En tredje väg för skolan
av Jonas Aspelin
Tags: kunskap, lärande, lärare-elev-relationer, progressivism
Jonas Aspelin försöker i denna artikel ange en tredje väg mellan den ”traditionella lärarcentrerade skolan” och den ”progressiva elevcentrerade skolan”, mellan ”kunskapsskolan” och
”omsorgsskolan”. Aspelins konstruktiva försök bör kunna leda in i en diskussi0n om vad dessa begrepp egentligen står för och hur man kan upptäcka möjligheter att komma ur retoriska
motsättningar och utveckla verksamma strategier för skolutveckling. S.O.S. har tidigare diskuterat progressivismen bl.a. för att skilja agnarna från vetet. Vi hoppas att S.O.S. får in nya artiklar, som borrar djupt i signalorden och finner bryggor mellan dem. (red).
Ett startskott för den skoldebatt som rasade förra våren var utbildningsminister Jan Björklunds debattartikel ”Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder” (DN, 2011-03-13). Under samma tid kom Maciej Zarembas artikelserie i Dagens nyheter under rubriken ”Hem till skolan”. Båda talade för ett återupprättande av traditionell undervisning och dito lärarroll. Något som väckte starka reaktioner hos många var ministerns uttalande att ”Den under lång tid förhatliga ’katederundervisningen’ måste återigen bli vanligare i svenska klassrum.” I svensk dagspress svarade en del positivt på budskapet om den återupprättade traditionella skolan. Peter Wolodarski (DN, 2011-04-17) talade för ökade krav och förväntningar ”på exempelvis innantillinlärning och repetition”. Per T Ohlson (SDS, 2011-04-24) ifrågasatte – i linje med Björklund och Zaremba – det utbildningspolitiska klimatet och påstod att ”Den som knystar om fördelarna med att plugga in elementära fakta avfärdas som katedertyrann”. Inger Enkvist (DN, 2011-04-06) kritiserade svensk pedagogik för att sedan länge ha ”fokuserat på arbetsmetoder och hjälpmedel, främst självständigt arbete, grupparbete och datoranvändning, och sett läraren bara som en hjälpande hand i bakgrunden”. Andra intog en kritisk hållning till Björklunds och Zarembas artiklar. Sven-Eric Liedman (DN, 2011-04-27) försvarade den progressiva pedagogiken och skrev att den traditionella förmedlingspedagogiken nu åter behärskar svensk skolpolitik, med Zaremba som vältalig förespråkare. Sigbrit Franke (DN, 2011-05-31) fann utbildningsministerns debattartikel inkonsekvent i det avseendet att han å ena sidan talar för att val av undervisningsmetod bör fattas av lärare och å andra sidan föreskriver katederundervisning – ett begrepp som Franke för övrigt, i likhet med andra debattörer, avrådde ministern ifrån att använda.
Björklunds marsartikel innehöll två tänkvärda meningar som mig veterligen inte berördes i den efterföljande debatten. I början står det att: ”Det mest avgörande i skolans verksamhet är mötet i klassrummet mellan lärare och elever. Det är kvaliteten i dessa möten som avgör skolans kunskapsresultat”. Dessa påståenden har stöd i aktuell utbildningsforskning, exempelvis följande:
I sin omfattande meta-metaanalys Visible learning (2009) undersöker John Hattie vad som utmärker undervisning som främjar elevers studieprestationer. Han talar för en tredje väg vid sidan av den traditionella, lärarcentrerade och den progressiva elevcentrerade, en väg som man skulle kunna kalla kommunikations- eller relationsorienterad. I en övergripande kommentar skriver Hattie att: “Genom denna boks kapitel har vikten av relationer, förtroende, omsorg och trygghet betonats” (min översättning). I en skandinavisk undersökning som letts av Sven-Eric Nordenbo, och bland annat resulterat i rapporten Laererompetanser og elevers laering i förskole og skole (2008), förs relationskompetens – förmågan att träda i relation med enskilda elever – fram som utmärkande drag hos framgångsrika lärare (tillsammans med didaktisk kompetens och ledarskapskomptetens). Lennart Grosin har i sin forskning visat att framgångsrika skolor kännetecknas av en syntes mellan den traditionella kunskapsskolan och den omsorgsskola som började utvecklas på 1970-talet. Sådana skolor prioriterar, menar Grosin, kunskapsmål, men inser vikten av gemensamma sociala spelregler och inte minst respektfulla och förtroendefulla lärare-elev-relationer. Skolverket har i en rad rapporter visat på det inflytande som lärares sociala kompetens och nära, personliga relationer mellan lärare och elev har för elevers lärande. I rapporten Om skolors olikheter och deras betydelse för elevernas studieresultat (2005) konstaterar man t.ex. att skolor med hög måluppfyllelse kännetecknas av samtidiga satsningar på kunskapsmål och social omsorg, av få och nära relationer mellan lärare och elever samt en organisation som underbygger förtroendefulla relationer.
Forskning som den nämnda inriktas på att förklara hur olika faktorer påverkar elevers prestationer. För att närma sig de möten mellan lärare och elev som utbildningsministern berör i sin artikel, behöver man (förstås) genomföra kvalitativa studier och därtill sätta in ämnet i ett relevant teoretiskt sammanhang. I min nyss utgivna artikel ”How do relationships influence student achievement?” (International Studies in Sociology of Education, No.1, 2012) – använder jag Kenneth Gergens relationella teori i det syftet. Jag menar att det inte går att tala om elevers prestationer utan att beakta undervisningens relationella kvaliteter.
Utbildningsministern borde skriva en ny debattartikel där han utvecklar sin idé om kvaliteter i mötet mellan lärare och elever som avgörande för skolans kunskapsresultat. Läroplanens inledande kapitel, där skolans värdegrund och uppdrag formuleras och där det bland annat står att ”Skolan ska sträva efter att vara en levande social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära” skulle kunna ge ideologisk riktning åt inlägget. Det skulle vara ett inlägg som går i linje med vad de flesta lärare redan inser. I en eventuell efterföljande debatt skulle man kunna diskutera vad en syntes bortom den traditionella kunskapsskolan och den moderna omsorgsskolan innebär, och man skulle kunna föra fram exempel från skolverkligheten på hur en sådan syntes redan nu förverkligas. Bilden av svensk skola skulle ljusna om diskussionen tog avstamp i en sådan syntes, istället för i det snäva mätbarhetstänkande som har dominerat den globala utbildningsdiskursen sedan ett femtontal år.
Svensk skola är framgångsrik när det gäller att kombinera kunskapsuppdraget och det sociala uppdraget och har förutsättningar att bli en internationell förebild i det avseendet.
