Gymnasieutredningarna under 2000-talet. Fyra skolpolitiska dimensioner

Examensarbete

Gymnasieutredningarna under 2000-talet

Fyra skolpolitiska dimensioner

Upper Secondary Education Reforms in the 21st Century

Four Dimensions of Education Policy

Sara Persson

Lärarexamen 300 hp Handledare: Ange handledare

Lärarutbildning 90 hp 2011-05-31

Examinator: Elisabeth Söderquist Handledare: Anna Henningsson-Yousif

Lärarutbildningen Skolutveckling och ledarskap

3

Sammanfattning

Under 2000-talet har det i Sverige genomförts två gymnasieutredningar som har syftat till att reformera gymnasieskolans struktur. Den första utredningen tillsattes år 2000 av den då sittande socialdemokratiska regeringen och fick namnet ”Åtta vägar till kunskap – En ny struktur för gymnasieskolan.”. Politiska motsättningar gjorde dock att de påföljande reformerna, vilka skulle genomföras 2007, blev tämligen blygsamma och vid regeringsskiftet 2006 drog den nya alliansregeringen helt tillbaka reformerna för att själv tillsatta en ny utredning. Utredningen, som fick namnet ”Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola”, ligger till grund för den gymnasiereform som börjar gälla hösten 2011. I uppsatsen görs en jämförande kvalitativ innehållsanalys av de två gymnasieutredningarna i syfte att undersöka vilka skolpolitiska undertoner som kan utläsas ur utredningarna och vilka likheter respektive skillnader som finns. Analysen görs med hjälp av fyra skolpolitiska dimensioner: 1) utbildningens funktioner, 2) sammanhållning kontra uppdelning, 3) generell kontra selektiv inriktning samt 4) styrning och inflytande.

Uppsatsen visar att det i flera avseenden går att utläsa tydliga skolpolitiska undertoner ur de två gymnasieutredningarna. Särskilt tydliga befinns dessa undertoner vara i analysen av utbildningens funktioner samt i analysen av huruvida utbildningen ska vara sammanhållen eller uppdelad. Här finns också tydliga skillnader mellan de två utredningarna. Även i andra avseenden råder det skillnader mellan utredningarna. När det gäller styrningen av, och inflytandet över, utbildningen befinns likheterna däremot vara större.

5

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 7

1.1 Syfte och frågeställningar ... 8

1.2 Disposition ... 8

2 Metod ... 9

2.1 Metodologisk ansats ... 9

2.2 Litteratur och källkritik ... 11

2.3 Avgränsningar ... 12

3 Tidigare forskning och teori ... 13

3.1 Skolpolitik ... 13

3.2 Fyra skolpolitiska dimensioner ... 14

3.3 Skolans styrning och uppdrag ... 15

3.4 Skolpolitisk historia i sammandrag ... 17

3.5 Sammanfattning ... 20

4 Gymnasieutredningar under 2000-talet ... 21

4.1 ”Åtta vägar till kunskap” ... 21

4.2 ”Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola”... 22

4.3 Skolpolitiska dimensioner i gymnasieutredningarna ... 23

4.3.1 Utbildningens funktioner ... 24

4.3.2 Sammanhållning kontra uppdelning ... 25

4.3.3 Generell eller selektiv inriktning ... 27

4.3.4 Styrning och inflytande ... 28

6

5 Diskussion och slutsatser ... 30 5.1 Förslag till vidare forskning ... 33 6 Referenser ... 34

7

1 Inledning

I Sverige är det både en rättighet och en skyldighet att gå i skolan. Det innebär att vi svenskar tillhör de lyckligas skara där alla från sju år och uppåt får en grundläggande utbildning. Samtidigt innebär det att alla från sju år och uppåt har sin bild av skolan och hur den fungerar. Detta blir extra intressant då skolan är en politiskt styrd organisation vars riktning alla röstberättigade kan vara med och påverka. Skolans centrala roll i samhället gör den ständigt närvarande i den politiska debatten. Som blivande lärare tycker jag att det är fascinerande att följa såväl den offentliga debatten som de åsikter som folk ogenerat delar med sig av när de får reda på att jag läser till lärare. Alla har verkligen en åsikt om hur skolan bör styras.

Under min lärarutbildning har den svenska skolan mer än vanligt varit i fokus för den politiska debatten som en följd av det omfattande reformarbete som pågått och pågår. Kort efter regeringstillträdet 2006 drog alliansen tillbaka den gymnasiereform (vanligen kallad Gy-07) som initierats av den socialdemokratiska regeringen genom utredningen ”Åtta vägar till kunskap. En ny struktur för gymnasieskolan.” och tillsatte istället en ny utredning: ”Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola” som ligger till grund för den gymnasiereform som träder i kraft från och med höstterminen 2011. Att två omfattande gymnasieutredningar som båda är inriktade på gymnasieskolans struktur genomförts på så kort tid tycker jag är intressant inte minst då man kan skönja att det i bakgrunden till utredningarna föreligger en politisk maktkamp om skolan. Därför är jag intresserad av utredningarnas politiska undertoner och vad dessa betyder i ett bredare skolpolitiskt perspektiv. Att granska den politiska styrningen av skolan är av stor betydelse då politiskt initierade reformer i slutändan kan få stora konsekvenser för lärarnas yrkesutövning.

8

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med den här uppsatsen är att jämföra och analysera de två gymnasieutredningarna ”Åtta vägar till kunskap. En ny struktur för gymnasieskolan.” och ”Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola” utifrån ett skolpolitiskt perspektiv. Detta gör jag med hjälp av följande frågeställningar:

 Vilka skolpolitiska undertoner kan utläsas ur de två gymnasieutredningarna?

 Vilka skolpolitiska skillnader och likheter finns det mellan de två gymnasieutredningarna?

1.2 Disposition

I det inledande kapitlet har uppsatsens syfte och frågeställningar presenterats. I nästa kapitel följer uppsatsens metodologiska ansats. Det tredje kapitlet innehåller uppsatsens teoretiska utgångspunkter och en tillbakablick på tidigare forskning. Kapitel fyra handlar om de två gymnasieutredningarna ”Åtta vägar till kunskap. En ny struktur för gymnasieskolan.” samt ”Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola”. Uppsatsens diskussion och slutsatser återfinns i kapitel fem.

9

2 Metod

I det här kapitlet presenteras och diskuteras uppsatsens metod samt de avgränsningar som har gjorts.

2.1 Metodologisk ansats

Forskning kan bedrivas på flera sätt beroende på vilket syfte man har med sin studie och vilka resurser som finns att tillgå. En klassisk skiljelinje är den mellan kvantitativa och kvalitativa metoder där den förra i förenklade ordalag sysslar med mer mätbara och objektiva data och har en deduktiv ansats (teoritestande) medan kvalitativa metoder sysslar mer med subjektiva data och tolkningar av dessa. Kvalitativ forskning är ofta induktiv (teoriskapande). Dessa skiljelinjer är dock inte huggna i sten utan det finns många undantag som bekräftar regeln. Det finns också hybridformer där exempelvis kvalitativa tolkningar appliceras på ett kvantitativt material (Bryman 2004:19-21). I min uppsats har jag valt att använda mig av en kvalitativ ansats i min jämförelse av de två gymnasieutredningarna.

Kvalitativ forskning baseras ofta på intervjuer, observationer eller fältstudier, men kan också baseras på dokument av olika slag, från privata dokument till offentliga och kan bestå av skrift, bilder eller ljud. I den här uppsatsen är det två statliga utredningar, det vill säga dokument som är såväl offentliga som skriftliga, som utgör grunden för studien. En insikt jag bär med mig är att en text eller ett dokument inte står för sig själv utan är en del av ett större sammanhang som utgörs av andra dokument och kontexten där dokumentet uppfördes (Denscombe 2009:295 & Atkinson – Coffey 2004:66-67 & Lundman – Hällgren Graneheim 2008:162).

Det finns flera olika kvalitativa metoder som kan användas. Jag funderade på olika möjligheter såsom diskursanalys och narrativanalys, men jag fastnade för att göra en kvalitativ innehållsanalys då den metoden sammanfattar det jag vill göra.

10

Innehållsanalys förknippas ofta med kvantitativa metoder, men den kan vara av både kvantitativ och kvalitativ karaktär. En kvalitativ innehållsanalys används för att utforska underliggande teman och meningar i ett material vilket är precis det som den här uppsatsen handlar om. Metoden kan användas på olika texttyper och tolkningarna kan göras på olika nivåer vilket gör att metoden kan användas inom olika forskningsområden. Ansatsen kan vara såväl deduktiv som induktiv. En induktiv innehållsanalys innebär en förutsättningslös analys medan en deduktiv sådan innebär en analys utifrån en i förväg bestämd mall, modell eller teori. Detta kan göras genom att forskaren skapar kategorier som guidar datainsamlandet och analysen vilket jag har valt att göra (Boréus – Bergström 2005:43-45 & Bryman 2004:392-393 & Lundman – Hällgren Graneheim 2008:159-160).

Istället för att skapa mina egna kategorier har jag valt att utgå från de fyra dimensioner som Lisbeth Lundahl använder sig av i sin artikel ”Skilda framtidsvägar – perspektiv på det tidiga 2000-talets gymnasiereform”: 1) Vilka utbildningsfunktioner som står i centrum för reformerna, 2) i vilken utsträckning sammanhållning kontra uppdelning förespråkas, 3) generell kontra selektiv inriktning samt 4) styrning och inflytande (Lundahl 2008:31-32). Se teorikapitlet för en närmare genomgång.

En vanlig kritik mot kvalitativ forskning är att den är för subjektiv. Detta är någonting som jag tvingas förhålla mig till då analysen av de två gymnasieutredningarna i slutändan är en produkt av hur jag tolkar dem. Genom att vara medveten om detta har jag forskningsprocessen igenom strävat efter att genomföra en uppsats som är tillförlitlig. Därför valde jag också att bearbeta analysen i flera led. Vid den första genomläsningen av de två gymnasieutredningarna gjorde jag anteckningar som sammanfattade mina första intryck. Vid nästa genomläsning markerade jag stycken i utredningarna som jag på ett eller annat sätt kopplade till uppsatsens problemområde. Dessa kategoriserade jag sedan enligt de fyra skolpolitiska dimensioner som jag har valt att utgå från. Först därefter började jag skriva analysen (se kapitel 4). När jag hade skrivit färdigt lät jag analysen vila ett tag innan jag återigen läste igenom utredningarna. Nu hade jag analysen i bakhuvudet och strävade efter att kritiskt granska huruvida analysen var trovärdig. Detta resulterade i en revidering av analysen då jag fann att vissa delar av den var för snävt tolkade i förhållande till utredningarna.

11

2.2 Litteratur och källkritik

Skolpolitik är ett område som intresserar såväl pedagoger som statsvetare. Min uppsats rör sig därför i skärningspunkten mellan utbildningsforskning och statsvetenskaplig forskning. Följaktligen använder jag mig av litteratur som baseras på båda dessa typer av forskning. Se till exempel ”Skolpolitik – Från riksdagshus till klassrum” skriven av statsvetarna Maria Jarl1 och Linda Rönnberg2 samt ”Utbildningsreformer och politisk styrning” av statsvetaren Bo Lindensjö3

och pedagogikprofessorn Ulf P. Lundgren4. Förutom vetenskaplig litteratur använder jag mig, av naturliga skäl, också av offentliga dokument såsom kommittédirektiv och offentliga utredningar. Jag har också med ett par partipolitiska källor, men dessa används begränsat och enbart i beskrivande syfte.

Att tänka källkritiskt är en grundläggande utgångspunkt i det vetenskapliga arbetet. De fyra källkritiska principerna: äkthet, tidssamband, oberoende och tendensfrihet har varit en hjälp i värderingen av mitt material. Äkthetskriteriet handlar om att källan ska vara det den utger sig för att vara och tidssambandet innebär att en källa som ligger nära i tiden det den berättar om generellt sett är mer trovärdig än en källa som ligger längre ifrån i tid. Med oberoende menas att källan är trovärdig i sig själv och inte en avskrift eller ett referat av en annan källa. Tendensfrihet innebär att källan inte har förvrängt verklighetsbilden utifrån exempelvis ekonomiska eller politiska intressen (Thurén 2005:13). Eftersom jag studerar politiska reformer är det extra viktigt att ha tendensfriheten i åtanke så att materialet jag använder inte är ensidigt.

I så stor utsträckning som det har varit möjligt har jag försökt att hitta ursprungskällor för att uppfylla oberoendekriteriet och undvika att citera citat. Likaså har jag strävat efter att få en så heltäckande och rättvisande bild som möjligt av mitt problemområde. Jag upplever att jag har lyckats tämligen väl då jag, när jag tittar i referenslistorna till de artiklar och böcker som jag har läst, kan konstatera att flera av de artiklar och böcker som det där refereras till har jag gått igenom.

1 _{Maria Jarl är filosofie doktor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och arbetar på lärarutbildningen.} 2 _{Linda Rönnberg är filosofie doktor i statsvetenskap vid Umeå universitet och arbetar på} lärarutbildningen.

3 _{Bo Lindensjö är docent i statsvetenskap vid Stockholms universitet och har särskilt intresserat sig för} utbildningspolitik och politisk teori.

4 _{Ulf P. Lundgren är professor i pedagogik vid Uppsala universitet och har särskilt intresserat sig för} utbildningspolitik och utbildningsfilosofi. Under åren 1991-1999 var han generaldirektör för Skolverket.

12

2.3 Avgränsningar

När reformer av den omfattning som de jag studerar ska genomföras följer proceduren ofta en gängse lagstiftningskedja som, något förenklat uttryckt, börjar med ett kommittédirektiv vilket anger regeringens riktlinjer för en kommande utredning. När denna är gjord skickas den ut på remiss till berörda parter. Därefter tar regeringen fram en proposition som överlämnas till riksdagen. Propositionen och eventuella motioner i frågan granskas sedan av berört riksdagsutskott innan riksdagen fattar beslut (Regeringskansliet n.d.). Att följa och analysera hela lagstiftningskedjan för de två gymnasiereformer som varit aktuella under 2000-talet hade varit intressant, men också alltför omfattande inom examensarbetets ramar. Jag har därför valt att koncentrera mig på de två utredningarna och lämna de övriga delarna av lagstiftningskedjan därhän för tillfället.

I jämförelsen och analysen av de två utredningarna hade det också varit möjligt att tänka sig fler analysdimensioner, men jag har valt att stanna vid fyra och jag gör därmed inga anspråk på att min uppsats ska vara en heltäckande skolpolitisk analys av de två utredningarna.

13

3 Tidigare forskning och teori

I kapitlet behandlas uppsatsens teoretiska grund och en genomgång av tidigare forskning görs liksom en genomgång av de fyra skolpolitiska dimensioner som ligger till grund för uppsatsens analys.

Den informationssökning som utgör grunden för det här kapitlet inbegrep litteratur- och artikelsök där jag sökte på ord som ”skolpolitik”, ”utbildningspolitik”, ”gymnasiereform” samt olika kombinationer av ord, inklusive trunkerade sådana, som ”skol*”, ”styrning” och ”politi*”. I den processen gjorde jag ett urval av böcker och artiklar vilka jag ansåg representerade mitt problemområde. Jag är medveten om att jag samtidigt som jag valde vad som skulle vara med också valde vad som inte skulle vara med. Initialt hade jag ingen tidsbegränsning av materialet, men efter en första genomläsning valde jag att fokusera på material skrivet efter genomförandet av det tidiga 1990-talets skolreformer. Detta eftersom de två gymnasieutredningar som jag analyserar i den här uppsatsen syftar till att reformera just den gymnasiestruktur som följde av 1990-talets reformprocess. En kort historisk tillbakablick görs dock. Jag valde också litteratur som behandlar skolpolitik på ett mer generellt plan, eller i förhållande till gymnasieskolan, medan material som exempelvis behandlar skolpolitik i förhållande till läroplanerna eller ämnesundervisningen valdes bort. Även material som behandlar skolpolitik i förhållande till utbildningsforskning valdes bort. Inte utav ointresse, tvärtom, utan för att detta hade öppnat dörrar till frågeställningar som faller utanför den här uppsatsens syfte och omfång.

3.1 Skolpolitik

Skolpolitik, eller utbildningspolitik, har ingen enhetlig definition, men innefattar flera aspekter relaterade till det formella utbildningsväsendet. I boken ”Skolpolitik – Från

14

riksdagshus till klassrum” framhålls fyra centrala områden inom skolpolitiken: makten över skolan som organisation, skolans uppdrag, makten över lärare och rektorer samt granskningen av skolans verksamhet. Dessa fyra områden formas genom politiska processer på flera olika nivåer, från riksdag till klassrum, och innefattar flera olika aktörer inklusive politiker, lärare, rektorer och fackförbund. Innehållet i politiken har direkt betydelse för lärarnas och rektorernas yrkesutövning (Jarl – Rönnberg 2010:11-15).

3.2 Fyra skolpolitiska dimensioner

I artikeln ”Skilda framtidsvägar. Perspektiv på det tidiga 2000-talets gymnasieform” diskuterar och analyserar artikelförfattaren och tillika professorn i pedagogiskt arbete, Lisbeth Lundahl, den pågående gymnasiereformen utifrån ett nutidshistoriskt perspektiv. Lundahl använder sig av fyra olika dimensioner: 1) Vilka av utbildningens funktioner som står i centrum för reformerna, 2) i vilken utsträckning sammanhållning kontra uppdelning förespråkas, 3) generell kontra selektiv inriktning samt 4) styrning och inflytande.

Utbildningens funktioner kan i sin tur delas in i ekonomiska och sociala funktioner samt mer samhällsinriktade respektive mer individ- eller aktörsinriktade funktioner. Lundahl sammanfattar funktionerna och deras utfall i en tabell:

Tabell 1. Utbildningsfunktioner

Utbildningsfunktion: Ekonomisk Social

Samhällsinriktad 1. Förse arbetsliv och samhälle med kompetens, befrämja nationalekonomisk tillväxt och välstånd, underlätta arbetslivets omställning.

2. Fostra till medborgarskap, bidra till social

sammanhållning och utveckling/förändring av samhället.

Individ-/aktörsinriktad 3. Förse individer och företag med den kompetens och konkurrenskraft de efterfrågar, befrämja företagets ekonomiska tillväxt, underlätta individers och företags omställning

4. Fostra individen till självständighet, entreprenörskap och konkurrensförmåga.

15

Utbildningens funktioner hänger alltså samman med vilket fokus utbildningen ska ha och för vem, vilka eller vad utbildningen ska ske. Utbildningsfunktionens fokusering har också en ideologisk koppling.

Uppdelad kontra sammanhållen utbildning handlar dels om eleverna och dels om ämnesinnehållet. När, och i vilken utsträckning, elevdifferentiering bör göras är en återkommande skolpolitisk diskussion som till exempel berör gruppering av elever samt när uppdelningen inför arbetsmarknadens olika positioner ska göras. Nära kopplat till detta är ämnesinnehållet, närmare bestämt huruvida teoretiska och yrkesförberedande ämnen bör hållas isär eller integreras.

Generell kontra selektiv inriktning syftar till utbildningspolitikens målgrupp och räckvidd. Utbildningspolitiken kan välja att fokusera på vissa grupper och deras behov och blir då mer selektiv till sin natur. En generell utbildningspolitik har istället mer generella och allomfattande ambitioner som inkluderar alla elever.

Den fjärde analysdimensionen rör styrningen av, och inflytandet över, gymnasieutbildningen. Å ena sidan kan man tänka sig en stark politisk styrning med litet utrymme för lokalt inflytande och å andra sidan kan individens val och lokala aktörers inflytande vara det som betonas (Lundahl 2008:31-32).

3.3 Skolans styrning och uppdrag

Skolan är en av de största offentliga verksamheterna i Sverige med många tusen elever och anställda. Dessutom har skolan en central roll i samhället, inte bara när det gäller utbildning, utan också som förmedlare av demokratiska värden och som en aktör för att fostra samhällsmedlemmar. Således är det många som har åsikter om hur skolan bör styras: politiker, lärarna (och deras intresseorganisationer), rektorer, elever och föräldrar med flera. Det förs en kamp om tillgång till, och prioritering av, resurser samt om skolans ideologiska innehåll. Olika politiska åsiktsriktningar ser utifrån sina respektive utgångspunkter skolreformer som ett sätt att, åtminstone på sikt, komma tillrätta med skilda samhällsproblem och definiera hur den ideala samhällsmedborgaren ser ut. Att reformera skolan är därför en process som inte sker i tystnad utan det är en process som möts av såväl applåder som burop (Pierre 2007:185 & Dahlstedt 2007:21).

16

Den svenska skolan är en politiskt styrd organisation vars verksamhet ytterst vilar på de politiska beslut som fattas av riksdagen och regeringen. För de anställda inom skolan innebär detta att en central del av deras arbete handlar om att förhålla sig till dessa politiska beslut. För att de politiska besluten ska få genomslag i skolverksamheten finns det olika sätt att styra. En ganska vanlig uppdelning som görs är mellan juridisk, ekonomisk och ideologisk styrning. Ibland framhålls också ett fjärde sätt att styra; utvärderingsmässig styrning (Jarl – Kjellgren – Quennerstedt 2007:25-26 & Jarl – Rönnberg 2010:28-29).

Juridisk styrning sker med hjälp av lagar, förordningar och andra rättsligt bindande regler som stiftas av relevanta politiska organ. Genom den juridiska styrningen regleras verksamhetens innehåll och organisation. Ekonomisk styrning innebär att styra genom att tillföra eller skära ner på ekonomiska resurser. Den ideologiska styrningen styr över innehållet. Detta kan ske på olika sätt och vara mer eller mindre detaljstyrt. Till exempel kan ett system detaljstyras genom instruktioner för hur verksamheten bör bedrivas eller så kan systemet vara målstyrt vilket innebär att staten formulerar mål för innehållet i verksamheten, men lägger sig inte i utförandet. I ett målstyrt system är utvärderingar och kvalitetsredovisningar en väsentlig del av ideologistyrningen för att försäkra att målen uppfylls. Andra viktiga verktyg för statlig ideologisk styrning är lärarutbildningen och rektorsutbildningen. Genom att styra innehållet i utbildningarna påverkas de enskilda lärarnas och rektorernas yrkesutövande. Utvärderingsmässig styrning är ett sätt för staten att styra genom exempelvis efterhandskontroll. De olika styrningsformerna kan gå in i varandra. Skollagen, förordningar, läroplaner, kursplaner med mera kan således ses som både juridiska och ideologiska styrmedel. Förenklat kan man säga att centraliserade system använder sig av resursstyrning genom ekonomiska och juridiska medel medan ideologisk och utvärderingsmässig styrning präglar decentraliserade system (Jarl – Kjellgren – Quennerstedt 2007:25-27, 29, 43-44 & Jarl – Rönnberg 2010:28-29).

I boken ”Utbildningsreformer och politisk styrning” skriver Bo Lindensjö och Ulf P. Lundgren om de genomgripande förändringar som den svenska skolan har genomgått under 1900-talet. Allteftersom samhället har utvecklats har det också utvecklats ett behov av att benämna och koda de kunskaper som ska föras över från generation till generation. Tidigare skedde denna överföring inom den egna familjen eller den nära omgivningen. Idag är det skolan som i stor utsträckning står för kunskapsöverföringen Genom läroplaner, kursplaner, måldokument och läromedel görs ett urval av vilka

17

kunskaper som ska förmedlas samtidigt som det kodifieras en bestämd uppfattning om utbildningens innehåll och mål. Lindenjsö och Lundgren menar att utbildningen därmed ges en dold mening vilken de kallar läroplanskoden. Att förändra denna medför en kamp om makten över innehållet. Utbildningsstyrning och styrning av skolan som institution innebär med detta synsätt således att ha makten över utbildningens syfte, mål och innehåll och därmed om legitimiteten att utöva denna makt. Jag citerar Lindensjö och Lundgren: ”Utbildningens och skolans historia kan förstås som en ständig kamp mellan olika uppfattningar om vad kunskap är, vad som är värt att veta och vad olika individer och grupper kan lära sig.” (2000:16). Maktkampen kan också yttra sig som en följd av motsättningar mellan mer traditionella krav på skolans innehåll samt mer pragmatiska krav på att skolan ska förmedla kunskaper som är länkade till det samtida arbets- och samhällslivet. Denna kamp pågår såväl i den politiska och offentliga debatten som internt i statsapparaten när utbildningens mål och innehåll planeras och beslutas (Lindensjö – Lundgren 2000:13-17).

En återkommande fråga i den skolpolitiska debatten är skolans uppdrag. Den svenska skolan har idag ett tudelat uppdrag. Å ena sidan ett kunskapsuppdrag där fokus är på skolans kunskapsförmedlande roll och å andra sidan ett fostransuppdrag som handlar om att socialisera och fostra samhällsmedborgare. I debatten framförs ofta skilda synsätt på hur dessa uppdrag bör betonas och prioriteras. Beroende på vad som prioriteras är det något som måste stå tillbaka – det sker alltid ett urval. Skolans uppdrag bestäms av, och formuleras i, bland annat lagstiftning och läroplaner. Dessa dokument tas fram och beslutas politiskt och är därför en produkt av rådande politiska makt- och kompromissförhållanden. Politikerna kan välja att söka breda uppgörelser eller att driva igenom egna frågor. Att ha makten över skolan innebär således möjligheten att påverka kunskaperna och attityderna hos framtida samhällsmedborgare (Jarl – Rönnberg 2010:85-89 & Bennich-Björkman 2002:42, 44-45).

3.4 Skolpolitisk historia i sammandrag

Den svenska skolpolitiken har haft olika fokus genom åren och olika partier har ömsom samarbetat och ömsom valt olika sidor.

18

Sedan införandet av en allmän folkskola år 1842 har de skolpolitiska frågorna varit ständigt närvarande i den politiska debatten. De första hundra åren handlade skolpolitiken främst om relationen mellan folkskolan, läroverken och universiteten. Det vara bara eleverna på läroverkens latinlinjer som kunde gå vidare till universitetet. Under 1900-talets två första decennier gjorde liberaler och socialdemokrater gemensam sak i sin strävan att förbättra folkskolan så att alla skulle se den som ett fullgott alternativ till läroverken. De politiska partierna genomgick under 1920-talet en formeringsprocess där skiljelinjerna mellan partiernas syn på relationen mellan folkskolan och läroverken blev allt tydligare. Socialdemokraterna ville satsa på folkskolan, men en falang inom partiet var mer vänligt sinnad till läroverken och pekade på behoven på den akademiska arbetsmarknaden. Även liberalerna var splittrade. Högerpartiet var mer entydigt och hade starkast intresse för läroverken. Bondeförbundet var också enigt, men intresserade sig mest för folkskolan. Det politiska läget under 1920-talet var instabilt med flera minoritetsregeringar som avlöste varandra så de skolreformer som genomfördes förblev kompromisser, men de flesta var ändå relativt nöjda. Den samlingsregering som Sverige sedermera hade under andra världskriget ledde till en samarbetsanda som kom att prägla skolpolitiken även efter samlingsregeringens upplösning. Således kom 1960-talets stora strukturreformer, när parallellskolesystemet avskaffades och den nioåriga obligatoriska grundskolan infördes, att ske i relativ enighet. I slutet av 1960-talet avskaffades också studentexamen och i början på 1970-talet infördes en sammanhållen gymnasieskola (Richardson 2004:55, 103-108, 121-124, 190 & Richardson 2002:9-12)

Efter genomförandet av strukturreformerna kom skolans pedagogiska innehåll i fokus för den skolpolitiska debatten. Gunnar Richardson5 menar att synen på de pedagogiska problemen i skolan lite schematiskt kan delas in i en höger- respektive en vänsterhållning. Förespråkarna för vänsterhållningen kritiserade skolans funktion i det kapitalistiska samhället och ville se modernare arbetsformer i skolan med mer social samverkan och fostran. Den så kallade kunskapsrörelsen kritiserade det som den uppfattade som den kravlösa skolan och dess anhängare fanns inom flera politiska partier även om de flesta hörde hemma i den borgerliga sfären. Till högerhållningen räknas också större krav på ordning och reda, viss nivågruppering, ordentligt med läxor

5 _{Gunnar Richardson är professor emeritus vid Linköpings universitet och har arbetat på} utbildningsdepartementet och i riksdagens utbildningsutskott. Han har också varit ordförande i Historielärarnas förening och i Föreningen för svensk undervisningshistoria.

19

och betyg och betoning på så kallade fasta kunskaper (Richardson 2002:12 & Richardson 2004:159).

Under 1990-talet genomfördes nästa stora reformprocess i den svenska skolan. Processen genomfördes under såväl en socialdemokratiskt ledd regering som en moderatledd sådan. Skolan kommunaliserades och blev målstyrd med nya läroplaner och ett nytt betygssystem för både grundskolan och gymnasiet. De tidigare linjerna på gymnasieskolan ersattes av treåriga nationella program samt specialutformade och individuella program. Synen på, och stödet till, fristående skolor blev betydligt generösare och valfriheten blev större (Richardson 2004:164-170, 195-198, 238).

Redan år 2000 tillsattes en ny omfattande parlamentarisk utredning om gymnasieskolans struktur. Tre år senare kom betänkandet ”Åtta vägar till kunskap. En ny struktur för gymnasieskolan.”. Det parlamentariska läget i Sverige vid den här tiden, med en socialdemokratisk minoritetsregering, gjorde att den proposition som till slut röstades igenom innehöll betydligt mindre genomgripande reformer än vad som hade förslagits i utredningen. När den borgerliga regeringen tillträdde 2006 återkallades reformen helt och istället tillsattes en ny utredning vars betänkande ”Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola” presenterades 2008 och ligger till grund för den reformprocess som pågår just nu (Richardson 2010:196-197).

Att skolan är en viktig samhällsinstitution är de politiska partierna överens om, men hur skolan ska se ut och hur den bäst bedrivs är ett klassiskt trätoämne. Eftersom socialdemokraterna varit innehavare av regeringsmakten under många år har de också kommit att prägla den svenska skolpolitiken. Traditionellt har den socialdemokratiska skolpolitiken inriktat sig på jämlikhet och utbildning som ett verktyg för att skapa social utjämning och att minska klassklyftor. Reformerna under 1990-talet innebar en kursändring av den socialdemokratiska skolpolitiken där individen ställdes i centrum i större utsträckning än tidigare. Även om socialdemokraterna har präglat skolpolitiken under många år så har många av reformerna i den svenska skolan genomförts i samsyn över partigränserna. Under stor del av 1900-talet stod socialdemokraterna och liberalerna ofta på samma sida i den skolpolitiska debatten. Samtidigt har det från högersidan kontinuerligt bjudits upp till skolpolitisk kamp. Sedan 1990-talet finns tendenser att vikten av politiskt samarbete och breda överenskommelser i skolfrågor har tonats ner. Det råder inte heller längre någon samsyn mellan socialdemokrater och liberaler (Bennich-Björkman 2002:47-62 & Jarl – Rönnberg 2010:38-39, 76, 215-217 & Bergström 2003:344-346, 353 & Dahlstedt 2007:23-24).

20

3.5 Sammanfattning

Skolpolitik innefattar flera aspekter relaterade till det formella utbildningsväsendet. Den svenska skolan är politiskt styrd vilket föranleder en maktkamp om skolans resurser och innehåll. Genom att styra skolan kan man påverka vilka kunskaper och attityder som den ideala samhällsmedborgaren ska besitta. Detta följer av skolans tudelade uppdrag, det vill säga kunskapsuppdraget samt fostransuppdraget, som traditionellt betonas olika av olika politiska grupper. I den historiska tillbakablicken gavs exempel på hur partipolitiska ställningstaganden har påverkat utformningen av den svenska skolan genom åren.

I kapitlet förklarades också de fyra skolpolitiska dimensioner som ligger till grund för analysen av de två gymnasieutredningarna: 1) utbildningens funktioner, 2) sammanhållen kontra uppdelad utbildning, 3) generell kontra selektiv inriktning samt 4) styrning och inflytande. Utbildningens funktioner delas in i ekonomiska och sociala funktioner samt mer samhällsinriktade respektive mer individ- eller aktörsinriktade funktioner. Det handlar alltså om utbildningens fokus och för vem, vilka eller vad utbildningen ska ske. Uppdelad kontra sammanhållen utbildning handlar dels om eleverna och dels om ämnesinnehållet. Frågan om utbildningen ska vara generellt eller selektivt inriktad syftar till skolpolitikens målgrupp. Den fjärde analysdimensionen handlar om vem som ska styra skolan och hur mycket inflytande olika aktörer ska ha över utbildningen.

21

4 Gymnasieutredningar under 2000-talet

Kapitlet inleds med en presentation av de två gymnasieutredningarna ”Åtta vägar till kunskap” samt ”Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola” och avslutas med en jämförande analys av utredningarna.

4.1 ”Åtta vägar till kunskap”

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte år 2000 en parlamentarisk utredning med uppdrag att se över gymnasieskolans struktur och utbud av studievägar. I kommittédirektivet (Dir. 2000:35) framkom att gymnasiekommittén i sitt arbete skulle utgå från en analys av samhällets och arbetsmarknadens förändring. Gymnasieskolans uppgifter och relationen mellan gymnasieskolan, högskolan och arbetsmarknaden skulle utredas och förslag skulle tas fram för hur gymnasieskolan skulle kunna möta denna förändring. Behovet av en bred grundläggande kompetens skulle balanseras mot behovet av en tydlig yrkeskompetens genom studievägar som intresserade eleverna och motiverade dem att fullfölja sin utbildning. I direktivet framkom också en målsättning om att 50 procent av eleverna i en årskull skulle gå vidare till högskolestudier före 25 års ålder. Rekryteringen till utbildning med naturvetenskaplig och teknisk inriktning framhölls särskilt (Kommittédirektiv 2000:35 & Lundahl 2008:37-38).

Gymnasiekommittén presenterade sitt slutbetänkande i slutet av 2002 (SOU 2002:120) under namnet ”Åtta vägar till kunskap. En ny struktur för gymnasieskolan.”6. De åtta vägarna till kunskap syftade till den nya struktur som kommittén föreslog skulle införas i gymnasieskolan. Genom åtta ingångar, eller sektorer som kommittén valde att kalla dem, skulle eleverna genom successiva val välja sin väg genom gymnasieskolan. Efter en bred ingång i respektive sektor skulle utbildningen sedan specialiseras utifrån

6

22

den inriktning som eleverna valde. De åtta sektorerna var: servicesektorn, individ- och samhällssektorn, kultur- och kommunikationssektorn, ekonomi- och samhällssektorn, bygg- och fastighetssektorn, natur- och samhällssektorn, teknik- och produktionssektorn samt teknik- och designsektorn. Oavsett vilken sektor eleverna valde skulle eleverna bli behöriga till fortsatta studier. Meningen var alltså att eleverna dels skulle få en bred generell kompetens och samtidigt möjlighet att specialisera sig. Detta skulle tillgodose både arbetslivets och högskolornas behov och eleverna skulle motiveras att fullfölja sin gymnasieutbildning. Kommittén föreslog också att återinföra gymnasieexamen (SOU 2002:120, s. 17-47).

Under utredningens gång hoppade folkpartiets representant av arbetet i protest och under det efterföljande remissförfarandet stötte gymnasiekommitténs förslag på en del kritik. Det parlamentariska läget gjorde dessutom att många av förslagen inte gick igenom utan utredningen landade istället i ”elva steg i utvecklingen av en bättre gymnasieskola” (Proposition 2003/04:140). Meningen var att dessa steg skulle genomföras i den reform som vanligen kallas Gy-07, men när den borgerliga alliansen vann valet 2006 drogs reformen tillbaka. I socialdemokraternas valanalys efter valet 2006 framgick att en av orsakerna till det dåliga valresultatet var deras skolpolitik (Bergström 2003:345-346 & Richardson 2010:196-197 & Regeringskansliet 2006 & Socialdemokraterna 2007:29, 32).

4.2 ”Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola”

Efter alliansens tillbakadragande av Gy-07 tillsattes en ny utredning. Alliansens planer för gymnasieskolan framgick redan i det gemensamma valmanifestet där en gymnasieskola med tre studievägar utlovades: studieförberedande program, yrkesförberedande program samt en lärlingsutbildning. Till skillnad från den av socialdemokraterna initierade gymnasieutredningen leddes den nya utredningen av en särskild utredare som utsågs av regeringen och var alltså inte parlamentarisk. I kommittédirektivet (Dir. 2007:8) gavs utredaren i uppdrag att ta fram en ny struktur för gymnasieskolans studievägar. Att dessa skulle vara uppdelade på studie- respektive yrkesförberedande program samt en lärlingsutbildning stod uttalat i direktivet. Behovet av en utredning förklarades bland annat av att alltför många elever avbrutit sina

23

gymnasiestudier, gått ut utan slutbetyg och att antalet elever på det individuella programmet var stort. Det behövdes också en bättre anpassning till arbetslivets behov och bättre förberedelser inför högre studier för de som siktade på det (Allians för Sverige 2006:17 & Kommittédirektiv 2007:8).

Gymnasieutredningen överlämnade sitt betänkande till regeringen i mars 2008. Betänkandet, som fick namnet ”Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola”7, innehöll förslag om att det skulle finnas fem högskoleförberedande program, fjorton yrkesprogram samt en gymnasial lärlingsutbildning. Inom de högskoleförberedande programmen och yrkesprogrammen skulle det finnas ett antal olika nationella inriktningar. En fullföljd gymnasieutbildning skulle inte längre med automatik innebära högskolebehörighet om eleven valde ett yrkesprogram. Även denna utredning föreslog återinförandet av gymnasieexamen, men med skilda examensmål beroende på om eleven valde att studera till en yrkesexamen eller en högskoleförberedande examen (SOU 2008:27, s. 15-49).

Efter remissförfarandet presenterade regeringen sitt förslag till en reformerad gymnasieskola i propositionen ”Högre krav och kvalitet i den nya gymnasieskolan” (Proposition 2008/09:199). Propositionen följer i huvudsak utredningens förslag, men vissa skillnader finns. Till exempel gällande antalet högskoleföreberedande program (sex stycken istället för fem) respektive yrkesprogram (tolv stycken istället för fjorton). Även förslagen till behörighetskrav för yrkesprogrammen skiljde sig åt, liksom hur elever som inte är behöriga ska hanteras. Propositionen antogs av riksdagen hösten 2009 och från och med höstterminen 2011 kommer reformen att tillämpas.

4.3 Skolpolitiska dimensioner i gymnasieutredningarna

Nedan följer en analys av de två gymnasieutredningarna utifrån de fyra skolpolitiska dimensionerna: 1) utbildningens funktioner, 2) sammanhållen kontra uppdelad utbildning, 3) generell kontra selektiv inriktning samt 4) styrning och inflytande.

7

24

4.3.1 Utbildningens funktioner

Som beskrevs i teorikapitlet kan utbildningens funktioner delas in i ekonomiska och sociala funktioner samt mer samhällsinriktade respektive mer individ- eller aktörsinriktade funktioner. I ”Åtta vägar till kunskap” ägnas ett helt kapitel åt en analys av arbetslivets framtida behov av kompetens. En sådan omfattande analys finns inte med i ”Framtidsvägen”, men som en utgångspunkt för utredningen anges den strategiska betydelse som gymnasieskolan har för kompetensförsörjningen både nationellt och regionalt. Utredaren menar att gymnasieskolan därför inte enbart kan ses som en skolpolitisk fråga utan att det också är en fråga där det är viktigt att arbetslivet och högskolesektorn får inflytande. För att åstadkomma detta föreslås inrättandet av ett nationellt råd med representanter från arbetsliv och högskola som ska vara rådgivande i den kontinuerliga utvecklingen gymnasieskolan liksom över målen och nivån som ska uppfyllas för att nå en examen. Även i ”Åtta vägar till kunskap” står det att arbetslivet respektive högskolan ska vara med i utarbetandet av de olika utbildningarnas mål, men avnämarnas inflytande betonas betydligt mer i ”Framtidsvägen” (SOU 2002:120, s. 276 & SOU 2008:27, s. 186-187, 329, 532). Så långt kan båda utredningarna sägas vara inriktade på utbildningens ekonomiska och samhällsinriktade funktioner, men jag skulle vilja påstå att de lyfts fram mer i ”Åtta vägar till kunskap”. En utgångspunkt i den utredningen är ju också att rekryteringen till högskolan ska ökas.

Båda utredningarna kan också ses ha individriktat fokus som handlar om att ge gymnasieeleverna den kompetens och konkurrenskraft de önskar oavsett om de väljer att studera vidare eller om de väljer att ge sig ut på arbetsmarknaden direkt. Dock skulle jag vilja påstå att tredelade uppdelningen av utbildningsvägar som föreslås i ”Framtidsvägen” kan ses som ett uttryck för en än mer individinriktad utbildning än den som föreslås i ”Åtta vägar till kunskap” eftersom skillnaden mellan yrkesprogram och högskoleförberedande program är större. Fokus på individen kan också ses i ”Framtidsvägen” när det skrivs om att gymnasieskolan har en viktig uppgift i att ge elever kunskap om entreprenörskap (SOU 2008:27, s. 183-184). Ordet entreprenör nämns inte alls i ”Åtta vägar till kunskap”. Däremot betonas att gymnasieskolan inte bara ska handla om kunskapsinhämtning utan att den personliga utvecklingen hos eleverna är väl så viktig (SOU 2002:120, s. 106).

25

I ”Åtta vägar till kunskap” diskuteras problematiken kring den uppdelning av program som främst söks av tjejer respektive program som främst söks av killar. Även den sociala snedrekryteringen diskuteras. Genom den sektorsstruktur som föreslås hoppas man kunna minska skillnaderna på gymnasienivå, men i förlängningen också i arbetslivet och i rekryteringen till högskolan (SOU 2002:120, s. 118-124, 201). Detta kan kopplas till utbildningens samhällsinriktade och sociala funktioner som bland annat handlar om att främja social utveckling och förändring i samhället. Jämställdhet diskuteras också i ”Framtidsvägen”, mer specifikt i förhållande till yrkesutbildningen, men social snedrekrytering diskuteras inte och jämställdhetsdiskussionen är också mycket kortare än i ”Åtta vägar till kunskap” (SOU 2008:27, s. 611-612).

Till gymnasieskolans sociala och samhällsinriktade funktioner hör också medborgarfostran och ett mer generellt bildningsperspektiv. I ”Framtidsvägen” kan man läsa: ”[…] den ska också med kvalitet förbereda alla elever, oavsett vilken typ av gymnasieutbildning de går på, för ett aktivt deltagande i samhällslivet.” (SOU 2008:27, s. 339). Bildningsperspektivet och gymnasieskolans plats i det livslånga lärandet tas också upp i ”Åtta vägar till kunskap” liksom gymnasieskolans funktion för att förbereda eleverna för deras roll som samhällsmedborgare vilket framgår av följande citat (SOU 2002:120 s. 101, 107):

Mot bakgrund av de omvälvande förändringar som skett och sker i såväl arbets- som samhällsliv, med ökande segregation och osäkerhet på arbetsmarknaden, är det enligt kommitténs uppfattning naturligt att bildnings- och demokratiuppdraget har en fortsatt framskjuten position i såväl grundskolan samt gymnasieskolan. (SOU 2002:120 s. 107)

Även om aspekter av gymnasieskolans sociala och samhällsinriktade funktioner finns med i båda utredningarna så är de tydligare och mer utvecklade i ”Åtta vägar till kunskap” än i ”Framtidsvägen”.

4.3.2 Sammanhållning kontra uppdelning

Frågan om utbildningens sammanhållning kontra uppdelning är nog den fråga som vållat störst debatt när det gäller de två utredningarna. När man läser utredningarna framkommer också tydliga skillnader. Den socialdemokratiskt initierade utredningen förespråkar sammanhållning i större utsträckning än den utredning som initierades av den borgerliga alliansen där en uppdelning av både elever och ämnesinnehåll är

26

tydligare. Det märks kanske allra klarast i frågan om alla program ska ge grundläggande högskolebehörighet eller inte. Att så ska vara fallet föreslås i ”Åtta vägar till kunskap” medan ”Framtidsvägen” föreslår det motsatta. Av detta följer också skillnader i synen på kärnämnena, eller de gymnasiegemensamma ämnena som ”Framtidsvägen” benämner dem. Eftersom alla utbildningar ska ge högskolebehörighet så menar gymnasiekommittén i ”Åtta vägar till kunskap” att kärnämnena och kursinnehållet i dessa ska vara lika för alla program vilket korrelerar med förespråkandet av en sammanhållen utbildning. Namnändringen till gymnasiegemensamma ämnen i ”Framtidsvägen” är inte enbart kosmetisk utan syftar också till det faktum att även om det ska finnas ett antal ämnen som är gemensamma för alla program så kan kursinnehåll och omfattning skilja mellan yrkesprogrammen och de högskoleförberedande programmen (SOU 2002:120, s. 205, 166 & SOU 2008:27, s. 340, 371). Utredaren skriver:

En grundtanke med de ämnen, som jag föreslår ska vara gemensamma för hela gymnasieskolan och ingå i alla program, är att omfattningen av ämnena och deras innehåll kan variera mellan de olika programmen. Därför anser jag att begreppet kärnämne ska utgå ur gymnasieskolan. Jag föreslår istället begreppet

gymnasiegemensamma ämnen. (SOU 2008:27, s. 340)

Utredarens förslag om gymnasiegemensamma ämnen som skriftar i omfattning och innehåll mellan programmen är helt i linje med skolpolitisk hållning som främjar uppdelning snarare än sammanhållning.

Den struktur som föreslås i ”Framtidsvägen” är tydligt uppdelad: högskoleförberedande program, yrkesprogram och en gymnasial lärlingsutbildning. Genom denna tredelning där högskoleförberedande kurser inte ska vara obligatoriska för alla ska fler elever motiveras att fullfölja gymnasieutbildningen och kvaliteten på såväl yrkesprogram som högskoleförberedande program ska höjas.

En uttalad princip i ”Åtta vägar till kunskap” är den om successiva val i gymnasieskolan. Den struktur som föreslås innebär att valet mellan en inriktning som är studieförberedande och en inriktning som är yrkesförberedande sker först inför andra året på gymnasiet vilket gör att eleverna ska få längre tid på sig att hitta det som passar dem bäst och på så sätt motiveras att fullfölja utbildningen (SOU 2002:120, s. 200, 360). Utredarna skriver:

Idag måste elever redan i grundskolan – vid valet av program i gymnasieskolan – avgöra om de ska förbereda sig för högre studier eller om de ska sikta på förvärvsarbete direkt efter gymnasieskolan. Gymnasiekommitténs förslag till struktur innebär att detta val skjuts upp ett år […]. (SOU 2002:120, s. 360)

27

En sådan struktur är helt i linje med en skolpolitik som främjar sammanhållning.

Även om jag konstaterat att ”Åtta vägar till kunskap” innehåller flera förslag som tyder på en underliggande skolpolitisk föresats om en sammanhållen gymnasieskola så ska man inte bortse från att det också finns aspekter som innebär uppdelning. Det är ju trots allt så att även om alla sektorer ger högskolebehörighet så är det vissa inriktningar inom dessa som är mer yrkesförberedande och andra som är mer studieförberedande. Den gymnasieexamen som föreslås ska dock vara densamma för alla medan det i ”Framtidsvägen” föreslås att det ska finnas en examen för yrkesprogrammen och den gymnasiala lärlingsutbildningen samt en examen för de högskoleförberedande programmen (SOU 2002:120, s. 276-277 6 SOU 2008:27, s. 530).

4.3.3 Generell eller selektiv inriktning

En generell utbildningspolitik innebär enhetliga och allomfattande ambitioner som inte inriktas på särskilda individer eller grupper. Spontant kan man tycka att det är självklart att båda gymnasieutredningarna är generella då de utreder och ger förslag till en ny gymnasiestruktur som ska gälla för alla elever. Samtidigt går det att göra en motsatt tolkning. Kanske är det allra tydligast i ”Framtidsvägen” där behovet av en ny struktur för gymnasieskolan till stor del motiveras av att den nuvarande gymnasieskolan inte i tillräcklig utsträckning tillgodoser alla elevers förutsättningar utan är för likformig. Detta leder till att många elever avbryter sina studier och att det individuella programmet har blivit ett av de större programmen. Yrkesutbildningarna är för teoretiserade och de högskoleförberedande programmen förbereder inte eleverna tillräckligt väl för fortsatta studier, menar utredaren. Utredaren menar också att det individuella programmet som begrepp borde avskaffas och förslår andra insatser som bättre ska passa behoven hos de elever som idag hamnar på det individuella programmet (SOU 2008:27, s. 371, 569). Den nya gymnasiestruktur som föreslås kan därför till viss del sägas vara selektivt inriktad då tredelningen, samt insatserna för de elever som inte når behörighetskraven, fokuserar på olika elevgrupper och, som tidigare diskuterats, har olika innehåll och ställer olika krav i betydligt större utsträckning än dagens gymnasieskola och den gymnasieskola som föreslås i ”Åtta vägar till kunskap”. Givetvis finns det även i ”Åtta vägar till kunskap” förslag till insatser för de elever som

28

inte når behörighetskraven och problemen med det individuella programmet diskuteras även här, men grundinställningen utredningen igenom är betydligt mer generell än selektiv.

4.3.4 Styrning och inflytande

I dagens gymnasieinskola är den lokala friheten och det lokala inflytandet relativt stort. Det visar sig inte minst i det stora utbud av lokala kurser och specialutformade program som finns i dagens gymnasieskola. Detta diskuteras av båda utredningarna och båda ser att det finns en del problem med detta system då det stora skiftande utbudet på sina håll har lett till bland annat bristande kvalitet och likvärdighet. Att eleverna har möjlighet att välja utifrån intresse framhålls i grunden som något bra av båda utredningarna, men valfriheten ska styras upp något. Båda utredningarna föreslår att systemet med lokala kurser ska utgå. Inte heller ska de specialutformade programmen finnas kvar, men i ”Åtta vägar till kunskap” föreslås att det förutom de nationellt beslutade inriktningarna inom respektive sektor ska det också finnas möjlighet till lokalt beslutade inriktningsblock. Även i ”Framtidsvägen” föreslås att det ska finnas utrymme för lokala initiativ, men som en kvalitetssäkring ska dessa godkännas av Skolverket. När det gäller möjligheter till individuella val för eleverna inom utbildningen föreslår båda utredningarna att detta ska finnas kvar även om ”Framtidsvägen” förslår en något minskad omfattning (SOU2002:120, s. 223, 225-226, 254-255 & SOU 2008:27, s. 364-367). Av ovanstående kan man dra slutsatsen att förslagen i båda utredningarna leder till minskat lokalt inflytande och också minskat inflytande för individen då utbudet av kurser minskas. Vilka kurser och inriktningar som ska vara godkända ska istället beslutas av instanser på högre nivå för att säkerställa kvalitet och likvärdighet.

En betydande andel av gymnasieungdomarna går en gymnasieutbildning som drivs av fristående skolor. Idag skiljer sig regleringen åt mellan kommunala och fristående skolor, men att detta ska ändras föreslås i ”Framtidsvägen” där det står att samma regler så långt som möjligt ska gälla för kommunala och fristående gymnasieskolor. Enligt utredaren är detta en nödvändighet för att skolorna ska konkurrera på likvärdiga villkor. I ”Åtta vägar till kunskap” nämns inte de fristående skolorna, eller enskilda skolor som de istället kallas, särskilt mycket, men den utbildningsstruktur som föreslås ska gälla för

29

alla (SOU 2002:120, s. 26 & SOU 2008:27, s. 605). Någon markant förändring av styrningen kan inte skönjas i utredningarna, men till viss del får de fristående skolorna rätta in sig i ledet mer än tidigare.

4.4 Sammanfattning

Båda utredningarna innehåller förslag som inriktas mot utbildningens ekonomiska och sociala funktioner. Likaså kan man säga att båda utredningarna har ett individinriktat fokus. Jag gör dock tolkningen att ”Åtta vägar till kunskap” lutar mer åt utbildningens ekonomiska och sociala funktioner medan ”Framtidsvägen” har ett större individinriktat fokus. ”Åtta vägar till kunskap” har också tydliga kopplingar till utbildningens samhällsinriktade och sociala funktioner.

Tydliga skillnader märks när det gäller huruvida utbildningen bör vara sammanhållen eller uppdelad. En skolpolitik som bygger på sammanhållning präglar ”Åtta vägar till kunskap” medan det motsatta präglar ”Framtidsvägen” som också kan tolkas som mer selektivt inriktad.

30

5 Diskussion och slutsatser

Den här uppsatsen har gett mig möjligheter att på ett systematiskt sätt studera bakgrunden till den gymnasiereform som snart träder i kraft och som påverkar både elever och skolpersonal. Jag har genom hela arbetet med den här uppsatsen strävat efter att skriva en uppsats som är tillförlitlig både i sitt genomförande och i sina slutsatser. För att åstadkomma detta har jag försökt att förhålla mig kritisk till mitt eget arbete. Ett visst mått av subjektivitet är dock svårt att komma undan i en uppsats som denna där tolkningarna, hur kritisk jag än har försökt att vara, i slutändan trots allt är mina egna.

Uppsatsens syfte har varit att jämföra och analysera de två gymnasieutredningar som hittills har genomförts under 2000-talet utifrån ett skolpolitiskt perspektiv. Eftersom utredningarna initierades av två olika politiska läger var jag intresserad av att se om detta gick igen i utredningarna. När man vill utforska underliggande teman och meningar i ett material är kvalitativ innehållsanalys en lämplig metod. En sådan kan genomföras på olika sätt. Jag valde att utgå från fyra kategorier 1) utbildningens funktioner, 2) sammanhållning kontra uppdelning, 3) generell kontra selektiv inriktning samt 4) styrning och inflytande när jag läste och analyserade utredningarna. I analysen ovan framgår det att det i vissa avseenden går att utläsa tydliga skolpolitiska skillnader mellan utredningarna, men det finns också likheter.

Skolans centrala roll i samhället gör den till en viktig politisk fråga. Styr man över skolan har man makten att påverka skolans innehåll och mål vilket i förlängningen också påverkar kunskaperna och attityderna hos samhällsmedborgarna. Det är därför inte konstigt att det lätt uppstår en maktkamp om skolan. Jag menar att det faktum att det genomförts två gymnasieutredningar, som initierats av olika politiska partier, inom loppet av bara några år är ett uttryck för denna maktkamp. Hade det inte varit en maktkamp om gymnasieskolan hade det troligen inte behövts två utredningar. Min tolkning har stöd i, bland annat, Lindensjös och Lundgrens resonemang om utbildningsstyrning som en kamp om makten över skolans syfte, mål och innehåll (2000:13-17).

31

Det sätt som gymnasieutredningarna genomfördes på visar dessutom hur det parlamentariska läget kan få stor betydelse för skolverkligheten såsom Jarl och Rönnberg påpekar i ”Skolpolitik- Från riksdagshus till klassrum” (2010:88-89). När socialdemokraterna sjösatte ”Åtta vägar till kunskap” satt de i en minoritetsregering och även om utredningen i sig var parlamentarisk, vilket tyder på ett försökt till att nå en bred samsyn, så slutade det ändå med en begränsad reform. En reform som dessutom drogs tillbaka när den borgerliga alliansen kom till makten. Att alliansen var i majoritet i riksdagen gjorde att den hade det lättare att få igenom sin skolpolitik utan att behöva kompromissa med oppositionen.

Maktkampen om skolan har konsekvenser för hur skolans kunskapsuppdrag respektive skolans fostransuppdrag betonas och prioriteras (Jarl – Rönnberg 2010:85-89). Detta kan i sin tur få konsekvenser för kunskaperna och attityderna hos de framtida samhällsmedborgarna. Min analys av utredningarna visar att de två gymnasieutredningarna skiljer sig åt i sin betoning av skolans uppdrag. Att skolan ska ha en kunskapsförmedlande roll är alla överens om och detta uppdrag kan utläsas både i ”Åtta vägar till kunskap” och i ”Framtidsvägen”. Diskussionen om kärnämnen, eller gymnasiegemensamma ämnen, kan härledas till kunskapsuppdraget liksom diskussionen om att alla elever måste få med sig relevanta och kvalitativa kunskaper oavsett om de läser en gymnasial yrkesutbildning eller om de läser en utbildning som är studieförberedande. Hur kunskapsuppdraget ska uppfyllas skiljer sig dock åt mellan utredningarna. Likaså skiljer sig synen på fostransuppdraget åt. Som jag konstaterar i analysen av gymnasieutredningarna framstår skolans samhällsinriktade och sociala funktioner, vilka kan kopplas till fostransuppdraget, tydligt i ”Åtta vägar till kunskap”. I ”Framtidsvägen” är dylika referenser begränsade. Skolans fostransuppdrag betonas således tydligast i ”Åtta vägar till kunskap”.

Skolans fostransuppdrag respektive kunskapsuppdrag var föremål för politisk debatt redan under 1960-talet. Traditionellt förknippas fostransuppdraget med en politisk vänsterhållning medan kunskapsuppdraget i större utsträckning förknippas med en politisk högerhållning. Sådana paralleller kan också dras till 2000-talets gymnasieutredningar om man ser till det parlamentariska läget vid genomförandet av utredningarna. Även i andra frågor kan man dra paralleller mellan tidigare skolpolitiska debatter och de debatter som har följt i de senaste gymnasieutredningarnas spår. Närmast tänker jag då på frågan om utbildningens sammanhållning kontra uppdelning. I den allmänna folkskolans tidiga historia handlade debatten om relationen mellan

32

folkskolan, läroverken och universiteten. Idag handlar debatten om huruvida alla gymnasieutbildningar ska ge högskolebehörighet eller inte vilket får konsekvenser för gymnasieskolans struktur där sammanhållning förespråkas i ”Åtta vägar till kunskap” medan uppdelning förespråkas i ”Framtidsvägen”. Den utbildningsstruktur som föreslås i respektive utredning skiljer sig markant åt, men det är intressant att notera, och fundera över, att båda utredningarna menar att det är just den sammanhållna respektive den uppdelade strukturen som ska motivera eleverna att fullfölja sin utbildning. Samma slutsats alltså, men skilda lösningar.

I den politiska teorin innebär en politisk högerhållning bland annat större fokus på individen än kollektivet vilket istället förknippas med en politisk vänsterhållning. Ett sådant synsätt går också att applicera på de två gymnasieutredningarna. I analysen av utbildningens funktioner samt huruvida utbildningen ska vara sammanhållen respektive uppdelad framstår skillnader mellan utredningarna med avseende på individ och kollektiv, men tydligast är de kanske när man ser på utbildningens inriktning. I analysen konstaterar jag att den tredelade gymnasiestruktur som föreslås i ”Framtidsvägen” är mer selektivt inriktad än den struktur som föreslås i ”Åtta vägar till kunskap”. Lundahl gör också tolkningen att ”Framtidsvägen” är mer selektivt inriktad än ”Åtta vägar till kunskap” även om hon, liksom jag, ser att det i utredningen finns en rad åtgärder som är generella och därmed rör alla elever (2008:46).

Sammanfattningsvis konstaterar jag att det i flera avseenden går att utläsa tydliga skolpolitiska undertoner ur de två gymnasieutredningarna. Med avstamp i de fyra skolpolitiska dimensioner som har legat till grund för analysen har jag funnit bevis för att skolpolitiska undertoner återfinns genom stora delar av gymnasieutredningarna. Särskilt tydliga har jag funnit de skolpolitiska undertonerna i analysen av utbildningens funktioner samt i analysen av huruvida utbildningen ska vara sammanhållen eller uppdelad. Här finns också tydliga skillnader mellan de två utredningarna. Särskilt i beaktande av om utbildningen ska vara sammanhållen eller uppdelad. När det gäller utbildningens funktioner konstaterar jag att båda utredningarna lägger fram förslag som kan härröras till utbildningens ekonomiska och samhällsinriktade funktioner. Samtidigt konstaterar jag att dessa funktioner är mer uttalade i ”Åtta vägar till kunskap” än i ”Framtidsvägen” som jag istället ser har ett större individinriktat fokus. ”Åtta vägar till kunskap” betonar också utbildningens sociala och samhällsinriktade funktioner mer än ”Framtidsvägen”. Även när det gäller utbildningens inriktning, det vill säga om utbildningen avser att vara generellt eller selektivt inriktad, ser jag skillnader mellan

33

utredningarna. Däremot är likheterna mellan de båda gymnasieutredningarna större när det gäller styrningen av, och inflytandet över, utbildningen.

5.1 Förslag till vidare forskning

Jag ser flera områden som skulle vara intressanta och relevanta för vidare forskning. I den här uppsatsen har jag valt att endast analysera den del av lagstiftningskedjan som utgörs av själva utredningen, men jag skulle med glädje ta del av en analys av lagstiftningskedjan i sin helhet. Likaså skulle jag gärna se forskning som undersökte utredningarnas vetenskapliga anknytning. Hur ser den ut och hur förhåller sig vetenskapen och politiken till varandra? I förlängningen handlar det om att studera konsekvenserna av skolans politiska styrning och vad detta innebär för elever och skolpersonal.

34

6 Referenser

Allians för Sverige (2006). Fler i arbete – mer att dela på. Valmanifest 2006.

http://www.alliansforsverige.se/wp-content/uploads/2007/09/Valmanifest2006.pdf (2011-03-04).

Atkinson, Paul – Coffey, Amanda (2004). ”Analysing documentary realities” i

Silverman, David (red.). Qualitative Research. Theory, Method and Practice. Andra upplagan. London: Sage Publiations. S. 56-75.

Bennich-Björkman, Li (2002). Någonting har hänt. Förbättring och frustration i

svenska lågstatusskolor. Stockholm: SNS Förlag.

Bergström, Göran (2003). ”Perspektiv på skolreformer” i Selander, Staffan (red.).

Kobran, nallen och majjen. Tradition och förnyelse i svensk skola och skolforskning.

Stockholm: Myndigheten för skolutveckling. S. 333-357.

Boréus, Kristina – Bergström, Göran (2005). ”Innehållsanalys” i Bergström, Göran – Boréus, Kristina (red.). Textens mening och makt. Metodbok i samhällsvetenskaplig

text- och diskursanalys. Lund: Studentlitteratur. S. 43-87.

Bryman, Alan (2004). Social Research Methods. Andra upplagan. Oxford: Oxford University Press.

Dahlstedt, Magnus (2007). ”I val(o)frihetens spår. Segregation, differentiering och två decennier av skolreformer”. Pedagogisk forskning i Sverige. Årg.12, nr. 1, s. 20-38. Denscombe, Martyn (2009). Forskningshandboken – för småskaliga forskningsprojekt

inom samhällsvetenskaperna. Andra upplagan. Lund: Studentlitteratur.

Jarl, Maria – Kjellgren, Hanna – Quennerstedt, Ann (2007). ”Förändringar i skolans organisation och styrning” i Pierre, Jon (red.). Skolan som politisk organisation. Malmö: Gleerups. S. 23-47.

Jarl, Maria – Rönnberg, Linda (2010). Skolpolitik – Från riksdagshus till klassrum. Malmö: Liber.

Kommittédirektiv 2000:35. Gymnasieskolans utbud av studievägar. Kommittédirektiv 2007:8. En reformerad gymnasieskola.

35

Lindensjö, Bo – Lundgren, Ulf P. (2000). Utbildningsreformer och politisk styrning. Stockholm: HLS Förlag.

Lundahl, Lisbeth (2008). ”Skilda framtidsvägar – perspektiv på det tidiga 2000-talets gymnasiereform”. Utbildning & demokrati. Vol. 17, nr. 1, s. 29-51.

Lundman, Berit – Hällgren Graneheim, Ulla (2008). ”Kvalitativ innehållsanalys” i Granskär, Monica – Höglund-Nielsen, Birgitta (red.). Tillämpad kvalitativ forskning

inom hälso- och sjukvård. Lund: Studentlitteratur. S. 159-172.

Pierre, Jon (2007). ”Epilog” i Pierre, Jon (red.). Skolan som politisk organisation. Malmö: Gleerups. S. 185-190.

Proposition 2003/04:140. Kunskap och kvalitet - elva steg för utvecklingen av

gymnasieskolan.

Proposition 2008/09:199. Högre krav och kvalitet i den nya gymnasieskolan. Regeringskansliet (2006). Regeringen avblåser gymnasiereformen GY-07.

http://www.regeringen.se/sb/d/7277/a/70804 (2011-03-04).

Regeringskansliet (n.d.). Lagstiftningsprocessen, från initiativ till beslut. http://www.regeringen.se/sb/d/1522 (2011-03-03).

Richardson, Gunnar (2002). ”Skolan i partipolitiken”. Pedagogiska magasinet. Nr. 3, s. 8-15.

Richardson, Gunnar (2004). Svensk utbildningshistoria. Skola och samhälle förr och nu. Sjunde upplagan. Lund: Studentlitteratur.

Richardson, Gunnar (2010). Svensk utbildningshistoria. Skola och samhälle förr och nu. Åttonde upplagan. Lund: Studentlitteratur.

Socialdemokraterna (2007). Valet 2006.

www.socialdemokraterna.se/upload/val/Val_06/Slutrapport_valanalys_070329.pdf (2011-03-04).

SOU 2002:120. Åtta vägar till kunskap. En ny struktur för gymnasieskolan.

Slutbetänkande av Gymnasiekommittén 2000. Stockholm: Fritzes.

SOU 2008:27. Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola. Betänkande av

Gymnasieutredningen. Stockholm: Fritzes.