Anmälningsplikten - ett barns yttersta skydd?

Malmö högskola

Examensarbete

15 högskolepoäng, avancerad nivå

Anmälningsplikten – ett barns yttersta skydd?

Fyra lärare vid grundskolans senare års erfarenhet av arbete med

elever som far illa och anmälningsskyldighet

The notification requirement - a child’s furthest protection?

Four teachers’ at secondary schools’ experience of working with maltreated

pupils and notification requirement

Ida Sjöstedt

Lärarexamen 300 hp Examinator: Cecilia Olsson Jers Svenska i ett mångkulturellt samhälle Handledare: Anna Clara Törnqvist 2014-03-27

3

Förord

Jag vill rikta ett stort tack till de lärare som tog sig tid att medverka i studien för att bidra med sina viktiga erfarenheter inom ämnet, trots stor arbetsbörda och i vissa fall bristande

kunskaper. Även min handledare vill jag tacka för viktiga synpunkter och vägledning. Alla de personer som kommit med stöttande kommentarer och påpekat ämnets relevans för

5

Sammanfattning

Anmälningsplikten – ett barns yttersta skydd?

Fyra lärare vid grundskolans senare års erfarenhet av arbete med elever som far

illa och anmälningsskyldighet

The notification requirement - a child’s furthest protection?

Four teachers’ at secondary schools’ experience of working with maltreated pupils and notification requirement

Syftet med detta examensarbete är att undersöka några lärare vid grundskolans senare års erfarenhet av arbete med elever som far illa och anmälningsskyldighet. Denna information är tänkt att påvisa hur arbetet bedrivs på olika skolor samt vilka brister som finns i skolornas och lärarnas arbete med de utsatta eleverna och i förhållande till socialtjänstlagen. Metoden som använts för insamling av empiri är kvalitativa intervjuer. De teoretiska utgångspunkterna utgörs av aktuell forskning inom området samt Olivestam och Thorséns (2008) etiska grundbegrepp ansvar. Resultatet visar att de intervjuade lärarna utgår ifrån sin tidigare erfarenhet av arbete med elever som far illa och/eller sin personliga magkänsla då de

uppmärksammar indikationer på att en elev far illa. Ingen utav intervjupersonerna känner till hur lärarprofessionens anmälningsskyldighet regleras i socialtjänstlagen. Någon kunskap inom problemområdet har lärarna varken tillägnat sig genom sin lärarutbildning eller genom kompetensutveckling på arbetsplatsen. Trots dessa brister påvisar studien att lärarna ser vikten av detta arbete då lärare möjligen spelar den viktigaste rollen i uppmärksammandet av vilka barn i samhället som far illa. Lärarna påtalar ett personligt ansvar utöver det juridiska ansvaret. Professionen och den egna moralen vävs samman vilket resulterar i att somliga lärare drivs mer av ett personligt ansvar och engagemang än av det juridiska ansvaret. Slutsatsen efter att ha tagit del av några lärares erfarenheter inom ämnet är att

kunskapsavsaknaden bland lärare är stor, vilket antyder att lärares anmälningsskyldighet inte fungerar som barns yttersta skydd.

Nyckelord: ansvarssyn, barns yttersta skydd, elever som far illa, lärares

7

Innehållsförteckning

3.1.1 Barn som far illa……….. 12

3.1.2 Lärares anmälningsskyldighet………. 14

4 Teoretiska perspektiv……… 16

4.1 Barn som far illa………. 16

4.2 Lärares anmälningsskyldighet……….... 17

4.3 Kunskap kring anmälningsskyldighet……… 18

4.4 Lärares yrkesetik och ansvar……….. 19

5 Metod och genomförande……….. 22

5.1 Metodbeskrivning………. 22

5.2 Genomförande………... 23

5.3 Urval……….. 24

5.4 Forskningsetiska överväganden……… 25

6 Resultat och analys………. 27

6.1 Magkänslan styr arbetet med elever som far illa………... 27

6.2 Erfarenhet av arbete med elever som far illa………. 29

6.3 Olika ansvarsaspekter……… 31 6.4 Mentaliteten på arbetsplatsen………. 33 7 Avslutande diskussion……… 36 7.1 Slutsatser……….... 36 7.2 Reflektion………... 41 7.3 Vidare forskning……… 43

8

Referenser………... 44

Bilaga 1: Intervjuguide

Bilaga 2: Information om forskningsetiska principer Bilaga 3: Definition av benämningen barn som far illa

9

1 Inledning

Mödravårdcentralen såg, undrade, gav råd och försökte hjälpa. De oroade sig för framtiden och hoppades att …

… barnavårdcentralen skulle se, upptäcka och kunna hjälpa bättre. Men de hade inte så lätt att hjälpa trots många försök. Hur ska det gå framöver i livet? Vi får hoppas att … … förskolan upptäcker snart faran och lyckas bättre. Med barnet de slet och kämpade hårt. Men moderns besök var för kort. Detta kommer att sluta illa. Ska vi anmäla eller vänta? Alltför försiktiga var de. Tiden den gick och skadan blev värre. Vi får hoppas att det finns bättre resurser på …

… lågstadiet där problemen snart de förstod. De andra barnen blev rädda och föräldrar ringde. Läraren kämpade ensam och tyst. I tvåan hon begärde hjälp och talade med modern och barnet. Ska anmälan göras? Nej, vi väntar sa rektor. Han kanske lugnar ner sig då han kommer till …

… mellanstadiet där läraren förde en ojämn kamp. I sexan var slaget förlorat och läraren knäckt efter att ha kämpat helt ensam mot alla odds. Ja, nu är det bara ett under som hjälper. Det kanske hänger på …

… högstadiet då stora satsningar görs. Men allt är försent, ty skadan är skedd – kanske … … socialtjänsten något kan göra. De har ju makt och resurser så måtte de lyckas. Men nu går det fortare och snart hos …

… polisen han hamnar. Domstol och kriminalvårdkan bara konstatera att vägen blir lång och besvärlig. Varför bromsade inte färden där uppe i backen, innan farten blev hög och lasten för tung (Svensson citerad i Eriksson 1996:77).

Ett arbetsliv som yrkesverksam lärare innebär möten med elever som far illa och som är i behov av insatser från samhället. Den inledande gestaltningen, skriven av Göteborgspolisen Hans Svensson, lyfter problematik kring vem som bär ansvar för att vidta åtgärder vid misstanke om att ett barn far illa, vilket resulterar i att insatser sätts in alldeles för sent.

Staffan Olsson (2011:201) skriver att anmälningsplikten är ett barns yttersta skydd. Svenssons inledande gestaltning och flertalet exempel hämtade från verkligheten, där människor i

efterhand berättar om missförhållanden som de levt under som barn, ger anledning att undersöka detta påstående i förhållande till lärares erfarenheter inom ämnet. Denna studie ämnar därför undersöka lärares erfarenhet av arbete kring elever som far illa och

anmälningsskyldighet för att skapa en bild av hur lärares anmälningsskyldighet fungerar i praktiken.

Med vetskap om att många barn far illa och är i behov av att anmälningsskyldigheten fungerar som barns yttersta skydd i åtanke samt att problemområdet är en ofta skymd del av lärares vardagliga arbete kommer denna uppsats att undersöka fyra lärare vid grundskolans

10

senare års erfarenhet av arbete med elever som far illa, fysiskt och/eller socialt, samt lärarnas erfarenhet av anmälningsskyldigheten. Den inledande gestaltningen indikerar att tidiga insatser eventuellt kan förhindra stort lidande vilket kräver kunskap och handlingskraft hos anmälningsskyldiga. Valet av undersökningsområde grundar sig i ett personligt engagemang samt i en avsaknad av kunskap, vilken krävs inom ramen för lärarprofessionen. För att hantera det juridiska ansvar som anmälningsskyldigheten innebär krävs kunskap kring indikationer på att en elev far illa samt hur dessa indikationer ska hanteras. För läraren som varit

yrkesverksam under många år kanske frågan om vad normalt tonårsbeteende är kan tyckas självklar då erfarenheten säger när beteendet avviker från det normala och bör

uppmärksammas men lärare som saknar denna erfarenhet riskerar att inte kunna hantera indikationer och eleven riskerar därmed att gå samma öde till mötes som barnet i den initierande gestaltningen. Allt för många barn har fram till idag av olika anledningar fallit mellan stolarna och därmed inte fått den hjälp som anmälningsskyldigheten syftar till att garantera dem. Ämnet kommer därmed att belysas utifrån pedagogisk synvinkel, i syfte att bidra med kunskap till lärarprofessionen och framförallt att minska risken för ytterligare barns lidande på grund av lärares okunskap.

11

2 Syfte

Syftet med denna studie är att jämföra fyra lärares yrkeserfarenhet av hur arbetet med elever som far illa fungerar i praktiken.

2.1 Frågeställningar

Studien rör yrkesverksamma lärare vid grundskolans senare år och de frågeställningar som ligger till grund för undersökningen är följande:

 Hur ser lärares erfarenhet ut av att arbeta med elever som far illa?

 Vilken erfarenhet har lärare av den anmälningsskyldighet som de omfattas av?

2.2 Avgränsning

Då intervjupersonerna består av lärare kommer studiens resultat endast att spegla perspektivet hos vuxna som genom sin yrkesprofession möter elever som far illa. De utsatta elevernas perspektiv kommer således inte att beröras. Det kommer inte att göras någon uppdelning och kategorisering av olika former utav våld mot barn. Diverse våldsrubriceringar, såsom

misshandel, sexuella övergrepp och psykiskt våld, kommer alla att rymmas inom ramen för

våld mot barn. Detta eftersom studien rör lärarnas syn på arbete med de berörda eleverna,

oavsett vilken typ av brott de utsatts för. De definitioner och begrepp som är aktuella för att förstå undersökningsområdet presenteras i ett bakgrundsavsnitt.

Eftersom studien ämnar tillföra kunskap till lärarprofessionen kommer inte de eventuella insatser som socialtjänstanmälningarna resulterar i att beröras. Detta perspektiv faller inom ramen för socialtjänstens arbete och berör således inte lärares arbete. Vidare kommer det inte att, genom olika begreppsanvändning, göras skillnad på elever i olika åldrar. Med

barnkonventionens definition av barn, vilken presenteras i bakgrundsavsnittet, som underlag omfattas även elever vid grundskolans senare år.

12

3 Bakgrund

För att förstå undersökningsområdet och de resultat som framkommit av intervjuerna krävs en teoretisk kunskapsbakgrund. Denna bakgrund består av en definition av benämningen barn

som far illa och socialtjänstlagens reglering av lärares anmälningsskyldighet.

3.1 Centrala begrepp

3.1.1 Barn som far illa

Med barn kommer det i denna uppsats, enligt barnkonventionens definition, att avses alla människor som är under 18 år (Barnkonventionen för barn och unga). Dessa barn kommer hädanefter att kallas för elever, i syfte att tydligt knyta an till en skolkontext. I tjänsten möter lärare de utsatta personerna som elever, för vilka de har ett ansvar samt yrkesrelaterade skyldigheter och därmed inte som vilka barn som helst. Endast vid hänvisning till andra studier eller definitioner där elever benämns som barn kommer detta begrepp att användas. Valet av begreppet elever istället för barn i intervjufrågorna syftar även till att klargöra problemområdets relevans för lärarprofessionen, då studier av barn som far illa traditionellt bedrivs inom verksamheter för socialt arbete.

I en bilaga till utredningen Lag om stöd och skydd för barn och unga (LBU) (2009) vid namn Definition av samhällelig omsorgsbrist och skadlig behandling av barn (2001:9) påtalar Dagmar Lagerberg en brist i de lagar som reglerar arbetet med barn som far illa, i och med att dessa inte beskriver vilka de barn och ungdomar som socialtjänsten har ett särskilt ansvar för är. I utredningen menas det att en viktig utgångspunkt för forskning inom området är att benämningen barn som far illa inte har någon vetenskaplig förankring. Vad som betraktas som att fara illa som barn varierar mellan olika länder, kulturer och även över tid vilket gör det svårt att komma fram till gångbara definitioner såväl internationellt som nationellt. Konsekvensen av att målgruppen barn som far illa varken juridiskt eller praktiskt definierats blir för socialtjänstens arbete att det är upp till tjänstemän att utifrån egna referensramar och erfarenheter avgöra vilka barn som omfattas vilket gör att skillnader uppstår vid

riskbedömning.

Lagerberg citerar bland annat Världshälsoorganisationen (WHO) som gör följande generella definition av barn som far illa:

13

Misshandel eller skadlig behandling av barn utgörs av alla former av fysisk och/eller känslomässig misshandel, sexuella övergrepp, försummelse eller försumlig behandling, kommersiellt eller annat utnyttjande, som leder till faktisk eller potentiell skada på barnets hälsa, överlevnad, utveckling eller värdighet inom ramen för en relation av ansvarighet, förtroende eller makt (Lagerberg 2001:26).

Att en tydlig, konkret och allmängiltig svensk definition av benämningar som:

barnmisshandel, barn som far illa, utsatta barn, barn i utsatta situationer och omsorgssvikt

saknas innebär problem för personer som kommer i kontakt med dessa barn i avgörandet av vilka barn som faktiskt avses. Regeringens tillsatta kommitté mot barnmisshandel (2001:118) ansåg det nödvändigt med en allmän definition för att:

 Spegla samhällets syn på barnmisshandel

 Underlätta samarbete – en gemensam plattform är en viktig utgångspunkt för samverkan

 Vägleda vid kontakter med socialtjänsten som rör konsultation eller anmälan

 Avgöra när och för vilka barn åtgärder bör vidtas

 Utveckla en bättre statistik kring barn som far illa eller riskerar att fara illa

 Skapa en utgångspunkt t.ex. vid resursfördelning

 Kunna forska utifrån ett nytt och bredare perspektiv

Särskilt påtaglig blir avsaknaden av en tydlig definition då Lagerberg (2001:9) fastslår att all forskning tyder på att skilda uppfattningar om vad som är skadlig behandling av barn råder såväl mellan som inom olika yrkesgrupper.

Lagerberg (2001:19) kategoriserar olika definitioner, vilka har skilda användningsområden. Exempelvis kategoriseras definitioner som: normativa definitioner, upplevelsedefinitioner, prognostiska definitioner och naturalistiska definitioner. De olika kategorierna tar sin

utgångspunkt i vem och vad som avgör vad som faller inom ramen för skadlig behandling av barn eller omsorgsbrist. Syftet med dessa kategoriseringar är att skapa ett medvetet

förhållningssätt till vissa frågor; exempelvis hur vida eller snäva gränser en definition ska ha, om man ska ta hänsyn till yttre riskfaktorer eller faktiskt skada, här och nu-situation och/eller prognostiska bedömningar eller om tyngdpunkten ska ligga på föräldra- eller barnkriterier, det vill säga beteenden eller egenskaper hos föräldrar eller faktiska och/eller potentiella skador hos barn. Enligt Madeleine Cocozza (2003:5) vilar den svenska barnavårdslagstiftningen huvudsakligen på begreppen risk och prognos. Dessa tas i beaktning då barns situation utvärderas.

14

3.1.2 Lärares anmälningsskyldighet

Begreppen anmälningsskyldighet och anmälningsplikt används synonymt och avser bägge den reglering av vissa yrkeskategoriers skyldighet att lämna relevanta uppgifter till socialtjänsten och som finns beskriven i socialtjänstlagen. I socialtjänstlagen, som är den lag som reglerar hur lärare ska arbeta med elever som far illa, används benämningen anmälningsskyldighet. Hädanefter kommer denna benämning att användas i texten. I titlar och citat kan dock begreppet anmälningsplikt förekomma eftersom somliga författare valt att använda detta begrepp.

Socialstyrelsen skriver i publikationen Anmälningsskyldighet om missförhållanden som rör

barn (2004:12) att en av socialtjänstens mest angelägna uppgifter är att uppmärksamma barn

och ungdomar som befinner sig i en utsatt situation och att se till att de får den vård och det skydd som de behöver. Socialtjänsten är i detta arbete beroende av att få uppgifter från

myndigheter och befattningshavare som kommer i kontakt med barnet och dess familj. Lärare och övrig skolpersonal representerar en sådan myndighet då dess anställda träffar eleverna mycket.

I socialtjänstlagens fjortonde kapitel står det att: ”Följande myndigheter och

yrkesverksamma är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa: 1. Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom […] 3. Anställda hos sådana myndigheter som avses i 1 och 2 […]”

(Socialtjänstlagen kap. 14, 1 §). Anmälningsskyldigheten gäller anställda inom såväl offentlig som privat bedriven verksamhet. Vidare beskriver lagtexten att: ”Var och en som får

kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla detta till socialnämnden” (Socialtjänstlagen kap. 14, 1c §). Det finns alltså en viktig skillnad i att genom tjänsten uppmärksamma en elev som far illa och att utanför tjänsten få dessa indikationer kring ett barn. Den yrkesverksamma läraren är skyldig att så snart som möjligt efter uppkommen misstanke göra en anmälan, alternativt, vid osäkerhet inför situationen, konsultera socialstyrelsen. Socialstyrelsen förtydligar att anmälningsskyldigheten inträder redan vid misstanke om att ett barn far illa och att det är deras uppgift att utreda de misstankar som finns. En viktig förändring i socialtjänstlagen genomfördes den 1 januari 2013. Denna har som syfte att underlätta för anmälare att avgöra när en anmälan ska göras. I och med

förändringen ska anmälningsskyldiga som i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att en elev far illa genast anmäla detta till socialnämnden. Förändringen innebär även att den anmälningsskyldige som gjort en anmälan har rätt till återkoppling i fallet, genom information

15

om huruvida en utredning har inletts eller inte (Anmälan till socialnämnden vid kännedom

16

4 Teoretiska perspektiv

Inom valt undersökningsområde finns redan en del examensarbeten skrivna men få utav dessa berör arbete med elever vid grundskolans senare år. Undersökningen motiveras därav genom att elever i förskolan och i grundskolans tidigare år delvis uttrycker problem på skilda sätt gentemot elever i grundskolans senare år. Detta skapar relevans för belysning av arbete med äldre elever som far illa. Särskilt viktigt blir detta i en tid då flertalet studier visar att unga människors psykiska hälsa i Sverige blivit sämre och antalet självmord bland unga ökar.

4.1 Barn som far illa

Socialstyrelsen fick år 2008 och 2011 i uppdrag av regeringen att ta fram ett system för ökad statistikinsamling avseende socialtjänstens insatser till barn och unga. I det ursprungliga uppdraget ingick att pröva frågan om att samla in uppgifter om skäl till anmälan, anmälarens relation till barnet samt antalet anmälningar som leder till utredning. Socialstyrelsen kom fram till att det, utifrån integritetsskäl, inte var motiverat att utveckla ett personnummerbaserat nationellt register över uppgifter om socialtjänstanmälningar. Detta på grund av att de uppgifter som inkommer i samband med anmälan är osäkra och mycket känsliga. Då anmälningarna kan innehålla substantiella felaktigheter bör de enligt socialstyrelsen inte samlas i ett nationellt register. År 2011 kompletterades socialstyrelsens uppdrag med att ta fram ett förslag till utökad insamling av statistik kring barn och unga inom socialtjänsten. Härefter genomfördes en enkätundersökning i ett antal kommuner. Resultatet av denna påvisade stora variationer i antalet anmälningar till socialtjänsten rörande barn som far illa mellan de deltagande kommunerna. Det framkom av undersökningen att de som i första hand anmäler är polisen, i andra hand förskola och skola och i tredje hand hälso- och sjukvård. Vid analys om bakomliggande faktorer till anmälan påvisas att den främsta anledningen till anmälan är faktorer som antas ligga i barnets omgivning (52 %). Faktorer relaterade till barnets beteende är något lägre (42 %). Antalet anmälningar som rörde pojkar var högre (58 %) än de som rörde flickor (42 %). Studien påvisar även att antalet anmälningar blev fler i takt med stigande ålder hos barnen och närmare hälften av anmälningarna rörde barn mellan 13-17 år (Anmälningar till socialtjänsten om barn och unga – en undersökning om omfattning

och regionala skillnader).

17

efterfrågade, exempelvis som en följd av bristande resurser, påvisades brister i det statistiska systemet över anmälningar om barn som far illa.

Cocozza (2003:55) har i sin studie av inkomna anmälningar till sociala förvaltningen i Linköpings kommun konstaterat ett samband mellan anmälan om skyddsbehov och socialt belastningsområde. Med socialt belastningsområde avses geografiska områden i Linköpings kommun med olika grad av social belastningsnivå, beräknat på variablerna; inkomstindex, procent socialbidragstagare samt ohälsotal. Studien påvisar att geografiska områden med hög social belastning svarar för fler anmälningar om barn med skyddsbehov.

4.2 Lärares anmälningsskyldighet

I rapporten Anmälningsplikten som instrument för att identifiera barn som behöver samhällets

skydd (2003:19) fastslår Cocozza grunden till att den anmälningsskyldighet, som bland andra

lärare omfattas av, har tillkommit. Det kan tyckas som en självklarhet men med detta faktum i åtanke synliggörs vikten av att den anmälningsskyldighet som finns tas på allvar och åtföljs. Hon skriver följande:

Om alla barn levde i familjer med välfungerande föräldrar skulle det inte finnas något behov av anmälningsplikt. Föräldrarna skulle själva söka den hjälp de behövde på Sociala förvaltningen eller vid andra hjälpinstitutioner. Det är för att lagstiftaren förutsätter att det finns barn som lever i familjer där föräldraskapet på olika sätt är destruktivt för barnet, och för att föräldrarna inte själva söker hjälp, som det finns en anmälningsplikt som gäller barn (Cocozza 2003:19).

En av förklaringarna till det låga antalet anmälningar av barn som far illa är att personal på förhand förutspått konsekvenserna av en anmälan och baserat sitt handlande på egna tidigare erfarenheter av att ha gjort anmälningar (Sundell refererad i Cocozza, Gustafsson & Sydsjö 2007:220). 22 % av de professionella anmälarna hade tidigare erfarenhet av anmälningar som inte lett till någon utredning. Med detta i åtanke menar författarna att det är av stor vikt att uppmärksamma vilken typ av negativa erfarenheter av att göra en anmälan som de

professionella har, ifall detta är en bakomliggande faktor till att dessa ibland avstår från att anmäla. Dessutom påvisar studien att polisen i störst utsträckning står för de inkomna anmälningarna genom att de kommer i kontakt med utsatta ungdomar då dessa begår brott (Cocozza, Gustafsson & Sydsjö 2007). Denna statistik påvisar vikten av att skolans personal är uppmärksam på ungdomar som har ett avvikande beteende och/eller antyder problem, i syfte att skolan, redan innan brott begås, ska kunna anmäla missförhållanden till

18

socialstyrelsen så att berörda ungdomar får hjälp i ett tidigare skede. En påtaglig svårighet i den nuvarande lagstiftningen kring anmälningsskyldighet är enligt Cocozza (2003:17) att lagen inte är tillräckligt utförlig när det gäller anmälningsskyldigheten och när denna ska gälla. Texten nämner inga exempel på vad som ska anmälas och presenterar heller ingen definition av benämningar som barn som far illa och barnmisshandel. Detta är upp till respektive anmälningsskyldig att tolka utifrån egna referensramar eller definitioner som personen på egen hand tillägnat sig.

Barbro Hindberg (2006:131) refererar till följande förslag som socialstyrelsen presenterade år 2004, i syfte att förbättra arbetet med anmälningar till socialstyrelsen:

 Möjlighet till avidentifierad konsultation av socialtjänsten före anmälan

 Ökad information om anmälningsskyldigheten och socialtjänstens verksamhet för barn och ungdomar

 Skapande av rutiner hos de verksamheter som omfattas av anmälningsskyldigheten

 Ökat stöd till de som anmäler inom den egna verksamheten

 Utbildning av särskilda kontaktpersoner inom verksamheten som i samarbete med socialtjänsten arbetar med frågor kring anmälningsskyldigheten

 Skapa möjlighet till konsultation i öppna former inom barn- och ungdomspsykiatrin

4.3 Kunskap kring anmälningsskyldighet

Intressant i förhållande till denna studie är examensarbetet: ”Är lite osäker om NÄR man ska

ingripa - En studie om hur lärarutbildningen behandlar ämnet; att upptäcka utsatta barn”

(Ersson 2012). I detta presenterar Åsa Ersson en studie av lärarstudenters kunskap kring arbete med barn som far illa och lärares anmälningsskyldighet. Hon påvisar att kunskapen inom området hos lärarstudenter vid Malmö högskola är bristfällig och att de efterfrågar bearbetning av ämnet. Det påvisas även att lärarutbildningen vid Malmö högskola historiskt sett inte har behandlat ämnet, ett resultat som kan utgöra en viktig utgångspunkt vid

förståelsen av de resultat som denna uppsats kommer att presentera.

I skollagen bearbetas frågan om lärares kompetensutveckling på följande sätt:

Huvudmannen ska se till att personalen vid förskole- och skolenheterna ges möjlighet till kompetensutveckling. Huvudmannen ska se till att förskollärare, lärare och annan personal vid förskole- och skolenheterna har nödvändiga insikter i de föreskrifter som gäller för skolväsendet (Skollagen kap. 2, 34 §).

19

Barnombudsmannen Fredrik Malmberg (2012) menar att kompetensen för att upptäcka barn som far illa samt hur anmälningsplikten fullföljs behöver stärkas bland yrkesgrupper som möter barn. Bakgrunden till detta är att tidigare utredningar visar att endast en liten del av de barn som misstänks fara illa anmäls till socialnämnden. Vidare menar barnombudsmannen att vuxna som arbetar med barn måste ha förmåga att uppmärksamma signaler samt ingripa då våld mot barn misstänks. Denna kunskap föreslås komma från en bestämmelse i

högskoleförordningen som bland annat ska omfatta utbildning av förskollärare och lärare.

4.4 Lärares yrkesetik och ansvar

Det skrivs i Lärarens handbok (2011) att Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund har antagit ett antal yrkesetiska principer som rör lärares arbete, med anledning av det viktiga uppdrag som arbetet innebär. Läraryrket förutsätter enligt författarna vissa attityder, förhållningssätt och ett visst ansvar. Detta ligger till grund för de etiska principerna. Värderingar och etiska ställningstaganden utgör en viktig del i allt lärande och de etiska principerna återspeglar värderingar som lärare förväntas ha. Principerna är en viktig del i lärarprofessionen då lärare som aktivt arbetar med sin yrkesetik spelar stor roll i bibehållandet och stärkandet av

förtroendet för lärare. Detta skapar även garantier för undervisningens kvalitet. De yrkesetiska principerna är indelade i följande fyra block:

 Eleven alltid i centrum

 Läraryrket och den professionella yrkesutövningen

 Att upprätthålla lärares yrkesetik

 Lärares samhällsuppdrag

Lärare möter elever som såväl enskilda individer som del av ett större kollektiv. Enligt

Lärarens handbok (2011:285) bidrar detta till läraryrkets komplexitet då lärare måste finna en

balans mellan att se elever som enskilda individer och som kollektiv. Man skriver vidare att läraryrket bygger på tillit från samhället och fodrar således stort yrkesansvar. Detta i vetskap om att kvaliteten i yrkesutövningen inverkar på samhället och dess medborgare. En utav de specificerade punkter som nämns i samband med den etiska principen läraryrket och den

professionella yrkesutövningen är att lärare ska: ”Anlita annan sakkunskap för att vid behov

hjälpa eleverna” (2011:286). Genom samtliga utav de etiska principerna framträder

ansvarsaspekten inom läraryrket, vilken omfattar ansvar för såväl undervisningens kvalitet samt ansvar för de individer som läraren möter i sin profession.

20

Ansvarsaspekten i förhållande till elever som far illa blir särskilt intressant i denna studie då lärares anmälningsskyldighet innebär ett ansvar gentemot såväl elever som mot samhället, i och med bidragandet av värdefull information till socialtjänstens arbete. Carl E. Olivestam och Håkan Thorsén (2008:11) skriver att ju mer makt en professionellt anställd har över en annan person desto mer ansvar har den maktöverlägsne. Ansvarsaspekten kan bedömas utifrån olika infallsvinklar. Tre olika typer av ansvar framhålls av Olivestam och Thorsén (2008:11), vilka förhåller sig till varandra; juridiskt ansvar, socialt ansvar och personligt ansvar.

Figur 2: Förhållandet mellan olika typer av ansvar. (Olivestam & Thorsén 2008:11)

Det juridiska ansvaret avser huruvida en lärares handlande i en viss situation är juridiskt

rätt eller orätt. Jämsides med denna juridiska bedömning sker en social bedömning, där lärarens handlande ställs mot olika sociala överenskommelser. Kollegor och vårdnadshavare avgör huruvida en handling följer det sociala ansvaret eller inte. Slutligen prövar pedagogen själv sitt personliga ansvar, utefter hur de egna etiska idealen åtföljs (Olivestam & Thorsén 2008:11).

För att belysa dilemmat mellan personlig och professionell värdegrund tar Olivestam och Thorsén (2008:10) sin utgångspunkt i några etiska grundbegrepp. Med etik avses i

sammanhanget; ”Förnuftets bearbetning av olika alternativ för ett medvetet handlande” (2008:10). Etiken visar sig enligt Olivestam och Thorsén (2008:12) i vad människor säger samt hur de resonerar om vad som är rätt och orätt i en viss situation. Resonemangen fungerar

Juridiskt ansvar Personligt ansvar Socialt ansvar

21

enligt författarna som ett rättfärdigande av den makt personen i fråga utsätter andra inför. Moralen visar sig sedan, som en följd av etiken, genom de handlingar människor utför. Relationen mellan etik och moral, makt och ansvar beskrivs genom en etiktriangel; där makt, etik och ansvar representerar triangelns tre olika hörn.

Etik

Makt Ansvar

Figur 1: Etiktriangeln. (Olivestam & Thorsén 2008:10)

Maktaspekten avser de makt- och beroendeförhållanden som uppstår när människor möts. Enligt Olivestam och Thorsén (2008:10) förkommer i princip inga mänskliga relationer utan maktrelation. Dock menar de att överlägsenhet i en maktposition inte enbart är att betrakta som negativ utan kan användas för att hjälpa och stödja andra. De nämner till exempel att okunniga inom ett område kan vägledas av andra som har en överlägsen faktakunskap. Inom ramen för en profession krävs medvetenhet om maktrelationer i mötet med den beroende parten. Professionellt agerande kräver ett reflektivt förhållande till de maktresurser som den maktöverlägsne besitter. Individens syn på de tre aspekterna som professionen innefattar; etik, ansvar och makt, mynnar ut i och kan av omgivningen ses genom moralaspekten, då denna utgör resultat av den etiska grundsynen, ansvarssynen och maktsynen.

Ansvarsbegreppet kommer att vara centralt vid analys av studiens resultat eftersom anmälningsskyldigheten innebär ett ansvar utifrån samtliga av de beskrivna infallsvinklarna. Analysen kommer därmed att påvisa intervjupersonernas syn på ansvarsaspekten inom anmälningsskyldigheten.

22

5 Metod och genomförande

Under detta avsnitt följer en presentation av de metoder som använts samt en beskrivning av hur undersökningens datainsamling gått till. Inledningsvis presenteras den valda metoden och intervjupersonerna. Därefter diskuteras urvalet av intervjupersoner samt tillförlitligheten till studiens resultat. Avsnittet avslutas med en redogörelse över de forskningsetiska principer som forskningsprocessen tagit i beaktning samt hur dessa tillämpats i praktiken.

5.1 Metodbeskrivning

Frågeställningen avgör valet av metod för en undersökning. Då frågeställningen söker svar på människors erfarenheter av och attityder till något samt då helhetsförståelse av ett

undersökningsområde önskas är en kvalitativ forskningsmetod lämplig (Larsen 2009:23). Eftersom syftet är att ta del av lärares erfarenhet av arbetet med elever som far illa samt lärarnas syn på den anmälningsskyldighet som de genom sin lärarprofession omfattas av krävs en forskningsmetod som ger insikt i individuella erfarenheter och åsikter. Den metod som bäst lämpar sig för att uppnå detta syfte och ge svar på frågeställningarna är kvalitativa intervjuer. För att kunna uppmärksamma och påvisa individuella skillnader i intervjupersonernas svar användes en semistrukturerad intervju, vilket innebar att frågorna tematiserats i en

intervjuguide (bilaga 1). Ordningen på frågorna varierade mellan de olika intervjuerna men alla frågor berördes med samtliga intervjupersoner, i syfte att få ett jämförbart resultat. Metoden gav även möjlighet att ställa frågor som inte ingick i intervjuguiden då dessa anknöt till något intervjupersonen sagt (jfr Bryman 2011:415).

Trots medvetenhet om att ljudupptagning av intervjuerna kunde medföra osäkerhet hos intervjuaren och hos intervjupersonerna samt att dessa kände sig hämmade och nervösa inför det formella som ljudupptagningen medförde spelades intervjuerna in för att sedan raderas efter avslutad studie. Valet grundades på insikten att det skulle vara svårt för en relativt ovan intervjuare att hålla fokus på både intervjupersonens svar och att ställa lämpliga följdfrågor samtidigt som svaren antecknades. För att i efterhand ha möjlighet att citera

intervjupersonernas svar samt åter studera dem vid behov bedömdes ljudupptagning vara nödvändig. Samtliga medverkande lärare informerades om att inspelningarna endast kom att avlyssnas av intervjuaren och raderas efter avslutad studie. Ytterligare en viktig aspekt av valet att spela in intervjuerna är att nya intryck av vad som sagts ofta framkommer då viss distans till intervjun har skapats och denna avlyssnas i ett senare skede.

23

Alan Bryman (2011:429) refererar till John Loftland och Lyn H. Loftland som menar att forskaren inte ska vänta med att analysera kvalitativa data till dess att samtliga intervjuer är genomförda och transkriberade eftersom det material som ska analyseras vid det laget hunnit bli ofantligt stort. Med detta i åtanke lades arbetet upp så att det efter respektive intervju fanns utrymme för transkribering och påbörjad analys.

5.2 Genomförande

För att få kontakt med lärare som kunde tänka sig att medverka i studien skickades en

mejlförfrågan ut till lärare och rektorer inom det aktuella geografiska området. Fem personer ställde sig positiva till att medverka. Dock inkom beskedet från den femte läraren efter datainsamlingen vilket innebar att personen inte fick möjlighet att medverka. Intervjuerna genomfördes med fyra lärare som alla arbetar vid grundskolans senare år.

Undervisningsområdena samt graden av erfarenhet av arbete med elever som far illa varierade något mellan personerna. På grund av lärares generella tidsbrist genomfördes intervjuerna på de aktuella skolorna. Därmed kunde intervjun genomföras under lucka i lärarnas schema. Intervjuerna rymdes inom en tidsram på cirka 30 minuter. Lärarna fick själva utse en lämplig plats för intervjun och i två fall av fyra innebar detta att intervjuerna genomfördes i lärarnas basklassrum. I de andra fallen valdes ett annat ledigt klassrum som låg något avskilt från de övriga klassrummen. Att låta lärarna välja plats på skolan gjordes med anledning av att de skulle känna sig mer trygga i situationen då de själva fått utse en lämplig plats.

Intervjuerna inleddes med att intervjupersonen fick återse de forskningsetiska principer som tidigare skickats ut via mejl (bilaga 2). De fick även ta del av Världshälsoorganisationens definition av benämningen barn som far illa (bilaga 3), i syfte att ha kännedom om vilka elever studien omfattade. De olika temana som utgjorde strukturen för intervjuguiden informerades intervjupersonerna om innan intervjuerna påbörjades. Under intervjuerna hade intervjupersonerna tillgång till definitionen av barn som far illa.

Intervjuerna transkriberades i efterhand och strukturerades efter de teman som

intervjuguiden varit uppbyggd kring. I och med detta framträdde ett antal gemensamma teman kring lärarnas erfarenhet inom ämnet. Dessa sammanfattades tematiskt i ett resultat och analysavsnitt.

24

5.3 Urval

Det främsta urvalskriteriet vid val av intervjupersoner var att dessa skulle vara

yrkesverksamma lärare vid grundskolans senare år. Även adekvat utbildning för läraryrket var ett viktigt kriterium. Tre utav de intervjuade lärarna har adekvat utbildning för det arbete som de ansvarar för på arbetsplatsen. Studiens fjärde intervjuperson valdes ut utifrån sin långa erfarenhet av läraryrket och möten med elever som far illa samt att han för närvarande tillägnar sig adekvat utbildning. Antalet deltagare i studien begränsades till fyra på grund av den tidsbegränsning som fanns. Intervjupersonerna representerar två olika skolor, vilka ligger i en skånsk stad. För att öka tillförlitligheten och för att ha möjlighet att presentera en

nyanserad bild av lärares erfarenhet inom ämnet valdes intervjupersoner som arbetar vid olika skolor. Detta eftersom vetskapen på förhand fanns om att vissa skolor har en bestämd

handlingsplan för hur arbetet med elever som far illa ska gå till på arbetsplatsen. Personerna som medverkat i studien och som tilldelats fingerade namn är följande:

 Carola är utbildad inom matematik och NO och har, genom sina 21 år som

yrkesverksam lärare, stor erfarenhet av att arbeta med barn i olika åldrar och vid olika skolor. Skolorna som hon arbetat vid ligger i områden med olika socioekonomiska förutsättningar.

 Helene har arbetat samtliga av sina 13 yrkesverksamma år vid den aktuella skolan och har utbildning inom svenska och svenska som andraspråk. Skolan som hon arbetar på ligger i ett område där eleverna har goda eller mycket goda socioekonomiska

förutsättningar.

 Lena har erfarenhet av arbete på tre olika skolor. De senaste elva åren har hon arbetat på den aktuella skolan i en förberedelseklass, där eleverna är nyanlända till Sverige, eller i dagsläget som ämneslärare i svenska och svenska som andraspråk. Skolan som hon arbetar på ligger i ett område med socioekonomiska problem.

 Richard är ännu inte behörig lärare men har stor erfarenhet av att arbeta inom skolan eftersom han gjort detta vid två olika skolor under de senaste tolv åren. Han utbildar sig i dagsläget till lärare i svenska som andraspråk, samtidigt som han arbetar på en skola. Skolan som Richard arbetar på har ett elevunderlag bestående av en majoritet elever med svåra socioekonomiska hemförhållanden.

Valet av intervjupersoner grundades på ett målinriktat urval med anledning av strävan att intervjua personer vilka var av relevans för forskningsfrågorna (Bryman 2011:434).

25

Lärare som varit yrkesverksamma under ett antal år tillfrågades eftersom dessa, genom sin yrkeserfarenhet, antogs ha kommit i kontakt med elever som far illa. Även tanken på att olika skolor arbetar på olika sätt och i olika utsträckning med frågor som rör elever som far illa och lärares anmälningsplikt avgjorde valet av vilka lärare som kontaktades. Därmed skulle det bli möjligt att urskilja lärares olika syn på problemområdet, möjligen som en följd av olika sätt att arbeta med elever som far illa och lärares anmälningsskyldighet på olika skolor.

Då denna studie främst inriktar sig på en typ av jämförelse; nämligen erfarenheten av arbete med elever som far illa och anmälningsplikt lärare emellan, krävs ett mindre antal intervjupersoner än om ytterligare jämförelser skulle ha gjorts (Bryman 2011:436). Pål Repstad skriver att: ”Om svarspersonerna inbördes är mycket olikartade när det gäller relevanta variabler, måste man förmodligen göra fler intervjuer än om man skulle ha ett mer homogent urval av intervjupersoner” (Repstad 2009:92). Samtliga av de medverkande lärarna är utifrån relevanta variabler relativt lika; de har alla arbetat som lärare under en längre tid och möter alla elever vid grundskolans senare år. Naturligtvis finns en medvetenhet om att studiens urval inte ger någon heltäckande bild över lärares syn på det aktuella

problemområdet och inte heller möjlighet att dra några större generella slutsatser. Resultaten är tänkta som en bild av de utvalda lärarnas erfarenhet och eventuellt en indikation på hur lärare i allmänhet upplever arbetet med elever som far illa.

5.4 Forskningsetiska överväganden

Genom forskningsprocessen har de etiska principerna; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet varit centrala (Bryman 2011:131-132).

Då studien behandlar ett känsligt ämne, vilket regleras av lagar, var det viktigt att informera intervjupersonerna om att de är helt anonymiserade genom hela forskningsprocessen. Två av intervjupersonerna var inledningsvis skeptiska till att medverka på grund av sin avsaknad av kunskap inom undersökningsområdet men dessa medverkade under förutsättning att inga personuppgifter eller ljudupptagningar gjordes publika.

Genom hela forskningsprocessen har fingerade namn på intervjupersonerna använts. Redan då lärarna tillfrågades om att medverka i studien informerades de om syftet med

undersökningen samt vilka etiska principer som forskningsprocessen kom att ta i beaktning. I enlighet med vetenskapsrådets rekommendationer för humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning informerades de även om möjligheten att ta del av studiens resultat innan den

26

publicerades samt var de finner den publicerade uppsatsen ifall de vill ta del av den i sin helhet (Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning). Detta var tänkt att skapa trygghet och därmed en god förutsättning för att vilja medverka.

Enligt Bryman (2011:140) har den kvalitativa intervjun som en svårighet att den är av mycket öppen karaktär, vilket innebär att frågeställningarna på förhand delvis är

ospecificerade och därmed svåra att informera intervjupersonerna om. Detta kan få till följd att intervjupersonerna uppfattar frågorna som obehagliga eftersom de inte helt kunnat förbereda sig på i vilken riktning intervjun utvecklas. Därmed belyses vikten av att intervjupersonerna är informerade om en aspekt av informationskravet; nämligen att deltagandet sker helt frivilligt och att rätten att hoppa av finns om man så önskar (Bryman 2011:131). Trots den osäkerhet som kunde uppkomma hos intervjupersonerna i och med valet av kvalitativ intervjumetod valdes en sådan då visst handlingsutrymme skulle behövas för att lägga in följdfrågor och anpassning utefter de aspekter av ämnet som uppkom. Detta i syfte att kunna belysa individuella nyanser och upplevelser i intervjupersonernas erfarenheter inom ämnet. Intervjusituationen ställer därmed höga krav på empati, uppmärksamhet och lyhördhet hos intervjuaren. Skulle intervjupersonen på något vis antyda obehag efter en fråga skulle personen informeras om att den inte behöver svara på frågor som upplevs som obehagliga och riktningen på intervjun skulle därefter ändras.

En fördel med den semistrukturerade intervjun är att intervjun får en mer samtalslik karaktär än karaktären av en formell intervju. Detta kan bidra till trygghet hos

intervjupersonen då den mer informella situationen kan göra att intervjun upplevs mer som ett genuint och mindre hierarkiskt samtal, vilket i sin tur kan bidra till att intressant information i större utsträckning framkommer.

27

6 Resultat och analys

6.1 Magkänslan styr arbetet med elever som far illa

anmälningsskyldigheten som de omfattas av faktiskt innebär. De känner till att läraryrket omfattas av anmälningsskyldighet men vad som står i socialtjänstlagen känner ingen av intervjupersonerna till. Helene nämner att hon tror att allmänheten, liksom lärare, har en skyldighet att anmäla ifall de får kännedom om att ett barn far illa. Hon har med andra ord ingen klar bild av skillnaden mellan lärares anmälningsskyldighet och uppmaningen till allmänheten att anmäla vid indikation på att ett barn far illa. Carola vill inledningsvis inte medverka i studien eftersom hon inte alls känner sig påläst inom området. Hon tycker att: ”Det är jättepinsamt. Det är jättegenant att man inte vet och att man inte har brytt sig om att liksom ta tag i det”. Samtliga personer anser att det är deras eget ansvar att tillägna sig denna kunskap som yrkesverksamma lärare även om skolledningen gärna hade fått ta upp ämnet för bearbetning. Eftersom ämnet inte bearbetas på Helenes arbetsplats säger hon att: ”Det hade varit bra med information om förändringar [i lagstiftningen] för att få upp ögonen för det är faktiskt är en viktig arbetsuppgift”. Helene och Carola saknar båda kännedom om var man finner socialtjänstlagen och regleringen av lärares anmälningsskyldighet. Efter avslutade intervjuer frågar båda hur de ska gå till väga för att kunna läsa på i efterhand.

Ingen utav intervjupersonerna kan dra sig till minnes att problemområdet bearbetats under deras lärarutbildning, vilket stämmer överens med Erssons resultat av hur lärarutbildningen i Malmö historiskt sett bearbetat ämnet (Ersson 2012).

I socialstyrelsens publikation Anmälningsskyldighet om missförhållanden som rör barn skrivs det att:

Många av de yrkesgrupper som möter barn i deras vardag känner inte till socialtjänstens bestämmelser. För att det inte ska råda något tvivel om vilka som omfattas av

anmälningsskyldigheten har den 1 juli 2003 en hänvisning till 14 kap. 1 § SoL förts in i – 1 kap. 2 a § andra stycket skollagen (1986:1100), SkolL […] (Socialstyrelsen 2004:23).

Trots att denna skollag från år 1986 inte är den i dagsläget gällande så är det denna som tre utav de intervjuade lärarna förhållit sig till under såväl sin lärarutbildning som under

merparten av sina yrkesverksamma år. Möjligen är skollagen mer känd än socialtjänstlagen, i och med att samtliga lärare känner till sin anmälningsskyldighet utan att ha läst

28 socialtjänstlagen.

I situationer då intervjupersonerna upplever att en elev indikerar att något inte står rätt till avgör intervjupersonernas magkänsla hur arbetet ska bedrivas, vilket kan resultera i olika åtgärder; till exempel att kuratorn kopplas in, att ärendet överlämnas till läraren som är ansvarig för den berörda eleven eller att läraren själv samtalar med eleven. Cocozza skriver följande angående anmälningsskyldigheten:

Det är de professionellas och allmänhetens misstankar som skall borga för att barn som far illa kommer till myndigheternas kännedom. Då det är de professionella som innehar en skyldighet att anmäla är barnens möjlighet att få hjälp av de sociala myndigheterna avhängig de professionellas reaktion på tecken de visar. Anmälningarna är avgörande för att skyddssystemet skall aktiveras. Därför är anmälningsplikten en oerhört viktig

trygghetslag för barn som far illa (Cocozza 2013:25).

Med tanke på att lärare omnämns som de professionella innebär det att dessa genom sin profession har skyldigheter inför elever som far illa och de förutsätts även ha andra möjligheter att reagera på indikationer än vad allmänheten har. Ingen av studiens intervjupersoner har några direkta kunskaper kring indikationer eller hur de utifrån

anmälningsskyldigheten ska gå till väga vid misstanke, vidare än vad deras erfarenhet eller magkänsla säger dem. Lena menar att: ”Det är inget man har fått lära sig, det är en känsla som säger det. Man måste följa sin magkänsla … Hur man är som person, någon kunskap har jag inte fått”. Richard exemplifierar detta genom att berätta att han inte ser sin förmåga att upptäcka elever som far illa som särskilt god, i synnerhet inte de inåtvända eleverna. Han säger att andra lärare är bättre på att upptäcka sådant och att han ibland får en aha-upplevelse då dessa delger honom sina misstankar. Richard menar att skolpersonal har ett oerhört stort ansvar för att upptäcka de berörda eleverna eftersom lärare träffar dem mest, i synnerhet då de aktuella eleverna kanske inte deltar i föreningsliv eller vistas på fritidsgårdar och dylikt. Helene nämner, apropå vad hon ser som indikationer på att en elev far illa, att nationella proven i svenska ofta kan ge insikt i elevers privatliv. Hon nämner särskilt nationella provens C-del i svenska, där en skrivuppgift ska lösas (Nationella prov i svenska/svenska som

andraspråk i årskurs 9). Dessa skrivuppgifter, menar Helene, har ofta teman som anknyter till

elevers egna liv vilket innebär att indikationer på att en elev far illa kan framkomma. Hon säger att hon vid flertalet tillfällen varit med om att erfarenheter som hon inte vetat hur hon ska hantera framkommit via skrivuppgifterna. Lena menar att elevtexter kan utgöra en första pusselbit i uppmärksammandet av elever som far illa. Även Richard är inne på att lägga pussel när det kommer till att uppmärksamma elevers indikationer och att avgöra huruvida

29

eleven är i behov av sociala insatser. I jämförelse med socialtjänstens direktiv till lärare, om att direkt anmäla vid indikation på att en elev far illa i stället för att invänta ytterligare signaler och lägga det symboliska pussel som både Lena och Richard talar om, kan pusselbitsletandet ses som ett arbete som inte inryms i lärarprofessionen.

Samtliga intervjupersoner nämner magkänslan som den riktlinje som de handlar utefter vid indikation på att en elev far illa. Någon tydlig handlingsplan eller klarlagda rutiner kring hur arbetet ska bedrivas och vem som ansvarar för vad finns enligt lärarna inte på någon av skolorna och detta bearbetas heller inte vid arbetsplatsträffar och dylikt. När Richard får frågan om hans arbetsplats har någon handlingsplan eller tydliga rutiner att följa vid

indikation på att en elev far illa svarar han: ”Nej, det är lite … amen ja, vi freestylar lite”. Han känner sig dock säker på hur han ska gå till väga för att hantera indikationer som

framkommer. Senare under intervjun påvisar han en mer kritisk inställning till hur lärares anmälningsskyldighet hanteras. Han säger att:

[…] nu när vi sitter och pratar om det så tänker jag att anledningen till att jag känner det [säkerhet] är ju att jag har jobbat här länge och har vatt i situationerna men jag saknar nog, asså … jag kan inte minnas att på nån av arbetsplatserna där jag har varit, nån av skolorna, av skolledningarna, att det är nån som har, amen, ”så här gör vi”.

6.2 Erfarenhet av arbete med elever som far illa

Vid intervju med Lena och Carola är det tydligt vilka elever de anser ingår i gruppen elever

som far illa. Båda verkar ha ett visst antal elever som de refererar till och de ger flera exempel

på indikationer på att en elev far illa. De säger sig ha erfarenheter av att möta denna elevgrupp. Som exempel på indikationer nämner Lena, Carola och Richard: trötthet, utåtagerande, tysthet, frånvaro, hunger och förändrat beteende.

Helene verkar däremot ha svårt att identifiera vilka elever som avses i studien, trots att Världshälsoorganisationens definition av barn som far illa presenterats och till viss del diskuterats i intervjuns inledningsskede. Det blir tydligt att hennes erfarenhet av att möta denna elevgrupp är betydligt mindre än de tre andra intervjupersonernas. Hon har vana av att möta och identifiera elever med problem, men problemen som refereras till verkar vara av annan karaktär än de som inryms in definitionen av barn som far illa.

Såväl Lena som Carola säger sig ha stor erfarenhet av att arbeta med elever som far illa, vilket de båda förklarar utifrån att de har arbetat på skolor i socioekonomiskt utsatta områden med stor segregation. Lena uppger att hon har mött flertalet vårdnadshavare till elever som far

30

illa som inte känt till svensk lagstiftning inom området. Dessa har blivit uppmärksamma på att de begått lagbrott först efter skolans och socialtjänstens ingripande. Detta har därför varit ett problematiskt arbete eftersom vårdnadshavarnas agerande gentemot barnen har en lång

kulturell och social tradition. Att de i Sverige blir anmälda för sin syn på barnuppfostran är för dem ofta obegripligt. Denna okunskap och kulturkrock är till stora problem för Lena och hennes kollegor eftersom de känner till att en socialtjänstanmälan inte ses på samma sätt av vårdnadshavarna som av anmälarna och att elevens hemförhållanden dessutom kan förvärras av vårdnadshavarnas reaktion på skolans anmälan.

Att Helene inte har lika stor erfarenhet av att möta denna elevgrupp kan dels förklaras utifrån att de elever hon möter i verksamheten inte lever under lika svåra socioekonomiska förhållanden som många utav Lena och Carolas elever. Då majoriteten av Helenes elever lever i familjer som bott i Sverige i flera generationer har de större kännedom om den svenska lagstiftningen och rättssystemet, vilket minskar risken för den typ av kulturkrockar och

okunskap som Lena ofta möter. Som svar på frågan om vilken den största svårigheten är med att arbeta med elever som far illa menar Lena att en utav de klart svåraste faktorerna är att skolans och vårdnadshavarnas syn på när ett barn far illa skiljer sig åt i stor utsträckning. I dessa fall kan det enligt Lena kännas extra svårt att göra en anmälan eftersom det finns en risk att eleven får ännu större problem i hemmet ifall socialtjänstens utredning inte leder till några insatser.

Carola är inne på samma sak och nämner att hon ibland känt att hennes personliga trygghet är hotad då hon själv stått för en anmälan och då vårdnadshavarna inte anser att det finns en legitim grund för anmälan. Lagerberg (2001:19) behandlar olika kategorier av definitioner av benämningen barn som far illa. En utav dessa är normativa definitioner vilka utgår ifrån allmänna värderingar om hur ett barn bör ha det och vad som räknas som acceptabelt beteende mot ett barn. WHO:s definition är att klassa som en normativ definition eftersom den utgår ifrån normer som endast råder i vissa nationer och kulturer. Den problematik som Lena nämner på grund av olika syn på hur barn ska behandlas uppstår genom att skolan förhåller sig till en normativ definition vilken skiljer sig från andra kulturella och sociala normer. Cocozzas studie (2003:55) som påvisar att barn från områden med hög socialbelastning oftare anmäls behöva skydd från socialnämnden än barn från områden med låg

socialbelastning kan jämföras med de geografiska områden som de intervjuade lärarna arbetar inom samt deras olika erfarenhet av att möta elever som far illa. Helene som endast arbetat på en skola i ett område där majoriteten av invånarna har goda eller mycket goda

31

arbeta med elever som far illa än vad Carola, Lena och Richard har, vilket bland annat märks genom Carolas och Lenas konkreta exempel på situationer de varit i med elever som farit illa. Helene däremot, har svårt att referera till några direkta situationer där elever farit illa och hon eller skolan tvingats ingripa.

6.3 Olika ansvarsaspekter

Lena och Carola berättar om tillfällen då de utanför tjänsten engagerat sig i elever som far illa. Lena har vid ett tillfälle tagit med sig en elev hem vilket hon påpekar att hon är medveten om att hon egentligen inte får. Hon beskriver det som ett dilemma att känna till att en elev far illa på hemmaplan men att trots det skicka hem eleven från skolan då skoldagen är över. Carola har vid sin tidigare arbetsplats varit med om att en elev ringt hem till henne under ett påsklov och berättat att hon gömt sig i en garderob eftersom hennes pappa hotat henne med en yxa. Carola handlade omedelbart genom att ringa både polisen och socialtjänsten. Anledningen till att Carola tror att hon ofta får kännedom om elevers problem är att hon pratar mycket med respektive elev och är öppen och glad som person. Både Carola, Helene och Lena beskriver ett stort personligt engagemang och intresse för de elever som de undervisar. Anledningen till Lenas och Carolas stora sociala engagemang är inställningen att inlärning försvåras och ibland omöjliggörs då en elev har problem.

Hur balansen mellan socialt och pedagogiskt arbete hanteras skiljer sig åt mellan lärarna. Carola tar uppgiften att utreda bakomliggande faktorer till att en elev mår dåligt på stort allvar och avsätter tid för detta. Att arbeta på detta sätt har hon lärt sig via den tidigare arbetsplatsen, där flertalet elever hade sociala problem. Studiens tre övriga intervjupersoner anser att

balansen är mer problematisk då de framhåller fokus på kunskapskrav och press från skolledning som ett hinder för att hinna arbeta tillräckligt kring elever som far illa.

Såväl Lena som Carola ger insikt i en personlig ansvarssyn när det gäller lärares arbete med elever som far illa. Samtliga personer pratar om anmälningsskyldigheten som en ofrånkomlig skyldighet att ingripa vid misstanke om att en elev far illa. Det juridiska ansvaret är väl implementerat hos lärarna. Genom Lenas och Carolas respektive ingripanden utanför tjänsten påvisas deras upplevelse av ett personligt ansvar inför eleverna. Lena nämner känslor av dåligt samvete och ångest då hon i sitt privatliv lever med vetskapen att några av de elever hon möter i tjänsten far illa på hemmaplan; ”Svårigheten [i arbetet] med eleven är att man blir väldigt känslomässigt berörd och engagerad och vet att den här eleven går runt och mår dåligt hemma och ändå skickar jag hem eleven varje dag, så det är nog känslomässigt engagemang

32

[som är den största svårigheten i detta arbete]”. Dock anser hon sig ha blivit bättre på att hantera dessa känslor allteftersom yrkeserfarenheten ökat. Även Richard drivs av ett

personligt ansvar inför att hjälpa elever som far illa; ”Asså någon som behöver hjälp, kan man så har man väl ett moraliskt ansvar att hjälpa till”.

Påpekandet av den moraliska aspekten i arbetet med barn som far illa tyder på en personlig ansvarssyn utöver det juridiska ansvaret. Utrymme för ”[…] bearbetning av olika alternativ för ett medvetet handlande” (Olivestam & Thorsén 2008:10) inryms inte i den juridiska anmälningsskyldigheten, vilken är absolut, och det moraliska ansvar som Richard känner berör snarare individuella värderingar och personliga ideal än förhållningssättet till en absolut plikt.

Den sociala ansvarsaspekten nämner samtliga intervjupersoner genom att prata om att de har kollegor som ser väldigt olika på arbetet med elever som far illa och

anmälningsskyldigheten. De nämner att det finns vissa lärare som inte tar

anmälningsskyldigheten på så stort allvar och försöker blunda för indikationer. Carola säger till exempel att: ”Det finns ju alltid de som står för fler anmälningar än andra”. Både Lena och Helene skriver under på att det finns lärare omkring dem som strävar efter att endast ägna sig åt undervisning och som sedan; ”stänger dörren [till arbetsrummet]”. Denna skilda syn på hur anmälningsskyldigheten ska hanteras kan på arbetsplatsen innebära att kollegor bedömer varandra utifrån hur arbetet med elever som far illa och anmälningsskyldigheten hanteras, i synnerhet i förhållande till den personliga ansvarssynen. Trots att ingen utav lärarna explicit nämner sanktioner mot personer på arbetsplatsen som i större eller mindre utsträckning arbetar kring elever som far illa och genomför anmälningar till socialtjänsten antyds det att somliga kollegor tar anmälningsskyldigheten på mindre stort allvar. Lena upplever att somliga går vidare med misstanke om att en elev far illa i mindre utsträckning än vad hon själv gör. Richard nämner istället att vissa kollegor uppmärksammar elever som far illa i större utsträckning än vad han själv lyckas göra. Detta synliggör det sociala ansvaret på

arbetsplatsen och bedömning av varandras arbete med elever som far illa. Det finns en tydlig negativ ton kring de lärare som Helene och Lena benämner som de som bara går in för att undervisa. Lärare på en och samma arbetsplats ser uppenbarligen olika på sitt ansvar vilket kan leda till sanktioner gentemot de som anses anmäla för många eller för få fall.

Lärarnas riksförbund (2011) har skrivit ett yttrande angående Utbildningsdepartementets betänkande Rapportera, anmäla och avhjälpa missförhållanden – för barns och elevers bästa

(SOU 2011:33). Regleringen som förespråkas skulle innebära att arbetsgivare inte får utsätta

33

missförhållanden. Lärarnas riksförbund anser att ett repressalieförbud är nödvändigt för att undvika att arbetstagare utsätts för bland annat social utfrysning och mobbning på

arbetsplatsen, försämrad löneutveckling eller avvikande tjänstefördelning inför kommande läsår. Lärarnas riksförbund förespråkar även att någon form av sanktion införs gentemot den som underlåter att anmäla ett allvarligt missförhållande eller risk för ett allvarligt

missförhållande. Vilka sanktioner som kan komma att vara aktuella krävs enligt dem ytterligare utredningar för att avgöra (Yttrande över betänkandet Rapportera, anmäla och

avhjälpa missförhållanden – för barns och elevers bästa (SOU 2011:33).

Carola påpekar även att olika arbetsplatser arbetar i olika utsträckning med arbetet som rör elever som far illa. På sin nuvarande arbetsplats upplever hon att detta arbete hamnat i skymundan eftersom merparten av skolans elever lever under goda socioekonomiska förhållanden och på grund av att skolan, så vitt hon vet, inte har någon tydlig handlingsplan för hur lärarna ska arbeta med indikationer på att elever far illa. Fokus ligger snarare på uppnåendet av höga betyg eftersom många vårdnadshavare ställer dessa krav. Det sociala ansvaret som skolans lärare känner gentemot varandra och gentemot vårdnadshavare blir därmed mindre än om mentaliteten på skolan hade varit som på Carolas tidigare arbetsplats, där socialt arbete och insatser mot missförhållanden stod i fokus. Inte på någon av

arbetsplatserna ligger det sociala arbetet med elever i fokus och det bearbetas sällan emellan lärare och/eller skolledare. Det sociala ansvaret och den sociala bedömningen av varandras insatser riskerar därför att få negativ effekt på antalet anmälningar som genomförs eftersom detta inte är någon prioriterad och uppmuntrad arbetsuppgift som sätter press på att respektive lärare tar sitt ansvar för inför gruppens bedömning.

6.4 Mentaliteten på arbetsplatsen

Både Lena och Carola har erfarenhet av att arbeta på skolor med hög andel elever med sociala problem. Dock har de helt olika erfarenhet av hur arbetet kring dessa elever bedrivs. Lena tycker det är tråkigt att hennes arbetsplats inte fokuserar mer på elevernas sociala problem utan istället arbetar främst med att eleverna ska uppnå de nationella kunskapskraven. Hon menar att detta delvis är ett omöjligt arbete eftersom väldigt många elever har svåra

hemförhållanden men dessa ges lärarna inte möjlighet att fokusera på. Även Richard menar att det sociala arbetet är ett måste för att kunna bedriva undervisning som ger goda resultat. Att det inte är någon prioriterad uppgift bland Lenas övriga arbetsuppgifter får hon känslan av eftersom vissa kollegor undviker att se problem som finns och gör socialtjänstanmälan i

34 mindre utsträckning än vad hon själv gör.

Problemområdet har inte bearbetats vid något konferens- eller

kompetensutvecklingstillfälle vad lärarna kan dra sig till minnes, vilket kan förklara deras känsla av att det är en bortglömd eller bortprioriterad del av yrket. Vad som bearbetas vid särskilda tillfällen då lärarkollegium och skolledning träffas utgör ett sätt att indirekt påtala vilka arbetsuppgifter som bör ha prioritet. Lena menar att det känns konstigt att sitta på lärarkonferenser och diskutera vilka elever som inte uppnår kunskapskraven men att inte diskutera bakomliggande orsaker till detta. Hon har svårt att se att några avgörande förändringar kan ske för denna elevgrupp då problemen inte tas på allvar och försöker avhjälpas.

Carola däremot, arbetade tidigare på en skola med stort behov av socialt arbete kring eleverna där detta arbete även hade hög prioritet. Detta berodde på att kollegiet var överens om att kunskapsutveckling inte kunde ske utan sociala insatser. Elevernas resultat på denna skola var jämförelsevis lägre än på många andra skolor men detta hade sina naturliga förklaringar och så fick det enligt Carola vara under rådande omständigheter.

Helene som endast har erfarenhet av den aktuella arbetsplatsen antyder att det aktuella problemområdet inte är ett högprioriterat arbete på den skola där hon arbetar eftersom de flesta eleverna lever under bra hemförhållanden. På frågan om hon tror att detta kan utgöra en risk att missa elever som faktiskt far illa svarar hon att det säkerligen är så eftersom man får känslan av att alla har det bra. Carola som har stor erfarenhet av arbete med elever som far illa tror sig även ha lätt att missa denna grupp elever på den nya arbetsplatsen eftersom de är i tydlig minoritet och mentaliteten på arbetsplatsen är att skolans elever lever under goda socioekonomiska förutsättningar. Att socialtjänstanmälningarna är flest i områden med hög eller medelhög social belastning (Cocozza 2003:55) kan sättas i relation till lärarnas

inställning till den elevgrupp de möter. Skolorna som ligger i områden med hög social belastning och med stor andel elever med svåra socioekonomiska hemförhållanden lägger fokus på socialt arbete och har erfarenhet av att möta elever som far illa. Helene och Carola som möter en majoritet elever med goda eller mycket goda socioekonomiska förutsättningar tror att det finns en risk att elever som faktiskt far illa inte uppmärksammas i den miljö och den mentalitet som skolan har. Helene, som säger att hon har svårt att uppfatta om en elev far illa och att referera till några direkta erfarenheter av sådana möten, spekulerar i att detta kan bero på att skolan inte direkt har några sådana elever; ”Det här med att jag är uppmärksam på att [det finns] barn som far illa … förmodligen inte … eller så är det inte så många som far

35 illa … eller är det jag som inte ser”.

Ett stort problem som får konsekvenser för eleverna på Carolas och Helenes arbetsplats är synen på vilken lärare som bär ansvar för vilka elever. Eleverna är uppdelade på olika

kontaktlärare. Carola menar att detta äventyrar elevsäkerheten eftersom all information kring en elev aldrig når skolans samtliga lärare och att den individuella lärarens syn på sitt ansvar och sin anmälningsskyldighet blir avgörande för hur elevers problem hanteras. Hon hade önskat större insyn i förutsättningar hos samtliga elever som hon möter för att på bästa sätt kunna bemöta särskilt utsatta elever och kunna fullfölja sin egen anmälningsskyldighet. Mentaliteten på skolan där hon arbetar är väldigt hemlighållande och frågor som rör elever som far illa tystas ned, problem som hon säger sig ha påtalat vid senaste arbetsplatsträffen. Hon anser även att detta arbete kunde gått smidigare på sin nuvarande arbetsplats utan all den dokumentation och alla inblandade personer; ”… Här är det en sån process innan något händer, minsta lilla grej”. Helene menar att arbetssättet med kontaktlärare till respektive elev innebär en rädsla inför att trampa någon på tårna ifall man uppmärksammar indikationer på att en elev mår dåligt och tar upp detta till diskussion.

Peter Frost och Camilla Sköld (1995:51) poängterar lärares professionella och individuella ansvar då de menar att den person som bär på misstankar om missförhållanden och som därmed bäst känner till förhållandena kring eleven anmäla till socialtjänsten. Man kan skilja på vem som i praktiken anmäler och vem som formellt står för anmälan. Dock bör den som bär på misstanken vara den som tar kontakt med socialtjänsten eftersom socialtjänsten då får tillgång till en nyanserad bild av indikationer och risken för feltolkningar som kan uppstå på grund av omvägar minskas.

Observera att en klassföreståndare egentligen inte kan sägas ha större ansvar än någon annan lärare att ta kontakt med socialtjänsten […] och har en annan lärare än

klassföreståndaren gjort iakttagelser som tyder på att elev kan behöva skydd från socialtjänstens sida, så har han självfallet inte fullgjort sin skyldighet genom att bara ”rapportera” det hela till klassföreståndaren (Frost & Sköld 1995:51).