Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola
15 hp Hälsa och samhälle
ETT LIVSLÅNGT LIDANDE
DE PROFESSIONELLAS UPPLEVELSER AV
UPPVÄXTVILLKORENS PÅVERKAN PÅ
TRAUMAHANTERING
SARA BENGTSSON
LINN RUDHOLM
ETT LIVSLÅNGT LIDANDE
DE PROFESSIONELLAS UPPLEVELSER AV
UPPVÄXTVILLKORENS PÅVERKAN PÅ
TRAUMAHANTERING
SARA BENGTSSON
LINN RUDHOLM
Bengtsson, S & Rudholm, L. Ett livslångt lidande. De professionellas upplevelser av uppväxtvillkorens påverkan på traumahantering. Examensarbete i socialt arbete 15 högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för socialt arbete, 2015.
Nyckelord: Anknytning, Omgivning, Uppväxtvillkorens påverkan, Traumabearbetning, Traumahantering.
A LIFELONG SUFFERING
THE PROFESSIONALS EXPERIENCES OF
CHILDHOOD CONDITIONS AND ITS AFFECT
ON COPING WITH TRAUMA
SARA BENGTSSON
LINN RUDHOLM
Bengtsson, S & Rudholm, L. A lifelong suffering. The professionals experiences of childhood conditions and its affect on coping with trauma. Degree project in social work 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of health and society, Department of social work. 2015.
This study aim to explore how the conditions of an individual's childhood may affect their coping with trauma. The individuals represented in this study, for the purpose to explore coping with trauma, are individuals grown up under
insufficient childhood conditions. This study is based on the assumption that childhood conditions, are a factor of influence on coping with trauma, in a greater extent than it is understood and given credit for in todays society. Our result shows that there is an obvious correlation between insufficient childhood conditions and destructive coping with trauma. There is a need of larger general awareness that an individuals resources for coping with trauma is affected by the conditions growing up. A larger awareness of the affect that conditions growing up, have on coping with trauma, could benefit preventive cause of actions in cases of children having insufficient conditions growing up. This can further develop into better conditions coping with trauma for the individual actually experiencing trauma. If the society pays attention to children at the right time, it could save the child from a lifelong suffering.
Keywords: Attachment, Coping with trauma, Environment, Process of trauma, The affect of childhood conditions.
TACK!
Vi vill härmed uttrycka vår tacksamhet till våra intervjupersoner för att de har delat med sig av sina reflektioner och yrkeserfarenhet.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ... 6
1.1. Problemformulering ... 6
1.2. Syfte och frågeställning ... 6
1.3. Avgränsning ... 7
1.4. Begreppsdefinition av traumatisk händelse ... 7
2. TEORETISK REFERENSRAM ... 7 2.1. Anknytningsteori ... 7 2.1.1. Trygg bas ... 8 2.1.2. Anknytningsmönster ... 8 2.1.3. Relationsmönster ... 8 2.2. Utvecklingsekologisk teori ... 9
2.3. Det förflutnas påverkan ... 9
2.3.1. Det komplexa med barnets upplevelse ... 10
2.4. Traumats efterverkningar på individen ... 11
2.4.1. Relationer ... 12
2.5. Stöd ... 12
3. METOD ... 13
3.1. Kvalitativ ansats ... 13
3.2. Urval och tillvägagångssätt ... 13
3.2.1. Intervju ... 14
3.3. Studiens tillförlitlighet ... 14
3.4. Bearbetning och analysmetod. ... 15
3.4.1. Kodning och analysering ... 15
3.5. Etiska överväganden ... 16
3.5.1. Vår forskarroll ... 16
4. RESULTATREDOVISNING OCH ANALYS ... 17
4.1. Presentation av respondenterna ... 17
4.2. Vikten av goda uppväxtvillkor ... 18
4.2.1. Försummelse ... 20
4.2.2. Omgivningens ansvar ... 21
4.2.3. När omgivningen inte tar sitt ansvar ... 24
4.3. Hantering av traumatisk händelse ... 26
4.4. Vikten av traumabearbetning ... 30
4.4.1. Bryta den onda cirkeln ... 32
4.4.2. Ta bort skam och skuld ... 33
5. DISKUSSION ... 36
1. INLEDNING
Över hela denna jord finns det barn och vuxna som bär på obearbetat trauma, som på ett eller annat vis påverkar deras vardag. Det kan vara en märkbar påverkan och det kan vara en mindre märkbar påverkan. I samhället finns individer som bär på djupa sår och vill bli sedda, men inte vet hur eller av vem. Människan är expert på att anpassa sig och hitta strategier för att klara av vardagen, men vad händer när dessa strategier tar överhand?
”Det kostar så mycket för den enskilda individen. Det är ett sådant lidande tänker jag, livslångt lidande och en sådan orättvisa. Alltså det känns som att man inte ges de rätta möjligheterna, för att man blir så begränsad. Så mycket kraft och energi går åt till strategier, att klara av livet ändå på något sätt.” – ”Annika”
Individer som upplevt trauma är ofta i behov av hjälp och stöd. När ett trauma inte bearbetas utan istället trängs undan kan konsekvenserna bli påtagliga i livet. Sambandet mellan ett barns uppväxtvillkor och hanteringen av trauma finner vi intressant och har därav valt att fördjupa oss i, genom vår studie.
1.1. Problemformulering
Studien syftar till att undersöka hur professionella, som arbetar
traumabehandlande med barn och vuxna, upplever uppväxtvillkorens påverkan på traumahantering. Vår studie liknas vid en tidslinje. Inledningsvis utgörs tidslinjen av en individs uppväxt. Vad ingår då i en uppväxt? Genom att redogöra för uppväxtvillkorens innebörd uppnås en förståelse för detta. Med uppväxtvillkor syftar studien till barnets anknytning samt omgivning. Familjen, grannarna, vännerna och samhället i stort, spelar alla en betydande roll för uppväxtvillkoren. Dessa villkor lägger grund för en individs levnadsstrategi. Vidare utgörs tidslinjen av det upplevda traumats påverkan på individen och framförallt hur individen hanterar traumat. Tidslinjen kommer slutligen beröra vikten av
traumabearbetning, som viktig del i hanteringen av trauma.
Förloppet mellan trauma och bearbetning är olika för varje individ. Denna studie fokuserar på det längre tidsförloppet, när sträckan mellan upplevt trauma och steget till bearbetning påverkar livskvalitén. Ibland har denna sträcka, den obearbetade sträckan, påverkat livet i den grad, att det blivit till ett livslångt lidande. Studien grundas i antagandet att uppväxtvillkor är en faktor som påverkar och har stor inverkan för traumahantering, något som ges alltför lite utrymme och förståelse i samhället. Att anknytningen är en viktig fas i en individs liv finns det välkända teorier och studier om. Att omgivningen fyller en funktion i skapandet av en individs livsmönster är inte heller det en nyhet. Vårt bidrag är att lyfta upp ett perspektiv där dessa två påverkansfaktorer kombineras, för att på så vis förstå en individs traumahantering. Individerna som utgör studiens utgångspunkt, för att undersöka hur trauma hanteras, är de som har växt upp med brister i
uppväxtvillkoren.
1.2. Syfte och frågeställning
Studiens syfte är att undersöka hur professionella, som arbetar traumabehandlande med barn och vuxna, upplever bristande uppväxtvillkors påverkan på hantering av
trauma. Med uppväxtvillkor syftar studien till barnets anknytning och omgivning. Studiens frågeställning är:
- Hur påverkar uppväxtvillkor en individs hantering av sitt upplevda trauma?
1.3. Avgränsning
De individer studien avgränsar sig till gällande traumahantering är de individer som växt upp med bristande uppväxtvillkor. Även har en avgränsning skett, då studiens syfte utforskas via de professionellas erfarenheter och reflektioner kring traumabearbetning med barn och vuxna.
1.4. Begreppsdefinition av traumatisk händelse
Traumatisk händelse är en oväntad eller en skrämmande händelse som leder till en känsla av att situationen är okontrollerbar och övermäktig. Trauma skapas av engångshändelser eller av återupprepade situationer. Exempel på engångshändelse som kan leda till trauma är naturkatastrof, våldtäkt eller dödsfall i familjen.
Återupprepade situationer som kan leda till trauma är exempelvis systematiska övergrepp, antingen självupplevda eller bevittnade, eller krigsrelaterade händelser. Både engångshändelser och återupprepade situationer kan leda till en stark
psykisk påfrestning. Det är ett allvarligt tillstånd som innebär att tidigare erfarenheter och invanda reaktionsmönster, inte är tillräckliga för att psykiskt bemästra den situation personen befinner sig i (Franzén, 2001).
2. TEORETISK REFERENSRAM
I detta kapitel presenteras teori och ett urval av tidigare forskning inom studiens intresseområde. Anknytningsteorin kommer att redogöras för, då vi anser att den är relevant, för att analysera studiens empiriska material. Anknytningsteorin belyser vikten av barnets känslomässiga relation till sin omsorgsperson samt hur den påverkar barnets utveckling. Den andra teorin som lyfts upp är den
utvecklingsekologiska teorin. Den betonar betydelsen av samspelet mellan barnet och dess omgivning. Den tidigare forskning som presenteras lägger en grund för att tillsammans med teori och studiens empiriska material fånga in kärnan i det studien vill utforska.
För att redogöra vad studien menar med uppväxtvillkor, behövs en kombination av anknytningsteorin och den utvecklingsekologiska teorin. Anknytningsteorin fokuserar på relationen mellan individen och dess omsorgsperson. Därmed behövs ytterligare en teori för att belysa omgivningens påverkan på individen, detta gör den utvecklingsekologiska teorin. Anledningen till att inte enbart använda den utvecklingsekologiska teorin är för att den inte går in tillräckligt djupt på den känslomässiga relationen mellan barnet och dess anknytningsperson. Därav blir en kombination av dessa två teorier relevant för att förstå innebörden av
uppväxtvillkor.
2.1. Anknytningsteori
Anknytningsteorin menar på att människan är en social varelse som har medfödda behov av att relatera och knyta an till andra individer. Detta medfödda behov är viktigt att belysa och förstå de olika aspekterna av. Ett av de viktigaste redskapen
i samspelet och i relationen med andra individer är kommunikation.
Kommunikationen mellan ett barn och dess omsorgsperson skapar antingen en trygg anknytning eller motsatsen. Inre arbetsmodeller är ett begrepp som används i förklarandet av anknytningsteorin och menar att barnet skapar i relation med omgivningen och omsorgspersoner dessa modeller. Inre arbetsmodeller kan liknas med en kompass, ett rättesnöre, i det vardagliga livet. I mötet med människor uppstår kommunikation, detta möte kommer präglas av kompassen barnet skapat för att rätta sig efter, i mötet med människor. Har det funnits brister under uppväxten som lett till att barnets inre arbetsmodeller inte formats korrekt, kommer det påverka relationsbyggandet och kommunikationen i mötet med andra individer (Hart & Schwartz, 2010).
2.1.1. Trygg bas
Anknytningsteorin belyser vikten av den känslomässiga anknytningen och relationsprocesser samt hur separation och förlust påverkar. John Bowlby,
psykoanalytiker och grundare av anknytningsteorin, belyser i sin bok En trygg bas (2010) en av de grundläggande utgångspunkterna i teorin. Denna grundsten i anknytningsteorin är barnets påverkan av förälderns förmåga att agera trygg bas. Beroende på vilken förmåga föräldern har att agera trygg bas påverkar i vilken utsträckning barnet vågar utforska sin omgivning och uppleva nyfikenhet. Om barnet upplever föräldern som trygg bas är det därmed säkert att upptäcka omvärlden. Barnet vet att det alltid kan återvända till den trygga basen om oro eller rädsla skulle upplevas (Bowlby, 2010).
2.1.2. Anknytningsmönster
Anknytningen påverkas, som redan nämnts, av relationen mellan barn och förälder. Barnets anknytningsmönster utvecklas under åren innan vuxen mognad. Den tid som barnet går från spädbarn till barn och slutligen tonåring, detta är tiden då anknytningsmönster utvecklas och stabiliseras. Det första anknytningsmönstret är trygg anknytning, här upplever barnet en trygghet från föräldern som fungerat som trygg bas. Det andra anknytningsmönstret är otrygg/ambivalent anknytning, barnet upplever en otrygghet i relationen med omsorgspersonen. Reaktioner som oro och förtvivlan vid separation med föräldern är vanliga. Det sista
anknytningsmönstret är otrygg/undvikande anknytning, barnet upplever sig som känslomässigt distanserad i sin relation med föräldern (Bowlby, 2010).
2.1.3. Relationsmönster
En grundläggande förutsättning för att anknytning överhuvudtaget ska kunna skapas är att det måste finnas någon för barnet att knyta an till. Det måste alltså finnas någon person i barnets omgivning som uttryckligen tar hand om barnet och möter barnets behov av skydd och närhet. Detta blev tydligt efter andra
världskriget då de vuxna, föräldrarna, var upptagna med att fokusera på återuppbyggandet av samhället. Negativa följder sågs på de barn som inte fick sina behov av skydd och närhet tillräckligt tillgodosedda under denna period. Det framkom att ett barn är i behov av så mycket mer än att enbart få de
grundläggande behoven tillgodosedda, såsom mat och tak över huvudet. De behöver kontinuerlig närhet och stabilitet för att kunna utveckla goda relationsförmågor (Broberg m.fl. 2006).
Att barn uppvisar olika slags beteendemönster när de upplever farliga situationer går att härleda till vilket anknytningsmönster ett barn besitter. De första
anknytningsrelation påverkas av den omvårdnad barnet får från sina
anknytningspersoner, då barnet i tidig ålder mestadels vistas kring ett litet nätverk av få omvårdnadspersoner. Men ju äldre barnet blir desto större miljö får barnet möjlighet att vistas i. När en person vistas i en större miljö medföljer även en större mängd människor att möta. Skapandet av nya relationserfarenheter kommer påverkas av anknytningsmönstret barnet har med sig i bagaget. Ju äldre barnet blir desto tydligare blir det hur anknytningsmönstret påverkar hur barnet ser på
relationer. I ungdomsåren har det ofta blivit att dessa mönster blivit en del av barnets personlighet (Broberg m.fl. 2006).
Genom att kartlägga tidiga anknytningsmönster kan förståelse öka för effekten av senare psykisk påfrestning. Som tidigare nämnts har barnet starka behov av bekräftelse från sin anknytningsperson, om brist på bekräftelse uppstår kan negativa inre modeller utvecklas hos barnet. De inre negativa modeller påverkar hur och vad en individ tänker om sig själv samt om andra. Negativa inre modeller uttrycks i termer av nedvärderande tankar om sig själv och med tillitsbrist till andra människor. Detta kan i sin tur leda till att personen undviker relationer (Bergh Johannesson & Lundin, 2007).
2.2. Utvecklingsekologisk teori
År 1979 utvecklade Urie Bronfenbrenner sin teori om mänsklig utveckling. Större delen av forskningen kom mestadels att handla om barn, men Bronfenbrenner menar att utveckling sker under hela livet och därmed är den
utvecklingsekologiska teorin tillämpbar på alla åldrar. Teorin belyser betydelsen för samspelet mellan barnets utveckling och dess omgivning. Det är viktigt att se till både individens biologiska förutsättningar, miljömässiga påverkansfaktorer samt till själva samspelet mellan dessa för att förstå mänsklig utveckling. Barnets omgivning är, i den utvecklingsekologiska teorin, uppdelad i olika nivåer för analys. Nivåerna omger varandra som sammanhörande strukturer och har därmed en ömsesidig påverkan på varandra (Andersson, 2013).
Den innersta nivån är mikronivån, vilken symboliserar barnets närmsta
omgivning. Den närmsta omgivningen kan vara familj, vänner och grannskap. I den närmsta miljön sker företeelser och aktiviteter i barnets absoluta närhet, exempel på detta är interaktionen mellan barnet och dess vårdnadshavare. Nästa nivå är mesonivån, vilken innefattar samspelet mellan olika system. Samspelet är betydelsefullt för barnet och påverkas i sin tur av denna interaktion. Exempel på dessa system som interagerar med varandra är familj, vänner och skolan.
Nästkommande nivå är exonivån, där barnet får en indirekt påverkan av det samspel som sker mellan närmiljöer och det som ligger utanför barnets direkta vardagliga liv. Det kan handla om vårdnadshavarens arbetsplats eller skolans organisation, som indirekt påverkar barnet. Till exempel om en negativ förändring sker av familjens ekonomiska resurser till följd av arbetslöshet, påverkas barnet av detta på olika sätt (Havnesköld & Risholm Mothander, 2009). Makronivån är den yttersta nivån runt individen som representerar lokalsamhället, med dess lagar, normer och värderingar. Då alla nivåer samspelar med varandra interagerar de därmed också med de förhållanden som finns i samhället på en nationell nivå (Andersson, 2013).
2.3. Det förflutnas påverkan
John Bowlby talar i sin bok, En trygg bas (2010), om att det tidigare funnits en stor brist i forskningen mellan orsakssammanhang av psykiska och fysiska
åkommor i relation till upplevelser i barndomen. Han menar att psykiatriker och psykoterapeuter tidigare haft en bristande förmåga till att kunna se ett
orsakssammanhang mellan en patients psykiska tillstånd i relation med tidigare upplevda negativa händelser i barndomen. Bowlby (2010) återger hur det inte var ovanligt att barnens upplevda händelser förklarades bort som fantasier och mardrömmar, barnen togs alltså inte på allvar i det de delade med sig av. Det är inte heller ovanligt att patienten själv ifråga inte ser sammanhanget mellan det nuvarande måendet, i vuxen ålder, och det som hände för länge sedan. När vissa i vuxen ålder akut slås av en känsla av övergivenhet kan det i vissa fall ha sitt ursprung i att man som barn blivit lämnad exempelvis på ett sjukhus under en längre period. Händelsen har sedan aldrig riktigt bearbetats eller tagits hand om av omgivningen och kan då i vissa fall komma i glömska och bli till något som barnet inte minns att den upplevt. Denna glömska kan senare leda till att man i vuxen ålder inte förstår varför man reagerar som man gör i relationer och stunder av ensamhet (Bowlby, 2010).
Det föreligger ett starkt samband mellan exponering för barndomstrauma och psykisk ohälsa i vuxenlivet. Det finns studier som påtalar tydliga samband mellan missbruk och traumabakgrund. Missbruket fungerar i dessa fall som
självmedicinering mot smärtsamma minnen som uppkommit till följd av trauma. Försvarsmekanismer kan träda in i samband med traumatiska upplevelser. Dessa försvarsmekanismer kan visa sig som förnekelse, självskadebeteende, missbruk och dissociation (Bergh Johannesson & Lundin 2007).
En pågående studie, där 17 000 individer med någon form av ohälsa deltagit, visar på att traumatiska stressupplevelser i barndomen ökar risken för ohälsa senare i livet. Studien ser till hela livsperspektivet och visar på tydliga samband mellan negativa livshändelser i barndomen och ohälsa i vuxenlivet. De negativa
livshändelser som benämns i studien är fysiska, psykiska och sexuella övergrepp samt känslomässig och fysisk försummelse. Vidare tar studien upp
dysfunktionella familjeförhållanden som negativa livshändelser. Med
dysfunktionella familjeförhållanden syftar studien till missbruk, psykiskt ohälsa och våld i hemmet. Studien tar även upp hur ett barn påverkas negativt av att en familjemedlem sitter i fängelse samt av dödsfall i familjen. Studien visar på att nästan två tredjedelar av de som har deltagit i undersökningen har varit med om en eller flera negativa livshändelser under barndomen. Den ohälsa i vuxenlivet som de negativa livshändelserna i barndomen sammankopplas med är psykisk ohälsa, kroppsliga symptom och missbruksproblematik. Forskarna vill genom studiens resultat påverka till att preventiva insatser görs (Centers for Disease Control and Prevention, 2014).
2.3.1. Det komplexa med barnets upplevelse
Olyckligt nog hör det inte till ovanligheten att barn får uppleva händelser de gärna skulle fått undvaras. Ibland är omgivningen medveten om vad barnet upplevt, då kan omgivningen önska att barnet skulle fått skonas från det upplevda. Då barn även är mer medvetna av sin omgivning än man ibland tror kan de även snappa upp, utan omgivningens vetskap, vad som händer och sker runt om dem. Detta genererar till att frågan om barns känslor kring upplevelse blir väldigt komplex. Det finns studier som visar på att barn som är medvetna om att deras föräldrar hade velat skona dem, från upplevelsen av en händelse, ofta anpassar sig efter föräldrarnas önskan och på så vis slutar att bearbeta och reflektera över det skedda. Detta kan leda till att barnet tillslut helt glömmer bort att det ens funnits
en händelse av jobbig karaktär. När det aldrig ges utrymme att bearbeta en upplevd händelse trängs den istället undan och blir till sist till något som
”bokstavligen” aldrig hänt. Studier visar även på att barn i vissa fall pressas hårt av sina omsorgspersoner till att glömma det de varit med om. Detta blir som mest påtagligt när det kommer till stora tragedier som exempelvis självmord inom familjen. När kommunikationen mellan en förälder och barn förvanskas kan det leda till stor skada för barnet. Detta, menar Bowlby, är en orsak till en kognitiv störning (Bowlby, 2010).
Orsaken till omgivningens påtagliga vilja att bortförklara det barnen upplevt grundar sig oftast i välvilja. Det finns en önskan om att skydda barnet. I vissa situationer grundas orsaken även i att omgivningen inte vill medge för sig själv att något har hänt. Att inte få erkännande av en traumatisk händelse och att bli
misstrodd leder i de flesta fall till att barnet i äldre ålder utvecklar en kronisk misstro till andra individer. Barnet hämmas även i sin nyfikenhet. Detta är vanligtvis inget personen i fråga är medveten om. Ibland kan en person ställas inför en tillsynes liten händelse, men som triggar igång ett sedan längesen glömt minne. Detta kan öppna upp för ofantligt många skrämmande känslor, som personen inte förstår (Bowlby, 2010).
2.4. Traumats efterverkningar på individen
Människors känsla av kontroll, samband och mening går förlorad i samband med traumatiska händelser. Människor blir hjälplösa när de ställs inför krissituationer. Då traumatiska händelser omkullkastar den normala anpassningen till livet, är de något utöver det vanliga. Traumatiska händelser medför extrema situationer där hot mot livet, den kroppsliga integriteten eller en nära konfrontation med våld och död inbegrips. De framkallar katastrofreaktioner i samband med den hjälplöshet och skräck som den traumadrabbade personen upplever (Lewis Herman, 2007). Utvecklingen av ett barns jagkänsla är beroende av hur omsorgspersonens
maktutövande sker. Omsorgspersonen har mer makt än barnet och när denne visar hänsyn för barnets värdighet och personlighet upplever barnet sig vara värdefullt och respekterat. Detta gör att barnet utvecklar en positiv självkänsla. Barnets självständighet utvecklas i samband med detta och bildningen av sin egna åsikter och att kunna uttrycka dessa (Lewis Herman, 2007).
Kontrollen förloras i den traumatiska händelsen, då ingen hänsyn tas till vad personen i fråga vill. Exempelvis vid en våldtäkt sker övergreppet med
nonchalans för den drabbades värdighet och självständighet. Traumat förstör den drabbades tro på att denna kan vara sig själv i förhållande till andra människor. Den drabbade blir benägen att känna känslor av skam och tvivel som följd av traumatiska händelser. En reaktion på maktlöshet, kränkning av den fysiska integriteten och förödmjukelse är just skamkänslan. Efter traumat tvivlar den drabbade både på sig själv och på andra människor. När ett barn utvecklas normalt, med en växande förmåga och initiativkraft, förstärks självkänslan som positiv. Om detta inte utvecklas på ett tillfredsställande sätt blir en person benägen att känna skuld och underlägsenhet. Vid traumatiska händelser förstörs kraften till initiativ och kapacitet. När den drabbade ser tillbaka på den traumatiska händelsen och på sitt eget uppträdande kommer känslor av skuld och underlägsenhet. Då dennes handlingar inte var tillräckliga för att förhindra det som hände. Vid våldtäkter uppkommer skuldkänslor hos den som blivit utsatt. En tolkning av skuldkänslan kan vara ett försök till ett återvinnande av kontroll och att lära sig
något av den traumatiska händelsen. Personen kan ha en föreställning av att ha kunnat göra någonting annorlunda, istället för att inse den hjälplöshet som den faktiskt var med om (Lewis Herman, 2007).
2.4.1. Relationer
Grundläggande mänskliga relationer ifrågasätts i samband med trauma. Genom relationer med andra människor byggs jaget upp och upprätthålls. Jagets psykiska struktur rubbas i och med det traumatiska ögonblicket och den drabbade försätts i ett tillstånd av existentiell kris. Relationslivet tar skada i och med traumat, då den traumatiska händelsen påverkar det system av känslomässig anknytning samt mening mellan individ och samhälle. De grundläggande antaganden om säkerhet och tillit är något som människan tar sig till under de första levnadsåren i relation till sin omvårdnadsperson. Denna känsla av tillit lägger grunden för alla relationer och förmågan till förtroende i resten av livet. Grunden för personlighetsutveckling är en trygg känsla av gemenskap med personer som bryr sig om en (Lewis
Herman, 2007).
Tidigare studier menar på att har ett barn tillräcklig god omsorg kan barnet utveckla sin medfödda potential. Detta medför en stadigare grund att stå på när svåra situationer hopar sig. Denna goda omsorg skapas genom en interaktion mellan barnet och dess omsorgsperson. Till följd av detta är barnet självt aktivt i att skapa förutsättningar för goda och välfungerande relationer till sin
omsorgsperson (Hart & Schwartz, 2010).
2.5. Stöd
Lewis Herman (2007) uttrycker att personer som har varit med om traumatiska händelser är mycket sårbara. Deras självkänsla har raserat. Hur självkänslan repareras sker i relation till andra människor. Att bygga upp ett förtroende är ett viktigt steg för tillfrisknandet. Att få individen att känna trygghet och skydd är ytterst viktigt för återhämtandet efter en traumatisk händelse. Därmed är det emotionella stödet från omgivningen viktigt för personer som varit utsatta för något traumatiskt.
Vid traumatiska händelser, exempelvis en stor bilolycka, är det vanligt att den utsatta personens familj och vänner ger stöd och trygghet. I de fall där den utsatta personen har upplevt våld i familjen eller sexuella övergrepp av någon den känner, är inte faran över efter att angreppet har skett. När övergrepp sker inom familjen har denna funktion satts ur spel. De anhöriga som ska förse den utsatta med trygghet och skydd är de som har utgjort och fortfarande utgör hotet. När den utsatta personen inte förses med den trygghet från omgivningen som denne
behöver, kan känslor av rädsla, misstro och utanförskap förvärras. Exempelvis vid en våldtäkt, där den utsatta personen känner angriparen, kan omgivningen ta våldtäktsmannens sida. När detta händer kan den utsatta tvingas dra sig undan socialt för att undvika den person som begått övergreppet (Lewis Herman, 2007). I de fall där den traumadrabbade har människor omkring sig som förser med trygghet och skydd har detta en positiv inverkan för återhämtningen efter trauma. I en uppföljningsundersökning av personer som varit med om våldtäkt uppges det att den tid det tog för personerna att återhämta sig efter övergreppet, var kopplat till den typ av nära relationer de hade. De som var i ett tryggt och nära förhållande med en partner återhämtade sig fortare än de som inte var i ett sådant (Lewis Herman, 2007).
I och med traumatiska händelser är det vanligt att den drabbade upplever skam- och skuldkänslor. Frågor som är vanligt förekommande handlar om moraliskt ansvar och om skuld. Den drabbade kritiserar sig själv för att ha försatt sig i en riskfylld situation eller inte ha gjort tillräckligt motstånd. Den drabbade behöver få hjälp med att inse att inget denne har gjort fråntar det ansvar som exempelvis våldtäktsmannen har, för det övergrepp och den kränkning som begåtts. De som varit med om sexuella övergrepp behöver sina näras stöd för att komma över sina känslor av skam och skuld. En orealistisk skuld upplevs av den drabbade och behöver omgivningens stöd för att kunna få en mer realistisk syn på sitt
uppträdande i en nödsituation. Omgivningen har ofta förutfattade meningar om vad den som varit med om övergrepp om hur denne bör reagera. Omgivningen måste se bortom sina fördomar och lyssna till samt styrka den drabbades berättelse för att fungera som stöd (Lewis Herman, 2007).
3. METOD
I detta avsnitt kommer studiens val av metod, urval av respondenter,
tillvägagångssätt och analysmetod att beskrivas. Även kommer vår forskarroll och etiska överväganden att redogöras för.
3.1. Kvalitativ ansats
Vi har valt att använda oss av en kvalitativ forskningsansats för att besvara studiens syfte. Vi har valt att intervjua sex personer. Ett medvetet val har varit att genomföra intervjuer med personer som arbetar traumabehandlande med barn och vuxna. Två av respondenterna har erfarenhet av att arbeta behandlande med barn, två av respondenterna har erfarenhet av arbeta behandlande med vuxna och två av respondenterna av att arbeta behandlande med både vuxna och barn. Genom detta nås en bredare erfarenhet och kunskap gällande studiens ämne. Samtliga
respondenter arbetar utifrån olika målgrupper av individer, vilket medför ett vidgat perspektiv på uppväxtvillkorens påverkan av traumahantering. Exempel på målgrupper respondenterna arbetar behandlande med är personer med
flyktingbakgrund, missbruksproblematik och psykisk ohälsa.
Studiens undersökningsform utgörs av den explorativa typen. Den explorativa undersökningsformen är utforskande. Fokus ligger på att förstå ett fenomen. Den explorativa undersökningsformen syftar till en djupgående förståelse. Ett öppet forskningsintresse med flexibilitet är centralt och en kvalitativ ansats är bäst lämpad, då den syftar till att utforska ett fenomen (Rosengren & Arvidson, 2002). För att besvara studiens syfte är en utforskande undersökningsform mest lämpad. Studien utgår från de professionellas egna erfarenheter och reflektioner kring behandlingsarbetet med traumatiserade barn och vuxna. Därmed passar ett djupgående förhållningssätt bäst för att besvara studiens problemställning. En kvalitativ ansats är mest lämplig inom den explorativa undersökningsformen och passar för att kunna besvara studiens syfte. Studien ämnar till att spegla den professionelles egna tankar och erfarenheter, detta sker bäst genom en kvalitativ ansats. Den kvalitativa ansatsen bygger på en interaktion mellan forskaren och det som studeras (Rosengren & Arvidson, 2002).
3.2. Urval och tillvägagångssätt
För att kunna göra det mest lämpade valet gällande vilka enheter som ska undersökas i forskningen baseras urvalet utifrån studiens forskningsintresse och
syfte. Rosengren och Arvidson (2002) beskriver den första urvalsprincipen, vilken grundas på det utforskande forskningsintresset och menar att valet av
undersökningsenhet baseras på vilka som är de mest informationsrika i ämnet. De individer som har mest kunskap att förmedla är de som är mest lämpade att undersöka. Detta sker genom en process där en individ väljs att undersöka, vidare väljs nästa undersökningsindivid för att forskaren ska kunna besvara frågan om vem som därefter kan ge ett annorlunda perspektiv av ämnet. Detta för att samla så mycket kunskap som möjligt.
För att kunna besvara studiens syfte är de undersökningsenheter som ingår i studien valda efter den första urvalsprincipen. De individer med mest kunskap om studiens ämne är de personer som arbetar med behandling för traumatiserade barn och vuxna. För att kunna inhämta så mycket kunskap som möjligt intervjuades därmed de personer som har mest information att bidra med. Vi har valt att intervjua sex respondenter som arbetar behandlande med traumatiserade
människor. Till en början tog vi kontakt med personer både via mail och telefon som vi ville intervjua, för att kunna besvara studiens syfte. Inledningsvis fanns det svårigheter i att få tag på personer med relevant yrkeserfarenhet samt möjlighet rent tidsmässigt till medverkan i intervju. Dock fick vi kontakt med två
respondenter. Vidare togs kontakten med resterande respondenter genom tidigare kännedom om dessa.
3.2.1. Intervju
Vi genomförde sex intervjuer med personer som arbetar traumabehandlande med barn och vuxna. I den öppna frågemetoden menar Rosengren och Arvidson (2002) att det är intervjupersonen som bär på kunskapen och forskaren ska inte styra samtalet mer än på ett övergripande plan. Det är med andra ord intervjupersonen som har det största inflytandet i samtalet. Då vår studie efterfrågar de
professionellas egna reflektioner kring studiens ämne är den öppna frågemetoden bäst lämpad för att kunna få en djupare förståelse av detta. Eftersom
intervjupersonen besitter den kunskap studien eftersöker ges denne stor plats i samtalet. Varför inte den strukturerade frågemetoden är aktuell i studiens tillvägagångssätt beror till störst del på att studien syftar till att beskriva en förståelse av ämnet. Vårt val av frågemetod ser även till den strukturerade frågemetodens bundenhet vid fasta frågeställningar, som i praktiken skulle ge ett för snävt perspektiv av studiens syfte. Vi valde att använda oss av personliga djupgåendeintervjuer, enligt den semistrukturerade intervjumetoden, då vi ansåg att detta sätt passade för att besvara vår studies syfte. Kvale (1997) menar att om forskaren använder sig av en semistrukturerad intervjumetod utformas en
intervjuguide där formuleringen av frågorna är desamma vid alla intervjutillfällen under studien. Dock är inte alla följdfrågor förutbestämda utan kan formas utefter det specifika intervjutillfället.
Eftersom respondenternas yrkeserfarenhet skiljer sig, då vissa har erfarenhet av att arbeta behandlande med barn och vissa med vuxna, formades två intervjuguider. Intervjuguiderna anpassades efter respondenternas yrkesmålgrupp. I och med den öppna frågemetoden fanns det plats för följdfrågor och en anpassning av frågornas ordningsföljd gjordes under intervjutillfällena. Vi träffade respondenterna
personligen för att kunna föra ett djupare samtal. Varje intervjutillfälle varade i cirka 60 minuter, vilket var ett medvetet val då vi ansåg att det gav tid för fördjupning inom området.
3.3. Studiens tillförlitlighet
Under forskningsprocessen är det viktigt att ta hänsyn till reliabilitet och validitet. Reliabilitet innebär att informationen är pålitlig och även att de instrument som använts är tillförlitliga, för att i sin tur stärka reliabiliteten. Begreppet validitet utgör graden av överensstämmelse mellan den inhämtade informationen och till det som var ämnat att undersöka (Robson, 2011). Kvale (1997) menar på att genom att validera görs en kvalitetsgranskning av det inhämtade materialet. För att stärka reliabiliteten och validiteten i vår forskning ljudinspelade vi intervjuerna och sedan transkriberade materialet, innan vi analyserade det. Även vårt val av respondenter styrker tillförlitligheten i studien, då studiens
respondenter arbetar behandlande med traumatiserade barn och vuxna. De alla har långyrkeserfarenhet. Det som skiljer dem åt är att respondenterna arbetar med olika målgrupper som är traumatiserade. Tillsammans ger deras yrkeserfarenheter ett brett perspektiv. Vi har genomfört djupgående intervjuer med varje respondent, vilket har gett mycket information. Likaså de frågor som ställdes, genom två anpassade intervjuguider, stärks validiteten. Vi anpassade frågorna till de respondenter som arbetar traumabehandlade med vuxna respektive till de som arbetar med barn. Eftersom vi valde att genomföra sex intervjuer är vi medvetna om att en generalisering inte kan göras.
3.4. Bearbetning och analysmetod
När all data är inhämtad är nästa steg bearbetning av materialet. För att överblicka insamlad data måste materialet ordnas (Rosengren & Arvidson, 2002). Det
insamlade materialet i denna studie transkriberades för att sedan analyseras på ett så tillförlitligt sätt som möjligt. Aspers (2007) beskriver att när en intervju är genomförd ska den omvandlas till en text som sedan ska kodas och analyseras. Transkribering innebär att informationen från intervjun omvandlas till skrift och blir en text som sedan fungerar som underlag för själva analysen av det
bearbetade materialet. Efter en avslutad intervju är det fördelaktigt att så snabbt som möjligt utföra transkriberingen. Det är annars lätt hänt att viktiga detaljer försvinner. Viktiga detaljer handlar inte bara om det som sägs, utan kan gälla den atmosfär som lägger en ytterligare dimension till textmassan.
Motiveringen till att vi använde oss av transkribering, för att bearbeta data, är att det är ett behjälpligt redskap när ett flertal intervjuer ska granskas och analyseras. Transkriberingsprocessen är tidskrävande, men leder till en bra översikt och förståelse i vad de olika informanterna uttryckt samt förmedlat.
3.4.1. Kodning och analys
Aspers (2007) framhåller att steget efter att materialet bearbetats är att det ska kodas och analyseras. Att ett material ska kodas innan analys är ett hjälpmedel för forskaren och därav ett viktigt steg i processen, trots att det tar tid och är
resurskrävande. När data genomgått transkribering omvandlas det ofta till en stor textmassa, vilket betyder att texten behöver kodas för att en analys ska vara genomförbar. Kodning innebär att materialet omvandlas från den stora textmassan in i mer detaljerade kategorier och blir enskilda koder efter olika teman och rubriker, en så kallad tematisering sker.
Studiens dataanalys utgjordes först utav en kodning av de transkriberade
intervjuerna. Intervjuernas samlade material uppdelades efter olika teman, därmed skedde en tematisering av koderna. Vi ansåg att genom en tematisering
tillgodosågs en översikt av det bearbetade materialet, vilket gjorde det lättare att sedan analysera och koppla till teori samt tidigare forskning.
3.5. Etiska överväganden
Under forskningsprocessen är det viktigt att ta hänsyn till olika etiska aspekter för att skydda respondenten. Dessa etiska principer främjar respondentens integritet och rättigheter (Robson, 2011). De fyra grundläggande etiska
forskningsprinciperna är informationskravet, samtyckeskravet,
konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Med informationskravet menas att respondenten informeras om studiens syfte, frågeställningar och användning. Samtyckeskravet menar att respondenten ska gå med på att medverka till intervjun och ska få information att denne när som helst kan avbryta sin medverkan.
Konfidentialitetskravet går ut på att skydda respondenten. Dennes identitet och personuppgifter ska behandlas med försiktighet så att ingen obehörig kan ta del av dem. Nyttjandekravet går ut på att garantera respondenten att informationen som framkommer under intervjun, endast kommer att nyttjas för studiens resultat (Forsman, 1997).
För att uppfylla de etiska grundprinciperna har respondenterna informerats om studiens syfte samt vad den kommer att användas till. Detta för att uppfylla informationskravet. Vi efterfrågade respondenternas samtycke till att medverka till intervju och gav information om att den är frivillig, att de därav kan välja att avbryta sin medverkan. Även under intervjuerna informerades de återigen om studiens syfte och frågeställning. Vi frågade om samtycke att göra en ljudinspelad intervju. För att uppnå konfidentialitetskravet garanterade vi respondenterna anonymitet. Därmed valde vi att byta ut deras namn och även att deras
arbetsplatser inte uttalas vart exakt i Sverige de ligger. Vi valde även att inte ta med information från intervjuerna som skulle kunna undanröja deras identitet eller annan känslig information som skulle kunna kopplas till specifika personer. 3.5.1. Vår forskarroll
När en studie utförs, oavsett en kvalitativ eller kvantitativ, är det av stor vikt att forskaren är medveten om sin egen roll. Då forskarens personliga engagemang för studiens frågeställningar kan vara starkt kan denne styra forskningsresultaten i en viss riktning, detta är ofta en omedveten handling. Men genom att vara medveten om att det inte går att vara helt objektiv i sin forskning, kan ändå en stor grad av objektivitet uppnås. Det är även av stor vikt att forskaren ställer sig frågor om hur mycket tid, egen kompetens samt resurser som finns att tillgå. Detta avgör
metoden som sedan väljs för att bäst kunna besvara studiens syfte och frågeställningar (Aspers, 2007).
Under forskningsprocessen var en medvetenhet kring våra egna roller i studien och framförallt i mötet med respondenterna av stor relevans. Det var viktigt att inte stirra oss blinda på antagandet om ett förutbestämt resultat, utan att vara öppna för att studien kan ta nya oväntade riktningar. Vi upplevde hur nya
perspektiv tillkom under forskningsprocessens gång. I vår roll som intervjuare var vi medvetna om att vi kunde styra respondenterna i en särskild riktning, genom våra frågeställningar och antaganden. Detta var vi observanta på för att kunna förhålla oss objektivt när vi utformade vår intervjuguide och även i analysen av det insamlade datamaterialet.
4. RESULTATREDOVISNING OCH ANALYS
Nedan kommer resultatet från de genomförda intervjuerna att presenteras och analyseras med hjälp av studiens teoretiska referensram. Redogörelsen avresultatet och analysen sker i enlighet med studiens tidslinje. Inledningsvis utgörs tidslinjen av en individs uppväxtvillkor, därmed tar studiens empiriska resultat sitt avstamp där. Vidare utgörs tidslinjen av det upplevda traumats påverkan på individen och framförallt hur individen hanterar traumat. Det empiriska resultatet har sitt avslut vid tidslinjens sista anhalt, vikten av traumabearbetning som en betydelsefull del i hanteringen av trauma. Innan studiens empiriska resultat presenteras kommer en kort presentation, i alfabetisk ordning, av studiens respondenter där deras yrkeserfarenhet redogörs.
4.1. Presentation av respondenterna
Gemensamt för studiens respondenter är att samtliga arbetar behandlande med traumatiserade personer. Av hänsyn till respondenternas anonymitet har vi valt att byta ut deras namn.
Karin Eklund: Legitimerad psykolog samt EMDR- terapeut och arbetar på Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) i södra Sverige. Karin har lång yrkeserfarenhet gällande barn som är i behov av traumabearbetning och handleder även andra traumabehandlare inom EMDR-metoden, som är en behandlingsmetod gällande traumabehandling.
Fredrik Hansson: Socionom och arbetar på ett behandlingshem för missbruk i mellersta Sverige. Hans huvudsakliga arbetsuppgifter är behandlingsgrupper och enskilda behandlingssamtal. Fredrik har en bred yrkeserfarenhet inom socialt arbete.
Mona Lundin: Socionom samt steg-1 psykodynamiker och arbetar som kurator på en vårdcentral i mellersta Sverige. Hon har även utbildning inom bildterapi samt traumabehandling gällande individer med flyktingbakgrund och den
problematiken det kan innebära. Mona har lång yrkeserfarenhet inom socialt arbete, både gällande barn och vuxna.
Antonio Rivero: Legitimerad psykolog och arbetar på Team för krigs- och tortyrskadade (TKT) i södra Sverige. Han arbetar både terapeutiskt samt att han handleder andra professionella inom behandlingsarbete gällande traumatiserade personer med flyktingbakgrund. Han har en lång yrkeserfarenhet inom
traumabehandling gällande barn och vuxna som varit utsatta för flykt och krigsrelaterade situationer.
Annika Rehnberg: Högskoleutbildad i socialt arbete och arbetar som samordnare på ett behandlingshem för missbruk i mellersta Sverige. Hon har bred kompetens och yrkeserfarenhet inom behandlingsarbete, både för barn och vuxna, gällande våld i nära relationer samt missbruk.
Johanna Sandström: Legitimerad psykolog och arbetar på Rädda Barnen i södra Sverige. I det vardagliga arbetet är det främst två grupper av barn som Johanna kommer i kontakt med gällande behandlingssamtal. Den ena gruppen är barn som befinner sig i en familjesituation som kantas av vårdnadstvist, bristande
Nedan presenteras studiens resultat och analys.
4.2. Vikten av goda uppväxtvillkor
Samtliga respondenter uttrycker hur en god anknytning och en säker miljö påverkar hur barnet möter motgångar i livet. Här har vi valt att lyfta fram ett citat av Karin för att belysa vikten av goda uppväxtvillkor:
”… har man upplevt en god anknytning som barn och en säker trygg omgivning, även om den har varit fattig materiellt sätt och brister på många sätt, men det har funnits värme, kärlek, omsorg och omvårdnad, så står man sig betydligt bättre.”
Samtliga respondenter kan tydligt se genom sina arbeten att ett barns känsla av trygghet kan vara avgörande för hur barnet hanterar motgångar. Johanna betonar att med trygghet är det viktigt att se till barnets egen upplevelse av trygghet, det vill säga att barnen har en inre trygghet av att det är älskat och beskyddat av sin omsorgsperson. Johanna uttrycker vikten av barnets upplevda trygghet såhär:
”Trygghet, och då är det barnets egen upplevelse av trygghet. Att barnet själv känner sig tryggt. För man vet idag att en av de absolut viktigaste sakerna är att känna sig trygg, mer nästan än att känna sig älskad. Att man har en inre känsla av att man är trygg, att skapa en sådan som omsorgsperson, att skapa en trygghet runt barnet det är jätteviktigt.”
I sitt arbete har Karin kontakt med många ensamkommande flyktingbarn och ser en märkbar skillnad i barnets traumahantering beroende på vilket
anknytningsmönster barnet har. Barn som har växt upp utan någon person alls att knyta an till, exempelvis gatubarn, har svåra förutsättningar i sin
traumabearbetning. De har ofta stora brister i att våga känna tillit och förtroende för andra människor. Kommer barnet från en god anknytning, där det har växt upp med kärlek från sina omsorgspersoner, har barnet bättre förutsättningar för att bearbeta trauma i behandling. Karin ger ett illustrerande exempel på två olika anknytningar:
”… de har sådana kvalitéer med sig, nästan alla har haft en oerhörd kärlek från sina nära, så de har liksom sådant gott material och jobba med. Då är det svårare med de där det knappt finns någon anknytning, utan bara fått klara sig själv på gatan, ingen har brytt sig helt enkelt… De har blivit utslängda hemifrån oftast väldigt tidigt och har varit gatubarn sen de var sex år och har många gånger inte varit önskvärda överhuvudtaget, missbrukat och så vidare… Det blir ju chockerande för de här
[barnen som kommer från en god anknytning] för de säger såhär: ’Man är inte värd som ett djur ens när man flyr med de här människohandlarna.’ De har ju betalat pengar för att åka med, ungefär som boskapsvagnar hit, alltså i lastbilar. Men de har föreställningen att de vet att det finns värme, det finns kärlek, även om det var där i
hemlandet. De har ändå ett hopp att ta hit sina anhöriga också. Som sagt så är det betydligt bättre med de där föräldrarna av faktiskt omtanke skickar iväg dem.”
Av resultatet framgår att ett barns uppväxtvillkor spelar stor roll för hur barnet hanterar motgångar i livet. Genom att koppla anknytningsteorin på
respondenternas svar förstås vikten av barnets uppväxtmiljö och dess påverkan. Anknytningsteorin menar att människan är en social varelse med biologiska behov av att relatera till andra människor. Att knyta an till andra människor sker genom samspelet med dessa (Hart & Schwartz, 2010). Barnet påverkas av
omsorgspersonens förmåga att fungera som trygg bas för barnet. Beroende på vilken förmåga omsorgspersonen har att agera som ett tryggt stöd åt barnet
påverkar hur barnet vågar relatera till omvärlden. När barnet känner rädsla ska det kunna hitta trygghet hos sin omsorgsperson, då fungerar denne som trygg bas för barnet (Bowlby, 2010). Resultatet visar på att känslan av trygghet påverkar barnets utveckling. Johanna menar att trygghet det är nästan det viktigaste för ett barn att uppleva. Även Karin belyser hur viktig känslan av trygghet är för ett barns utveckling. Hon menar på att även om ett barn växer upp i ett materiellt fattigt hem, men om hemmet är rikt på trygghet och omsorg, får barnet goda möjligheter att utvecklas på ett tillfredsställande sätt. Detta kan relateras till det Broberg m.fl. (2006) tar upp om hur situationen efter andra världskriget
påverkade barnen negativt, då föräldrarna inte gav tillräcklig känslomässig omsorg. De menar att även om barnen rent materiellt fick bättre förutsättningar, räckte inte detta. Barnen behövde det känslomässiga stödet från sina föräldrar, för att kunna utvecklas på ett tillfredsställande sätt. Får ett barn sitt behov av
kontinuerlig känslomässig närhet tillgodosett, utvecklas goda relationsförmågor hos barnet.
Lewis Herman (2007) lyfter fram att känslan av en trygg gemensamhet med människor som bryr sig om en är grunden för en individs utveckling. Resultatet visar att genom att barnet upplever sin uppväxtmiljö som tryggt får barnet potential att klara motgångar på ett mer tillfredsställande sätt, än om barnet inte hade känt trygghet på samma vis. Detta tydliggjorde Karin genom ett talande exempel där hon jämförde ensamkommande flyktingbarn som båda hade upplevt en traumatisk flykt, men deras uppväxtvillkor skiljde sig från varandra. De barn som har upplevt en god anknytning och en trygg uppväxtmiljö har mer grundtillit för andra människor. Tidigare forskning i studien lyfter fram att tillräckligt god omsorg leder till att barnet har en trygg grund att stå på när svåra situationer uppkommer (Hart & Schwartz, 2010). De barn i Karins exempel som upplevt en god anknytning och är med om en flykt, hanterar den svåra situationen bättre än de som inte har upplevt en god anknytning. Genom detta exempel blir det tydligt att ett barns uppväxtvillkor påverkar hanteringen av svåra situationer. Barnen med god anknytning står sig betydligt bättre när en svår situation uppkommer, då de förstår anledningen till att de är med om flykten. De förstår att det är på grund av kärlek och omsorg som de skickas iväg. Detta kan relateras med det Broberg m.fl. (2006) tar upp om hur anknytningsmönstret påverkar barnets hantering av
traumatiska situationer. Vilken omsorg barnet upplever från sina
anknytningspersoner läggs grunden för hur barnet ser på relationer. Får barnet en god anknytning utvecklar barnet goda relationsförmågor och detta underlättar hanteringen av svåra händelser.
4.2.1. Försummelse
Mona menar på att varje barn föds in i olika förutsättningar, beroende på hur de tas emot av sina omsorgspersoner. Hon menar att om ett barn är efterlängtat känner det sig uppskattat och värdefullt. Detta kan prägla hur barnet tar sig an sin omgivning, exempelvis på dagis eller i skola. Om ett barn däremot föds in i förutsättningar där omsorgspersonerna inte tar sig an barnet av olika anledningar präglar detta hur barnet kommer se på sig själv och sin roll i omgivningen. Ofta kan dessa barn uppleva som att de stör och är oönskade av sin omgivning. En konsekvens av detta kan leda till att barnet blir tillbakadraget, eller tvärtom blir utåtagerande.
I studiens resultat belyses den roll som barnet föds in i genom vilka känslor omsorgspersonen möter barnet med. Detta kan kopplas med anknytningsteorins inre arbetsmodeller. De inre arbetsmodellerna, som kan liknas vid en kompass, vägleder barnet i hur denne uppfattar sig själv och andra i sin omgivning. Barnets relationsbyggande påverkas av dennes inre arbetsmodeller. Har det då funnits brister i uppväxten formas barnets inre arbetsmodeller negativt (Hart & Schwartz, 2010). Är barnet då oönskat av sin omsorgsperson och möts med känslor som visar på detta, utvecklas barnets inre arbetsmodeller negativt. Detta kopplas med anknytningsteorins inre arbetsmodeller, vilka då visar barnet hur den ska bete sig i relation till sin omgivning. Om ett barn känner sig i vägen ger de inre
arbetsmodellerna exempelvis direktiv om att barnet ska dra sig undan. Därmed kan denna känslomässiga försummelse som barnet utsätts för påverka dennes relationsliv negativt. Detta kan även kopplas med det Lewis Herman (2007) lyfter fram om att ett barns jagkänsla är beroende av hur omsorgspersonen möter barnet. Möts barnet på ett sätt som visar på god omsorg, upplever barnet sig värdefullt. Detta påverkar barnets självkänsla positivt.
Både Fredrik och Karin betonar vikten av att ett barn blir känslomässigt bemött under sin uppväxt. Har de känslomässiga behoven blivit tillgodosedda påverkar detta barnets förutsättningar att hantera svåra situationer. Fredrik uttrycker hur anknytningstrauma kan påverka individen:
”Jag tänker det att det är trauma i sig att inte få sina känslomässiga behov tillgodosedda i ung ålder. För det får återverkningar senare i livet på relationer, på
självbild. Det är väl en typ av sådan sak som gör att man kan bli i behov av behandling som vuxen.”
Fredrik menar på att känslomässig försummelse kan leda till att barnet känner sig övergivet. Om barnets familjeförhållanden inte fungerar och Socialtjänsten har kopplats in är det fortfarande väldigt svårt för Socialtjänsten att dygnet runt kunna försäkra barnets bästa. Då ett barn är i behov av trygghet är det skrämmande att växa upp i en oförutsägbar miljö. Fredrik ger exempel på hur en oförutsägbar tillvaro, där de känslomässiga behoven inte har blivit tillgodosedda, kan se ut:
”När jag kommer hem från skolan vet jag inte om mamma och pappa är nyktra, det är oförutsägbart för mig vad som kommer att hända. När det blir lördagseftermiddag och vi äter middag vet jag inte om pappa kommer att komma hem eller om han är ute och far med polarna och lever rövare. När jag vaknar på söndagsmorgon så sitter pappa häktad.
När jag gråter och har behov av stöd hos mamma och pappa så tittar de inte ens på mig, eller jag kanske rent utav får ta emot misshandel.”
Mona märker i sitt arbete, som kurator på en vårdcentral, att en gemensam nämnare för de vuxna hon möter är att de i många fall blivit utsatta som barn för brister i sin uppväxtmiljö. När ett barn upplever brister i omsorg sker ett
tillitsbrott, menar Mona. Detta kan påverka ett barns liv framöver, ett vanligt förekommande fenomen är svårigheter för nära relationer i vuxenlivet. Mona beskriver hur tillitsbrott påverkar barnet framöver:
”… det som är väldigt viktigt är att alla barn som blivit utsatta utav nära vuxna, föräldrar, syskon eller morfar eller vad som helst, det blir ju tillitsbrott. Alltså ett barn ska ha tillit, de enda de har tillit till det är ju sina föräldrar och de i närheten. Och om den föräldern gör någonting illa mot ett barn så blir det ju tillitsbrott. Och det sitter ju med, för sen blir det svårt för den här personen om den inte får hjälp att bearbeta det här att våga lita på andra och det följer ju med hela livet. Med att våga gå in i en relation och gifta sig, våga skaffa barn, alltså det blir problem. Och det är väl det värsta man kan göra mot ett barn, så är det ju tillitsbrott.”
Av studiens resultat framgår vikten av att ett barn blir känslomässigt bemött av sin omsorgsperson. Detta kan kopplas med anknytningsteorin som menar att barnet har starka behov av bekräftelse från sin omsorgsperson. Anknytningsteorin belyser att bristen på känslomässig bekräftelse påverkar barnets utveckling negativt. Beroende på vilket anknytningsmönster barnet har påverkar dennes utveckling. Den känslomässiga anknytningen barnet upplever påverkar i sin tur om barnet kommer utveckla en trygg-, otrygg/ambivalent- eller
otrygg/desorganiserad anknytning (Bowlby, 2010). Fredrik uttrycker hur en oförutsägbar tillvaro kan leda till en känslomässig utsatthet. Genom studiens tidigare forskning förklaras hur barn anpassar sig efter sin miljö. Barn vill vara sina omsorgspersoner till lags och agerar efter detta (Bowlby, 2010). Befinner sig då ett barn i en oförutsägbar miljö förstås den känslomässiga utsatthet som barnet upplever, som framkommer i resultatet. När barnet inte vet vad som förväntas av denne eller exempelvis inte vet om mamma och pappa kommer vara nyktra ikväll skapas en förvirring och känslomässig utsatthet. Detta kan kopplas med studiens tidigare forskning där det framgår hur känslomässig försummelse är
traumatiserande för barnet. Känslomässig försummelse leder till att barnet utvecklar inre negativa modeller. De inre negativa modellerna kan generera i bristande självkänsla och att barnet har större tendens att utveckla tillitsbrist och ett undvikande av sunda relationer (Bergh Johannesson & Lundin, 2007). I studiens resultat belyses vikten av att ett barn blir känslomässigt bekräftat. Tillgodoses inte de känslomässiga behoven sker en brist i barnets uppväxtvillkor. Mona menar att när barnets behov av känslomässig bekräftelse inte tillgodoses, sker ett tillitsbrott.
4.2.2. Omgivningens ansvar
Samtliga respondenter är överens om vikten av att samhället ser de här personerna som är med om trauma. Fredrik uttrycker att i framförallt de fall där traumat har
sin grund i en dysfunktionell uppväxtmiljö ligger ett stort ansvar på samhället att uppmärksamma barnet och dess behov:
”Där traumat handlar om knepig anknytningsmönster inom familjen, i ens uppväxtmiljö. Eller övergrepp från mammas, pappas brors, systers sida, morfars sida, vad det nu kan vara. Att samhället ser de här personerna, ser de här barnen tidigt och ser till att de finns i en trygg anknytningsmiljö istället. I de fallen är det ju extremt viktigt skulle jag säga. Det är väl därför, tänker jag, som att vi har en lagstiftning där man faktiskt kan ta barn ifrån sina föräldrar i det här landet. Det kan man ha mycket åsikter om men i de här fallen så tycker jag att det i allra högsta grad är motiverat. För det är så skadligt.”
Studiens resultat visar på att desto tidigare de utsatta barnen uppmärksammas desto bättre blir förutsättningarna för deras hälsa. Fredrik uttrycker sina tankar såhär:
”… om de här barnen inte syns medan trauma pågår, så blir jobbet mycket större senare, att ha att göra med. För det påverkar.. För det förstör så mycket. Hittar man barnen när de är små så kanske man hinner räta upp det i tid för att inte skolan ska förstöras eller kamratrelationer ska förstöras. Eller kroppen för den delen, om man ägnar sig åt självskadebeteenden eller prostitution, eller vad det kan handla om.”
Mona lyfter upp vikten av att våga agera så fort en minsta misstanke kommer om att ett barn far illa. Hon är medveten om att det är ett svårt beslut att ta om en anmälan till Socialtjänsten ska göras, men att det är viktigt att en anmälan görs vid minsta misstanke. Mona lyfter även fram de vardagliga sakerna omgivningen kan göra för att påverka barnet positivt:
”Ibland kan det vara skolvaktmästaren som alltid klappade någon på axeln varje morgon och sa: ’Vad kul att du kommer hit idag!’ Alltså det är små saker. Och där är så viktigt att vi som vuxna på något sätt är medvetna om det här när vi ser barn, även andras barn, att det kan betyda väldigt mycket med ett leende eller något sådant.”
I citatet nedan belyser Karin vikten av skolans ansvar att uppmärksamma de barn som är i behov av hjälp och stöd. Hon betonar den roll skolan utgör för barnet:
”Det önskar man ju definitivt att lärare som känner barnet ser att här har det skett en förändring. Plötsligt kan inte ungen sitta still och verkar nervös och okoncentrerad och distraherad eller tvärtom. Tyst, inbunden och verkar inte vara med heller, koncentrationssvårigheter och så vidare.”
Mona lyfter upp att det finns många personer i samhället som har upplevt trauma utan att ha bearbetat eller fått behandling för detta. En utsatt grupp när det
kommer till bristande traumabearbetning är personer med flyktingbakgrund. Mona upplever att det finns brister i den allmänna kunskapen och förståelsen kring de upplevelser personer med flyktingbakgrund upplevt. Brister i förståelsen kring de svåra händelser de upplevt både i sitt hemland, under flykten samt under
stabiliseringsprocessen i Sverige. Dessa upplevelser har ofta varit extremt traumatiska och ofta under en längre tidsperiod i en otrygg miljö. Har samhället då inte den kunskap och förståelse som krävs för att kunna ge hjälp och stöd kan en konsekvens bli att symtomen som den traumadrabbade uppvisar misstolkas av samhället. En annan konsekvens kan bli att den traumadrabbade får hitta egna strategier till att härbärgera exempelvis sin ångest. Nedan kommer ett citat av Mona där hon berättar om en man som upplever att han inte fyller de krav som ställs:
”Man går och väntar, är livrädd att inte få stanna, vilket är en kris i sig. Sen fick han ju uppehållstillstånd och då så ska man ju in samhället och då ska man ju plugga. Och jag menar med allt det här man har med sig i bakgrunden, vissa fixar ju det jättebra, men andra inte. Så mycket hade han med sig i bagaget och sen var det då depression, sömnstörningar och ångest, alltså du ser.”
Studiens resultat kring vikten av att omgivningen tidigt uppmärksammar de individer som är i behov av hjälp och stöd kan relateras med studiens tidigare forskning. Forskarna vill genom studiens resultat påverka till att preventiva insatser görs i ett försök för att förhindra den destruktiva påverkan tidiga negativa livshändelser har på de drabbades liv (Centers for Disease Control and Prevention, 2014). Fredrik belyser vikten av att individer som är i behov av hjälp och stöd tidigt uppmärksammas av omgivningen. Han menar att får dessa individer stöd kan deras livssituation förbättras. Av studiens resultat poängteras vikten av omgivningens stöd för den traumadrabbade. Detta kan kopplas med den utvecklingsekologiska teorin som menar att individen samspelar med sin
omgivning. De miljömässiga påverkansfaktorerna är viktiga att ta hänsyn till för att förstå individens utveckling. Då mänsklig utveckling sker under hela livet, förstås vikten av omgivningens stöd (Andersson, 2013).
Mona återger ett scenario där skolvaktmästaren bekräftar eleven genom att visa att han ser barnet. Genom detta ses samband med det vardagliga mötet och dess påverkan på ett barn. Den positiva påverkan fungerar som en skyddsfaktor för barnets utveckling. Detta kan kopplas med den utvecklingsekologiska teorins synsätt på samspelet mellan individ och miljö. Omgivningen är uppdelad i olika nivåer för att kunna förstå samspelets påverkan på individens utveckling. Den närmsta nivån, mikronivån, utgör individens närmiljö, i vilken exempelvis familj, vänner, dagis och skola ingår. Samspelet med denna närmiljö påverkar individens utveckling (Andersson, 2013). I och med detta samspel förstås studiens resultat av den betydelse stöd och trygghet från omgivningen utgör. Stödet utgör grund för att individen ska kunna återhämta sig efter en traumatisk händelse. Stöttar närmiljön individen underlättas återhämtningen, vilken är en förutsättning för att den traumadrabbade ska må bättre. Det är viktigt att omgivningen ser barnen som är utsatta för trauma. Att barnen fångas upp i snabbast möjliga mån för att sedan tillgodoses hjälp och stöd. En arena i barnets närmiljö är skolan. Därmed är det
viktigt att skolpersonal uppmärksammar när de märker att allt inte står rätt till med ett barn. Barnet kanske befinner sig i en dysfunktionell uppväxtmiljö där utsatthet är dagliga inslag i barnets liv. Då individens utveckling sker i en dynamisk växelverkan med sin omgivning kan stödet därifrån inte nog betonas.
I studiens resultat belyser Mona vikten av att omgivningen måste ha kunskap och förståelse för det trauma krig för med sig. Hon menar att blir inte personen sedd och får den hjälp denne behöver, är det svårt att fungera som samhället förväntar sig. Detta kan kopplas med den utvecklingsekologiska teorin, som lyfter fram vikten av samspelet mellan individen och dess omgivning (Andersson, 2013). Det framgår av studiens resultat att det finns en okunskap i samhället gällande vad en person med flyktingbakgrund har med sig i bagaget. Detta kan kopplas till de olika nivåerna omgivningen utgör, i den utvecklingsekologiska teorin.
Makronivån symboliserar samhällets värderingar och normer (Havnesköld & Risholm Mothander, 2009). Det kan kopplas att i denna nivå ligger den bristande kunskapen samhället har kring vad krig för med sig för den drabbade. Det måste finnas en förståelse kring detta för att kunna påverka den traumadrabbades hantering av sina upplevelser. Indirekt har omgivningen ett ansvar att ha den kunskap som krävs för att förstå individens situation. Denna oförståelse påverkar alla nivåerna i den utvecklingsekologiska teorin. Har individen en omgivning som förstår, vare sig det handlar om den närmsta miljön eller nästkommande nivåer av omgivningen, påverkas individens traumahantering positivt.
4.2.3. När omgivningen inte tar sitt ansvar
Samtliga respondenter är överens om att omgivningens påverkan på barnet är stor. Samtliga är även överens om att det är allt för vanligt att barn faller mellan
stolarna och inte får den hjälp och det stöd de behöver. Om omgivningen blev bättre på att uppmärksamma skulle många individer, både barn och vuxna,
besparas ett enormt lidande. Annika uttrycker hur utelämnat ett litet barn är till sin omgivning. Hon berättar om flera fall där olika stödinsatser har satts in för att hjälpa det utsatta barnet, men att ingen riktigt har förstått varför barnet mår och agerar som denne gör. Annika berättar om en klient som växte upp i en
dysfunktionell familj och utvecklade ett utåtagerande beteende. När flickan försökte berätta om sin hemsituation blev hon inte betrodd:
”Hon upplevde ju att hon inte blev trodd och tagen på allvar. Istället man började medicinera henne mot hennes ilska en period och hon fick flytta till familjehem, för att det inte gick att hantera henne hemma. Det är verkligen en sådan stor förlust, för hade någon hjälpt henne då och på rätt sätt… För hon har mycket andra resurser och jag tänker då, kanske livet hade fått tagit en annan vändning. Så jag tänker att även om man kommer in i ett
hjälpsammanhang… Man hade ingen förståelse för varför.”
Bowlby (2010) tar upp att det förekommer att barns upplevelser förklaras bort och inte tas på allvar av omgivningen. Vid förnekelse av vad barnet upplevt störs den kommunikation som äger rum mellan barnet och dess omgivning. När utrymmet inte ges för att bearbeta trauma trängs händelsen undan och påverkar individen negativt. Att bli misstrodd under barndomen kan leda till ett utvecklande av kronisk misstro till sin omgivning. Barnet hämmas därav i sin nyfikenhet
(Bowlby, 2010). Anknytningsteorin belyser vikten av en trygg bas för att barnet ska kunna möta sin omvärld och uppleva nyfikenhet. Fungerar inte
omsorgspersonen som trygg bas hämmas barnet i sin nyfikenhet och vågar
därmed inte utforska omvärlden (Bowlby, 2010). Detta kan relateras med det som framkommer i resultatet när ett barn upplever sig misstrott av sin omgivning. Detta kan även kopplas med det Broberg m.fl. (2006) lyfter fram om hur ett barns relationsmönster påverkas av den känslomässiga omsorgen ett barn upplever. Att inte bli trodd och tagen på allvar som barn skadar det framtida relationslivet. I resultatet uttrycker Annika hur utelämnat ett litet barn är till sin omgivning. När barnet då inte blir betrott kan det få stora konsekvenser. Av resultatet blir det tydligt hur misstro påverkar en individs utveckling negativt. Det blir tydligt vilket ansvar omgivningen har att uppmärksamma de barn som annars lätt faller mellan stolarna. När det är i barnets närmiljö problemet finns blir det extra sårbart när omgivningen som barnet vänder sig till för hjälp visar misstroende. Barnet blir utelämnat och hittar då egna strategier till att hantera den svåra situationen, vilket Annika belyser i de två fall hon tar upp. Lewis Herman (2007) menar på att när individen upplever att omgivningen ifrågasätter dennes upplevelser försvåras återhämtningen efter trauma. Känslor av utanförskap, misstro och rädsla kan förvärras i de fall då de personer som den utsatta vänder sig till för stöd inte visar någon förståelse, eller till och med visar misstroende. Är det till exempel en person i barnets närmiljö som har utsatt barnet för övergrepp uppstår en komplex sårbarhet. Den person som barnet normalt skulle vända sig till för att söka tröst och stöd är i detta fall den som faktiskt är själva källan till faran. Har däremot barnet personer i sin närmiljö som bryr sig och tillhandahåller stöd samt trygghet underlättas återhämtningen efter trauma (Lewis Herman, 2007).
Annika berättar vidare om ytterligare ett exempel där en flicka har växt upp i en dysfunktionell familj, där hon utsattes för både fysiska och psykiska övergrepp. Vid ett tillfälle när hon var cirka fem år gammal blev hon så gravt misshandlat att hon under en period helt slutade att prata och att gå. Socialtjänsten samt Barn- och ungdomspsykiatrin kopplades in, då det blev tydligt att hon inte fungerade i skolan. Det var dock ingen i omgivningen som fullt ut tog reda på hur hon hade det hemma. Hon var utåtagerande och hade stora koncentrationssvårigheter. Hon sattes i särskola, då hennes koncentrationssvårigheter tolkades som lågbegåvning. Det pratades även om att en ADHD-utredning skulle genomföras. I tidig tonår började flickan hitta egna strategier för att klara av sin vardag och att hantera sin ångest. Hon upptäckte att amfetamin och hasch lugnade henne för stunden. Detta fungerade dock som en tillfällig lösning och hennes missbruk eskalerade. Idag är hon en ung kvinna med en extremt trasig själ och kropp. Hon har stora
tillitsbrister. Hon har även utvecklat tvångstankar för att hantera vardagen. Nedan uttrycker Annika en sorg över att inte tillräcklig hjälp tillsattes:
”… jag har tänkt mycket på vad det var, för det fanns en massa folk inblandade, men någonstans så verkade det inte som att det fanns någon fullföljd behandling.”
Behandlare har idag en större kompetens kring orsakssammanhang mellan en klients psykiska tillstånd och upplevda negativa händelser i barndomen. Tidigare upplevde Bowlby (2010) att det fanns en brist gällande att förstå detta
orsakssammanhang. Denna brist på förmåga har lett till att individer kan ha feldiagnostiserats och därav inte fått möjlighet att förbättra sin psykiska hälsa.
