UPPLEVELSER AV ATT
TVÅNGSVÅRDAS PÅ SÄRSKILT
UNGDOMSHEM -
EN TEXTANALYS AV UNGDOMARS EGNA
SKRIFTER OCH DIKTER.
NICOLINA ROSBERG
Examensarbete i Kriminologi Malmö högskola Kandidatkurs, 15 hp Hälsa och samhälle Maj 2015 205 06 Malmö
UPPLEVELSER AV ATT
TVÅNGSVÅRDAS PÅ SÄRSKILT
UNGDOMSHEM –
EN TEXTANALYS AV UNGDOMARS EGNA
SKRIFTER OCH DIKTER.
NICOLINA ROSBERG
Rosberg, N. Upplevelser av att tvångsvårdas på särskilt ungdomshem - en textanalys av ungdomarnas egna skrifter och dikter. Examensarbete i kriminologi, 15 hp. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, 2015. Sammanfattning: Denna kvalitativa uppsats undersöker ungdomars upplevelser av att tvångsvårdas på Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem (SiS). Syftet är att förmedla en bredare förståelse för hur ungdomarna upplever
placeringen och sin livssituation. Studiens frågeställning är: Vilka centrala teman vad gäller känslor och upplevelser, kan identifieras bland tvångsvårdade
ungdomars texter? Materialet i studien baseras på totalt 314 texter och dikter, publicerade på SiS hemsida, och som ungdomarna själva författat. Analysmetoden som har använts är tematisk textkondensering. Resultaten visar att de mest
centrala teman som identifierades var: Insikt och lärdomar, anhörigas betydelse, framtidstro, negativa konsekvenser av tvång och isolering, samt hat och
hopplöshet. Avslutningsvis diskuteras större prioritering av social återanpassning och eftervård för den unge, med slutsatsen att tvångsvård borde användas med försiktighet på grund av de negativa konsekvenser på individen som vården kan medföra. Det konstateras slutligen att det behövs mer forskning och uppföljning kring tvångsvårdens effekter på individen och dennes utveckling, ur ett mer långsiktigt perspektiv.
Nyckelord: Känslor, SiS, tvångsvård, unga lagöverträdare, ungdomsvård, upplevelser.
YOUNG PEOPLE’S
EXPERIENCES OF BEING
PLACED AT A SOCIAL CARE
INSTITUTION AGAINST THEIR
WILL –
A TEXTUAL ANALYSIS OF POEMS
WRITTEN BY THE ADOLESCENTS
THEMSELVES.
NICOLINA ROSBERG
Rosberg, N. Young people’s experiences of being placed at a social care institution against their will – a textual analysis of poems written by the
adolescents themselves. Criminology, 15 Credits. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of, 2015.
Abstract: This qualitative essay investigates young people’s experiences of being placed at a social care institution against their will. The aim of this study is to mediate a better understanding for how these adolescents comprehend and feel about the compulsory care that they are given and all that it involves. The research question is: What feelings and experiences can be identified among adolescents who are placed at a social care institution and treated against their will? A total of 314 poems written by the adolescents themselves have been analysed. Which have all been published at The National Board of Institutional Care (in Swedish SiS.) The method that has been used is a thematic textual analysis. The results show that the most common themes among the adolescent’s poems were: Enlightenment and lessons, the importance of family, hope, damaging impacts caused by the institution’s coercion and isolation, hate and hopelessness. Conclusions made from this study, is that coercion care seems to be associated with a variety of negative effects on the individual and his or her future
development. Recommendations are that there should be a broader focus on integration, rehabilitation and the life outside the institution, ad that coercion care should be used with caution. Further research needs to be done of the
effectiveness of coerced treatment in a long-term perspective.
Keywords: Adoelscents, compulsory care, coercion, experiences, feelings, SiS, young offenders.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ... 5
1.1 Introduktion ... 5
1.2 Syfte ... 7
1.3 Frågeställning ... 7
1.4 Beskrivning av aktuella lagar ... 7
2. BAKGRUND ... 9
2.1 Ungdomsvård ur ett historiskt perspektiv ... 9
2.2 Statens institutionsstyrelse idag ... 10
2.3 Kort skandinavisk jämförelse ... 11
3. TIDIGARE FORSKNING ... 11
3.1 Råbyundersökningen och SiS forskningsrapport ... 12
3.2 Tvångsomhändertagandets negativa effekter ... 13
3.3 Tvångsomhändertagandets positiva effekter ... 15
3.4 Vad kännetecknar god institutionsvård? ... 17
4. FÖRFÖRSTÅELSE ... 17 5. METOD ... 20 5.1 Val av metod ... 20 5.2 Material ... 21 5.3 Analys ... 21 5.4 Etik ... 23 6. RESULTAT ... 24
6.1 Tema 1 – Insikt och lärdomar ... 24
6.2 Tema 2 – Anhörigas betydelse ... 25
6.3 Tema 3 – Framtidstro och stöttning ... 26
6.4 Tema 4 – Konsekvenser av tvång och isolering ... 27
6.5 Tema 5 - Hat ... 29 6.6 Tema 6 - Hopplöshet ... 29 7. DISKUSSION ... 30 7.1 Resultatdiskussion ... 30 7.2 Metoddiskussion ... 33 8. SLUTORD ... 36 9. REFERENSER ... 35 10. BILAGA ... 39
1. INLEDNING
1.1 Introduktion
År 2013 omhändertogs drygt 32 000 barn och ungdomar i Sverige för vård utanför hemmet. Majoriteten av dessa placerades på kommunala familjehem eller på hem för vård eller boende, så kallade HVB-hem. Drygt tusen av dessa ungdomar placerades hos statens institutionsstyrelse, härefter SiS (SiS, 2015). SiS är en statlig myndighet som bedriver individuellt anpassad tvångsvård och behandling av ungdomar som placerats enligt Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (1990:52) härefter LVU. Myndigheten ansvarar också för vård av ungdomar som dömts för brott, vilka regleras under Lagen om verkställighet om sluten ungdomsvård, LSU (1998:603.) Denna alternativa brottspåföljd har inrättats främst för personer mellan 15-17 år som begår brott, eftersom det i Sverige sedan länge funnits en tradition att ta särskild hänsyn till unga lagöverträdare genom att hålla dem utanför den statliga kriminalvården (Thunved, Clevesköld & Thunved, 2010). År 2014 placerades 41 ungdomar dömda till sluten ungdomsvård hos SiS, av vilka 40 var pojkar och en var flicka (SiS, 2015). Majoriteten av de placerade ungdomarna hos SiS tvångsvårdas, men det förekommer även frivillig
ungdomsvård i mån av plats, vilken ges enligt Socialtjänstlagen (2001:453, 4 kap 1 §). De frivilliga vårdplatserna är dock få till antalet jämfört med de ungdomar som tvångsvårdas, ca fem procent under de senaste tre åren (SiS, 2014a). Ungdomsbrottsligheten är idag ett stort samhälleligt och socialt problem där ungdomar är den mest brottsaktiva gruppen i samhället (Estrada & Flyghed, 2007). Denna typ av brottslighet och dess utveckling är viktig att kartlägga då ungdomar utgör samhällets framtid och hög ungdomsbrottslighet kan ses som en indikator på framtida sociala problem, både på individ- och samhällsnivå (a.a). God kännedom om ungdomsbrottsligheten är dessutom grundläggande för ett effektivt och fungerande brottspreventivt arbete (a.a). Forskning visar att de flesta individer begår någon form av brott under ungdomsåren, men att
ungdomsbrottsligheten överlag är skevt fördelad (Brå, 2009; Munice, 2004). Många ungdomar begår några enstaka brott av lindrig karaktär, medan ett fåtal begår många och grova brott (Brå, 2009; Estrada & Flyghed, 2007). Orsaken till den skreva fördelningen vad gäller brottslighet i ung ålder är många, och det råder ingen konsensus om vilka kriminologiska teorier som bäst förklarar varför
ungdomar begår brott, samt varför vissa slutar ju äldre de blir medan andra fortsätter eller snarare begår allt grövre brott (Brå, 2009).
Vissa teoretiska förklaringar är individuellt inriktade och förklarar individers brottslighet utifrån dennes grad av självkontroll (Gottfredson & Hirschi, 1993). Andra kriminologiska teorier har sin grund i sociala förklaringar till kriminalitet och menar att anknytning till det konventionella samhället via exempelvis skola, sysselsättning och fritidsaktiviteter är avgörande för om den unge kommer att börja begå brott eller ej (Sampson & Laub, 1993). Denna teori om social informell kontroll menar att ju mer en individ har att förlora på att bryta mot lagen,
(exempelvis socialt eller materiellt) desto mindre är risken att brott kommer begås. Den forskning som visar att de flesta ungdomar slutar begå brott i ung vuxen ålder, förklaras ofta av ett ”mognadsglapp” i övergången från barn/ungdom till vuxen (Moffitt, 1993). Moffitt menar, till skillnad från flera socialt inriktade teorier, att normbrytande och kriminellt beteende orsakas av ungdomens önskan att uppnå självständighet och spänning, men också de privilegier som hör ”vuxenvärlden” till (1993). Denna grupp ungdomar är den mest förekommande
och som alltså främst begår lindrigare brott under en tidsbegränsad period. Den andra gruppen som identifierades i Moffitts studie (1993) var de så kallade livsstilspersistenta, som visade sig fortsätta med kriminaliteten även i vuxen ålder samt uppvisade svåra beteendeproblem och anpassningssvårigheter redan i barndomen. Forskningen kring ungdomsbrottslighetens orsaker och dess
omfattning är alltså stor och dessa ovan presenterade teorier är bara ett axplock av den forskning som finns att tillgå. Det är dock ett faktum att
ungdomsbrottsligheten är ett stort problem i dagens samhälle, och att de
ungdomar som tvångsvårdas hos SiS är de med allra mest komplex problembild. Dessa ungdomar har oftast tidigare fått behandlingsinsatser inom öppenvården, avlastningshem eller så kallade HVB-hem, först när problematiken blivit för stor och insatserna inte längre fungerar blir placering hos SiS aktuell (Nordlöf, 2005, SiS, 2015). Dessa ungdomar är alltså en svårbehandlad grupp som kräver stora samhälleliga resurser och kompetens. Ungdomskriminaliteten föregås dessutom i många fall av bristande hemförhållanden, psykosociala beteendeproblem eller missbruk (Estrada & Flyghed, 2007).
Enligt SiS årliga redovisningsrapporter framgår det att efterfrågan på vårdplatser nådde rekordhöga nivåer inom ungdomsvården år 2014 och flera av de
ansökningar som gjordes om vårdplats kunde inte till fullo tillgodoses (SiS, 2014b). Exempelvis har antalet vårddygn ökat med 8 procent från år 2013 till 2014. År 2013 var antalet vårddygn 210 095 jämfört med året därpå, 226 917 (a.a). Tidigare forskning om tvångsvård innefattar bland annat återfallsstatistik, granskningar och utvärderingar om hur väl vården fungerat, hur den genomförs och på vilka grunder omhändertaganden får ske (Socialstyrelsen, 2014; SiS, 2014b; Thunved, et al. 2010). Men det finns även en hel del kritik riktad mot svensk ungdomsvård och tillämpningen av tvångsvård och dess effekter.Claes Levin (1998) beskriver bland annat den svenska ungdomsvården som en
uppfostringsanstalt. En anstalt som historiskt sett dolts under förskönande begrepp såsom ”skyddshem” eller ”ungdomsvårdsskolor” men som enligt honom i själva verket är en misslyckad social inrättning, med dåliga rehabiliteringsresultat och som gör mer skada än nytta (a.a).
Oavsett den forskning som genomförts eller viss kritik som riktats mot
ungdomsvården, är det uppenbart at ungdomar med komplex problematik i behov av vård är stort, och tycks knappast minska. Men, i förhållande till all den
forskning som finns kring svensk ungdomsvård och SiS som myndighet, vad vet vi egentligen om ungdomarnas egna upplevelser och erfarenheter av att befinna sig på ett ungdomshem och vårdas mot sin vilja? Hur upplever de tvångsvården och hur påverkas de av att leva på ett särskilt ungdomshem på obestämd tid, avskärmad från omvärlden och med begränsad kontakt till anhöriga? Kvalitativ forskning om tvångsvård utifrån detta perspektiv tycks vara förhållandevis begränsad (Andreassen, 2006). Det är en form av subjektiv kunskap som inte heller givits något direkt fokus under utbildningen. Denna insikt kan vara svår att få, men är högst nödvändig för att få en ökad förståelse för de tvångsvårdade ungdomarna och därigenom göra det möjligt att utveckla så effektiva och förebyggande insatser som möjligt. Larry Mingert, chef för Råbys ungdomshem skriver såhär i förordet till Levins undersökningsrapport, (1997) om metoden att följa upp, och intervjua unga vuxna som tidigare vårdats på hemmet:
”Jag tror idag mer än någonsin att det är absolut nödvändigt att på olika sätt granska oss själva samt låta oss granskas, utifrån kvalitativa utgångspunkter (…)
Det går utmärkt lätt att säga att man inte riktigt kan bry sig om vad denna subjektiva grupp säger, men naturligtvis bör och ska vi lyssna. Det visar sig också, sett ur vår egen backspegel, att mycket stämmer bra överens med våra egna erfarenheter och uppfattningar om missgrepp och feltänkande som vi ägnat oss åt. (..) Allt som sägs eller uttrycks är någon form av sanning och får inte sopas bort med ogenomtänkta eller nedsättande yttranden.” (Levin, 1997, s.7-8).
1.2 Syfte
Syftet med den här undersökningen är att förmedla en bredare förståelse kring ungdomars upplevelser och känslor av att befinna sig, (i de flesta fall mot sin vilja) på något av SiS särskilda ungdomshem. Detta kommer att göras genom att analysera de texter och dikter, skrivna av ungdomarna själva, som finns
publicerade på SiS hemsida under deras årliga skrivarsatsning. Min avsikt med uppsatsen är inte att på något sätt granska SiS som myndighet, vårdens specifika innehåll eller dess rehabiliteringseffekter. Syftet med uppsatsen är snarare att genom ett så öppet och objektivt förhållningssätt som möjligt, generera en ökad förståelse för hur de vårdade ungdomarna upplever sin livssituation. Vidare är uppsatsens syfte att främst undersöka de ungdomar som tvångsvårdas enligt LVU eller LSU, snarare än de frivilligt placerade enligt SoL. Eftersom majoriteten ungdomar vårdas mot sin vilja, (ca 95 %) så kommer termen tvångsvård i fortsättningen att användas.
1.3 Frågeställning
Vilka centrala teman, vad gäller känslor och upplevelser, kan identifieras bland tvångsvårdade ungdomars texter?
1.4 Beskrivning av aktuella lagar
SiS bildades år 1993, och är den centrala förvaltningsmyndighet som ansvarar för de särskilda ungdomshem som bedriver individuellt anpassad tvångsvård och behandling av ungdomar som vårdas enligt LVU och LSU, i viss mån även SoL. I nedanstående avsnitt kommer en mer ingående beskrivning av de olika lagarna att ges.
Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. (LVU)
Denna lag reglerar vård enligt tvångsomhändertagande av omyndiga personer och i vissa fall unga under 20 år (1990:52). Majoriteten av de ungdomar som placerats hos SiS är omhändertagna enligt denna lag. För ett tvångsomhändertagande enligt LVU krävs att vården inte kan ges frivilligt under socialtjänstlagen (2001:453). Samt att den unge bedöms vara utsatt för en påtaglig risk att fara illa - antingen av bristande hemförhållanden av allvarlig art (1990:52, 2 §) eller eget destruktivt eller vårdslöst beteende (1990:52, 3 §). Grunden till ett 2 § omhändertagande som berör hemförhållanden kan vara exempelvis bristande omsorg, utnyttjande, fysisk eller psykisk misshandel eller något annat i ungdomens hemmiljö som innebär en påtaglig risk för dennes hälsa eller utveckling (1990:52). För ett ingripande enligt 3 §, krävs att den unge löper en påtaglig risk att själv ta skada av sitt destruktiva eller vårdslösa beteende. Detta kan vara kriminalitet, missbruk eller annat socialt nedbrytande beteende, exempelvis prostitution (a.a). Vårdtiden för LVU varierar mellan några veckor upp till två år (Thunved et al. 2010). Ungefär hälften av dessa intagningar är akut- och utredningsplaceringar enligt 6 § i 1990:52, där ungdomarna oftast vårdas några veckor för att sedan slussas vidare till exempelvis HVB-hem. Vårdkostnaderna för ungdomar vårdade enligt LVU finansieras av statsanslag och berörda kommuner (SiS, 2015).
Lag om verkställighet om sluten ungdomsvård (LSU)
SiS har sedan 1999 ansvarat för ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård då Lagen om verkställighet om sluten ungdomsvård trädde i kraft (1998:603). I Sverige har det sedan länge funnits en tradition att skydda och särbehandla unga lagöverträdare mellan 15-17 år från fängelse som begår grova brott. Särskild hänsyn tas till dessa ungdomar dels på grund av fängelsestraffets kraftiga skadeverkningar på individen. I regeringens proposition (prop. 1997/98:96) framkommer det att skälen till införandet av lagen var flera: Dels framhålls det faktum att fängelsestraff för unga är förenat med särskilda risker, vilka kan påverka den unges utveckling negativt och försvåra möjligheterna till
återanpassning. I kontrast till detta lyfts det i propositionen fram att det finns ett samhälleligt och rättsligt behov, att unga lagöverträdare ska få en rimlig påföljd i relation till det brott som begåtts. Samt att denna påföljd inte bara avskräcker från fortsatta brott, utan även tydligt markerar gränser för vårt handlande (prop. 1997/98:96). Det finns dessutom ett rättsligt ansvar och en allmän förväntan att samhället ska reagera, utreda och lagföra alla sorts lagöverträdare för att
upprätthålla rättssystemets ordning, förutsebarhet och legitimitet (Brå, 2011). Av Brottsbalken (29 kap. 7 §) framgår att personer under 21 år inte ska dömas lika hårt som vuxna. Ett annat viktigt skäl till införandet av påföljden var att leva upp till FNs barnkonventions krav att barn ej skall sitta i fängelse och att det för unga lagöverträdare ska finnas alternativ påföljder till fängelse (Prop. 1997/98/96). Denna hänsyn till vad gäller unga lagöverträdare gäller framför allt ungdomar mellan 15-17 år, men i viss mån även lagöverträdare över 18 år men som ännu inte fyllt 21 (Jareborg & Zila, 2010; Thunved et al, 2010). Ungdomars
brottspåföljd vilka är över 18 år, beror till stor del på brottets straffvärde och den unges tidigare brottslighet, vilket framgår i Brottsbalken (32 kap. 1 §). Personer under 15 år som begår brott kan aldrig dömas till påföljd i svensk domstol (BrB, 1 kap. 6 §). SiS har 7 särskilda ungdomshem för ungdomar som avtjänar sluten ungdomsvård runtom i landet med sammanlagt 56 vårdplatser (SiS, 2015). De som döms till LSU har ofta begått brott såsom rån, inbrott, sexualbrott, grov misshandel, dråp/mord eller narkotikabrott. Ungdomar som begått mindre grova brott döms vanligtvis till ungdomstjänst (Brå, 2011). Det är brottet i sig som avgör vårdtidens längd, kortaste tiden är 14 dagar och som längst 4 år (SiS, 2015). Sluten ungdomsvård finansieras helt av staten och kostar ca 10 000 per dygn och vårdplats (a.a).
Socialtjänstlagen (SoL)
Med stöd av socialtjänstlagen förekommer det även att frivilligt placerade ungdomar kan vårdas på SiS i mån av plats, enligt SoL (4 kap. 1 §). Dessa placeringar är dock relativt få till antalet vilket redovisas under rubrik 2.2. Socialtjänstens mål är att främja människors sociala och ekonomiska trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet (SoL, 1 kap. 1 §). Socialtjänstlagen bygger på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet (a.a). Frivillighet i form samtycke av vårdnadshavare eller den unge själv, (om denne fyllt 15 år) är alltså en förutsättning för insatser med stöd enligt SoL. Om vårdinsatser bedöms nödvändiga men vårdnadshavare eller ungdom motsätter sig vården, kan istället tillämpning av LVU bli aktuell. På så sätt kan LVU komplettera de fall i SoL när frivilliga insatser inte är möjliga (Thunved et al. 2010).
2. BAKGRUND
2.1 Ungdomsvård ur ett historiskt perspektiv
Samhället har genomgått stora förändringar genom de senaste århundranden vad gäller det rättsliga systemet och sättet att se på brottslingar. De rättsliga
påföljderna för unga lagöverträdare har växlat mellan straff och behandling (Bergman, 1997; Nordlöf, 2005). Under 1500- och 1600-talet var de så kallade tukthusen vanligt förekommande då fysiskt eller psykiskt sjuka, fattiga och kriminella spärrades in på olika inrättningar, vilket oftast skedde helt utan rättslig säkerhet och på godtyckliga grunder (Levin, 1998). På tidigt 1800-tal kallades dessa inrättningar istället för räddningsinstitut (Nordlöf, 2005). Där låstes främst fattiga eller ”svårt försummade” barn och ungdomar in, ofta helt utan stöd i lag. Målet var att få den unge arbetsam och gudstroende, bland annat genom tuktning (a.a). I samband med upplysningstidens tankar och den klassiska skolans
inflytande på rättssystemet övergick samhället till allt mer humanistiskt och sofistikerat sätt att bemöta lagöverträdare på under mitten och slutet av 1800-talet (a.a). Vård- och behandling fick allt större utrymme än straffet i sig (a.a). Barn och ungdomar flyttades från slutna gemensamhetsfängelser, till mer pedagogiskt och medicinskt vårdinriktade samhällsinstitutioner (a.a).
Den svenska lagstiftningen visar mer konkret, hur det svenska samhället i slutet av 1800-talet började engagera sig allt mer för barns välbefinnande och år 1902 inrättades den första egentliga skyddslagstiftning för barn i Sverige (Nordlöf, 2005). Detta var en frihetsberövande lag om tvångsuppfostran vilken innefattade barn som begått brott eller bedömdes vara ”i sedligt avseende försummade” och som var under 18 år (a.a). År 1924 instiftades Sveriges första barnavårdslag som bland annat innebar att fosterbarnsvården vidgades och förlades till fristående nämnder. Dessa nämnders uppgift var främst att kontrollera fosterhemmen samt ansvara för omhändertaganden för skyddsuppfostran eller samhällsvård (a.a). Denna lag har genomgått en del ändringar genom åren, och år 1960 trädde en ny barnavårdslag i kraft, vars största förändring var att den tog större hänsyn till behandlingsmässig vård snarare än det tidigare traditionella uppfostringstänket (a.a). Efter en politisk diskussion om ungdomsfängelse under sent 1970-tal, tillsattes en kommitté vilka i sitt betänkande framhöll att åtgärder genom socialtjänsten borde användas istället för kriminalvård, för personer som begår brott mellan 15-17 år (Nordlöf, 2005). Samt att kriminalvårdspåföljder dessutom borde användas mycket restriktivt vad gäller unga lagöverträdare mellan 18-20 år (a.a). Dessutom framhölls det faktum att de unga ofta hade så pass stora sociala och beteendemässiga problem att kriminalvårdens resurser inte räcker till, detta resulterade i att socialtjänsten fick ansvaret för de unga lagöverträdarna, samt ett större ansvar och befogenheter att utföra denna vård (a.a). Det svenska
ungdomsfängelset avskaffades år 1980 (a.a). Även Lagen med särskilda bestämmelser för vård av unga (LVU) har reviderats några gånger sedan dess första införande år 1982. Då kritiserades lagen för att ha för vagt formulerade angivelser och efter revidering preciserades grunderna för omhändertagande enligt LVU för att tillgodose kravet på rättssäkerhet vad gäller rättsligt tvångsingripande (a.a). Gamla LVU ersattes år 1990 med den lag (1990:52) som gäller än idag. Från år 1983 hade kommuner och landsting huvudmannaskapet för de särskilda ungdomshemmen (Nordlöf, 2005). Då kostnaderna blev för höga för landsting och kommuner att ansvara för beslutades det att samverkan bör ske på riksnivå och år 1993 övergick huvudmannaskapet till staten och den då nyinrättade förvaltningsmyndigheten SiS (Nordlöf, 2005).
2.2 Statens institutionsstyrelse idag
SiS har i dagsläget 24 särskilda ungdomshem runtom i landet, ofta placerade utanför storstäderna, med totalt ca 600 vårdplatser. Medelåldern hos de placerade ungdomarna är drygt 16 år och vårdtiden varierar. SiS har även en omfattande utbildningsverksamhet för ungdomarna (SiS, 2015). SiS ansvarsområde gäller inte bara vård och drift av de särskilda ungdomshemmen, utan även planering,
ekonomisk reglering, resultatuppföljning såväl som utvecklingsarbete och metodutveckling (Thunved et al. 2010).
Vilka är ungdomarna på SiS?
Som tidigare nämnts så förekommer även frivillig vård av ungdomar enligt SoL i mån av plats. Statistik från SiS visar dock att en klar majoritet av de placerade ungdomarna är omhändertagna med stöd enligt LVU. År 2012 var 95 % av samtliga ungdomar intagna med stöd av LVU, och 96 % följande år (SiS, 2012; SiS, 2013a). Ingen placerades enligt ett 2 § omhändertagande år 2012, (pga. av bristande hemförhållanden) och endast en, år 2013 (a.a). Dessa 95 respektive 96 % vårdades istället enligt akut omhändertagande (1990:52, 6 §) eller ett 3 § omhändertagande, så kallade beteendefall (a.a). De ungdomar som däremot dömts till sluten ungdomsvård tillhör en särskild grupp och är betydligt färre till antalet. År 2012 gjordes totalt 46 intagningar enligt LSU, där de vanligaste brotten var rån (63 %) stöld (41 %) och misshandel (35 %). År 2013 dömdes totalt 42 ungdomar till sluten ungdomsvård, med de tre vanligaste brottstyperna rån (27 %), stöld (15 %) och mord/dråp (15 %) I dryga 50 procent av intagningarna, både år 2012 och 2013 var den unge dömd för brott i mer än en kategori, eller hade dömts för flera likadana brott (a.a). Den genomsnittliga strafftiden för sluten ungdomsvård år 2012 var 7,4 månader, året därpå 10,2 månader (a.a).
En utvärdering av SiS, visar att de ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård i de flesta fall har haft en problematisk bakgrund med relationsproblem och
svårigheter i skolan (Thunved et al. 2010). Det visade sig att svenska ungdomar i många fall kom från splittrade familjer med allvarliga sociala problem såsom kriminalitet och missbruk (a.a). De ungdomar med utländsk bakgrund bar ofta på traumatiska upplevelser från krigsdrabbade länder, något som försvårade
anpassningen till det svenska samhället. SiS utvärdering visade att samarbetet med den unge och hans familj var extra problematiskt om den dömde hade utländsk bakgrund (a.a). Detta försvårade samarbetet mellan personal och
ungdomens familj dels på grund av att familjer som kommer från andra kulturer är vana vid ett annat regelsystem än det vi har i Sverige, och erbjuds ofta ett svagt eller nästintill obefintligt samhällsstöd. Ofta förstår dessa familjer inte den svenska socialtjänstens roll i samhället och motsätter sig statlig hjälp, då myndigheter i många fall associeras med förtryck och korruption i fattiga och krigsdrabbade länder (a.a).Utvärderingen visade även att det förekom ungdomar dömda till sluten ungdomsvård utan varken direkta problematiska
hemförhållanden eller missbruk. Några av dessa hade främlingsfientliga värderingar och deltog i nynazistiska rörelser (a.a).
Verksamhetens särskilda befogenheter
Tvångsvård skiljer sig på många sätt från vanlig behandling inom öppenvård. Ungdomarna som vårdas avskärmas från tidigare kontaktnät och hemmiljö genom placering på särskilt hem, ofta beläget utanför storstaden. Telefonsamtal eller besök av anhöriga som bedöms kunna motverka den unges behandling och återanpassning kan förbjudas (Thunved et al. 2010). Det framkommer dock i
propositionen till LSU att dessa särskilda befogenheter, framför allt vad gäller att avskärma individen från omvärlden, bör nyttjas återhållsamt och endast på goda grunder (a.a). På SiS särskilda ungdomshem har behandlingspersonalen rätt att när situationen kräver det, använda tvångsåtgärder. Det kan röra sig om
brevgranskning, kroppsvisitation och urinprov vid exempelvis misstanke om intagning av droger på hemmet (SiS, 2015; Thunved et al. 2010) Dessa särskilda befogenheter kan också innebära avskiljning vid misskötsel i form av våldsamt beteende eller vid påverkan av berusningsmedel (Thunved et al. 2010). Då låses den intagne in ensam i ett särskilt rum för avskiljning, vilken oftast rör sig om några timmar, men får aldrig pågå längre än 24 timmar (a.a).
Verksamhetens behandlingsmetoder
Ungdomsvård enigt såväl LVU som LSU, innefattar olika typer av
behandlingsmetoder som är individuellt anpassade till den unges problem. Några av de mest förekommande behandlingsmetoderna är kognitiv beteendeterapi, (KBT), psykodynamisk terapi, aggression replacement training, och funktionell familjeterapi. Kognitiv beteendeterapi är den vanligaste behandlingsformen. Den grundar sig i träning i sociala färdigheter genom att individen bland annat lär sig att inse konsekvenserna av sitt handlande och får hjälp med att utveckla nya metoder för att kontrollera sitt beteende (Andreassen, 2006). Kognitiv
beteendeterapi ligger till grund för flera övriga behandlingsmetoder som används inom verksamheten. Den psykodynamiska terapins mål är att kartlägga
omedvetna drivkrafter eller konflikter hos individen som kan orsaka dennes problem eller bidra till en förvärring av dem (SiS, 2015). Aggression replacement training, som också är vanligt förekommande, fokuserar främst på utvecklandet av sociala färdigheter, moraltänk samt ilska- och impulskontroll (a.a).
2.3 Kort skandinavisk jämförelse
Placering och vård utanför hemmet är det vanligaste ingripandet i de flesta länder för ungdomar med allvarliga beteendeproblem (Andreassen, 2006). Frivillig placering för vård utanför hemmet förekommer som stödåtgärd i både Norge, Danmark och Sverige, vilket även tvångsplacering enligt lag gör. De två huvudsakliga placeringskategorierna är fosterhem och institution. En nordisk jämförelse från 1995 visade att det i Danmark förekom störst andel ungdomar placerade för vård utanför hemmet i åldern 14-17 år, per invånare (a.a). Generellt sett finns en uppåtgående trend i alla tre länder att ta avstånd från vård på stora institutioner med många intagna och skiftande personal, till att vårda ungdomarna i små enheter eller på mindre gruppboenden, i en mer familjär miljö och med fast personal (a.a). Norge tenderar att i större utsträckning än Sverige och Danmark, vårda ungdomar inom öppenvården istället för på låst avdelning (a.a).
3. TIDIGARE FORSKNING
Det finns en mängd forskning om svensk tvångsvård och om SiS, vilket delvis beror på ungdomsvårdens återförstatligande år 1993, och därigenom ett högre krav på verksamhetens kvalité utifrån kunskapsbaserade handlingsprogram. SiS bedriver en omfattande intern forsknings- och utvecklingsverksamhet, i nära samarbete med forskare på universitet och högskolor. Cirka 20 miljoner kronor satsas varje år på forskning, metodutveckling och utvärdering av vårdens effektivitet (SiS, 2015). Trots detta tycks kvalitativ forskning om tvångsvård
utifrån ungdomarnas eget perspektiv däremot vara förhållandevis begränsad (Andreassen, 2006). Likaså studier om tvångsvårdens påverkan på individen ur ett längre perspektiv då longitudinella studier ofta är problematiska och kostsamma att genomföra (a.a). Dock visar flertalet av de kvalitativa studier som gjorts på generellt sett på dåliga resultat av institutionsbehandling, både för internationella och i nordiska studier (a.a). Ofta uppvisar ungdomarna en viss beteendeförbättring under själva vistelsen på institution, men mycket forskning tyder på att
beteendeproblemen vanligtvis återkommer efter utskrivning (Andersson, 2006; Rutter, Giller & Hagell, 98).
3.1 Råbyundersökningen och SiS forskningsrapport
De svenska studier som finns om ungdomsvård har ofta initierats av SiS själva. En av dessa är Claes Levins utvecklingsprojekt (1998) som bedrevs på SiS särskilda ungdomshem Råby. Studien bygger på intervjuer med sammanlagt 61 utskrivna ungdomar, 2-12 år efter utskrivning från Råby ungdomshem, med syftet att följa upp och se hur det gått för ungdomarna efter anstaltsvistelsen, och vad de i efterhand ansåg om tiden på Råby och den vård som givits (Levin, 1998). Uppföljning av ungdomarna på Råby ungdomshem
Resultaten visade vid uppföljning på en mycket liten framgång vad gäller försök att bryta med en begynnande eller pågående kriminalitet och/eller drogmissbruk, bland de före detta intagna: Nära 80 procent hade under uppföljningsperioden fortsatt med mer eller mindre grad av brottslighet (Levin, 1998). Cirka 70 procent uppgav att de även missbrukat droger efter utskrivning från hemmet (a.a). Efter uppföljning av deras nuvarande livssituation gjordes bedömningen att ca 30 procent klarat sig bra eller ganska bra efter utskrivning, de uppfyllde kriterierna för kriminalitet- och drogfrihet, var självförsörjande, uppvisade god psykisk och fysisk hälsa samt hade någon form av boende. Resterande, 70 procent bedömdes ha klarat sig dåligt eller mycket dåligt: De hade omhändertagna barn, pågående missbruk, var arbetslösa eller hemlösa alternativt var fast i fortsatt kriminell livsstil, utan märkbara tecken på positiva förändringar (a.a). Generellt sett hade det gått bättre för flickorna än för pojkarna (a.a). Vid intervjutillfället blev de före detta vårdade ungdomarna frågade om de ansåg att särskilda ungdomshem skapar fler problem än det löser, varav ca 80 procent svarade att de ansåg att anstalterna gör mer skada än nytta, eller ingen nytta alls (a.a). Rapporten riktar överlag kritik mot den svenska tvångsvården och dess blygsamma behandlingseffekter. Levin (1998) ifrågasätter tvångsvårdens självklara legitimitet i samhället trots
utvärderingar och statistik som visar på dåliga behandlingsresultat och hög återfallsfrekvens bland de utskrivna ungdomarna. Enligt Levin (1998) är
tvångsvården snarare ett försök att tillgodose humanistiska värderingar vad gäller omsorg och/eller utgöra politiska markeringar i form av handlingskraft och ansvar, snarare än att generera ansenliga behandlingseffekter och god återanpassning för de tvångsvårdade ungdomarna (a.a).
En annan studie som berör tvångsvården utifrån ungdomarnas eget perspektiv och som visar på flera liknande resultat som Levins (1998) studie, genomfördes några år senare och har istället baserats på enkäter som ungdomarna besvarade under själva vårdtiden (Palm, 2003). Syftet med studien var att undersöka om Lagen om sluten ungdomsvård i praktiken innebär en mindre negativ påverkan på den unge, i jämförelse med en alternativ fängelsepåföljd, samt om LSU i praktiken innebär mer omfattande och effektiv vård än fängelse, men trots allt lyckas hålla samma nivå av straff eller repression (Palm, 2003). I undersökningen skickades enkäter ut
till fem av SiS särskilda ungdomshem samt två kriminalvårdsanstalter med särskild inriktning mot ungdomar. Både ungdomshem och anstalt undersöktes för att kunna jämföra situationerna för ungdomarna på de särskilda hemmen med ungdomarnas situation i fängelset, utifrån deras egna subjektiva upplevelser (a.a). Resultaten visar att ungdomarna på de särskilda ungdomshemmen uppgav, (i större utsträckning än fängelseklienterna) att vistelsen på institutionen påverkat dem i negativ riktning, både vad gäller LVU- och LSU-placerade ungdomar (a.a). Den negativa inställningen var dock störst bland de LVU-placerade ungdomarna, där 77 % av de intagna uppgav att vistelsen varit till stor eller viss skada för dem (a.a). På enkätens öppna fråga framfördes negativa konsekvenser av
omhändertagandet i form av förlorade relationer och dålig kontakt med familj, vänner, barn och flickvänner, men också att vistelsen orsakat dem psykisk skada samt svar av mer allmän karaktär såsom personlig kränkning eller liknande (a.a).
3.2 Tvångsomhändertagandets negativa effekter
Den interna ”anstaltskulturen”
Resultat från båda dessa studier visar på flera negativa effekter av
tvångsbehandling av ungdomar på institution. Några av de faktorer som i Levins studie (1998) bidrog till en negativ utveckling för den unge efter utskrivning var bland annat den obestämda placeringstiden och det oklara syftet med placeringen. En annan negativ inverkan som institutionsbehandlingen visade sig ha, var att ungdomarna anpassade sig till, och lärde sig en intern ”anstaltskultur” där de fick kriminella lärdomar från varandra och utvecklade en tillhörighet till andra
kriminella eller drogmissbrukare (Levin, 1998). Ett resultat som även bekräftades i Palms studie (2003). Där undersöktes den negativa gruppåverkan bland annat genom att kartlägga ungdomarnas kontakt mellan andra intagna och personal (a.a). De fann att 96 % av de LVU-placerade, 93 % av de som dömts till sluten ungdomsvård och 89 % av de i ungdomsfängelserna hade flera gånger om dagen kontakt med andra intagna (a.a). Samtliga uppgav att de hade mer kontakt med intagna än med personal (a.a). Sammanlagt 85 % av de LSU-intagna respektive 71 % av de LVU-placerade uppgav att de gillade övriga intagna på hemmet ganska bra eller mycket bra. Det uppvisades dock stora skillnader vad gäller vem de intagna lyssnade på angående kritik och beröm, bland ungdomarna som vistades på SiS ungdomshem lyssnade de i relativt stor utsträckning på
personalen, framför allt vad gällde kritik, medan ungdomarna i fängelset i högre grad tog till sig vad andra medintagna sa och tyckte om dem (Palm, 2003). På de ungdomshem som hade blandade avdelningar för LVU- och LSU-intagningar, svarade de ungdomar dömda till sluten ungdomsvård att de framför allt umgicks med andra dömda till sluten ungdomsvård, medan de LVU-placerade ungdomarna i högre grad svarade att de umgicks lika mycket med båda grupperna (a.a). Av de LVU-placerade ungdomarna som tidigare inte haft några problem med
brottslighet uppgav 59 % att de lärt sig mer om brott sedan intagningen (a.a). Bristande insikt om vårdinnehåll och vårdbehov
Bristen på behandling inom anstalten uppdagades i Levins studie där flera informanter vid uppföljningstillfället uppgav att de inte kunde identifiera någon direkt behandlingsplan över huvud taget (1998). Behandlingen upplevdes utifrån deras perspektiv istället som någon slags ”förvaring” och anpassning till ett rutinartat system med dagar präglade av tristess, tomhet och enformighet (a.a). Aktiviteter inom den slutna anstalten i form av skola, fritidsaktiviteter och behandlingsplanering uppfattades som olika sätt att strukturera dagarna och få
tiden att gå, snarare än de förändringsinriktade och kompetenshöjande
verksamheter de från början avsågs vara (a.a). Däremot såg majoriteten av de 61 före detta vårdade ungdomarna placeringen på Råby som en konsekvens av sitt eget handlande och de ansåg sig inte vara offer eller ha behandlats orättvist, även om flera uppgav att omhändertagandet var en överdriven åtgärd (Levin, 1998). Vad gäller vårdens behandlingsplan på de olika avdelningarna i Palms studie, (2003) uppgav merparten av de som dömts till sluten ungdomsvård (73 %) att de var nöjda med sin behandlingsplan jämfört med 56 % bland de som vårdades med stöd av LVU (a.a). Majoriteten av respondenterna i denna studie uppgav dessutom att de inte ansåg sig vara i behov av vård (a.a). De som dock ansåg sig behöva vård, tyckte inte att de fick den vård de önskade eller behövde (a.a). Majoriteten av de LVU-placerade ungdomarna svarade att de främst hade problem med narkotika och brottslighet. Majoriteten av de som dömts till LSU däremot, angav främst problem enbart med brottslighet, de ansåg sig inte ha problem med
narkotika och droger i lika stor utsträckning (a.a). Dessa resultat är viktiga att ta hänsyn till, men bör tolkas med viss försiktighet. Synen på behandling och vård kan skilja sig mycket åt, det kan också vara svårt för en individ att komma till insikt och erkänna för sig själv att de har problem som kräver vård. Studien tydliggjorde dock ett uppenbart genomgående problem: Oavsett ungdomarnas vårdbehov, så förekom stora brister i arbetet vad gäller att motivera och förklara för de intagna (särskild LVU-ungdomarna) varför de behöver vård och orsakerna till tvångsplaceringen (a.a).
Återanpassning och eftervård
Det informanterna uppgav att de ogillade allra mest med vistelsen på Råby var inlåsningen och isoleringen från samhället och anhöriga (Levin, 1998). Denna avskärmning påverkade ungdomarnas återanpassning negativt. Då en stor del av socialiseringsarbetet på anstalten upplevdes vara inriktat på den unges anpassning till anstaltens miljö, rutiner och att sköta sig inom anstalten, rådde stora brister angående förberedelse inför utskrivning och ett liv utanför anstalten (a.a). Levin menar att ungdomarna tvingades möta helt andra problem efter utskrivning, än de som faktiskt orsakade intagningen; Det destruktiva eller antisociala beteendet kan ha avtagit, men istället blir den unge tvungen att hantera utanförskap och stora problem på arbets- och bostadsmarknaden (1998). Problem som ofta skapar stor frustration och som kan vara avgörande för om den unge söker sig tillbaka till gamla, destruktiva mönster och kriminella umgängeskretsar. Att missnöjet kring anstaltens isolering och avskärmningen från omvärlden medförde negativa sociala konsekvenser för den unge, bekräftades även av majoriteten av respondenterna i Palms forskningsrapport (2003).
Beträffande eftervården tillfrågades ungdomarna om de ansåg att de fått någon specifik hjälp av betydelse för att klara av livet efter institutionstiden. Mindre än hälften av respondenterna, för båda typerna av omhändertagande, svarade på denna fråga att de inte ansåg sig ha fått någon sådan hjälp (a.a). Däremot uppgav de som dömts till sluten ungdomsvård att de upplevt sig ha fått mer hjälp än de LVU-intagna, om än relativt lite (a.a). De lyfte framför allt fram hjälp inom teoretisk utbildning (50 %) och arbetsträning (40 %), i förhållande till LVU-ungdomarna där endast 26 % uppgav hjälp inom teoretisk utbildning och 24 % inom arbetsträning (a.a). Bland de ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård svarade 8 % att de inte visste vart de skulle flytta efter vistelsen på institutionen, motsvarande siffra bland de LVU-placerade aningen högre, 19 % (a.a). Behovet av eftervård och kontinuerligt stöd efter utskrivning från vårdhem bekräftas även
av flera, mer omfattande internationella studier (Bullock et al. 1998; Davies et al. 199; Trout, et al. 2010).
3.3 Tvångsomhändertagandets positiva effekter
Resultat från både Levins (1998) och Palms studie (2003) visade att
anstaltsvistelsen även kunde ha positiva effekter för de intagna ungdomarna. Dels visade det sig att kontaktmannaskapet mellan intagen och kontaktperson utgjorde en positiv aspekt för flera av ungdomarna (Levin, 1998). Den formella,
professionella kontakten i form av intagen-personal-relation visade sig dock ha mycket liten betydelse, och bemöttes ofta med motstånd (a.a). Det ungdomarna uppskattade allra mest var när personalen steg ur sina formella roller och
exempelvis umgicks med ungdomarna under friare former och utanför anstalten. Det visade sig att kontaktpersonens kön, ålder eller utbildning spelade mindre roll och det ungdomarna istället värderade var personalens personliga egenskaper, och att de såg och behandlade dem som medmänniskor, i en mer jämlik, rak och ärlig relation (a.a). Flera av ungdomarna uppgav ambivalenta känslor inför
anstaltsvistelsen. Trots att de ofta kände stor frustration, ensamhet och ilska, lyftes även positiva aspekter fram. Dessa innefattade glädje och gemenskap i att få delta i olika fritidsaktiviteter, goda relationer de knöt med personal och vänner de skaffade sig, regelbunden mathållning, rutiner som ingav en känsla av trygghet och lyxen att ha ett eget rum (a.a). Vistelsen blev för flera av ungdomarna en sorts asyl och verklighetsflykt där de kunde känna sig trygga och få uppleva något i närheten av en ”normal” ungdomstid (a.a). Det fanns även en grupp bland
respondenterna i Palms studie (2003) som svarade att vistelsen påverkat dem i en positiv riktning vad gäller personlig utveckling och att de blivit lugnare, eller ser vardagen ur ett nytt perspektiv (a.a). En liten del kände sig också tryggare och piggare (a.a)
Sammanfattningsvis kan det konstateras att båda undersökningarna utifrån ungdomarnas eget perspektiv, visar på flera liknande resultat, framför allt vad gäller de negativa upplevelser av att omhändertas mot sin vilja och isoleras från vänner och familj. Palms studie (2003) visade på aningen motstridiga resultat angående frågan om införandet av sluten ungdomsvård går i enlighet med lagstiftningens intentioner, det vill säga om sluten ungdomsvård i mindre utsträckning än fängelse, har en negativ inverkan på ungdomar. Detta verkade stämma till viss del då resultaten visade att ungdomar dömda till sluten
ungdomsvård i större utsträckning än fängelsedömda, lyssnade på personalen och var mer mottagliga för beröm och kritik från ungdomshemmens personal. Studien visade dock även flera aspekter som tyder på det motsatta, det vill säga att
ungdomar dömda till sluten ungdomsvård utsätts för lika omfattande negativ påverkan som de som dömts till fängelse. Exempelvis uppgav ungdomarna dömda till sluten ungdomsvård att de umgicks med andra medintagna i lika stor
utsträckning som fängelserespondenterna, samt att majoriteten av dem fått negativa, ofta kriminella, lärdomar under vistelsetiden. En relativt hög andel av ungdomarna både i Levins (1998) och Palms (2003) studie, ansåg att vistelsen på ungdomshemmen gjort dem mer skada än nytta. Läsaren bör dock vara medveten om att resultaten för dessa studier endast avspeglar de intagnas bild av
ungdomsvården och upplevelsen av att befinna sig där. Det är rimligt att personal eller annan utomstående ger en annan bild av ungdomsvården och dess påverkan på de vårdade. Råbyundersökningen berör dessutom endast Råby ungdomshem vilket inte behöver innebära att resultaten skulle bli desamma på andra särskilda ungdomshem i Sverige. Dessutom avser undersökningen åren 1983-1993, då de
intervjuade personerna vårdades på Råby, samt att ungdomshemmen under denna tid var kommunalstyrda i Sverige och inte finansierades eller ägdes av staten. Något som kan tänkas ha betydelse för vilka resultat man kan tänkas finna vid en upprepad studie idag.
En ytterligare undersökning värd att belysa och som presenterar mer positiva resultat än de ovan nämnda, är de intervjuer som SiS själva genomför med ungdomarna i samband med att de skrivs ut från institutionen. Dessa intervjuer finns sammanfattade på SiS hemsida. Där uppgav sju av tio att de ansåg att de varit med i planeringen av sin behandling och åtta av tio tyckte att personalen tagit sig tid att lyssna på dem (SiS, 2015). Sex av tio vårdade ungdomar svarade att de fått ganska mycket eller mycket hjälp med sina problem, samt sju av tio skulle rekommendera andra ungdomar i liknade situation att placeras på ungdomshemmet (a.a). Generellt sett är ungdomarna dömda till sluten
ungdomsvård mer nöjda med vården än de ungdomar som omhändertagits enligt LVU (a.a). Man kan fråga sig hur det är möjligt att resultaten skiljer sig så mycket åt mellan studier som i grunden undersöker samma sak. En möjlig förklaring till variationen i resultat, kan vara att personalen själva intervjuat ungdomarna i SiS sistnämnda studie, och alltså har en viss relation till ungdomen sedan tidigare. Även det faktum att ungdomarna intervjuas vid utskrivning och inte under själva vårdtiden, kan tänkas påverka studiens generellt sett mer positiva resultat.
3.4 Vad kännetecknar då god institutionsvård?
Andreassen (2006) kommer till slutsatsen i sin omfattande kunskapsöversikt om institutionsvård för ungdomar, att om tvångsinstitutioner ska användas så bör de vårdade ungdomarna åtminstone uppnå positiva resultat med behandlingen, något som inte alltid har kunnat bekräftas. Om inte, liknar institutionerna mer straff än behandling (a.a). Andreassen menar att det är av ytterst stor vikt att tvångsvård aldrig sker på godtyckliga grunder eller i ”onödan” samt att vården genomförs med god kvalité på ett så effektivt sätt som möjligt (2006). Framför allt då vård enligt LVU och LSU bedrivs mot individens vilja och den unge sällan själv kommit till insikt med sin beteendeproblematik eller har en önskan att förändras vid intagningen. Vården bör rehabilitera och förändra, men samtidigt inte orsaka skada på individen och dennes fortsatta utveckling. Även Andreassen framhäver att de främsta orsakerna till sämre vårdeffekter är att ungdomarna vårdas i grupp och i en avskärmad miljö (2006). Dessa ”sämre vårdeffekter” har framför allt visat sig vara av psykisk negativ effekt, såsom ångest, depressioner etc. snarare än av kriminogen art (a.a). Andreassen menar dock att det är möjligt att uppnå
relativt goda resultat med institutionsbehandling men det ställer stora krav på både institutionerna och personalen. Därför bör endast de ungdomar med de
allvarligaste beteendeproblemen ges institutionsvård, övriga bör om möjligt behandlas inom öppenvården (a.a). Han menar dessutom att för att uppnå goda vårdeffekter på längre sikt, bör familjen ges större delaktighet i behandlingen än i nuläget (a.a). Familjens betydelse för en lyckad rehabilitering och återanpassning i samhället för ungdomar på vårdhem har även bekräftats av flera internationella studier (Davies, 1998; Lipsey, 2000). En annan studie, gjord av Lipsey (2009) visade att den mest framgångsrika metoden för att minska återfall i brott bland ungdomar var terapeutiska behandlingsinslag. Övervakning visade sig till viss del minska recidivism men inte alls i lika stor utsträckning som terapi. Avskräckande metoder och disciplin visade sig däremot öka risken för återfall efter behandling (Lipsey, 2009).
4. FÖRFÖRSTÅELSE
Förförståelse definieras ofta som det ”bagage” forskaren bär med sig i form av bland annat akademisk kunskap, tidigare erfarenheter, attityder eller en generell inställning inom det studerade ämnet (Malterud, 2009). Då avsikten med denna studie är att förmedla en bredare förståelse för de känslor och upplevelser ungdomar har av att tvångsvårdas, är det viktigt att jag som forskare och tolk av ungdomarnas egna texter, tydligt reflekterar kring, och redogör för min egen utgångspunkt. Detta minimerar risken för en subjektiv tolkning, men gör även läsaren medveten om vilka erfarenheter, attityder och kunskaper jag bär på vid projektets start, något som är grundläggande både för studiens giltighet och trovärdighet (a.a). Genom att definiera sin egen utgångsposition och reflektera kring den möjliga påverkan som forskaren kan tänkas ha på studiens resultat, ökar även graden av vetenskaplighet och objektivitet (a.a). Förförståelse kan påverka studien positivt i form av en bredare kunskapsbas samt nyfikenhet och
engagemang för ämnet, men denna kunskap eller inställning kan också verka hämmande i form av att den begränsar oss från att se saker och ting utifrån nya perspektiv (a.a).
När uppsatsen påbörjades hade jag endast ytterst grundläggande kunskap om SiS som verksamhet och ingen direkt kunskap om varken svensk ungdomsvård eller tvångsvård. Inte heller fanns någon kunskap utifrån tidigare arbetslivserfarenhet. Däremot fanns ett starkt intresse och engagemang för förebyggande,
ungdomsrelaterat arbete. Ett intresse som antagligen har sin grund i personliga erfarenheter av människor i min närhet som tidigare genomgått en hel del motgångar och som behövt vård och stöd genom särskilda kommunala
ungdomshem. Denna personliga erfarenhet kan givetvis till viss del påverka hur jag tolkar ungdomarnas texter, vilket är viktigt att jag är medveten om.
Förförståelsen författades innan analysen sattes igång och innan jag läst igenom textsamlingarna av de vårdade ungdomarna. Texternas rubriker lästes dock igenom i ett mycket tidigt skede, för att bedöma om de utgjorde tillräckligt underlag för analysen. Detta kan ha påverkat min utgångspunkt och givit en fingeranvisning till vilka teman jag kan tänkas hitta.
Jag är medveten om att de ungdomar som döms till antingen sluten ungdomsvård eller vårdas enligt LVU, ofta har fått mindre omfattande behandlingsinsatser utan effektiva resultat innan de slutligen placerats hos SiS. Jag inser därför att de är en svårbehandlad grupp med blandad beteendeproblematik, och därmed är en mycket komplicerad behandlingsprocess. Det råder dessutom stor problematik vad gäller att vårda människor mot sin vilja. Detta tror jag kan uttryckas i både frustration, missnöje, orättvisa och misstro - kanske framför allt under ungdomsperioden. Därför förväntar jag mig att de mest centrala teman som ungdomarna belyser när de får skriva helt fritt om vad de vill, kommer att vara av negativ karaktär. Att inte ha några förväntningar på studiens resultat är nästintill omöjligt. Vad jag däremot kan göra är att vara medveten om dessa förväntningar, för att identifiera
skillnaden mellan vad jag hoppas finna, och vad ungdomarna faktiskt uttrycker. Därmed minimeras även risken för en vanlig fallgrop vid kvalitativ forskning, det vill säga att förförståelsen får överhand över den kunskap det empiriska materialet tillför (Malterud, 2009). Jag är dessutom osäker på vad jag egentligen kommer att få reda på, och hur djupgående förståelse för dessa ungdomar jag faktiskt kommer att kunna förmedla, endast genom att analysera deras dikter. Av denna anledning är jag förhållandevis restriktiv vad gäller förhoppningar på studiens resultat. Då
syftet är att få en bättre förståelse för denna grupp, förväntar jag mig inte heller att resultaten ska ge upphov till några nya teorier eller liknande.
Givetvis bör även den akademiska kunskap jag erhållit genom mina tre års studier inom bland annat kriminologi, sociologi och socialpsykologi lyftas fram som en stark influens till min förförståelse och kommer antagligen i hög grad att påverka hur jag tolkar ungdomarnas texter. Vid analys av ungdomarnas texter bär jag med mig kunskap om både statiska och dynamiska, samt individuella och sociologiska förklaringsteorier till varför ungdomar börjar, respektive slutar begå brott.
Det är möjligt att andra med en annan teoretisk kännedom hade tolkat ungdomarnas texter annorlunda. Därför bör jag vara medveten om, och vidta åtgärder för att min förförståelse inte ska hindra mig från att se saker och ting ur nya perspektiv. Jag kommer att sträva efter att behålla ett så öppet sinne som möjligt inför nya perspektiv och synsätt. Framför allt då texterna författats av ungdomarna själva, och mycket väl kan tänkas innehålla nya perspektiv än den teoretiska kunskap jag har sedan tidigare.
Slutligen bör jag även nämna att min förförståelse inte ser likadan ut efter att jag författat inledning och bakgrund, som den gjorde innan projektets start. Efter att jag har satt mig in i ämnet, svenska lagstiftningen kring ungdomsvård och sammanfattat relevant tidigare forskning, har jag fått en bredare kunskapsbas om SiS som myndighet och en större kännedom kring varför lagstiftningen i Sverige ser ut som den gör. Denna kunskap har till stor del varit ren fakta och
förhållandevis objektiv, men jag har också genom förarbetet fått kännedom om aningen mer subjektiv kunskap, däribland kvalitativ forskning utifrån
ungdomarnas perspektiv och kritik som lyfts fram mot tvångsvården. Denna kunskap har inte ändrat min inställning eller attityd kring ämnet som sådant, men den kan ändå ha påverkat min förförståelse jämfört med innan, och givit en hint om vilka teman jag kan tänkas finna bland ungdomarnas texter. Något som också är viktigt att vara medveten om för att inte ”styra” min analys av och för att lyckas förmedla en så rättvis tolkning av ungdomarnas texter som möjligt.
5. METOD
5.1 Val av metod
Då syftet med denna studie är att förmedla en ökad förståelse för de ungdomar som tvångsvårdas hos SiS med stöd av LVU eller LSU, har en systematisk textkondensering använts som analysmetod. Denna metod ansågs vara den mest lämpliga för att strukturerat analysera och sammanfatta en stor mängd text. Systematisk textkondensering lämpar sig bland annat då skriftliga dokument eller texter ska undersökas med syfte att utveckla beskrivningar, se gemensamma drag eller förmedla kunskap om informanters erfarenheter och ”livsvärld” inom ett visst studerat område (Malterud, 2009). Det sätt som jag analyserat texterna på, är inspirerad av Giogis fenomenologiska analys, som är en variant av en systematisk textkondensering. Centralt för Giorgis fenomenologiska analys är att den bygger på principer av dekontextualisering och rekontextualisering, vilka görs i fyra olika faser (a.a). Detta för att skapa struktur och därmed göra det möjligt att bearbeta och tolka stora mängder text (Malterud, 2009; Widén, 2011). Första steget i analysfasen är att forskaren ska skapa sig ett helhetsintryck av rådatan och bekanta sig med sitt material. Här är det viktigt att hålla sig ifrån tolkning och reflektion, och istället försöka skapa sig en öppen och objektiv bild av vad materialet
förmedlar, utan att låta förförståelse eller teori påverka (Malterud, 2009). När allt har lästs igenom kan intrycken sammanfattas genom olika teman, detta första steg underlättar vid senare organisering av materialet (a.a). Steg två i genomförandet av denna analys är att göra en ingående systematisk genomgång av rådatan genom dekontextualisering. Här plockas de relevanta delarna för studiens frågeställning och syfte ut ur texterna, och ur sitt sammanhang (a.a). Härmed urskiljs irrelevant och överflödig text, och lägg åt sidan. Tidigare teman som upptäcktes ska nu bli innehållsrika genom att forskaren identifierar meningsbärande enheter i texterna. Enheterna kan vara meningar eller uttryck som belyser de tema som inledningsvis urskildes. Detta kan göras på aningen olika sätt, vanligt är att man ger de
meningsbärande enheterna särskilda koder eller använder sig av en matris eller liknande för att underlätta arbetet (a.a). Här är arbetsgången relativt flexibel men viktigast är att det följer en tydlig, systematisk och väldokumenterad struktur (a.a). I den tredje fasen läggs det kompletta material man tidigare arbetat med åt sidan, och det gäller nu att tolka det dekontextualiserade materialet utifrån teoretisk kunskap tillföra de utplockade koderna en innebörd (Malterud, 2009). Avslutningsvis, i del fyra, ska texten sammanfattas och rekontextualiseras – det vill säga åter sättas in i sitt ursprungliga sammanhang. Det viktigaste momentet här, är att avgöra om innebörden av det dekontexualiserade materialet fortfarande är enhetligt och ger en rättvis bild av det sammanhang som det från början
hämtades från (a.a). Om inte, bör analysen ses över en gång till.
5.2 Material
Underlaget för denna studie är de text- och diktansamlingar som finns på SiS hemsida och som ges ut inom ramen för SiS skolverksamhet. Projektet började år 2003 som en skrivartävling främst i språkligt utvecklingssyfte. På grund av stort deltagande har det numera blivit en tradition för SiS att varje år publicera
antologier med ungdomarnas egna röster. Det finns idag närmare tusen personliga texter publicerade, av denna anledning har en begränsning av materialet varit nödvändig. Eftersom syftet med studien är att identifiera centrala teman i
ungdomarnas texter och se helheten snarare än vad enskilda individer skriver om, ansågs det vara nödvändigt att ha ett relativt stort urval av texter. Inte minst för att höja studiens representativitet. Totalt har 314 texter analyserats från år 2014, 2012 och 2010. Texterna varierade i längd, den kortaste var en halv sida och de längre cirka två sidor långa. Majoriteten av texterna var dock knappt en sida lång.
Texterna från 2010 och 2012 fanns som PDF-filer att ladda ner eller läsa online på SiS hemsida, men de skrevs ut för att ha i pappersform för att underlätta för analysen. Textansamlingarna från år 2014 fanns däremot inte i PDF-format utan fick beställas kostnadsfritt i bokform från SiS hemsida.
Jag valde att analysera samtliga texter från åren 2014, 2012 och 2010. Detta för att få en så aktuell bild av ungdomarnas upplevelser som möjligt. Texter som skrivits med två års mellanrum, istället för de senaste tre åren i rad, valdes för att minimera risken att ungdomar som möjligtvis vårdas längre än ett år (även om den genomsnittliga vårdtiden är några månader) kan ha deltagit i skrivartävlingen vid mer än ett tillfälle. Detta skulle kunna minska möjligheterna att få en
differentierad bild av ungdomarnas upplevelser, målet var att få med så många olika individuella texter som möjligt. Denna risk kan visserligen förekomma om ungdomar skrivs ut, men sedan återigen placeras hos SiS några år senare, något jag tyvärr varken kan få kännedom om, eller göra något åt. Risken antas dock vara relativt liten. Slutligen har texter författade av vuxna klienter på LVM-hemmen exkluderats då syftet för studien är att undersöka ungdomars upplevelser.
Samtliga texter från de tre åren har lästs igenom från första sidan till sista, och alla har bidragit till det helhetsintryck jag fått. Läsning ur en alternativ ordningsföljd, utifrån rubriker som exempelvis fångat min uppmärksamhet, hade kunnat ge ett skevt resultat. Därför förekommer inte heller något internt bortfall eftersom alla texter har lästs igenom, det kan dock finnas ett ovisst externt bortfall. Jag har inte kännedom om hur många eller vilka ungdomar som väljer att inte ställa upp i skrivartävlingen, eller orsaken till det. Däremot är det enbart de texter som tillfört något till studiens frågeställning, som har dekontextualiserats och analyserats närmare. Det innebär att de texter som inte berörde känslor och upplevelser sållades bort redan vid ett tidigt skede i analysprocessen. Det var exempelvis texter som enbart handlade om en specifik händelse eller barndomsminnen, och som inte hade något med nutiden och upplevelsen av tvångsplaceringen att göra. För matris över det dekontexualiserade materialet, se bilaga 1.
5.3 Analys
Analysen har sedan genomförts i flera olika steg. Jag började med att läsa igenom diktansamlingarna från 2014 en gång, utan att försöka tolka innehållet, med målet att bara få en bild av vad texterna handlade om. Därefter lästes samma texter igenom en gång till och denna gång använde jag understrykningspenna och markerade uttryck, ord eller meningar som var relevanta till studien frågeställning och som på något sätt handlade om hur ungdomarna kände sig, eller upplevde sin situation. Jag förde även anteckningar och skrev ned vissa teman som
synliggjordes. Exakt samma procedur gjordes med texterna från 2012 och 2010. Efter att ha läst igenom alla tre diktansamlingar uppenbarade sig vissa centrala teman, vilka var mer eller mindre återkommande, samtliga skrevs ned. Därefter påbörjades den mer systematiska och detaljerade genomgången av var och en av texterna, där jag dikt per dikt, plockade ut meningsbärande enheter vilka var relevanta och som berörde de teman som tidigare identifierats. Upptäckte jag något citat eller stycke som inte passade in under något av de initiala temana gjordes ett nytt passande tema för just det uttrycket eller meningen. Samtliga teman behölls tills jag systematiskt gått igenom samtliga dikter.
När detta var gjort, visade det sig att vissa teman som jag från början skrivit ned, inte alls var särskilt vanligt återkommande bland texterna. De teman som inte förekom i alla tre års diktansamlingar, eller som inte identifierades minst ett tiotal gånger per antologi, sållades bort. Exempel på sådana teman var bland annat tillflykt och religiositet. Dessa teman presenteras alltså varken i matrisen eller i resultatet då de inte ansågs vara tillräckligt centrala. Dessutom, flera av de teman som jag inledningsvis skrivit ned, insåg jag senare påminde om varandra, eller till och med berörde samma tema. Då ändrades rubriken till ett mer passande namn som inkluderade flera teman, men med relevanta underrubriker för att göra det tydligt både för mig och för läsaren. När jag valde ut de meningsbärande
enheterna plockades meningarna isär om jag insåg att en mening berörde två eller till och med tre olika teman. Detta för att lyckas beskriva de centrala teman så fylligt och beskrivande som möjligt, men även för att inte gå miste om viktig information. Meningar och uttryck som upprepades i texterna och som var nästintill identiska, skrevs endast in i den bifogade matrisen en gång, detta på grund av tidsbrist och för att det inte ansågs vara nödvändigt att återupprepa dem i matrisen. Det framkommer i resultatdelen om ett tema var betydligt mer
När jag slutligen hade allt mitt dekontextualiserade material färdigt, lades överflödig text åt sidan. Nu började jag sammanfatta de olika meningsbärande enheterna, för att beskriva vad ungdomarna egentligen uttryckte. Jag försökte att vara så objektiv som möjligt, genom att använda mig av ungdomarnas egna ord, beskrivningar och delvis även citat. Detta för att säkerställa att jag förmedlar en objektiv förståelse för de tvångsvårdade livssituation, utifrån hur de själva upplever och skriver om den. Denna beskrivning presenteras under rubriken ”resultat”. Efter att analysen genomförts lästes resultatet grundligt igenom, för att sedan jämföras med ungdomarnas ursprungliga texter. Detta gjordes för att säkerställa så att studiens resultat fortfarande gav en enhetlig och rättvis bild av ungdomarnas texter, vilket det ansågs göra eftersom det sammanfattade resultatet återspeglade just vad de flesta ungdomarna skrev om, om än på en mer
övergripande och abstrakt nivå.
5.4 Etik
All forskning som bedrivs ska utföras enligt ett godtagbart, etiskt förhållningssätt (Kristensson, 2014). God forskningsetik kan sägas handla om en fin balansgång mellan olika intressen. Dels sökandet efter ny och värdefull kunskap, men det handlar också om att värna om människors integritet (Vetenskapsrådet, 2011). Det är viktigt att individer som deltar i alla typer av forskningsstudier ska behandlas med respekt och inte riskera att fara illa av att deltagandet, varken fysisk, psykiskt eller integritetsmässigt. God forskningsetik handlar också om att den information som används, ska samlas in, hanteras och presenteras på ett objektivt och rättvist sätt (a.a). Berörda ska informeras om studien, och frivilligt ge sitt samtycke till deltagande. Detta är en av förutsättningarna för en
tillfredsställande forskningsetisk arbetsprocess (Malterud, 2009). Detta blir extra tydligt vid kvalitativ forskning i form av intervjuer eller enkäter där forskaren samlar in empirisk data. Men forskningsetiska ställningstaganden gäller även för denna typ av kvalitativa textanalys. Dels har SiS huvudkontor i Stockholm
kontaktats och informerats om min studie, varpå jag fick samtycke till att använda texterna publicerade på deras hemsida i min uppsats.
Ytterligare ett krav av etisk karaktär som ställs på alla typer av kvalitativ
forskning är att deltagare i studien ska känna sig säkra på att anonymitet efterlevs (Malterud, 2009). Inget av det material som denna studie baseras på rör känsliga personuppgifter. Författarna till texterna är helt anonyma och på detta sätt
säkerställs deras integritet. Denna uppsats har även godkänts från etiknämnden, då texterna på SiS hemsida används i forskningssyfte och får ett annat ändamål än vad de egentligen avsågs för. Det finns också en möjlighet att de som faktiskt vårdats på SiS ungdomshem kommer i kontakt med denna uppsats, vilket är ytterligare en anledning till att den etikprövats.
Vidare etiska krav på forskarens ansvar innefattar att aldrig, oavsiktligt eller avsiktligt förvränga information eller citat, och inte heller försköna resultat i syfte att få stöd för en viss tes (Vetenskapsrådet, 2005). Jag har kontinuerligt försökt vara självkritisk då jag genomfört min analys, och varit noga med att presentera ungdomarnas olika syn på tvångsvården, positiva som negativa, för att säkerställa att all typ av information synliggörs. Detta oavsett om resultaten bekräftar eller talar mot min egen förväntan på resultatet. Trots att jag inte genomför några intervjuer eller har någon kontakt med ungdomarna vars texter jag analyserar, så är de verkliga människor som befinner sig i en svår period i livet, samt är en
mycket utsatt grupp. En medvetenhet kring detta är något som genomsyrar hela uppsatsen genom respekt för var och en av dessa ungdomars berättelser.
6. RESULTAT
Ungdomarnas texter är av väldigt blandad karaktär. Vissa har skrivit raptexter och dikter om vad de känner och tycker, både om närstående, SiS-placeringen eller om livet i allmänhet. Andra har skrivit historier om deras uppväxt och delat med sig av flera traumatiska och livshotande händelser, medan somliga har skrivit brev till någon närstående eller drömlika, fiktiva berättelser. Majoriteten av
ungdomarna öppnade upp sig och skrev om både personliga, skamfyllda och traumatiska händelser. Flera texter innehöll mer eller mindre stavfel, men har ändå varit läsbara. Vissa innehöll dessutom grovt språk och tal om droger och kriminalitet, något som varken korrigerats språkligt eller innehållsmässigt. Detta eftersom syftet med SiS skrivarsatsning, och även denna uppsats, är att höra de vårdade ungdomarnas röster utan yttre påverkan eller försköning. Bidrag som kan verka stötande publicerades därför även på SiS hemsida, och har inte heller uteslutits från denna studie, för att ge en rättvis bild av den värld ungdomarna kommer från. Resultaten presenteras utifrån de mest centrala teman som identifierades under analysens gång, utan inbördes ordning. En mer detaljerad presentation av utvalda meningsbärande enheter ges i bifogad matris (bilaga 1).
6.1 Tema 1 - Insikt och lärdomar
Vårdbehov
Många ungdomar uttryckte att de gjort stora lärdomar under vistelsetiden. Det ungdomarna pratade mest om var att de insett sitt vårdbehov och allvaret med sitt destruktiva beteende. De skrev bland annat att de insett att de inte längre kan fly från vardagen eller sina problem, samt att drogerna och kriminaliteten helt enkelt inte är värt besväret. Många anser att de mognat under vistelsetiden och numera ser saker och ting ur ett annat perspektiv. En del uttryckte till och med att
omhändertagandet var deras räddning och att de antagligen inte hade levt idag om det inte vore för Soc, och den hjälp den hjälp de fått. Många ungdomar talade också om att de äntligen lärt sig att våga visa sig svag, gråta och har insett att det är okej att ta emot hjälp. Det faktum att de efter en tid accepterade hjälp och vågade lita på Soc och personalen, fick dem att inse att Soc inte alls ville dem illa, utan faktiskt fanns där för dem, och stod på deras sida. En pojke uttryckte sig följande, ett citat som talar för flera av ungdomarna: ”Under tiden på Råby så har jag lärt mig mycket om livet, hur man ska bete sig och mycket annat. Det var lite svårt de första veckorna, men sen har jag börjat fatta. De gör allt för att hjälpa mig komma in på rätt spår igen”. (SiS 2014, s.36) Många ungdomar uppgav även via deras texter att de fått en starkare självkänsla och insett att de är värdefulla och faktiskt förtjänar ett bra liv. Denna insikt och bättre självkänsla fick många av dem att känna att det är möjligt och okej att lära sig av sina misstag, - alla gör misstag och deras snedsteg identifierade dem inte längre som personer.
