Obrutna fjäll

Boverket

Obrutna fjäll

Obrutna fjäll

— översyn av gränsdragningen

Boverket december 2005

Titel: Obrutna fjäll - översyn av gränsdragningen Utgivare: Boverket december 2005

Upplaga: 1 Antal ex: 300

Tryck: Boverkets kopiering ISBN: 91-7147-937-6

Sökord: obrutna fjällområden, områden av riksintresse, Rostu, Kebnekaise-Sjaunja, Sarek-Mavas, Tärna-Vindelfjällen, Artfjället, Marsfjällen-Vardofjällen, Frostviken-Borgafjällen, Hotagsfjällen, Burvattnet, Skäckerfjällen, Sylarna-Helags, Långfjället-Rogen, översyn,

3

Förord

Rapporten utgör redovisningen av regeringsuppdraget att i samarbete med länsstyrelserna i Dalarnas, Jämtlands, Väster-bottens och NorrVäster-bottens län se över den närmare gränsdragningen för obrutna fjäll enligt 4 kap. 5 § miljöbalken. I arbetet har deltagit: Länsarkitekterna Lars Ingelström, Dalarnas län, Harry Westermark, Jämtlands län, Bo Berge, Västerbottens län samt Christer Svärd, Norrbottens län. Sten Jerdenius, Miljö- och samhällsbyggnads-departementet har följt arbetet med uppdraget.

Uppdraget har utförts i projektform med en styrgrupp bestående av Kerstin Hugne, chef för stads- och regionenheten (ordförande) Martin Hedenmo, chef för analysenheten samt Dick Larsson, vid projektstart chef för planenheten. Lars Svensson har biträtt projektet som jurist. Projektgruppen har bestått av Ann-Mari Svensson, Britt-Inger Persson och Robert Johannesson (projektledare).

Länsstyrelserna har inom ramen för uppdraget, parallellt med pågående arbetet med regionala miljö- och hushållningsprogram genomfört en översyn av tillämpningen av bestämmelserna om obrutet fjäll. Överensstämmelse mellan lagstadgad gräns, regionala planeringsunderlag och kommunernas översiktsplaner har

granskats. Befintliga exploateringar inom områdena har studerats. Rapporten är sammanställd av Robert Johannesson.

Karlskrona december 2005

Micaela Schulman

5

Innehåll

Bakgrund och läsanvisning ... 7

Sammanfattande slutsatser... 9

Behöver och kan gränserna ändras? ... 9

Boverket föreslår inga ändringar ... 9

Länsstyrelserna föreslår ändringar ... 9

Tillämpningsåtgärder är möjliga att genomföra ... 10

Underlag och planer kan förbättras ... 10

Kommuner kan ha en avvikande uppfattning ... 10

En uppdaterad digital gräns ska tas fram ... 11

Det förekommer exploateringar inom obrutet fjäll ... 11

Problembeskrivning... 13

Boverket redovisade problembilden år 2000... 13

Det var svårt att jämföra översiktsplanerna med gränsen... 13

Faktiska avvikelser var relativt vanliga ... 13

Tekniska hinder var en av orsakerna till avvikelser ... 14

Avsiktliga avvikelser förekom i planerna ... 17

Även länsstyrelsernas underlag innehöll avvikelser ... 19

Felaktiga råd lämnades av Statens Planverk... 19

Boverket föreslog föreliggande utredning... 19

Bestämmelsernas bakgrund... 20

Vägutbyggnad hotade fjällen... 20

”Väglösa vildmarksområden” pekades ut 1972 ... 21

Naturvårdsverket och Planverket tog fram ny gränsdragning ... 21

Regeringen beslutade preliminärt 1975 ... 21

Riksdagen beslutade om riktlinjerna 1977... 22

En gränsändring gjordes 1981 ... 22

Regeringen beslutade definitivt 1982 ... 22

Genom naturresurslagen tillkom nya bestämmelser... 23

Naturresurslagen blev en del av miljöbalken ... 23

Detaljerad översyn... 25

Allmänt ... 25

Tolkningen av bestämmelserna är det svåra... 26

Vissa exploateringar är möjliga, men vilka då?... 26

Gränserna — område för område ... 27

Rostu ... 29 Kebnekaise-Sjaunja ... 30 Sarek-Mavas... 31 Tärna-Vindelfjällen ... 31 Artfjället... 34 Marsfjällen-Vardofjällen... 34 Frostviken-Borgafjällen ... 34 Hotagsfjällen ... 35 Burvattnet... 35 Skäckerfjällen... 36 Sylarna-Helags ... 36 Långfjället-Rogen... 37

7

Bakgrund och läsanvisning

Delar av fjällen är avgränsade och utpekade som så kallade ”obrutna fjällområden”. Gränsen har sitt ursprung i den fysiska riksplanering-en som pågick på 70-talet. 1982 beslutade regeringriksplanering-en om driksplanering-en närmare gränsdragningen. Bestämmelser om skydd av områdena med hänsyn till natur- och kulturvärden, rennäringen och frilufts-livet infördes i naturresurslagen och återfinns idag i 4 kap. 5 § miljö-balken.

Obrutna fjällområden, 4 kap. 5 § miljöbalken. (Ur Avgränsning av obrutet fjäll — en jämförelse mellan regeringsbeslut och kommunernas översiktsplaner, Boverket, 2000.)

Boverket hade år 2000 regeringens uppdrag att jämföra redo-visningen av gränsen i de kommunala översiktsplanerna med gränsen från regeringsbeslutet 1982. Efter utredningen som visade på brister i olika avseenden lämnade verket förslag på åtgärder för att uppnå överensstämmelse. I enlighet med förslag från den utredningen gavs verket 2004 i uppdrag att tillsammans med berörda länsstyrelser se över den närmare gränsdragningen.

Uppdraget från Boverkets regleringsbrev löd:

” Boverket skall i samarbete med länsstyrelserna i Dalarnas, Jämtlands, Väster-bottens och NorrVäster-bottens län se över den närmare gränsdragningen för obrutna fjäll enligt 4 kap. 5 § miljöbalken. Arbetet skall samordnas av Boverket och kan lämpligen ske inom ramen för länsstyrelsernas uppdrag att utarbeta ett gemensamt regionalt miljö- och hushållningsprogram för fjällområdet.”

Föreliggande rapport är resultatet av det uppdraget.

Fyra diskussionsmöten har genomförts med närvaro av läns-arkitekterna och personal från planenheterna i fjällänen, Boverket och Miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet. Länsstyrelserna har inom respektive län analyserat olika aspekter på gränserna och tillämpningen av bestämmelserna. Länsvisa redovisningar lämnades till Boverket och återges i sammandrag i rapporten.

De följande avsnitten inleds med Boverkets sammanfattande slutsatser kring gränsens status och om framtida hantering av planärenden. Under rubriken Problembeskrivning beskrivs problem-bilden med utgångspunkt i slutsatserna från den föregående

utredningen. I avsnittet Bestämmelsernas bakgrund görs en historisk beskrivning av reglernas bakgrund vilken utmynnar i dagens regler och deras tolkningsstöd.

Genom översynen av gränsdragningen som denna rapport redovisar har vissa tillämpningsfrågor uppmärksammats. I avsnittet

Detaljerad översyn sammanfattas sådana frågor tillsammans med

resultaten i övrigt av länsstyrelsernas analyser. Tillämpningsfrågorna som redovisas där kommer att ligga till grund för Boverkets samlade arbete med analyser och vägledning om hushållningsfrågor och riks-intressen.

9

Sammanfattande slutsatser

Behöver och kan gränserna ändras?

Boverket föreslår inga ändringar

Boverket föreslår inte några ändringar av gränserna för obrutet fjäll (4 kap 5 §, miljöbalken). Gränsens närmare precisering är emellertid inte alltigenom oproblematisk. Ändringar av gränsen för obrutet fjäll kan endast ske genom lagändring. De gränsavsnitt där behovet av ändrad gränsdragning aktualiserats är så få att andra lösningar än lagändring bör sökas i första hand. Boverket har uppfattningen att det går att hantera problem som en besvärlig gränssträckning kan medföra. Det kan ske genom ansvarfull tillämpning av

bestämmelsernas tolkningsutrymme med de skyddade värdena som utgångspunkt.

Länsstyrelserna föreslår ändringar

Några förslag på ändrad gränsdragning har framförts av

läns-styrelserna. Det gäller två platser i Norrbotten, vid byarna Vikusjärvi inom Pessinki och Salmi och Korttolahti inom Rostu. Det handlar där främst om fritidsbebyggelse som ligger innanför gränsen för obrutet fjäll. I Västerbottens län föreslås en ändring vid en väg till Överstjuktan inom Tärna-Vindelfjällen för att möjliggöra en turist-anläggning. På sikt bedöms också en ändring behövas vid Hemavan inom samma område för att möjliggöra utökning av den alpina verksamheten. I Jämtlands län gör Länsstyrelsen bedömningen att gränsen behöver ändras vid Handöl inom Sylarna-Helags.

Ändringsförslagen hindrar inte att länsstyrelserna i grunden är positiva till bestämmelserna om obrutet fjäll. Exempelvis skriver Länsstyrelsen i Jämtlands län att de ”…anser att den gällande avgränsningen av de obrutna fjällen och miljöbalkens regler i

huvudsak är bra. Orördheten i fjällområdena har en så stor betydelse att det är motiverat att riksintresset inte kan vägas mot de flesta övriga riksintressena.”

Tillämpningsåtgärder är möjliga att genomföra

För att komma tillrätta med problem vid tillämpningen har ett behov av åtgärder identifierats. Åtgärderna bedöms vara möjliga inom ramen för nuvarande lagstiftning. Det är främst länsstyrelserna och kommunerna som behöver vidta åtgärder i den framtida

hanteringen av planärenden.

Underlag och planer kan förbättras

Oklarheter kring redovisningen av gränssträckningar i underlag och planer måste undanröjas. En fullständig överensstämmelse med den korrekta gränsen enligt regeringsbeslutet från 1982 ska därvid eftersträvas. Risken för framtida problem till följd av att det förekom-mit bristfälligt underlag som tillhandahållits av länsstyrelser och använts i kommunernas översiktsplaner kommer successivt att kunna undanröjas. Det är viktigt att länsstyrelserna i samråden om kommande planer ser till att en korrekt återgivning av gränsen sker.

Kommuner kan ha en avvikande uppfattning

För det fall enstaka kommuner för fram förslag till alternativa sträck-ningar i översiktsplanen, till exempel för att möjliggöra exploatering som annars inte skulle vara tillåten, är det viktigt att länsstyrelserna i granskningsyttrandet redogör för att justeringar av gränsen inte är möjliga utan lagändring. Vid behov bör länsstyrelserna också förklara bestämmelsernas innebörd.

Även när kommunens motiv till en avvikande uppfattning är befintlig bebyggelse bör hänvisning göras till bestämmelserna och deras förarbeten. Förarbetena beskriver bland annat på vilka premisser befintliga byggnader/anläggningar kan förekomma inom områdena och vilka möjligheter till kompletterande utbyggnad som finns.

Är motivet en önskan om ny exploatering inom områdena bör även då bestämmelserna om vilka ändamål som kan medges refereras. Det är inte möjligt att på förhand beskriva alla tänkbara anspråk som kan ställas eller om dessa anspråk är förenliga med områdets värde eller bestämmelser.

Obrutet fjäll

11

En uppdaterad digital gräns ska tas fram

Ett behov av en förnyad digitalisering har uppmärksammats i utredningen. Boverket såg det som en onödig omväg att lämna förslag om en ny digitalisering och avsåg att genomföra den

omgående. Kopior på papperskartorna till beslutet rekvirerades från Riksarkivet och en ny digital version beställdes av Metria. Vid tiden för färdigställandet av denna rapport meddelade Metria att tekniska problem uppstått. Detta arbete kommer att slutföras snarast möjligt och Boverket kommer därefter tillse att en uppdaterad digital version av gränsen görs tillgänglig. Länsstyrelsernas egna granskningar av planeringsunderlagen medför att risken för

tillämpningsproblem i avvaktan på en ny digital version inte är akut.

Det förekommer exploateringar inom obrutet fjäll

Det förekommer ett obestämt antal exploateringar inom obrutet fjäll. Redan vid gränsernas tillkomst accepterades ett visst mått av exploateringar inom områdena. Vägar, bostadshus, ekonomi-byggnader och turistanläggningar förekom i begränsad utsträckning inom områdena. Med tanke på områdenas storlek sågs det ändå som adekvat att beteckna områdena som ”orörda”. Även efter gränsens tillkomst har exploateringar, de flesta helt i linje med

betämmelsernas syften, genomförts. Såväl bebyggelse som vägar har tillkommit, liksom för övrigt också större kalhyggen.

Inom uppdragets ram har det inte varit möjligt att fastställa omfattningen av exploateringar som genomförts efter att skyddsbestämmelserna tillkom. Det är emellertid klarlagt att exploateringar som inte står i paritet med lagstiftarens intentioner finns inom de obrutna fjällen. Boverket ser emellertid inte primärt en ökad stringens i lagstiftningen som en lämplig väg att komma tillrätta med detta problem. Nyckelfaktorer för den framtida utvecklingen i den delen bedöms vara att genom ökad kunskap få acceptans, ge legitimitet och därigenom förbättra tillämpningen. Det är Boverkets förhoppning att föreliggande utredning i viss mån ska bidra till att onödiga fel i tillämpningen kan undvikas.

13

Problembeskrivning

Boverket redovisade problembilden år 2000

År 2000 redovisade Boverket ett uppdrag från regeringen att se över hur gränsdragningen av obrutet fjäll redovisades i kommunernas översiktsplaner. Verket hade också i uppdrag att vid behov föreslå åtgärder för att nå överensstämmelse.

Det var svårt att jämföra översiktsplanerna

med gränsen

Genomgången av översiktsplanerna visade på stora svårigheter att göra jämförelser med den beslutade gränsen. Boverket konstaterade att skillnaden i skala mellan beslutet från 1982 och skalan i översikts-planerna ofta var mycket stor. Det medförde att jämförelser var svåra eller rent av omöjliga att göra.

Vissa brister i översiktsplanerna försvårade också jämförelser. I några fall saknades uppgift om kartskala. I andra fall saknades redovisning av gränsen för obrutet fjäll helt.

Även underlagskartorna till regeringsbeslutet var i vissa fall av mycket låg kvalitet vilket medförde svårigheter när jämförelser mellan kartor skulle göras. Avvikande geometri, dåligt tryck och framförallt variationer i manér för gränsangivelsen var några av bristerna.

Faktiska avvikelser var relativt vanliga

För några översiktsplaner var trots allt jämförelser möjliga. Av redovisningen framgår att faktiska avvikelser var relativt vanliga. Skillnader i gränsens läge hittades inom intervallet något hundratal meter upp till en halv mil.

Någon bedömning av hur betydelsefulla avvikelserna var gjordes inte. Det ansågs att sådana bedömningar bör göras med lokal-kännedom.

Tekniska hinder var en av orsakerna till avvikelser

Att jämföra gränsen från 1982 med redovisningarna i de kommunala översiktsplanerna visade sig vara en besvärlig uppgift. Detta trots att obrutet fjäll bara fördelar sig på fjorton kommuner. Svårigheterna har främst att göra med skalan på redovisningar av gränsen. Skillnaderna mellan skalor var ibland så stora att jämförelser

svårligen lät sig göras. I något fall saknades skalangivelse medan det i några fall saknades redovisning av det obrutna fjället helt och hållet.

Skalorna i översiktsplanerna varierade mellan 1:100 000 och cirka 1:1 000 000. Regeringsbeslutet från 1982 innefattade kartor i skalorna 1:50 000, 1:100 000 eller 1:200 000. Kvaliteten på översiktsplanernas tryckta kartor var ibland av låg kvalitet. Då låg förstoring valts har landskapselement, mindre vägar och tätorter saknats.

Regeringsbeslutet redovisades på kartor av varierande, ofta mycket dålig, kvalitet. Det är emellanåt svårt att hitta referens-punkter i form av landskapselement såsom till exempel sjöar och bergsryggar.

Bestämmelsernas bakgrund 15

I Boverkets redovisning från år 2000 valdes Strömsunds kommun som exempel på att skalan i översiktsplanen var sådan att det inte var meningsfullt att göra någon jämförelse med regeringens beslut.

Illustration ur översiktsplan för Strömsunds kommun. Exemplet illustrerar att kartskala (här cirka 1:800 000) gjorde jämförelser med regeringsbeslutet (skala 1: 200 000) intill

meningslöshet gränsande svårt. (Ur Avgränsning av obrutet fjäll — en jämförelse mellan regeringsbeslut och kommunernas översiktsplaner, Boverket, 2000.)

Åre kommun fick exemplifiera både tekniska problem, och möjligen avsiktliga avvikelser. I planen förekom två skalor, 1:100 000 och 1:250 000. Kartan i den sistnämnda skalan förstorades upp för att matcha regeringsbeslutet som i det aktuella fallet hade skalan

1:100 000. Kommunens gränslinje som bestod av punkter blev då så bred att varje punkt motsvarade en diameter av cirka 800 meter.

Bestämmelsernas bakgrund 17

Avsiktliga avvikelser förekom i planerna

I några fall hade kommunen uppfattningen att gränsen borde dragits på ett annat sätt än det gällande. Kommunerna hade olika motiv för en sådan ståndpunkt. Det kunde handla om en önskan att tillse att befintlig bebyggelse eller anläggningar inte skulle ingå i ett område som betecknas ”obrutet”. I något fall rörde det sig om en önskan att möjliggöra tillkomst av ny eller kompletterande bebyggelse eller anläggning.

Jokkmokks kommun lyftes i Boverkets rapport år 2000 fram som exempel på en kommun som okritiskt redovisat Länsstyrelsens underlag i översiktsplanen. Av illustrationen nedan framgår att det medförde mindre avvikelser längs långa gränsavsnitt. Orsaken till avvikelserna var att Länsstyrelsen, därtill felaktigt vägledd av Statens planverk, gjort egna justeringar av gränsens dragning.

Illustration ur Jokkmokks kommuns översiktsplan. Kommunen redovisade det underlag Länsstyrelsen tillhandahöll. Underlaget innehöll emellertid mindre avvikelser vilka

Länsstyrelsen genomfört efter vägledning från Statens Planverk. (Ur Avgränsning av obrutet fjäll — en jämförelse mellan regeringsbeslut och kommunernas översiktsplaner, Boverket, 2000.)

I Åre kommun förekom avvikelser som inte behandlades i vare sig planbeskrivningen eller i Länsstyrelsens granskningsyttrande. Kiruna kommun hade redovisat en annan sträckning än den gällande. Kommunen gjorde det för att byn Salmi inte skulle ligga inom obrutet fjäll. Kommunen ansåg också att det borde vara möjligt att bygga en väg, Talmavägen, inom obrutet fjäll. Länsstyrelsen uppmärksammade båda felaktigheterna i granskningsyttrandet.

Bestämmelsernas bakgrund 19

Även länsstyrelsernas underlag innehöll avvikelser

Boverket utvärderade också länsstyrelsernas redovisningar av gränsen till kommunerna. Länsstyrelsernas underlag värderades mot regeringens beslut på samma sätt som gjordes med översikts-planerna. Även i den analysen påträffades avvikelser. Det konstate-rades att det mot den bakgrunden var rimligt att också hitta avvikel-ser i kommunernas planer.

Felaktiga råd lämnades av Statens Planverk

1986 lämnade Boverkets föregångare Statens Planverk råd till länsstyrelserna om preciseringen av områden med geografiska bestämmelser. Felaktigheter i dessa råd bedömdes vara en bidragande orsak till bristerna i länsstyrelsernas redovisningar. Planverket öppnade genom sin vägledning för missförståndet att gränsjusteringar var tillåtna.

Boverket föreslog föreliggande utredning

Boverket föreslog att regeringen skulle uppdra åt länsstyrelserna och Boverket gemensamt att genomföra en översyn av gränsdragningen. Den översynen skulle bland annat ha till syfte att skapa förutsätt-ningar för en korrekt och enhetlig tillämpning av bestämmelserna om obrutet fjäll. Regeringen beslutade i linje med förslaget att ge Boverket och länsstyrelserna ett motsvarande uppdrag.

Bestämmelsernas bakgrund

En medvetenhet om den svenska fjällvärldens stora betydelse som natur- och kulturmiljö har funnits mycket länge. Vid tiden för förra sekelskiftet började nationalparker inrättas för att skydda och bevara de naturområden som sågs som de mest värdefulla. Sveriges och Europas första nationalparker inrättades 1909 och bland dem var till exempel Abisko, Stora Sjöfallet och Sarek. Den tjugoåttonde och senast inrättade parken var Fulufjället i Älvdalens kommun.

Väglösa områden 1955,-65, -75 och längst till höger vid utbyggnad enligt då aktuella förslag. (Ur prop. 1977/78:31, Riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vissa s.k. obrutna

fjällområden.)

Bestämmelsernas bakgrund 21

”Väglösa vildmarksområden” pekades ut 1972

Nationalparker och reservat bedömdes inte vara rätt instrument för att klara kombinationen av bevarande och lokal samhällsutveckling.

1972 antog riksdagen riktlinjer för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar. Sju områden kallades ”väglösa vildmarksområden”. Områdena avgränsades genom att en zon, motsvarande en halv dagsetapps vandring från väg, vilket antogs vara 8 kilometer, lämnades utanför. Ytan skulle vara minst 1000 km2

. I dessa väglösa områden fick enligt riktlinjerna inte tyngre

exploatering, till exempel vägbyggen och vattenkraftsutbyggnad, ske. De sju områdena var Pessinki, Råsto-Tsåktso, Kebnekaise, Sarek-Pite, Tärna-Graddis, Sylarna-Helags och Rogen. I Pessinki och Rogen tilläts inte heller skogsbruk.

Naturvårdsverket och Planverket tog

fram ny gränsdragning

1973 gavs Naturvårdsverket och Planverket i uppdrag att lämna förslag till närmare gränsdragning. Uppdraget skulle redovisas efter hörande av berörda länsstyrelser och kommuner. I ett preliminärt förslag redovisades 14 väglösa områden som benämndes ”obrutna fjällområden”. Några jämförelsevis mindre områden hade då tillkommit i främst Västerbottens och Jämtlands län, Artfjället, Ransaren, Frostviken, Hotagen, Burvattnet och Skäckerfjällen. Verken valde att ta med områden ner till en storlek av 500 km2

. Även Muddus i Norrbottens län ingick men togs i ett senare skede bort med motiveringen att området redan hade tillräckligt starkt skydd.

Regeringen beslutade preliminärt 1975

Parallellt med utpekandet av obrutna fjäll hade program tagits fram av kommuner och länsstyrelser för att fullfölja riktlinjerna för hus-hållning med mark och vatten. Regeringen tog ställning till pro-grammen 1975 och föreskrev att planläggning för bebyggelse och anläggningar skulle undvikas i de obrutna fjällområdena i avvaktan på statens ställningstagande om avgränsningen. Hösten 1975 redo-visades Planverkets och Naturvårdsverkets slutliga förslag till av-gränsning. Verken menade att förbud mot tyngre exploateringar inom de obrutna fjällområdena var onödigt eftersom sådana exploateringar skulle förutsätta planprövning. Däremot ansågs att mer ingående kommunal planering i första hand borde riktas mot de vägnära zonerna utanför de obrutna fjällområdena.

Riksdagen beslutade om riktlinjerna 1977

I prop. 1977/78:31 om riktlinjer i den fysiska riksplaneringen för vissa så kallade obrutna fjällområden föreslogs inga lagändringar. Propositionen föreslog som en riktlinje i den fysiska riksplaneringen att anläggande av bland annat vägar, vattenkraftstationer och gruvor eller ett intensivt skogsbruk inte bör komma i fråga i områdena. Propositionen innehåller utförliga resonemang om bland annat de värden och hotbilder som föranledde riktlinjerna. Riksdagen beslutade om riktlinjerna i enlighet med propositionen (CU 1977/78:8, rskr 1977/78:99).

En gränsändring gjordes 1981

I prop. 1980/81:71 behandlas bland annat riktlinjer för skogsbruket och skogsbilvägar i områdena. När det gäller gränsdragning be-handlades tre områden, Kebnekaise (senare benämnt Kebnekaise-Sjaunja), Sarek-Pite (senare Sarek-Mavas), och Tärna-Graddis (senare Tärna-Vindelfjällen). Mellan områdena Kebnekaise-Sjaunja och Sarek-Mavas lämnades en korridor omkring vägen till Ritsem. Något ställningstagande för att öppna vägen för allmän trafik gjordes emellertid inte. Inom Tärna-Vindelfjällen beslutades att inte ändra avgränsningen av området till förmån för en föreslagen

vägsträckning mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs.

Regeringen beslutade definitivt 1982

Regeringen beslutade om den närmare avgränsningen av de obrutna fjällområdena den 29 april 1982. Det är detta beslut som alltjämt definierar gränserna för ”obrutet fjäll”. I beslutet gavs några av områdena också nya benämningar.

Bestämmelsernas bakgrund 23

Regeringens beslut föregicks av en omfattande remisshantering med länsstyrelserna som ansvariga för att ta fram en mer noggrann gränsdragning än den översiktliga redovisning som tidigare före-kommit. En total samsyn kan dock inte sägas ha förelegat. Norr-bottens län avstod helt från att precisera gränsen. Skälen till detta förefaller främst ha varit en oro för den hämmande verkan ett kommande beslut om gränsdragning skulle kunna få för näringslivet och samhällsutvecklingen. Att Norrbottens län avstod från att göra en närmare precisering av gränsdragningen ansåg bland andra Plan-verket vara oacceptabelt. Regeringens lösning blev att för Norrbotten helt enkelt fastställa den opreciserade gränsen såsom precis.

Genom naturresurslagen tillkom nya bestämmelser

I förarbetena (prop. 1985/86:3) till lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser mm, NRL, anges skälen till att områdena bedöms behöva skyddas i lagen. Det konstateras att stora delar av fjällvärlden tagits i anspråk för vägar, mineralutvinning, vattenkraftsutbyggnad och turistanläggningar. Tidigare sammanhängande områden har därigenom delats upp vilket skadat djurlivet, renskötseln och fjällvandringsturismen. Enligt förslaget i lagrådsremissen skulle bebyggelse och anläggningar inte få komma tillstånd annat än för rennäringens, den vetenskapliga forskningens och det rörliga friluftslivets behov. Emellertid uppdagades att bofast befolkning förekom inom områdena, till exempel på så kallade fjällägenheter. Därför tillkom även rätt till bebyggelse och anläggningar för den bofasta befolkningen. I propositionen sägs också att

fritidsbebyggelse bör undvikas i områden som ligger i anslutning till obrutna fjällområden.

Naturresurslagen blev en del av miljöbalken

När bestämmelserna i naturresurslagen fördes över till miljöbalken gjordes det utan sakliga förändringar varför förarbetena till

naturresurslagen och regeringsbeslutet från 1982 får anses gälla som tolkningsgrund vad gäller gränsdragningen.

Idag återfinns bestämmelserna om ”obrutet fjäll” i 4 kap. 5 §, miljöbalken (nyckelord understrukna) och lyder:

5 § Inom fjällområdena Långfjället-Rogen, Sylarna-Helags,

Skäckerfjällen, Burvattnet, Hotagsfjällen, Frostviken-Borgafjällen, Marsfjällen-Vardofjällen, Artfjället, Tärna-Vindelfjällen, Sarek-Mavas, Kebnekaise-Sjaunja, Rostu och Pessinki får bebyggelse och anläggningar komma till stånd endast om det behövs för rennäringen, den bofasta befolkningen, den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet. Andra åtgärder inom områdena får vidtas endast om det kan ske utan att områdenas karaktär påverkas.

Genom 4 kap 1 § framgår att områdena är av riksintresse och att bland annat utvecklingen av befintliga tätorter eller det lokala näringslivet inte ska hindras av obrutet fjäll. Den lyder:

1 § De områden som anges i 2-8 §§ är, med hänsyn till de natur- och

kulturvärden som finns i områdena, i sin helhet av riksintresse. Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd endast om

1. det inte möter något hinder enligt 2-8 §§ och

2. det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden.

Bestämmelserna i första stycket 2 och i 2-6 §§ utgör inte hinder för utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller för utförandet av anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns särskilda skäl utgör bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar för utvinning av sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i 3 kap. 7 § andra stycket. Lag (2001:437).

25

Detaljerad översyn

Boverket arbetar kontinuerligt med uppsikt över miljöbalkens hushållningsbestämmelser. Det är naturligt att frågor som rör bestämmelserna om obrutet fjäll sätts in i ett vidare sammanhang med resten av hushållningsbestämmelserna. Boverket redovisar därför inte någon slutsats beträffande lämplig förändring av

bestämmelserna i denna rapport. Under avsnittet Sammanfattande

slutsatser framgår emellertid att förändringar som har att göra med

gränsrelaterad tillämpning bedöms önskvärd.

Nedan redogörs för idéer och förslag från länsstyrelserna som också kan utgöra inspel i den fortsatta utvecklingen av frågan. Under rubriken Allmänt återfinns förslag som har bäring på

bestämmelserna om obrutet fjäll som sådana. Frågor om gräns-dragning sorteras in under respektive berört fjällområde.

Allmänt

Bestämmelserna om riksintresset obrutet fjäll utgör exempel på ett starkt och tydligt statligt intresse. Av PBL framgår att det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark- och vatten. När riksintressen ska hanteras i kommunal planering blir det tydligt att kommunen till stor del saknar rådighet över många gånger avsevärda arealer mark och vatten. I redovisningar som

läns-styrelserna lämnat inom uppdraget har det mot bakgrund av detta framförts förslag för att mildra den konflikt som förhållandet utgör. Förslag till lösningar har skisserats där dagens strikta gräns och bestämmelser för det obrutna fjället ersätts av ett system som i högre grad överensstämmer med vad som gäller för övriga riksintressen. Härvid förutsätts kommunernas erkännande av statliga intressen, och en aktiv tillsyn av länsstyrelserna, för det fall intressekonflikter aktualiseras. Från länsstyrelserna framförs emellertid också

önskemål om en mer utvecklad hantering av frågan, inom och nära riksintresset obrutet fjäll, i kommunernas översiktsplaner.

Tolkningen av bestämmelserna är det svåra

Länsstyrelserna uppfattar som regel att problem med gränsdrag-ningen är sällsynta jämfört med problem med tolkgränsdrag-ningen av bestämmelsen som sådan. Relativt stora avvikelser förekommer i tolkningen av innebörden av undantagsregeln i 4 kap 1 § miljö-balken. Oklarheten rör vad det de facto innebär att bestämmelserna inte utgör hinder för utvecklingen av befintliga tätorter och det lokala näringslivet. Länsstyrelserna gör också bedömningen att tolkningsstödet till 4 kap 5 § i förarbetena till miljöbalken och naturresurslagen är för svagt. Det gör att osäkerhet råder om vilka undantag som är möjliga genom att bebyggelse och anläggningar som behövs för rennäringen, den bofasta befolkningen, den vetenskapliga forskningen och det rörliga friluftslivet får komma tillstånd.

Vissa exploateringar är möjliga, men vilka då?

Enligt egen uppfattning gör länsstyrelserna i praktiken en sträng tolkning. Synpunkten att bestämmelserna stärker bevarandet av attraktionskraften i områdena har förts fram. En frågeställning har emellertid förts fram om att bestämmelserna skulle kunna inrymma den bofasta befolkningens intresse av mindre turistanläggningar, vilka alltså skulle vara tillåtna att uppföra inom obrutet fjäll. I andra änden av tolkningsutrymmet ställs frågan om mindre komplement-byggnader till befintlig fritidsbebyggelse är tillåtliga. Oavsett om sträng eller liberal syn på bestämmelsernas tolkningsutrymme anläggs, framförs önskemål om klarlägganden från lagstiftaren.

En variant på frågeställningen om turistanläggningar aktualiseras när det rör sig om befintlig verksamhet för turism eller annat, utanför men nära gränsen för obrutet fjäll. Ett förslag till tolkning av bestämmelserna som förts fram av länsstyrelserna går då ut på att verksamheten bör tillåtas växa vidare in i området eftersom det rör sig om utveckling av det lokala näringslivet. Den tolkningen inne-fattar att bestämmelserna inte avsåg att hindra en sådan utveckling. I det fallet ligger alltså gränsen kvar och verksamheten tillåts

expandera.

Detaljerad översyn 27

Dessutom framförs synpunkten att bestämmelserna inte fungerar väl när det gäller att skydda områdenas värden mot tillkommande exploateringar i områdenas omgivningar.

Gränserna — område för område

Här följer en redovisning av gränsdragningsfrågor för respektive område. Utgångspunkten för redovisningen är regeringsbeslutet 1982 och länsstyrelsernas redovisningar.

Länsstyrelsen i Norrbotten ansåg inför regeringens beslut 1982 att det inte var möjligt att göra närmare avgränsningar av gränserna för obrutet fjäll med utgångspunkt i de av regeringen angivna

kriterierna för avgränsningen. Planverket, Naturvårdsverket, Lant-bruksstyrelsen med flera ansåg inte att Länsstyrelsens beslut att avstå precisering var godtagbart. Regeringen accepterade emellertid detta med hänvisning till speciella förhållanden i fråga om terräng mm i Norrbotten. I avsaknad av underlagsmaterial fastställdes den tidigare gränsen med vissa undantag.

Gränserna inom Norrbottens län fastställdes i regeringsbeslutet 1982 utifrån en förminskad version av den topografiska kartan i skalan 1:200 000. Övriga kartor var i skalan 1:100 000 och för Långfjället 1:50 000. När gränsen ska återges i planeringsunderlag och planer är det av tekniska skäl lämpligt att inte avvika för mycket från dessa skalor eftersom det ger en del oönskade effekter. Det kan handla om att gränsen förefaller mer precis än vad som är fallet. På grund av avvikande geometri kan gränsen också återges förskjutet, i förhållande till originalet, i en för hög förstoring.

Pessinki

Pessinki är ett av två obrutna fjällområden som inte gränsar till Norges gräns och fjällvärld. Det ligger i Kiruna kommuns östliga del.

För Pessinki gjordes inte några undantag i samband med regeringens beslut 1982. Området behöll också benämningen Pessinki.

I Vikusjärvi förordar kommunen en dragning av gränsen som är densamma som den tolkning av gränsen Länsstyrelsen gjorde 1986. Byn Vikusjärvi ligger delvis inom Pessinki-området men skulle med kommunens och Länsstyrelsens dåvarande tolkning komma att ligga utanför området.

Länsstyrelsen delar kommunens uppfattning att gränsen bör ändras.

Detaljerad översyn 29

Rostu

Rostu utgör Sveriges nordspets och det ligger följaktligen i Kiruna kommun, Norrbottens län.

Några undantag gjordes inte för Rostu i samband med regerings beslut 1982. Den tidigare benämningen Rostu-Tsåktso ersattes med Rostu. Förslag som Rostu-Treriksröset, Råsto-Pältsa och Pältsa-Tsåktso avfärdades därmed.

Vid Torneträsks östra ände anser kommunen att gränsen bör dras så att bebyggelse (främst fritidsbebyggelse) i byarna Salmi och Korttolahti hamnar utanför gränsen. Byarna ligger till skillnad från de näraliggande byarna Laimoviken, Kattavuoma och Latteluokta inom Rostu-områdets avgränsning. De berörda byarna är samman-bundna med väg. Även vid Latteluokta anses en mindre ändring av gränsen vara lämplig.

Länsstyrelsen delar kommunens uppfattning att gränsen bör ändras.

Bild 8. Länsstyrelsens i Norrbottens län förslag till ändrad gränsdragning vid byarna Korttolahti och Salmi. (Länsstyrelsen i Norrbottens län, 2005)

En väg till Pultusjärvi, centralt i Raketskjutfältet, slutar cirka 100 meter in i området. Vägen till Salmi, öster om Torneträsk, går på en sträcka av cirka 10 km inom obrutet fjäll. Båda dessa vägar fanns vid gränsens tillkomst.

En skogsbilväg, söder om sjön Vittangijärvi i områdets södra del, har tillkommit efter det att gränsen inrättades. Vid sjön Rostujaure finns uthyrningsstugor.

I övrigt redovisar Länsstyrelsen inga uppgifter om annat än tillåtlig bebyggelse i området.

Kebnekaise-Sjaunja

I Kiruna och Gällivare kommuner, Norrbottens län ligger det enorma obrutna fjällområdet som givits beteckningen Kebnekaise-Sjaunja. Området gränsar till Sarek-Mavas och dessa två områden är tillsammans utan konkurrens landets största obrutna fjällområde.

Gränsen ändrades av Riksdagen efter förslag från regeringen i februari 1981. prop. 1980/81:71, CU 14, rskr 155. En vägkorridor lämnades öppen upp till Ritsem mellan Sarek-Mavas och

Kebnekaise-Sjaunja. Även kraftledningen utmed vägen lämnades utanför området.

På förslag från Länsstyrelsen bytte området genom regeringens beslut 1982 benämning från Kebnekaise till Kebnekaise-Sjaunja.

I Gällivare kommuns översiktsplan från 1991 finns ingen redo-visning av gränsen för obrutet fjäll. Kommunen ansåg emellertid att vägkorridoren mellan Kebnekaise-Sjaunja och Sarek-Mavas borde förlängas genom obrutet fjäll för en önskad vägförbindelse från Ritsem, längs den befintliga bruksvägen till Sitasjaure och vidare mot Norge. Länsstyrelsen tillstyrkte inte ändringen i sitt gransk-ningsyttrande över planen. Från Norge går en äldre väg cirka 8-9 km på svenskt territorium intill Sitasjaures norra strand.

Från vägen västerut (Sjöfallsleden) går två gamla bruksvägar, cirka sex resp. tolv kilometer, in i området.

I Björkliden finns skidliftar som delvis ligger innanför gränsen. Väster om Nikkaluokta ligger en liten gammal turistanläggning (servering mm) innanför gränsen. En föreslagen detaljplan för utvidgning av turistanläggningen med uthyrningsstugor har

Detaljerad översyn 31

Sarek-Mavas

Sarek-Mavas utgör tillsammans med Kebnekaise-Sjaunja det största obrutna fjällområdet i landet. Det ligger inom Jokkmokks och Arjeplogs kommuner i Norrbottens län.

Gränsen ändrades av Riksdagen efter förslag från regeringen i februari 1981. prop. 1980/81:71, CU 14, rskr 155. En vägkorridor lämnades öppen upp till Ritsem mellan Sarek-Mavas och Kebne-kaise-Sjaunja. Även kraftledningen utmed vägen lämnades utanför området.

1982 fastställdes gränsen, på förslag från Länsstyrelsen, att löpa i Akkajaure.

Lantmäteriverkets förslag till benämning, Sarek-Padjelanta, fick stå tillbaka för Länsstyrelsens Sarek-Mavas.

I Jokkmokks kommun pågår arbete med en ny översiktsplan. Den nya planen kommer att innehålla en korrekt återgivning av gränsen. Kommunen ställer i översiktsplanen inga anspråk på att ändra gränsen.

Arjeplogs kommun har en översiktsplan från 2002 med korrekt återgivning av gränsen. Vissa formuleringar av vad som bör vara möjligt inom området antyder att oklarhet råder om hur stort tolkningsutrymmet är beträffande exploateringar inom obrutet fjäll.

En cirka tre kilometer lång bruksväg över dammarna vid Suorva fanns när gränsen drogs. En cirka fyra kilometer lång väg till ett ren-slakteri norr om Tjärnberg i områdets södra del verkar ha föregåtts av en mindre väg vid gränsens tillkomst.

Till åretruntbosättningen i Vuonatjviken vid sjön Riebnes har en fyrhjulingsväg uppförts efter Länsstyrelsens medgivande.

Vid Västerfjäll har ett tiotal fritidshus byggts efter Länsstyrelsens medgivande.

Inom Sarek-Mavas finns relativt många bebyggelsegrupper med åtminstone delvis fritidshus. Det finns också mindre turiststationer i området.

Tärna-Vindelfjällen

Tärna-Vindelfjällen delas av tre kommuner i två län. Det är Arjeplogs kommun i Norrbottens län, Sorsele och Storumans kommuner i Västerbottens län.

En fråga om att ändra gränsen på grund av ett förslag om väg mellan Norra Fjällnäs och Ammarnäs behandlades av regeringen i prop. 1980/81:71. Efter förslag från regeringen beslutade Riksdagen att inte ändra gränsen (CU 14, rskr 155).

Arjeplogs kommuns förslag till avgränsning innebar att ett område skulle undantas till förmån för Laisvallgruvans utvidgning.

Länsstyrelsen tillstyrkte med förbehållet att om regeringen bedömde att ändringen inte gick att göra utan Riksdagsbeslut skulle en mindre inskränkning göras. Denna mindre inskränkning hade sitt ursprung i ett förslag från Länsstyrelsen som lämnades till regeringen 1975. Regeringen fastställde 1982 gränsen i enlighet med det förslaget. Ändringen ansågs behövlig för att gruvans brytningsområde skulle

komma att ligga utanför det obrutna fjällområdet. Regeringen erinrade om att prospektering alltjämt skulle vara möjlig inom det obrutna fjällområdet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uppmärksammade inför regeringens beslut 1982 markanspråk för rekreationsanläggningar vid Ammarnäs och Hemavan. Anpassningar av gränsen bedömdes erfordras till förmån för turismen i dessa orter. Storumans kommun ansåg inte att så omfattande inskränkningar i området som

Länsstyrelsen föreslagit erfordrades vid Hemavan. Kommunen lämnade ett alternativt förslag (upprättat i samråd med

Länsstyrelsen) som godtogs av regeringen. Länsstyrelsens förslag beträffande Ammarnäs godtogs.

Ett förslag från Länsstyrelsen i Västerbottens län, tillstyrkt av Sorsele kommun, om att inskränka området mellan Fjosoken och Storvindeln till förmån för skogsbruket avslogs 1982 med erinran om riktlinjerna för markanvändning i obrutna fjällområden beträffande möjligheterna att bedriva skogsbruk (prop. 1977/78:31, CU 1977/ 78:8). Ett förslag, utan motivering, om att flytta in gränsen med en till två kilometer vid sträckan Oltokjaure – Övre Boksjön avslogs också.

En stor mängd förslag till benämning av området fördes fram, till exempel Tärna-Nasa, Vindel-Laisfjällen och Tärna-Jäkkvik.

Regeringen beslutade att ändra det som då kallades Tärna-Graddis till det av Storumans kommun föreslagna Tärna-Vindelfjällen.

Arjeplogs kommun har en översiktsplan från 2002 med korrekt återgivning av gränsen. Vissa formuleringar av vad som bör vara möjligt inom området antyder att oklarhet råder om hur stort tolk-ningsutrymmet är beträffande exploateringar inom obrutet fjäll.

I Arjeplogs del av området bedömer Länsstyrelsen att det helt saknas vägar och bebyggelse som skulle kunna vara otillåtna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uppger att återgivningen av gränsen behöver ses över i kommande revideringar av översikts-planen för länets fyra fjällkommuner, däribland Sorsele och

Storuman. För Storumans del uppger Länsstyrelsen att kartredovis-ningen är mer exakt än det regionala underlaget. I text sägs att skyddet av obrutet fjäll är säkerställt genom reservatsbildning. Gränserna sammanfaller emellertid inte vilket föranleder justering.

Detaljerad översyn 33

verksamhet som angelägen för att bredda förutsättningarna för en hållbar utveckling av kommunens näringsliv. Kommunen menar att detta är rimligt med tanke på att 60 procent av kommunens areal består av mark vars nyttjande begränsas av statliga restriktioner. Länsstyrelsen i Västerbottens län delar den uppfattningen och menar att vägen bör kunna undantas från obrutet fjäll.

Illustration från Länsstyrelsens i Västerbotten redovisning av befintliga vägar och anläggningar inom länets obrutna fjällområden, Enskild väg, Fjällsjönäs—Överstjuktan. (Länsstyrelsen i Västerbottens län, 2005)

Vid Hemavan bedömer Länsstyrelsen att det på sikt kan finnas behov att justera gränsen för att möjliggöra expansion av den alpina verksamheten.

Artfjället

Artfjället är ett relativt litet område söder om Tärna-Vindelfjällen. Det ligger i Storumans kommun, Västerbottens län.

Länsstyrelsens förslag till avgränsning av området inför regering-ens beslut godtogs. Några förslag till annan benämning än Artfjället framfördes inte.

Länsstyrelsen anger att kartredovisningen i Storumans kommuns översiktsplan är mer exakt än det regionala underlaget. I text sägs att skyddet av obrutet fjäll är säkerställt genom reservatsbildning. Gränserna sammanfaller emellertid inte vilket föranleder justering. Artfjället är inte skadat av vägar och kraftledningar.

Marsfjällen-Vardofjällen

Hela Marsfjällen-Vardofjällen ryms inom Vilhelmina kommun i Västerbottens län.

Länsstyrelsen föreslog inför regeringsbeslutet 1982 att inskränk-ningar i området skulle göras till förmån för Stekenjokks statsgruve-fält (vilket också berör Frostviken-Borgafjällen). Länsstyrelsen föreslog emellertid inte någon ändring till förmån för Remdaler statsgruvefält. Regeringen godtog förslagen. Regeringen godtog också Länsstyrelsens förslag om vissa anpassningar av gränsen. Gränsen följer därmed Ransarån fram till vandringsleden mellan Tjåkkelestugorna och den av Riksdagen tidigare beslutade gränsen. Terränganpassning gjordes också av den västra gränsen vid

Ransarån och Gikasjön. Vid Fatmomakkeviken gjordes en anpass-ning så att gränsen placerades mellan privat mark och kronomark. Marslidens by exkluderades ur området genom att gränsen drogs mellan enskild mark och kronomark. Mellan Gryttsjö och Eriksberg drogs gränsen tre kilometer norr om vägen.

På Lantmäteriverkets förslag ändrades benämningen Ransaren till Marsfjällen-Vardofjällen.

Länsstyrelsen uppger att återgivningen av gränsen behöver ses över i kommande revideringar av översiktsplanen för länets fyra fjällkommuner, däribland Vilhelmina. Kommunen saknar kartredo-visning av gränsen. Värdebeskrivningen behöver ses över.

Detaljerad översyn 35

i Västerbottens län) däremot inskränkningar så att dessa inte skulle ingå i området. Regeringen godtog dessa förslag.

Vid Lilla och Stora Blåsjön ansåg Strömsunds kommun att gränsen borde dragits längre österut för att ett fritidshusområde vid Ullersjöns strand skulle komma att ligga utanför området.

Regeringen bibehöll dock Länsstyrelsens förslag till avgränsning. På Lantmäteriverkets förslag ändrades benämningen Frostviken till Frostviken-Borgafjällen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län uppger att återgivningen av gränsen behöver ses över i kommande revideringar av översikts-planen för länets fyra fjällkommuner, däribland Vilhelmina och Dorotea. Värdebeskrivningen behöver ses över i båda kommunerna.

I Stömsunds kommuns översiktsplan är gränsen schematiskt redo-visad. Länsstyrelsen bedömer att det inte inneburit några konflikter.

En bit av den nordligaste delen av området, i Vilhelmina kommun skärs av genom en kraftledning.

Inom Frostviken-Borgafjällen finns flera fjällägenheter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser inte att det finns något behov av justering av gränsen.

Hotagsfjällen

Hotagsfjällen ligger i Krokoms kommuns, Jämtlands län, nordligaste del.

Förslag som framfördes inför regerings beslut om avgränsning 1982 om att minska området till förmån för skogsbruk och på grund av mineralfyndigheter avslogs. Länsstyrelsens förslag till avgräns-ning som i huvudsak sammanföll med den som Riksdagen tidigare beslutat godtogs av Regeringen.

På Lantmäteriverkets förslag ändrades benämningen Hotagen till Hotagsfjällen.

I Krokoms kommun redovisas gränsen och Länsstyrelsen bedömer inte att det finns något behov av att ändra

gränsdragningen.

Till Samevistet Lobbertjärn och fjällägenheten Almdalen går förstärkta fyrhjulingsleder.

Burvattnet

Burvattnet ligger på gränsen mellan Krokom och Åre kommuner i Jämtlands län.

I enlighet med Länsstyrelsens förslag minskades området 1982 med 30 kvadratkilometer mellan Lillstensjöarna och Klockansex-klumpen. Området ansågs vara påverkat av vattenkraftutbyggnad och prospekteringsverksamhet.

Ett förslag om att inskränka området i nordväst och öster till förmån för ett produktivt skogsbruk avslogs med erinran om riktlinjernas reglering av skogsbruk i områdena.

Ett förslag om att benämna området Offerdalsfjällen ledde inte till att benämningen ändrades. Burvattnet kvarstod därmed för

Straxt söder om området östra del, vid Lilljuthatten, har Bergstaten nyligen beviljat ett undersökningstillstånd för en uranfyndighet.

I Krokoms kommuns översiktsplan redovisas gränsen och Länsstyrelsen bedömer inte att gränsen behöver ändras.

Skäckerfjällen

Hela Skäckerfjällen ryms inom Åre kommun, Jämtlands län.

På Länsstyrelsens förslag ändrades 1982 gränsen i områdets östra del en dryg kilometer åt väster längs en sju kilometer lång sträcka. Naturvårdsverket motsatte sig detta men regeringen beslutade i enlighet med Länsstyrelsens förslag med motiveringen att det var en lämplig anpassning till terrängförhållanden. Områdets benämning var oomstridd.

I Åre kommuns översiktsplan redovisas området schematiskt. Utanför området, vid Gråsjön, har regeringen 2005 beslutat om tillåtlighet (miljöbalken 17 kap.) för en mindre vindkraftpark. Länsstyrelsen och miljöprövningsdelegationen bedömde att vindkraftparken, som blir synlig inom cirka 10 procent av området, skulle påverka detsamma negativt. Länsstyrelsen bedömer trots det inte att det för närvarande finns ett behov av att ändra gränsen.

Sylarna-Helags

Sylarna-Helags ligger inom Åre, Berg och Härjedalens kommuner, samtliga inom Jämtlands län.

Vid tillfället för regeringens beslut gjordes en mindre indragning av den tidigare gränsen vid Husvålen till förmån för framtida lift-utbyggnad. Ett förslag om att undanta Storulvåns fjällstation och vägen dit från området avslogs och fjällstationen och vägen kom att ligga inom Sylarna-Helags. Förslag om indragningar vid Vallbo-Vålå-dalsområdet och ett område med mineralfyndigheter nordväst om Ljungdalen avslogs också.

Flera alternativa namnförslag som till exempel Helags-Oviksfjällen och Helagsfjället fördes fram men Sylarna-Helags kvarstod som benämning på området.

Inom området ligger välkända fjällstationer och stugor vid Blå-hammaren, Sylarna, Helags, Gåsen, Stensdalen, Lunndörren,

Vålå-Detaljerad översyn 37

Långfjället-Rogen

Långfjället-Rogen är landets mest sydligt belägna obrutna

fjällområde. Området delas av Härjedalens kommun i Jämtland och Älvdalen i Dalarnas län.

Vid arbetet med precisering av gränsen inför regeringsbeslutet 1982 föreslog Länsstyrelsen i Jämtlands län att området skulle sammanfalla med gränsen för naturreservatet Rogen och så beslutade också Regeringen.

Länsstyrelsen i dåvarande Kopparbergs län föreslog att gränsen skulle följa gränsen för Långfjällets naturreservat. Planverket före-slog några mindre indragningar längs Långfjället till förmån för utbyggnad av liftar. Länsstyrelsen avstyrkte och gränsen fastställdes att sammanfalla med reservatets gräns. Vid Juttulslättaområdet i öster beslutades att gränsen skulle följa den som riksdagen tidigare beslutat om. I beslutet sägs att det bör övervägas om en utvidgning av området bör ske när den då aktuella frågan om utvidgning av reservatet med Juttulslättaområdet avgjorts.

Originalkartan var för Rogen i skala 1:100 000 och för Långfjället 1:50 000.

Området kallades innan 1982 endast Rogenområdet men gavs benämningen Långfjället-Rogen.

Härjedalens kommun har en aktuell översiktsplan som återger områdets gräns korrekt. Länsstyrelsen i Jämtlands län ser inget behov av ändrad gränsdragning.

Länsstyrelsen i Dalarnas län har gjort en noggrann genomgång av bebyggelse i den södra delen av området, Långfjällsområdet i Älvdalens kommun. De fann bebyggelse av olika slag på drygt 30 platser. Det rör sig om stugor och mindre grupper med

fäbodbebyggelse. I Gröveldalens östra del förkommer delar av en äldre stugby och ett liftområde i områdets ytterkant.

I Älvdalens kommuns översiktsplan har senare mindre förskjut-ningar av gränsen skett på 5-6 ställen. Dessutom har en medveten avvikelse gjorts i en äldre fördjupning av översiktsplanen. En dryg kilometer längs Gröveldalens östra sluttning har gränsen parallell-förskjutits in i området en dryg kilometer (se illustrationen nedan). Avvikelsen beror på en önskan att möjliggöra fler liftar i området. Länsstyrelsen har vidhållit den korrekta gränsen i gransknings-yttrandet. I det berörda avsnittet sammanfaller gränsen för obrutet fjäll med gräns för naturreservat och Natura 2000-område. Läns-styrelsen anser alltämt att det inte är lämpligt att ändra gränsen för obrutet fjäll trots att det är kommunens uppfattning att så bör ske.

Box 534, 371 23 Karlskrona

Tel: 0455-35 30 00. Fax: 0455-35 31 00 www.boverket.se

”Obrutna fjäll- översyn av gränsdragningen” är svaret på ett regerings-uppdrag att se över den närmare gränsdragningen för ”Europas sista vildmarker”.

Arbetet har utförts i samarbete med ”fjällänstyrelserna”. Det vill säga länsstyrelserna i Dalarnas-, Jämtlands-, Västerbottens- och Norrbottens län.

Boverket konstaterar att nuvarande gräns för obrutet fjäll bör behållas. Underlagsrapporter från berörda länsstyrelser visar dock på vissa oklar-heter när det gäller tillämpningen av bestämmelserna. Rapporten kan bidra till en mer enhetligt tillämpning av bestämmelserna i framtiden.

Rapporten ger en ingående beskrivning av gränsens ursprung från den fysiska riksplaneringen på 1970-talet fram till 4 kapitlet 5 paragrafen i miljöbalken.