1
Utkast 1, Arkitektur 17 567 tkn Carina Listerborn
Kreativt klassrum
Malmös stadsbyggande har väckt uppmärksamhet genom spektakulär arkitektur och storskaliga projekt under de senaste deciennet. Men Malmös stadsbyggande har inte bara stuckit ut genom enskilda arkitekturobjekt, även den konceptuella inramningen har blivit en central del av
stadsutvecklingen. Det globala mantrat om kreativa städer kräver ständigt nya marknadsföringsgrepp och man kan kanske tala om att städer idag inte bara försöker skapa sig internationellt renommé genom goda rykten och attraktiva stadsmiljöer, utan även genom att marknadsföra sina
stadsbyggnadskoncept. Förebild finns bland annat hos Jan Gehl i Köpenhamn som utvecklats till en globalt anlitat konsult i stadsbyggnadsfrågor för storstäder som vill återuppliva innerstadens folkliv, med önskad gentrifiering som följd. Malmös ”flaggskepps-begrepp” är möjligen det 4.e stadsrummet. I den här artikeln placeras begreppet i ett samtida och stadsbyggnadshistoriskt sammanhang.
Artikeln diskuterar också flagskepps-begreppets mer problematiska sidor.
Föreställningen om den kreativa staden
I början av 2000-talet kom en våg av urbana själasörjare som stakade ut vägen för hur städer – oavsett hur oansenliga de är – kunde bli aktörer på en global arena. Personer som Richard Florida, Edward Glaeser och Charles Landry intog scenen och levererade guidelines och riktlinjer för vilsna kommunpolitiker. Det var i mångt och mycket en hyllning till storstadens liv, migration och sociala mångfald, men framförallt betonade de vikten av att stärka entreprenörerna och de kreativa aktörerna i städerna. De framhärdade också vikten av att ha medborgare med hög och rätt
utbildningsnivå. Amerikanska urbana framgångsskildringar presenterades och alla städer drömde om sitt eget Google företag. Inflytandet från de här förespråkarna för kunskapsstaden och den kreativa staden möjliggjordes av och kom att utgöra en del av den globaliserade ekonomin. Den neoliberala ideologiska vändningen inom urbanforskningen och policyutvecklingen kännetecknas av att främst ekonomer gavs företrädet att förklara vad städernas socio-ekonomiska kriser och möjligheter bestod av. Tidigare röster från sociologer, etnologer och kulturgeografer ansågs inte leverera de lösningar som framtiden krävde. Vem som först började använda begreppet den kreativa staden råder det delade meningar om, men Charles Landry skriver på sin hemsida att han kom på begreppet under sent 1980-tal, vilket ledde till ”a global movement and changed the way cities thought about their capabilities and resources”.1 Fokus på det kreativa stärktes framförallt av Richard Floridas starka
2
personliga marknadsföring och effektiva spridning av idén att städer kan bli ekonomiskt framgångsrika om de skapar plats och gör sig attraktiva för den kreativa klassen. Florida blev rådgivare till en mängd städer runt om i landet och spred sin analys och sina strategier genom att samarbeta med lokalt verksamma ekonomer, såsom han gjort i Sverige. Florida passar också väl in på de teser som svenske Åke E Andersson lanserade på 1980-talet kring sitt begrepp K-samhället som åsyftade kunskap, kommunikationssystem, kreativa resurser, konst och kulturellt kapital.
Oavsett vem som var först med begreppen har den neoliberala urbanekonomiska diskursen
dominerat de första decenniernas stadsbyggande runt om i världen, inklusive Sverige. Stadsbyggande handlar därmed om att synas och verka attraherande på företag och vissa högutbildade och kreativa grupper. Det humana kapitalet är stadens viktigaste tillgång. Hypotesen som ligger till grund för detta är ”trickle down”, dvs. att det ekonomiska inflöde och tillväxt som följer med de nya invånarna och företagen i förlängningen gynnar alla medborgare i staden och således även de fattigare segmenten av befolkningen. Samma hypotes styr bostadsbyggandet. De attraktiva bostäderna i kustnära lägen kommer att locka de mer välbärgade grupperna och andra bostäder frigörs för de som står i
bostadsköer eller som önskar flytta hemifrån. Dessa hypoteser har varit långlivade och sega, trots att många forskare har pekat på att dessa kedjor inte fungerar. Gapet mellan hög- och låginkomsttagare har visat sig öka, inte minst i eftermälet av satsningar på entreprenörskapet, och många storskaliga projekt har inte alls visat sig ekonomiskt lönsamma utan tvärtom mycket kostsamma. Flyttkedjor fungerar inte för de som är i mest akut behov av bostäder. Överhuvudtaget så riktar sig hela denna typ av stadsbyggande mot de starkaste målgrupperna i samhället och är uppbyggda kring en riskabel ekonomisk kalkylering. En stor del av kritiken handlar därför om avsaknaden av ett maktperspektiv, och den västerländska centrismen och maskulina normer är slående. Jamie Pecks briljanta kritik från år 2005 i IJURR (International Journal of Urban and Regional Research) lyfter fram Floridas interna självmotsägelser, vagheter och vetenskapliga brister. Under senare år finns många forskare som har prövat hans kvantitativa modeller och funnit stora svagheter i själva beräkningarna, men den väsentliga kritiken handlar främst om nyttan med och det meningsfulla i att söka förklaringar i det rörliga ”humankapitalet’” för regional tillväxt. Andra ifrågasätter även i den specifika förståelsen av vad som utgör humankapitalet. Vidare finns just kritik mot tilltron till effektiviteten av de policys och rekommendationer som förespråkarna ger till kommunala politiker och tjänstemän. Att
rekommendationerna inte har haft någon större effekt verkar alltså både kvantitativa och kvalitativa forskare överens om.
3
Föreställningen och diskursen om den kreativa staden har förvisso fört några intressanta aspekter med sig. Förespråkarna talar ofta om migration som en resurs och vikten av att låta människors olikheter få utrymme, där av det något märkliga gay-index som Florida introducerade i sin analys av den kreativa klassen. Men tolkningen av migranter som resurs är högst rasifierad och det är
uppenbarligen inte de redan existerade migranterna som åberopas som resurser, utan några andra som åtminstone inte bor i de svenska städernas i förorter. Kreativitet har också en högst begränsad betydelse, där den främst knyts till ekonomisk vinst och inte som en viktig process för människan som social och kulturell varelse. Kreativa grupper i form av fria konstnärer kan utgöra en exotisk krydda och urban attraktion om de försörjer sig själva, men det är i den unga media och IT-industrin de egentligt attraktiva aktörerna antas finnas. Kritiska samhällsforskare borde också rimligen kunna räknas in som en kreativ och högutbildad grupp, men de omnämns sällan som en resurs. Däremot är forskare som innovatörer attraktiva, speciellt om de genererar patent som är en ofta återkommande indikator på kreativa städer. Lockelsen i dessa rekommendationer för städernas politiker och
tjänstemän ligger framförallt i att de gör kreativitet och kunskap till en kvantifierbar aspekt och kategori som blir det lättare att kommunicera med mellan politiker och tjänstemän. Sociala mål blir ekonomiskt mätbara. Men, trots index och alla möjliga kriterier så kvarstår en oklarhet om hur det kreativa kommer till uttryck och hur staden ska byggas kreativt. Denna fråga landar då på
arkitekternas, byggherrarnas och planerarnas bord och det är där det 4.e stadsrummet kommer in som begrepp.
4.e stadsrummet – att skapa rum för den kreativa ekonomin
De rumsliga förändringsförslag som har sin upprinnelse i föreställningen om att skapa plats för den kreativa staden har hittills varit ganska magra. Framförallt har det gett utrymme för privata
investerare då rekommendationerna handlar om att stödja och ge utrymme för fastighetsägare och exploatörer för att skapa en attraktiv och spännande urban atmosfär. Kreativiteten omfattar även ekonomiska aspekter och begreppet kreativ budgetering är tillämpligt på de många nybyggnationer idag.
Begreppet 4.e stadsrummet syftar på de olika typer av platser som finns i staden. Här finns det flera föregångare såsom Ray Oldenburg, i The Great Good Places från 1989, presenterar idén om tre typer av platser i staden; hemmet, arbetsplatsen och det offentliga rummet. Oldenburg betonar vikten av den tredje platsen som ska vara tillgänglig, utan krav på att spendera pengar, vara social och bidra till att fostra goda demokratiska medborgare. När Florida vidareutvecklar idén om det offentliga
4
rummet så pekar han på att den kreativa arbetskraften behöver dessa miljöer som stimulans och att offentliga miljöer kan fungera som arbetsplatser för den flexibla arbetskraften – sitter man inne vid sin dator hela dagen så kan de behöva det sociala livet som finns på till exempel ett kafé. Gränserna mellan hemmet, arbetsplatsen och det offentliga rummet suddas ut för den gruppen, dvs. unga, utan barn, med en urban livsstil. Kaféerna blir spontana mötesplatser där nya idéer kan uppstå.
Betydelsen av det offentliga rummet i Floridas tolkning har dock en ideologisk skild innebörd jämfört med Oldenburgs demokratiska rum. Floridas offentliga rum är till för den flexibla arbetskraften som inte längre behöver en fast arbetsplats. De möten som förväntas uppstå här blir en del av den nya ekonomin. Idén om det 4.e stadsrummet sammanför således här visionen om den kreativa staden med tidigare stadsbyggnadsideal som pekat på vikten av en levande stadsmiljö med urban karaktär, framförallt med inspiration från Jan Gehl och Jane Jacobs.
I Malmös framskrivning av det 4.e stadsrummet är den nya flexibla arbetsmarknaden en central utgångspunkt och som även utgör grundstommen i den kreativa staden. Konceptets fader Per Riisom, Gehl Architects (tidigare Skaarup & Jespersen) i samarbete med Hanne Beier Sörensen och Malmö stadsbyggnadskontor har tagit fram underlag och formulerat visionen kring ett 4.e stadsrum som också spridits inom Nordic City Network och där diskuterats i relation till mellanstora städer som Norrköping och Uppsala. 4.e stadsrummet är de hybrida platser som befinner sig i gränslandet mellan de offentliga rummen, kulturella institutionerna och arbetsplatserna. Det är mångfunktionella platser som överskrider gränser och givna användningsområden. Det privata – både i fråga om det rumsliga, sociala och det ekonomiska, glider in och överlappar med det offentliga. Hybridformerna där det privata och det offentliga agerar gränsöverskridande är något vi ser generellt i stadsbyggande idag där nya bolagsformer – stadsbolag – tar form och driver stadsbyggnadsprojekt vid sidan om befintliga planprocesser.
Samarbetet mellan de danska arkitekterna och Malmö stad har också lyft fram att den här typen av gränsöverskridande samarbeten behöver nya ledningsformer där det ”urbana kapitalet” bör sättas i förgrunden. Det ”urbana kapitalet” innebär ett partnerskap mellan markägare, fastighetsägare och kommunen för att gynna en stadsutveckling som attraherar den kreativa klassen, vilket är den gemensamma målgruppen och intresset för både privata, och offentliga aktörer därför att det urbana kapitalet attraherar företag att etablera sig i attraktiva delar av staden. De olika aktörerna måste dock bidra med socialt liv till de gemensamma rummen – dvs. de 4.e stadsrummen – och inte vända sig inåt utan skapa rumsliga överlappande ytor som är öppna för alla, enligt förespråkarna. Det
5
monofunktionella ska försvinna enligt Malmö stadsbyggnadsdirektör ”Det är jätteviktigt att vi som -arbetar med stadsplanering ställer krav så att husens bottenvåningar blir offentliga. I Malmö är det slut med hus som bara har en funktion” (Sydsvenskan 10 Mars 2012) 2.
Det finns en meningsfull vaghet i begreppet och det intresse som oklarheten väcker är säkerligen en del av strategin. 4.e stadsrummet har dock börjat materialiseras på lite olika sätt i Malmös gamla varvsmiljöer. Den nya universitetsbyggnaden Niagara och det nya mediacentret i gamla Varvsstaden är en del av dessa hybrida rum där verksamhetsmiljöer delvis ska vara öppna för allmänheten. Media Evolution City är ett centrum för innovation och utveckling och som har mötesplatsen i fokus. Här finns café och restaurang, konferenslokaler och mötesrum, samt arbetsplatser för mindre företag som behöver ett arbetsbord. I stora lokaler finns enskilda skrivbord att hyra för nystartade företag. Den nya universitetsbyggnaden Niagara har en öppen bottenplan för att utgöra ett flytande rum som bjuder passerande in i huset. Ett sammanlänkande (imaginärt?) stråk – Linjen – dvs. en cykel och gångbana, binder samman de olika rummen med syfte att dra nytta av den potential som uppstår när olika aktiviteter knyts till varandra. Projektet kring Linjen är utformad i samverkan med ett 70-tal deltagare från olika institutioner och företag för att utveckla ett spännande och intressant företagsklimat. Programmet för workshopen där de deltog hade rubriker på engelska som “Innovation camp,” “Open Innovation,” “Co-creation,” “Collaborative spaces & Pop-Up City,” and “Sharing Economy.”Genom en app ska företagare kunna hitta tillgängliga lokaler som ett exempel på hur resursernas ska vara öppna. När tidskriften The American Magazine Forbes (som inleder varje artikel med ”the world´s most….”) år 2013 rankade Malmö till den fjärde staden med mest patentansökningar per 10 000 invånare som en indikator för att vara en innovativ stad passade Malmö på att koppla det till marknadsföringen av workshopen i inbjudan; ” THE LINE - Världens mest innovativa företagsmiljö och stråk?”.
Representationernas retorik och materialisering
Att en kommun lägger ner så mycket tid, pengar och energi på att marknadsföra nya begrepp kan synas märkligt, men är en idag en viktig del av visionsarbetet. Visionsarbete och berättelser om städers identitet är lika viktigt, eller kanske ännu viktigare, än materialiseringen av dem.
Kommunerna bygger inte hus, utan skapar förutsättningar för att privata exploatörer att bygga och då spelar den diskursiva kontexten en stor roll för att få dem att känna att de hamnar i rätt
6
sammanhang. För en kommun ska uppfattas vara ”cutting-edge” handlar därför om att framstå som vågad, men ändå spela inom de givna ramarna av den kreativa staden ideologin. Vid sidan om flaggskepps-arkitekturen är därmed kanske flaggskepps-begreppen än viktigare. Genom att visa sig kreativa är man dessutom med i den kreativa industrin. Linjen i sig lär inte bli något annat än ett begrepp för de stadsbyggnadsintresserade, då medborgare i allmänhet säkerligen inte märker av satsningen. Det är de initierade som förstår och ser processerna, medan övriga medborgare missar det.
Hur ska man då förstå dessa visionära satsningar som på lång sikt syftar till att omforma
stadsrummet till den ultimata kreativa stadsmiljön? Stadsbyggande har i alla tider varit en viktig del av kommuners och nationers ekonomiska system. När den privata marknaden idag dominerar tillväxttänkandet är det således inte konstigt att det är de fria företagarna som ska ges utrymme i staden. Det illustrerar den förändring vi bevittnat sedan 90-talet i den svenska välfärdsmodellen och där ”trickle-down” diskursen ersatt fördelningspolitik. Kreativa staden dogmerna fyller det behov städerna har av målbilder med tydliga indikatorer att mäta resultat utifrån. Istället för tidigare sociala satsningar, men skiftande resultat, så är det idag fastighetsbranschen och byggsektorn som ska lösa våra välfärdsproblem. Det är fastighetsägarna som ska uppmuntras att bidra till social förändring i utsatta områden, framförallt om de befinner sig i centrala lägen såsom i Malmö, Helsingborg och Landskrona. Begrepp som mjuk gentrifiering, social mixing, och stadsförnyelse implicerar nästan alltid att det är en ny befolkning som kommunerna vill se flytta in och helst ska de sociala problemen gå upp i rök. I praktiken flyttas de boende längre ut i kommunernas ytterkanter där politiker ytterst sällan syns eller engagerar sig. De ”icke-kreativa”, som ska få allt att flyta på i vardagen, får allt längre arbetsresor, dyrare boenden och sämre levnadsstandard, medan innerstadens befolkning talar om hållbar stadsutveckling. Myten florerar att en framgångsrik stad bara befolkas av framgångsrika människor, vilket utesluter fattiga delar av befolkningen, menar P. Treanor. Diskursen uppmanar människor att bli entreprenörer och anställda i sina egna små företag, vilket minskar belastningen på den offentliga ekonomin. En flexibel arbetsmarknad, med många små flexibla företag, passar den nya globala ekonomin. Då är det också den staden som ska byggas enligt rådande stadsbyggnadsdiskurs.
Den således kuriösa lanseringen av det 4.e stadsrummet implicerar och utgör ett exempel på en dominerande fixering vid den kreativa staden. Harmlöst eller högst problematisk? Vill vi att de offentliga rummen ska vara en gigantisk hotellobby och vad händer med de värden Ray Oldenburg pekade på i de offentliga rummen? Vilka ska bjudas in i dessa rum och vem ska hållas ute? Kan
7
rummen vara öppna om hemlösa och tiggare intar de 4.e stadsrummet? Kommer det finnas utrymme kvar för den undersökande, konstnärliga, gränsöverskridande och vardagspraktiska kreativa
processerna som ofta förekommit i stadens dolda periferier och som ofta utgör de reella
pionjärerna? Huruvida vi har dödat eller skapat utrymme för dessa kreativa processer får framtiden utvisa. Oavsett hur man ser det, så är det definitivt något vi behöver diskutera betydligt mer i stadsbyggnadssammanhang.
**********
Litteraturtips
