Skam, stigma, identitet och eget ansvar : - En kvalitativ studie om frivillig behandling för män som utövar våld i nära relationer

ÖREBRO UNIVERSITET

Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socialt arbete

Examensarbete

Kandidatnivå, 15 högskolepoäng HT 2020

Skam, stigma, identitet och eget ansvar

- En kvalitativ studie om frivillig behandling för män som utövar

våld i nära relationer

Författare: Alicia Lithén och Mikaela Dagheden

SKAM, STIGMA, IDENTITET OCH EGET ANSVAR - EN KVALITATIV STUDIE OM FRIVILLIG

BEHANDLING FÖR MÄN SOM UTÖVAR VÅLD I NÄRA RELATIONER

Alicia Lithén och Mikaela Dagheden Örebro Universitet

Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Socialt arbete

Examensarbete på kandidatnivå, 15 högskolepoäng HT 2020

Sammanfattning

Våld i nära relation är ett utbrett samhällsproblem i hela världen och var tredje kvinna beräknas någon gång under livet bli utsatt för våld som kan få omfattande konsekvenser (WHO, 2013; WHO, 1997). Forskning visar att män som utövar våld mot kvinnor är den vanligast rapporterade formen av våld i nära relation (Donovan & Griffiths, 2015;

Westmarland & Kelly, 2013). Män som utövat våld i nära relation kan söka behandling för sitt våldsutövande på frivillig väg. Det centrala målet med behandlingen är att männen ska ta ansvar för sitt våldsutövande. Samtidigt beskrivs ansvarstagandet vara det svåraste för

männen i behandlingen (Holtrop m.fl., 2017). Syftet med föreliggande studie är att undersöka hur behandlare beskriver ansvaret och hur de arbetar med att få männen att ta ansvar för sina våldshandlingar i nära relationer. Syftet är vidare att undersöka vilka utmaningar det finns för männen att ta ansvar för sina handlingar när det gäller våld i nära relationer. Empirin

samlades in genom semistrukturerade intervjuer med fem behandlare som arbetar inom frivilliga behandlingsverksamheter för män som utövar våld i nära relation. Materialet har analyserats tematiskt utifrån begreppen skam, stigma och identitet. Resultatet visar att

ansvaret påverkas av samhällets syn på män som utövar våld, männens egen motivation samt att skammen är en försvårande faktor för männen att ta ansvar. Vidare belyser studien att ansvarstagandet bör ses som en aktiv process som aldrig slutförs. Slutsatsen som görs är att männens möjligheter att ta ansvar för sitt våld är komplext och inrymmer försvårande faktorer såsom upplevda känslor av skam, upplevelse av stigmatisering och

identitetskonflikter. Slutsatsen är vidare att de frivilliga behandlingarna fyller en viktig funktion för de män som söker hjälp för sin våldsproblematik.

SHAME, STIGMA, IDENTITY AND OWN RESPONSIBILITY - A QUALITATIVE STUDY ABOUT VOLUNTARY TREATMENT FOR MEN WHO COMMIT DOMESTIC VIOLENCE

Alicia Lithén and Mikaela Dagheden Örebro University

School of Law, Psychology and Social Work Social Work

Undergraduate Essay, 15 credits Fall 2020

Abstract

Domestic violence is a widespread societal problem throughout the world and every third woman is estimated to be exposed to violence at some point in her life that can have far-reaching consequences (WHO, 2013; WHO, 1997). Research shows that men who commit violence against women are the most commonly reported form of domestic violence (Donovan & Griffiths, 2015; Westmarland & Kelly, 2013). Men who commit domestic violence can seek treatment for their violence on a voluntary basis. The central goal of treatment is for men to take responsibility for their violence. At the same time, taking responsibility is described as the most difficult for men in treatment (Holtrop et al., 2017). The purpose of the present study is to examine how therapists describe responsibility and how they work to make men take responsibility for their acts of domestic violence. The aim is further to investigate what challenges there are for men to take responsibility for their actions when it comes to domestic violence. The empirics were collected through semi-structured interviews with five therapists who work in voluntary treatment programmes for men who have committed domestic violence. The material has been analyzed thematically based on the concepts of shame, stigma and identity. The results show that responsibility is affected by society's view of men who commit violence, men's own motivation and that shame is a complicating factor for men to take responsibility. Furthermore, the study

highlights that responsibility should be seen as an active process that is never completed. The conclusion that is made is that men's opportunities to take responsibility for their violence are complex and contain complicating factors such as perceived feelings of shame, experience of stigma and identity conflicts. The conclusion is further that the voluntary treatments fulfill an important function for the men who seek help for their acts of domestic violence.

Förord

Vi vill förmedla ett stort tack till våra fem respondenter för att de tagit av sin tid för att delta i vår studie och bidragit med mycket värdefull information. Ert deltagande har varit avgörande för vår studie. Vi vill även tacka vår handledare Odd Lindberg för din professionella

vägledning och det stöd vi fått under studiens gång. Alicia Lithén och Mikaela Dagheden

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

1.2 Problemformulering... 2

1.3 Syfte ... 2

1.4 Frågeställningar ... 3

1.5 Relevans för socialt arbete ... 3

1.6 Uppsatsens disposition ... 4

2. Definitioner av centrala begrepp ... 4

2.1 Våldets relationer ... 4 2.2 Våldets uttryck... 4 2.3 Våldstyper ... 5 3. Tidigare forskning ... 5 3.1 Perspektiv på behandling ... 5 3.2 Behandlingsmetoder i Sverige ... 6

3.2.1 Alternativ mot våld (ATV) ... 6

3.2.2 Icke-våldsgrupp ... 7

3.2.3 Samtal om våld ... 7

3.2.4 Partnerkontakt ... 7

3.3 Utvärdering och kritik ... 8

3.3.1 Effektutvärdering av svenska behandlingsmetoder ... 8

3.3.2 Avhopp och återfall ... 8

3.3.3 Utmaningar i behandling ... 9

3.3.4 Faktorer för förändring ... 9

3.4 Motivering till föreliggande studie ...10

4. Metod ... 11 4.1 Vetenskapsteoretiska ansats...11 4.2 Kvalitativ metod ...11 4.3 Litteratursökning ...12 4.4 Urval av respondenter ...13 4.5 Presentation av respondenterna ...13 4.6 Intervjuerna ...14 4.7 Transkribering ...14 4.8 Analysmetod ...15 4.9 Studiens tillförlitlighet...15

4.10 Forskningsetiska implikationer och överväganden...17

5. Uppsatsens tolkningsram ... 17

5.2 Skam ...19

5.3 Stigma...20

6. Resultat och analys ... 21

6.1 Våldet, skammen och stigmat...21

6.1.1 Våldet som grund till förändring ...22

6.1.2 Hur de talar om våldet ...23

6.1.3 Svåraste våldet...24

6.1.4 Skammen som våldsproblemet ...25

6.1.5 Skammens uttryck ...26

6.2 Samhället och identitetskonflikten ...27

6.2.1 Monsterbilden ...27

6.2.2. Maskulinitet ...28

6.2.3 Självbild ...29

6.3 Ansvaret som process ...30

6.3.1 Grupp- och individuell behandling ...30

6.3.2 Ansvar för känslor...32

6.3.3 Ansvar i ord och handling ...32

6.3.4 Ansvaret fortsätter ...34

7. Diskussion ... 35

7.1 Slutsatser ...35

7.1.1 Skammens och stigmats påverkan ...35

7.1.2 Samhällets påverkan...36

7.1.3 Behandlarnas påverkan ...37

7.2 Metoddiskussion ...38

7.3 Slutdiskussion ...39

1. Inledning

Den vanligaste formen av våld i nära relation är mäns våld mot kvinnor (Donovan & Griffiths, 2015; Westmarland & Kelly, 2013). Våld mot kvinnor betraktas av

världshälsoorganisationen (WHO) som ett globalt hälsoproblem då 30% av alla världens kvinnor som haft intima relationer någon gång i livet har blivit utsatta för våld (WHO, 2013). I en svensk kartläggning gjord av Brottsförebyggande rådet (BRÅ) rapporterades det 2014 små skillnader mellan andelen kvinnor som utsatts för brott i nära relation under år 2012 (7%) och män som utsatts för brott i nära relation under år 2012 (6,2%) (BRÅ, 2020). Det var dock vanligare att kvinnorna någon gång under sin livstid blivit utsatta för brott i nära

relation (25%) än vad det var för männen (17%). Vidare framkom det att det var vanligare att kvinnor utsattes för ett grövre våld som krävde vård av läkare, sjuksköterska eller tandläkare (29,1%) i jämförelse med män (2,4%). BRÅ (2020) gjorde även år 2019 en preliminär kartläggning över de våldsbrott som anmälts och anmälningarna kategoriserades utifrån offrets relation till förövaren. Kvinnor som blivit utsatta för våld hade i 79% av fallen en relation till förövaren och av de 79% handlade 31% om våld i en nära partnerrelation. För män var våldsbrott av en okänd det mest frekvent förekommande (58%) (BRÅ, 2020). För att minska våldet och skydda kvinnor från att utsättas för våld i en intim relation började olika typer av “batterer intervention programmes” (BIP) att utvecklas under slutet av 1970-talet. Syftet med programmen var att ge männen möjlighet att lära sig att hantera och förändra rättfärdigande inställningar till sitt våldsutövande samt förebygga återfall i våldsutövandet. Behandlingsprogrammen är vanliga då män blir dömda för sitt våldsutövande, men används även för de män som söker sig till behandling på frivillig väg (Tutty m.fl., 2020).

Behandlingsprogrammen för män som utövar våld i nära relation har dock fått kritik för att inte vara framgångsrika, då avhopp och återfall ofta rapporterats i forskningen (Chovanec, 2009; Edin & Nilsson, 2014; Scott m.fl., 2011). Behandling för män som utövar våld i nära relation kan antingen vara utformad för gruppbehandling (ibid.), individuell behandling eller som en kombination (Socialstyrelsen, 2020). De första behandlingsmetoderna för män som utövat våld i nära relation utgick ifrån ett feministiskt perspektiv där våldet förklaras som ett inlärt beteende påverkat av de patriarkala maktstrukturerna som finns i samhället, vilket ger män ett övertag över kvinnor (Hamilton, Koehler & Lösel, 2013; Eckhardt m.fl., 2013). Genom åren har flera förklaringsmodeller till mäns våldsutövande tagits fram. Mäns våld beskrivs vara komplext och innefatta flera olika orsaker och förklaringar. Våldet kan anses vara ett resultat av en personlighetsstörning, en bristande impulskontroll, missbruk, bristen på jämställdhet i samhället eller ett inlärt beteende från att ha bevittnat våld som barn (Hydén m.fl., 2016). Som ett alternativ till de feministiska behandlingsmetoderna har andra behandlingsmodeller tagits fram där tonvikten läggs på att, genom ett icke-fördömande förhållningssätt, se individen bakom våldet och genom terapeutisk behandling få männen att uppnå en självinsikt kring sitt eget våldsutövande (Chovanec, 2009). Det har blivit vanligare att tillämpa en mer behandlande och terapeutisk attityd i arbetet med målgruppen

(Socialstyrelsen, 2010; Hydén m.fl., 2016). Dessa kan vara baserade på kognitiv beteendeterapi (KBT), psykodynamisk terapi eller som en kombination av feministiskt perspektiv och KBT (Hamilton m.fl, 2013; Eckhardt m.fl., 2013).

De svenska behandlingsprogrammen utgår från flera perspektiv för att förklara våldet och behandlingsmetoderna beskrivs vara blandade utifrån klientens individuella behov

(Socialstyrelsen, 2020). Målet med behandlingen är att få männen att genomgå en bestående beteendeförändring och kriterierna för att uppnå denna beteendeförändring beskrivs vara att

männen får en medvetenhet om sitt eget beteende, sina riskfaktorer, sina relationer och utvecklar strategier för att inte utöva våld (Hydén m.fl., 2016). Oavsett behandlingsmetod har en central del i utvecklandet av behandlingsprogrammen varit att männen ska ta fullt ansvar för sitt eget våldsutövande (Curwood m.fl., 2011). Att denna del blivit så central beskrivs vara grundad i att män tenderar att skuldbelägga andra för sitt våldsutövande och på så vis inte tar ansvar för sitt eget agerande. För att kunna genomgå en bestående beteendeförändring är det således viktigt att männen uppnår en självinsikt kring sitt eget beteende och på så vis tar fullt ansvar för sitt eget våldsutövande (Socialstyrelsen, 2020). Det finns dock tendenser i samhället att se på män som utövat våld som enbart en våldsutövare samt att männen saknar både viljan och förmågan att förändras (Curwood m.fl., 2011). Det finns ofta ett motstånd för män som utövar våld att identifiera sig med våldet då deras egen uppfattning av vad som är en våldsam man ofta är förknippad med brottslighet, aggressivitet och ondska (Gottzén, 2014). Det finns vidare ofta en risk för män som berättar om sitt våldsutövande för närstående att reaktionerna de möts av är fördömande. Det kan handla om att de närstående säger upp relationen med mannen, öppet kritiserar mannens beteende, hotar mannen med våld eller framställer mannen på ett otillbörligt sätt i samtal med andra (ibid.). Konsekvenserna av de närståendes fördömande reaktioner kan bli att mannen inte vill berätta sanningen om sitt våldsutövande och utvecklar olika narrativa strategier kring hur han berättar om våldet (Gottzén, 2019). Det kan exempelvis innebära att mannen förminskar våldets omfattning, ger orsaksförklaringar till varför våldet uppstått genom att beskriva hur partnern provocerat honom eller att han själv mår psykiskt dåligt. Mannen kan även betona att han vet om att han gjort fel när han berättar om våldet för att föregå omgivningens reaktioner (ibid.).

1.2 Problemformulering

En central del inom behandlingsarbetet med män som utövat våld i nära relation är strävan efter att få männen att ta fullt ansvar för sitt våldsutövande (Gottzén, 2014, s. 107; Currwood m.fl., 2011). Samtidigt har det rapporterats att ansvarstagandet är den del som männen upplever är svårast att arbeta med i behandlingen (Holtrop m.fl., 2017). Hur män som utövar våld framställs i forskning och medier samt rädslan männen känner kring att bli dömda av närstående om de berättar om våldet har medfört att många män uppvisar motstånd i att ta ansvar för, och identifiera sig med, sitt våldsutövande (Gottzén, 2014, s. 107; Currwood m.fl., 2011). Det kan tänkas att våldsutövandet utgör en komplexitet för männen både i relation till sig själva och till sin omgivning. Detta väcker en fundering hos oss vad

behandlingsprogrammens strävan efter ansvarstagande egentligen innebär för männen. Att utöva våld mot en närstående kan tänkas ha en påverkan på männens identitet samt skapa känslor av skam och upplevelser av stigmatisering hos männen om de berättar om våldet. Vi menar inte att arbetet med männens ansvarstagande inte är en viktig del i behandlingen. Men däremot undrar vi hur behandlingsprogrammen förhåller sig till de ovan nämnda faktorer som på olika sätt påverkar männens väg till ansvarstagande. Då ansvarstagandet benämns som en central och problematisk del i behandlingen både i Sverige och internationellt har vi i denna studie valt att försöka vidareutveckla kunskapen kring just ansvarstagandets roll i den frivilliga behandlingen med utgångspunkt i begreppen skam, stigma och identitet.

1.3 Syfte

Syftet med föreliggande studie är:

Att genom intervjuer med professionella behandlare undersöka hur dessa beskriver ansvaret och hur de arbetar med att få männen att ta ansvar, i ord och handling, för sina

Att genom intervjuer med professionella behandlare undersöka vilka utmaningar och möjligheter behandlarna beskriver finns för männen när det gäller att ta ansvar för sina våldshandlingar i den nära relationen.

1.4 Frågeställningar

- Vad är det som gör att männen söker frivillig behandling för sitt våldsutövande? - Vilken påverkan har skam och stigma på männens möjlighet och vilja att ta ansvar för

sitt våldsutövande?

- Hur påverkar våldet männens identitet och på vilket sätt förändras männens identitet under behandlingen?

- Hur påverkar samhällets syn på män som utövat våld männens vilja att i behandling ta ansvar för sitt våldsutövande?

- Hur underlättar behandlarna männens möjlighet att ta ansvar för sitt våldsutövande?

1.5 Relevans för socialt arbete

Mäns våld mot kvinnor får konsekvenser, inte bara för den enskilda kvinnan och eventuella barn i familjen men även för samhället (WHO, 1997). För den enskilda kvinnan kan

ekonomiska och sociala konsekvenser bestå av skulder, akuta behov av ny bostad, dyrare levnadskostnader och isolering (Socialstyrelsen, 2016). Mäns våld mot kvinnor handlar ofta om upprepade handlingar av hot, trakasserier och våld (ibid.). Dessutom är det vanligt att våldet ökar och blir grövre med tiden. Därför är det viktigt att upptäcka och bryta

våldsutövandet så tidigt som möjligt (Socialstyrelsen, 2016). Även män som utövar våld kan uppvisa olika former av ohälsa. En självskattning av svenska män som frivilligt deltog i behandling för sitt våldsutövande, visade att männens psykiska hälsa var att jämföra med upplevd psykisk hälsa hos män med psykiatriska diagnoser som tungt missbruk, psykos-, neuros-, och borderline diagnoser (Hydén m.fl., 2016). Den psykiska hälsan var alltså lägre för de män som utövar våld än för män generellt i Sverige (ibid.). Forskning från Norge visar att psykiatriska diagnoser som alkoholproblem, depression och antisocial

personlighetsstörning samt risk för suicid var vanligt hos män som utövar våld (Hydén m.fl., 2016). Sju av tio män bedömdes ha minst en diagnos, fyra av tio män bedömdes ha risk för suicid där risken bedömdes som allvarlig för en av tio män. Även i Sverige har liknande risker för suicid iakttagits (ibid). Det svåra med presenterade hälsokonsekvenser är just att veta vad som är konsekvenser av våldsutövande och vad som är en orsak till att mannen utövar våld (Hydén m.fl., 2016).

Ett sätt att bryta våldet och minska konsekvenser samt ohälsa hos båda parter kan vara behandling för mannens våldsutövande. Socialstyrelsens (2010) utvärdering av olika svenska behandlingsprogram visade att männen som deltagit i behandling minskat sitt

våldsanvändande huvudsakligen på kort sikt. Männen beskrev även en förbättring i sin psykiska ohälsa och en minskning vad gäller bruk av alkohol och narkotika (ibid). Resultatet kan visa på att behandlingsprogrammen har en viss positiv effekt på männens våldsutövande. Samtidigt visar forskning att behandlingen inte alltid fungerar då många utvärderingar redovisar höga andelar avhopp så kallade “drop-outs” (Chovanec, 2012; Scott, 2004). Vidare har även återfall efter avslutat behandling rapporterats (Tutty, 2020). Att undersöka hur män i behandling för sitt våldsutövande påverkas av det centrala målet att ta ansvar för sina

våldshandlingar anser vi är relevant för socialt arbete. Detta eftersom många socialarbetare dagligen möter dessa problem i sitt arbete. Förhoppningen är att studien kan säga något mer

om hur olika faktorer påverkar männens möjlighet till att ta ansvar för sitt våldsutövande i nära relation, vilket i sin tur kan bidra till en vidareutveckling av behandlingsprogrammen.

1.6 Uppsatsens disposition

I studiens inledning beskrevs fenomenet mäns våld mot kvinnor och den frivilliga

behandlingen som utvecklats för män som utövat våld i nära relation. Därefter presenterades den problemformulering som utgör grunden för studien följt av det syfte och frågeställningar som studien ämnar besvara. Därefter avslutades kapitlet med studiens relevans för socialt arbete samt denna beskrivning av studiens disposition. Kapitel två redogör för de begrepp vars innebörd är centrala för att förstå studiens innehåll. I kapitel tre beskrivs den tidigare forskning som är relevant för studiens syfte där behandlingsperspektiv, svenska

behandlingsmetoder, effektutvärderingar samt utmaningar och faktorer för förändring presenteras. I kapitel fyra presenteras studiens vetenskapsteoretiska och metodologiska ansats. Vidare görs en redogörelse för studiens litteratursökning, urvalsprocess,

intervjuprocess, analysmetod, studiens tillförlitlighet samt etiska implikationer och överväganden. I studiens femte kapitel beskrivs studiens tolkningsram där de teoretiska begreppen identitet, skam och stigma beskrivs och relateras till studiens syfte och

frågeställningar. Studiens tolkningsram presenteras innan studiens resultat och analys med anledning av att läsaren behöver ha en förståelse för begreppen för att kunna förstå studiens analys. I det sjätte kapitlet presenteras studiens resultat och analys där studiens huvudteman som framkommit ur studiens tematiska analys utgör strukturen för kapitlet. Studiens sjunde kapitel består av diskussioner av analysens slutsatser samt metodval och avslutas med en slutdiskussion. Avslutningsvis redovisas studiens referenslista och bilagor.

2. Definitioner av centrala begrepp

Nedan följer definitioner på begrepp som är viktiga för studiens innehåll. Definitionerna är hämtade från Socialstyrelsen (2016), Socialstyrelsen (2020), Isdal (2017) och Nationellt Centrum för Kvinnofrid (NCK) (https://www.nck.uu.se/).

2.1 Våldets relationer

Är ett samlingsnamn för allt våld som sker mellan individer som har en nära relation till varandra till exempel inom familj eller släkt. Det kan vara mellan partners, föräldrar och barn samt mellan syskon.

Intimt partnervåld

Är en form av våld i nära relation men som begränsas till våld mellan intima partners.

2.2 Våldets uttryck

Fysiskt våld

Kränkande handlingar som utövaren riktar mot den utsattas kropp, till exempel att slå, sparka, bränna, dra i håret, riva, bita, strypa eller att använda tillhyggen mot kroppen.

Psykiskt våld

Att utövaren kontrollerar, isolerar, trakasserar, hotar eller tvingar den utsatta.

Sexuellt våld

Sexuella trakasserier och kränkningar från den som utövar våldet, att utövaren tvingar den utsatta till sexuella handlingar utan samtycke, könsstympning eller att se på porr.

Latent våld

Kan beskrivas som rädslan hos den utsatta att någon form av våld ska utövas igen, vilket gör att den utsatta undviker och anpassar sig till den som utövat våldet i syfte att förhindra att det ska ske igen.

Materiellt våld

Att den som utövar våldet förstör eller stjäl den utsattas tillhörigheter eller andra materiella saker till exempel att slå hål i väggen.

Ekonomiskt våld

Att ta kontroll över den utsattas ekonomi.

2.3 Våldstyper

Situationsbundet parvåld

Grundas ofta i en bristande förmåga att kommunicera och hantera känslor som ilska, vilket gör att konflikter kan övergå i fysiskt våld. Det fysiska våldet som utövas i situationsbundet parvåld resulterar sällan i fysiska skador och kan utövas av båda individerna i en relation.

Makt- och kontrollvåld

Handlar om att den som utövar våldet vill ha makt över och kontrollera den som utsätts genom att använda ett fysiskt våld som ofta blir grövre med tiden i kombination med att övervaka, isolera, kränka och tvinga till olika handlingar samt ekonomiskt våld. Utövas ofta mot kvinnor, av män med kvinnofientliga attityder.

3. Tidigare forskning

I följande avsnitt presenteras internationell och nationell forskning om behandling för män som utövar våld i nära relation. Vi har valt att lyfta fram olika teoretiska perspektiv som behandlingen kan vila på och några av de behandlingsmetoder som används i Sverige för att behandla målgruppen. Vidare har vi presenterat forskning som beskriver behandlingens effekt, utmaningar och faktorer för förändring. Avsnittet avslutas med en motivering till föreliggande studie.

3.1 Perspektiv på behandling

Batterer intervention programs (BIP) är som tidigare nämnt ett samlingsnamn för olika former av behandling för män som utövar våld i nära relation. De flesta behandlingsprogram som faller under BIP utgörs av gruppbehandling (Tutty m.fl, 2020) som kan pågå under 8 till 52 veckor, där samtal och diskussioner leds av en eller två gruppledare (Eckhardt m.fl., 2013). Internationellt är behandlingsprogrammen vanliga vid behandling av män som blivit dömda för att ha utövat våld i nära relation, men används även för män i frivillig behandling för våldsutövande i nära relation (Tutty m.fl., 2020). Frivilligheten kan dock vara påverkad av påtryckningar från exempelvis mannens närstående (Chovanec, 2009). De män som

frivilligt söker sig till behandling för sitt våldsutövande i nära relation har ofta utövat psykiskt våld och lindrigare fysiskt våld (Socialstyrelsen, 2020). Det kan handla om att mannen har

talat nedlåtande till partnern, varit avvisande, knuffat eller hållit fast partnern eller utövat materiellt våld genom att kasta eller ha sönder partnerns tillhörigheter (ibid). Det är ovanligt att män som utövat ett grövre våld söker frivillig behandling då de skäms för sitt agerande eller är rädda för att kontakten kan resultera i en polisanmälan eller en anmälan till

socialtjänsten (Socialstyrelsen, 2020).

Behandlingsprogrammen kan vara grundade på olika teoretiska perspektiv, vilket påverkar utformandet av metoderna som används i behandlingen (Hamilton, m.fl., 2013). Det

perspektiv som användes vid utformandet av de första programmen i slutet på 1970-talet och som fortfarande används är det feministiska perspektivet, som utgår från att våldet är ett resultat av patriarkala maktstrukturer där mannen använder våld för att visa eller återta

kontroll och makt över kvinnan som anses vara mindre privilegierad än mannen (Hamilton m. fl, 2013; Eckhardt m.fl., 2013). Vidare kan ett kognitivt perspektiv användas där

behandlingen bygger på kognitiv beteendeterapi (KBT) och våldet betraktas som ett inlärt beteende som måste läras om genom kognitiv omstrukturering för att mannen ska sluta utöva våld i nära relation (Hamilton m.fl., 2013). Det finns även program som kombinerar det feministiska perspektivet med KBT (Eckhardt m.fl., 2013). I en sådan kombination kvarstår den feministiska utgångspunkten att mäns våldsutövande påverkas av patriarkala

maktstrukturer, men det tas även hänsyn till individens beteende, känslor och sätt att hantera relationer ur ett kognitivt perspektiv (ibid). Det finns även fler terapeutiska inslag som härstammar från KBT i den kombinerade behandlingen för att lösa problem och hantera känslor (Eckhardt m.fl., 2013). Utöver feministiskt perspektiv och KBT används även psykodynamiska perspektiv i vissa behandlingsprogram (Hamilton m.fl, 2013; Eckhardt m.fl., 2013). Psykodynamiskt orienterade program utgår ifrån att mannens våldsutövande är grundat i individuella faktorer som personlighet, omedvetna känslor och trauma.

Behandlingen består då av att identifiera och bearbeta känslor samt tidigare händelser för att förstå våldsutövandet och kunna sluta utöva våld i nära relation (ibid).

3.2 Behandlingsmetoder i Sverige

De vanligaste behandlingsmetoderna för män som frivilligt sökt behandling för sitt våldsutövande i Sverige är “Alternativ till våld “(ATV), “Icke-vålds grupp”, “Möta

pappor/föräldrar med våldsproblematik” (MPV), “Preventing domestic violence” (Predov) och “Samtal om våld”. Behandlingsmetoderna liknar varandra på det sätt att samtliga ser ansvarsfrågan som en central del i behandlingen. Tillvägagångssättet för metoderna skiljer sig dock åt vad gäller teoretiskt perspektiv, målgrupp och omfattning (Socialstyrelsen, 2020). Nedan görs en redovisning av några av de behandlingsmetoder som vår studies respondenter arbetade utifrån samt en beskrivning av hur de olika behandlingsmetoderna arbetar med partnerkontakt.

3.2.1 Alternativ mot våld (ATV)

Grundtanken i ATV är att individer utövar våld för att få makt och kontroll över andra. Det våldsamma beteendet förstärks när våldet ger resultat, det vill säga att individen får sin vilja igenom på grund av våldet. Även om målet med våldet är att upprätthålla en maktposition anses anledningen vara grundad i en stark känsla av vanmakt hos personen som utövar våldet. Det finns flera förklaringar till varför män som utövar våld upplever en känsla av vanmakt. Det kan vara grundat i en känsla av att inte ha fått sina behov tillgodosedda under uppväxten, traumatiska händelser såsom våld eller övergrepp eller förluster. Det kan även vara ett

resultat av ett försök att hålla negativa känslor såsom ångest eller rädsla under kontroll. Att visa känslor och svaghet eller känna sig liten är inte heller förenliga med den traditionella

förväntan på hur män ska vara. Våldet används således som ett försök att vända en känsla av vanmakt till en känsla av makt (Socialstyrelsen, 2020).

Syftet med ATV är att få männen att delvis få en realistisk bild av våldet och sluta förminska eller bortförklara det. Vidare läggs fokus på att lära männen kommunikation,

konflikthantering och att uttrycka sina känslomässiga behov. Med hjälp av olika faser strävar programmet efter att männen ska komma till insikt med i vilka situationer de brukar våld, inse att våldet är ett val och att de därför bär det fulla ansvaret för våldet och förstå orsakerna till sitt våldsutövande. Orsaksförklaringar till våldet kan anses finnas på både strukturella, kulturella, interpersonella och individuella nivåer. Målet med de olika faserna i programmet är att männen slutligen ska kunna se hur deras våld påverkat den utsatte och våga ta ansvar för de våld de har utsatt sin närstående för. Behandlingen ges både individuellt och i grupp och det finns vidare inte någon fast tidsram för behandlingstiden. Målgruppen är män som utövat fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt eller latent våld i nära relation (Socialstyrelsen, 2020).

3.2.2 Icke-våldsgrupp

Behandlingsmetoden är en vidareutveckling av ATV och har en tydligare struktur vad gäller behandlingstiden. Målgruppen är män som utövat fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt eller latent våld i nära relation. Icke-våldsgrupp utgår från samma teoretiska utgångspunkter som ATV men har vidareutvecklat de fyra faserna inom ATV till åtta teman. Varje tema

behandlas under tre behandlingstillfällen och innefattar tre olika faser; kunskapsförmedling, återskapande av händelsen och träning. Behandlingen ges i grupp och gruppen träffas en gång i veckan i 24 veckor (Socialstyrelsen, 2020).

3.2.3 Samtal om våld

Behandlingsmetoden syftar främst till att behandla individer som utövat situationsbundet våld. Behandlingsmetoden utgår ifrån samma principer som ATV men använder även andra behandlingstekniker såsom kognitiv beteendeterapi (KBT) och motiverande samtal (MI) beroende på vad individen har för behov. Våldet anses vara grundat i ett inlärt beteende och fungerar som ett försvar för att undvika känslor av vanmakt. Det inlärda beteendet innefattar både tankar om sig själv och om sin partner och kan vidare vara påverkat av tidigare negativa livserfarenheter. Vid de initiala tre samtalen görs en kartläggning av individens situation, dennes våldsutövande samt konsekvenserna som våldet medfört. Syftet med kartläggningen är att behandlaren ska kunna göra en riskbedömning för deltagarens partner och eventuella barn. Behandlare som arbetar utifrån Samtal om våld har även kontakt med partnern under behandlingens gång. Behandlingsmetoden utgår från olika moduler där individen motiveras att fortsätta behandlingen, lära sig ilskehantering och hur ilskan hänger ihop med känslan av vanmakt, metoder för att kontrollera ilskan och undvika tankefällor. Individen får vidare arbeta med sin kommunikation och hur känslor kan kommuniceras på ett respektfullt vis, hur individens våldsutövande kan förstås utifrån tidigare erfarenheter, konsekvenserna som våldet ger samt hur individen ska vidmakthålla sin förändring. Behandlingen ges individuellt och omfattar mellan 15-20 samtal (Socialstyrelsen, 2020).

3.2.4 Partnerkontakt

När en individ påbörjar behandling för att ha utövat våld i nära relation kan individens tidigare eller nuvarande partner erbjudas en partnerkontakt om hen utsätts eller har utsatts för våld. Däremot behöver mannen först ge samtycke till att sekretessen röjs gällande dennes deltagande i behandling för våldsutövande. Partnerkontakten kan genomföras inom samma

behandlingsverksamhet som den våldsutövande mannen är i kontakt med men då av en annan behandlare. Den kan även utföras av en annan verksamhet. Däremot har behandlaren till den som utövat våld och behandlaren till den som utsatts för våld kontakt med varandra. Syftet med partnerkontakten är att erbjuda stöd och rådgivning till den som utsätts för våld i nära relation för att den utsatta ska kunna skydda sig själv och eventuella barn. En partnerkontakt består normalt av ett fåtal samtal under den tid som behandlingen för den som utövat våld pågår, men partnerkontakten kan även utgöras av eller övergå i en längre och djupare samtalskontakt beroende på verksamhet (Socialstyrelsen, 2015).

3.3 Utvärdering och kritik

I följande del presenteras effektutvärderingar av svenska behandlingsmetoder och forskning om avhopp från behandling och återfall i våldsutövande. Vidare redogörs för forskning gällande utmaningar i behandling och faktorer som underlättar och försvårar männen förändringsmöjligheter.

3.3.1 Effektutvärdering av svenska behandlingsmetoder

I en rapport gjord av Socialstyrelsen (2020) framgår det att ”Samtal om våld” och ”Alternativ till våld” har effektutvärderats och att båda metoderna fick stöd för att fungera då männen som deltog i utvärderingen rapporterade att både det fysiska och det psykiska våldet hade minskat eller upphört helt. “Icke-vålds grupp” har ännu inte effektutvärderats (ibid.). Det framgår vidare i rapporten att det saknas tillräckligt med vetenskapligt stöd för att någon av metoderna ska anses mer lämpliga än någon annan. Metoderna uppfyller inte kriterierna för måttlig eller hög nivå enligt evidensgraderingssystemet Grade, vilket är ett graderingssystem som mäter en metods nivå av vetenskapliga stöd (SBU, 2016). Men detta innebär inte att metoderna är oanvändbara utan anses fortfarande som lämpliga om de är grundade i beprövad erfarenhet, uppfyller verksamhetens behov och är kostnadseffektiva (Socialstyrelsen, 2020). Som tidigare nämnt tenderar män som utövat våld att förminska eller förneka sitt

våldsutövande och de tenderar även att underskatta våldets omfattning (Catlett, Toews & Walilko, 2010; Edin & Nilsson, 2014). Vid utvärderingar av behandlingsmetodernas resultat kan det därför vara svårt att veta om den självskattning som männen gör av sitt våldsutövande innan och efter behandlingen är sanningsenlig (Curwood m.fl., 2011; Eckhardt m.fl., 2004). De kan även vara problematiskt att veta om det är behandlingen i sig som minskat männens våldsutövande när utvärderingarna saknar en kontrollgrupp som inte genomgått behandling (Socialstyrelsen, 2010).

3.3.2 Avhopp och återfall

Som tidigare presenterats har forskningen visat att ungefär mellan 40-60% av män i behandling för våldsutövande i nära relation hoppar av behandlingen innan den är slutförd (Chovanec, 2012; Calett m.fl., 2014; Bennett m.fl., 2007). Även den utvärdering som Socialstyrelsen (2010) gjort på svenska behandlingsverksamheter visar på stora andelar avhopp. Sammantaget för Kriscentrum i Göteborg, Lund, Malmö och Stockholm avbröt 36 av 90 behandlingen. För de verksamheter som använde ATV, ATV Täby och MVU Uppsala vad det 13 av 42 män som avbröt behandlingen. Flera utvärderingar visar på liknande resultat (Socialstyrelsen, 2010). Vidare menar Bennett m.fl. (2007) att det alltid finns en risk att mannen återfaller i sitt våldsutövande. Lila, Martín-Fernandes, Garcia, López-Ossario och González (2019) beskriver utifrån sin studie sex faktorer som förväntas påverka huruvida en man återfaller i att utöva våld i nära relation. Faktorerna var följande; att avbryta behandling, vara immigrant, skattas som att ha risk för att fortsätta utöva våld generellt, att ha upplevt

eller utsatts för våld under uppväxten, att gå igenom stressande livshändelser eller att ha känt ilska under en längre tid (ibid). Bennett m.fl. (2007) undersökte återfall gällande 899 män från det att vissa av dem påbörjade behandling för våldsutövande i nära relation och två år och fyra månader framåt, genom att ta del av polisrapporter. Av de 413 män som genomförde behandlingen var det 14,3% som återföll i sitt våldsutövande och av de 136 män som

hoppade av behandlingen var det 34,6% som återföll (Bennett m.fl., 2007). Den slutsats som Bennet m.fl. (2007) presenterar är att en genomförd behandling minskar risken för att

männen ska återfalla i sitt våldsutövande och att behandlingsprogrammen därför har en viss effekt på männens våldsproblematik.

3.3.3 Utmaningar i behandling

Enligt Socialstyrelsen (2020) upplever behandlare att det finns vissa faktorer som kan försvåra behandlingen av män som utövar våld i nära relation. Sådana faktorer kan vara ett våldsutövande med syfte att utöva makt och kontroll, vilket upplevs svårare att behandla än situationsbundet våld. En del behandlare upplevde att makt- och kontrollvåld var förknippat med personlighetsstörningar som narcissistisk eller antisocial personlighetsstörning, men oavsett om det finns en koppling eller inte så upplevdes män med personlighetsstörning nästan omöjliga att behandla för våldsutövande i nära relation. Bruk eller missbruk av alkohol tenderar att vara en orsak till både att männen utövar våld i nära relation (Walker m.fl., 2015) och som en risk för att männen ska hoppa av behandlingen (Chovanec, 2010). En spansk studie av Lila, Garcia och Catalá-Miñana (2017) skattade männens alkoholkonsumtion för att undersöka om det var fler män med alkoholproblem än utan som hoppade av behandling för våld i nära relation. Författarna kom fram till att en större andel (36%) av gruppen med alkoholproblem hoppade av behandlingen än i gruppen utan alkoholproblem (22,67%) (ibid.). Socialstyrelsen (2020) belyser att missbruk kan behöva behandlas först om det förhindrar behandlingen av våldsutövandet. Vidare belyses olika psykiatriska problem,

neuropsykiatriska diagnoser, intellektuell funktionsnedsättning och trauma som försvårande faktorer i behandlingen av män som utövar våld i nära relation (ibid.).

3.3.4 Faktorer för förändring

Det kan vara svårt att veta vad i behandlingen som faktiskt gör att männen förändrar sitt våldsamma beteende. Detta då männens vilja att förändras kan påverkas av faktorer utanför behandlingen, vilket kan göra det svårt att bedöma effekten av behandlingen (Edin &

Nilsson, 2014). Walker, Bowen, Brown och Sleath (2015) beskriver att viljan för männen att förändra sitt beteende och sluta använda våld kan handla om en kombination av olika faktorer som påverkar mannen över tid. Det kan handla om faktorer som att se vad våldet får för konsekvenser för familjen, en rädsla för rättsliga konsekvenser, att beteendet inte är hållbart och att handlingarna skapar negativa känslor som blir svåra att stå ut med (ibid.). Även om målet med de olika behandlingsmetoderna för det mesta är samma för män som utövar våld i nära relation, att ta ansvar för sina handlingar och bli bättre på att kommunicera, är

förändringsprocessen individuell (Edin & Nilsson, 2014). Individuell behandling skapar ett utrymme för att anpassa behandlingen efter den specifika mannens behov samt att

tillsammans skapa mål med behandlingen (Murphy, Eckhardt, Clifford, LaMotte & Meis, 2020). Individuell behandling kräver att behandlaren har kompetens och engagemang att anpassa behandlingen efter mannens behov (ibid.). Utgår behandlingen från KBT är det även vanligt att mannen får hemuppgifter att arbeta med och om motivationen hos mannen är låg kan motiverande samtal (MI) användas för att motivera honom till förändring (Murphy m.fl., 2020). Holtrop m.fl. (2017) beskriver, utifrån intervjuer med män som frivilligt och genom domslut är i behandling för våldsutövande i nära relation, faktorer för positiv förändring

genom behandlingen, sett till både individuella faktorer och gruppformatet. Identifierade individuella faktorer för en positiv förändring var att få insikt i vad som orsakar det

våldsamma beteendet och vilka former av våld det finns, att lära sig att reglera känslor samt hantera konflikter och att släppa motståndet till behandlingen (ibid.). Det var även viktigt att arbeta med att vara ärlig och ta ansvar för det våld de utövat, även om det beskrivs som något av det svåraste i behandlingen (Holtrop m.fl., 2017).

Vad gäller positiv förändring utifrån gruppbehandling identifierades två teman; fördelar med gruppbehandling och värdet av en grupp med mångfald (Holtrop m.fl., 2017). Fördelar med gruppbehandling var att männen insåg att alla är i samma situation, att de fick lära av varandras erfarenheter, att gruppen blev en källa till motivation för förändring och att gruppdeltagarna utmanade varandra att vara ärliga samt att ta ansvar för sina handlingar (ibid). Gruppens mångfald vad gäller ålder, etnicitet och socioekonomisk status upplevdes positiv i behandlingen då det utmanar stereotypa föreställningar om våldsutövare (Holtrop m.fl., 2015). Detta då våldet kunde ses ur olika perspektiv och att männen fick en förståelse för hur utbrett problemet är samt att vem som helst kan utöva våld (ibid.). Edin och Nilsson (2014) diskuterar däremot om gruppbehandlingens syfte att männen ska ta ansvar, visa känslor och öppet kommunicera med de andra i gruppen är förenligt med den maskulina identiteten som männen upplevs vilja upprätthålla. Diskussionen grundas i iakttagelser som författarna gjort utifrån intervjuer med svenska män i behandling för våld i nära relation genom domslut. I intervjuerna har männen en tendens att positionera sig själva som offer i relation till socioekonomiska faktorer, uppväxt, behandlingen i sig och ibland även den som utsatts för deras våld. De hade även tendenser att försöka bortförklara och hitta på ursäkter till våldet. Detta i syfte att distansera sig rollen som den våldsamma mannen och se de

våldsamma händelserna som undantag (ibid.).

3.4 Motivering till föreliggande studie

Mäns våld i nära relationer är ett komplext fenomen som innefattar olika faktorer på både individuella, relationella och strukturella nivåer. Behandlingsprogrammens effekter på männens våldsutövande är svåra att bedöma då det är svårt att veta varför vissa män väljer att upphöra med sitt våldsutövande. Höga andelar avhopp från behandlingen redovisas både i svensk och internationell forskning, men det finns även studier som visar på att

behandlingsprogrammen har effekt och minskar männens våldsutövande om behandlingen fullföljs. Det har vidare presenterats i studier att män som frivilligt söker sig till behandling sällan har utövat en grövre form av fysiskt våld. Att fokusera på att fördjupa kunskapen kring den frivilliga behandlingen kan således dels bidra till att fler män får hjälp innan våldet eskalerar och blir grövre. Men även att ett utvecklande av den frivilliga behandlingen kan medföra att fler män fullföljer behandlingen vilket kan reducera risken för att de fortsätter utöva våld. Det som kan betraktas som en röd tråd genom behandlingsarbetet med män som utövar våld i nära relation är strävan efter att männen ska ta ansvar för sitt våldsutövande. Ansvarstagandet benämns som en central del i behandlingen både i Sverige och

internationellt oavsett om metoderna utgår från ett feministiskt, kognitivt eller

psykodynamiskt perspektiv. Men att ta ansvar är det som anses vara den svåraste delen för männen under behandlingen. Det går således att se en poäng i att fördjupa kunskapen kring ansvarstagandet i frivillig behandling, då denna aspekt kan anses ha en stor påverkan på behandlingsprogrammens nuvarande effekter. Med utgångspunkt i detta har vi i vår studie valt att försöka vidareutveckla kunskapen kring just ansvarstagandets roll i den frivilliga behandlingen. För att belysa ansvarstagandet ur ett nytt perspektiv kommer vi att analysera de professionellas arbete med ansvarstagande med utgångspunkt i de teoretiska begreppen

stigma, skam och identitet. Detta med anledning av att vi tror att känslan av skam för att ha utövat våld samt rädslan för stigmatisering och identitetskonflikt om våldet uppdagas kan vara orsaker till att många män upplever svårigheter med att ta ansvar för sitt våldsutövande.

4. Metod

I följande avsnitt presenterar vi studiens vetenskapsteoretiska ansats, studiens metodiska ansats, studiens litteratursökning, valt respondenter samt hur intervjuerna och

transkriberingen av materialet gått till. Vidare presenteras studiens analysmetod, tillförlitlighet samt studiens forskningsetiska implikationer och överväganden.

4.1 Vetenskapsteoretiska ansats

Syftet med vår studie var att undersöka de professionellas upplevelser av behandlingsarbetet med män som utövat våld i nära relation. För att undersöka detta genomfördes kvalitativa intervjuer med fem professionella behandlare. I vår studie har vi vetenskapsteoretiskt utgått från ett hermeneutiskt perspektiv. Hermeneutiken är grundat i ett socialvetenskapligt forskningsideal där utgångspunkten är att sanningen är relativ (Andersson, 2014). Den ontologiska utgångspunkten inom det hermeneutiska perspektivet, det vill säga hur

verkligheten är beskaffad, är att verkligheten konstrueras av människan. Den epistemologiska utgångspunkten, det vill säga hur vi uppnår kunskap om verkligheten, är att vi inhämtar kunskap om verkligheten genom tolkning. Strävandet efter förståelse för sociala fenomen sker genom en växelverkan mellan delarna och helheten i vad som kallas den hermeneutiska cirkeln. Genom att vi utökar vår förståelse om de delar som utgör ett fenomen ökar även vår förståelse för fenomenet som helhet. Genom att förståelsen för helheten ökar upptäcks vidare nya delar av fenomenet som behöver förstås för att fenomenet som helhet ska kunna förstås ytterligare (ibid.).

Verkligheten är enligt hermeneutiken redan tolkad och vår kunskap om den är kontextuell och påverkas av tidsperioden, samhället och kulturen. Vi tolkar verkligheten med hjälp av vår förförståelse, vilket är förutfattade meningar eller fördomar som grundats i bland annat normer, värderingar, utbildning och uppväxt och som vi internaliserat genom interaktion med andra. Att genomföra studier om sociala fenomen innebär således att forskaren, med

utgångspunkt i sin egen förförståelse, tolkar något som redan tolkats i vad som benämns som dubbel hermeneutik (Andersson, 2014). Forskarens tolkning har en central del inom den kvalitativa forskningen. Studier som utgår från en kvalitativ metod ämnar inte avtäcka en objektiv sanning då det antas att fenomen tolkas olika beroende på vem som genomför studien och i vilken kontext studien genomförs (Fejes & Thornberg, 2015).

4.2 Kvalitativ metod

Vår studie har utgått från en kvalitativ metod då det vi eftersträvar är att undersöka de professionellas egna beskrivningar av, och berättelser om, behandlingsarbetet med män som utövat våld i nära relation. En kvalitativ metod ansågs vara bäst lämpad i vår studie då vi ämnade att genom kvalitativa intervjuer med behandlare få en djupare förståelse för det behandlingsarbete som behandlarna utför. Att genomföra kvalitativa intervjuer ger

respondenterna möjligheten att beskriva sina erfarenheter och tankar på en djupare nivå än vad som är möjligt vid exempelvis kvantitativa enkätstudier (Nilsson, 2014). Med

utgångspunkt i detta ansåg vi att de professionellas egna beskrivningar av arbetet behövdes för att kunna nå en djupare förståelse för fenomenet som vår studie ämnar undersöka.

Abduktion innebär att forskaren redan har en teoretisk förförståelse för det som ska studeras men bibehåller ett öppet sinne inför den information som empirin genererar (Fejes &

Thornberg, 2015). Det innebär således att forskaren kan ha utformat ett potentiell antagande utifrån den kunskap som hen erhållit genom teorier och forskning kring ämnet. Men när forskaren påbörjar datainsamlingen kan empirin presentera information som motsäger

forskarens tidigare antagande, vilket tar studien i en ny riktning. Det sker således en konstant växelverkan under datainsamlingen och bearbetandet av data mellan forskarens teoretiska förförståelse och den information som upptäcks genom empirin (ibid.). Att arbeta abduktivt innebär således inte att det finns en förklaring eller en sanning utan forskare som arbetar utifrån abduktion är alltid öppna inför att nya förklaringar kring fenomenet kan upptäckas under analysen (Fejes & Thornberg, 2015).

Vi hade i början av denna studie med oss en egen förförståelse grundad i utbildning, erfarenheter, normer och värderingar. Vi hade vidare, genom vår socionomutbildning, med oss en viss teoretisk förförståelse för de fenomen som vår studie ämnar undersöka. Inför datainsamlingen har vi förberett oss genom att fördjupa oss i en del av den forskning som finns kring män som utövar våld i nära relation och som genomgår behandling. Vi har på så vis utökat vår egna teoretiska förförståelse för fenomenet. Vi har genom vår utökade

teoretiska förförståelse fått funderingar och gjort antaganden som vi blivit intresserade av att undersöka vidare genom intervjuer med professionella. Vi har sedan genom intervjuerna undersökt huruvida det finns belägg för våra initiala antaganden eller om annan kunskap upptäcks som ytterligare vidareutvecklar vår förståelse, väcker nya funderingar, formar nya antaganden och för studien vidare. Denna process har fortsatt även vid bearbetandet av intervjumaterialet. Det material som intervjuerna genererade analyserades delvis utifrån teorier och begrepp som vi, genom vår teoretiska förförståelse, redan innan datainsamlingen påbörjades hade tankar om att använda. Men intervjumaterialet bidrog även med information som innebar att vi fick fördjupa våra teoretiska kunskaper ytterligare för att kunna applicera dessa teorier och begrepp. Det har således skett ett konstant samspel mellan datamaterialet och vår egen förståelse, vilket innebär att vi i vår analys har försökt använda ett abduktivt förhållningssätt.

4.3 Litteratursökning

För att ta fram relevant tidigare forskning till studien genomfördes tre sökningar i Örebro universitetsbiblioteks databaser. De två första sökningarna genomfördes i databasen Social Service Abstract under perioden 4–9 september 2020. I den ena sökningen gjordes i olika kombinationer av sökorden men*, ”domestic violence”, ”domestic abuse”, ”male batterers”,

trearment och BIP, vilken resulterade i åtta relevanta artiklar. I den andra sökningen

användes följande söksträng; men AND ("domestic violence" OR "family violence") AND

(treatment* OR "group therapy") AND ("qualitative method*" OR interview*). Båda

sökningarna var avgränsade till åren 2010–2020 och artiklarna var markerade som Peer Reviewed för att säkerställa artiklarnas kvalitet.

Den tredje sökningen genomfördes den 10 november 2020. Sökningen avgränsades inte till årtal, men ännu en gång till artiklar markerade med Peer Review. Söksträngen (men* OR

male*) AND ("intimite partner violence against women" OR IPVAW) OR ("batterer intervention programmes" OR BIP) användes i databaserna Social Service Abstract,

Sociological abstract och Applied Social Sciences Index & Abstracts (ASSIA). I databasen Primo användes sökningen "batterer intervention programs" OCH "intimate partner violence

våld mot kvinnor” och ”batterer intervention program” i tre olika sökningar. Utifrån

resultaten av samtliga sökningar har relevant forskning valts ut i relation till studiens syfte och frågeställningar för att vidare beskriva problemet.

4.4 Urval av respondenter

I vår studie har ett målinriktat urval tillämpats i sökandet efter lämpliga respondenter. Ett målinriktat urval är en urvalsmetod som är lämplig när det finns kriterier som respondenterna behöver uppfylla för att anses lämpliga för studien. Kriterierna behövs för att studiens syfte och frågeställningar ska kunna besvaras (Bryman, 2018, s. 498). Vi fastställde tidigt i arbetsprocessen vad våra urvalskriterier skulle vara och vi har under urvalsprocessen inte frångått dessa. Att bestämma urvalskriterier tidigt i arbetsprocessen och inte förändra dem mer än på något enstaka vis under urvalsprocessens gång benämns av Bryman (2018) som ett ”icke-sekventiellt” urval. I vårt urval efterfrågade vi respondenter som arbetar, eller har arbetat i verksamheter med behandling för män som utövat våld i nära relation mot en kvinnlig partner. Respondenterna behövde ha en examen inom socialt arbete eller likvärdigt för att öka relevansen för socialt arbete. Det var vidare viktigt att behandlingsprogrammen utgick från en frivillig basis då en central del i vår studie är diskussionen om frivillighet. Vi gjorde ingen avgränsning vad gäller respondenternas ålder eller kön och begränsade inte heller urvalsförfarandet till verksamheter som tillämpar specifika behandlingsmetoder. Vidare gjordes ingen avgränsning vad gäller hur verksamheterna där de professionella arbetade var organiserade, exempelvis om de var kommunala eller ideella.

Urvalsmetoden har främst utgått från ett målinriktat urval då vi har fått kontakt med

deltagarna genom att söka på google.se efter verksamheter som erbjuder behandling till män som utövat våld i nära relation. På verksamheternas hemsidor har vi funnit kontaktuppgifter till majoriteten av de individer som ingår i urvalet. Vår urvalsprocess har dock även inslag av ett snöbollsurval. Ett snöbollsurval är en urvalsmetod där forskaren initialt söker upp några få respondenter som uppfyller kriterierna för att anses lämpliga som deltagande i studien.

Forskaren kan sedan erhålla information från respondenterna om ytterligare personer som kan tillfrågas (Bryman, 2018). I vår urvalsprocess hade en av oss sedan tidigare kännedom om några personer som uppfyllde kriterierna för att deltaga i vår studie och dessa personer gav oss förslag på ytterligare personer som vi kunde tillfråga om en intervju. När urvalsprocessen var färdig hade vi fått kontakt med fem respondenter som var villiga att delta och som

uppfyllde kraven för att anses lämpliga för deltagande. Av de fem respondenterna var fyra män och en kvinna. Det hade varit intressant att undersöka huruvida det är främst män som arbetar på frivilliga behandlingsprogram med män som utövat våld i nära relation. Men då vi inte hade någon uppfattning av detta innan urvalsprocessen påbörjade var det svårt att föra en diskussion kring detta efteråt.

4.5 Presentation av respondenterna

Nedan görs en presentation av de respondenter som intervjuats i studien. Respondenterna arbetar i verksamheter som utgår från ATV, Samtal om våld eller Icke-våldsgrupp. Erik arbetar som gruppledare i en verksamhet som erbjuder behandling till individer som utövar våld i nära relation. Han har arbetat som gruppledare en kortare period och har sedan tidigare erfarenhet av andra typer av socialt arbete.

Johan arbetar sedan några år tillbaka som klinisk samordnare och terapeut i en verksamhet som erbjuder behandling till individer som utövat våld. Han har arbetat med målgruppen i många år i olika yrkesroller.

Oscar arbetar som behandlare i en kommunal öppenvårdsverksamhet som bland annat erbjuder behandling till individer som utövar våld i nära relation. Oscar har arbetat i verksamheten en längre period och har även i tidigare yrken mött individer som utsatts för eller utövar våld i nära relation. Oscar behandlar både individer som utövat våld i nära relation och de som blivit utsatta för våld i nära relation. Behandlingen består av individuella samtal.

Sara arbetar i en kommunal verksamhet som behandlar individer som utövar våld i nära relation. Behandlingen är en insats som individer kan beviljas efter de genomgått en social utredning. Sara har en längre erfarenhet av arbete med våld i nära relation på olika sätt. Den behandling som Sara bedriver i verksamheten består av individuella samtal.

Anders arbetar som samordnare och behandlare i en verksamhet som erbjuder behandling till individer som utövar våld i nära relation. Anders har arbetat i verksamheten några år och har sedan tidigare annan erfarenhet av arbete med våld i nära relationer. Den behandling som Anders arbetar med i verksamheten består av både individuella samtal och gruppbehandling.

4.6 Intervjuerna

Vi valde i vår studie att genomföra semi-strukturerade intervjuer då det ger respondenterna ett större utrymme att beskriva sina egna erfarenheter och upplevelser då frågorna som ställs är öppna. Genom att forskaren ställer samma frågor till samtliga respondenter får forskaren en tydlig struktur vilket underlättar bearbetandet av materialet (Nilsson, 2014). Att ha en semi-struktur på intervjuerna bidrog till att respondenterna fick ett större utrymme att själva beskriva sina erfarenheter av arbetet, vilket bidrog till att vi fick ett mer omfattande material att analysera. Med hänsyn till det rådande coronaläget i samhället genomfördes 4 av 5 intervjuer via Skype där både ljud och video användes. En intervju hölls via telefon på respondentens egen begäran. Intervjuerna varade mellan 60–90 minuter. Intervjuerna började med en kort beskrivning av intervjuns upplägg och respondenterna informerades då om att intervjun var indelad i fyra olika teman med olika frågor under respektive tema. Vi

informerade vidare att intervjuerna spelades in på diktafoner som enbart tog upp ljud, inte bild. Vi delade upp intervjuerna mellan oss för att minska risken för avbrott, störningar eller missförstånd. Under intervjun var således en av oss intervjuare. Den person som inte höll i intervjun var istället åhörare och förde anteckningar. Efter att varje tema gåtts igenom tillfrågades åhöraren om hen hade något att tillägga och åhöraren fick då möjligheten att ställa följdfrågor eller reda ut oklarheter.

4.7 Transkribering

Intervjuerna transkriberades av den av oss som höll i intervjun. Under transkriberingen lyssnades först materialet igenom sedan började arbetet med att omvandla talet till text. Pauser, hummanden, suckar och andra uttryck skrevs ut och ord som respondenten betonade kursiverades. Tystnader skrev ut med hjälp av tre punkter och längre tystnader skrev ut inom parentes som “lång tystnad”. Att skriva ut dessa typer av uttryck kan enligt Lindberg (1999) vara ett sätt att bevara respondentens egna tankevärld och identitet då dessa kommer till uttryck genom individens språk. Respondentens namn omvandlades till siffran 1 och

verksamheten som respondenten arbetade i skrevs ut med ett X för att öka anonymiteten. Vidare skrevs städer, kommuner och län som respondenten nämnde inom parentes som “kommun”; “län”, “stad” eller med ett X för att öka anonymiteten ytterligare.

4.8 Analysmetod

Den analysmetod som använts i studien är den vanligaste analysmetoden för kvalitativ forskning, nämligen tematisk analys (Bryman, 2018). Den tematiska analysen har enligt Bryman (2018) inte ett tydligt beskrivet tillvägagångssätt, vilket innebär att den kan göras på olika sätt. Lindgren (2014) beskriver den tematiska analysen i tre steg; kodning, tematisering och summering. Författarna menar att kodningen syftar till att göra det empiriska materialet, i vårt fall transkriberingar från intervjuer, mer hanterbart för att kunna organisera det.

Kodningen kan göras genom att vid läsning leta efter centrala begrepp eller viktiga delar som får olika namn (koder) som sedan bildar olika kategorier (ibid.). När koder och kategorier har skapats utifrån materialet påbörjas tematiseringen, vilket syftar till att forskaren sammanslår koder och kategorier med liknande innebörd för att skapa huvudteman och underteman (Lindgren, 2014). Författarna menar att materialet analyseras genom att mönster och

relationer identifieras och relateras till studiens syfte, frågeställningar samt teoretiska begrepp för att förståelsen för det aktuella fenomenet ska fördjupas. Den slutliga delen av den

tematiska analysen, summeringen, handlar om att dra slutsatser och att verifiera tolkningarna utifrån det ursprungliga materialet för att undvika felaktiga tolkningar (ibid.). Studiens analys har genomförts enligt ovan beskriven struktur. I ett första skede lästes alla transkriberingar där ord, meningar eller stycken tilldelades koder med relevant koppling till syfte,

frågeställningar, tidigare forskning och den teoretiska ramen. Därefter sorterades koderna i nedan beskrivna huvudteman och underteman, dels för att kunna besvara studiens syfte och dels för att skapa en logisk struktur i relation till de faktorer som utgör behandling för män som utövat våld i nära relation.

Huvudtema: Våldet, skammen och stigmat Undertema: Våldet som grund till förändring Undertema: Hur de talar om våldet

Undertema: Svåraste våldet

Undertema: Skammen som våldsproblemet Undertema: Skammens uttryck

Huvudtema: Samhället och identitetskonflikten Undertema: Monsterbilden

Undertema: Maskulinitet Undertema: Självbild

Huvudtema: Ansvaret som process

Undertema: Grupp/individuell behandling Undertema: Ansvar för känslor

Undertema: Ansvar i ord och i handling Undertema: Ansvaret fortsätter

4.9 Studiens tillförlitlighet

När man bedriver forskning finns det ett krav på att studien ska vara av god kvalitet. Inom kvalitativ forskning säkerställs en studies kvalitet genom att man undersöker i vilken mån

studien är tillförlitlig (Bryman, 2018). Tillförlitligheten inrymmer fyra delkriterier vilka är trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och en möjlighet att styrka och konfirmera. En studies trovärdighet baseras på hur väl studiens resultat kan återges av forskaren på ett sanningsenligt sätt. Detta görs genom att forskaren dels säkerställer att studiens utförts enligt de forskar- och forskningsetiska riktlinjer som beskrivs nedan och dels att forskaren låtit respondenterna se över resultatet för att kunna bekräfta att forskaren uppfattat dem på rätt sätt, så kallat respondentvalidering (ibid.).

En studies pålitlighet avgörs av huruvida forskaren har gjort en uttömmande redogörelse för varje steg inom forskningsprocessen vilket inbegriper bland annat beskrivningar av de val som forskaren gjort under forskningsprocessen (Bryman, 2018). I vår studie redovisas varje beslut som fattats under metodavsnittet. För att säkerställa studiens pålitlighet har vi sparat de transkriberingar som gjorts, både digitalt och utskrivet. Vi har vidare fört över de inspelade intervjuerna på en extern hårddisk där de förvaras fram tills studien har granskats. Studiens pålitlighet stärks vidare av att referenslistan och intervjuguiden bifogats som bilagor. Vad gäller studiens trovärdighet har den påverkats av den korta tidsperiod som studiens

genomförts på. Det har inte funnits tid att återkoppla till respondenterna för att låta dem se över studiens resultat. Vi är medvetna om att en respondentvalidering hade ökat studiens trovärdighet och hade därför efterfrågats om studien hade genomförts under en längre tidsperiod.

Överförbarhet handlar enligt Bryman (2018) om i vilken utsträckning en studie går att generalisera till andra situationer och sociala miljöer. Inom den kvalitativa forskningen är överförbarhet komplext då det som studeras ofta inbegriper en liten urvalsgrupp i en viss kontext. Det går således inte att överföra studiens resultat på andra individer eller sociala miljöer. Men kvalitativa studier bidrar med djupgående och täta beskrivningar av ett socialt fenomen som ger en kunskap och en medvetenhet som sedan kan appliceras på andra

liknande kontexter (ibid.). Vi har varit noggranna med att ge detaljerade beskrivningar av hur forskningsprocessen har gått till, i syfte att andra ska kunna genomföra en liknande studie och kunna jämföra studiernas resultat.

Det sista kriteriet som måste vara uppfyllt för att säkerställa en studies tillförlitlighet är att forskaren måste kunna visa på att hen agerat i god tro och inte låtit egna värderingar, teoretiska inriktningar och åsikter påverkat studiens resultat (Bryman, 2018). Vi har valt att skriva om män som utövar våld, vilket är ett fenomen som väcker starka känslor hos många, inklusive hos oss som genomfört denna studie. Vi har konstaterat sedan start att det kommer vara en utmaning att genomföra denna studie utan att låta egna åsikter och värderingar påverka den. I syfte att försöka hålla oss neutrala har vi därför utformat studiens syfte, problemformuleringen och frågeställningarna utifrån tidigare forskning och vi har vidare utformat intervjuguiden från tidigare forskning samt den teoretiska ramen. Vi har vidare en medvetenhet om att de teorier och begrepp vi valt att tillämpa har påverkat studiens resultat. Men teorierna och begreppen som valts ut har varit etablerade och grundats på den tidigare forskning som finns om fenomenet, vilket vi anser visar på att vi agerat i god tro.

Utöver kravet på tillförlitlighet är det inom kvalitativ forskning viktigt att visa på studiens äkthet. För att bedöma en studies äkthet behöver studien kunna återge en rättvis bild av de olika tankar och åsikter som datamaterialet har genererat. Det behöver vidare finnas en tydlig motivering i hur studien kan bidra med en ökad förståelse för de individer som deltagit i studien och förslag på åtgärder (Bryman, 2018). Förhoppningen med vår studie är att den ska ge socialarbetare som i sitt dagliga arbete möter män som utövat våld en utökad förståelse för

hur faktorer inom och utanför männen påverkar deras möjligheter att ta ansvar för sitt våldsutövande. Genom att belysa problematiken våld i nära relation utifrån ett

utövarperspektiv är förhoppningen vidare att kunskapen kring mäns våld ökar och att insatserna för att behandla dessa män vidareutvecklas.

4.10 Forskningsetiska implikationer och överväganden

I studien har vi förhållit oss till de fyra etiska kraven samt individskyddskravet enligt följande. Individskyddskravet innebär att deltagarna i forskningen inte får skadas eller kränkas genom forskningen (Vetenskapsrådet, 2017). Med hänsyn till detta valde vi att intervjua professionella behandlare istället för män som genomgår behandling för att inte utsätta en känslig grupp för onödig skada. Studien kunde dock medföra en risk för att respondenterna skulle uppleva sig kränkta eller ifrågasatta i sin yrkesroll eller i sitt arbete. För att minimera denna risk försökte vi formulera frågorna på ett öppet sätt som inte skulle vara ifrågasättande. Informationskravet syftar till att de tillfrågade respondenterna ska få information om studiens syfte och genomförande samt samtyckeskravet för att kunna bedöma om de vill delta i studien (Bryman, 2018). Samtyckeskravet innebär att deltagande i en studie är frivilligt och någonting som deltagaren ska samtycka till, samt att samtycket kan tas tillbaka om individen inte längre vill delta i studien (ibid.). För att uppfylla informations- och samtyckeskraven användes de mallar som Örebro Universitet skapat för att informera om studiens syfte och genomförande samt för att inhämta samtycke. Genom informationsbrevet blev forskningsdeltagarna informerade om att de när som helst innan arbetet publicerats kunde ta tillbaka sitt samtycke utan att ifrågasättas. Deltagarna fick informationen skickad till sig via mail och skickade sedan tillbaka en underskriven samtyckesblankett till oss om de ville delta i studien. Det tredje kravet är konfidentialitetskravet som innebär att

personuppgifter ska användas och förvaras så säkert och konfidentiellt som möjligt för att skydda forskningsdeltagarna (Bryman, 2018). För att beakta forskningsdeltagarnas

konfidentialitet och individskyddskravet avidentifierades deltagarna i transkriberingen (se beskrivning under transkribering) och tilldelades alias som använts vid presentation av citat och andra beskrivningar. Intervjuerna spelades in på diktafoner lånade från Örebro

Universitet och förvarades på extern hårddisk eller USB på en plats som obehöriga ej hade tillgång till. Kännedom om deltagarnas personuppgifter anmäldes enligt Örebro Universitets instruktioner i enighet med GDPR. Det fjärde kravet är nyttjandekravet vilket syftar till att de uppgifter som forskningsdeltagarna lämnar i intervjuerna inte får användas till annat än den aktuella studien (Bryman, 2018). Nyttjandekravet uppfylls genom att inspelningar och transkriberingar raderas när uppsatsen är färdigställd och godkänd.

5. Uppsatsens tolkningsram

Detta avsnitt har till syfte att beskriva de olika teoretiska begrepp som kommer att vara utgångspunkten i studiens analys och resultat. Begreppet identitet har valts ut för att för att få en förståelse för hur behandlingen och våldet påverkar männens bild av sig själva. Begreppet används vidare för att få en förståelse för hur männens bild av sig själva påverkar deras möjligheter att ta ansvar för sitt våldsutövande under behandling. Begreppet stigma används för att diskutera hur männens svårigheter med att ta ansvar för sitt våld kan förstås utifrån den risk för stigmatisering som uppstår om de berättar om sitt våld för omgivningen. Begreppet används vidare för att förstå hur behandlarna arbetar med behandlingsmetoderna för att få männen att ta ansvar för sitt våld, och om det i sin tur kan medföra en risk att männen

stigmatiserar sig själva som våldsutövare. Begreppet skam används för att få en förståelse för om skam är ett vanligt inslag bland män som genomgår behandling för sitt våldsamma