Strokepatienters uppfattning om arbetsterapeutisk uppföljning : En kvalitativ intervjustudie

Strokepatienters

uppfattning om

arbetsterapeutisk

uppföljning

HUVUDOMRÅDE: Arbetsterapi

FÖRFATTARE: Markus Andersson & Joakim Gustafsson HANDLEDARE: Eva-Marie Sundkvist

JÖNKÖPING 2020-05

Sammanfattning

Bakgrund Stroke är ett samlingsnamn för de tillstånd som minskar blodcirkulationen i hjärnan vanligtvis blodpropp eller hjärnblödning. Konsekvenser av en stroke kan resultera i svårigheter i aktivitetsutförandet. Arbetsterapeuten kan med sitt holistiska synsätt understödja strokedrabbade personer i att få en fungerande vardag och en ökad livskvalitet. Syftet med detta examensarbete var att beskriva hur den arbetsterapeutiska uppföljningen uppfattas av strokedrabbade personer efter avslutad sjukhusvistelse. En kvalitativ metod med ett nätverksurval och semistruktuerade intervjuer har använts. Urvalet gjordes genom kontakt med fyra strokeföreningar varav tio respondenter intervjuades. Innehållsanalysen utfördes utifrån stöd av Kristenssons (2014) modell för dataanalys. Resultatet visade att strokedrabbade personer uppfattar den arbetsterapeutiska uppföljningen efter avslutad sjukhusvistelse som bristande vad gäller kommunikation och struktur samt en avsaknad till inflytande i sin arbetsterapeutiska rehabilitering. Slutsats Respondenterna menar att den arbetsterapeutiska uppföljningen behöver baseras på tydlig kommunikation från arbetsterapeut samt ge strokedrabbade personer möjlighet till inflytande i sin rehabilitering.

Summary

English title: Stroke patients’ perception of their occupational therapy follow-up

Background Stroke is a collective name for those conditions that reduce blood circulation in the brain, usually blood clots or brain haemorrhage. Consequences of a stroke can result in difficulties in activity performance. The occupational therapist can with a holistic approach improve and support people suffering of stroke in having a functioning everyday life and an improved quality of life. The purpose of this thesis was to describe people suffering of stroke’s perception about the occupational therapy follow up after hospital discharge. A qualitative method based on network sample and semistructured interviews has been used. The sampling is based on contact with four stroke associations which resulted in ten study participants. The content analysis was based on Kristenssons (2014) model of data analysis. The result indicates that people suffering of stroke perceive the occupational therapeutic follow-up after hospital discharge as a lack of communication and structure together with a lack of influence in their occupational rehabilitation. Conclusion The respondents believe that the occupational therapy follow-up needs to be based on a clear

communication from the occupational therapist and give the people suffering of stroke the opportunity to influence their rehabilitation.

Innehållsförteckning

Sammanfattning ...

Summary ...

Innehållsförteckning ...

Inledning ... 1

Bakgrund ... 1

Uppföljning enligt nationella strokeriktlinjerna ... 2

Arbetsterapeutens roll inom strokerehabilitering ... 3

Arbetsterapeutens rehabilitering i hemmet ... 4

Syfte ... 6

Material och metod ... 7

Val av metod ... 7

Urval/undersökningsgrupp ... 7

Datainsamling ... 8

Etiska överväganden ... 10

Resultat ... 11

Avsaknad av inflytande i sin arbetsterapeutiska rehabilitering ... 11

Kommunikation mellan patient och vård ... 12

Behov av fortsatt stöd ... 12

Kunskap och erfarenheter i primärvård ... 13

Diskussion ... 14

Betydelse för arbetsterapi ... 17

Vidare forskning ... 17

Slutsatser ... 17

Referenser ... 19

Bilagor ...

1

Inledning

I Europa drabbas mer än 1.5 miljoner människor årligen av stroke (World Health Organization, 2016). Motsvarande siffra i Sverige var under året 2018 cirka 25 500 personer (Socialstyrelsen, 2019). Allt fler överlever stroke tack vare god diagnostik och behandling i det akuta skedet, vilket skapar ett ökande behov av efterstroke rehabilitering (Socialstyrelsen, 2018). Dock visar ett flertal studier på brister i att tillgodose detta behov (Socialstyrelsen, 2018; Ullberg, 2016; Tistad et al, 2012).

I en rapport från Socialstyrelsen (2018) framkommer det att en individuell rehabiliteringsplan för patienter med stroke inte alltid skapas, och att uppföljningar inte sker kontinuerligt. Enligt Ullberg (2016) uppgav var femte deltagare att dess rehabiliteringsbehov inte hade uppnåtts 12 månader efter insjuknandet. Studien visade att det var främst de äldre deltagarna (>85 år) som ansåg att de saknade den hjälp de behöver. Följdsjukdomar som smärta, depression och lägre självupplevd hälsa var vanligare hos patienter med ouppfyllt rehabiliteringsbehov.

Vincent et al. (2007) resonerar i sin diskussion om strokepatienter är medvetna om det arbetsterapeutiska stöd som de är berättigade till, förutom de hjälpmedel som avser att underlätta för förflyttning som exempelvis rullstol och rollator.

Då tidigare studier har riktat in sig på den generella upplevelsen av strokepatienters rehabilitering, där samtliga vårdprofessioners ansvar belyses, ämnar detta examensarbete rikta sig till strokepatienters uppfattning av specifikt arbetsterapeutisk uppföljning. Ämnet är viktigt att studera för att skapa en förståelse för patienters vårduppfattning. En ökad förståelse kan leda till bättre förutsättningar vid utvecklande av patientbemötande i allmänhet och kvaliteten i rehabiliteringsprocessen i synnerhet, vilket kan på sikt öka strokepatienternas självständighet och minska behovet av samhällsbekostade resurser.

Bakgrund

Stroke är ett samlingsnamn för de tillstånd som minskar blodcirkulationen i hjärnan vanligtvis blodpropp eller hjärnblödning. Vid en stroke hamnar utsatta hjärnceller i syrebrist, vanligast på grund av en blockering av blodtillförsel, vilket kan resultera i att celler dör och en förlust av exempelvis motoriska eller kognitiva funktioner (Fagius & Aquilonius, 2006). Orsaker till att en individ drabbas av stroke domineras i hög utsträckning av förvärvad förträngning i artärer (ateroskleros). Ateroskleros innebär att kärlväggen i artärer skadats av exempelvis rökning vilket innebär ett ökat upptag av kolesterol som i sin tur bildar plack efter en inflammation. Bindväv bildas som skapar ytterligare plack som leder till en ökad förträngning i artärerna. När plack rupterar kan en blodpropp uppstå som då transporteras med blodet och kan till slut fastna och täppa igen blodkärl, vilket leder till syrebrist för celler (Hedner, 2010).

Hjärnblödning innebär en blödning i hjärnan eller i dess omgivande område till följd av att ett eller flera blodkärl brister. Vid stroke finns det två typer av hjärnblödning, intracerebral blödning och subarachnoidalblödning. Intracerebral blödning orsakas utav en vävnadssönderslitning vilket resulterar i påverkan på nerv -och blodbanor. Den vanligaste orsaken till att en intracerebral blödning uppstår är högt blodtryck (hypertoni). Symtomen som uppstår beror på lokalisationen av blödningen. Vid blödningen ökar det intrakraniella trycket till följd av den ökade blodansamlingen i hjärnan, vilket kan

2

ge sekundära skador. Subarachnoidalblödning orsakas av ett försvagat blodkärl som brister, där den vanligaste orsaken till bristningen är artärbråck (Fagius & Aquilonius, 2006).

Ålder är en betydande riskfaktor för att drabbas av stroke. Medelåldern för insjuknande är cirka 75 år, samtidigt som var femte individ som drabbas av stroke är under 65 år (Socialstyrelsen, 2020).

Påföljder av stroke

En vanlig motorisk konsekvens av stroke är att individen drabbas av pares i olika utsträckning, alltifrån i mildare svaghet till total förlust av funktion, som kräver en anpassning av individens närmiljö och återträning av förlorad funktion. Individen kan exempelvis få svårigheter med balans samt att positionera sin kropp i förhållande till aktiviteten som skall utföras. Vilket i sin tur kan leda till en ökad fallrisk. En annan vanlig konsekvens är ledproblem i form av minskat rörelseomfång samt en onormal muskeltonus, så kallad spasticitet (Radomski & Latham, 2014).

Kognition

Kognitiva konsekvenser av stroke visar sig i form av minnessvårigheter, att kunna orientera sig samt problem med exekutiva funktioner som tidsuppfattning, uppmärksamhet och motivation (Radomski & Latham, 2014). En annan påföljd av stroke är att patienten i mer eller mindre utsträckning kan drabbas av hjärntrötthet (fatigue). Det visar sig i form av att den mentala energin snabbt dräneras vid mental aktivitet och förmågan att bibehålla uppmärksamhet och koncentration blir kraftigt nedsatt (Johansson & Rönnbäck, 2014). Vilket innebär att individens möjlighet till delaktighet och motivation för aktivitetsutövning minskar (Johansson & Rönnbäck, 2012).

Emotionellt

Stroke kan resultera i en emotionell påverkan på individen samt dennes närstående. En tredjedel av strokepatienter utvecklar poststroke depression [PSD] upp till 5 år efter insjuknande. PSD har också visats ge försämrad livskvalitet samt en oförmåga att tillgodogöra sin rehabilitering (Hackett & Pickles, 2014). Detta kan leda till att individen drar sig undan från sitt sociala kontaktnät och därmed riskerar att undgå delaktighet i sociala sammanhang (Radomski & Latham, 2014). Konsekvenserna av stroke kan resultera i förändringar i den drabbades livstillvaro. Nedsatt aktivitetsförmåga kan innebära att tidigare rolldefinierade aktiviteter ej längre kan genomföras och kan leda till en rollförlust och en känsla av att inte ha kontroll över sin situation. Vilket i sin tur kan skapa påfrestningar för individens självbild och identitet (Thompson & Ryan, 2009). En rollförlust påverkar vårt sätt att utföra aktiviteter vilket skapar problem när det handlar om de förväntningar som både individen och samhället fordrar. Den rollförändring som kan ske vid en funktionsnedsättning kan leda till att mer energi ödslas på att bibehålla en tidigare roll, i förmån för andra viktiga roller som då får förkastas (Taylor och Kielhofner, 2017)

Uppföljning enligt nationella strokeriktlinjerna

Enligt de Nationella riktlinjer för vård vid stroke (Socialstyrelsen, 2020) kan uppgiftsspecifik rehabilitering erbjudas till personer med stroke mer än ett år efter insjuknande. Uppgiftspecifik träning är träning som avser att förbättra och upprätthålla funktionsförmåga för den som insjuknat i stroke. Rehabiliteringen utgår från individens behov och personliga målsättning genom att fokusera på de uppgifter och aktiviteter som individen anser vara betydelsefulla och meningsfulla. Exempelvis kan rehabiliteringen bestå utav balansträning, arm – och handträning och andra aktiviteter inom det dagliga livet. Socialstyrelsen (2020) påpekar att även om ovanstående åtgärder rekommenderas och är

3

prioriterade, så varierar patientens möjligheter till uppgiftsspecifik rehabilitering beroende på de olika förutsättningarna vården har ute i landet.

Det finns en ökad risk för att drabbas utav en ny stroke eller annan kardiovaskulär sjukdom efter att ha insjuknat i stroke (Socialstyrelsen, 2020). För att minska risken för nya insjuknanden finns ett behov utav en långsiktig och strukturerad uppföljning. Då individer som har insjuknat i stroke ofta har ett varaktigt behov av rehabilitering behöver uppföljningen säkra att rätt stöd och insatser erbjuds för att bemöta dessa individers behov. Enligt Socialstyrelsens (2020) rekommendation bör Hälso- och sjukvården “erbjuda strukturerad uppföljning i öppen vård till personer med stroke eller TIA” (s.40). Med strukturerad uppföljning menas att patienten regelbundet följs upp utifrån ett strukturerat innehåll för att möjliggöra att rätt vård erbjuds utifrån de behov och den situation patienten befinner sig i. Det första återbesöket för patienten bör ske inom tre till sex månader efter insjuknandet i stroke och en till tre månader efter insjuknandet i TIA. Vid den strukturerade uppföljningen görs bedömning på bland annat individens funktionsförmåga såsom motorik, kognition och spasticitet men även aktivitetsförmåga, behov av rehabiliteringsinsatser och arbets- och bostadssituation. Utifrån patientens behov kan det behövas långvarig uppföljning med ett flertal återbesök (Socialstyrelsen, 2020).

Arbetsterapeutens roll inom strokerehabilitering

Arbetsterapeuten har genom sitt holistiska synsätt möjlighet att se hela människan och hennes kontext. På grund av att alla människor är olika kan arbetsterapeuten bidra till att stödja individen att få en fungerande vardag och ökad livskvalitet. Arbetsterapeutens arbete bygger på beprövad erfarenhet och forskning kring människans förmåga och begränsningar i aktivitet. Arbetsterapeuten anpassar miljön och förskriver hjälpmedel samt motiverar och stödjer individer att återfå och bibehålla funktion (Sveriges arbetsterapeuter, 2018a) Enligt Sveriges arbetsterapeuter (2018b) ska arbetsterapeuten utreda, främja samt förebygga och förbättra förmåga till aktivitet och delaktighet.

Delaktighet definition

Utredning

Fischer (2009) förklarar vikten av en utredning för att få reda på individens resurser och begränsningar, individens självskattade förmåga till aktivitetsutförande samt vilka aktiviteter som individen anser vara nödvändiga och viktiga att klara av. I utredningen ska arbetsterapeuten samla information om individens utförandesammanhang både vad gäller egna personliga förmågor, samt den miljö där individen verkar. Informationen samlas in genom intervju vilket utgör en grundläggande del i utredningen. Här kan man även använda ett intervjuinstrument för att underlätta för en framtida utvärdering av individens prioriterade aktiviteter. Vidare blir det viktigt att ta reda på individens subjektiva uppfattning vad gäller bland annat motivation, roller samt sociala kontaktnät genom att låta individen självskatta sina styrkor och svagheter i aktivitetsutföranden. Denna självskattning blir en central roll vid framtida målsättning. Utredningen sker slutligen genom observation där individens prioriterade aktiviteter analyseras genom utförandeanalys där arbetsterapeuten tittar hur effektivt en aktivitet utförs och kan på så vis se vilka färdigheter som påverkar individens utförandekapacitet (Fischer, 2009). En individs utförandekapacitet kan beskrivas objektivt genom mätningar och beskrivningar för att förklara ett funktionsproblem, exempelvis genom rörelsebegränsningar i form av förlorad muskelstyrka. Utförandekapaciteten kan också beskrivas utifrån patientens subjektiva upplevelser och är en viktig faktor för arbetsterapeuten att ta i beaktning vid val av arbetsterapeutiska åtgärder (Taylor & Kielhofner, 2017).

4

Forskning visar att arbetsterapeutiska insatser hos patienter med stroke kan skapa en medvetenhet och nyfikenhet att ändra deras utförande av aktiviteter i dagliga livet [ADL] (Ranner et al, 2019). Följaktligen skapas ett utförande mer anpassat till patientens svårigheter och kan stärka patientens tro till sig själv. Patienter upplevde aktiviteter som meningsfulla när de fick möjlighet att träna nya sätt att utföra aktiviteter, tillsammans med en arbetsterapeut. Interaktion mellan patient och arbetsterapeut gjorde patienterna mer säkra på sin egen förmåga när arbetsterapeuten kunde uppmuntra och instruera aktiviteter som låg på en lagom nivå för patienternas färdigheter (Ranner et al, 2019). Arbetsterapeuten bör använda ett klientcentrerat arbetssätt, vilket innebär att stöd för behandlingsmål- och strategier baseras på arbetsterapiteori och aktuell evidens utifrån patientens individuella förutsättningar. Det klientcentrerade arbetssättet tar i beaktning hur faktorer som värderingar, intressen, subjektiv uppfattning av den egna förmågan och utförandekontexten påverkar behandlingens utformning (Taylor & Kielhofner, 2017)

Arbetsterapeutens roll vid strokerehabilitering är att öka individens livskvalitet och delaktighet i aktivitet, genom att arbeta med förebyggande, kompensatoriska och förbättrande åtgärder. De förebyggande åtgärderna handlar om att minska risk för sekundära nedsättningar. Kompensatoriska åtgärder innebär att kompensera för de krav på funktion som patienten inte kan bemöta till exempel genom anpassningar i aktivitet och miljö med hjälp av kognitiva hjälpmedel och bostadsanpassning. De förbättrande åtgärderna innebär att återställa och bibehålla de färdigheter som individen tidigare haft, till exempel genom att individen progressivt får möjlighet att träna på sitt aktivitetsutförande i aktivitet. Vilket syftar till att individen, så självständigt som det är möjligt, klarar av att utföra viktiga och nödvändiga aktiviteter i dagliga livet. Arbetsterapeuten kan också föreslå strategier som förbättrar eller kompenserar aktiviteten och strävar till att minska smärta och öka säkerheten i aktivitetsutförandet (Radomski & Latham, 2014).

Uppföljning

När en strokedrabbad person blir utskriven från sjukhuset påbörjas arbetet för att kunna fortsätta sitt aktivitetsmönster och sina invanda roller med hjälp av aktivitetsträning och en eventuellt anpassad hemmiljö. Den arbetsterapeutiska uppföljningen görs för att se hur insatta interventioner har understött patientens aktivitetsutförandeutförande. Vid dessa uppföljningstillfällen kan arbetsterapeuten, förutom att titta på hur tidigare interventioner påverkat aktivitetsutförandet, även göra nya utredningar efter patientens självuppfattade viktiga aktiviteter (Radomski & Latham, 2014).

Arbetsterapeutens rehabilitering i hemmet

Rehabilitering är viktigt för att främja delaktigheten och reducera de potentiella negativa konsekvenser som en stroke kan medföra. Vilket skapar förutsättningar för att kroppen skall återfå och utveckla nya funktioner (Carey et al, 2019). En kontinuerlig arbetsterapeutisk behandling skapar goda förutsättningar för att förbättra en nedsatt funktion (Liu & Lou, 2018). Radomski & Latham (2014) förklarar att arbetsterapeutisk behandling som är aktivitetsfokuserad kan skapa möjlighet till ett bättre utförande i vardagliga aktiviteter för patienten, och därmed en bättre uppfattad livssituation. I en studie av Skubik-Peplaski et al (2017) hade de deltagare som fått aktivitetsträning i hemmet, vid två tillfällen i veckan visat en större förmåga i att använda sin motorik. Vidare upplevde deltagarna en högre grad av tillfredställelse i utförandet av dagliga aktiviteter till följd av aktivitetsträning som stimulerat neuroplasticiteten. Vilket innebär nervsystemets förmåga att skapa nya vägar för nerverna att kommunicera, genom påverkan från yttre och inre stimuli. Olofsson (2019) uppger i sin studie att deltagarna hade en önskan om möjlighet till delaktighet genom att utföra aktiviteter utanför hemmet. Påföljden av den isolering som deltagarna upplevde, kan resultera i att hemmet blir den primära miljön för aktivitetsutförande. Vilket ställer dock krav på arbetsterapeutiska insatser vad gäller rehabilitering för att möjliggöra delaktighet i aktivitet, både i- och utanför hemmet (Olofsson, 2019). Delaktighet i

5

aktivitet syftar till den inblandning en individ är en del av i de vardagliga aktiviteter som är essentiella för en individs välbefinnande (Taylor & Kielhofner, 2017).

6

Syfte

Beskriva hur den arbetsterapeutiska uppföljningen uppfattas av strokepatienter efter avslutad sjukhusvistelse.

7

Material och metod

Val av metod

För att uppnå examensarbetets syfte valdes en kvalitativ ansats för insamlande och analysering av data. Vid en kvalitativ forskningsmetod står den induktiva ansatsen som utgångspunkt (Kristensson, 2014). Avsikten med att utgå från en induktiv ansats är att genom empirisk datainsamling bemöta examensarbetets syftesformulering och blir lämplig i studerandet av relationen mellan individ och kontext (Jacobsen & Sandin, 2002). Kvalitativ forskning riktar bland annat in sig på uppfattningar av ett fenomen för att nå en djupare insikt av det studerade fenomenet (Kristensson, 2014).

Förförståelse

Thurén (2007) förklarar att förförståelsen påverkar sättet som vi erfar den verklighet vi befinner oss i. Vi präglas redan under uppväxten att begripa vår omvärld på ett visst sätt. Den förförståelse som författarna av detta examensarbete innehar är den information som framkommit genom litteratursökning som givit upphov till bakgrunden i vederbörande examensarbete. Genom vår kliniska praktik har författarna vid upprepade tillfällen kommit i kontakt med strokepatienter och hur rehabilitering har varit utformad för dessa patienter. Vidare har en av författarna ytterligare förkunskaper inom stroke genom sin roll som anhörigvårdare, vilket har givit författaren en bild av strokerehabilitering utifrån ett anhörigperspektiv. Vilket är viktigt att ta i vidare beaktning vid tolkning av datainsamlingen.

Urval/undersökningsgrupp

För att delta i examensarbetet behövde respondenten kunna redogöra för sin uppfattning av fenomenet på svenska samt vara utskriven från sjukhuset sedan minst tre månader. Tidsaspekten på tre månader har tagits från de nationella riktlinjerna för stroke då patienten bör ha varit på sitt första återbesök vid denna tid. Förhoppningen i detta examensarbete var att få en variation i urvalet. Detta för att på så viss kunna förmedla en mångfaldighet av uppfattningar för det fenomenet man hade för avsikt att undersöka (Kristensson, 2014).

Urvalet gjordes i form av ett nätverksurval, som innebär att forskaren tillfrågar en person som sedan frågar ytterligare personer tills man täckt sitt behov av genomförda intervjuer (Kristensson, 2014). Personlig kontakt togs per telefon och mejl med intresseföreningar och länsföreningar inom stroke i södra Sverige. Totalt kontaktades fyra föreningar. Efter en beskrivning av examensarbetets syfte (bilaga 1) anmälde tre föreningar en önskan att få ytterligare information på mejl medan en förening tackade nej till medverkan. I en förening anmälde respondenterna sitt intresse till att delta genom att etablera kontakt med författarna genom de bifogade kontaktuppgifterna i informationsbrevet (bilaga 2). I övriga föreningar anmälde respondenterna sitt intresse till att delta genom att ta kontakt med sin föreningsrepresentant som sammanställde en kontaktlista som sedan mejlades till författarna av detta examensarbete. Totalt visade 15 personer intresse varav de tio första som anmält intresse valdes ut för att delta. I nästa steg i rekryteringsprocessen kontaktades respondenterna via mejl eller telefon där respondenterna fick ytterligare information om studien samt behovet av att respondenterna behövde uppge muntligt samtycke för att kunna delta i detta examensarbete. I slutet av samtalet fattades en överenskommelse kring datum och tid samt tillvägagångsätt för den tilltänkta intervjun.

8

Datainsamling

En intervjuguide innehållande tio frågor med underliggande följdfrågor upprättades (bilaga 3). Intervjufrågorna var utformade för att besvara examensarbetets syfte. Intervjufrågorna varierade mellan öppna och ledande frågor för att skapa en bredd, men även möjlighet att avgränsa till relevant område. Inför första intervjutillfället genomfördes en granskning av intervjuguiden tillsammans med fyra studenter över det digitala kommunikationsverktyget zoom. Detta resulterade i att intervjuguiden reviderades då ett antal frågor ansågs vara för lika. Intervjufrågorna som användes var av semistrukturerad karaktär vilket innebar att respondenterna fick öppna frågor som skapade ett fritt resonemang samt möjliggjorde för intervjuledaren att ställa följdfrågor. I intervjuerna användes ledande frågor för att bekräfta att respondenternas budskap uppfattats korrekt.

Författarna av detta examensarbete intervjuade fem respondenter vardera. Intervjuerna pågick mellan 10–45 minuter. Intervjuerna inledes med att säkerhetsställa huruvida respondenten tagit del av det informationsbrev som skickats ut efter telefonkontakten. I nästa steg läste intervjuledaren upp en inledningstext om examensarbetets syfte och respondenten rättigheter. Slutligen fick respondenten möjlighet att ställa frågor för att sedan lämna sitt muntliga samtycke till att delta i studie innan intervjun och inspelningen startade. Det muntliga samtycket spelades in tillsammans med intervjun.

Inledningsvis var datainsamlingen tänkt att utföras i den miljö respondenten önskade. På grund av rådande samhällssituation med Covid-19, beslutades att intervju med respondenterna skulle genomföras via telefon eller via digitalt kommunikationsverktyg, för att undvika smittorisk för samtliga parter. Intervjuerna spelades in med hjälp av mobilapplikationen Another Call Recorder (NLL, 2019) och fördes omgående över till Universal Serial Bus-enhet [USB-enhet]. Det insamlade materialet förvarades sedan på USB-enhet under inlåsta förhållanden för att sedan raderas vid examensarbetets godkännande.

Databearbetning

För att beskriva strokepatienters uppfattning av den arbetsterapeutiska uppföljningen användes en kvalitativ innehållsanalys med ett induktivt förhållningssätt. Analysen innebär att forskaren använder sig av en systematiserad metod för att finna likheter, skillnader och mönster i texterna som samlats in (Kristensson, 2014). Att forskaren använder ett induktivt förhållningssätt innebär att data samlas in från deltagares erfarenhet av ett visst fenomen, vilket senare kan resultera i en teori (Henricson & Billhult, 2017). Efter datainsamlingen transkriberades det insamlade materialet, vilket är det första steget innan innehållsanalysens påbörjas, vilket resulterade i cirka 35 sidor text. Som analysprocess användes Kristenssons (2014) modell för analys som är strukturerad i sex steg, inspirerad av Graneheim och Lundman (2004). I första steget bekantade sig författarna med materialet genom att upprepande läsa igenom samtliga intervjuer, för att sedan träffas och diskutera intryck från det lästa materialet, så kallad forskartriangulering. I nästa steg bearbetades intervjuerna var för sig där meningsbärande enheter identifierades och sedan diskuterades mellan författarna. I steg tre kondenserades dessa meningsbärande enheter till koder för att i steg fyra leta efter skillnader och/eller likheter som skapade kategorier. I det här steget diskuterades gemensamma nämnare bland kategorierna för att reducera det totala antalet. I det femte steget bearbetades individuellt hela materialet på nytt för att öka tillförlitligheten i analysen. Därefter omarbetades och sammanfattades materialet vilket resulterade i ett antal kategorier och underkategorier. Slutligen lästes materialet om på nytt där intervjuerna ställdes mot de framtagna kategorierna. Den slutgiltiga innehållsanalysen resulterade i fyra kategorier (tabell 1).

9 Tabell 1.Tabellexempel från dataanalysen

Intervju

nr

Meningsbärande enhet

Kod

Kategori

8

något för att jag skulle få träffa någon arbetsterapeut.

Jag vet inte om det finns någon arbetsterapeut på vårdcentralen, det låter ju konstigt om det skulle göra

det. Ingen hjälp från vårdcentral. Vet ej om arbetsterapeut finns där. Avsaknad av inflytande i sin arbetsterapeutiska rehabilitering

5

är alldeles för dålig och sen kommunikation då mellan vid

överlämning och det tycker jag är väldigt viktigt

egentligen.”

Dålig överlämning och uppföljning. Kommunikationen

fungerar inte.

Kommunikation mellan patient och

vård

3

ett och ett annat stöd. Någon som fångade upp det här och kunde fortsätta och...ta tag i

en där.”

Önskar fortsatt stöd, någon som tog tag i det.

Behov av fortsatt stöd

4

vill ju verkligen träna...och jag har ju...jag vill ju träna och

tycker att det är roligt...så att...tycker det är tråkigt att

det inte finns någon...som verkligen...kan den här biten

med neurologiska skador.”

Man vill träna men kan inte få hjälp av kompetent person inom

aktuellt område

Kunskaper och erfarenheter i

10

Etiska överväganden

Vad gäller etiska aspekter har författarna av detta examensarbete förhållit sig till de fyra centrala principer Kristensson (2014) beskriver som viktiga aspekter i ett forskningsprojekt. Dessa är autonomiprincipen, nyttoprincipen, inte skada-principen och rättviseprincipen. Principerna innebär att all medverkan skall vara frivillig, att forskaren måste överväga risk för skada och i allmänhet använda säkra metoder samt att deltagare behandlas på lika villkor.

Insamlat datamaterial har behandlats konfidentiellt. Respondenterna har lämnat sitt muntliga samtycke till medverkan i studien. I informationsbrevet som lämnades i den initiala kontakten fanns en tydlig förklaring till examensarbetets syfte och upplägg. Där framgick det även tydligt att medverkandet i studien var frivilligt och att respondenten när som helst hade möjlighet att avbryta sin medverkan utan påföljd. Innan publicering blev respondenterna erbjudna att ta del av resultatet för att ges möjlighet att bekräfta eller dementera innehållet. Följaktigt för att stärka resultatets trovärdighet men även för att säkerhetsställa att respondentens intresse sätts i första hand. Sveriges Arbetsterapeuter (2018) beskriver att det vid forsknings- och utvecklingsarbete finns en skyldighet att tillvarata personens intresse och självbestämmande vid deltagande i forskningsstudier.

Författarna av detta examensarbete har gjort en etisk egengranskning innan studiens början för att verifiera att forskningsprinciperna har beaktats. Texten i informationsbrevet till respondenterna har prövats genom läsbarhetsindex vilket gav resultatet 46 som innebär medelsvår, normal tidningstext.

11

Resultat

Studiens syfte var att beskriva hur den arbetsterapeutiska uppföljningen uppfattas av strokepatienter efter avslutad sjukhusvistelse. Innehållsanalysen resulterade i följande fyra kategorier: Avsaknad av inflytande i sin arbetsterapeutiska rehabilitering, Kommunikation mellan patient och vård, Behov av fortsatt stöd samt Kunskap och erfarenheter i primärvård. (Tabell 2).

Tabell 2. Tabellöversikt över resultaten

Kategori

Avsaknad av inflytande i sin arbetsterapeutiska rehabilitering

Kommunikation mellan patient och vård

Behov av fortsatt stöd

Kunskap och erfarenheter i primärvård

Avsaknad av inflytande i sin arbetsterapeutiska rehabilitering

Respondenterna uppgav att den arbetsterapeutiska rehabiliteringen på sjukhuset fungerade väldigt bra vad gäller struktur och rutiner. Där respondenterna kände sig bekräftade av sin arbetsterapeut och var delaktiga i sin rehabilitering. Många av respondenterna hade förhoppning om att den arbetsterapeutiska rehabiliteringsprocessen skulle fortgå även efter utskrivning och hemkomst. Utifrån intervjuerna kan en slutsats dras att det här inte alltid har efterlevts. Vid hemkomst upptäcktes att basala aktiviteter som tidigare varit självklara, som att laga mat eller klä på sig, nu kunde vara komplexa och svåra att utföra. Det fanns en förhoppning om att den arbetsterapeutiska rehabiliteringen från primärvård skulle ta kontakt för vidare planering och uppföljning. Många upplevde att kontakten från arbetsterapeuten uteblev vilket resulterade i en känsla av att man fick klara sig själv.

”

någonstans

.”

Det uppfattades att man skulle vara självständig och en initiativtagare i sin egen livssituation och rehabiliteringsprocess. Känslan var att man själv skulle lära sig strategier för att klara av aktiviteter i och utanför hemmet och att man fått lära om saker på nytt exempelvis att kunna äta. En frustration framkom även då respondenter kände att arbetsterapeuter inom primärvård inte tog hänsyn till att alla inte har samma förutsättningar vad gäller socialt stöd och eget driv i sin rehabiliteringsprocess. Respondenterna uppgav att konsekvenser av stroke som hjärntrötthet kunde ha en stor inverkan på möjlighet till delaktighet och initiativtagande. Vilket i vissa fall har ställt högre krav på anhöriga att stötta

12

strokepatienter i vardagen och rehabiliteringen, i de fall ett sådant stöd inte fanns ställer det högre krav på patientens egna förmågor.

” Nu är jag själv ganska […] vad ska jag säga […] ihärdig och har kämpat […] Men jag känner att det är många som inte har den kraften eller anhöriga som kan pusha dem.”-Intervju 3

Den allmänna uppfattningen från respondenterna var att primärvården inte uppvisade intresse utan det är upp till respondenten själv att söka kontakt, vilket uppfattades som svårt att reda ut på egen hand. Respondenterna visade medvetenhet angående den livslånga rehabilitering som en stroke kan innebära. Detta kunde späda på den frustrationen som tillkom när man inte blev bemött på ett önskvärt sätt utav arbetsterapeut i primärvård och inte fick möjlighet till inflytande i sin arbetsterapeutiska rehabiliteringsprocess.

Kommunikation mellan patient och vård

Respondenterna uppfattade kommunikationen med arbetsterapeut på sjukhuset som god under den akuta fasen. Vid utskrivning var uppfattningen angående kommunikation av varierande karaktär, där en majoritet kände en frustration över en bristande kommunikation och information från arbetsterapeut. De flesta uppgav att de inte blivit informerade om sina förutsättningar för att få en arbetsterapeutisk uppföljning. Det ska betonas att respondenterna inte kunde utesluta att de kan ha fått information från arbetsterapeuten kring utskrivningsprocessen, men att informationen sedan glömts av då många tankar kretsade kring respondentens situation. De upplevde inte heller att arbetsterapeuten hade bekräftat att informationen hade nått fram och att patienten förstod. Respondenterna upplever att det finns en lucka i kommunikationen mellan arbetsterapeut på sjukhus och arbetsterapeut inom primärvård. Många av respondenterna uppgav att det inte heller fanns någon överlämning mellan sjukhus och primärvård vad gäller arbetsterapi, och uttryckte en efterfrågan angående detta.

“Det finns ju ingen överlämning alltså, men hade man det där liksom […] ja då vet man att det är den arbetsterapeuten och då vet man […] och då ska ju dom prata om vad hon har gjort […] vad vi har gjort och så […] och vad man ska koncentrera sig på liksom […] till den nya då va. Och sen bör man ju ha nån träff med den nya tycker ja emellan då […] det är ju mycket träning i det här det är ju så […] men det följs aldrig upp.” -Intervju 5

Det uppgavs att det fanns en känsla av bristande förståelse från arbetsterapeuten angående patientens situation och förutsättningar. Det uttryckts en ovisshet från respondenternas sida med många obesvarade frågor angående den arbetsterapeutiska rehabiliteringens fortsättning, där man efterlyste en tydligare vägledning i sin rehabilitering. En önskan fanns om en tidigt etablerad kontakt från arbetsterapeut i primärvård vid utskrivningen från sjukhuset, då respondenterna uppgav att de inte riktigt vet till vem och vart de ska vända sig när de uppfattar problem i vardagen.

“Ja då hade jag ju velat att nån tog kontakt med mig så fort jag kom ut [...] och liksom bokade in nån tid och [...] bestämde lite och att de [...] Kollar lite på vad man kan och på vad man behöver hjälp med. Det hade varit det mest perfekta [...] för annars är det ju risk att det rinner mellan stolarna för många men även för mig [...] så det hade varit det bästa, om man hade någon som låg på en så fort man kom “. -Intervju 4

Respondenterna uppger även en otrygghet där man i vissa fall inte vet vilken vårdinstans man tillhör. Det finns en önskan om en bättre tydlighet i kommunikationen mellan sjukhus och primärvård för att ge förutsättningar för en naturlig överlämning. Där sedan en arbetsterapeut på primärvård etablerar kontakt med patienten för en fortsatt uppföljning.

Behov av fortsatt stöd

Behovet av ett fortsatt stöd från arbetsterapeut framkom som en allmän uppfattning från respondenterna. Uppfattningarna beskrevs som en förväntan på att den arbetsterapeutiska rehabiliteringen inom primärvården skulle fortskrida lika väl som rehabiliteringsprocessen på sjukhuset, med samma struktur och täta samarbete mellan professioner. Under sjukhusvistelsen

13

uppfattade respondenterna att den påbörjade arbetsterapeutiska rehabiliteringen var positiv då det fanns en tydlig plan och tillvägagångssätt men även att arbetsterapeuten kontinuerligt coachade och bekräftade patienterna i de framsteg. Vilket skapade en högre motivation, med ökad känsla av delaktighet till följd. Dock fanns en känsla hos vissa respondenter att man inte var redo för hemgång. Denna oförberedelse på hemgång riskerar att skapa en rädsla och frustration då man inte visste hur ens rehabilitering skulle fortlöpa.

“Jag tycker just det att man behöver som strokepatient, att man behöver mer stöd när man blir utskriven. Att det verkligen finns arbetsterapeuter och sjukgymnaster som stöttar när man kommer ut [...] och som har den här neurologiska utbildningen som behövs.” – Intervju 4

Respondenterna uppgav att de inte var medvetna ifall någon tydlig rehabiliteringsplan hade upprättats. Avsaknaden av en tydlig plan för fortsatt rehabilitering förklarades av respondenterna som den begränsade kontakten med arbetsterapeut i primärvård. Respondenterna ansåg att de hade vidare behov av stöd och ytterligare kontakt även en längre tid efter insjuknandet på grund av att de upplevde svårigheter i vardagen. De var själva tvungna att komma på egna strategier för att bemöta vardagen. De respondenter som uppgav att de fått en uppföljning antydde en högre tillfredställelse men upplevde samtidigt en besvikelse över en bristande kontinuitet. Respondenter uppgav att den uppföljning som erbjöds varade under ett till fyra tillfällen men sedan inget mer, vilket resulterade i en besvikelse på primärvården och enligt respondenterna dess ovilja eller motivation till att stödja.

“Nej nu får du vända dig till vårdcentralen sa dom eftersom jag var klinisk frisk och då gjorde jag ju det och där stod dom ju bara och gapa “ -Intervju 8

Kunskap och erfarenheter i primärvård

Respondenternas erfarenhet från primärvården var tudelad. Den arbetsterapeutiska uppföljning som respondenter fick ta del av uppfattades som standardiserad med fokus på enbart fysiska behov som gruppträning och handgymnastik. Det uppgavs att arbetsterapeuter inom primärvården inte lyssnade på respondenternas behov. Då strokepatienternas situation ständigt förändrades så förändrades även behovet. Respondenterna uppgav att de saknar ett flexibelt arbetssätt hos arbetsterapeuterna i primärvården. Man betonade att i och med att neurologiska skador mer eller mindre innebär livslång rehabilitering, innebär det inte att patientens behov av arbetsterapi avtar i samband med utskrivningen. Resultatet visar på en insikt hos respondenterna till att träna, men de uppger att om det finns en osäkerhet kring arbetsterapeuten i primärvården och dess kunskaper och erfarenheter inom stroke, kan detta påverka motivationen.

“För det känns som om man vill ju verkligen träna […] och jag har ju […] jag vill ju träna och tycker att det är roligt. Så att […] tycker det är tråkigt att det inte finns någon […] som verkligen […] kan den här biten med neurologiska skador “ -Intervju 4

Under intervjuerna framkom ett behov och en önskan av att “brygga” sjukhuset med primärvården, vad gäller arbetsterapi. Detta för att utarbeta ett tydligt samarbete mellan sjukhuset och primärvård genom att möjliggöra ett möte mellan patient och arbetsterapeuter från de aktuella vårdinstanserna i samband med utskrivningen från sjukhus. Respondenterna menar att detta kan skapa en djupare förståelse för deras behov och önskningar och kan ligga till grund för en fortsatt plan för arbetsterapeutisk uppföljning inom primärvården.

“Man tyckte att det var väldigt bra på medicinsk rehab för det var så [...] konkreta grejer [...] det saknade jag på primärvården [...]och sen efter [...] och vad jag också saknade att intresset från primärvården var så svagt” - Intervju 3

14

Diskussion

Metoddiskussion

Användandet av en kvalitativ ansats ansågs vara till fördel för detta examensarbetes syfte, då studien ämnar skapa en insikt i strokepatienters uppfattningar om den arbetsterapeutiska uppföljningen. Kvalitativ forskning har som utgångspunkt att individens uppfattningar är individuella och formas efter tolkningar från den kontext individen befinner sig i (Kristensson, 2014). Kvantitativ forskning eftersträvar att kunna generalisera ett eller flera fenomen genom mätningar för att finna likheter, skillnader, orsaker och samband (Kristensson, 2014). Genom användning av en kvantitativ metod anser författarna av detta examensarbete att syftesformuleringen inte hade kunnat besvaras. Efter noga övervägande valdes en kvalitativ innehållsanalys som metod för denna studie. En orsak var att det fanns svårigheter att särskilja på respondenternas upplevelse och uppfattning då uppfattningen var påverkad av respondenternas upplevelser och erfarenheter.

Inledningsvis var planen att söka kontakt med en strokeförening utifrån de valda inklusionskriterierna. På grund av svalt intresse och svarsfrekvens uppstod svårigheter med att nå ett tillräckligt högt antal respondenter för att genomföra studien, vilket resulterade i ett behov av att utöka urvalsgruppen. Kontakten utökades med ytterligare tre föreningar för att nå det uppsatta målet med tio respondenter. Förhoppningen var att få ett varierat urval, men var inget som medvetet eftersträvades genom val av inklusionskriterie. Under databearbetningen klargjordes ett varierat urval hade uppnåtts i form av en jämn könsfördelning, en variation av insjuknande tidpunkt från år 1995 till 2019 samt olika grader av strokepåverkan. Detta torde enligt författarna av detta examensarbete ha en positiv inverkan på studiens trovärdighet. Enligt Lundman och Granheim (2017) ökas trovärdigheten i en kvalitativ studie vid användning av ett varierat urval. Då urvalsprocessen genomfördes i form av ett nätverksurval, där ansvarig kontaktperson för respektive strokeförening informerade sina medlemmar och sedan återkopplade respons till författarna av detta examensarbete. Så kan det inte uteslutas att annan information, okänd för författarna, kan ha påverkat respondenternas intresse för att deltaga. Då strokepatienter kunde tillhöra både kommunal verksamhet eller vårdcentral kunde urvalskriterier riktats till en specifik eftervårdsinstans, för att lättare kunna tolka upplevelser och uppfattningar inom en specifik eftervårdskontext. Att använda mejl som informationsmedel i den initiala kontakten för att få tag i potentiella respondenter kan i efterhand konstateras som tidskrävande på grund av en lång responstid. I framtida studier, med samma urvalsmetod, rekommenderas telefonkontakt som informationsmedel.

Att använda intervju som instrument kräver god förmåga av intervjuledaren att vara flexibel, tillmötesgående och kunna strukturera intervjun på ett sådant viss att syftet med intervjun får den effekten som man vill uppnå (Kristensson, 2014). Den intervjuguide som upprättats skapades med semistrukturerad karaktär för att möjliggöra flexibilitet i datainsamlingen. Detta för att skapa en likvärdighet i intervjuförfarandet då författarna enskilt genomförde fem intervjuer vardera. En semistrukturerad intervju underlättar för en oerfaren intervjuare samt kräver inte samma grad av kunnighet och erfarenhet som vid en öppen intervju (Kristensson, 2014). Att tillämpa en intervjuguide skapar en struktur i arbetssättet och stärker studiens giltighet då fokus lättare bibehålls på det studerande fenomenet (Kristensson, 2014). Intervjufrågorna skulle också relatera till syftet för studien. I relation till datainsamlingen märktes att författarnas var oerfarna när det kom till intervjuteknik, då det fanns möjlighet att ställa fler följdfrågor för ett djupare svar än vad som framkom. Denna oerfarenhet visade sig också i form av stakning och osäkerhet i tonläget, vilket kan ha påverkat respondenternas svarsbenägenhet. Vad som vidare upptäcktes i relation till intervjuerna var att några av frågorna i intervjuguiden inte var av så öppen karaktär som tänkt då det resulterade i korta svar, där av behovet av ledande följdfrågor för att ge respondenten möjlighet att kunna utveckla sina svar. Enligt Carlander och Carlander (2007) kan ledande frågor avslöja intervjuledarens egna tankar och idéer då de ledande frågorna kan vara påverkade utifrån dennes egna värderingar. Kvale och Brinkmann (2009) menar att, tvärtemot vad många tror, så lämpar sig ledande frågor väl till kvalitativa intervjuer då det ger möjlighet till ett mer omfångsrikt datamaterial och på så vis kan öka tillförligheten. De menar att det

15

avgörande är inte om frågan är av ledande karaktär eller ej, utan vart frågan leder till. Under intervjutillfället fanns möjlighet till att tillämpa paus för respondenterna men då inget sådant behov efterfrågades, genomfördes intervjuerna fortlöpande.

Efter avslutad intervju påbörjades transkriberingsprocessen att överföra det inspelade talet till text. Transkribering innebär att intervjuerna noggrant omarbetades från ljudfil till text. Danielson (2017) förklarar att vid transkribering bör författaren, förutom att översätta ordagrant, även inkludera känslouttryck, pauser och betoningar för att skapa en djupare insikt för författaren. Transkriberingsprocessen för enskild intervju påbörjades i nära anslutning till det specifika intervjutillfället, då minnet av intervjun och dess kontext fortfarande var färskt, vilket främjande processen för att identifiera mönster och detaljer. För att minska påverkan av författarnas förförståelse utfördes analysen genom triangulering. Enligt Kristensson (2014) innebär triangulering att två eller flera personer analyserar och tolkar datainsamlingen tillsammans, vilket också stärker tillförlitligheten och verifierbarheten i studien då resultatet inte löper risk att påverkas av en individs förförståelse. Genom att ha beskrivit arbetsprocessen tydligt i de steg som analysprocessen innebar anses överförbarheten för studien ha stärkts. Utifrån en grundlig beskrivning av vald målgrupp och studiekontext kan läsaren göra en bedömning av studiens överförbarhet (Lundman & Granheim, 2017). Verifierbarheten ökade också genom att åskådliggöra materialet i resultatet i form av citat från respondenterna (Kristensson, 2014). Då den analytiska processen kan vara svår och komplicerad för en oerfaren forskare valdes Kristenssons (2014) modell för analys för dess tydliga struktur och användarvänliga upplägg, med praktiska råd och exempel. Ur transkriberingen identifierades ett stort antal meningsbärande enheter vilket gjorde analysprocessen tidskrävande vid sammanställning. Dessutom skapade de stora antalet meningsbärande enheter svårigheter vid sammanställning av kategorier vilket resulterade i en återgång till tidigare steg i analysen för att minska antalet kategorier. Vidare har respondentvalidering tillämpats, vilket innebär att en studies deltagare får ta del av studieresultatet i syfte att bekräfta att forskarens resultat överensstämmer med studiedeltagarnas uppfattningar kring ämnet (Bryman, 2018). I och med detta tillvägagångssätt kan risken för feltolkningar av det insamlade datamaterialet minska.

Resultatdiskussion

En funktionsnedsättning behöver inte omöjliggöra delaktighet i aktivitet om en stödjande miljö existerar (Taylor & Kielhofner, 2017). I resultatet framkom att individer som inte känner delaktighet och inflytande i sin rehabilitering har en mer negativ uppfattning av sin arbetsterapeutiska uppföljning. Uppfattningen var att de var tvungna att vara mer eller mindre självständiga vid utskrivning från sjukhuset vilket skapade frustration senare då det upptäcktes att den förändrade aktivitetsförmågan inte kunde bemöta kraven ifrån den nya miljön. Detta kan leda till en minskad delaktighet och inflytande i utförandet av sina vardagliga aktiviteter med risk för nedsatt livskvalitet som följd. Enligt Skubik-Peplaski et al (2017) kan kontinuerlig aktivitetsträning i hemmet leda till en högra grad av tillfredställelse och livskvalitet. Vilket skapar en argumentation för vikten av ett individuellt arbetsterapeutiskt rehabiliteringsstöd, då alla respondenter inte har samma sociala stöd eller det driv som krävs för att klara saker på egen hand. Vilket styrks av Radcliffe et al (2013) som menar att anhöriga kan fungera som ett stort stöd för strokepatienter för att klara av sin vardag.

Flertalet respondenter uppfattade kommunikationen som bristfällig vad gäller deras arbetsterapeutiska uppföljning efter avslutad sjukhusvistelse vilket skapade frustration och besvikelse. Respondenterna uttryckte en önskan om förståelse för vad arbetsterapi och de interventioner som arbetsterapi kan bidraga med. Det framkom i ett flertal intervjuer att respondenterna saknade förståelse för de arbetsterapeutiska inslagen i rehabiliteringen. För att underlätta för denna förståelse skulle en god kommunikation kunna bidra till att främja rehabiliteringsarbetet, samtidigt som arbetsterapeuterna tydligt kommunicerar och bekräftar att patienten har förståelse för syftet av de interventioner som utförs. Nilsson och Waldemarson (2016) menar att kommunikation kan bidra till en bättre förståelse och således skapa en större känsla av kontroll i livet vilket skapar en bättre livskvalitet. Om en avsaknad av förståelse finns angående vad en arbetsterapeut kan göra kan det leda till att respondenterna inte vet om deras behov kan bli bemötta. Vincent et al (2007) diskuterar om brist i information till

16

strokepatienter, angående rehabilitering, kan vara en påverkande faktor till patienternas eventuella förståelse i sin egen rehabilitering. Resonemanget stärker vår uppfattning då det framkommer att den bristande kommunikationen vid överlämningen mellan arbetsterapeuter kan lämna patienterna oförstående inför den framtida rehabiliteringen. Det efterfrågas en tydligare vägledning från utskrivning från sjukhus till primärvård, genom att arbetsterapeuterna i ett tidigt skede etablerar kontakt. Genom att arbetsterapeuterna från de aktuella instanserna etablerar kontakt med patienterna kan patienterna skapa en personlig relation med aktuell arbetsterapeut. För att på så vis skapa sig en förståelse för vem och hur man kan kontakta. Relationen mellan patient och arbetsterapeut blir därför viktigt för att skapa förtroende för en fortsatt rehabiliteringsprocess. I en tidigare studie av D`Cruz et al (2016) fann man att patienter värderade de emotionella band som utvecklades i relation med arbetsterapeut med en djupare förståelse och tilltro mellan parterna som följd. I de fall där respondenterna fick ett bra bemötande och en planering inför sin vidare arbetsterapeutiska rehabilitering fanns en positiv uppfattning angående kommunikation. Detta kan diskuteras huruvida denna positiva uppfattning beror på om behandlingsriktlinjer för nyinsjuknande inom stroke har ändrats de senaste åren. Genom att säkerhetsställa en tydlig kommunikation mellan parterna så är förhoppningen att det kan leda till en naturlig uppföljning där man minimerar känslan av otrygghet inför framtiden.

Respondenterna uppgav att den arbetsterapeutiska rehabiliteringsprocessen vid sjukhusvistelsen uppfattades som målinriktad där arbetsterapeuten ständigt coachade och motiverade för framsteg. Samarbetet mellan patient och arbetsterapeut är väsentligt för rehabiliteringens utfall. Genom att arbetsterapeuten tillämpar olika typer av behandlingsstrategier så som att uppmuntra, guida och bekräfta så kan patientens motivation och vilja stärkas för att uppnå en förändring (Taylor & Kielhofner, 2017). Det stöd och den tydliga arbetsprocessen låg till grund för förväntan och en förhoppning om ett liknande tillvägagångsätt efter utskrivningen. Några av respondenterna beskrev att behovet av vidare arbetsterapeutiskt stöd fortfarande fanns kvar efter utskrivning från sjukhuset. Men då de upplevde en avsaknad av en fortsatt rehabiliteringsplan ansågs dessa behov inte tillgodosedda, vilket kan leda till problem i hemmiljön med svårigheter i aktivitetsutförandet. Wottrich et al (2007) lyfter behovet av att ta patientens hemmiljö i beaktning vid utskrivning, då en god utförande kapacitet i sjukhusmiljö inte nödvändigtvis behöver innebära en full lika god aktivitetsförmåga i hemmiljön. Enligt Taylor och Kielhofner (2017) så har miljön en påverkan på en individs aktivitetsförmåga beroende på de resurser och begränsningar som en miljö tillhandahåller. Individens hemmiljö bör tas i beaktning vid en utskrivning då aktivitetsförmågan kan skifta mellan sjukhus och hemmiljö. I likhet med annan forskning visar resultatet att de finns behov av att utveckla och tillämpa strategier för att hantera sin, i vissa fall, komplexa vardag (Olofsson, 2019). Vidare skapar detta ett behov för strokepatienter att få stöd och coachning i denna utvecklande process.

Respondenternas uppfattning var att den arbetsterapeutiska uppföljning som erbjöds var av standardiserad karaktär och inte den typ av individanpassad träning som de efterfrågade. Med mest fokus på att återfå funktion och färdigheter. De finns ett syfte med att arbeta med interventioner som åter tränar funktioner då det kan stärka ADL förmågan (Liu & Lou, 2018). För att säkerhetsställa att den arbetsterapeutiska träningen blir individanpassad är det viktigt att de mål som formuleras gemensamt framtas av arbetsterapeuten och patienten utifrån de behov och önskningar som patienten anser vara relevanta. För att sedan gemensamt därefter utforma en åtgärdsplan kopplad till målen (Argentzell & Leufstadius, 2010). I detta examensarbetes resultat har respondenterna uppgett en avsaknad av flexibilitet i primärvården och har saknat inflytande i rehabiliteringen. Vilket förklaras med den önskan om att öka samarbetet mellan arbetsterapeuter på sjukhus och primärvård i samband med utskrivning. För att på så vis kunna dela kunskap och förståelse, dels för individens unika situation. Men även att i tidigt skede ge patienten möjlighet till inflytande och delaktighet i den fortsatta rehabiliteringen.

17

Betydelse för arbetsterapi

Resultatet i studien har bidragit till fördjupad förståelse om hur strokepatienter uppfattar den arbetsterapeutiska uppföljningen efter avslutad sjukhusvistelse. Resultatet visar att det finns flera faktorer som styr uppfattningen av den arbetsterapeutiska uppföljningen. Återkommande information från respondenterna handlade om bemötandet inom sin arbetsterapeutiska rehabiliteringsprocess. Att få möjlighet till inflytande och delaktighet är väsentligt i rehabiliteringsprocessen. Respondenterna uppgavs inte känna till om det fanns en rehabiliteringsplan upprättad vilket är intresseväckande då strokeriktlinjer säger att det finns behov utav en långsiktig och strukturerad uppföljning för att minska risken för återinsjuknande i stroke (Socialstyrelsen, 2020). Uppfattningen om att man skulle vara självständig och initiativtagare i sin livssituation påverkar individens delaktighet då den förändrade aktivitetsförmågan ställde höga krav på den enskilda individen. Arbetsterapeuten kan främja en individs delaktighet genom att engagera individen i aktiviteter som är viktiga och nödvändiga. Enligt Taylor och Kielhofner (2017) kan en tillräckligt stödjande miljö bidra till att personliga och externa faktorer reducerar funktionsnedsättningen inverkan på individen. Detta kan uppnås genom att bekräfta patienten i dess önskningar och behov samtidigt som man främjar dennes inflytande i rehabiliteringsprocessen. Pålsson (2014) förklarar att förändra tidigare levnadsvanor med rutiner och vanor är en svår process. Det är viktigt att individen själv är aktiv i förändringen, i beslutsfattandet är det av relevans att arbetsterapeuten visar respekt och lyhördhet för individen historik, men även för individens ambitioner och visioner. Examensarbetets resultat påvisar ett djupare behov av att skapa förståelse för vad arbetsterapi kan innebära men även specifikt vad en arbetsterapeut kan göra för att hjälpa en individ. Om en patient har en större förståelse för vad arbetsterapi som profession kan åstadkomma kan det bidra till en effektivare rehabilitering. Vidare påvisar resultatet att det både finns ett behov och en önskan om tydligare kommunikationskanaler mellan arbetsterapeut och patient men även att den information som delges förstås av involverade parter. Genom att patienter får en djupare förståelse kring arbetsterapi kan en ökad medvetenhet skapas kring den stöd som finns att tillgå gällande sina eventuella nuvarande och framtida behov.

Då patienter under sin sjukhusvistelse befinner sig på en specialiserad vårdenhet, där arbetsterapeuter med neurologisk erfarenhet arbetar indikerar detta examensarbete på ett eventuellt behov av att utbilda personal på primärvård inom neurologi och framförallt inom stroke. Denna kompetensutveckling skulle kunna ske genom ett utökat samarbete mellan sjukhus och eftervård.

Vidare forskning

Då författarna av detta examensarbete har tagit del av tidigare studier efterfrågas vidare forskning angående strokepatienters subjektiva uppfattning av sin strokerehabilitering efter sjukhusvistelse. Då detta examensarbete saknade inklusionskriterie angående insjuknande tidpunkt kan det vara av intresse att utföra liknande studier inom valt område med liknande syfte utifrån en specifik insjuknande period. Detta för att kunna jämföra och se hur den arbetsterapeutisk uppföljningen uppfattas samt om den skiljer sig mellan äldre och nyare insjuknanden. Det skulle också vara intressant att studera hur arbetsterapeuter verksamma i primärvården uppfattar den arbetsterapeutiska uppföljningen i relation till aktuella strokeriktlinjer.

Slutsatser

När det kommer till strokedrabbade personers uppfattning av den arbetsterapeutiska uppföljningen så uppgavs att det inte fanns en tydlig plan kring deras rehabilitering och vad som skulle hända när man väl blivit utskriven från sjukhuset. Det framkom att det fanns behov av vidare stöd men att de tyckte att information och kommunikation ifrån arbetsterapeuterna var bristande angående respondenternas uppföljning. Man ansåg att den arbetsterapeutiska uppföljning som erbjöds var standardiserad och inte den individanpassade uppföljningen man hoppats på. Respondenterna saknade att de inte haft

18

möjlighet till inflytande i sin egen arbetsterapeutiska rehabiliteringsprocess. De respondenter som däremot hade fått en uppföljning, byggd på god och tydlig information från arbetsterapeut samt haft möjlighet till inflytande att påverka sin arbetsterapeutiska rehabilitering, uppgav en positiv uppfattning av sin uppföljning.

19

Referenser

Argentzell, E., & Leufstadius, C. (2010). Teoretiska grunder inom psykosocial arbetsterapi. Eklund, M., Gunnarsson, B., & Leufstadius, C. (Red). Aktivitet & relation: mål och medel inom psykosocial rehabilitering (1. uppl.). Studentlitteratur.

Bryman, A., & Nilsson, B. (2018). Samhällsvetenskapliga metoder (Upplaga 3). Liber.

Carey, L., Walsh, A., Adikari, A., Goodin, P., Alahakoon, D., De Silva, D., … Boyd, L. (2019). Finding the Intersection of Neuroplasticity, Stroke Recovery, and Learning: Scope and Contributions to Stroke Rehabilitation. Neural Plasticity, 2019.

https://doi.org/10.1155/2019/5232374

Carlander, J., & Carlander, Lis. (2007). Hur står det till?: konsten att ställa frågor i människovårdande yrken (2. [omarb.] uppl.) / med förord av KG Hammar. Gothia.

D’Cruz, K., Howie, L., & Lentin, P. (2016). Client-centred practice: Perspectives of persons with a traumatic brain injury. Scandinavian Journal of Occupational Therapy, 23(1), 30–38. https://doi.org/10.3109/11038128.2015.1057521

Danielson, E. (2017). Kvalitativ forskningsintervju. Henricson, M. (Red.), Vetenskaplig teori och metod: från idé till examination inom omvårdnad (Andra upplagan). Studentlitteratur.

Fagius, J., & Aquilonius, S. (2006). Neurologi (4. [rev.] uppl.). Liber.

Fisher, A. G. (2009). Occupational therapy intervention process model: a model for planning and implementing top-down, client-centered, and occupation-based interventions. Three Star Press. Graneheim, U., & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education Today, 24(2), 105–112. https://doi.org/10.1016/j.nedt.2003.10.001

Hackett, M. L., & Pickles, K. (2014). Part I: Frequency of Depression after Stroke: An Updated Systematic Review and Meta-Analysis of Observational Studies. International Journal of Stroke, 9(8), 1017–1025.

https://doi.org/10.1111/ijs.12357

Hedner, L. (2010). Invärtesmedicin (10. uppl.). Studentlitteratur.

Henricson, M., & Billhult, A. (2017). Kvalitativ metod. Henricson, M. (Red.), Vetenskaplig teori och metod: från idé till examination inom omvårdnad (2. Uppl.). Studentlitteratur.

Johansson, B., & Rönnbäck, L. (2012). Mental Fatigue; A Common Long Term Consequence After a Brain Injury, Brain Injury - Functional Aspects, Rehabilitation and Prevention, Amit Agrawal, IntechOpen.

https://doi.org/10.5772/27042

Johansson, B., & Rönnbäck, L. (2014). Hjärntrötthet - Diagnoskriterier och behandlingsmöjligheter. Neurologi Sverige, volym (4-14). Hämtad 1 April, 2020 från http://www.neurologiisverige.se/wp-content/uploads/2014/12/neurologi-4_14_100dpi.pdf

Jacobsen, D., & Sandin, G. (2002). Vad, hur och varför: om metodval i företagsekonomi och andra samhällsvetenskapliga ämnen. Studentlitteratur.

Kristensson, J. (2014). Handbok i uppsatsskrivande och forskningsmetodik för studenter inom hälso- och vårdvetenskap (1. utg.). Natur & Kultur.

Kvale, S., Brinkmann, S., & Torhell, S. (2014). Den kvalitativa forskningsintervjun (3. uppl.). Studentlitteratur.

20

Liu, H., & Lou, V. (2018). Functional recovery of older stroke patients discharged from hospital to home: The effects of cognitive status and different levels of therapy intensity. Journal of Clinical Nursing, 28(1-2), 47–55. https://doi.org/10.1111/jocn.14617

Lundman, B., & Hällgren Granheim, U., (2017). Kvalitativ innehållsanalys. Höglund-Nielsen, B., & Granskär, M. (Red.). Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvård (3.uppl). Studentlitteratur.

Nilsson, B., & Waldemarson, A. (2016). Kommunikation: samspel mellan människor (4 . [omarb.] uppl.). Studentlitteratur.

NLL. (2019). Another Call Recorder (Version 33.0) [Mobilapplikation]. Google Play. https://play.google.com/store/apps

Olofsson, A. (2019). Möjlighet till aktivitet och delaktighet utanför hemmet för personer med förvärvad hjärnskada. Luleå tekniska universitet, Institutionen för hälsovetenskap, Hälsa och rehabilitering.

Hämtad 4 februari, 2020 från

https://www.divaportal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1275217&dswid=-1303

Pålsson, E. (2014). Att ändra levnadsvanor - några praktiska exempel. Kroksmark, U. (Red.), Hälsa och aktivitet i vardagen: ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv. Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter FSA. Radcliffe, E., Lowton, K., & Morgan, M. (2013). Co‐construction of chronic illness narratives by older stroke survivors and their spouses. Sociology of Health & Illness, 35(7), 993–1007. https://doi.org/10.1111/1467-9566.12012

Radomski, M., & Latham, C. (2014). Occupational therapy for physical dysfunction (7. ed.). Wolters Kluwer Health/Lippincott Williams & Wilkins

Ranner, M., Guidetti, S., Von Koch, L., & Tham, K. (2019). Experiences of participating in a client-centred ADL intervention after stroke. Disability and Rehabilitation, 41(25), 3025–3033. https://doi.org/10.1080/09638288.2018.1483434

Socialstyrelsen. (2018). Nationella riktlinjer – Utvärdering 2018 Utvärdering av vård vid stroke– Huvudrapport med förbättringsområden. Hämtad 26 januari, 2020 från

https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/nationella-riktlinjer/2018-12-57.pdf

Socialstyrelsen. (2019). Statistik om stroke 2018. Hämtad 26 januari, 2020 från https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/statistik/2019-12-6485.pdf

Socialstyrelsen. (2020). Nationella riktlinjer för vård vid stroke – Stöd för styrning och ledning. Hämtad 26 januari, 2020 från https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/nationella-riktlinjer/2020-1-6545.pdf

Skubik-Peplaski, C., Custer, M., Powell, E., Westgate, P., & Sawaki, L. (2017). Comparing Occupation-Based and Repetitive Task Practice Interventions for Optimal Stroke Recovery: A Pilot Randomized Trial. Physical & Occupational Therapy In Geriatrics, 35(3-4), 156–168. https://doi.org/10.1080/02703181.2017.1342734

Sveriges Arbetsterapeuter. (2018a). Vad gör en arbetsterapeut? Hämtad 1 april, 2020 från https://www.arbetsterapeuterna.se/profession/om-arbetsterapi/vad-goer-en-arbetsterapeut/

Sveriges Arbetsterapeuter. (2018b). Etisk kod för arbetsterapeuter (5. uppl.). Sveriges Arbetsterapeuter. Taylor, R., & Kielhofner, G. (2017). Kielhofner’s model of human occupation: theory and application (5th. ed.). Wolters Kluwer.

21

Thompson, H., & Ryan, A. (2009). The impact of stroke consequences on spousal relationships from the perspective of the person with stroke. Journal of Clinical Nursing, 18(12), 1803–1811. https://doi.org/10.1111/j.1365-2702.2008.02694.x

Thurén, T. (2007). Vetenskapsteori för nybörjare (2. [omarb.] uppl.). Liber.

Tistad, M., Tham, K., Von Koch, L., & Ytterberg, C. (2012). Unfulfilled rehabilitation needs and dissatisfaction with care 12 months after a stroke: an explorative observational study. BMC Neurology, 12(1), 40. https://doi.org/10.1186/1471-2377-12-40

Ullberg, T. (2016). Perspectives on post-stroke stroke care and outcomes. Analyses based on the 1-year follow-up from Riksstroke. Lund University: Faculty of Medicine. Hämtad 2 februari, 2020 från https://lucris.lub.lu.se/ws/files/12207529/e_spik_teresa.pdf

Vincent, C., Deaudelin, I., Robichaud, L., Rousseau, J., Viscogliosi, C., Talbot, L., & Desrosiers, J. (2007). Rehabilitation needs for older adults with stroke living at home: perceptions of four populations. BMC Geriatrics, 7, 20. https://doi.org/10.1186/1471-2318-7-20

World Health Organization, (2016). World health statistics. Hämtad 5 februari, 2020 från http://www.who.int/gho/publications/world_health_statistics/2016

Wottrich, A., von Koch, L., Tham, K., & Jensen, G. (2007). The meaning of rehabilitation in the home environment after acute stroke from the perspective of a multiprofessional team. (Research Report). Physical Therapy, 87(6), 778–788. https://doi.org/10.2522/ptj.20060152