LITTERATUR
UNGA LIBERALER
Det finns en anekdot om den store kompositören Gounod, berättar Ru-dolf Kjellim, >>att han vid 20 år sade 'jag', vid 30 'jag och Mozart', vid 40 'Mozart och jag, men vid 50 bara 'Mozart'». Anekdoten skulle måhända ha sin naturliga anknytning till de nio unga liberaler, som efter att ha åstadkommit var sitt fristående de-battinlägg i mer eller mindre aktuella frågor valt att ställa samman dem i en gemensam liten skrift.
Det ligger måhända i sakens natur, att kvaliteten på de olika bidragen måste vara ganska ojämn. Det före-faller emellertid vara en händelse som ser ut som en tanke, att man låter FPU-ordföranden Per Ahlmark inleda med ett bidrag, rubricerat >>V år elän-diga utrikesdebatt», ty detta opus ger otvivelaktigt den största behållningen. Ahlmark har tidigare i annat samman-hang uttryckt den förhoppningen, att ett samarbete mellan högern och folk-partiet skulle kunna komma till stånd genom att högern beträffande vissa vitala inrikespolitiska frågor närmade sig folkpartiet, samtidigt som folkpar-tiet närmade sig högern vad gäller ut-rikespolitiken och försvarspolitiken. Av logiska skäl är Ahlmark övertygad om nödvändigheten av svenska atom-vapen. Ahlmarks tankegångar torde särskilt bland yngre konservativa mötas med stor förståelse.
Ahlmarks uppsats jävar icke det tidigare intrycket, att han har en rea-listisk inställning till de in
ternatio-Av BIRGER HAGARD
nella frågeställningarna. Hans upp-sats blir en svidande vidräkning med de illusionister i allmänhet, som kom-mit att sätta sin prägel på svensk ut-rikespolitik efter kriget och med de-ras högste profet, excellensen Undlm i synnerhet. När det är fråga om alliansfriheten gäller det, att ständigt slå fast dogmerna i så knappa ordalag som möjligt, skriver Ahlmark. Torf-tigheten betraktas som inseglet på statsmannaklokheL Utrikesdebatten är praktiskt taget död. Ingen politiker, mån om väljarnas gunst, vågar kriti-sera dansen kring den gyllene kalv, som alliansfriheten innebär. Den främst ansvarige för detta tillstånd är både genom sin ställning och sin verk-samhet östen Unden.
Ahlmark är övertygad antikommu-nist, har uppenbarligen studerat so-vjetrysk historia och kommer följakt-ligen fram till att Lenins definition på diplomatiska överenskommelser, »löften är som pajskorpa - gjorda för att brytas», äger full giltighet allt-jämt i nådens år 1961, även om dikta-torn för tillfället råkar ha en jovia-lisk nuna och gärna reser utomlands för att låta fotografera sig, klappande kalvar eller små barn på huvudet. Frågan är dock, om Ahlmark inte är en aning för pessimistisk vad gäller den framtida utvecklingen inom So-vjetunionen. Trots allt har ett omfat-tande reformarbete i riktning mot ökade garantier för de enskilda med-borgarnas integritet ägt rum under
116
senare år. Mycket talar för att denna utveckling är resultatet av ett starkt inre tryck, och det förefaller i vart fall bli förenat med stora svårigheter för regimen att vända tillbaka till den stalinistiska erans terrormetoder.
Tron på FN kan ibland få något av extas över sig, och fraseologin är far-lig, om den inbillar folk att vi här står inför ett säkert verktyg i fredens tjänst, skriver Ahlmark helt riktigt och samtidigt som han reducerar be-tydelsen av svenska FN-insatser till deras rätta värde understryker han, att organisationens möjligheter att göra sig gällande är synnerligen be-gränsade, eftersom FN på grund av vetorätten inte kan ingripa i en kon-flikt mellan Sovjet och USA. Vår tids viktigaste fredsförbund heter därför inte Förenta Nationerna utan Atlant-pakten, som i motsats till FN inte för-lamas av ryska direktiv. De farligaste och flesta tillbuden till krig har in-träffat i de områden av världen, där de båda maktblockens positioner är oklara - Mellersta östern, Sydöst-asien och Afrika. Frestelserna är mindre och tillbuden färre, där inget tvivel kan råda om var gränsen går mellan allianssystemen. Kommunis-terna vet, att ett angrepp på Västtysk-land betyder världskrig. Att vårt Västtysk-land inte är ett storpolitiskt oroscentrum beror främst på att vi kunnat driva vår linje i skyddet av västerns vapen. Trots och inte tack vare alliansfrihe-ten har vi undgått att dras in i allvar-ligare konflikter med Sovjet.
Ahlmark analyserar ingående skälen för och emot alliansfrihet och kommer fram till den slutsatsen, att de två väsentligaste skälen för neutralitet -vår lands handlingsmöjligheter i ut-vecklingsländerna och hänsynen till Finland - har en sådan relativ vikt, att endast en påtaglig aktualisering av något eller några av argumenten för NATO-anslutning gör en förändring
av den svenska utrikespolitiken ytterst angelägen. Den ekonomiska samver-kan, som vårt land inlett med andra västeuropeiska stater tenderar - vare sig det klart formulerats eller inte -att utvidgas till politiskt beroende. I händelse av krig eller i en kritisk situation blir det för varje år som går allt svårare för Sverige att isolera sig och klippa av handelsförbindelserna med de övriga medlemmarna av han-delsgemenskapen, på samma sätt som det t. ex. för ett isolerat Dalarna skulle te sig hart när omöjligt att klara sin försörjning, om resten av Sverige var i krig. Detta i förening med de allt större krigstekniska samordnings-problemen - nödvändigheten att i tid planera samverkan mellan våra och NATO :s stridskrafter - samt bristen på svenska atomvapen gör en utrikes-politisk omorientering alltmera ange-lägen. En levande och aktiv utrikes-debatt är förvisso något som vårt land för närvarande mer än kanske något annat behöver. Inte minst från den synpunkten är Ahlmarks inlägg bety-delsefullt.
I bjärt kontrast till Ahlmarks upp-sats står ett bidrag av Mats Kihlberg
om >>aktiv internationalism». Författa-ren följer det nu så yppigt tillämpade »radikala>> receptet. Först av allt skall slås fast »totalomfattningen» av Sve-riges bistånd till utvecklingsländerna, medan frågan om hur pengarna på bästa sätt skall kunna användas skjuts i bakgrunden såsom alltför prosaisk. En specialskatt till förmån för utveck-lingsländerna ter sig frestande. Under alla omständigheter skall vårt land bidra med minst 240 miljoner kronor årligen - över statsbudgeten. Varför inte stanna upp ett tag och försöka komma till klarhet hur våra hjälpin-satser konkret skall gestalta sig? Hur kan vi underlätta för svenskt närings-liv att i större utsträckning intressera sig för de länder det här är fråga om
- räcker det med höjda exportkredi-ter? - vilka garantier har vi för att de medel som överlämnas till FN blir använda på rätt sätt, vilka möjligheter finns att göra isolerade svenska insat-ser effektiva, hur skulle en sameuro-peisk insats kunna komma till stånd, hur blir hjälpen på bästa sätt »hjälp till självhjälp»? Frågeställningarna är otaliga. Och det är förvisso icke en-bart svårigheter av den karaktären, att de kan avhjälpas med svenska skattemedel, som möter i de berörda länderna. Hur kan man bibringa be-folkningen åtminstone vissa elementa - som t. ex. hur en skruv användes-hur kan man effektivast komma till rätta med religiösa fördomar som läg-ger stora och avgörande hinder i vä-gen för utvecklinvä-gen? Det finns en mångfald problem, som man förvisso inte löser genom mer eller mindre patetiska deklarationer. Kihlberg har rätt i sin grundtes, att vi måste göra en hjälpinsats, men det finns faktiskt rätt stor anledning att i detalj disku-tera hur den bör komma till stånd. Det hårt skattetyngda svenska folket torde förvisso icke vara roat av att låta inhemska och utländska byråkra-ter fritt och planlöst få husera med några hundra miljoner av skattemed-len. Ej heller torde det finnas någon rimlig anledning för ett på detta om-råde okunnigt och oerfaret land som Sverige att sätta sig på några höga hästar och fördöma »kolonialismen» för att i stället solidarisera sig med antieuropeiska rörelser av obskyr kulör i olika länder. Vi har all anled-ning att från västerländsk och civili-satorisk synpunkt vara tacksamma för de insatser som utförts av britterna i Asien och Afrika, av fransmännen i Nordafrika och av belgarna i Kongo. Att i en för Västerlandet kritisk stund sälla sig till dess femtekolonnare borde vara vårt land ovärdigt.
Om studiefinansieringsfrågan
skri-117
ver EriZsl KleiiZ. Han är en av de ivri-gaste liberala förkämparna för s. k. generell stipendiering eller »studie-lön». Det kan dock icke sägas, att hans uppfattning i allt är genomtänkt. Sålunda avvisar han emfatiskt tanken, att kostnaderna för studierna är att betrakta som en investering, samtidigt som han motiverar rätten till skatte-avdrag av amorteringarna på studie-skulder med ett resonemang, som i princip helt utgår från investerings-tanken. Den kanske allvarligaste kon-sekvensen av varje form av generell stipendiering och därmed det star-kaste skälet mot en sådan, nämligen den detaljerade studiekontroll och där-med inskränkning av de akademiska studiernas frihet, som ofrånkomligen måste bli följden av ett sådant system, vidrör han med lätt hand. Svenska folket torde inte vara särskilt entu-siastiskt inför möjligheten av att tvingas betala underhåll till envar som vill studera vid våra universitet, om man inte samtidigt har fullgoda garantier för att de investerade pengarna också ger vissa resultat. Att rent generellt och generöst utan nå-gon kontroll låta underhåll utgå till envar som säger sig vilja studera torde vara en tanke som inte är av denna världen. I vart fall torde aldrig den finansminister finnas, som skulle vara beredd att acceptera ett sådant förslag. l detta sammanhang ter det sig förvånande, att Klein inte tagit upp det konkret utformade förslag till examenspremier, som hösten 1960 framlades av Konservativa student-förbundet, och som sedan högerpar-tiet motionsvägen gjort till sitt. En lösning efter dessa riktlinjer torde ha många fördelar. Samtidigt som där-igenom möjligheter ges att råda bot på de problem skuldsättningen utgör får alla lika möjligheter att finansiera sina studier. Därtill verkar detta för-slag också i studiestimulerande
rikt-118
ning och bevarar de akademiska stu-diernas frihet.
I övrigt diskuteras radio- och TV-monopolet av Erland Törngren,
me-dan Morgan Abrahamsson analyserar
de ökade kraven på »Utbildningssam-hället». Eva Moberg uppehåller sig vid
kvinnoproblemen i vår tid. Att dubbel-rollen som förvärvsarbetande och som maka och mor utgör ett allvarligt pro-blem för många kvinnor skall icke förnekas. En effektiv lösning synes dock ligga långt fram i tiden och torde väl endast kunna komma som ett resultat av utvecklingsprocessen.
Ulla Åhgren gör gällande, att
kristen-domen inte har något konkret sam-hällsprogram att komma med och att dess attityd till samhällsutvecklingen väsentligen är passiv och många gånger av negativ karaktär. Gustaf Lindenerona tar i ett intressant inlägg
upp den industriella demokratien till behandling. De anställda bör bli re-presenterade i företagens styrelse. Därmed skulle det vacuum utfyllas, som uppstått genom att aktieägarna i allt mindre utsträckning personligen använder sina rättigheter. Hans Heder-berg slutligen diskuterar
»rättsröte-fallen» från Kejne till Eugeniahem-met.
Som synes är det varierande under-hållning som bjudes. Vad man kanske i första hand skulle vilja kritisera är, att författarna uppehåller sig vid i allmänhet synnerligen begränsade frågeställningar. Man saknar de stora linjerna. Å andra sidan skall boken kanske främst tas för vad den är -ett inlägg i den aktuella politiska de-batten. Och som sådant är det inte ointressant.
