”Jag är ju inte psyksjuk direkt”
Att inte söka professionell hjälp vid psykisk ohälsa
Jacob Kignell
C-uppsats i psykologi, VT 2014 Handledare: Lena Almqvist Examinator: Wanja Astvik
”Jag är ju inte psyksjuk direkt”
Att inte söka professionell hjälp vid psykisk ohälsa
Jacob Kignell
Psykisk ohälsa utgör ett omfattande hälsoproblem i Sverige och kan medföra svåra konsekvenser för individer. Många människor söker dock inte den hjälp de behöver för sina psykiska problem. Studiens syfte var således att studera människors upplevelser av och attityder till att inte söka professionell hjälp vid psykisk ohälsa. I studien intervjuades sju personer i åldrarna 22-65 år, varav fyra kvinnor och tre män med olika bakgrund av psykisk ohälsa. Analysen identifierade fyra olika kategorier av orsaker bakom att inte söka hjälp: (1) upplevda nackdelar, (2) upplevde inte situationen som tillräckligt allvarlig, (3) tro på bättring utan professionell hjälp och (4) okunskap/låg tilltro till professionell hjälp. Resultatet visar att det behövs en ökad kunskap och förståelse om psykisk ohälsa och dess hjälpformer, med ett framtida hopp om att fler människor söker den hjälp de behöver.
Keywords: help-seeking, psychotherapy, mental health, attitudes
Inledning
Psykisk ohälsa är den främsta orsaken bakom längre sjukfrånvaro i Sverige (Försäkringskassan, 2014; OECD, 2013) och många andra ekonomiskt utvecklade länder (Henderson, Harvey, Øverland, Mykletun, & Hotopf, 2011). Den psykiska ohälsan fortsätter också att öka, och framförallt bland yngre människor (OECD, 2013). För att motverka och förebygga denna problematik, samt förbättra vård och omsorg för dem som redan drabbats, har regeringen beslutat att satsa 870 miljoner kronor under perioden 2012-2016 (Socialdepartementet, 2012a). Trots detta är det många som lider i det tysta, och som inte söker någon form av vård för sina problem. Med denna bakgrund ämnar denna studie att studera människors upplevelser av och attityder till att inte söka professionell hjälp vid upplevelser av psykisk ohälsa.
Hälsa är idag ett både aktuellt och mångtydigt begrepp. WHO (2011) definierar hälsa som ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande där varje individ kan förverkliga sin potential, hantera livets vardagliga stress, kunna arbeta produktivt och bidra till sitt samhälle. Inom svensk vård eftersträvas ett multidimensionellt synsätt på hälsa, där begreppet också är nära sammankopplat med välbefinnande. När välbefinnandet rubbas av upplevelser av att må psykisk dåligt, kan detta leda till psykisk ohälsa. Socialdepartementet definierar detta som: ”ett vidare samlingsbegrepp som inrymmer såväl psykisk sjukdom som psykisk funktionsnedsättning samt sådana besvär som ovan beskrivits [oro, nedstämdhet, ängslan och sömnsvårigheter]” (Socialdepartementet, 2012b). I Socialstyrelsens folkhälsorapport (2009) diskuteras psykisk ohälsa utifrån innebörd av nedsatt psykiskt välbefinnande, med besvär som ångest, trötthet, nedstämdhet/depression, självskadebeteende, oro, stress och nervösa problem.
Dagens kunskap är bristfällig i avseende på hur många som lider av psykisk ohälsa i Sverige utan att söka hjälp. Mojtabais (2011) longitudinella studie som kartlagt psykisk
ohälsa och beteenden hos över 300 000 amerikaner mellan 18-64 år, visade en markant ökning av psykisk ohälsa och sjukdom mellan 1999-2009. Samtidigt var det fler som talade öppet om sina besvär, men färre som sökte professionell vård. 1999 var siffran för hjälpsökande 3.2 %, som sjönk till 2 % 2009. Då det i Sverige saknas liknande undersökningar, innebär det att vi fortfarande vet väldigt lite om befolkningens beteende och attityder till hjälpsökande för psykiska besvär. Om den psykiska hälsan i landet ska förbättras, behövs mer kunskap om hur människor resonerar om att söka hjälp för psykisk ohälsa och vilka förutsättningar de upplever krävs för detta.
Psykisk ohälsa i Sverige
Den vanligaste orsaken till att personer i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden är psykisk ohälsa. Detta gäller inte enbart Sverige, utan inom hela OECD (OECD, 2013). Sjukskrivning kopplat till psykisk ohälsa har fortsatt att öka under flera år, men ändå blir de flesta utan behandling. I PART (Psykisk ohälsa, Arbete och Relationer) studiens första del där upplevd psykisk ohälsa i en Stockholmsbefolkning ålder 20-64 kartlagts, påvisas att de mest utsatta grupperna var utlandsfödda, arbetslösa, ensamboende och personer med ekonomiska svårigheter. Lågt välbefinnande var starkt kopplat till negativa livshändelser och avsaknad av stöd, även om direkt orsakssamband inte uttalats (Forsell, Wicks, & Airaksinen, 2002).
Socialdepartementet (2012b) konstaterar att cirka 5-10 % av befolkningen lider av besvär som kräver psykiatrisk behandling. Samtidigt rapporteras att 30 % av ungdomar i åldern 16-24 plågas av ängslan, oro och ångest. Var fjärde ungdom mellan 16-18 år lider av någon form av psykisk ohälsa (OECD, 2013). Mellan 2009-2012 skedde en ökning med över 25000 nya sjukfall över 14 dagar, orsakade av psykisk diagnos (Försäkringskassan, 2014). I OECD:s rapport presenteras att 60 % av alla nya ansökningar om aktivitetsersättning utgörs av psykisk ohälsa. Genom kostnader för vård och omsorg samt förlorad produktivitet, utgör problemet nästan 8 miljarder kronor för svensk ekonomi (OECD, 2013).
Konsekvenser för individen
Upplevd stigmatisering är frekvent och starkt associerat med psykisk ohälsa, där upplevd diskriminering, skam, känslomässiga reaktioner och utanförskap är vanligt förekommande. Det kan vidare innebära svårigheter med att hantera de psykiska besvären, och även fördröja uppsökande av vård (Alonso et al., 2008). Att uppleva stigmatisering vid psykisk ohälsa har visat sig försvåra möjligheter till bättring, och öka socialt utanförskap (Ilic et al., 2013). Att må psykisk dåligt kan leda till olika typer av missbruk, vanligen i syfte att lindra eller bedöva tillståndet. Detta kan få förödande sociala konsekvenser, med svårigheter att bibehålla relationer och undvikande av social interaktion (Stefansson, 2006). Personer med psykiska symptom löper också en betydligt större risk för att utveckla senare psykisk sjukdom, samtidigt som risken att dö i förtid ökar (Hermens et al., 2004).
Att drabbas av psykisk ohälsa innebär ofta en stor livsomställning, med förändringar av livets strukturer och den egna självuppfattningen. I en kvalitativ studie av Skärsäter och Willman (2006), framgick gemensamma upplevelser av svårigheter med att uttrycka och hantera känslor och erfarenheter av att känna sig inlåst i sig själv. Psykisk ohälsa var i Sandhu, Ives, Birchwood och Upthegroves (2013) studie också förknippat med upplevelser av skam, självtvivel och social isolering. Två vanligt förekommande former av psykisk ohälsa är depression och utmattningssyndrom. Det förstnämnda utgörs oftare av kortare episoder med
ökad risk för återkomst, och det sistnämnda är mer långvarigt och tenderar att övergå i mer kroniska besvär (Åsberg, Nygren, & Nager, 2013). Psykisk ohälsa på arbetsplatsen kan innebära en mängd svårigheter som minskad produktivitet och koncentrationssvårigheter (WHO, 2003). I en svensk studie där sjukskrivna anställda av alla orsaker undersöktes, framgick att de som rapporterade nedsatt psykiskt välmående och psykiska besvär tredubblade sannolikheten för långtidsfrånvaro från arbetet, vilket också leder till försämrad inkomst (Hensing, Bertilsson, Ahlborg, Waern, & Vaez, 2013).
I värsta fall kan psykisk ohälsa leda till självmord. Flera studier visar på tydliga samband mellan exempelvis ångest, depression och självmord (Bertolote & Fleischmann, 2002; Brådvik, 2013; Chartrand, Sareen, Toews, & Bolton, 2012). Konsekvenserna för den som drabbas av psykisk ohälsa är många, och utan hjälp ökar risken för att situationen förvärras.
Hjälpformer
I Sverige finns det flera olika möjligheter och vägar till att söka hjälp vid psykisk ohälsa. Genom vårdgarantin har man rätt till direkt kontakt med primärvården samma dag man söker, och läkartid vid behov inom 7 dagar, samt specialiserad vård vid behov inom 90 dagar (SFS, 2010:349). För barn och ungdomar är det skolhälsovården, primärvården, barn- och mödrahälsovården eller ungdomsmottagningar som räknas som den första insatsen (SKL, 2009). Skolhälsovården ska utgöra en huvudaktör i förebyggande och hälsofrämjande arbete, med regelbundna hälsosamtal som i större utsträckning handlar om psykisk hälsa. Genom skolhälsovården ska barn och ungdomar ha tillgång till skolsköterska, skolläkare, kurator och psykolog. För att öka möjligheterna till specialistverksamhet, var målsättningen för väntetider till BUP (Barn- och Ungdomspsykiatrin) 2012: 30 dagar till besök och bedömning, och ytterligare 30 dagar till behandling (SKL, 2009). Vidare har även ungdomsmottagningarna i landet i uppgift att bland annat främja ungdomars fysiska och psykiska hälsa, där de större mottagningarna ofta kan erbjuda samtal med kurator eller psykolog (Fors, 2005). För att kunna hantera det ökade trycket på psykiatrisk vård inom primärvården, har vårdcentraler förstärkts med kuratorer och psykologer.
Enligt arbetsmiljölagen är arbetsgivare skyldig att tillgodose företagshälsovård som rådande arbetsförhållanden kräver. Om arbetsgivaren inte själv kan stå för detta, kräver Arbetsmiljöverket att extern företagshälsovård anlitas (SFS, 1977:1160). Idag är det således vanligt med både arbetsplatser som har sin egen, eller är kopplade till företag som bedriver dessa tjänster. Företagshälsovården ska kunna bemöta alla typer av hälsoproblem, och vid psykisk ohälsa är det ofta beteendevetare, socionomer eller psykologer som står för den första kontakten.
Vare sig man söker hjälp i offentlig eller privat sektor, finns möjligheter för stöd och hjälp genom olika behandlingsformer beroende på vad som krävs. Vanligt förekommande är olika typer av psykoterapi, som kan bedrivas enskilt, i par, grupp eller familjer (Hadlaczky, Stefenson, & Wasserman, 2012). I en ny svensk studie undersöktes effekter av psykoterapiformer inom svensk primärvård (Holmqvist, Ström, & Foldemo, 2014). Olika former av samtalsbehandling samlades under tre huvudgrupper: direktiva samtal (kognitiva, beteendeinriktade och KBT), reflekterande samtal (psykodynamiska och relationella), samt stödjande samtal. Resultatet visade på mycket goda effekter vid återkommande terapi, där majoriteten av patienterna upplevde samtalen som hjälpfulla. De mest förekommande förbättringarna gällde att få insikt eller förståelse (68%), bättre subjektivt välmående (66%) och symptomförbättring (61%). Mest effektivt var direktiva och reflekterande samtal.
Tidigare forskning om orsaker bakom att inte söka professionell hjälp
Ur en socialpsykologisk synvinkel illustrerar Wakefield, Hopkins och Greenwoods (2013) studie att i en kontext där social image och identitet värdesätts, tenderar människor att offra möjligheter till hjälp för att undvika att negativa stereotyper om gruppen bekräftas. Studiens deltagare som bestod av en stark in-grupp, valde att inte söka hjälp trots att de utsatts för enkätfrågor som konstruerats som omöjliga att förstå. Detta till följd av en tro på att en signifikant ut-grupp skulle ta del av vad som skedde, och bekräfta negativa stereotyper av in-gruppen. Resultatet bekräftade att det finns en motvilja till hjälpsökande när det bedöms negativt av andra grupper i en social kontext. Viktiga faktorer som också visat sig vara hinder för hjälpsökande vid psykisk ohälsa, framkommer i Lee, Lee, Kim och Lees (2013) meta-analys som stigmatisering och vilja att dölja sina problem för andra. Genom att inte söka hjälp undviks stigmatisering, det vill säga upplevelser av att vara avvikande, utpekad och nedvärderad, samtidigt som risken att bedömas negativt av andra elimineras genom att behålla problemet för sig själv. Att söka hjälp för psykiska problem upplevdes inte vara socialt accepterat, och deltagarna uttryckte tankar på att behandling skulle sänka deras allmänna självförtroende. Studien visar även att förväntade fördelar hade starkast effekt för hjälpsökande, vilket innebär att attityder mot att söka hjälp starkt påverkas av tro på om behandlingen leder till bättring eller inte. Negativa attityder mot psykisk ohälsa är ett stort problem, som ofta demonstreras via språket genom benämningar som ”psycho” ”schizo”, ”sjuk i huvet” och så vidare. I grund och botten handlar det om brist på kunskap och förståelse om psykisk ohälsa, men öknamnen har också visat sig vara en bidragande faktor som påverkar individer med psykiska besvär negativt, ökar stigmatisering och minskar sannolikheten för hjälpsökande (Putman, 2008). I en studie där mäns attityder till hjälpsökande undersöktes, framgick att deras syn på det maskulina idealet var en signifikant barriär till att söka hjälp (Yousaf, Popat, & Hunter, 2014). Männen ansåg att detta vore att uppvisa svaghet, vilket inte stämmer överens med rådande ideal för hur män ska tänka och bete sig, vilket också bidrar till att färre män söker hjälp. Enligt Goodman, Sewell och Jambol (1984), är upplevelsen av besvärets allvar av stor vikt för utfallet av hjälpsökande. Individer som inte själva uppfattar sin situation som särskilt allvarlig, söker inte hjälp i samma utsträckning som dem som gör det. I Vogel och Westers (2003) studie framgår att personer som förknippar behandling med att riskera negativa konsekvenser, är starkt associerade med undvikande beteende från hjälpsökande. Detta som ett sätt att skydda sig från att väcka negativa och obehagliga känslor som kan få individen att må ännu sämre.
I Kinas storstadsmiljöer råder en problematik av psykisk ohälsa som på många sätt liknar situationen i Sverige. Enligt Chen (2012) är det få som väljer att söka professionell hjälp, med varierande orsaker. Bland den yngre generationen är det vanligare att söka stöd och information på internet, där direkt ögonkontakt inte är nödvändig. Detta var också förknippat med att inte vilja erkänna behov av hjälp, kopplat till känslor av skam och stigmatisering. Det framgår även att det fanns en stark misstro mot att de psykiska hjälpformer som stod till förfogande faktiskt kunde hjälpa. En ytterligare faktor var ekonomisk oro över kostnaden för behandling. Aktuell internationell forskning visar på flera olika orsaker bakom att inte söka hjälp vid psykisk ohälsa, vilket ligger till grund för denna studie då fenomenet närmare studeras i Sverige.
Problembild och syfte
I Sverige finns idag goda möjligheter till professionell hjälp för psykisk ohälsa inom både offentlig och privat sektor. Samtidigt utgör psykisk ohälsa ett omfattande hälsoproblem i
landet som kan medföra svåra konsekvenser för individen. Många människor som lider av psykiska besvär uppsöker aldrig hjälp för sina problem. Dagens forskning lyfter fram orsaker som stigmatisering, att det inte upplevs vara socialt accepterat, negativa attityder, upplevelser av att situationen inte är tillräckligt allvarlig, risk för negativa känslomässiga konsekvenser, misstro till vård och oro för höga kostnader. Det saknas dock svensk forskning som belyser varför människor med psykisk ohälsa inte söker professionell hjälp. Genom att skapa förståelse och kunskap om orsakerna som ligger bakom fenomenet, finns hopp om att även kunna lägga en grund för framtida forskning och undersökningar som underlättar för människor att söka den hjälp de behöver.
Syftet med denna studie var därför att studera människors upplevelser av och attityder till att inte söka professionell hjälp vid psykisk ohälsa.
Metod
Deltagare
Studiens deltagare rekryterades genom ett snöbollsurval (Bryman, 2011) och bestod av sju deltagare i åldrarna 22-65 år, varav fyra kvinnor och tre män. Kriterium för att delta var att tidigare ha upplevt psykisk ohälsa utan att ha sökt professionell hjälp, samt att deltagarna och författaren inte haft någon kontakt eller kännedom av varandra innan intervjun. Författaren använde personer från sitt eget sociala nätverk som ombads att söka passande personer som uppfyllde kriterierna för deltagande. Information om studien spreds på så sätt vidare, och respondenterna utgörs av bekanta till författarens bekanta. För att få ett så heterogent och brett urval som möjligt fanns en geografisk spridning av deltagarna som kom från fem olika mellanstora eller stora städer. Respondenterna hade även olika bakgrund av psykisk ohälsa. Deltagarna erbjöds ingen kompensation för sin medverkan.
Respondent 1. Kvinna 24 år, studerande. Upplevde känslor av att vara värdelös, låg
självkänsla och nedstämdhet till följd av akademiskt misslyckande och arbetslöshet.
Respondent 2. Man 31 år, försäljare. Upplevde känslor av hopplöshet, ångest, oro samt
andningssvårigheter till följd av överbelastning på arbetet och uppbrott från sin livspartner.
Respondent 3. Kvinna 65 år, pensionär. Upplevde känslor av otillräcklighet, stress, dåligt
samvete, huvudvärk och sorg till följd av hennes mors levnadssituation och bortgång.
Respondent 4. Kvinna 33 år, rekryterare. Upplevde känslor av tvångsmässighet och mani,
samt sömnsvårigheter och eventuell ätstörning till följd av en drivkraft mot att identifiera sig själv som extremt vältränad efter avslutad idrottskarriär.
Respondent 5. Kvinna 28 år, lärare. Upplevde känslor av att vara värdelös, oönskad, kränkt
och utfryst till följd av att ha varit mobbad under gymnasietiden.
Respondent 6. Man 29 år, ekonom. Upplevde känslor av oro, stress, katastroftänkande och
dåligt samvete till följd av en komplex relation till fadern sedan tonåren.
följd av upplevelser av att livet stagnerat samt misstrivsel på arbetet och med boendeorten.
Material
Insamling av material skedde via halvstrukturerade intervjuer utifrån en intervjuguide om 12 huvudfrågor. Frågorna var av öppen karaktär och gav deltagarna möjlighet att fritt berätta om sina upplevelser, med eventuella följdfrågor för ytterligare fördjupning (Kvale & Brinkmann, 2009). När respondenterna inte kunnat utveckla sina svar vidare, följde antingen fördjupande eller nästkommande frågor. Frågorna pågick tills mättnad uppstod i svaren, och intervjutiden varierade mellan 25-33 minuter. Viktiga kärnfrågor ur intervjuguiden var: Hur tänkte du kring att söka professionell hjälp? Vad upplevde du vara de främsta orsakerna och hindren till att inte söka professionell hjälp? Hur ser du på andra människor som tagit emot professionell hjälp? De inspelade intervjuerna transkriberades, vilket resulterade i tre-fyra A4-sidor med text per intervju.
Material under intervjuerna bestod av mobiltelefon för inspelning, samt intervjuguiden.
Procedur
Författaren kontaktade utvalda personer ur sitt sociala nätverk som informerades om syfte och kriterier för att delta i studien. Personerna ombads att söka efter passande deltagare till att vara med i urvalet. Kontaktuppgifter till potentiella medverkande återgavs till författaren, som tog kontakt via telefon eller e-post. Vid första kontakt informerades deltagarna om studiens syfte, frivilligt deltagande, rätt att avbryta eller välja att inte besvara vissa frågor, att inga obehöriga kommer att ta del av insamlat material och att resultatet kommer att presenteras så att enskilda personer inte kan identifieras. Detta enligt rådande forskningsetiska aspekter (Vetenskapsrådet, 2002). Samtliga av de tillfrågade valde att medverka, och fick själva föreslå tid och plats för intervju, varpå missivbrev skickades till deltagarnas e-postadresser. Av de sju intervjuer som genomfördes, skedde sex i respondenternas hem och en över telefon. Intervjuerna inleddes med att än en gång informera respondenterna om syfte och etiska aspekter kring undersökningen, följt av intervjuguidens frågor. Intervjuledaren försäkrade sig vid slutet av varje intervju om att deltagarna inte upplevt några problem kopplade till samtalet, och att de fortsatt mådde bra.
Databearbetning
Varje transkriberad intervju lästes noggrant igenom för att skapa ett helhetsperspektiv. I enlighet med Kvale och Brinkmann (2009) meningskoncentrerades det transkriberade materialet till cirka 300 ord genom att avlägsna upprepningar, kvantitativa angivelser, tid/rum och överflödiga ord som inte kunde kopplas till studiens syfte. Enligt Granskär och Höglund-Nielsen (2008) fortsatte arbetet med att inordna meningsenheter, meningsbärande delar av texten som anknyter till studiens syfte. Genom att förkorta och sammanfatta väsentliga meningsenheter till ett fåtal ord, bildar dessa koder. Koderna abstraheras och sammanförs till underkategorier, som slutligen bildar kategorier på den högsta abstraktionsnivån. Materialet resulterade i fyra kategorier: upplevda nackdelar, upplevde inte situationen som tillräckligt allvarlig, tro på bättring utan professionell hjälp och okunskap/låg tilltro till professionell hjälp.
läste igenom tre av intervjuerna som slumpvis valts ut. Genom att sätta kryss i en likadan tabell som författaren, bedömdes hur många av de 12 underkategorier som kunde återfinnas i var och en av intervjuerna. Samstämmighet mellan författaren och studentkollegan uppnåddes till 91%. Tre av studiens deltagare har även kontaktats i efterhand över telefon för att bekräfta att det de sagt tolkats på rätt sätt.
Resultat
Intervjuerna identifierade fyra olika kategorier av orsaker bakom att inte söka professionell hjälp vid psykisk ohälsa: (1) upplevda nackdelar, (2) upplevde inte situationen som tillräckligt allvarlig, (3) tro på bättring utan professionell hjälp och (4) okunskap/låg tilltro till professionell hjälp. I tabell 1-4 redovisas meningsenheter, koder och underkategorier för varje kategori.
Upplevda nackdelar
Tabell 1. Meningsenheter, koder och underkategorier i Upplevda nackdelar.
Meningsenhet Kod Underkategori Kategori
Svindyrt att gå till psykolog
Dyrt med psykolog Tror att det är dyrt Förmodar hög
kostnad Inte prioritet för mig
ekonomiskt heller
Inte ekonomisk prioritet
Upplevs vara dyrt
Konstigt att prata om ens känslor med en helt okänd person
Konstigt att prata känslor med främling Jag skulle braka ihop Klarar det inte
Upplevs vara obehagligt Det är ju tabubelagt Tabubelagt
Stämpel som psykiskt instabil
Stämpel Söka hjälp vore att
erkänna att jag hade problem
Vill inte att andra ska veta
Upplever inte att det är socialt accepterat
Morsan kan ju oroa sig
Orolig mamma Andra skulle få reda
på det och kanske bli oroliga
Oroa andra Anhöriga blir oroliga
Upplevda nackdelar
Att inte söka hjälp bottnade för många i att uppleva nackdelar med eventuell behandling eller vård. Att uppleva det som dyrt innebar föreställningar om höga ekonomiska kostnader, vilket inte lockade eller prioriterades när det redan förekom tvivel. Respondent 1 sa: ”min pojkvän kollade upp en psykolog och då var det svindyrt att gå till psykolog och jag som var arbetslös ville ju inte heller lägga de pengarna”.
Upplevelser av att det skulle vara obehagligt yttrade sig bland annat genom att det skulle kännas konstigt att öppna upp sig för en främmande person om sina besvär, och det skulle
också kunna leda till ett känslomässigt kaos som försvårar möjligheter att klara av vardagens krav.
Fem av sju personer upplevde att det inte är socialt accepterat att söka hjälp vid psykisk ohälsa. Här nämndes faktorer som att få olika stämplar av att vara psyksjuk, instabil, galen, svag eller hamna i samma kategori som vårdsökande. Respondent 6 uttryckte sig: ”man får lite av en stämpel typ, att man är lite galen kanske”. Det handlar också om att andra inte ska få veta vilken situation de befann sig i, vilket av andra kunde uppfattas som en svaghet.
Att anhöriga blir oroliga handlade om hur familj och vänner skulle påverkas negativt om de fick veta att deltagaren sökt hjälp för psykiska besvär. Genom att inte söka hjälp undviks påförandet av exempelvis oro hos de anhöriga. Se tabell 1.
Tro på bättring utan professionell hjälp
Tabell 2. Meningsenheter, koder och underkategorier i Tro på bättring utan professionell hjälp.
Meningsenhet Kod Underkategori Kategori
Det var nog min överlevnad, att det kommer att ta slut
Kommer ett slut
Jag räknade dagarna till studenten
Slutet är nära Jag trodde aldrig att
jag skulle må dåligt för alltid
Det kommer att gå över
Tro på att det går över
Min pojkvän var ett
jättebra stöd Pojkvännen stöd Jag har bearbetat det,
pratat med vänner och föräldrar
Bearbetat med
anhöriga Fått stöd av anhöriga Man vill ju klara det
själv också Vill klara själv Man tänker alltid att
man klarar det själv Tro på att klara det själv Man vill vara stark Vill vara stark
Vill klara det själv
Tro på bättring utan professionell hjälp
Personer som hade tro på att de skulle må bättre utan professionell hjälp, upplevde att deras besvär på ett eller annat sätt skulle upphöra. Att tro på att det skulle gå över var både kopplat till en specifik tid som att sluta skolan, få ett jobb eller flytta, men kunde också vara mer ospecifikt i form av en allmän tro på att det inte skulle kunna hålla i sig för evigt. Respondent 5 som upplevt mobbning sa: ”jag tar mig bara igenom skolan för sen slipper jag dem”.
Genom stöd från anhöriga upplevdes också tro på bättring som hindrat hjälpsökande. Stödet bestod av samtal med livspartner, familj och nära vänner.
Det var vanligt förekommande att respondenterna beskrev en vilja att klara av situationen på egen hand, utan yttre hjälp. Detta var också kopplat till att visa sig stark, och klara av livets hinder. Respondent 7 uttryckte sig: ”jag tänkte att jag snarare är en sån som kan lösa det själv”. Se tabell 2.
Upplevde inte situationen som tillräckligt allvarlig
Tabell 3. Meningsenheter, koder och underkategorier i Upplevde inte situationen som tillräckligt allvarlig.
Meningsenhet Kod Underkategori Kategori
Tror inte man själv nånsin tycker att man är tillräckligt sjuk
Inte tillräckligt sjuk
Tyckte inte att jag behövde liksom, mådde inte så dåligt i mina egna ögon
Mådde inte dålig nog
Tänker att man är sjuk om man söker
Sjuk om man söker Går man till
psykolog är man nästan psykisk sjuk
Hjälp är för psyksjuka De som går till
psykolog är såna som har självmordstankar eller går på piller
Hjälp är för
allvarligare åkommor
Jag är ju inte
psyksjuk direkt, eller var
Inte psyksjuk
Inte allvarligt nog
Upplevde inte situationen som tillräckligt allvarlig
Den vanligaste förekommande orsaken till att inte söka hjälp var att inte uppleva situationen som tillräckligt allvarlig (6/7). Detta beskrevs tydligt som att den egna situationen aldrig var allvarlig nog, och att psykisk hjälp var reserverat för personer med grav psykisk ohälsa, sjukdomar och diagnoser. Oavsett personernas psykiska besvär, motiverades att inte söka hjälp med att andra hade det värre, och hjälpen är till för dem. Respondent 3 som kände sig otillräcklig, stressad och hade konstant dåligt samvete uttryckte sig: ”det är ju en ganska naturlig sak, det behöver man ju inte söka professionell hjälp för”. Respondent 2 sa: ”jag hade väl ingen diagnos, jag är ju inte psyksjuk direkt, eller var”. Se tabell 3.
Okunskap/låg tilltro till professionell hjälp
Tabell 4. Meningsenheter, koder och underkategorier i Okunskap/låg tilltro till professionell hjälp.
Meningsenhet Kod Underkategori Kategori
Jag var för ung för att förstå att det fanns sån hjälp
Förstod inte
Det finns väl
förutsättningar, men jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna ta del av dem
Vet inte hur man ska
göra Okunskap om
möjligheter till hjälp
Var medveten om att Skulle inte bli bättre
Okunskap/låg tilltro till professionell hjälp
det skulle inte hjälpa mig
Det skulle nog inte hjälpa att prata med nån
Inte hjälpa Låg tilltro
Tror inte att jag själv tänkte tanken på det
Tänkte inte själv på det
Fanns inte en tanke på det
Ingen tanke på det När det är som värst,
finns liksom inte tankar på det
Fanns inte tankar
Tänkte inte på det
Att inte söka hjälp kunde bero på okunskap kring tillvägagångssätt, där personerna inte visste hur de skulle göra för att hamna rätt eller till och med okunskap om att möjligheten ens fanns. Låg tilltro handlade om hur professionell hjälp inte skulle kunna hjälpa eller förändra respondenternas situation, då problemet inte låg i någon annans händer eller att det saknades mottaglighet. Respondent 7 sa: ”jag visste ju vad problemet var, att jag inte trivdes, det skulle nog inte hjälpa att prata med nån så, ingen annan skulle kunna lösa det problemet”. Många personer uttryckte att de inte tänkte på att söka hjälp. Detta ses som både låg tilltro och okunskap till professionell hjälp då tanken inte existerar att det vore en möjlighet, trots att deltagarna kände till många olika behandlingsformer. Respondent 3 uttryckte sig: ”ärligt talat fanns inte en tanke på det, trots att jag förnuftsmässigt visste att jag inte mådde bra”. Se tabell 4.
Diskussion
Deltagarnas intervjuer genererade beskrivningar om upplevelser av och attityder till att inte söka professionell hjälp vid psykisk ohälsa. Analysen resulterade i fyra övergripande kategorier av orsaker till att inte söka hjälp: (1) upplevda nackdelar, (2) upplevde inte situationen som tillräckligt allvarlig, (3) tro på bättring utan professionell hjälp och (4) okunskap/låg tilltro till professionell hjälp.
Upplevda nackdelar innebar att det för deltagare upplevdes vara dyrt, obehagligt, inte socialt accepterat och att anhöriga kunde bli oroliga. Det kan tyckas vara en självklarhet att inte söka hjälp om nackdelarna upplevs överväga fördelarna, vilket i stor utsträckning var fallet för deltagarna. Trots ett relativt fritt utrymme att uttrycka sig om professionell hjälp, förekom ytterst få kommentarer rörande vad som kunde ha varit eventuella fördelar med att få hjälp utifrån den situation de befann sig i. Ett stort problem är att det inte upplevs vara socialt accepterat. Detta uttrycktes paradoxalt nog trots att de flesta ändå menade att de inte skulle döma andra som faktiskt sökt hjälp. När det rörde deltagarna själva fanns dock tankar om att dömas och få stämplar av andra, vilket väl stämmer överens med Wakefield, Hopkins och Greenwoods (2013) teori om att offra hjälpen för att bevara sin sociala image och inte dömas negativt av signifikanta ut-grupper. Trots att det är fullt mänskligt att må psykisk dåligt tycks det uppfattas som någonting fult, något som man inte vill identifiera sig med. Det framkom attityder av att det skulle vara något fel med dem om de sökte hjälp, att de skulle uppfattas som galna, instabila eller sjuka. Paralleller till Lee, Lee, Kim och Lees (2013) och Putmans (2008) studier går här att dra med avseende på stigmatisering, avsaknad av social acceptans och negativa attityder. Deltagarnas svar tolkades som att hjälpsökande innebär avvikande och nedvärderande, likt stigmatisering. Deras attityder och rädsla för negativa stämplar är också
en del i det som försvårar hjälpsökande, då det bidrar till vidare stigmatisering och upplevelser av att psykiska problem inte är socialt accepterat. Likt Vogel och Westers (2003) slutsats där risker av negativa konsekvenser var förknippat med motstånd till hjälpsökande, fanns respondenter i denna studie som uttryckte ett upplevt obehag gentemot behandling och vad det skulle kunna få för konsekvenser. Dessa upplevda nackdelar grundar sig till stor del på okunskap, och skulle kunna motverkas genom omfattande arbete med att sprida kunskap och förståelse kring psykisk ohälsa och dess hjälpformer. Psykisk ohälsa är ett område som behöver avdramatiseras, och om fler valde att söka hjälp skulle stigmatiseringen och de negativa attityderna minska, samtidigt som fler skulle må bättre. Genom ökad kunskap, belysta fördelar och ett mer utbrett socialt accepterande skulle detta kunna leda till insikt om att hjälpsökande handlar om att ta ansvar för sin hälsa och välmående, och att det finns mindre kostsamma möjligheter till hjälp.
Att inte uppleva situationen som tillräckligt allvarlig var den främsta anledningen till att inte söka hjälp. Deltagarna beskrev att de mådde väldigt psykiskt dåligt, men att detta ändå inte var tillräckligt för att söka hjälp. Behandling upplevdes vara reserverat för psyksjuka personer med svåra diagnoser. Precis som Goodman, Sewell och Jampols (1984) studie illustrerar, är det upplevt allvar i situationen som kan vara avgörande för om individen söker hjälp eller inte. Denna studie visar att allvar för deltagarna innebar att kunna diagnosticeras med psykisk sjukdom, eller uppleva så besvärliga problem att det är omöjligt att ta sig vidare på egen hand. Detta är återigen en fråga om förståelse och kunskap, att alla har rätt till hjälp att må bra vare sig det är fysiskt eller psykiskt. Kunskap om eventuella konsekvenser av psykisk ohälsa skulle också förmodas medföra en ökad vilja att ta itu med problemen innan de eskalerar.
Att tro på bättring utan professionell hjälp handlade om stöd från anhöriga, tro på att det går över och vilja att klara av situationen själv. Att ha stöd från anhöriga får betraktas som en positiv orsak bakom att inte söka hjälp, förutsatt att stödet är tillräckligt. I intervjuerna framgick dock att detta stöd mer handlade om att undvika känslomässig krasch, snarare än att faktiskt förbättra situationen. Av de som hade tro på att situationen skulle gå över, hade de flesta ingen specifik tidpunkt för när detta faktiskt skulle ske. Detta skapade ett beteende av att försöka härda ut problemet, vilket ytterligare skjuter på hjälpsökande och förlänger på så sätt lidandet. Det fanns också en uttalad vilja att lösa sin situation själv, främst bland männen, vilket skulle kunna kopplas till Yousaf, Popat och Hunters (2014) studie om att uppfylla manliga ideal av att visa sig stark och klara av livets hinder på egen hand. Att ha tro på att en besvärlig tid av psykisk ohälsa kommer att gå över borde fungera som en mildrande faktor, men kan samtidigt leda till onödigt lidande när durationen är okänd.
I kategorin okunskap/låg tilltro till professionell hjälp, fanns en allmän okunskap om möjliga vägar till hjälp. Flera av respondenterna berättade även att de inte ens tänkt tanken på att söka hjälp. Detta får betraktas som både okunskap och låg tilltro till vården. I ett land som Sverige borde alla veta att det finns platser att vända sig till när man mår psykisk dåligt, vilket är en viktig punkt som måste förbättras. De deltagare som uttryckte att de inte kunde hjälpas, saknade också tilltro till professionell hjälp i situationer som troligen kunde ha förbättrats. Denna underkategori utgjordes dock endast av två deltagare, där den ena inte ansåg sig vara mottaglig för hjälp just då. Överlag visar studiens resultat att kunskaper och förståelse kring psykisk ohälsa och hjälpformer är bristfälliga, och utgör hinder för att personer med psykisk ohälsa söker den hjälp de behöver.
För att stärka studiens reliabilitet utfördes ett interbedömarreliabilitetstest, där författaren och studentkollegan uppnådde samstämmighet till 91% gällande förekomsten av underrubriker i tre av intervjuerna. Tre av studiens deltagare kontaktades även i efterhand, och bekräftade att det de sagt tolkats på rätt sätt. Respondenterna fick möjlighet att själva välja tid och plats för intervjun, med syfte att skapa en så avslappnad miljö som möjligt.
Under intervjuerna var författaren noga med att vara följsam, intresserad och inlyssnande. Nästa fråga påbörjades i regel inte förrän efter en tids tystnad uppstått, då respondenten gett intryck av att vara helt nöjd med sitt svar och när mättnad i frågan uppnåtts. För att stärka studiens validitet var intervjuguidens frågor konstruerade för att komma så nära studiens syfte som möjligt. Hot mot validiteten kan ses som att det i vissa fall hade gått lång tid sedan deltagare hade upplevt psykisk ohälsa, vilket kan leda till att svaren reflekterar minnesförändringar. Ytterligare hot kan vara om respondenter inte uppfattat frågor korrekt, eller inte svarat sanningsenligt. På vissa frågor kunde författaren också försökt att komma ännu närmare specifika faktorer, genom att exempelvis ha ställt ytterligare fördjupande frågor om stigmatisering. Ämnets känsliga karaktär kan också påverka validiteten då vissa saker kan vara väldigt svåra att prata om. Respondenter kan på så vis ha undvikit att berätta om orsaker som upplevts vara för besvärliga. Då studiens urval består av endast sju icke slumpmässigt valda personer som inte sökt hjälp vid psykisk ohälsa, finns stora svårigheter med att generalisera till populationer utanför detta urval. Deltagarna hade varierande ålder, boendeorter, sysselsättning och hade upplevt olika typer av psykisk ohälsa. Trots detta fanns återkommande underkategorier, vilket kan ge en indikation på varför människor med psykisk ohälsa i Sverige inte söker professionell hjälp.
Studiens resultat visade på förenlighet med tidigare internationell forskning, men generade också till synes nya synvinklar genom att lyfta fram upplevelser av anhörigas oro, tro på bättring och graden av allvarlighet vid att inte söka hjälp för psykisk ohälsa. Resultatet visar tydligt att det behövs en ökad kunskap och förståelse om psykisk ohälsa och hjälpformer i Sverige, för att underlätta att personer får den hjälp de behöver. Genom att ha belyst upplevelser av och attityder till att inte söka hjälp vid psykisk ohälsa, bör framtida forskning fokusera på att ta reda på mer om vad som främjar hjälpsökande och identifiera grupper och individer i behov av hjälp. Effektiva verktyg för arbete med att öka kunskaper om psykisk ohälsa och hjälpformer bör också tas fram.
Referenser
Alonso, J., Buron, A., Bruffaerts, R., Yanling, H., Posada-Villa, J., Lepine, J.P., … Von Korff, M. (2008). Association of Percieved Stigma and Mood and Anxiety Disorders: Results from the World Mental Health Surveys. Acta Psychiatrica Scandinavica, 118, 305-314.
Bertalote, J.M., & Fleischmann, A. (2002). Suicide and psychiatric diagnosis: A worldwide perspective. World Psychiatry, 1, 181-185.
Bryman, A. (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber.
Brådvik, L. (2013) Last suicide attempt before completed suicide in severe depression: An extended suicidal process may be found in men rather then woman. Archives of Suicide
Research, 17, 426-433.
Chartrand, H., Sareen, J., Toews, M., & Bolton, J.M. (2012). Suicide attemps versus nonsuicidal self-injury among individuals with anxiety disorders in a nationally representative sample. Depression and Anxiety, 29, 172-179.
Chen, J. (2012). Seeking help for psychological distress in urban China. Journal of
Community Psychology, 40, 319-341.
Fors, Z. (2005). Ungdomsmottagningen – ungdomar och personal berättar. Rapport nr. A 2005:5. Statens Folkhälsoinstitut.
Forsell, Y., Wicks, S., & Airaksinen, E. (2002). Social funktionsnedsättning i Stockholms län
Försäkringskassan. (2014). Socialförsäkringsrapport 2014:4. Sjukfrånvaro i psykiska
diagnoser. Analys och prognos.
Granskär, M., & Höglund-Nielsen, B. (2008). Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvård. Lund: Studentlitteratur.
Goodman, S.H., Sewell, D.R., & Jampol, R.C. (1984). On going to the councelor: Contributions of life stress and social supports to the decision to seek psychological counceling. Journal of Counceling Psychology, 31, 306-313.
Hadlaczky, G., Stefenson, A., & Wasserman, D. (2012). The state of psychiatry in Sweden.
International Review of Psychiatry, 24, 356-362.
Henderson, M., Harvey, S.B., Øverland, S., Mykletun, A., & Hotopf, M. (2011). Work and common psychiatric disorders. Journal of the Royal Society of Medicine, 104, 198-207. Hensing, G., Bertilsson, M., Ahlborg, G., Waern, M., & Vaez, M. (2013). Self-assessed
mental health problems and work capacity as determinants of return to work: A
prospective general population-based study of individuals with all-cause sickness absence.
Biomed Central Psychiatry, 13, 1-24.
Hermens, M.L.M., van Hout, H.P.J., Terluin, B., van der Windt, D.A.W.M., Beekman, A.T.F., van Dyck, R., & de Haan, M. (2004). The prognosis of minor depression in the general population: a systematic review. General Hospital Psychiatry, 26, 453-462. Holmqvist, R., Ström, T., & Foldemo, A. (2014). The effects of psychological treatment in
primary care in Sweden – A practice-based study. Nordic Journal of Psychiatry, 68, 204-212.
Ilic, M., Reinecke, J., Bohner, G., Röttgers, H.O., Beblo, T., Driessen, M., … Corrigan, P.W. (2013). Belittled, avoided, ignored, denied: Assessing forms and consequences of stigma experiences of people with mental illness. Basic and Applied Social Psychology, 35, 31-40. Kvale, S., & Brinkmann, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun (2a uppl.).
Studentlitteratur, Lund.
Lee, J.H., Lee, M.K., Kim, A.R., & Lee, S.M. (2013). Psychological Factors in College Student’s Attitudes Towards Seeking Professional Psychological Help: A Meta-Analysis.
Professional Psychology: Research and Practice, 44, 37-45.
Mojtabai, R. (2011). National trends in mental health disability, 1997-2009. American
Journal of Public Health, 101, 2156-2163.
Organisation for Economic Co-operation and Development. (2013). Mental Health and Work:
Sweden. Paris: OECD publishing.
Putman, S. (2008). Mental illness: diagnostic title or derogatory term? (Attitudes towards mental illness) Developing a learning resource for use within a clinical call centre. A systematic literature review on attitudes towards mental illness. Journal of Psychiatric and
Mental Health Nursing, 15, 684-693.
Sandhu, A., Ives, J., Birchwood, M., & Upthegrove, R. (2013). The subjective experience and phenomenology of depression following first episode psychosis: A qualitative study using photo-elicitation. Journal of Affective Disorders, 149, 166-174.
Skärsäter, I., & Willman, A. (2006). The Recovery Process in Major Depression: An Analysis Employing Meleis’ Transition Framework for Deeper Understanding as a Foundation for Nursing Interventions. Advances in Nursing Science, 29, 245-259.
Socialdepartementet. (2012a). Pressmeddelande: 870 miljoner per år i ny satsning på psykisk
hälsa. Hämtat från: http://www.regeringen.se/sb/d/15507/a/193747
Socialdepartementet. (2012b). PRIO psykisk ohälsa barn och unga – plan för riktade insatser
inom området psykisk ohälsa 2012-2016 (No S2012.006). Edita Västra Aros, Västerås:
Socialdepartementet.
Stefansson, C.G. (2006). Chapter 5.5: Major public health problems – mental ill-health.
Scandinavian Journal of Public Health, 34, 87-103.
Svensk Författningssamling. (1977:1160). Arbetsmiljölagen. Hämtat från:
http://www.riksdagen.se/sv/DokumentLagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Arbetsmiljo lag-19771160_sfs-1977-1160/?bet=1977:1160
Svensk Författningssamling. (2010:349). Förordning om vårdgaranti. Hämtat från:
http://www.riksdagen.se/sv/DokumentLagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Forordning-2010349-om-vardg_sfs-2010-349/
Sveriges Kommuner och Landsting. (2009). Rätt insatser på rätt nivå för barn och unga med
psykisk ohälsa. SKF. Hämtat från: http://webbutik.skl.se/bilder/artiklar/pdf/7164-458-9.pdf
Vogel, D.L., & Wester, S.R. (2003). To seek help or not to seek help: The risks of self-disclosure. Journal of Counceling Psychology, 50, 351-361.
Vetenskapsrådet. (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig
forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Wakefield, J.R.H., Hopkins, N., & Greenwood, R.M. (2013). Meta-sterotypes, Social Image and Help Seeking: Dependency-Related Meta-stereotypes Reduce Help-Seeking
Behaviour. Journal of Community & Applied Social Psychology, 23, 363-372. World Health Organization. (2011). Mental health: a state of well-being. Hämtat från:
http://www.who.int/features/factfiles/mental_health/en/
World Health Organisation. (2003). Investing in mental health. Geneva: WHO.
Yousaf, O., Popat, A., & Hunter, M.S. (2014). An investigation of masculinity attitudes, gender, and attitudes toward psychological help-seeking. Psychology of Men and
Masculinity, 7, 1-4.
Åsberg, M., Nygren, Å., & Nager, A. (2013). Att skilja mellan depression och utmattningssyndrom. Läkartidningen, 110, 484-486.
