Leif Landen: Gudmund Jöran Adlerbeth. En biografisk och litteraturhistorisk studie med tonvikt på Poetiska Arbeten 1803. (Akad. avh. Lund.) CWK Gleerup Bokförlag. Lund 1973.

Samlaren

Tidskrift för

svensk litteraturvetenskaplig forskning

Å rg ån g 95 1 9 7 4

Svenska Litteratursällskapet

Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa

en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel.

Göteborg: Lennart Breitholtz

Lund: Staffan B jörck, Carl Fehrm an

Stockholm: Ö rjan Lindb erger, Inge Jo n sso n

Umeå: M agnus von Platen

Uppsala: G unnar Brandell, Thure Stenström

Redaktör: D ocent U lf W ittrock, Litteraturvetenskapliga institutionen, V illa vägen 7,

752 36 Uppsala

1 6 2

Recensioner av doktorsavhandlingar

tion till kommande forskning, dels upplevs som

otillfredsställande ur metodisk synpunkt.

Den är i varje fall ett betydande tillskott till vår

1600- och 1700-talsforskning, ökar kännedomen

om centrala kvinnliga författare och kan ge stoff

till modernisering av undervisningen i de båda

århundradenas litteratur.

Karin Westman Berg

L e if L an d en :

GudmundJöran Adlerbeth. En biogra­

fisk och litteraturhistorisk studie med tonvikt på

Poetiska Arbeten 18 03.

(A k ad . avh. L un d.) C W K G le e ru p B o k fö r la g . Lu n d 1 9 7 3 .

M ed L e if L an d en s avh an dlin g (gam la o rd n in gen ) har vi fatt den fö rsta g ru n d lig a p resen tatio n en av A d le rb e th s ly risk a p ro d u k tio n , en in sik tsfu ll b e ­ han dlin g av hans ö ve rsä ttn in g sv e rk sa m h e t och d essu to m en v ä rd e fu ll b iografi ö v e r fö rfattaren . A d le rb e th s b id rag som d ram atik er, som re se sk ild ­ rare och som p o litisk k o m m e n ta to r b e rö rs en dast flyk tigt. M an hoppas att L e i f Lan d en ska sam la allt sitt v etan d e o m A d le rb e th till en m o n o g rafi som b e ly se r sk ald en s h ela insats.

A v h an d lin g en g e r re sp e k t fö r d en k u n n ig h et och den säk erh et m ed v ilk en Lan d en r ö r sig i d et slu tan d e 17 0 0 -ta le ts litteratu r, då tankar och stilar står b re d v id varan d ra, b ryte r sig m o t v ara n d ra och g lid e r in i varand ra. D e n som u tn yttjar p e r s o n r e g i­ stret och in n eh ållsfö rtec k n in g en s u n d e rru b rik e r ska fin n a att snart sagt ingen av d et u p p lysta år­ hu n d rad ets d isk u ssio n e r b liv it fö rsu m m ad . I sin sy n p u n k trik e d o m är b o k en en g ru v a m en det m åste erk än n as att d en ibland kan v a ra svårb ru ten : d e m est in tressan ta iak ttagelser kan d ö lja s i en fotn ot.

M o t stilen s k larh et sk u lle klassicisten A d le rb e th inte ha haft något att invända.

In fö r den k ritik som i d et fö lja n d e sk a riktas m ot avh an dlin gen är det an geläget att fram h ålla att d en i h ö g g rad b y g g e r p å d et m aterial Lan d en sjä lv fö rse tt oss m ed . D e t är inte fråga om att v isa att han b o rd e h a tagit upp o ck så an dra p ro b le m till b eh an d lin g utan om att v isa att han av fö rsik tig h e t stannat upp fö r tidigt i sin a reso n em an g. D e iak t­ ta gelser han g jo r t tillåter fler och m er p re c ise ra d e slu tsatser än d e han dragit.

F ö rsik tig h eten p räg lar hela u p p läggn in gen av v e rk e t.

I ett in led an d e b io g ra fisk t k ap ite l lä ser m an: » K o n tra ste n m ellan G u s t a f III:s fr ig jo rd a h o v och A d le rb e th s u rsp ru n g sm iljö m åste em ellertid ha varit stark. P o eten s m o ralistisk a b e g re p p o m an­ stän d igh et, se d e r och g o tt u p p fö ra n d e d ik terad es säk erlige n av d e n o rm er han insu pit i b arn d o m s­ h em m et.» — » T ill skillnad från så m ån ga an dra 17 0 0 -ta lsd ik ta re fr ig jo rd e sig A d le rb e th aldrig

från sin tid iga u n g d om s m o ra lisk a och re lig iö sa fö reställn in g a r.» D e tta p å ståen d e — än så län ge är d e t ju bara ett p å ståen d e — ö p p n a r m ö jlig h e te n fö r en in tressan t u n d ersö k n in g : i A d le r b e th s fall sk u lle vi k u n n a stu d era h u r en in tellig en t m an ur k u ltu rk o n se rv a tiv o m g ivn in g re a g e ra d e p å de sto ra frå g o r hans u p p ly sta sam tid d eb a tterad e. V i sk u lle se något av u p p lysn in g stan k arn a s g e n o m - slagskraft. T y v ä r r har L an d en in te i fo rtsättn in g en fö ljt den lin je n , som k u n d e h a g e tt avh an d lin g en en stadga som d en saknar. I stället k o m m e r han fle ra g å n g e r att ifråg asätta d en — fö rm o d lig e n r ik ­ tiga — b ed ö m n in g han h är g jo r t.

Något klart formulerat mål för undersökningen

ställs inte upp. Man finner ingenting av tes som

ska prövas och boken slutar ganska abrupt utan

någon sammanfattning av det man kommit fram

till. En antydan till presentation av ett syfte med

avhandlingen finner man i inledningskapitlet: dels

finns i Adlerbeths dikter »lyriska förtjänster» som

är värda att studeras, dels är han genom sin dikt­

ning en av tidens tongivande litterära gestalter.

Målet tycks vara, fast det inte utsägs, att visa hur

Adlerbeths diktning förhåller sig till bl. a. samti­

dens.

A v h a n d lin g e n är p lan erad som en »tem a tisk u n d ersö k n in g » (s. 4 5 ). » T e m a » kan v a ra en v a g term och in n e h å llsfö rte c k n in g e n v isa r en o k la rh e t som får b esvä rlig a k o n se k v e n se r. K a p ite lr u b ri­ k e rn a är inte k o n g ru e n ta : S to ic ism , F ö rg ä n g e lse ­ tem at, M e ta fy s ik , re lig io n o ch v e te n sk a p , D e t so ­ ciala tem at, N a tu rsk ild rin g , N o r d is k t och k la s­ siskt. » N a tu rsk ild rin g » är g iv e tv is inte ett tem a. U n d e r N o rd is k t och k la ssisk t tar L an d en in te u pp något tem a utan d isk u te ra r fra m fö ra llt A d le rb e th s ö v e rsättn in g stek n ik . F råg o r p å h elt o lik a plan b lan das: F ö rg ä n g e lse te m a t kan , ex. då d e t g ä lle r frågan om »ärans in tig h e t» , d e lv is fö ras in u n d er frågan o m A d le r b e th s sto icism ; S to ic ism e n k u n d e u n d ero rd n as R e lig io n och m e ta fy sik ; u n d e r D e t sociala tem at tas bl. a. upp frå g o r som k u n d e p la ­ neras u n d er R e lig io n . O k la rh e te n strä c k e r sig till u n d e rru b rik e rn a m en är där m in d re allva rlig : ett d e ta ljp ro b le m som » k lassisk a allu sio n er» sam o rd ­ nas m ed v e rk lig t cen trala o ch sam m an fattan d e ru b rik e r som » re lig iö s u tv e ck lin g » .

Den stora nackdelen med en uppläggning av

denna art är att den inte ger någon överblick över

Adlerbeths insats. Den tematiska genomgången

ger intressanta synpunkter på Adlerbeths relation

till stoicismen, på hans tankar om förgängelsen,

hans naturvetenskapliga idéer, hans uppfattning av

lyx och bondeliv etc. Men tidens centrala frågor

var av högre dignitet: hur skulle den upplyste

förhålla sig till religionen, till känslans krav mot

förnuftet, till vetenskapens pretentioner att lösa

livets problem, till de politiska och sociala frågor­

na. Något försök att sammanfattande analysera

A d le rb e th s hållnin g i sådana frå g o r g e r inte L an ­ d en s avhan dlin g. M ö jlig h e te n att g ö ra sådana sam land e b ed ö m n in gar m ed u tgån gsp u n k t i d et m aterial han p re se n te ra r ska b ely sa s i d e t fö lja n d e .

Först måste emellertid några metodiska pro­

blem beröras.

I vad mån ska vi anta att Adlerbeths dikter —

Landens främsta källa - uttrycker skaldens egna

tankar och känslor och i vad mån präglas de av

publiceringssituationen, av syftet och av genren?

A t t p u b lic erin g ssitu atio n och sy fte kan h a haft b e ty d e lse fö r d ik tern as u tfo rm n in g an tyd er L an ­ den i sam ban d m ed grav d ik ten ö v e r arvp rin sen av B a d e n : u p p d ra g et k o m u p p ifrån och d ik ten sågs som ett u ttryck fö r det o ffic ie lla S v e rig e s sorg. D ik te n vid C re u tz ’ död har » fö rm o d lig en » o ck så tillk o m m it efte r fram ställn in g från h ö g re o rt, m en , sk riv e r L an d en , A d le rb e th har » u p p en b art känt sig m e ra in sp ire rad ». D e t kan v ara sant, fast e x ­ em p len p å h u r A d le rb e th gått » u tan för d en van li­ ga k o n v e n tio n e lla p a n e g y rik e n » k u n d e h a varit m era ö v e rty g a n d e (s. 1 0 5 f.). E n d isk u ssio n om vad sy fte t m ed d ik te rn a spelat fö r ro ll had e varit p å sin plats o ck så i andra sam m anhang. M åste m an inte tänka sig att d ik te rn a till U tile D u lc is V itte r- h etsn ö je n 1 7 7 2 , som ju fö r A d le rb e th inn ebar m ö jlig h e te n till ett g e n o m b ro tt, fö r att g ö ra in­ tryck m åste anpassas till vad m o ttagaren väntade sig? D ik te n H a n d e ln sk ick ad es som tävlin g sd ikt till K u n g lig a V e te n sk a p s- o ch vitterh ets-sam h äl- let i G ö te b o r g — m åste vi inte v ä rd e ra A d le rb e th s hållnin g till h an d eln s och näringarnas fö rträ fflig h e t m ed hän syn till detta?

In te h e lle r g e n re p ro b le m e t får en helt tillfred s­ ställan de b elysn in g . D e t p å p ek as att g ra v d ik te rn a v isar » steln ad e d rag som inte m y c k e t v arieras hos de e n sk ild a p o e te rn a » (s. 10 4 ). M en d e p o etisk a k o n v e n tio n e rn a h ar natu rligtvis haft b ety d else o ck så i an d ra g e n re r som A d le rb e th tagit i an­ språk. N å g r a frå g o r som k u n d e ha ställts: V a r fö r har A d le rb e th av h ållit sig från att sk riv a satirer — den o p p o sitio n e lle s v ap en ? F ö rd e inte v alet av g e n re n sk a ld e b re v m ed sig an slutning till vissa k o n v e n tio n e r, k an sk e i h o ratian sk rik tn in g ? M åste inte d en u tv e ck lin g i A d le rb e th s syn på äran, som Lan d en ty c k e r sig k u n n a iaktta (s. 1 0 1 ) ses i sam ­ band m ed g e n re n ? I 17 8 0 -ta ls d ik te r n a C ato och G e rm a n ic u s p risa s h jälten s o fö rg ä n g lig a ära - 90- talsd ik ten G r a fs k r ift ö fv e r en B o n d e som går e m o t ä rek u lten sk u lle e n lig t L and en v isa p åverk an av d et allm än na tid släg et o ch sk ald en s eg en situa­ tion. M e n o ck så i den tid igare Fö rgän g lig h eten (17 7 0 - t a le t ) p re d ik a r A d le rb e th s ärans intighet: » H v a r ären I? E r ståt, E r rik ed o m , E r ära, / Så firad , så b e rö m d , i gn y a f seg ra rs sång?» Frågan är k o m p lic e ra d , e fte rso m m an m åste ta hänsyn till vad som d riv e r p o ete n att sk riv a i en viss g en re. M e n innan m an an ty d er en u tv eck lin g hos

d ik taren m åste man k o n statera att d et fö ll sig na­ tu rlig t att p risa h jälten s ära i d ik ter av C atos och G e rm a n ic u s typ, m in d re i d ik te r som F ö rg ä n g lig ­ heten o ch G r a fs k rift ö fv e r en B o n d e .

En allvarlig are m eto d isk fråg a g ä lle r ko m p ara- tionen — allvarlig are e fterso m den rö r ett g re p p som p räg lar h ela avhan dlin gen.

L e if Lan d en har u tn yttjat en im p o n eran d e b elä­ sen h et till att m ed u tgån gsp u n k t från A d le rb e th s d ik te r d ra p a ra lle lle r till an dra d ik tare och tänkare i snart sagt h ela v ärld slittera tu ren . Så g e r ett T asso c itat an led n in g att näm na O vid iu s, Lu can us, Ju lia n u s, W o o d , B jö rn stå h l, Petrarca, Plin iu s, C ay lu s, Y o u n g , H u g h e s o ch L e o p o ld (s. 90).

E n av sik t m ed sådan a k o m p aratio n er kan ha v arit att v isa från v ilk e t håll A d le rb e th b liv it in flu ­ erad. O fta har L an d en avstått från att fö rsö k a sk ilja m ellan id é e r o ch m o tiv som tydligt in sp irerats av en b estäm d tänkare e lle r trad ition och sådan a som var ett tidens allm än gods. Iblan d v ä lje r han väg en att an tyda in flu en s på ett nästan fö rsåtligt sätt. M an lä ser att G ra fsk rifte n fram ställer b o n d en s liv som o k än t och stilla — en d ik t av P o p e »har to lk at lik n an d e k än slor» — »den b ö r inte ha v a rit o b e ­ kan t fö r A d le rb e th » (s. 2 1 0 f.).

H e lt ställda är vi d o ck in te då d et g ä lle r att ko m m a tillrätta m ed p ro b le m e t att sam m a id é eller m o tiv kan k o m m a från helt o lik a system e lle r tan­ k ek retsar. L and ens n ågot trev an d e fö r sö k att p la ­ cera in den m otsättn in g m ellan stad och lan d s­ b ygd , m ellan ly x och e n k elh et, som A d le rb e th sk ild rar, i en rou sseau an sk trad ition (s. 1 9 8 , 2 1 3 ff.) k u n d e ha fatt m er p rec isio n om han u p p ­ m ärksam m at de resu ltat som S v e r k e r G ö ra n sso n re d o v isa t i sin avh an dlin g V ä rld sfö ra k ta re n . M e d m er exa k ta k o m p aratio n sm eto d er v isar G ö ra n sso n att i h u vu d sak sam m a d elm o tiv och syn p u n k ter på b o n d en s situation återfin ns i en D a lin d ik t från 17 3 0 - t a le t o ch i G y lle n b o rg s Satire ö fv e r v e rld s- fö rak taren . M ed sam m a m etod kan man lätt fin n a att d essa syn p u n k ter åte rk o m m e r i A d le rb e th s an dra sk a ld e b re v o ch i G r a fs k rift ö fv e r en B o n d e . E n m er system atisk u n d ersö k n in g av G ö ra n sso n s typ sk u lle ha k u nn at n y an sera fram ställn in gen och k larare bestäm m a d e t ro u ssea u a n sk a inflytan d et.

D e t m åste em ellertid u n d erstrykas att ko m p ara- tio n ern a i L an d en s avh an dlin g o fta st inte tycks avse att v isa p å m ö jlig a d irek ta in flu e n ser: k o m p a- ration en ska istället v isa på o lik a m ö jlig h e te r att b eh an dla ett tem a eller m o tiv och på så sätt v isa var A d le rb e th står. M eto d en är sund m en lin jen fö ljs inte k o n sek ven t. Lan d en d rar in te g ärn a några slu tsatser av k o m p aratio n ern a utan ställer utan k o m m en tarer A d le rb e th s fo rm u le rin g vid sidan av m ån ga an dra likn an d e. E tt e x e m p e l bland m ånga: från en rad i dikten D e t o n d a sam v etet om hur den lastbare straffas — » b istra v il d iu r k n o ta; / Ä n b e rg m ed fall o ch k ro ssn in g hota»

-1 6 4

Recensioner av doktorsavhandlingar

associeras till L id n er, R is te ll, P lu tarch o s, A isch y - los, D id e ro t, M ilto n , K e llg r e n o ch L e o p o ld (s. 67 f.). Såd an a jäm fö ran d e sv e p b o rd e fö lja s upp m ed ett fö rsö k att h e lh e tsb e d ö m a A d le rb e th : finns någon lin je i hans d ik tn in g , fö lje r han o fta re en typ av d ik ta re än en annan, en sk o la e lle r rik tn in g än en annan? D e t had e v a rit n aturligt att g e n o m ­ g åen d e jä m fö ra A d le rb e th s hållnin g m ed k o lle ­ g ern a K e llg re n s, L e o p o ld s o ch R o se n ste in s. M an k u n d e fö r att få en b akgru n d u n d e rsö k a hur nära e lle r långt ifrån A d le rb e th står den rad ikala u p p ­ lysn in gen s grun d tan k ar. U n d e rsö k n in g e n b o rd e ha något slags re fe re n sp u n k t.

N å g r a frå g o r som m ed en sådan m etod k unn at bli k larare b e ly sta ska antydas i d e t fö lja n d e. Frågan om h u r m an sk u lle se p å fö rn u fte t och på v e te n sk a p e n s m ö jlig h e te r att lö sa livets p ro b le m är ju en av d e vik tig aste i 17 0 0 -ta le ts debatt. D e n har in galun da fö rsu m m ats av Lan d en m en fra m ­ ställnin gen sk u lle ha vu n n it p å om han sam m an­ ställt d e fall då A d le rb e th b e rö r p ro b le m e t. A d ­ lerb eth s hålln in g i d en n a fråg a — lik so m i fle ra andra - fram träd er som m er m o tsä g e lse fu ll än d en fö rm o d lig e n är. I ett tv ek sam t reso n em an g g ö r Lan d en g ällan d e att A d le rb e th s återk o m m a n ­ de p o le m ik m ot d em som m ed fö rn u ftets h jälp ville fö rk la ra tillvaron s in n ersta h e m lig h eter sk u lle vara b esläktad m ed eller rent av b e ro e n d e av en- c y k lo p e d iste rn a s, H u m e s och K an ts » fö rn u ftsb e - ton ade em p irism » (s. 1 5 4 ) . A tt A d le rb e th nått fram till sin stån d p un k t p å en h elt annan väg har Lan d en inte o b se rv e ra t: fö r A d le rb e th står inte de k u n sk a p ste o re tisk a p ro b le m e n i cen tru m utan hans u tgån g sp u n k t är relig iö s. H an o ro as av och av visar d ä rfö r n a tu rv eten sk ap en s och fö rn u ftets attacker m o t relig io n en . Så i d ik te n O k u n n ig h e ­ ten: veten sk ap sm an n en få r »räkn a, väga, m äta» m en hans lystnad att fö rstå » tingen s d o ld a gru n d » är ur relig iö s syn p u n k t o tillstä n d ig — » A ll h ö g re fo rsk n in gs rön är a f ett irrad t v ett».

S ä k e rlig e n rik tig a re har Land en b ed ö m t A d le r ­ beth s inställn in g till fö rn u fte t i annat sam m an­ hang, då han avstår från m issvisan d e p a ra lle lle r m ed D id e ro t, ateisten F re d rik den sto re o ch H u m e (s. 14 4 f.) o ch erin rar om d et an tiin tellek - tu alistisk a stråk et i 170 0 -ta lstä n k a n d e t. R o u sse a u s fö rn u ftsk ritik blir, p å p ek ar L an d en , ett led i hans kam p m ot en cy k lo p e d iste rn a : d e tta är ju st A d le r ­ b eth s p o sitio n , »han fö rn e k a r v e te n sk a p e n d elvis d ä rfö r att den b e rö v a r m än niskan relig io n en s ly c k o m ö jlig h e te r» (s. 1 6 1 ) . T y v ä r r fo rtsätter L an ­ den: vad A d le rb e th an g rip er är »främ st den utsto f- fe ra d e , fåfän g t ytlig a lä rd o m e n » , han har u n g efär sam m a inställn in g som P o p e till » d e t lä rd a och h ö gm o d ig a p e d a n te rie t» . D e tta är en o ly c k lig k o m m en tar. V ad A d le rb e th an g rip er i O k u n n ig ­ h eten o ch i sk a ld e b re v e n är all v e te n sk a p som g e r sig in p å relig io n en s dom än.

I P red ik aren s k riv e r L e o p o ld : » D e t är ej Sa n ­ n in gen , m in son, som jo rd e n h ä rja r.» A d le rb e th visar i fö rsta sk a ld e b re v e t en h elt annan in ställ­ ning: » D e t är v illfa re lse m er än o k u n n ig h et, / So m störtat i fö r d e r f en dårad m e n sk lig h e t.»

O m Land en g jo r t A d le rb e th s p ro g ra m m atisk a k ritik m o t fö rn u ftsd y rk a n helt klar fö r sig sk u lle han k an sk e ha u p p fattat G r a fs k rift ö fv e r en B o n d e något an norlu nda. H an se r i slu tstro fern as » filo ­ so f» fö rfattar ja g e t och m en ar att vi får b ev ittn a »en s jä lv u p p g ö re lse : b ak o m lig g e r kän slan av att ha spillt sin a k ra fte r p å n ågon tin g som inte h åller m åttet» (s. 96, 10 0 ). D e t ta kan v ara rik tigt. M e n d e t cen trala är tro lig en an g rep p et p å v e te n sk a p e n : m an kan som filo so fe n » k ly v a strålen » m en fre d far man inte den väg en . D e t är inte bara en s jä lv ­ u p p g ö re lse , d et är än m e r en u p p g ö re lse m ed d en rad ik ala u p p lysn in g e n och b a k o m lig g e r A d le r ­ b eth s o ro fö r u p p lysn in g stan k arn as k o n s e k v e n se r fö r tron.

E fte rso m d et m o raliseran d e är så fram träd an d e i A d le rb e th s d ik te r k u n d e d et ha v arit frestan d e att g ö ra en sam land e b e d ö m n in g av hans hålln in g i m o ralisk a fråg o r. N å g o n sådan fin n er m an inte i avh an d lin g en , m en L an d en har in sk ärp t sto icis- m en s sto ra b e ty d e lse : » D e t sto isk a in slag et p rä g ­ lar redan A d le rb e th s tid iga filo s o fis k a d ik te r m en o ck så h ela hans p e rso n lig a o ch p o e tis k a hålln in g» - » d e sto icistisk a in slagen i hans d ik t h ö r till de d ju p a st u p p levd a» (s. 79 f.). S to ic ism kan e m e l­ lertid v ara av m ån ga slag. B la n d sto isk t in flu e ra d e n äm n er L and en så o lik a g e sta lte r som P o p e och Y o u n g , F re d rik den sto re o ch T h o rild (s. 60), och man k u n d e ö n sk a att han satt som e tt m ål att sam m anfattand e v isa av v ilk e n art A d le rb e th s sto icism var o ch vad i hans tan kar som kan ses som e x k lu siv t stoiskt. L an d en har sjä lv rik tig t p å ­ p e k a t att A d le rb e th d e la d e d e sto isk a id ealen m ed h ela sin sam tid m en v isar ändå en b e n ä g e n h e t att h än fö ra sådant till d ire k t in flu en s från sto isk a tän k are som väl lät sig fö re n a m ed d en k ristn a trad itio n A d le rb e th v u x it upp i.

» T an k en att alla är b r ö d e r och att alla i natu ren äg er ett g em e n sa m t u rsp ru n g är sto isk » (s. 7 3 ). I sam m an h an get näm ns M arcu s A u re liu s och S e n e ­ ca, och blan d d ik ta re som o d la t de g o d a g ä rn in g a r­ nas filo so fi an fö rs R o u ss e a u , F re d rik den sto re, K e llg re n och L id n er. O lik h e te rn a m ellan d essa g e sta lte r k u n d e h a g jo r t L an d en u p p m ärksam på att d et v ik tig a är h u r v ä lg ö re n h e te n m o tiv era s. F ö r F re d rik den sto re lik so m fö r S e n e c a m o tiv era s v älg ö re n h e te n av fö rn u fte t. A t t tala o m » sam m a h äftiga ro u ssea u a n sk a m ed k än sla» hos K e llg r e n och L id n e r (s. 7 3 ) är en fö re n k lin g . V ä lg ö re n h e t b aserad på fö rn u ftssk ä l och p å k än slo r är inte sam m a sak.

Var står Adlerbeth? Landen har framhållit det

förnuftsmässiga: i Alexis’ minne prisas »en osen­

timental välgörenhet utan tårar och stödd på plikt

och d ygd » (s. 7 3 ). M e n m an k u n d e lik a v ä l ha visat p å G e rm a n ic u s, som led s av » äd el ö m h ets d rift» , som » d e fö rtry c k ta s ö d e lisar, / O ch rö rs a f deras tårars flo d » . O m G e rm a n ic u s är en sto isk h jälte så är han en sen tim en tal sto ik e r — b e g re p p e t stoi- cism ty ck s då g an sk a urvattnat.

» O c k så p atrio ten A d le rb e th har häm tat h ö g in ­ spiration från de sto isk a filo so fe rn a » (s. 74). A tt h än fö ra A d le rb e th s p a trio tism och hans frih etsn it (s. 7 5) till sto isk t in flytan d e fö re fa lle r ö v e rflö d ig t i 17 0 0 -ta le ts S v e rig e . S n arare har A d le rb e th lik so m så m ån ga an d ra v elat g e a u k to rite t åt sin a tankar g en o m att h än visa till de G am le. V i rö r här ett fu n d am en talt ko m p arativ t p ro b le m : har A d le rb e th in fluerats av ro m arn a e lle r har han hos d e ssa kän t igen o ch d ä rfö r g ä rn a citerat tankar han s jä lv redan h yste. A t t m an läste sto isk a a u k to re r är n atu rlig t­ vis in gen fö rk la rin g till e lle r o rsak till g u stavian er- nas inställn in g — v i m åste istället fråga oss vad som i d en n a tid ak tu aliserad e sto isk a id éer.

K e llg r e n v ille ersätta den k ristn a k a te k e se n m ed en » fö rn u ftig o ch m o ralisk C atech es» av sto isk t m ärke (s. 7 5 ). H ä r v o re platsen att p rö v a A d le r ­ beths k ate k es: hans m oral är lik a m y ck e t kristen som sto isk . Ö ve rh u v u d ta g e t u n d ersk attar L and en A d le rb e th s m otsättn in g till an tik ristn a stoi- cism en. H an har sjä lv v isat p å G y lle n b o rg s o ch K e llg re n s snarast an tik ristn a exem p e l. » H v a d G u d b eh ö fs? H a n har sig s je lf» , sk riv e r den sen are i En stadig m an. O ck så A d le rb e th talar i S a m ve tet om »en stad ig m an» som g å r en sam i ö k n en , m en han fö lje r » stjern an strålan d e u r sk yn » . Land en p å p e ­ kar att lju ssy m b o le n har h em o rtsrätt i sto isk filo ­ sofi och k o m m e n te ra r: » D e t är d etta lju s om le d e r den d y g d ig e b åd e i A d le rb e th s S a m ve tet och i K e llg re n s E n stad ig m an» (s. 78 ). M en stjärnan som le d e r d en v an d ra n d e i ö k n e n m åste g e den b ib lisk t b elä ste h elt an dra association er. O ch d ik ­ ten slu tar m ed ta n k en p å parad iset. M an ser här n a ck d elen m ed L an d en s o v ilja att d isk u te ra kom - p a ratio n en s p ro b le m . L ik h e t i d e ta lje r kan d ö lja fu n d am en tala o lik h e te r i h elh etssy n . Land en ly c ­ kas inte avg rän sa K e llg r e n s lju s från A d le rb e th s.

För att sammanfatta: läsningen av stoiska förfat­

tare kan ha nyanserat Adlerbeths syn på moraliska

problem. Men till de ständigt återkommande mo­

raliska kraven hos Adlerbeth behöver ingen antik

förebild sökas: hjälp din nästa, gagna fosterlandet,

fly lasten. Grafskriftens författare har här känt

igen traditionella, kristna bondedygder. Efter ra­

den »Du visste göra hvar man rätt» följer: »Och

frukta Gud och Kungen ära». Det är bondens

»korta sedolära».

En av av h an d lin gen s alltfö r sällsyn ta sam m anfatt­ ning rö r A d le rb e th s re lig iö sa u tv eck lin g . »I sin p ro fan a d ik tn in g » , m en ar L an d en , » visar han . . . k o nstan t upp en täm ligen v ag r e lig io site t då han b e rö r tro sfrå g o r» (s. 1 5 1 ) . U p p fattn in g en att

A d le rb e th s relig io n är » sv al» , att hans g u d sb e- g re p p är »vagt» g år som ett le d m o tiv g en o m av ­ han dlin gen. F ö re d e sen a årens p salm d ik tn in g sk u lle han knap p ast lägga »någon d ju p a re re li­ g iös kän sla i d agen» (s. 1 5 3 ) .

L ä g g e r m an sid a vid sida alla relig iö sa sp e k u la ­ tio n er i A d le rb e th s d ik tn in g u nd rar m an om inte Lan d en k o m m it att u n d ersk atta sk ald en s re lig io si­ tet. G å n g p å gån g å terk o m m er A d le rb e th till te­ m at: v ö rd a G u d , g lö m inte att fö rn u fte t inte kan ersätta relig io n en . H an s sp råk b ru k är o ck så starkt b ib lisk t färgat, något som L an d en , vilk en h ellre g ö r jä m fö re lse r m ed D id e ro t, P o p e, F re d rik den sto re och H u m e än m ed d en näralig gan d e B ib e ln , kn ap p t tycks h a o b serv era t. D e rad er u r dikten O ku n n ig h ete n , som fö r L an d en in p å association er till H u m e (s. 1 4 5 ) , an sluter sig väl till Psaltaren ( 1 3 9 : 1 6 - 1 7 ) o ch P red ik aren ( 1 1 : 5 ) . A tt G u d d ö l­ je r sig i d im m o r är den vanliga fo rm u lerin g en i P saltaren. I stället fö r att k n y ta an o rd en om g u ­ den s » d o ld a k raft» till H u m e s e ssä er k u n d e L an ­ den ha erin rat om hur K n u t F red lu n d i en u p p ­ sats om L eo p o ld s D e n fö rd o ld e G u d e n v isat på p a ralleller Je s a ja 4 5 : 1 5 · Å tsk illig a an dra b ib lisk a an sp eln in gar k u n d e näm nas.

D e t b ib lisk a inslaget i A d le rb e th s d ik tn in g lig ­ g e r fö rv isso inte bara på fo rm u lerin garn as ytliga plan. E fte r en gen o m tän k t och k u n n ig d etaljan alys av d ik ten Sö m n en k o n staterar Land en att d ik ten utm ynn ar i »en g an sk a vag re lig iö s stäm ning» (s. 14 9 ). H an ser b o rt från att h ela d ik ten är u n d e r­ ord nad A d le rb e th s ö v e rty g e lse att d etta liv b ara är en skugga av d et evig a liv et i him len . R a d e rn a om dagens g ry e n d e som vak n an d et till him len s salig­ h e t har ett m o tsty ck e i R o m a rb re v e t 1 3 : 1 1 . D ik ­ tens avslu tn in g är en klar b e k än n else till r e lig io ­ nen: tron att G u d finn s är g ru n d en fö r v årt liv och utan d en n a tro är allt m en in gslöst. V i b e fin n e r oss här långt ifrån d eistern as svala erk än n an d e att det finns en G u d som m an inte b e h ö v e r b ry sig om .

Ä rk e b isk o p e n U n o v on T r o il b ed ö m d e fö rm o d ­ ligen A d le rb e th rätt då han v ille räk n a skald en till dem » so m jem te den fin a re p o e tisk a sm aken h afva öm h et fö r relig io n » (s. 3 3 ). D ik te rn a i P o e ­ tisk a A rb e te n kan ses som ett fö rsv a r fö r re lig io ­ nen m ot u p p lysn in gen s an storm n ing. Å te rig e n kan vi se A d le rb e th k o n se k v e n t hålla fa st vid en stån d p un kt som fö r h o n o m i m otsats till d e rad ik a­ la kretsarna.

En alltför stor försiktighet har ibland hindrat Leif

Landen att se viktiga sammanhang och att klart

visa hur Adlerbeth tog ställning i de frågor som

upplysningen aktualiserat. Mycket hos skalden

kan ses mot bakgrund i hans kulturkonservativa

ursprung. Han är skeptisk mot förnuftet, han

misstror vetenskapen, hans dygdelära har kristen

bas och kan i sin stränghet ibland verka puritansk.

Hans position ser vi då vi jämför honom med

1 6 6

_{Recensioner av doktorsavhandlingar}

K e llg r e n , som i Sin n en as fö re n in g g ö r sin n ligh eten till en d y g d , som i M in a lö je n fö rn e k a r alla au k to ­ rite te r och i V å ra v illo r ifrågasätter alla värd en . E lle r m ed en L e o p o ld s fö r h o v liv e t välan p assad e m o ralism : » V a r sträng i tän kesätt, m en len och lju f i sed er.»

D e n bild av A d le rb e th som Lan d en teck n ar ha­ de fått stö rre skärp a o m han d ragit p a ra lle lle r till k o lleg an och v än n en N ils v o n R o se n ste in s avhan d­ ling O m u p p lysn in g e n . I H is to ris k a A n te c k n in g a r b ete ck n a r A d le rb e th b o k en som » od ö d lig » m en han kan in te h a g illa t den. E tt in tressan t faktu m är att A d le rb e th och R o se n ste in i sin a b re v u n d v ik e r ö m tåliga d eb a ttfråg o r. E n jä m fö re lse v isar tydligt A d le rb e th s k o n flik tsitu atio n i fö rh ållan d e till den gu stav ia n sk a o m g ivn in gen :

R o se n ste in p o le m ise ra r m o t åsikten att m än ni­ sk o rn a varit ly ck lig ast då d e v arit m inst upp lysta, m o t att natu r ska g å fö re k o n st, m ot dem som m en ar att k ä rle k till fo ste rla n d e t, lyd n ad fö r lagar­ na, dygd och se d e r är nog — allt d etta m åste ha sårat eller o ro at fö rfattaren till sk a ld e b re v e n och G r a fs k rift ö fv e r en B o n d e . R o se n ste in tro r på fram sk rid an d et och m en ar att g r e k e r och ro m are stod u n d er d en m o d ern a u p p ly sta m än niskan i u tv e ck lin g — A d le rb e th ser tillb ak a o ch fin n er sina id eal i D e m o ste n e s, C ato o ch V e rg iliu s. R o s e n ­ stein fö rsv a ra r lik so m e n c y k lo p e d iste rn a äre- känslan — A d le rb e th ser däri b lo tt vanitas. (H ä r had e v a rit platsen att an k n yta till D e lb la n c s av­ h an dlin g Ä r a o ch m inn e.) R o se n ste in ser i m e d e l­ klassen id ealet, inte i d et » lägre» fo lk e t - A d le r ­ b eth id ealiserar b o nd en.

S k a ld e b re v e n s d ik ta re, som fo rm u le ra t rad en »M an S n ille t b lä n k a såg, m en se d e rn a fö rsv u n n o » , b ö r h a kän t sig träffad av R o se n ste in s u tfall: » M å då m ö rk rets fö rsv a ra re en gån g u p p h öra att säga, d et en rätt dygd kan gifv as utan u p p lysn in g !» F ö r­ fattarn a till O m u p p lysn in g en och till L ju se ts fie n ­ d e r k u n d e fö rstå vara n d ra — A d le rb e th m åste o fta h a kän t sig stå u tan för.

K r itik e n i d et fö re g å e n d e har rik tat sig m ot Lan d en s o v ilja att fö rsö k a p o sitio n sb estä m m a A d ­ lerb eth . D e t är recen sen ten s m en in g att en m er fin slip a d k o m p aratio n sm eto d sk u lle ku n n at led a g an sk a långt m o t en sådan bestäm n in g, och att avh an d lin gen d ärav sk u lle fått en stad ga och en lin je som m an nu saknar. O ck så b ed ö m n in g en i d e ta ljfrå g o r sk u lle d ä rig en o m ibland ha fått an dra n yan ser. M en den som fö rg ä v e s sö k e r d en stora lin jen m åste erk än n a att L e if Lan d en s avh an d lin g har sitt sto ra v ärd e inte bara i p u n ktb ely sn in g arn a. D e t är v id b eh an d lin gen av d e ta ljp ro b le m e n , vid to lk n in gen av och k o m m en tarern a till d e en sk ild a textställen a, som L an d en s su v erän a k u n n ig h et bäst k o m m e r till sin rätt, m en sådan a k o m m en tarer sv ä lle r i avh an d lin g en inte sällan ut till sm å essä er som k larlä g g er v äse n tliga frågo r. F ö r k o m m an d e

fo rsk n in g i g u stav ia n sk litteratu r k o m m e r avh an d ­ lin g en o m A d le r b e th att v ara till sto rt gagn . D e n som sk rivit en an vän dbar b o k kan v a ra n ö jd m ed sin insats.

Bengt Lewan

H åk an K je llin :

Talkative Banquets. A Study in the

Peacockian Novels of Talk.

(S to c k h o lm Stu d ies in H is to r y o f L ite ra tu re 14 .) Sth lm 1 9 7 4 .

T h o m as L o v e P ea co c k sk re v sin a sju sm å h u m o ris­ tisk a ro m a n e r m ellan åren

18 15

o ch

1860.

L ittera­ tu rh isto rik ern m inn s h o n o m även fö r hans v ä n ­ skap m ed S h e lle y . D e t är van sk lig t att säga vad d e kan ha b ety tt fö r varann , m en m an kan i v a rje fall h ävda att P e a co c k stim u lerad e S h e lle y till fö r n y ­ ade an tik stud ier.

1820

s k re v han en ö v e rlä g - set-iro n isk t hållen essä T h e F o u r A g e s o f P o e try m ed udd m o t sam tid en. L äste m an essän ra k t fram k u n d e den ses som ett an g rep p p å ro m an tik en s ly rik , och S h e lle y an im erad es till sin sv a rssk rift D e fe n c e o f P o e try . P ea co c k s re la tio n e r till S h e lle y hade i sig g aran terat att han s nam n in te glöm ts bort. M e d sin a ro m an er har han därtill in ran g erat sig blan d E n g lan d s m ån ga m in o r classics.

D e t är en d ast i b rist p å en b ättre b e te ck n in g som m an v ill k a ra k te rise ra P ea co c k s b e rä tte lse r som rom an er. In trig och p e rso n te c k n in g är g jo r d a m ed en u tstu d erad n on ch alan s, och ro m a n e rn a b e ­ står p å ett d em o n strativ t sätt av sam tal, som d essu to m g ä rn a är utan d en m in sta b e ty d e lse fö r d en eg en tlig a han dlin gen.

H å k a n K je llin s b e rä tta rte k n isk a stu d ie om P eaco cks rom an er tar ju st sik te p å sam talen . D e sk ild a ty p ern a av d ialo g ställs m o t v ara n d ra och m o t d en ö v rig a textm assan . P å d etta sätt vill K je llin k o m m a åt d e o lik a rom an ern as särdrag.

P eaco cks ro m a n e r u n d erg å r en sm ärre fö rä n d ­ ring. I de tid igare är ton en ö v e rv ä g a n d e satirisk, i d e sen are g ö r sig en g o d ly n t k o m ed ito n alltm er m ärkb ar. D e t ta n o tera d es redan av sam tid en ; tid i­ g ast i den allra fö rsta P e a co c k -essän som p u b lic e ­ rad es 1 8 3 9 i E d in b u rg h R e v ie w . N ä r K je llin tar upp d e n n a fö rä n d rin g an vän d er han något tv e ty ­ digt u ttry c k e t » m y h y p o th esis» m en a v se r, som han u p p g a v v id d isp u tatio n en , d ärm ed en d ast den tes som avh an d lin g en b y g g e r på. H an k o n statera r att fö rän d rin g en är tyd ligt m ärk b ar vad b e trä ffa r in trig ern a och p e rso n sk ild rin g arn a. A v h a n d lin g ­ ens syfte är då att u n d e rsö k a v ilk e n ro ll b erättar­ te k n ik e n h ärv id lag spelar.

K je llin s k ilje r fö r den skull m ellan sådan tex t som har b e ty d e lse fö r s jä lv a in trigen o ch sådan som inte har det. D ä r e fte r k o m b in e ra r han d e tta m ed att ställa de sk ild a ty p e rn a av d ia lo g m o t d en ö v rig a textm assan och kan p å d etta sätt in g åen d e n o tera fö rän d rin g arn a m ellan de o lik a rom an ern a.