på
svenska
dialekter!
Cd med utskrifter och översättningar
Lyssna
på svenska
dialekter!
r rA ' . _ • • • g'. •.., i.> 1= .- 1 1.0 •••.. h1-2. 7 •-•ji , J 7 . 1..1 -r. , i -• lL _ ••- 'Il- - .J. I .. ..•• l' • , " ' ji, -g. ,. ,,3,t ."•'• .. - . ' .: M L.. - • 7,1 I.LI 7- '. 1.V.-• - J J i 07. --r
Lyssna
på
svenska
dialekter!
Cd med utskrifter och
översättningar
utgiven av
Språk- och folkminnesinstitutet
genom Eva Thelin
ABSTRACT
The CD Listen to Swedish Dialects! (Lyssna på svenska dialekter!)
contains 29 samples, carefully selected from the collections of dialect recordings kept at the Institute for Dialectology, Onomastics and Folklore Research. These collections comprise more than fifteen thousand hours of recordings, the oldest ones dating from around 1900.
Each province in Sweden is represented by one or two samples, selected on the basis of several different factors. The most important consideration has been that salient dialect features of the province in question should be present, but other aspects such as content and technical quality have also been taken into account.
In this booklet you will find transcripts of the samples and trans-lations into standard Swedish. The transcripts have been prepared in a simple manner, using a system of notation based on the ordinary alphabet. Only a few special characters have been used.
Questions about the recordings or about Swedish dialects in general can be put directly to the Institute. We are located in four different places in Sweden: Gothenburg, Lund, Umeå and Uppsala, and our addresses and telephone numbers can be found on our web site: www.sofi.se.
Omslagsbild: Akvarell av Lars Lerin ur Det tysta köket, Heidruns förlag, Torsby 2002
Grafisk formgivning: Jerk-Olof Werkmäster ISBN 91-7229-023-4
2003 Språk- och folleminnesinstitutet
Att mångfaldiga innehållet i denna bok eller på denna cd, helt eller delvis, utan medgivande av Språk- och folkminnesinstitutet, är förbjudet enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära verk. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande, såsom tryckning, kopiering, bandinspelning etc.
Innehåll
Inledning 7
Utskrifter och översättningar
Blekinge, Torhamns socken 13 Bohuslän, Svarteborgs socken i6 Dalarna, Nås socken 18
Dalarna, Älvdalens socken 20
Dalsland, Frändefors socken 22
Gotland, Östergams socken 24
Gästrikland, Hille socken 27 Halland, Träslövs socken 29 Hälsingland, Bjuråkers socken 3i Härjedalen, Tännäs socken 33 Jämtland, Föllinge socken 35
Lappland, Vilhelmina socken 38 Medelpad, Tuna socken 41
Norrbotten, Nederluleå socken 43 Norrbotten, Överkaliic socken 45 Närke, Viby socken 47
Skåne, Maglarps socken 49 Skåne, Örkeneds socken 50
Småland, Gränna landsförsamling 53 Småland, Långasjö socken 55
Södermanland, Gryts socken 57 Uppland, Björklinge socken 59 Värmland, Hammarö socken 61 Västerbotten, Norsjö socken 63 Västergötland, Kungslena socken 66 Västmanland, Möklinta socken 68 Ångermanland, Anundsjö socken 70 Öland, Sandby socken 73
I tf'--1C • ,3,, „•?• 3, .3 s. .,-: -.33.r-å,p! • —, , m - • . —.i.i . F •.3 VI ' .. i i i•ii . - ' =.1•47iV-i ';.'• .hd"':. i t1hI.' -7i. ...-;-11--14..1:11--r, r -', ,.•,;r1 1., .: =it.; • 3 >P; . i '7,1111ii . • 7-1 "6— , !' _ i3kg "4`g` • A . - _ L d .,.. " " ..41 • ' - .
:el ''..„1kiiir+' .;•11-.1,-1,9:,- ifsbi7-..111121_.11_'..4.. -zok.71. it-Åk., 4 ii4.'"f ."‘' ;i k i.“ •i'i i" i 4.1.,...',"—Ii1 = "Y• '1 ''' • -;.. ',1,-,Triiitti - trirk 11.1,
L- 11111t i 1 -tå* _. r,.3'.' , .3', =Ji.-' rl ''--- ,1/4•:=,,,,-,.-,r,-4-2 Ii,- .-7 ,..:,.. -'23,1!.. , ..,,, _ 3., ,;'.. : T.44- ..1`5,1_1',-;,4-9.'',.": • :..,% „ •17,..-r., Il , .• , i . I -r -7,1, ii1 • i . i ; . : !ii 71 ,,,,,,, -1 1--• ,.1 - 1 ,i_..' , . I, «! '.,‘,:', ..:'• ::;.,. iti 4 " 7 , • • - , r fl - A i = • k -It' ,
i-i = il 10-• "11 "i i1- . i' -'i• '3 '--1 LL1 e, i E:, i . ,,,, -.i „_,.. ,, .. J. i 77 i i r 1 : . 1 , ;-11-:'Z - , ,7
:.iå. ' l' 'l•1,iiit vi. "ii
Inledning
Intresset för dialekter ökar och dialekter uppskattas allt mer. Samti-digt håller de traditionella landsbygdsdialekterna på att utjämnas. Språkdrag med begränsad utbredning försvinner och bara drag som är mer spridda bibehålls. Det som generellt lever kvar längst är språk-melodin, alltså det speciella sätt som talet sjungs fram på i olika lands-ändar och som ofta är det vi först går efter för att avgöra varifrån en person kommer.
Språk- och folkminnesinstitutet (son) har gjort stora insatser för att spela in och bevara de äldre dialekterna till eftervärlden. De äldsta inspelningarna i samlingarna är från runt 1900 och gjorda med fono-graf. Fonografen kom dock aldrig att användas i någon större ut-sträckning. Verksamheten tog inte riktig fart förrän en apparat för in-spelning på grammofonskiva inköpts 1935 och den första inin-spelnings- inspelnings-bilen anskaffats tio år senare. I mitten av 1950-talet förenklades arbe-tet ytterligare genom att upptagningarna kunde göras på rullband. Mer om SOFI:S inspelningsverksamhet står att läsa i förordet till
Svenska folkmål (se nedan) och i Folke Hedbloms artikel Fonogrammet
I oo år i Svenska landsmål och svenskt folkliv 1978-79.
Det finns nu omkring femton tusen timmar inspelade i SOFI:S arkiv. För att säkra samlingarna för framtiden och göra dem mer tillgängliga pågår en digitalisering av samtliga inspelningar.
År 1957 gavs skivserien Svenska folkmål ut av dåvarande Landsmåls-och folkminnesarkivet i Uppsala (idag ingående i s or I). Det var den första utgåvan i sitt slag i Sverige innehållande dialekttal som inte var uppläst eller inrepeterat, utan så långt möjligt autentiskt och spon-tant. Till skivorna hörde också ett häfte med utskrifter och översätt-ningar.
Inspelningarna var i första hand tänkta att användas i undervis-ningen om dialekter vid gymnasier och i annan högre utbildning och kom också att fylla ett stort behov på det området. Idag är dock utgå-van tekniskt sett föråldrad och det har från flera håll kommit önskemål om en uppföljare. Cd:n Lyssna på svenska dialekter! är svaret på denna efterfrågan. Den vänder sig till alla som är intresserade av och vill veta mer om hur dialekterna i vårt land låtit och ännu i viss mån låter. Den är också lämplig att använda i undervisningen om dialekter på gym-nasie- och högskolenivå. Även vid dialektstudier i andra sammanhang och på andra nivåer fyller den säkerligen en funktion.
Urval
Cl-
Cd:n innehåller 29 prov på svenska dialekter utvalda ur SOFI:S sam- lingar. Alla landskap inom Sveriges gränser är representerade med en inspelning. Några landskap, där dialektskillnaderna bedömts som sär-skilt stora, har fått två inspelningar vardera. Det gäller Skåne, Små-land, Dalarna och Norrbotten.
Inspelningarna är gjorda 1935-1984. Utan undantag är det äldre personer på landsbygden som talar, eftersom samlingarna domineras av sådana inspelningar. Syftet med att spela in dialekt var att samla in och bevara de äldsta varieteter som gick att uppbringa. Yngre männis-kor och talare av stadsmål prioriterades inte.
Att välja ut bara en inspelning (eller två) som ska representera ett helt landskap har naturligtvis inte varit en lätt uppgift. Det viktigaste urvalskriteriet har varit att inspelningen innehåller flera för landska-pet typiska språkdrag, men innehåll, talarens berättarförmåga och ar-tikulation och den tekniska kvaliteten har också haft stor betydelse. Valet har därför ofta blivit en kompromiss.
En hel del lyssnare kommer nog att tycka att just deras hemsocken borde ha valts ut. För den som har vuxit upp med dialekt är intresset för grannsocknarnas dialekter ofta betydligt svalare än för den egna. Syftet med cd:n är dock inte att presentera dialekterna i alla deras skiftningar, utan att ge en översikt av hur dialekterna har varierat över landet. Alternativet att ge ut två eller flera cd:ar för att ge utrymme för fler inspelningar har vägts mot att hålla priset nere för den färdiga produkten.
Ljudbearbetning
Alla inspelningar har bearbetats tekniskt av SOFI:S fonogramavdel-ning för att höja ljudkvaliteten. Avsevärda förbättringar har skett utan att själva talet någonsin har förvanskats. Trots bearbetningen kan det ändå ibland förekomma mindre störningar. Med tanke på de förhål-landen inspelningarna gjordes under, vanligtvis i talarens hemmiljö och med en med dagens mått mätt enkel teknik, är det inte förvånan-de. Det som ljuder ur högtalarna är helt enkelt ett unikt och autentiskt material — med eller utan störningar.
Utskrifter och översättningar
I denna bok finns utskrifter och ordförklaringar till inspelningarna. De dialektprov som ligger längst från standardsvenskan har dessutom försetts med översättningar som följer utskriften nära.
Lars MadAn intervjuar hemmansägare Johan Lundmark i Alunda socken, Uppland. Foto: Manne Eriksson 1941. Språk- och folkminnesinstitutet.
när det finns två från samma landskap alfabetiskt efter socken. Samma ordningsföljd gäller för cd:n. För varje utskrift anges landskap och socken, vidare sagespersonens (-personernas) namn och födelseår, in-tervjuarens namn (ifall han eller hon hörs) samt inspelningsåret. Några av talarna finns också med på bild.
Utskrifterna och översättningarna har i de flesta fall gjorts av tidi-gare eller nuvarande anställda vid SOFI eller av personer som på något sätt varit knutna till arkiven. Ett särskilt tack riktas till Jon Olof Olofs-son, Tännäs, och Jan-Olov Nyström, Hudiksvall, som åtagit sig att göra utskrifterna från Tännäs resp. Nederluleå speciellt för denna cd.
Ljudbeteckning
Utskrifterna och översättningarna har i första hand till uppgift att im-derlätta för lyssnaren att följa med i vad som sägs. Ambitionen har
va-5 kompletterade med ett fåtal specialtecken, eftersom det finns ljud i nT, dialekterna som inte motsvaras av någon lämplig bokstav i alfabetet. o_
Bokstäverna används utifrån sitt ljudvärde, så att t.ex. göra skrivs
LO jöra och kotte skrivs kåtte.
Sje-ljud skrivs som sj (eller ssj om det är långt) — utom s.k. fors-ljud som betecknas rs — och tje-ljud skrivs som j (eller nj om det är långt). Ett äng-ljud betecknas ng, medan ngg används när äng-ljudet följs av hårt g-ljud. Kombinationen hl står för tonlöst 1-ljud.
Följande specialtecken används:
å ett ljud mellan a och ä (jfr t.ex. åtanes i Jämtlandstexten) å ett mycket öppet ö-ljud som ofta är å- eller ä-fårgat (jfr
t.ex. skej j i Dalslandstexten)
fl ett ljud mellan öppet u och öppet ö (jfr t.ex. hårde i Härjedalstexten)
samma ljud som i engelskans weil
samma ljud som i engelskans this
ir s.k. tjockt 1-ljud.
En grov ljudskrift kan se ut på flera sätt och det är inte lätt att skapa ett helt konsekvent och invändningsfritt system. I och med att den grova ljudskriften alltid har en mycket begränsad teckenuppsättning (jäm-fört med det s.k. landsmålsalfabetet som används för fin utskrift) kan det ibland också vara svårt att välja tecken — vissa ljud kan hamna »mittemellan».
Den uppmärksamme läsaren/lyssnaren kan nog upptäcka enstaka inkonsekvenser i utskrifterna, men de torde inte leda till missuppfatt-ningar. Framför allt beror de på att en och samma talare kan ha varie-rande uttal och på att utskrifterna gjorts av olika personer.
Markering av judens längd
Längd markeras vanligen bara genom att konsonanten enkel- eller dubbeltecknas. Vokal som följs av enkeltecknad konsonant är lång, medan vokal som följs av dubbeltecknad konsonant eller av konso-nantgrupp är kort. Vokalens längd har i vissa fall — för att markera un-dantag från regeln ovan eller för att vara tydlig — markerats med ett efterföljande kolon.
Nackdelen med detta system är att kortstavighet (dvs, kort vokal följd av kort konsonant), som förekommer i vissa dialekter, inte kom-mer till synes i utskriften. Korta stavelser tecknas som vokal + enkel 10 konsonant, vilket alltså kan stå också för uttalet lång vokal följd av kort
konsonant. Inte heller överlängd (dvs, lång vokal följd av lång konso-nant) markeras särskilt.
I vissa frekventa småord dubbeltecknas konsonanten sällan eller aldrig. Det gäller t.ex. pronomen som han, hon, man, prepositioner/ adverb som in, om och konjunktioner som men, som. Detta har gjorts för att öka textens läsbarhet och när risken för missförstånd bedömts vara liten.
Skiljetecken
Vid återgivning av tal krävs särskilda skiljetecken för att markera av-brott i talet, svårhörda ljud m.m. De skiljetecken som används är:
avbrott i talet som innebär ett brott i satsbyggnaden. Sker avbrottet mitt i ett ord sätts ett bindestreck ut där ordet slutar följt av tre punkter.
0 svårhört eller svagt ljud, osäker tolkning.
(---) ljud eller ord som inte kan tolkas till något begripligt och därför utelämnas.
0 kortare inpass av annan talare.
// ljud som inte är tal, t.ex. skratt och hostningar.
Vill du lyssna på fler dialekter?
SOFI har gett ut cd:ar med dialekter från enskilda landskap. Hittills har
Bohuslän, Dalarna, Uppland, Värmland och Västergötland kommit ut och arbetet fortgår. För Östergötlands del finns en cd-rom fram-ställd av Linköpings universitet med titeln Östgötamål. Dialekter i Lin-köpingsbygden, där du kan ta del av inspelningar ur SOFI:S samlingar med utskrifter till. De finlandssvenska dialekterna kan du lyssna till på den 1998 utgivna cd:n Från Pyttis till Nedervetil med tillhörande bok.
Är du intresserad av en viss inspelning i SOFI:S samlingar finns det möjlighet att beställa en kopia av den eller att lyssna på den på plats på något av de fyra arkiven.
Internet erbjuder också möjligheter att lyssna på dialekter. Vissa av
SOFI:S arkiv har lagt ut inspelningar, vilka du kan nå med länkar från
sidan www.sofi.se.
Vill du veta mer om dialekter?
5 nummer till arkiven hittar du på vår hemsida www.sofise eller i tele-
fonkatalogen för respektive ort.
0_
= Svar på frågor om dialekter kan du också hitta i böckerna Svenska
=
to dialekter av Bengt Pamp (1978) och Våra folkmål av Elias Wessen (9:e
uppl. 1969). Ingen av dem finns längre i bokhandeln, men kan lånas på större bibliotek. En annan möjlighet är att slå på uppslagsord som
dia-lekt, dialektforskning och svenska dialekter i Nationalemyklopedin eller Svensk uppslagsbok. I uppslagsverken finns dessutom beskrivningar av
enskilda landskaps dialekter. Slå upp det landskap du är intresserad av och sök efter underrubriken dialekter.
Uppsala 2003
Eva Tbelin
1. Blekinge, Torhamns socken
Sagesperson: Blasius König, f. 1891 Intervjuare: Sven Benson
Inspelningsår: 1960
Blekingsekor
Da hadde vi va vi kalla blekingseker. <Jaha.) N blekingseka. De va, vill sajja, fön (nu) masji:neriet kåmm te. <Jaha.) Den fåsste masjinbauten ja sau, han kåmm te härute nittanhundratrettån. (jaha.) Sa han jekk mellan Gräbbegaurden å ... mellan Gräbbe-gaurden å öane hä me pråviant fö kreonan <Jaha.) unne mablise-ringstidn. Å de va Viktar Olsen pa Stennshamn. (Ha.)
(De) va en tvåtaktare, va? (Va?) Va de ente en tvåtaktare? —Jo, visst va de de. Visst va de de. Visst va de de. Ja, å ... å förut da hadde vi, söm ja sae nössens, blekingseke(r) å blekingsbauta. Fast de va i daulit sjikk. Hä va bauta såm va sina färnti aur gam-mel. (---)
Å segel, va va de fö segel?
De va segel, da hade vi sprit- ... å ja mena storesegel å fåkk. <Jaha.> Ja. Å va de nånn ståre baut, sa hade vi e:n fåkk vi kallat fö klyven. (Jaha.) Han va utåmm den vannlie fåkken pa e- ... va vi kalla båkspröt ell en baumm, såm vi satte ut i nesan pa ekan (Ja-ha.) för å dra väde nä de va lätte go väinn. (Ja(Ja-ha.) Ja.
— Men de va ingen gaffel på seglet, utan ...?
Naj, de va sprit- ... va vi kalle-t, spritsegel te å sätta åpp å ... å ... äi ... äi ... äi ... äi nåkken å sau va här en häink ve masten <Jaha.) såm va ett halvslag åm å sa va de te å sneo den ögglan sa (att) spritet presis jikk äi. (Jaha.) Å dä fikk di sitta. Könde-nte ga de:n.
Hur fäste ni de senn ve masten?
Va? De v- ... vi m- ... Seglet va fa- ... va fäst vi masten. Å dä nere, dä känn di sätta in tvau rev. De va sajsinga, tvau te var sia, över å unne. (Jaha.) Sa di känn knyt(a) opp seglet, se. Va vi säer att »vädret blåuste te ett rev» (Jaha.) å di skulle nånnstäns, da knöt di opp ett rev. Va han te tvau rev, da knöt di äin bägge
re-Blekingseka med två sprisegel. I bakgrunden Svenssons och Wingrens affär i Hällevik, Mjällby socken. Foto: Blekinge museum.
Översättning
Då hade vi vad vi kallade blekingsekor. <J aha.> En blekingseka. Det var, vill säga, innan' (nu) maskineriet kom till. <Jaha.) Den första maskindrivna båten jag såg, han kom till härute nitton-hundratretton. (Jaha.) Så han gick mellan Gräbbegården2 och öarna här med proviant för kronan <jaha.) under mobilise-ringstiden. Och det var Viktor Olson på Stenshamn3. (Jaha.) — (Det) var en tvåtaktare, va? (Va?) Var det inte en tvåtaktare?
Jo, visst var det det. Visst var det det. Visst var det det. Ja, och
i innan eg. förrän 3 Stensbamn ö i Torhamn
förut då hade vi, som jag sade nyss, blekingsekor och blekings-båtar. Fast de vari dåligt skick. Här var båtar som var sina femtio år gamla. (---)
Och segel, vad var det för segel?
— Det var segel, då hade vi spri- ... och jag menar storsegel och fock. <Jaha.> Ja. Och var det nån större båt, så hade vi en fock vi kallade för klyvarent (jaha.) Han var utanför' den vanliga focken på e- ... vad vi kallar bogspröt eller en bom, som vi satte ut i fören' på ekan (Jaha.) för att dra väder när det var lätt' god vind. (Jaha.) Ja.
Men det var ingen gaffel på seglet, utan ...?
Nej, det var spri- ... vad vi kallade det, sprisegel' till att sätta upp och ... i nocken och så var här en hank vid masten (Jaha.) som var ett halvslag om och så var det till att sno den öglan så (att) spriet precis gick i. (Jaha.) Och där fick de sitta. Kunde inte lossna°.
Hur fäste ni det sen vid masten?
Va? Det v- ... vid m- ... Seglet var fäst vid masten. Och där nere, där kunde de sätta in två rev10. Det var sejsingar", två till var sida, över och under. (Jaha.) Så de kunde knyta upp seglet, se. Som vi brukar säga" att »vädret blåste till ett rev» <Jaha.) och de skulle nånstans, då knöt de upp ett rev. Var han till två rev, då knöt de in bägge reven. <Jaha.) Då blev ju seglet så litet som möjligt. Och det var till att försöka att segla. (Jaha.) Ja, och kryssa.
4 klyvare trekantigt segel som sätts på bogsprötet eller särskild bom
5 utanför eg. utom 6 fören eg. näsan
7 lätt dvs, vinden kommer tvärs eller akter om tvärs
8 sprisegel segel som hålls utspänt av ett spri, dvs, en stång som går diagonalt ut från masten
9 lossna eg. gå dädan
o rev del av ett segel, som kan rullas upp och fåstas med sejsingar för att minska segel- Ytan
i i sejsing stump av smäckert tågvirke avsedd att surra med
2 som vi brukar säga eg. vad vi
säger lie/ DOS suwap oi 'a buppi g . i
2. Bohuslän, Svarteborgs
socken
Sagesperson: Otto Karlsson, f. 1883 Intervjuare: Erik Larsson
Inspelningsår: 2960
Grisslakt
—Ja, när sjlakta di grisen?
Ja, dä va öm lusel. easså.> Se då fikk di öpp i otta, se. Ja, ja (ha) hört taka- ... hört takas åm de, di skulle slakta-n så
Jaja män, kiråkka fyra. Varför skull di åpp så tili?
Ja (---) di hadde mögge å jära3, se, inna di no fekk surra kring grisn mä tämmar4, å de skulle ha ... å sinn så va (dä) n fylle fåmm5 mann, ö di sku hööl-n å6. Så skulle gråda7 på-nå ... (Dän) tog di ju på, va jivets , när di skull sjlakt-n. Män di här tämman, döm snurra di kring livet så på-nn, runt. Gasså.> Di skulle ha å hölle di9. (Ja.) Jaa, å så skulle no di ha sä en hakv älle kansje två, inna di tog-en å'''. När di då ha(dd) stokke-n skull di ju ha sä n hakv å ... älle en sub, dä va stekkaresuben".
A, dä skulle ju höra te. /skratt/ Ja, gråda, va ... hurdan va dän? Dä va en vreknött" älle hö" jä ska ... Dä van tjäpp så här lång, se. Å så va där en tåwbede'4 di hadde knödde(t)15 så, så dä va e yggira'6 så här, å dän tulla" di kring näsa på-n då, å jekk å (---) Sö
16
i öm luse vid luciatiden 2 ti/i tidigt
3 mögge åjära mycket att göra 4 tämmar tömmar
5 hdle fämm fyra eller fem
6 hööl-n å hålla den också
7 udda nosgrimman, tågöglan
(som lades om svinets tryne vid slakt)
8 va jivet förstås, naturligtvis, eg. var givet
9 balle di hålla uti
lo tog-en å avlivade den också
II stekkaresuben stickarsupen,
slaktsupen
12 vreknött tvängsgrimma för
trynet (bestående av en bit rep monterad i ett trästycke), eg. vredknott
13 hö vad
14 tåwbede tågbit, repstump
15 knödde(t) knutit 16 yggZa ögla
di hadd-en-te" in i munn på-nn, 95 söm di har snara no när di sjlaktar, när di tar grisene hemma, vell säjja. <Nää.) Nähäj, utta no ... dä tog di runt hele tryynt så här, se, å dä drow di tell sö väldit sö. Dä kalla di far vreknött älle gråda, (h)ekket" söm hälst.
— Aa, ja har hört bägge di benämningarna, ja. <Ja.> Jasså, di tulla åm grisen?
—Jaja män. Di fekk (---) Grisen va glratt. (---) Di sjlakta-nte sönne småe griser söm di jär no. (Näj.) Jösses, di va store, min farm, s6 dä
Hadde di-nte tämmar åm bene"?
Jo, på frambene hatt-i ett tåw så, så di hadde å ... en tåwbede, sö di hadde å hålle i där <Timm.> far bene va ju så store å tjukke å grove på döm då så va ... di va allti åver år, se, inna di sjlaktade döm. easså.) Jaa, se di va bedar" (---) ... Då va di söm han sa, pöjken, när di ha sjlakta grisn öm juir, då kunn di få sä »n6e fede bedrar»". 2 . B oh usl ä n , Svart eb or gs sock en
i 8 badd-en-te hade den inte;
möjligen säger han istället: badd
ente hade inte
19 (h)ekket vilket
zo min far minsann
21 bene benen
22 bedar bitar
23 nk fde bedrar några feta bitar.
Citatet är nog barnspråk, därför står formen bedrar istället för
18
3. Dalarna, Nås socken
Sagespersoner: Hemmings Lars, f. 1887, och hans syster Kristina, f. 1889
Intervjuare: Stig Björklund Inspelningsår: 1959
Avfiirden till Jerusalem
— Då döm drog å' då ... Viva ve bua' ö skull slå' vi. (Jaha.> Aa. Ö far hån åkt hemm hån ö ... ö sku sjuss ho4 te Vannsbro. <Mm.> Ö je jekk ne te Bisjöns 6 sku meta på mörod 6 ä slog öpp e ... e ... e ... e ... e möllnvägg väster. (Jasså.> Ö hä va(r)tt ... ja, je hann då öpp frå sjö:n inna hån' bördde8. Hä va(r)tt ett åskvär 6 hagellr. Sö hä (ä) e stor grän9 utaför stugo därel° bua. Ö s(6) add vi föns-terlukkur. Då fön- ... fösst ruto jekk", då sku je spring ut ö få för lukko". Män då va hagira sö store sö då fekk je löv vändå. Varen-da fönste på västergavälrn döm jekk, ö fullt i gränris då söm ä skull a vi hakka" söm åkt tå ... tå gräna ö in. Gasså. Dä va väll kånstit, va.) Jaa. Ö håmen tå stugtatjä" hån åkte ö, en bit utå kössten" hån åkte ö. Gasså.> Jaa. Ö bagett ... ja, fu" va döm så store söm hönsägg. <Jaa, dä var döm.> (Dä va gräslit.) Jaa. Ö dämme" slog jupe mårke(r) mä mä ... i ... i ... sö döm... ärar sintes" i månge år ättär.
— Tänk! Dä va ju nästan såm ett järtekken dä (Jaha, va sö.) när dåm for.
—Döm påsto ... för-ä skull brinnå alltehop då döm d- ... drog å. Ä såg int bätter ut (häll).
i drog å drog av, for iväg ii fokst ruto jekk första rutan gick
2 bua fäboden (sönder)
3 slå dvs, slå hö i 2 få för lukko stänga luckan 4 ho dvs. systern 13 ä skull a vi hakka det skulle ha
5
Bisjön Bysjön varit hackat
6 möron morgonen 14 håmen tå stugta0 nockbräderna
7 hän dvs. åskan på (eg. utav) stugtaket
8 bördde började 15 kössten skorstenen
9 grän gran 16 fr nog, eg. fulla
I° däre i, eg. däri 17 dömme de där
Nääj, när dä börja så.
Jaa. Män ivi Nås jänn" så tror je inte ä kåmm nå hagel, öm int ä sku kömm6" i Utahe dann".
Näj, men ä åskä å blriksträ så hämst. Så eva ett enda ellhav ätt" telefåntråar. (Jasså.) Ja.
Ja, dä va ett hämst oväder dä där. Aa, hä va ä, ja. Jodå.
Men hån söm vi va granner mä — Jässjivar-Mats, söm vi kallä — hån sa hån att ä skull rängn eld å svavel( när döm drog åv. (Jasså.) Ja. Så mamma ho sa ju jämt ho att »Ma ja skä" tro att ä går söm Jässjivar-Mattis sa», sa ho. (Mm.) Jaa.
Hadde-råm fått höra dä, dåm såm drog av, dåm såm for? Visste dåm dä att dä skulle blri
— Hä a börtt" hä a börtt inna döm drog å. (Jasså, dä började då.) Jaa, aa.
Ä bördde no" där döm sto ve vägvisarn. Hä joir-ä. Jodå.
Ja, dä va underlia tider dä.
Hä va ä. Ö te ändär döm", hä jekk inte. Hä va dä enda rätta.
ual
pos
SN
'ewel
ea E
19 ivi Nås jänn här över Nås, eg.
över Nås härna
20 int ä sku kömmö det inte kom,
eg. inte det skulle komma
2I Utabe dann Utanhed där, eg.
Utanhed därna (Utanhed är en by i Nås socken)
22 ätt (ut)efter
23 ma ja skä jag skulle, eg. må jag ska
24 bä a börtt det hade börjat 25 no väl, nog
26 ändar döm ändra dem, dvs, dem som skulle fara
4. Dalarna, Älvdalens socken
Sagesperson: Hård Alfred Eriksson, f. 1906 Inspelningsår: 1984
En jakt
... kam og uldum iweg og jaga. N add aikoånsjäppu. Sä bar eb åv sutter jä nitter, o så wart e driv, so Joåan sagd: »Nu a n naug faiö i rövin.» Og e bar åv upp yvy lran(d)swen og upi Fjälls. N add faiö i kattu Grubbierk! So mes foårum da sunnåna sä, so a- ... war å fel upi ie byörk dar uppwi stugu, so finggum fel att rakkan. Sä bar e fel åv ab Oltby. Sä mes kamum upum Keldmoår, so wet du raldcin foå fråmånaö oås uppte wittweem, o så skelld eb. Sagd ig ab Joåan så, at i wild framter o sjå. Ja, »näi e wa ba nogär ai-koånn». Men nau(g) ... I wann sakt go framte Ititeb, (d)u wet e wa swaindjin å weem. Ju bd w- ... då wa n da ni min ienum tolle, og ien jättegamttyööu såt upå ienum kwiste. Men du wet då ad n we dar o skellt å-n, so i wann aldri stjoåta. Sä bar e fel åv ab Oltby. (I)tjä sågum wi no- ... Sä uldum wi fel iem, so foårum skoåglifies. Sä finggum wi sjå ien aikoånn, so wa hlais ie ro maus, upi ienum gråtull. So Joåan undres å um ig itteö å andar. So i skot f(e)1. Sä kam andar autåni kwistum, o sjäppa stoåö å ette-foåtum o gäpä(ö) ljoåtest å dugd, si bu, so nda kam min ovu nib i munn, e wa bar rumpa autyr. Og ann rämd, si bu, og uld »Näi tjä, lrat-an sweg ni-n», sagd ig, »um an dug.» Jaa, e war jaktä e(b). Ja, e wa so e djikk
Översättning
(Han) kom och vi skulle iväg och jaga. Han hade ekorrhyndani. Så2 bar det av söderut här nedåt', och så vart det drev, så Johan
1 ekorrhyndan eg. ekorrsjäppan 3 söderut här nedåt eg. sudefter här
sade: »Nu har han nog fått upp4 räven.» Och det bar av upp över landsvägen och upp till' Fjäls(gården). Han hade fått upp Grubb Eriks katta6! Så när vi gick där söder om' sedan, så var hon då' uppe i en björk där uppe vid stugan, så vi fick då igen hunden9. Sedan bar det då av dill° Håltby". Sedan när vi kom upp förbi" Källmor, så vet du hunden sprang framför" oss upp-efter vintervägen'4, och sedan skällde det. Sade jag åt Johan se-dan, att jag ville fram" och se. Ja, »nej det var bara någon ekorre». Men nog ... Jag hann alle6 gå fram litet, du vet det var en sväng på" vägen. Jo då var han där nedanför" en tall, och en jätte-gammeltjäder satt uppå en gren". Men du vet då hade han varit där och skällt på honom, så jag hann aldrig skjuta. Sedan bar det då av till Håltby. Icke såg vi något ... Sedan skulle vi då hem, så vi gick skogledes. Så fick vi se en ekorre, som var som" en röd mus, uppi en grantopp". Så Johan undrade" om jag träf-fade den där". Så jag sköt (då). Sedan kom den där ytterst pr grenarna, och hyndan stod på bakbenen" och gapade det värsta hon kunde", ser du, så den där kom med huvudet ned i munnen, det var bara rumpan utur". Och han skrek", ser du, och skulle ... »Nej snälla du", låt honom svälja ned honom», sade jag, »om han kan.» Jaa, det var jakten det. Ja, det var så det gick till.
ual pos su al em e 'ELL IPI PQ t 4 upp eg- i 5 till eg. i
6 Grubb Eriks katta eg. kattan Grubb Erik
7 när vi gick där söder om eg.
medans forom där sunnanåt 8 då eg. fuller
9 igen hunden eg. åter racken io till eg. åt
ii Håltby ett fåbodställe 12 förbi eg. om
53 sprangframför eg. for framman- åt
14 vinterväg terrängled använd särskilt vintertid för slädtransporter m.m. 15 fram eg. framefter i6 hann allt eg. vann sakta
17 en sväng på eg. svängen å 18 nedanför eg. ned med 19 gren eg. kvist
20 som eg. slik-soms
21 grantopp eg. grantulle 22 undrade eg. undrades å 23 träffade den där eg. hittade å
han-där
24 ytterst på eg. utani 25 bakbenen eg. efterfotarna 26 det värsta hon kunde eg. ljutast
hon dugde. Ljut betyder urspr. ful.
27 det var bara rumpan utur dvs, det var bara svansen som stack fram 28 skrek eg. rämde
5. Dalsland, Frändefors socken
Sagesperson: Emilia Ståhlberg, f. 1883 Intervjuare: Erik Larsson
Inspelningsår: 1958
Om bärplockning och den gången hon gick vilse
Ja, fr- ... förut har ju fru Stålbärj varit i skogen. De ha- ... ä rolrit å gå där åkkså?
De e sköjj. Di ve- ... Ahadd ju ... Ja hadde plrökka tjuge liter öt Lisa. 0 va är i kväll å fekk di. <Jasså.> A. De e ho s(e)m har affä-ren.
Var de kröserl, ellär?
Aa. De (e) tä passa sä männa de e', fe(r att) de kåmrner sönne masser ifrå överallt å då tar di-t ö då får en ente nö(e). För de (e) ju lika f(ö)r alle. <Ja, de ä ju de, ja.> A, de e då. Män ja s(å)m ä gammel, ja vet var berstea3 e. <Ja, de ä klart dä.> A. <De går bättre då.> A. Å sinna4 se kåmmer vell Hilma' nönn da åm e vikka å ... å då vill o de, ja ska bin mä-nna6, f(ö)r o ... Di a hogge ut skogane sö möe, s(ö) en kann snart gå vilse. <Ja, de ä klart de, ja.> A. Män då segger o de, nä(r) mamma ä mä e ja-nte redde. /skratt/ Näj. (De b% allt så de men ...)
Men ... ja, ja tykker de skulle vara lätt å gå vilse i alla fall? De ha jä aldri jort. <Näj.> Nej. Män de kann a' gå. <Ja.> Ja vet de va e värma' söm ja ha vörtt9 bortte os en sjläkting bom i Svänningstakai°. Å ja skulle gå fortt öm kväl över skogen å hemm. Ja, å tog en gaalrn" veg å kåmm rett åt ett aent höll å kåmm ner i Björkemyr" å der hadde stugera vänna se, tykkt(e)
22
i kröker lingon
2 de (e) tä passa sä männa de e man
måste passa på medan det finns, eg. det är till passa sig medan det är
3 berstea bärställena, eg. bärstöden
4 sinna sedan
5 Hilma dvs. Emilia Ståhlbergs
dotter
6 Ni mä-nna följa med henne
7 a allt
8 vänna gång, eg. vända
9 vörtt varit
in Svänningstaka Svennungstakan,
by i Frändefors
ii gaa41 felaktig, eg. galen
i 2 Björkemyr liten gård i
ja. Ja tjände-nte dä minsta ijänn-et. Å så mötte ja e:n såm kåmm å syklda å dän va ja faster te. Så segger an de: »Män var(t) ska faster gå te kväll?» »Ja ska hemm», sa ja. »Ja, de kåmme(r) väll int(e) faster hemm», sa han, »nä o kåmme(r) heröt.» »Jaa, va e de får vattn», segger a, »såm rinner der?» »De (e) Tjertake-äkvan», segger an. »Ja, då a ja kåmme riktit galfet», sigger a. »Män ja får tänka på de», sa ja, »att ja ska över mösen'4.» »Ja jör tvårtt om her», sa ja, »åtar opp å ... å så kåmmer a ju ti Skarbo då.» »Jaa, e faster seker på de då», sigger an te mä. »Jaa», sa ja, »nu ska du-nte vörtt'6 betjymrate för mä, för-e går a bra.» De jorde dä.
13 Tjertakeiava ett annat namn på 15 Skarbo en samling gårdar i
Bodaneälven, där den rinner vid Frändefors. I en av gårdarna
Tjärtakan bodde Emilia Ståhlberg.
14 måsen mossen 16 vörtt vara
5 . D al sl and , Frä nd ef or s so ck en
6. Gotland, Östergarns socken
Sagesperson: Reinhold Johansson, f. 1878 Intervjuare: Herbert Gustavson
Inspelningsår: 1949
Fula fiskar
De e någ faslie djaor, de der simpar. Kond di jetäs da?
Men da skerd di av de de hånn- hånni fårste, läit lenggar i- i- ... ifran ska- ... läitn bit ifran skalin o så nå ... o så staikt di bär rästn o så kond di fla skinne av. Da va de fasli gott de dä, tjelve aftaend- ellä stjärttendn, han va gåo, han. 0 så hadd di da en ... en ... en ... en annan sårtts fiska(r). De ha vi her o, såm vi kalla för stainbäitra, vätja. (Jaha.) Jåo, o de nå ... de nå ... de ha- ... de hadd di, di e gåo di, förskrälddit gåo ti jäite. De flad me- ... De skerd men bä opp i läive, fö di ... di sita pa staina, di sta pa staina, di (e me en) sånn der ... Di e såsåm i ... i råos ellä såsåm i blåmmråos nästn. De... de ... de sita di fast pa pa stai-nar o så ... o o så nå ... o o o o så e di ... Da kann men pass på o så hogg jaostro äi d(o)m, men di ha n sånn förskräkkli råkk. Di kalla dom fö tjaorygga o n dail Jaha.) jåo. Di ha n sånn råkk, så de (e) int gott ti fa jaostro äi dom, naj. Men ... men di ... Nä di da flar av hail d(e)n dä råkken å hail de där... nå ... heodi, da e di hail väit s- o fin o väit såsom ... fin o väite, så di ... o di e s(å) fait me, så dam kann men staik i pann. Di e fasli gåo ti jet, di. De ... de påstås att di ... att di ... Ja, de ha vi ju jet. 0 di kann kåok dom o. Da ska di da kåok dom mä skinn pa, för så fåort att di da, nä di bläi skyllne vel o o o kåok fö di ha jost ingen, va men ska sege, någä någ tarmar äi si ellä någ sånt der, de ha di nestn int någ äi si, eotn da ... da ta di bä o så ... Nä di da bläi kåokte da ... da ska di ... da ta di bårtt n dä råkken. Da ha man hall krongen de infåre. Da ä ... De ä fint o gott, så di ha bä ett litet, litet bäin såsom ett laksbain. (Bain, jåo.) Jåo, läit bain, jåo (Javisstja.) som di ha der äi de der <Jasså.> jåo. Så de ä ... de ä gåo fisk de der ... de her nå ... stainbäitrar ellä tjaoryggar.
6 . G otl and , Ö st er garns sock en
Reinhold Johansson, Hallgards, och Herbert Gustavson. Foto: Richard Broberg 1949. Språk- och folkminnesinstitutet.
Översättning
Det är några fasliga djur, de där simporna. — Kunde de ätas då?
Men då skar de av det där horn- ... hornen först, litet längre ifrån ska- ... liten bit ifrån skallen och så nu ... och så stekte de bara resten och så kunde de flå av skinnet'. Då var det fasligt gott det där, själva bakänd-2 ... eller stjärtänden, han var god, han. Och så hade de då en annan sorts fiskar. Det har vi här också, som vi kallar för stenbitare, vetja. <Jaha.> Jo, och det nu ... det hade de, de är goda de, förskräckligt goda att' äta. Det flådde ma- ... Det skar man bara upp i magen'', för de sitter på stenar,
6 . G otl and , Ö st er garn s sock e n
de står på stenar, de (har en') sån där ... De är såsom en ros eller såsom en »blomros» nästan. De sitter' fast på stenar och så ... och så nu ... och så är de ... Då kan man passa på och så hugga ljustret' i dem, men de har ett sånt förskräckligt skinn'. De kal-lar dem för sjuryggar också en del <Jaha.) jo. De har ett sånt skinn, så det (är) inte gott att få ljustret i dem, nej. Men de ... När de då flår av hela det där skinnet och hela det där ... nu ... huvudet, då är de helt vita s- ... och fina och vita såsom ... fina och vita, så de ... och de är så feta med, så dem kan man steka i panna. De är fasligt goda att äta, de. Det påstås att de ... Ja, det har vi ju ätit. Och de kan koka dem också. Då ska de då koka dem med skinn på, för så fort att de då, när de blir sköljda väl ... och koka ... för de har just ingen, vad man ska säga, några tarmar i sig eller något sånt där, det har de nästan inte något i sig, utan då tar de bara och så ... När de då blir kokta då ska de ... då tar de bort det där skinnet. Då har man hela inkråmee där innanför. Då är ... Det är fint och gott, så de har bara ett litet, litet ben såsom ett laxben. <Ben, jo.) Jo, litet ben, jo <Javisst ja.) som de har däri det där <Jaså.) jo. Så det är god fisk det där... det här nu ... stenbitarna eller sjuryggarna.
5 har en eg. är med en
6 de sitter eg. det sitter de 7 ljustret eg. ljustran
8 skinn eg. rock. Fiskarten har
hög, smal rygg samt tre rader med benknölar under skinnet längs med vardera sidan. q inkråmet eg. krungen
Maria Eriksson vid skrivbordet. Foto: Hille hembygdsförening.
7. Gästrikland, Hille socken
Sagesperson: Maria Eriksson, f. 1903 Intervjuare: Rune Wästerlund Inspelningsår: 1979
Att gå och se på lik
Du berätta lite åm att man jikk å såg på like.
Jaa. Man skull ta en mjölrkkruka me då. Å fall att man int hadd nånn stor en mä så, fikk man ta bare en litn mjöirkkruka s-att man årka bära, fö man ... nånn från gålrn skulle ju gå, förståss. För fåtrk fikk ju dö hemma på dän tin. Dä va ju sällan döm vartt dö på sjukhuse då. Å då skulle an' ta en dä lille mjölrkkruka mä-sså å så skulle an klrä så branog2 mörkt, dä mörka klräna an
ual pos 'p uepu n s?D
hadde. An sätt inte på-sså a' rö kåfta int äller a rö myssa int, dä jorde an inte, för då knöt döm hälle på en en hållssduk såm var lite mörk, svartt- å vitrute älle så. Å senn nä an kåmm dit sö då var-ä ju liksåm lungt då ve gåtrn. Kåmm an på lördaskvälln, då ha-lråm hunne laka ut granris, se dä låg ju vådlit finnt dä tjista skull bäras på söndas möörn4, dä låg ju vådlit finnt då. Å så var-ä grånar ve ... ve porttarne hälle ve grinnhölre häller vi döro5. Å ... å då kåmm an in i tjöke då å der va-lröm lite stillsam, å döm hadde vite förklren å se dä(r) kvinnfölrkene då. Å så ... då var-ä själrvklart att man skull gå in till en döda å där stog dä två jus då på ett bord mä en vit duk å-lre dä jusn(e döm) lyss(te) så finnt, dä va så finnt å si. Å så va han tänkt på, dä va ju att en dä döda, såm kansje ha vare nog så inkelt klrädd för, var så ryslit fin å gubbarna va ju så' slät öm tjinnbenene å ... å fin. Fast ja minns att vi bruka tykka vi barn att döm va vådlet sö mager å ... å int va-if öm nå röblromme häller. Å ... å ... män dä va s6 ... döm ha väll allre haft e så illvit sjortta söm v(a)-1röm hadd när-öm låg i tjista. Å man bruka tänka att döm va väknog6 litn såm kunna få pltass i a-trär' lille låda. Va ju liksöm lite breare åpptill, män vi föttrene var-ä faslit så smalt.
3 a en 6 vä4nog ganska
4 möörn morgonen 7 a-Ziir den där
5 döro dörren
8. Halland, Träslövs socken
Sagesperson: Hulda Augustsson, f. 1905 Intervjuare: Vidar Augustsson
Inspelningsår: 1970
Arbete med långrevar (»backor»)
— Å då fikk en lägga pa månana så dåm våre fåriga vi fåmm- ... ja fåmm-, säkstia å fåra ud.
Så fikken i skaffa jälp mä te å lägga alle bakkera å såu?
— Jaja män. Di va ... Da fikke di gåu å väkka pa andra ställe å fråga dom såm våre hemmavarande. De kånne vära onga däger, såm jäna ville gä bätt å lägga, fö dom fikke fåmti öre trået. (Jaha.) För åtta håndra kråga fikke di fåmti öre. (Jassau?) Senn så staj et t(e) säkstiöre. Så de va länge att de va säksti öre. Män hälles så va-et bare fåmti för a lång ti. Å så fikke di dåu sidda ti fämm å säks, så skall de fära ud. Me desse bakkera. Å så kåmme di i lann pa kwälen å så kånne de ha pär tre hondra tjilo kålja å hälla tåssk. Da väre de påu fisketega såm kalltes fö Blåubäsåusen å Store grån. Dä fikke (de) den vakkraste tåssken, juphafståssken.
A dau ... da ha de ju släba in alltihob dätta i husa mitt in iblann bana?
Alltihoba i husa in iblann bana. Å nå hä va tjöld å fräst å 011-grader, så kånn de rinna stora sjöa pa gålva, såm dai fikke tårka i ett i ett. (Jassau?) Å så åm dåm kåmme hemm me bakkera, så kånn dai ståu såm pinna åu stivhed å så va-t te å tårka sjöa onne tie en slo äpp. (Jaha.) En hadde vaksmatter älla hatt e allri gått. (Män ...) Ja, de va de.
A de va stora familjer?
Steora familjer å många ban å dai fikk- dai ble ju väkkta, bana ble ju väkkta åm nättera, så fott da hadde lät seg te å lägga å slä äpp bakkera, så väkkte de bana mä. Så dä fanns ban såm väre såu trötta, så dai sådde å såmna i skeolen ve sina skriveböger. (Jaha.) För de ha ja själv sett mä mina enne övven. (Jassau?) Da kånne sidda mä pännana i näven å vära äusämnate. (Ja.) För dai våre väkkta klåkka två å skolle i skeolen senn.
uav os sApi s? Ji 'p uell eH -8 Översättning
Och då fick en lägga' på mornarna så de var färdiga vid fem- ... ja fem-, sextiden att fara ut.
Så fick ni skaffa hjälp med till att lägga alla långrevarna3 och så? Jaja män. De var ... Då fick de gå och väcka på andra ställen och fråga dem som var hemmavarande. Det kunde vara unga flickor', som gärna ville gå bort och lägga, för de fick femtio öre tråget. <Jaha.) För åtta hundra krokar fick de femtio öre. <Jaså?) Sen så steg det till sextio öre. Så det var länge att det var sextio öre. Men annars4 så var det bara femtio under en lång tid. Och så fick de då sitta till fem och sex, så skulle de fara ut. Med dessa långrevarna. Och så kom de iland på kvällen och så kunde de ha ett par' tre hundra kilo kolja och annars torsk. Då var de på fis-keplatser6 som kallades för Blåbärsåsen och Stora grund. Där fick (de) den vackraste torsken, djuphavstorsken.
Och då har de ju släpat in alltihop detta i husen mitt in ibland barnen?
Alltihopa i husen in ibland barnen. Och när här var köld och frost och köldgrader, så kunde det rinna stora sjöar på golven, som de fick torka i ett i ett. <Jaså?) Och så om de kom hem med långrevarna, så kunde de stå som pinnar av styvhet och så var det till att torka sjöar under tiden en slog upp'. (Jaha.) En hade vax-mattor annars hade det aldrig gått. (Men ...) Ja, det var det.
Och det var stora familjer?
— Stora familjer och många barn och de fick... de blev ju väckta, barnen blev ju väckta om nätterna, så fort de hade lärt sig att' lägga och slå upp långrevarna, så väckte de barnen med. Så där fanns barn som var så trötta, så de satt och somnade i skolan vid sina skrivböcker. <Jaha.) För det har jag själv sett med mina egna ögon. <Jaså?) De kunde sitta med pennorna i näven och vara avsomnade. (Ja.) För de var väckta klockan två och skulle i sko-lan sen.
30
i lägga dvs. agna krokarna på långrevar och i varv ovanpå varandra lägga ned de agnade långrevarna i sina trätråg, backor
2 långrevarna eg. backorna 3 flickor eg. däkor
4 annars eg. eljest 5 ett par eg. par
6 fiskeplatser eg. fisketegar 7 slog upp dvs, tog tillvara fångsten
och redde ut de hoptrasslade långrevarna
Erik Persson-Leek, byn Björsary i Bjuråker.
Foto: Torsten Ordeus 1965. Språk- och folkminnesinstitutet.
9. Hälsingland, Bjuråkers
socken
Sagesperson: Erik Persson-Leek, f. 1890 Intervjuare: Folke Hedblom
Inspelningsår: 1965
Loppbesvär
I alle fall, kömm ve dit'. Å finnt vät Åut mä näta. Han hadde nät å ja hadde nät. Laks skull ä bh Å så skulle vi in ti köjja. Å ligga dar å dä va mörse då, män nä vi var upp i d- ... ja, bakken där å fängta3 in lite ve, branog4 så vi skulle ha på natta, fö då skull dä
9 . H äl si n gl and , Bj uråk er s so ck en
väll bin i nårin sånn där ästnisk gråge då, vill säga. Å sö skulle vi ha ell då, dä vasj(t)6 ju bra mä ell (sir-u ö ...). Å jekk där å kköste vass', å kköste vass. Trodde vi ha fått myrer på vöss tå' då vi bar in stubban dann å ven9. Å i hällskokka, ä va 'öppen Döm ha bott fåkk där, (ferstår du), på vintn å så bodde dä fåtrk där på söm-marn. I köjja. Å döm ha fått rymt därifrån fö löpper. Du vet, döm hadde vefånge" framma" fö såga ve å så jekk (döm) där å pissa å så slängde döm ut skräp å så s- sokbakke rätt mot sör-sok, si du, å dä-rä vasj(t) varmt å dä akas dä öpp" å-köm kåmm in i köjja. Ja hadde hadde gummistövvker ja, å hadde böksan neri, men han hadde n överalls" han, å pådrajjin" förstår du å ... söm va tätt (h)ä va ju bara te knäppa jänn ve hasjen" å dro på-ssä. Å då vi va dä(re)'6 köjja se) ... så fassna inte ... på stövvekskafte (då döm ...) för döm va väll hakvkall då, va (ju) säptämber måne. Män sir du på höns", förstår du, på ... Han add Böksan va utapå, överalln, utapå stövvken, sir du. Ä va alldes s(ö)m man ser slike'' hä vägar ätte pissmyringar (å dä) jekk varse' ätter ryg-gen å så hep döm ner baki hasjen på ... på Edvin. Aja la mä-rå på n bänk senn vi hadd(e) fått lite mat å kaffe å vi tog fåll in nå fö löppan. /skratt/ Män ä vasj(t) då usöve". (Jaa.) Jaa. Å på möran då va vi ju ivrig då. Vi va fåll ut å ruska vöss da. Å dä s- va pap-per runt ömkring där unner slafan sö dä ... å dä vasjt vars(t)21, s(i) (d)u, se) ... s6 bara s- ... prassla dä ti dä dära tån löppän höp-pa, då dåm skulle framm te varmen å dåm va no hungrig å.
5 ästnisk grågg grogg innehållande estnisk smuggelsprit
6 va(t) vart 7 våts oss 8 tå utav
9 stubban dann å ven de där stubbarna (eg. stubbarna därna) och veden
ro vefång vedmängd som ryms i en famn
ii framma framtill, på framsidan, eg. framman
12 aZ as dä öpp förökades det ymnigt
13 överalls overall 14 pådrajjin pådragen 15 ba*n halsen 16 dä(re) i, eg. däri 17 höns hans 18 slike sådana
19 jekk varst gick varmt, dvs. troligen ungefär: strömmade värme
zo usöve osovet
21 va* vars(t) vart varmt 22 tå av att, eg. utav
10. Härjedalen, Tännäs socken
Sagesperson: Karin Ljungberg, f. 1900 Inspelningsår: 1970
Karls-Kari och hennes dotter
... å n hånn tjärinja hass ho hehtte ju Kallsa, ho hehtte Kalls-Kan, ö ho hadde e dotre sihn for åt Ameriken, ö dam ... ja ijö-närn sängnå(n) så a jä härd ahtt ho jehkk tä Bärgen, diim steg på i Bärgen då, ö ho jehkk å hadde n sjinnsähkk på ryjja ö-ss6 e lite knyte, å nå o kömm åt Atneriken så hadd a ju ihttnå, mån ho va duktig på handårbet 6 åhllt sånt där så hånn ... ho bildå före-ningå dår å, å ho byggde e stuggu utå pk- utå flräsklåå sam ho fehkk å handlårå ö ho gir spinnråhttjen sin ö ho jålr fejoln å ho spehlte fejol å ho jålr till åhkk mä liktjista si. Mån en hånn Kalls-Kan i då må jä då töll m, ahtt dår ho bodde ju ens å ho sjlog, ho sjlo i tjyn sine, ho hadde full nagga ku ö nagg ... nfle silå ö nix jehtter ö så va dä e siim s(k)u kålrve å ho hadd dam hadde ju ihttnö änne än vejjebånd, dam we ju nästingå ö langbånd ... nästingå ikreng håssjn å. Så va dä fu kånsje dålre ä dann bände å- ssö Kua sku kålrve å ho va ense å ... å-ss6 va hadd va a ålldeles utsjlehttn i årmihn å ho to rep ikreng mej ja ö ... 6 bahtt fast föhttn på kåltva ikreng mejja å-sså dro a må hään ö-ss6 sjlet kua, sjlet a, å d- ... jehkk uti själre å for å dro tjärinja. Ö ... å-sså kömm dår en sam tjärde vö ijönihn gåtrn å hån hände väsn dår å så tänkt n hån gahtt sjå in vii dä va, å-sså sägg a: »Mån hårregud vti bra ahtt du kömm ö jötrp mä, mä ä hånn styggheta.» Ho ja-._ Ho d- ... for å dro Kallsa ränt, sjeddu, n dann kua /skratt!, hån ba- å hån bahtt ju kua ö jötrte lis Kallsn å Kallsa ö, å jötrt-n må kålrva dan ö.
Översättning
10 . H ä rjed al en , T ä nnä s sock en
steg på i Bergen då, och hon gick och hade en skinnsäck på ryg-gen och så ett litet knyte, och när hon kom åt Amerika så hade hon ju ingenting', men hon var duktig på handarbete och allt sånt där så här ... hon bildade föreningar där också, och hon byggde en stuga utav pi- ... utav fläsklådor som hon fick av handlare och hon gjorde spinnrocken sin och hon gjorde fiolen och hon spelade fiol och hon gjorde till och med likkistan sin. Men den här Karls-Kari det måste jag då tala om, att hon bodde ju ensam där' och hon slog', hon slog åt4 korna sina, hon hade väl någon ko och några får' och några getter och så var det en som skulle kalva och hon hade ... de hade ju ingenting annat än vidjeband, de vred ju »nästingar»6 och »långband»7 och »näst-ingar» ikring halsen också. Så var det väls kanske dåligt det där bandet och så ... Kon skulle kalva och hon var ensam och så var ... hade ... var hon alldeles utsliten i armarna och hon tog rep ikring midjan och band fast fötterna på kalven ikring midjan och så drog hon med händerna och så slet9 kon, slet hon, och d-... gick uti »skälet»'° och for och drog käringen. Och så kom där en som körde ved igenom gården och han hörde väsen där och så tänkte han han måste" titta in och se efter" vad vet var, och så säger hon: »Men herregud vad bra att du kom och hjälper mig, med den här styggheten".» Hon hjä- ... Hon d- ... for och drog Karlsa runt, ser du, den där kon /skratt/, och han band ju kon och hjälpte lös Karlsa också, och hjälpte henne med den där kal-ven också.
i ingenting eg. inte-något
2 hon bodde ju ensam där eg. där
hon bodde ju ensam
3 slog dvs, slog hö
4 åt eg. i
5 får eg. södar
6 nästing bindsle av vidjor som
vridits om varandra
7 långband band (av vidjor) som
kon var bunden med i fähuset
8 väl eg. fulla
9 slet dvs, slet av långbandet
I° skäle rum eller övertäckt gång
mellan fähus och lada
Ii måste eg. gatt, preteritum av
gitta
12 titta in och se efter eg. se in
13 styggheten dvs. kon
11. Jämtland, Föllinge socken
Sagesperson: Hans Johansson, f. 1882 Intervjuare: Vidar Reinhammar Inspelningsår: 1957
Att äta lokött
(Nä, je ha no allri ete) nå meir bjänntjått än ta den bjänna. Mån je ha ete göuptjåtte å. easså.> Jaha då. Göupa — lo. Jaa. Å n Pe Jånssa å je sköut hu å. easså.> Ja, n Ante ån 011e Linngren va må ålekså. Å så når må komme heim så påsto såmm att de va åtanes, å sååmm påsto de va int åtanes. Å må snoodd n dånn göupa, ser du, å hu va feit, oresonla feit, ser du, å tjåtte sir ut presis såm gristjåtte. Jaa då, å lekken å. Å må tog å koke, ser du, å ... ta de dånnan å skull smaka-ne, å de va ju gått. Å allihop i ... heri bya komme ... fekk komma hit å ... å åta ta tjåttan dånn. Å sååmm smaka nå på bårre litte, å sååmm åt ju ... åt-e ju direkt, förståss. Må koke ju väldi(t) stor e gry-yt, förståss; må va int snål( int, för dåm skull få jiist allihop naturligtvis. ... å så om måran då så ... då var-e tjåtte k-vår, å n Pe Jånssa sa: »I kvällst åt je så myttje je tjänne de va gått, å i dag ske je åta så myttje je ske tjänn at om de går få ont ta din.» Så han åt ju huskut myttje. Å så tog må å flridd opp e sii, n Ante Linngren å je, såm må bruuk jåra åt åne tjått, såhlte-na såhlte-na å rökkt-a å skull ju ... joo4 spittjetjåtte ta-n, å n dånna skull må ha ... skull må spara å ha må åss nårest nårest må skull på ålisj akt, förståss — nå nymodut — må skull ha göuptjåtte må åss, förståss. Ja. Mån tjåringa ... Je fekk int tjåringa te smaka tjåtte dånn int. Nää då! Å må fekk ju ... Hu påsto de va faleje å. Å må fekk int ... må skull int få ta må åss de dånne hella. »Joo då, må ske ha-e», sa je. Å når je skull te lägg ti massättjen så veit du sia dånn va boort. (Nähä!) Joo, tjåringa ha kaste ammå-n. »Har du folfdd ammå göuptjåttan dånn?» »Ja, hussj, de vårtte måssjen ti-e», sa a, »de dånne ville je int ha hepå häbbärs-jälla», sa a, »je kaste ut-e at hunnåm.»
Hans Johansson efter inspelningen i Högrun, Föllinge.
Foto: Vidar Reinhammar 1957. Språk- och folkminnesinstitutet.
Översättning
(Nä, jag har nog aldrig ätit) nåt mer björnkött än utav den björ-nen. Men jag har ätit loköttl också. <jaså.) Jaha då. »Göpan» — lo. Jaa. Och Per Jönsson' och jag sköt henne också. Ja, Ante och 011e Lindgren var med också. Och så när vi3 kom hem så påstod somliga att det var ätbart, och somliga påstod det var inte ätbart. Och vi flådde4 den där lon, ser du, och hon var fet, oresonligt fet, ser du, och köttet ser ut precis som griskött. Jaa då, och lik-nar också. Och vi tog och kokade, ser du, och ... utav det där och
i lokött eg. bestämd form. Samma 2 Per Jönsson eg. han Per Jönsson
sak gäller fler ord i översätt- 3 vi eg. me
skulle smaka det, och det var ju gott. Och allihop i ... här i byn kom ... fick komma hit och äta utav det där köttet. Och somliga smakade nu på bara lite, och somliga åt ju ... åt det ju direkt, förstås. Vi kokade ju en väldigt stor gryta', förstås; vi var inte snåla inte, för de skulle få bli trakterade6 allihop naturligtvis. Och så om morgonen då så ... då var det kött kvar, och Per Jöns-son sa: »I går kväll åt jag så mycket att' jag kände det var gott, och i dag ska jag äta så mycket att jag ska känna efter' om det går att få ont utav det.» Så han åt ju väldigt mycket. Och så tog vi och styckade och gjorde i ordning' en sida, Ante Lindgren och jag, som vi brukar göra med'' annat kött, saltade den" ... saltade den och rökte den och skulle ju ... gjorde spickekött utav den, och den där skulle vi ha ... skulle vi spara och ha med oss när vi skulle på älgjakt, förstås — nåt nymodigt—vi skulle ha lokött med oss, förstås. Ja. Men käringen ... Jag fick inte käringen till att" smaka det där köttet inte. Nää då! Och vi fick ju ... Hon påstod det var farligt också. Och vi fick inte ... vi skulle inte få ta med oss det där heller. »Joo då, vi ska ha det», sa jag. Och när jag skulle till att lägga uti matsäcken så vet du den där sidan var borta. (Nähä!) Joo, käringen hade kastat bort" den. »Har du haft" bort det där loköttet?» »Ja, hussj, det vart mask uti det», sa hon, »det där ville jag inte ha här på härbresloftet"», sa hon, »jag kastade ut det åt hundarna.»
u ap os a 6uHi gi 'p uei lw?r . 1, i
5 en väldigt stor gryta eg. väldigt
stor en gryta
6 bli trakterade eg. gästa 7 så mycket att eg. så mycket 8 efter eg. åt
9 styckade och gjorde i ordning eg. udde upp
Io med eg. åt
ii den eg. henne, dvs. köttsidan 12. till att eg. till
13 bort eg. avmed 24 haft eg. fordat 15 -loftet eg. -hjällen
12. Lappland, Vilhelmina
socken
Sagesperson: Kristina Jonsson, f. 1891 Intervjuare: Erland Bergfors
Inspelningsår: 1961
Vittra flätade manen på hästarna
Män däm jolt ingä odygdän på na annä vis (int)?
Nää, ingä ingä sårttäs odygdän na annars int, annän ... ja, döm flretä marna på hästa, joir firetän fifetän tå marna. Å va dä könn vara tå på för ä sårttäs vis, dä vet jä då intä hällär, män dä vårka då intä söm dä ska känna vara natulit hällär att... att hästa tovä marna på ä dånn visä. Å vi ... dä hännä ju däri lagålln där vi hadd koäma senn jäg vartt ju gårv, då pa- ... pappa ... Å dä va söm samta hästa va såsjilt utsättä för ä dånnä. Han bytt säg än gammktrapphingst tå n Joan Skoglunn i Skog, å han hadd så grändalösst lang än marn, å marna åt bägge siän. Å marna på n dånn hästn, döm vartt firetä, å dä synntäs så vål( att... att hon va filetä, för hon va dela i tåtta å ... å filetä åt bägge siän om halsn. Män förstå, jä va ju telltagsn å på dän tin å visst ju ... hadd ju försöka mä på å uret tagira, sä jä visst hörrä gött dä jekk ä dånnä. Sä jä tänkt: »Ä dånnän däm mått no vara bra på flret, män skä int jäg å ta å lär mä?» Sä då marna var oppflretä ... ja, hopflfetä åt bägge siän, tjvå stor ä flfetän åt var siä, sä tog ja å firetä opp ä dånn flfetän deräs jäg, å firetä-na ånyäst, män använnä samma tåtta söm döm hadd laga tell, firetä marna ånyäst åt bägge siän. Män jä fekk ju int ändå rektit nann åming på-a. Å tell å sia n dånn knutn däri een senn ja hadd slutä firet, dä var dä vårstä. Män jä jolf-ä ju sä gött jä könnä. Män tro allri att marna vartt firetä på dän hästn na mer. <Nähä.> Då hadd jä no vörä å förstördd-ä för döm, för ettra tykkt döm fäll int bra om dä ja hadd lärdd mä, häll ... Jaa, du säg dä.) häll vellä döm ha-ä söm dä var, sä no ...
Män du säg ... alltså däm firetä bättär än va du könnä jöra? Jaa, int könnä jäg fiket likä söm däm, å fo ä dånn gamm-
far, sä hon ä ju nästan omöjli å ... å Ret å fo ä na finnt. Män no hadd döm firetä-na rektit fin no, män int döggd jä tell-ä.
Översättning
— Men de' gjorde inga odygder' på nåt annat vis (inte)?
— Nää, inga sorts odygder annars' inte, annat än ... ja, de flätade manen på hästarna, gjorde flätor utav manen. Och vad det kan ha för förklaring'', det vet jag då inte heller, men det verkade då inte som det skulle kunna vara naturligt heller att hästarna tova-de manen på tova-det där viset. Och vi ... tova-det häntova-de ju däri lagårtova-den där vi hade korna sen jag vart ju fullvuxen', då pappa ... Och det var som somliga6 hästar var särskilt utsatta för det där. Han bytte till sig' en gammal »ldapphingst»8 utav Johan Skoglund9 i Skog, och han hade så gränslöse° lång man", och man åt bägge sidorna. Och manen på den där hästen, de vart flätade, och det syntes så väl att den" var flätad, för den var delad i tåtar och flä-tad åt bägge sidorna om halsen. Men förstå, jag var ju tilltagsen också på den tiden och visste ju ... hade ju försökt mig på att flä-ta flä-tagel", så jag visste hur gott det gick det där. Så jag tänkte: »De där de måtte nog vara bra på att fläta14, men ska inte jag också ta och lära mig?» Så då manen var uppflätad ... ja, hopflä-tad åt bägge sidorna, två stora flätor" åt var sida, så tog jag och löste upp16 de där flätorna deras jag, och flätade den" ånyo, men
12>I DOS Pu! win iA 'p uei ddei i de dvs. vittra, övernaturliga
väsen i norrländsk folktro 2 odygder eg. bestämd form i
dialekten. Samma sak gäller fler ord i översättningen.
3 annars eg. nåt annars
4 vad det kan ha för förklaring eg. vad det kan vara utav på för ett sorts vis
5 fullvuxen eg. garv 6 somliga eg. somta 7 bytte till sig eg. bytte sig 8 klapphingst ofullständigt snöpt
to gränslöst eg. »grändlösh>, väl en
kontamination (sammanbland- ning) av gränslöst och ändlöst
i i lång man eg. lång en man
12 den eg. hon, eftersom man är ett feminint sub. i dialekten 13 tagel i dialekten är tagel ett
feminint sub., här eg. i bestämd form
14 bra på att fläta eg. bra på fläta 15 två stora flätor eg. två stora ena
flätor
16 löste upp eg. flätade upp 17 den dvs. manen
U09 05 eumi eqll A 'p uei ddei
använde samma tåtar som de hade gjort i ordning", flätade ma-nen ånyo åt bägge sidorna. Men jag fick ju inte ändå riktigt nån ordning på den. Och att19 slå den där knuten däri änden sen jag hade slutat fläta, det var det värsta. Men jag gjorde det ju så gott jag kunde. Men tro aldrig att manen vart flätad på den hästen nåt mer. <Nähä.> Då hade jag nog varit och förstört det för dem, för ettdera tyckte de väl inte bra om att" jag hade lärt mig, eller ... 'Jaa, du säger det.> eller ville de ha det som det var, så nog ... Men du säger... alltså de flätade bättre än vad du kunde göra? Jaa, inte kunde jag fläta lika som de, och få de där gamla skarpa tageltåtarna ... så halt och skarpt som dee' är, det glider" ju och far, så det är ju nästan omöjligt att fläta och få det nåt fint. Men nog hade de flätat det riktigt fint nog, men inte dugde jag till det.
18 gjort i ordning eg. lagat till 21 det eg. hon, syftande på taglet
19 att eg. till att 22 glider eg. hurrar
20 att eg. konjunktionen det
13. Medelpad, Tuna socken
Sagesperson: Johan Olof Hällström, f. 1888 Intervjuare: Einar Granberg
Inspelningsår: 1946
Diger-jankes avrättning
— Hå va e:n söm hette Dig(er)-Janke, söm ... Han tjände dräng häri Skallbölr, byn intell här, å ... Han va bra å spela fijol n dänn' å. Män i2 vet hå lå no rakkarn in dänn. Han ... han for å åkte mä postiljon å ... å frågde fäll ut, förståss, å tänkte väll ta postiljon å ... å ta dö på-n, förståss, män han vågde inte på-en, förståss, för hå va nog en ... e(n) söm va bev- ... beväpna, förståsst. Alla fall, då tog-en en nasar i ställe då, å ... å slo ijälr han däri ... häva mitt för Skallböltsförssn. Så postiljon kåmm å tjölre han å ... å såg en dänn Dig(er)-Janke släpe n dänn öve- ... över vägen. Hitte på3 så ... så presis, s-att påstiljon kåmme å tjände jänn kårn, å han vant ju ... Döm va ju å häkte-n, förståss, å frakte-n ne på häkte då i sta(n), å så varit ä rättegång, å då höll (d6)m tell hänn4 i storsaln dänn på andänn(e)n5 på gålrn hänn. Alla fall, sa ... hå va no ing(e)n klragoti hälle på-lrän tin, söm å ä nu inte. Nu ska döm ju klaga, å så ... ja ... Si- ... Döm sjikker döm på Sissjö6 då, vet du. Döm bh förklarades- ... sinnessjuk, förståss, öm döm ta ijälr nann nu. Då ... ja, döm to ju å ställd tell ä hänn då å hadde rätte-gång, å to hit skårprättam å på e:n rätte-gång, sa hå va då Hart förut hå, förstå-lru. Jaa, döm dömde-n då. Sjusse-n då från stan tidit på möran å sjusse-n hit å så var-ä rättegång da. Han e- ... (g)ate no ertjänne förståss å. Då hadde-röm i dä hänne rumme vi sitt nu, så hadde-röm fikk en ju ligge-rå hänn på ... på nåtta å ... å så var-ä två kårer, söm vakte-n hänn då, å sa in i n dänn kammarn dänn, söm där grånntapetan är, der låg skårprättarn, å
i n dänn den där, eg. den därna
z i ni
3 hitte på (det) hände sig
6 Sisdö Sidsjön, psykiatriskt
sjukhus i Sundsvall
u wp os euni 'p e di ap aiA
• E1 kann du förstå, att han k-unde sö- ... ligge å ... där å ... å ... å ... å ... Ja tykker hå sku vara ruskit fö skåp- ... skårprättarn, män
döm sa, han s- ... snårke hele nätta, män hå va brännvin i dän, förståss då, (gåsse).
Skulle dåm ha brännvin innan dåm ...?
Jaa, hä ä klart, att n dänn skårprättarn han ... han tog nå in för löppan han.
14. Norrbotten, Nederluleå
socken
Sagespersoner: Ragnar Nilsson, f. 1895, och Nils Nilsson, f. 1895. (Männen är inte släkt med varandra.)
Inspelningsår: 1967
jakterfarenheter
No hä jö Jaakt, hä jö ånt vi- ... vider- vin i vidare uti. Ja, no hä jö skuti nägen hära, o nägen oorr o nägen tjöder o o söden(a), in jäärp. Sjöfoglran breoke jö stjiiot gä ner om höstn stjiiot nägen. Men da om in ... sistgäka jö vär ned, so vär-e högt vättne o vär tömbre o o he vär krikkendren ålldeles fullt jö täänkt, om jö (---) Jö vär gansjka ner, so (jö tä- ...) om jö stjiot no so fa jö da in femm stitja ve eitt skot, tänkt (jö). 0 dom häädd so rådrit o deer, o njaa, tänkt jö, at behö jö nä tjöt no, o jö steig upp o gikk heim o jö ha-nt vin i eot ve bö- ... ve bössa sedan. Dom häd so råoltit so jö kot åt ... jö kot åt stöör dom. — J-ä ålri försökt stjiiot in fogelr.
Ja. Nä, no hä jö skuti fireeir. (Nää.) (---) Till o me (---). (Jö) kot stjiot dom ner dom löfte okso, södena. Man ... Birö som in ... <Ve vååor hån Gåttfrid o jö ...> in våna hedena ner man bön.
Ve vååor hån Gåttfrid o jö o skul, ja, gä lä ve pojkan, o so ner ve gä in upet Hejd-djölrvegen so fan Gåttfrid söj i ekorn o so röjt n bössa at-e o sko stjiiot-e, o ekorre he he böörd a skraalr. Ove vär ... ve vär ånt gå fet Hån vär åt gå fer stjiiot-e.
Men (no vär-e) råoltit söj djiora (---), he e so råolrit. Dom siti ... Dom hå breoke siti upa upi bjärken upa gåtrn, både järpan orran o o iblränd hä jö mött nägen hära isa gåltn o ve å stäne sött uti woränder o so hå ve goj enda, o öngen a åss hä djåort den äänn nää, o o o so (---) (H-e) som ... he e s- he e som man bön i fa-ne so at he sko finnes heden okso, i ... i lä ve me, innan jö k- ... känn tröjves.
