion, och även det beskrivande tillvägagångssätt som förespråkas av Toury, men den begynnande översättningsteorin inom ramen för barn- och ungdomslitteratur kommer också att ”förädlas” och stimuleras av korpusen som Toury valde, det vill säga, de många versioner på hebreiska av en barnboksklassiker,
4 <http://www.institutperrault.org/>, läst den 9 april 2015.
5 <http://magasindesenfants.hypotheses.org/>, läst den 16 april 2015. 6 <http://strenae.revues.org/>, läst den 16 april 2015.
Max och Moritz av Wilhelm Busch. Det är betecknande att Toury, vars ambition var att utveckla en teori om litterär översättning i allmänhet, har valt en text som vänder sig till en icke-vuxen publik för att grunda sina reflektioner om normer och översättningspraxis (vår översättning, Di Giovanni, Elefante, Pederzoli 2010 s. 12)8.
Det har alltså varit väldigt viktigt för den fortsatta akademiseringen av studier av översättningar av barn- och ungdomslitteratur att Toury hade valt just barnlitteratur för att forma en generall teori som har varit absolut grundläggande för översättningsstudier världen över. I följdvågen av detta fortsätter forskarna, och särskilt Zohar Shavit, att arbeta med Descriptive Translation Studies inom ramen för barn- och ungdomslitteratur. Shavit arbetar inom polysystemsteorin. Grovt förenklat kan man säga att den kulturella sfären innehåller flera system. Bland dem finns det litterära systemet i vilket en bok intar en central plats (som hörande till en litterär kanon) eller en perifer plats (alltså med lägre kulturell status). Det finns även ett eget system för översatt litteratur, vilket Even-Zohar har visat i sin artikel från 1990 (Even-Zohar 1990). Zohar Shavit visar i sin forskning att barn- och ungdomslitteratur har en plats i periferin och att det finns två återkommande principer som råder över översättning av denna litteratur (vår översättning och sammanfattning nedan, Shavit 1986 s. 171):
• Man översätter det som man anser är ”bra för barnen”
• Man anpassar texten till det man anser är ”barnens nivå”; anpassningen sker ofta på ett sätt som inte skulle hända med vuxenböcker. Enligt henne finns det olika sätt på vilka en text kan vara anpassad i en översättning. Till exempel kan man ha förkortat texten, förenklat texten, anpassat den för en viss ideologi eller en viss stilistisk norm.
Med andra ord är det inte så mycket på grund av översättningen i sig som barn- och ungdomslitteratur har en mindre kulturell status:
Deviations from the source text in translated children’s literature, which at first glance seem to be caused by the child reader’s stage of development […], in Shavit’s approach are seen even more generally as symptomatic of the minor cultural status of children’s literature. This concept seems to give an answer to a lot of questions, but suggests the unsatisfactory conclusion that anything of cultural value in the field of children’s literature (as, for instance, a successful translation) must be regarded as an exception to the rule (Tabbert 2002 s. 315). Alltsedan Shavits publikation i mitten på 1980-talet, har man fortsatt att bedriva akademisk forskning om översättning av barn- och ungdomslitteratur i Europa, särskilt i engelsktalande länder men även i den norra delen av kontinenten. Man ser att forskarna i detta forskningsfält, som återkommer i några översyner som har gjorts (Tabbert, 2002, Di Giovanni m.fl. 2010) oftast är verksamma i Tyskland (till ex. Katharina Reiss, 1982, Emer O’Sullivan, 2000, 2005, Christiane Nord, 2003) eller Finland (till ex. Riitta Oittinen, 2000). Gällande mer specifikt Frankrike forskar fler och fler idag inom detta område, och ett stort projekt som nyligen startades vid Universitet av la Sorbonne (författandet av en fransk översättningshistoria9) kommer att innehålla särskilda delar
om barn- och ungdomslitteratur (personligt meddelande från Mathilde Lévêque). Lévêque upplever alltså att en förändring är på gång, särskilt vad gäller akademiseringen av studier över översättningar av barn- och ungdomslitteratur, men även gällande den institutionella legitimeringen av översättarnas arbete inom barn- och ungdomslitteratur på franska (se Lévêque 2007 s. 114).
8 Se Toury, Gideon (1980, 1995, 2012).
Några avslutande ord
När det gäller Sverige är det klart att akademiska studier av översättning av barn- och ungdomslitteratur har fått en bra start tack vare Göte Klingberg (1918-2006). Klingberg var disputerad i pedagogik (hans avhandling från 1964 hette Svensk barn- och ungdomslitteratur 1591-1839), han var ordförande för The International Research Society for Children’s Literature 1974-78 och är fortfarande ett stort namn, internationellt känd. Vad gäller hans arbete om översättning av barn- och ungdomslitteratur har han ibland varit kritiserad för att vara för normativ och för lite deskriptiv (se t.ex. Klingberg 1986). Han har kritiserat ett för stort ingripande på källtexten, även i sina slutsatser om översättningen av kulturella referenser. Klingberg visade dock mycket tidigt i ett akademiskt sammanhang att barn- och ungdomslitteratur var lika mycket värd som vuxenlitteratur, vilket inte var helt självklart på den tiden. Svensk barn- och ungdomslitteratur är dessutom sedan länge känd och erkänd i världen. Astrid Lindgren (den svenska författaren som är mest översatt i världen enligt Lévêque 2007 s. 111) är ett bra exempel, eftersom Pippi Långstrump är en barnboksfigur som hör till de mest älskade bland världens barn (Tabbert 2002 s. 333), vilket har lett till en hel del översättningar till olika språk10 och senare till översättningsstudier av dessa
översättningar (se Tabbert, ibid. för en lista av dessa studier). För att bara ta ett exempel, upptäckte man för några sedan att Pippi Långstrump i den franska versionen inte alls var samma figur som i originalversionen, fenomen som Heldner kallade för ”en anarkist i fransk tvångströja” (Heldner, 1991, 1992, 1993a och 1993b, 1995, 2004). I dagens Sverige har studier av översättning av barn- och ungdomslitteratur en akademisk status och är en relativt aktiv forskningsmiljö (se t.ex. SBI’s hemsida med presentation om aktiva forskare11). I Frankrike handlar endast tre av de 100
avhandlingarna som nämndes ovan, som handlade om barn- och ungdomslitteratur 2003-2013, om översättning (se Lévêques studie, ibid.: 6). Avslutningsvis kan man säga att studier av översättningar av barn- och ungdomslitteratur ofta och i större delar av världen har följt utvecklingen av de mer generella översättningsstudierna och har gått från att vara fokuserade på källtexten till ett perspektiv som är mer deskriptivt och mer intresserat av måltexten. Man har mer och mer analyserat hur översättaren har anpassat måltexten och varför. T.ex. har man då intresserat sig för den här typen av frågor: ”kan man höra översättarens röst?”, ”ska översättningen introducera läsaren till en ny kultur – med risk att han/hon inte förstår vad texten handlar om?”, ”ska man tvärtom anpassa texten till målkulturen och den förväntade läsaren?”, ”finns det återkommande strategier som används vid översättningen?”, osv. Man har på ett vetenskapligt sätt visat att det finns en hel del som påverkar översättaren och översättningsprocessen, och man fortsätter att studera olika faktorer som utövar en sådan påverkan. Parallellt har man tagit mer och mer hänsyn till barn- och ungdomslitteraturens komplexitetet.
Referenser
Boëthius U (2006) När barnböcker blev litteratur. SvD 2006-01-11, <http://www.svd.se/kultur/understrecket/nar-barnbocker-blev-litteratur_264031.svd>.
Di Giovanni E, Elefante C, Pederzoli R eds. (2010) Écrire et traduire pour les enfants, Voix, images et mots / Writing and Translating for Children, Voices, Images and Texts. Bruxelles: PIE Peter Lang.
10 92 språk enligt Wikipedia, <http://sv.wikipedia.org/wiki/Pippi_L%C3%A5ngstrump> läst den 13 april 2015. 11 <http://sbi.kb.se/sv/Forskning/Pagaende-forskning-/>, läst den 20 april 2015.
Even-Zohar I (1990): The Position of Translated Literature within the Literary Polysystem. Poetics Today
11(1):45–51.
Guidère M (2010) Introduction à la traductologie. Bruxelles: De Boeck.
Heldner C (1991) Pippi Långstrump i fransk tvångströja. In: Danell KJ, Persson G & Stedje A eds. Språket som kulturspegel. Umeåforskare berättar. Pp 63–74, Acta Universitatis Umensis 100, Stockholm: Almqvist
& Wiksell International.
Heldner C (1992) Une anarchiste en camisole de force. Fifi Brindacier ou la métamorphose française de Pippi Langstrump. La Revue des Livres pour Enfants 1992: 65-71.
Heldner C (1993a) Fifi Brindacier eller Pippi Långstrump i fransk tvångströja. In: Söhrman I ed. La culture dans la langue. Pp 49–70, Acta Universitatis Umensis, Umeå Studies in the Humanities 112, Stockholm:
Almqvist & Wiksell International.
Heldner C (1993b) Pippi Långstrumps äventyr i Frankrike. Opsis Kalopsis 3:56–61.
Heldner C (1995) Översättaren med rödpenna och pekpinne. Om den franska versionen av Pippi Långstrumpböckerna. In: Linnarud M et al. eds. Språk och fiktion. Pp 265-288, Högskolan i Karlstad,
Centrum för språk och litteratur.
Heldner C (2004) Hur Pippi Långstrump slapp ur sin franska tvångströja. Barnboken, Svenska barnboksinstitutets tidskrift 27(1):11–21.
Klingberg G ed. (1978) Children’s books in translation: the situation and the problems: proceedings of the Third symposium of the International research society for children’s literature, held at Södertälje, August 26-29, 1976. Stockholm:
Almqvist & Wiksell.
Klingberg G (1986) Children’s Fiction in the Hands of the Translators. Studia psychologica et paedagogica, Series
altera 82, Malmö: CWK Gleerup.
Kåreland L [1994] (2011) Möte med barnboken. Stockholm: Natur och kultur.
Lévêque M (2007) Comptes rendus des ateliers, Séance 2. In: Chevrel Y ed. Enseigner les œuvres littéraires en traduction, collection Les Actes de la Dgesco, CRDP de Versailles,
<http://media.eduscol.education.fr/file/Formation_continue_enseignants/56/8/actes_oeuvres_en_ traduction_109568.pdf>.
Lévêque M (2015) Panorama de la recherche en littérature de jeunesse en France, 2013-2014. In: Scherer, L & Issler R eds. Kinder- und Jugendliteratur der Romania. Impulse fur ein neues romanistisches Forschungsfeld,
Frankfurt: Peter Lang, <https://hal.archives-ouvertes.fr/hal-01119063>. Nières-Chevrel I (2009) Introduction à la littérature de jeunesse. Paris: Didier Jeunesse.
Nord C (2003) Proper Names in Translations for Children: Alice in Wonderland as a Case in Point. Meta
48(1–2):182-196, <http://id.erudit.org/iderudit/006966ar>.
O’Sullivan E [2005] (2009) Comparative Children’s Literature. Abingdon: Routledge.
Oittinen R (2000:) Translation for Children. New York: Garland.
Reiss K (1982) Zur Übersetzung von Kinder- und Jugendbüchern. Theorie und Praxis. Lebende Sprachen
27:7–13.
Servoise S (2010) La littérature pour la jeunesse : une école de vie ? Introduction. Raison publique 13:283–
292.
Shavit Z (1986) Poetics of Children’s Literature. Athens: University of Georgia Press.
Tabbert R (2002) Approaches to the translation of children’s literature. Target 14(2):303-351.
Toury G (1980) In Search of a Theory of Translation. Tel Aviv: The Porter Institute for Poetics and Semiotics.
Toury G (1995) Descriptive Translation Studies and Beyond. Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins.
Toury G (2012) Descriptive Translation Studies – and Beyond. Revised edition, Amsterdam/Philadelphia: John
Benjamins.
Externa länkar i alfabetisk ordning
<http://lajoieparleslivres.bnf.fr/masc/integration/JOIE/statique/pages/07_nous_connaitre/071_joie_pa
<http://lajoieparleslivres.bnf.fr/simclient/consultation/binaries/stream.asp?INSTANCE=JOIE&EIDM
PA=PUBLICATION_8693 (recension i tidskriften La Revue des Livres Pour Enfants)>.
<http://magasindesenfants.hypotheses.org/ (fransk förening Afreloce)>.
<http://sbi.kb.se/sv/Forskning/Pagaende-forskning-/ (information om pågående forskning vid SBI) <http://strenae.revues.org/ (tidskrift från Afreloce)>.
<http://sv.wikipedia.org/wiki/Pippi_L%C3%A5ngstrump (wikipediasida om Pippi Långstrump)>.
<http://www.crlc.paris-sorbonne.fr/FR/Page_axe_recherche.php?P1=9 (pågående arbete om
översättningar till franska)>.
<http://www.institutperrault.org/ (Institut Charles Perrault)>.
Plúpp fer til Íslands
12– 100 år av svensk barnboksexport till sagoön
Martin Ringmar
Lärare i svenska och doktorand i nordiska språk, Lunds universitet
Abstract
Artikeln ger en översikt över Svensk barn- och ungdomslitteratur (SBL) på Island från Fältskärns berättelser till Alfons Åberg, dels statistiskt i jämförelse med andra källspråk, dels i en analys av utgivningstrender och översättarprofiler. Ett första större uppsving fick SBL på 1940-talet, främst med traditionella pojk- och flickböcker, men även Astrid Lindgren översattes tidigt (isländska Pippi var faktiskt först i världen!). Efter 1970 skedde såväl en kvantitativ ökning som en kvalitativ förändring mot samtida och ibland ”problemdebatterande” SBL, något som också påverkade den isländska barnlitteraturen i liknande riktning. För dem som inte uppskattade detta blev SBL nära nog synonymt med indoktrinering, vilket 1978 ledde till en animerad debatt om Sven Wernströms Kamrat Jesus (efter att Islands biskop m.fl. fördömt boken). Mot utgivningstrenderna svarar tre typiska översättargenerationer: först framstående kulturpersonligheter vilka översatte Topelius, sedan en ”folkskollärarelit” som översatte pojk- och flickböcker, därpå 1970-talets ”vänsterelit” som introducerade samtida SBL. Från och med 70-talet besitter översättarna efterhand större kunskaper om svenska förhållanden, och flera av dem har bott i Sverige. SBL har idag fortsatt en stark ställning, inte minst tack vare bilderböcker för små barn; särskilt uppskattad är Alfons Åberg, där Island är det tredje största mottagarlandet.
Nyckelord
Island, reception av svensk barnlitteratur, översättarprofiler, översättargenerationer
Svensk barn- och ungdomslitteratur (hädanefter SBL) har översatts till isländska i mer än ett sekel, delvis och tidvis med framgång. Här är avsikten att beskriva denna export dels statistiskt, dels i viss mån även vad beträffar trender och översättarprofiler.13 Siffrorna har hämtats från den isländska
nationalbibliografin Gegnir, med följande sökkriterier: ”barnlitteratur” (BL), ”översättning från svenska”, ”böcker”, samt språk ”isländska” (sökningen gjord i februari 2015). De drygt 30 posterna före 1945 har detaljgranskats och vissa rättelser gjorts; t.ex. inkluderas Fältskärns berättelser, även om Gegnir inte BL-klassar den fullständiga utgåvan (men däremot en tidigare delutgåva), och ett par fall av felaktig BL-klassificering har rensats ut (bl.a. Per Hallströms novell ”Det stumma”, särtryck på isländska 1917).14 Sådana inkonsekvenser och fel torde finnas i alla större bibliografier.
12 Plupp reser till Island av Inga Borg (svenska 1972; isländska 1976).
13 De biografiska upplysningarna om översättarna har tagits från verk som Íslenzkir samtíðarmenn, Íslenzkt skáldatal och
Samtíðarmenn, samt från dödsrunor m.m. i dagspress.
14 Att i detalj granska samtliga drygt 500 SBL-poster var inte möjligt inom ramen för den här studien; att gränsen
Ännu osäkrare som källa för SBL-export är Libris, som enbart rymmer översättningar som finns vid svenska bibliotek. Det betyder att de fall där Libris helt saknar översättningar – t.ex. Gottfrid L. Sjöholms Karl-Anders sommarresa (svenska 1931; isländska 1936) – eller när den isländska är Libris’ enda – densammes Karl-Anders vinterresa (1928; 1935) – inte kan tas till intäkt för att de isländska översättningarna är de enda existerande (även om så naturligtvis kan vara fallet).
I Tabell 1 redovisas barnboksutgivningen på Island t.o.m. 2014, i original och i översättning från de fem största källspråken.15 I början på 1900-talet utkommer några enstaka titlar per år, varefter
en viss ökning sker under 1930-talet och en mångdubbling på 40-talet (detta gäller även vuxenlitteratur). Från och med 30-talet är engelska ohotat som största källspråk med en andel på 30–40%.
Tabell 1. Barnböcker på isländska.16
Period isl. orig. da sv no eng ty ∑:
–1899 4 1 1 1 5 1 13 1900–09 6 2 617 2 7 3 26 1910–19 11 2 4 2 9 5 33 1920–29 8 11 3 5 9 9 45 1930–39 30 18 10 11 31 6 106 1940–49 71 69 39 37 142 11 369 1950–59 82 68 13 41 139 27 370 1960–69 90 86 48 66 216 55 561 1970–79 133 68 84 50 302 64 701 1980–89 286 106 98 38 341 65 934 1990–99 338 111 117 24 347 43 980 2000–09 479 30 84 15 690 53 1351 (2010–14) (401) (10) (30) (7) (372) (29) 849 Summa: 1939 582 537 299 2616 373 6338 Källa: Gegnir Sagoringsbedrift
SBL på Island fick en ståtlig start med Zacharias Topelius’ Fältskärns berättelser i sex band 1904–09 (tidigare delvis publicerad i Winnipeg 1893 och i Köpenhamn 1898). Nu kan det invändas att Topelius’ ringsaga/sagoring inte självklart bör klassificeras som BL, även om det är vanligt idag (så t.ex. i Libris). Och Sögur herlæknisins har förvisso ett ”vuxet tilltal” med sitt långa översättarförord, som tar upp förryskningspolitiken i Finland och det nyligen timade mordet på generalguvernör Bobrikov. Men det är väl omvittnat att verket lästs också av barn, bl.a. av Halldór Laxness, som något tillspetsat hävdat att ”barnböcker var ett okänt begrepp på Island när jag växte upp” (1979 s. 121). Barnen läste vuxenböcker.
15 Översättningarna från franska tycktes först vara fler än de från både tyska och norska, men de består till mer än
hälften av tecknade serier (280/485), vilkas andel är försumbar för övriga källspråk (t.ex. en var för tyska och norska).
16 Siffrorna inkluderar nytryck och nyöversättningar. Andelen BL av skönlitterära översättningar från respektive
källspråk: danska 45%, svenska 37%, engelska 35%, norska 33%, tyska 33%.
Vid förra sekelskiftet var Island en fattig och fåtalig nation med knappt 80000 invånare, som mäktade ge ut endast något tiotal skönlitterära titlar per år.18Sögur herlæknisins var alltså en bedrift
för dåtida förhållanden, vilken inte blir mindre av att översättningen är en av få kompletta.19 Den
utfördes av poeten och nationalsångstextförfattaren Matthías Jochumsson (1835–1920), som även i övrigt var en produktiv översättare av bl.a. Shakespeare, Byron, Runeberg och Tegnér. Han åtnjöt också som förste islänning statligt författarstipendium (genom att befrias från prästtjänstgöring med bibehållen lön), och hans hem i Akureyri på nordlandet är idag museum. Han hade sålunda en ställning jämförbar med Topelius’ i Finland.
De tre första SBL-titlarna var alla av Topelius, och de två övriga översättarna tillhörde även de ”kultureliten”. Prästen och författaren Friðrik Friðriksson (1868–1961), som bearbetade Naturens bok (del I, 1910), grundade såväl isländska KFUM (motsvarande engelska YMCA) som en fotbollsklubb och en manskör (båda ännu verksamma); en staty i centrala Reykjavik vittnar om hans betydelse. Topelius’ Sagor kom ut 1919 i översättning av läkaren Sigurður J. Jóhannesson (1868–1956), som 1897 startade barn- och ungdomstidningen Æskan (’ungdomen’; nedlagd 1994) och 1934 barntidningen Baldursbrá (’baldersbrå’) i Winnipeg.
Mycket kan hända20
Sedan dröjer det till 1928 innan nästa SBL-titel publiceras (del I av Nils Holgerssons underbara resa). Island var då sedan tio år åter en suverän stat, om än i personalunion med Danmark, och statt i snabb utveckling. Reykjavik framstod alltmer som självklart centrum för isländsk kultur, vilket inte alltid varit fallet tidigare, då olika orter såväl inom- som utomlands periodvis gjort staden rangen stridig.21 De översättare som nu framträdde tillhörde en ”folkskollärarelit”, utbildade vid
seminariet i Reykjavik och ofta knutna till den för sin progressiva pedagogik kända Austurbæjarskóli där (grundad 1930). Flera av dem skrev även BL i original (och/eller läromedel) och några blev senare rektorer och också ledande i föreningslivet, t.ex. inom nykterhets-, idrotts- och scoutrörelsen.
Av 27 SBL-titlar 1928–45 stod Ísak Jónsson (1898–1963) för åtta, av bl.a. Jeanna Oterdahl, Hugo Forsberg och Maja Jäderin-Hagfors. Han arbetade en tid vid Austurbæjarskóli men grundade också en egen skola, som ännu finns kvar. En annan välkänd pedagog och rektor var Guðjón Guðjónsson (1892–1971, gift med BL-författarinnan Ragnheiður Jónsdóttir), som översatte t.ex. Jäderin-Hagfors, Mollie Faustman och Edith Unnerstad. Den mest profilerade torde annars vara läraren Helgi Hjörvar (1888–1965), sedermera anställd vid radion, där han läste upp egna översättningar av bl.a. Hamsun och Undset. Han var engångsöversättare från svenska men valde med omsorg (Bombi Bitt och jag).
Med några undantag är översättningarna på 1930- och 40-talen samtida (publicerade 2–15 år efter originalet), och nästan alla är antingen pojk- eller flickböcker. En småbarnsbok är dock Kung Fläskpannkaka, barnen Plätt och jätten Brummelibrum av Gerda Ghobé, som kom ut 1947 (återutgiven
18 Av en total utgivning på cirka 80 prosaböcker 1900–09 (original och översatt) utgör de sex banden av Sögur
herlæknisins ungefär 7,5% (mätt i antal sidor troligen närmare 15%). Delarna 1–3 återutgavs 1955–57, och dessutom
har del 1 nyöversatts (1947) av den kände poeten Tómas Guðmundsson (1901–83).
19 Enligt den senaste Topilius-bibliografin (Lunelund-Grönroos 1954) finns det, förutom den isländska (och finska),
kompletta översättningar till danska (1880–82) och engelska (1883–84).
20 Mycket kan hända av Lisa Högelin (svenska 1940; isländska 1949).
21 T.ex. hade delar av Sögur herlæknisins som nämnts kommit ut i Winnipeg och Köpenhamn och den kompletta
1991) i översättning av teologen och läraren Freysteinn Gunnarsson (1892–1976), som också översatte två av Eurén-Berners böcker om Fröken Sprakfåle (1948 och 1949) och senare även ett par av Sivar Ahlrud.
De tidigare översättarna tycks i allmänhet inte ha haft någon närmare kontakt med Sverige och svenska, även om de naturligtvis behärskade danska (flera av dem hade bott i Danmark), och då ansågs man också kunna svenska (jfr Laxness 1980 s. 41). Vid den här tiden var det heller inte självklart att man översatte från svenska, utan förlagan kan ha varit en annan översättning – förmodligen oftast den danska – utan att detta anges i paratexten (eller ens sågs som ett problem).22
Länge var översättarna alla män, men 1948 kom Disa Netterström-Jonssons Britt gifter sig i översättning av Maja Baldvins (1907–78), som annars mest översatte vuxenlitteratur, och året därpå översatte Sigríður Ingimarsdóttir (1923–2008) Jäderin-Hagfors’ Flickorna på Uppåkra.23 Ingendera
gjorde någon ytterligare SBL-översättning.
Pippi som pirat
SBL tog del i den allmänna efterkrigsexpansionen och 1945–50 utkom 33 titlar, varav åtta enbart 1946. Den 13 mars samma år sjösätter den största dagstidningen (Morgunblaðið) en följetong skriven i ”nyskapande anda”, vars huvudperson är full av ”roliga och otroliga infall [och] synnerligen stark” och lystrar till namnet ”Lóa Langsokkur”.24 Detta är med all sannolikhet den första publicerade
översättningen av Pippi Långstrump, vilken utkommit drygt tre månader tidigare (de andra översättningarna från 1946 – den danska, finska och norska – kom ut vid årets slut). Mindre hedrande för Island är att det torde röra sig om en piratutgåva, låt vara ”legal” (Island anslöt sig till Bernkonventionen först 1947), något som tillsammans med följetongsformen kan förklara den snara publiceringen. Denna isländska ”tjuvstart” verkar för övrigt helt ha undgått den bibliografiska forskningen (t.ex. Kvint 2002 och Surmatz 2005).
Pippi Långstrump kom sedan i bokform 1948 – nu betitlad Lína Langsokkur – i en ny översättning som av någon anledning gjorts från norska, vilket ej framgår av paratexten (jfr Surmatz 2005 s. 223).25 Sedan följde Pippi Långstrump går ombord (1949) och Pippi Långstrump i Söderhavet (1950), alla
tre i översättning av läraren och journalisten Jakob Ó. Pétursson (1907–77), vilken liksom förlaget var verksam i Akureyri.26
I övrigt fortsatte utgivningen av flick- och pojkböcker fram till början av 1950-talet, då SBL minskade kraftigt – detta i motsats till övriga källspråk (se tabell 1) – och åren 1952–58 kom endast tre titlar ut: två Kalle Blomkvist och en inom det ”frireligiösa kretsloppet” (Ella Olssons Freddys äventyr, utgiven av Filadelfia). Vad än orsaken till svackan var, tycks de traditionella flick- och
22 Ett möjligt exempel är Gustaf Bolinders I guldbaggens spår (1935), vars isländska titel Borgin leyndardómsfulla (1948)
överensstämmer med den danska (Den hemmelighedsfulde Stad, 1943), men översättningarna måste förstås jämföras
för att nå full visshet.
23 Sigríður Ingimarsdóttir var språklärare (danska, engelska), aktiv inom kvinnorörelsen och en förkämpe för de
handikappades rättigheter (Morgunblaðið 5/5 2008).
24 Översättningen, som är anonym, gick i 81 avsnitt t.o.m. 29/6 1946. Citaten här – och hädanefter – ur isländska
källor har översatts av mig.
25 De två första sidorna i Lína Langsokkur (1948) innehåller ett 15-tal uppenbara fall av påverkan från Pippi Langstrømpe
(1946). Det mest påfallande ingreppet är att ”ingen kunde tvinga henne att äta fiskleverolja” (Lindgren 1945 s. 5) ändrats till ”spise leverpostei” (Lindgren 1946 s. 9), vilket lär ha gjorts för att inte norska barn skulle få aversion mot fiskleverolja (Surmatz 2005 s. 293f).
26 En intressant företeelse, som inte kan undersökas här, är den livaktiga SBL-utgivningen i Akureyri 1946–49: 12
pojkböckerna efterhand ha tett sig mindre intressanta, även om en viss (ny)utgivning fortsatte fram till 1970-talet.27
Bortsett från Astrid Lindgren dominerades 1960-talet av Sid Rolands Lille Pip-böcker (åtta titlar 1960–71) i översättning av Jónína Steinþórsdóttir (1906–98), som också översatte fem av Lindgren (tre Kati-böcker, en Emil och en Bullerbyn), samt av Ivar Ahlstedts pojkdeckare Sigge Flod (fyra titlar 1967), översatta av Þorlákur Jónsson (1900–75). 1965–66 återutgavs två Kulla-Gulla-böcker (från 1945 respektive 1951), vilket ledde till att ytterligare två översattes (1968 och 1970). År 1969 kom så den första Mumin-boken, Trollvinter, vilken följdes av ytterligare tre 1970–72, alla i översättning av Steinunn S. Briem (1932–74), som för dem fick ta emot Reykjaviks stads kulturpris 1973.
Utflykt till verkligheten28
I slutet av 1972 utkom på Island såväl Christina Söderling-Brydolfs Magisterns dotter – berättelse för flickor (svenska 1949) som Kerstin Thorvalls Peter möter Cecilia (1970), vilket illustrerar ett ”paradigmskifte”: från gammaldags flick- och pojkböcker till direktkontakt med aktuell (och nutidsorienterad) SBL. Året därpå dyker många nya namn upp, vilka sedan dominerar återstoden av decenniet, som t.ex. Maria Gripe, Max Lundgren, Ulf Löfgren, Sven Wernström och Gunilla Wolde. Det är frestande att se denna vändning som en direkt följd av den (femte) nordiska konferensen för barn- och ungdomsboksförfattare i Reykjavik i juni 1972, där de 37 svenskarna utgjorde den största delegationen vid sidan av värdlandets.29 En annan mer generell förklaring är
att Sverige vid denna tid blivit ett viktigt utvandringsland för islänningar, fullt i nivå med Danmark (jfr Garðarsdóttir 2012), och att kunskaperna om SBL därmed efterhand blev större på Island. Under 1970-talet ökade svenskan också sin relativa andel och passerade danska (och norska) som det näst största källspråket (se tabell 1), vilket sker framförallt tack vare bilderböcker för mindre barn. Det är nu Emma, Totte, Max, Ludde, Albin m.fl. reser till Island. Liksom Plupp.
För att urskilja småbarnsböckernas andel har kriteriet ”romaner” lagts till, och som tabell 2 visar översattes 1970–99 fler BL-titlar totalt sett från svenska än danska medan de danska romanerna (= ungdomsböckerna) förblev fler.30 (Efter sekelskiftet 2000 har det svenska ”övertaget” snarast
förstärkts, se tabell 1.)
Tabell 2. Översättningar av skandinavisk BL till isländska.
Period sv /romaner da /romaner no /romaner
1900–69 118 (68) 256 (191) 164 (135)
1970–99 299 (86) 285 (100) 112 (68)
Summa: 417 (154) 541 (291) 276 (203)
Källa: Gegnir
27 I Sverige var 1950-talet däremot flickbokens storhetstid mätt i antal titlar (Theander 2006 s. 434).
28 Utflykt till verkligheten av Inger Brattström (svenska 1974; isländska 1981).
29 Jfr Norge 13 delegater, Danmark 10, Finland 3, Färöarna 1 (Menntamál 1972 s. 156).
30 Klassificeringen ”unglingabækur” (’ungdomsböcker’) börjar användas regelbundet först från 1970-talet. Hela
Gegnir innehåller 9802 barnböcker på isländska och 601 ungdomsböcker; samkörning av båda kriterierna ger 499 titlar, vilket visar att de flesta ungdomsböcker också taggats som barnböcker. ”Ungdomsböcker” + ”romaner” ger 354 poster, vilket minskas till 301 om man lägger till ”barnböcker”, medan enbart ”barnböcker” + ”romaner” ger 2617 poster.
Totte går till doktorn (isländska 1974) i all ära men den arketypiska 70-talstiteln är snarare Dr. Gormanders revolutionsromantiska När barnen tog makten (isländska 1973), en bok som ”aldrig hade skrivits på 2010-talet. Och hade den skrivits, hade den inte getts ut. Och hade den getts ut, hade den inte lästs” (Lind 2012 s. 60). Och hade aldrig översatts till isländska? Översättare var den blott 20-åriga Olga Guðrún Árnadóttir, som väl illustrerar vänstervågens översättartyp med ett efterhand betydande eget kulturellt kapital – i hennes fall bl.a. som vissångerska – men med begränsad verksamhet som översättare.
I denna kulturella ”vänsterelit” återfinns också framgångsrika akademiker, av vilka tre varit isländska lektorer i Sverige: Njörður P. Njarðvík (1936–), Þorleifur Hauksson (1941–) och Heimir Pálsson (1944–), vilka nöjt sig med enstaka, men viktiga, verk (= Astrid Lindgren); Heimir Pálsson t.ex. enbart Mio, min Mio. Þorleifur Haukssons översättningar av Bröderna Lejonhjärta (fem upplagor 1976–2012) och Ronja rövardotter (sju upplagor 1981–2012) hör till de mest omt(r)yckta SBL-titlarna på Island. En annan akademiker, och ledande BL-forskare, är Silja Aðalsteinsdóttir (1943–), som översatt Vi på Saltkråkan (1979) och nyöversatt Lillebror och Karlsson på taket (2005). Inte sällan finns kopplingar till vänsterförlaget Mál og menning, som dominerat SBL-utgivningen från slutet av 70-talet (166 av 371 titlar 1977–), t.ex. var Þorleifur Hauksson redaktör där i sex år och Silja Aðalsteinsdóttir redigerade under flera år förlagets tidskrift (Tímarit Máls og menningar).
Till gruppen hör också välkända författare, exempelvis Vilborg Dagbjartsdóttir (1930–) – länge lärare vid Austurbæjarskóli – som bl.a. översatt Lindgrens Emil-böcker och Maria Gripes Hugo, Þorsteinn frá Hamri (1938–), som enbart översatt bilderböcker (16 titlar, t.ex. Pettson), Böðvar Guðmundsson (1939–), som översatt en titel var av Astrid Lindgren och Tove Jansson, samt Þórarinn Eldjárn (1949–). Den sistnämnde bodde nästan hela 1970-talet i Sverige och översatte då tre av Sven Wernströms ungdomsböcker, men har för övrigt endast gjort två mindre SBL-titlar (och viss vuxenlitteratur, framförallt Göran Tunström).
Det brukar vidare hävdas att skandinavisk barnlitteratur påverkade den inhemska i en mer realistisk och samtidsfokuserad riktning (Tryggvadóttir 2006 s. 226f), vilket Guðrún Helgadóttirs böcker om tvillingarna Jón Oddur och Jón Bjarni är kända exempel på (Jakobsson 2005). För dem som inte uppskattade denna (vänster)vridning blev epitetet ”svensk” närmast synonymt med indoktrinering och osund problemfixering. Den här ”kulturkampen” kulminerade 1978 när Sven Wernströms ungdomsroman Kamrat Jesus fördömdes av såväl alltingsledamöter som Islands lutherske respektive katolske biskop, vilka uppmanade ”alla ofördärvade människor, särskilt föräldrar och lärare, att gemensamt skydda barnen mot detta och annat gift, som bokförläggare finner för gott att erbjuda dem” (Morgunblaðið 10/12 1978). Inte minst torde det ha varit illustrationen av Jesus i säng med en barbröstad Maria Magdalena som satte känslorna i svallning. Översättningen av Félagi Jesús hade fått bidrag från Nabolandsstøtten och man menade att Nordiska rådet därigenom ägnade sig åt subversiv verksamhet på Island (när boken ett år senare kom ut på färöiska ledde det till en liknande debatt).31
I efterhand framstår denna upprördhet som oproportionerlig i förhållande till föremålet för den; ”en synnerligen obetydlig bok”, som dess översättare Þórarinn Eldjárn senare konstaterade (Morgunblaðið 10/6 1990). Som alltid i sådana fall innebar fördömandet storartad gratisreklam och boken sålde slut och lånades mycket på biblioteken under en period. Men bara av vuxna, den tilltänkta målgruppen läste den inte (Gísladóttir 2008).
31 Det nordiska översättningsstödet (inrättat 1975) har generellt varit viktigt för SBL på Island, då det särskilt gynnat
Hur gick det sen?32
SBL har fortsatt att hävda sig väl på Island även efter att de politiska konnotationerna klingat av. Moderna klassiker som Astrid Lindgren och Tove Jansson kommer ut i nya upplagor eller nyöversättningar och enstaka äldre luckor har täppts till, som t.ex. Elsa Beskows Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin (översatt av Vilborg Dagbjartsdóttir 1991).
I övrigt torde det delvis vara tillfälligheter som gjort somliga böcker särskilt uppskattade. I viss särklass står Alfons Åberg – naturaliserad som ”Einar Áskell” – där Island är det tredje största mottagarlandet mätt i antal titlar (enligt Libris). Totalt har 24 Alfons-böcker kommit ut (+ åtta nytryck) och framgången beror säkert till viss del på översättaren Sigrún Árnadóttir (1927–), som också nyöversatt Pippi Långstrump-böckerna m.m. Med sin långa verklista och tydliga barnboksinriktning representerar hon en mer professionell översättartyp än ”vänstereliten”.33 En
annan flitig SBL-översättare sedan 1990-talets början är Jón Daníelsson (1949–), som bott många år i Sverige och bl.a. översatt Anders Jacobssons och Sören Olssons böcker om Bert och Sune, vilka samtliga utkommit på isländska.
Och hur gick det för Plupp, den enda (?) svenska barnboksfigur som faktiskt besökt Island? Ja, i motsats till Alfons Åberg åkte han hem igen (precis som i boken); bara två av 25 böcker har översatts (inga nytryck) och Plupp är idag helt okänd på Island. Einar Áskell däremot vet ”hvert mannsbarn” (’varje människobarn’) vem det är.
Referenser
Combüchen S (1999) Vår gemensamma nordiska litteratur. In: Rönström T ed. En nordisk litteraturskatt. Nabolandsstøtten 25 år. Pp 8–13, København: Nordiska Ministerrådet.
Garðarsdóttir Ó (2012) Fólksflutningar til og frá Íslandi 1961–2011 með áherslu á flutninga á samdráttarskeiðum.
Rapport utarbetad för välfärdsministeriet, <http://www.velferdarraduneyti.is/media/rit-og-skyrslur2012/Folksflutningar_03042012.pdf>, läst 23/11 2014.
Gísladóttir Þ (2008) Af umdeildri barnabók. Þriggja áratuga gamlar deilur rifjaðar upp. Börn og menning 23:15–
16.
Íslenzkir samtíðarmenn I–II, Guðnason J & Haraldson P eds. Rekjavík 1965/1967.
Íslenzkt skáldatal I–II, Pétursson H & Sæmundsson H. Reykjavík: Bókaútgáfa Menningarsjóðs og
Þjóðvinafélagsins 1973/1976.
Jakobsson Á (2005) Að kunna sér hóf í alvörunni. Þegar nútíminn kom með tvíburum inn í íslenskar barnabókmenntir. In: Þórarinsdóttir B & Dagný Kristjánsdóttir D eds. Í Guðrúnarhúsi – greinasafn um bækur Guðrúnar Helgadóttur. Reykjavík: Bókmenntafræðistofnun Háskóla Íslands/Vaka-Helgafell.
Kvint K (2002) Astrid världen över. En selektiv bibliografi 1946–2002. Stockholm: Kvint.
Laxness H (1979) På tunet därhemma. Öv. Knutsson I. Stockholm: Norstedts.
Laxness H (1980) Ung var jag fordom. Öv. Knutsson I. Stockholm: Norstedts.
Lind K (2012) Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev. Malmö: Roos & Tegnér.
Lindgren A (1945) Pippi Långstrump. Stockholm: Rabén & Sjögren.
Lindgren A (1946) Pippi Langstrømpe. Öv. Braarvig H. Oslo: Damm.
32 Hur gick det sen? av Tove Jansson (svenska 1952; isländska 1992/2014).
33 Sigrún Árnadóttir hade kontakter med ”vänstereliten” genom sin make, litteraturvetaren och sagoforskaren Óskar
Halldórsson (1921–83). Det var t.ex. Þorleifur Hauksson på Mál og menning som erbjöd henne den första Alfons-boken 1980, vilket blev början på hennes långa översättargärning (telefonintervju 12/10 2014).
Lunelund-Grönroos B (1954) Zachris Topelius’ tryckta skrifter. Bibliografisk förteckning. Helsingfors:
Söderströms.
Menntamál 45:4 (1972) Fimmta þing norrænna barna- och unglingabókahöfunda í Reykjavík. Pp 156–157.
Samtíðarmenn – upplýsingar um ævi og störf tvö þúsund Íslendinga, Kristinsson VG ed. Reykjavík: Vaka-Helgafell
1993.
Surmatz A (2005) Pippi Långstrump als Paradigma. Die deutsche Rezeption Astrid Lindgrens und ihr internationaler Kontext. Beiträge zur Nordischen Philologie 34, Tübingen/Basel: A. Francke Verlag.
Theander B (2006) Älskad och förnekad. Flickboken i Sverige 1945–65. Skrifter utgivna av Svenska
barnboksinstitutet 92, Göteborg/Stockholm: Makadam förlag.
Tryggvadóttir M (2006) Íslenskar barnabækur eftir 1970. In: Thorsson GA ed. Íslensk bókmenntasaga V. Pp 313–
Svenska barnböcker i Japan
Masako Hayakawa Thor
Akademin för humaniora och medier, Högskolan Dalarna
Abstrakt
Först ges en historisk tillbakablick över utgivning av utländska barn- och ungdomsböcker i Japan. Därefter fokuseras på utgivningen av svenska barnböcker i Japan. Hittills har fler än 600 barnbokstitlar utgivna på svenska getts ut i Japan. Även finlandssvenska böcker har då räknats in. Sedan Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige först kom ut i Japan 1918, dröjde det länge innan en första utgivningsvåg under 1970-talet då 67 titlar utgivna på svenska översattes. De flesta var av Astrid Lindgren och Tove Jansson. En andra utgivningsvåg kom under 1990–2000-talen då ca 200 titlar översattes per decennium. Det stora genombrottet kom tack vare översättarnas stora engagemang för att introducera svenska barnböcker i Japan. Det var översättarnas förtjänst att de japanska bokförlagen fick upp ögonen för svenska barnböcker av andra författare än Astrid Lindgren. Svenska barnboksförfattare har blivit så populära att de till och med kan komma ut med sina böcker först i Japan och sedan återimportera dem till Sverige. Klassiker såsom Pippi Långstrump har översätts om och om igen för att anpassas till nya generationer av läsare. Å andra sidan finns det populära barnböcker i Sverige, såsom Alfons-böcker av Gunilla Bergström och Loranga, Masarin och Dartanjang av Barbro Lindgren, som inte fungerat i Japan pga. skillnader i sociala bakgrunder och uppfattning av humor. För att svenska barnböcker även i framtiden ska nå japanska läsare behövs eldsjälar som är översättare med litterära talanger.
Nyckelord
Svenska barn- och ungdomsböcker, bokförlag, Japan, översättning, översättare
Hur kommer det sig att barn i Japan har fler än 600 titlar av svenska barnböcker (både barn- och ungdomsböcker om inget specifikt anges) i japansk översättning att välja mellan? Varför ges inte bara klassiska och världsberömda verk såsom Pippi Långstrump och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige ut i Japan, utan även verk som den klassiska bilderboken Pelle Snygg och barnen i Snaskeby (1896) av Ottilia Adelborg hundra år senare och nya böcker av Ulf Stark till och med innan de publiceras i Sverige?
En översikt över publicerade böcker i Japan
Antalet nyutgivna boktitlar i Japan har stadigt stigit sedan 1950-talet. År 2004 publicerades 77 000 nya titlar (Statistics Bureau of Japan) i Japan som har 127 miljoner invånare. Antal nyutgivna barnböcker har ökat från ca 1100 titlar under 1960-talet till 4650 titlar 2004. Enligt en undersökning om genrer av det totala antalet nyutkomna barnbokstitlar i Japan (Shiozaki, 2009), var
ungdomslitteratur störst under 1960-1970-talen (46 % 1965-74), men sedan blev bilderböcker störst under 1990-2000-talet (42 % 1995-2004). Faktaböcker har legat konstant på ca 20-30% och tecknade serier har legat konstant på ca 5-20 %. Stora delar av översatta böcker från andra språk har alltid varit ungdomslitteratur och bilderböcker, och mer sällan faktaböcker (Shiozaki, 2009). Av de utgivna barnböckerna, hade andelen översatt utländsk ungdomslitteratur en topp och omfattade mer än 50 % av de nyutgivna ungdomslitteraturtitlarna under 1955-1974, och andelen översatta bilderböcker hade en topp och omfattade ca 40 % av de nyutgivna bilderbokstitlarna under 1965-1974 (Shiozaki, 2009). Därefter har andelen av dessa sjunkit. Under tidsperioden 2005-2008 låg andelen översatta utländska ungdomslitteraturtitlar på 38 % och andelen översatta utländska bilderbokstitlar på 31 % (Shiozaki, 2009). Den största andelen källspråk av översatta böcker (samtliga böcker för både barn och vuxna under 1978-2008) i Japan är engelska (77 %) som därmed är totalt dominerande. Därefter följer franska (8 %), tyska (7 %), ryska, kinesiska, italienska, koreanska, spanska. och svenska (0,46 %). Svenska är därmed det nionde största källspråket bland 104 källspråk till översatta böcker i Japan (Index translationum - UNESCO).
En historisk överblick över barnböcker översatta till japanska
Den första utländska barnbok som översattes till japanska var Robinson Kruse av Daniel Defoe vilken gavs ut 1857 i Japan. Boken översattes dock inte från originalspråket engelska utan från holländska. Japan var ett slutet land i ca 215 år fram till 1854 och hade ingen förbindelse med något annat land än Holland. Det fanns därför bara översättare från holländska att tillgå. Efter att Japan öppnat sig igen fick den japanska eliten möjlighet att studera utomlands och de lärde sig språk, kultur och vetenskap. Böcker, inklusive barnböcker från andra länder, började introduceras i Japan. Som exempel kan nämnas Little Lord Fauntleroy av Frances Hodgson Burnett (engelska 1886, japanska 1891) och Två års ferier av Jules Verne (franska 1888, japanska 1896). Dessa ansågs vara av mycket hög kvalitet då översättarna översatte exakt det som beskrevs i originaltexterna utan att förkorta eller anpassa texten för läsare i Japan. Detta i kontrast till översättningar av barnböcker i början av 1900-talet där adaptation blev allt vanligare, t.ex. genom att döpa personerna till japanska namn eller att förenkla och förkorta berättelser.
I början av 1900-talet gavs flera exklusiva bokserier ut av utländsk ungdomslitteratur i flera volymer. Under 1930-talet började barnböcker spridas bland folk i allmänhet och billiga serier av utländsk ungdomslitteratur trycktes i stora upplagor. Många verk som ingick i de bokserierna har översatts om och om igen och läses som klassiska verk än idag, bl.a. Gullivers resor, Skattkammarön, Alice i Underlandet och Peter Pan från Storbritannien, The Prince and The Pauper och Tom Sawyers äventyr från USA, Samhällets olycksbarn och Hittebarnet från Frankrike, Heart (Cuore) från Italien, Heidi från Schweiz, The Blue Bird (L‘Oiseau bleu) från Belgien, samt Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige från Sverige. Även Tusen och en natt, Färden till Västern, Bröderna Grimms sagor och H.C. Andersens sagor översattes då och är populära än idag.
Efter andra världskriget började nya utländska verk översättas, och nya bokserier i kombination med redan etablerade klassiska verk gavs ut. I de nya verken hittar man bl.a. Vitya Maleev at School and at Home från Sovjetunionen, Dubbel-Lotta från Tyskland, Lille Prinsen från Frankrike och Devatero Pohádek från Tjeckien. Bokförlag som inriktade sig på utgivning av barnböcker ökade under 1960– 70-talen. Flera forskare i västerländsk litteratur bidrog med kunskap och information om prisbelönta barnböcker från andra länder, och fler barnbokförlag satsade på att översätta barnbokslitteratur av hög kvalitet. (Texten under den här rubriken baseras på Fukumoto, 2011)
En historisk överblick över svenska barnböcker i Japan
Enligt en sökning i databasen på National Diet Library (NDL) i Japan (motsvarar Kungliga Biblioteket i Sverige), finns 644 översatta titlar av barnböcker från svenska som källspråk registrerade (sökning den 25 november 2014).
Figur 1. Antal titlar av svenska barnböcker översatta till japanska.
Den allra första svenska barnbok som översattes till japanska var Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige vilken kom ut 1918. Det skulle dröja ända till 1946 tills nästa bok gavs ut. Det var Nils Holgersson men i översättning av en annan japansk översättare. Under 1960–70-talen översattes framför allt böcker av Astrid Lindgren och Tove Jansson. Sökningen i databasen på National Diet Library (NDL) i Japan kunde bara göras på källspråk och inte på böckernas ursprungsländer, vilket betyder att titlar som publicerades på svenska i Finland som Mumin-böckerna, är inräknade i antalet titlar. Några verk skrivna av Astrid Lindgren och Tove Jansson översattes av olika översättare och gavs ut på olika bokförlag i olika versioner. Varje sådan version är inräknad. Animerade filmer baserade på Mumin-böckerna skapades först i Japan och sändes på TV från 1969. Filmerna blev mycket omtyckta och böcker om Mumin översattes och gavs ut. Från slutet av 1980-talet började svenska barnböcker av andra författare än Astrid Lindgren att översättas. Under 1990-talet och 2000-talet översattes ca 200 nya titlar per decennium.
Översättarna: eldsjälar och viktiga aktörer för svenska barnböcker i Japan
Vilka har översatt svenska barnböcker till japanska? De flesta av översättarna av svenska barnböcker fram till 1970-talet var byråkrater, lingvister och litteraturvetare vilka råkade komma i kontakt med svensk litteratur och lärde sig svenska på egen hand i Japan, eller diplomater som varit i Sverige i tjänsten och översatte litteratur i senare delen av sina liv. Den allra första översättningen av Nils Holgersson gjordes av Tetsuzo Kagawa (1888-1968) som var tjänsteman på finansdepartementet. Han fick höra talas om den boken av en tysk som bodde i Japan. Han blev förtjust i boken och började översätta den, och första volymen av serien kom ut 1918. Efter hans bortgång fortsatte hans son översätta den och det blev till slut fyra volymer. De flesta av de svenska barnböcker som kom ut under 1950–60-talen översattes av Yoshi Ozaki (1903-1969). Ozaki var diplomat från 1920-talet och framåt och var i tjänst bl.a. i Sverige, där han lärde sig svenska
1900- 1910- 1920- 1930- 1940- 1950- 1960- 1970- 1980- 1990- 2000- 2010-antal titlar 0 1 0 0 1 4 45 67 43 201 192 90 0 50 100 150 200 250 An ta l t itla r
