INLEDNING
”Att ha ett arbete är att räknas, att vara delaktig i vuxenlivet. Ett arbete är meningsskapande, man utvecklas och lär sig nytt. Om man har ett arbete har man något att berätta, en kunskap att dela med sig av. Ett arbete ger tillvaron en puls. Man lämnar sitt hem på morgonen som andra, men har arbetsdagar och fritid, arbetsveckor och semester. Ett arbete ger lön, man arbetar själv ihop de pengar man behöver. För de flesta som har ett arbete är det en av de viktigaste delarna i livet” (Sjöberg 2002 s 15).
Personer med funktionshinder känner sig många gånger kränkta och kontrollerade på en reguljär arbetsplats, oavsett funktionshinder och livssituation. Det är flera omständigheter som inverkar. De enskildas värderingar och förväntningar har betydelse men också arbetsförhållanden. Det individuella bemötandet syftar till att förändra attityder och att förbättra den enskildes ställning, genom att göra personer med funktionshinder, mer rustade att delta i samhällslivet på sina egna villkor. Attityder och värderingar som finns i samhället som helhet, påverkar möten mellan enskilda människor (SOU 1999:21).
För att ett samhälle skall vara ett samhälle så krävs det delaktighet bland personer. I samhället råder det en konkurrens om begränsade resurser och det råder även oenighet om vem som skall bestämma över dessa begränsade resurser. Under dessa förhållanden har ofta utsatta grupper svårt att hävda sig och få sina intressen tillgodosedda. Genom olika typer av reformer, ekonomiska förändringar och lagändringar förändras förutsättningarna (Gustavson 2004).
Enligt propositionen (1999/2000:79) har personer med funktionshinder rätt till ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden och samma skyldigheter som andra. FN: s standardregel nr 7, vilken handlar om arbete, säger enligt punkt 2, att personer med funktionshinder eller funktionsnedsättningar har rätt till ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Kan inte dessa personers behov tillgodoses på den reguljära arbetsmarknaden har de rätt till en anställning i en liten grupp (FN: s standardregler 2002). Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) säger att personer med funktionshinder skall ha lika möjligheter och skyldigheter att bidra till samhället (Socialstyrelsen 1994: 1).
Delaktighet hos en person med utvecklingsstörning uppnås genom att han/hon har likvärdiga levnadsvillkor som en person som är i motsvarande ålder (Nirje 2003). ”Normaliseringsprincipen innebär att personer med utvecklingsstörning bör få uppleva vardagsvillkor och levnadsmönster som ligger så nära samhällets gängse som möjligt eller är desamma som dessa” (Nirje 2003 s.91).
Personer med en utvecklingsstörning har traditionellt sett varit utestängda ifrån den reguljära arbetsmarknaden. För personer med en utvecklingsstörning är ett betalt arbete ett hjälpmedel som är till nytta för personens ekonomiska försörjning, det sociala livet och personens individuella värde (Reid & Bray 1998). En bidragande anledning till att personer med utvecklingsstörning blir dåligt bemötta i samhället är att de ofta betraktas som vård och omsorgstagare, istället för medborgare med samma rättigheter (SOU 1999:21).
Som kommun har man enligt § 15 i LSS till uppgift att medverka till att personer med en utvecklingsstörning får tillgång till ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Det behöver nödvändigtvis inte vara en fast anställning (Grunewald & Leczinsky 2005). Idag är det mindre än fem procent av den svenska vuxna befolkningen med en utvecklingsstörning, som arbetar på den reguljära arbetsmarknaden (Antonson 2003). Personer med en utvecklingsstörning sysselsätts till största delen i kommunernas dagliga verksamhet (Grunewald & Leczinsky 2005).
Syfte och frågeställningar
Syftet med arbetet är att försöka att ta reda på hur personer med en utvecklingsstörning som arbetar inom kommunens dagliga verksamhet når utveckling och delaktighet. Detta för att försöka finna förklaringar till varför det är så få personer med en utvecklingsstörning som arbetar på den reguljära arbetsmarknaden.
Frågeställningar:
1. Vad vill handledaren inom daglig verksamhet uppnå med sitt arbete?
2. På vilket sätt ges en person med en utvecklingsstörning möjlighet till delaktighet och utveckling inom daglig verksamhet?
Avgränsning
Undersökningen kommer att begränsas till att omfattas av tre olika basverksamheter inom en kommunal daglig verksamhet i Mellansverige. Arbetet handlar om vuxna personer med funktionshindret psykisk utvecklingsstörning.
Allmän bakgrund
Omsorgshistorik
Före 1930- talet fick man som funktionshindrad hjälp ifrån fattigvård och enskild välgörenhet. Olika typer av socialförsäkringsreformer genomfördes i Sverige under 1950- talet (proposition 1999/2000:79). I Sverige började olika myndigheter under slutet av 1960- talet att använda ordet handikapp. Detta kan ses som ett svar på den kritik som hävdade att vissa grupper i välfärdsamhället glömts bort (Gustavson 2004).
Mellan åren 1950 och 1960 startades det över hela landet flera föräldraföreningar för föräldrar med utvecklingsstörda barn. 1956 bildades föreningen för utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna, FUB. Under 1960- talet började man att ändra definitionen på utvecklingsstörning. Det talades nu inte längre om utvecklingsstörning som en psykisk diagnos utan som ett begåvningshandikapp. Under 1960- talet byggde landstingen vårdhem för barn, och särskoleinternaten började läggas ner. Väntelistorna till elevhem, vårdhem och specialsjukhus försvann under 1970- talet. Den öppna omsorgen framförallt specialklasser, dagcenters, förskolor, och gruppbostäder expanderade under 1970- talet. Mellan åren 1967 till 1973 ökade antalet anställda inom omsorgen från 6 300 till 13 600. Till 1984 ökade antalet anställda till 24 200. Tvärfackliga specialistteam inrättades i hela landet under 1970- talet. Dit hörde en stark ökning av specialpedagoger, sjukgymnaster, logopeder och kuratorer. I början av 1960- ökade psykologtjänsterna från några enstaka till 60 stycken, för att mellan åren 1970 och 1990 öka till 300 (Bakk & Grunewald 2004).
Handikappolitik
Handikappolitiken har vuxit fram i takt med välfärdspolitikens utveckling. Dagens handikappolitk grundar sig på mål och inriktningar som har fastställts i den nationella handlingsplanen för handikappolitik (Gustavson 2004). Handikappolitik handlar om vardagslivet för människor med olika slag av funktionsnedsättningar. Det gäller att konstruera system som är till hjälp för gamla, arbetslösa och sjuka (Brusén & Printz 2006). Svensk handikappolitik går att samla under begreppet delaktighet (Gustavson 2004). När man tänker i ett handikapperspektiv utgår (1999/2000:79) ifrån att människor har olika förutsättningar. Ett handikapptänkande är målet att ta tillvara människors olikheter (proposition 1999/2000:79). Målet med den nationella handlingsplanen för handikappolitik är att personer med funktionshinder skall ha samma möjlighet som icke funktionshindrade att delta i arbetslivet. De ska kunna arbeta och få sin försörjning genom arbetslivet, det har en stor betydelse för delaktighet och självbestämmelse. Det förutsätter att tänkbara hinder undanröjs eller minskas och att kompensatoriska insatser utförs för att minska ojämlikheter mellan människor med eller utan funktionshinder (proposition 1999/2000: 79).
I förarbetet till lagen (1999:132) framgår att den då sittande regeringen ansåg att det är viktigt att stödja och stimulera unga funktionshindrade till att ta steget ut på arbetsmarknaden. Det finns särskilda arbetsförmedlingsinsatser som görs i alla län. De är till för att hjälpa ungdomar med svåra funktionshinder att komma ut på arbetsmarknaden. Här samarbetar arbetsförmedlingen dessutom med skolan vad det gäller skilda vägledningsinsatser i samband med övergången mellan skola och arbetsliv. ”Avsikten med det är att stödja och stimulera dem att vidga sina studier och yrkesval” (proposition 1999/2000: 79 s 119).
Många funktionshindrade personer är utan arbete på grund av förändrade regler och utveckling på arbetsmarknaden under 1990-talet. Det har inneburit att antalet rimliga anställningar begränsats för personer med funktionshinder. Det ställer krav på de nya arbetsförhållandena och arbetsuppgifterna. Kraven är att många, som till exempel kund- och servicekontakter och snabba förändringar i teknologin ställer moderna kompetenskrav främst av psykologiskt och psykosocial betydelse. ”Den långa arbetslösheten har skapat en allt tydligare tudelning av arbetsmarknaden, där å ena sidan växande grupper bl. a. de funktionshindrande, ställs utanför arbetslivet” (proposition 1999/2000: 79 s 121).
Sedan den 1 maj 1999 gäller Lagen (1999: 132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder. Diskrimineringsförbudet skall skydda både anställda och de som söker jobb, dessutom får lagar och regler på arbetsmarknaden inte diskriminera de funktionshindrade. Personer som söker arbete och har svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden skall erbjudas stöd för att underlätta för dem att får ett arbete. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) ska genomföra en intervjuundersökning av situationen för de handikappade på arbetsmarknaden. Dessa intervjuundersökningar ska ske vart annat år (proposition 1999/2000: 79).
FN: s standardregler
FN:s standardregler är till för att personer med funktionshinder ska ha samma rättigheter och skyldigheter som andra medborgare i de olika medlemsländerna. Personerna ska ha lika chanser till utbildning på olika nivåer för barn, ungdomar och vuxna, utbildningen bör vara en integrerad del av den vanliga utbildningen. Medlemsstaterna är ansvariga för att människor med funktionshinder får den sociala tryggheten och tillräckligt med inkomst som de behöver. Chansen att leva familjeliv och rätten till personlig integritet skall prioriteras. Syftet med det handikappolitiska arbetet är att det skall inriktas på att ta bort de hinder som finns för funktionshindrade och att se till att de får full delaktighet i samhället (propositionen 1999/200:79).
FN: s standardregler talar egentligen bara om förutsättningar för delaktighet. Förhållandet mellan tillgänglighet och delaktighet skulle därför kunna klargöras på följande sätt, ”Det är med tillgänglighet som det är med information – den kan man kräva, och den kan man ge. Men vare sig delaktighet eller kunskap kan, man kräva eller ge. Den måste erövras” (Gustavsson 2004 s 64).
Medborgaren måste bygga samhället så att alla personer är lika mycket värda, har samma grundläggande behov, skall behandlas med samma respekt som alla andra och att varje människa med sin kunskap och erfarenhet är en tillgång för samhället. Alla skall ha lika chanser och skyldigheter att bidra till samhället. För att FN: s standardregler ska implementeras måste handikappsperspektivet finnas med på alla nivåer i samhället och i alla verksamheter. Inte förrän då kan vi närma oss målet att människor med funktionshinder får lika rättigheter och skyldigheter. ”Standardreglerna bör finnas med som ett aktivt hjälpmedel vid planering, beslutsfattande och genomförande.” Det är viktigt att alla kommuner för in handikappsperspektivet i verksamheterna. Många av de viktigaste besluten som berör funktionshindrade bör fattas på lokal nivå (proposition 1999/2000: 79 s 31).
Arbetslinjen
När socialdemokraterna i början på 1930- talet fick regeringsmakten lyftes de sociala frågorna fram. 1930- talet beskrivs ofta som en startpunk och brytpunkt för en ny socialpolitik. Arbetarrörelsen slog i sitt efterkrigsprogram fast att ingen som var arbetsför, antingen det var man eller kvinna skulle mot sin vilja behöva vara utan sysselsättning (www.sou.gov.se). ”En huvudprincip i svensk arbetsmarknadspolitik (alltsedan 1930-talets krisuppgörelse), vilken innebär att arbetssökande i första hand skall erbjudas arbete eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Först när sådana åtgärder inte räcker till skall kontant arbetsmarknadsstöd lämnas. Med arbetslinjen vill man förhindra den passivitet som anses följa med understödslinjen” (Nationalencyklopedin 1989 nr 1 s 496).
Vid hög arbetslöshet är det även svårt för personer med lindrig utvecklingsstörning att få arbete och har personen mer omfattande funktionshinder är det nästan omöjligt att få arbete på den reguljära arbetsmarknaden. För att personer med lindrig utvecklingsstörning skall få möjlighet till arbete finns det olika former. Dit hör kommunens dagliga verksamhet, skyddat arbete och arbete med bistånd (Bakk & Grunewald 2004).
Arbetslinjen har länge varit en huvudparoll i svensk arbetsmarknadspolitik. Personer som är i yrkesverksam ålder skall i första hand välja att arbeta. Personer som är i yrkesverksamma skall ha möjlighet till arbete framför passivt bidragsberoende (Brusén & Hydén 2000). Olika forskare säger att dagens arbetslöshetspolitik inte stämmer överens med den ursprungliga arbetslinjen. Forskare hävdar att Sveriges nya arbetsmarknadspolitik har förlorat kopplingen till den reguljära arbetsmarknaden. Arbetsmarknadspolitiken har istället hamnat inom ramen för socialbidrag. Förändringen kan bero på att det under 1990-talet inte fanns några arbeten att fördela. Det kan även bero på en principiell förändring i arbetslinjen (www.sou.gov.se).
Funktionshindrades situation på arbetsmarknaden
Fördomar och okunskap hos arbetsgivare och arbetskamrater angående möjligheten för personer med funktionshinder att utföra produktivt arbete, kan ligga bakom svårigheterna till att etablera sig på arbetsmarknaden. Svårigheterna kan även bero på ett otillräckligt stöd ifrån samhället, dit kan rehabilitering och introduktion räknas. Personerna kan också sakna den kompetens som efterfrågas. Funktionshindrade personer löper en ökad risk att slås ut vid omorganisationer. Det kan även vara svårt för dessa personer att få del av lön och kompetensutveckling. För personer som har etablerat sig på arbetsmarknaden, har det stor betydelse att personen får del av viktig information och känner sig delaktig i sitt arbete. Det är även viktigt att personen har meningsfulla arbetsuppgifter (Brusén & Printz 2006).
Arbetet för personer med en utvecklingsstörning är inte i första hand en fråga om försörjning. Flertalet är förtidspensionärer. Till största delen arbetar personer med en utvecklingsstörning i skyddad verksamhet, men det finns även personer som har arbeten på den reguljära arbetsmarknaden. Mellan åren 1991 och 1995 har det skett en radikal förändring på arbetsmarknaden. Närmare hälften av personer med en utvecklingsstörning som arbetade på den reguljära arbetsmarknaden i mitten på 1990- talet har inte kvar sin anställning. Den lågkonjunktur som Sverige drabbades av medförde att flertalet miste sina anställningar (Brusén & Hydén 2000).
Centrala Begrepp
Arbete
Ett arbete ger struktur åt vardagen. Arbetet ger en tidsmässig och rumslig struktur åt tillvaron för den enskilde. Att ha ett arbete innebär att personen har regelbundna kontakter utanför den egna kärngruppen. Arbetet skänker status. Genom arbetet får personen en identitet (Jahoda 1979).
Normaliseringsprincipen
I slutet av 1960- talet började normaliseringsprincipen att tillämpas (Grunewald och Leczinsky 2005). ”Normaliseringsprincipen gäller alla utvecklingsstörda, oberoende av om de är lindrigt eller svårt utvecklingsstörda och oavsett i vilken del av världen de bor” (Nirje 2003 s 92).
Normaliseringsprincipen grundar sig på en strävan efter det normala. Det går att dela in normalitet utifrån tre olika synsätt. Man kan dels utgå ifrån statisk normalitet, då är vanligt det genomsnittliga. Det går även att utgå ifrån normativ normalitet, då utgår man ifrån värderingar om vad som är normalt. Avslutningsvis går det att utgå ifrån individuell eller medicinsk normalitet. Då menas att normal är att personen är frisk. Genom normaliseringsprincipen ville ansvariga politiker reformera samhällets institutioner för utvecklingsstörda. Normaliseringsprincipen kom sedan att gälla samtliga grupper av funktionshindrade. Den innebar att personer som bodde på institution skilde sig från andra och att de hade sämre livsvillkor. Till en början gjordes institutionerna om, så att de skulle bli så hemlika som möjligt. Men detta fungerade inte särskilt bra, så det föranledde att man ställde krav på att personer med en utvecklingsstörning skulle integreras i samhället. Det menades även att det var ekonomiskt fördelaktigt för samhället om vården för personer med en utvecklingsstörning bedrevs i öppna former (Gustavson 2004).
Utvecklingsstörning
Förenklat går det att definiera en utvecklingsstörning hos en person på tre olika sätt. Det går att utgå ifrån ett psykologiskt, socialt eller ett administrativt sätt. Utgår man ifrån ett psykologiskt sätt används ett intelligenstest för att se om en person har en nedsatt intellektuell förmåga. Hamnar personen under IQ 70 vid testet, så betecknas personen som utvecklingsstörd. Utgår man däremot ifrån en social definition, utgår man ifrån de krav som ställs på personen. Den som inte klarar av de krav som ställs i en viss situation betecknas då som utvecklingsstörd. Vid en social definition är det omgivningen som avgör om en person betecknas som utvecklingsstörd. Noterbart är att krav ändras över tid och för olika situationer. Det innebär att en social definition inte är statisk som den psykologiska definitionen. Utgår man avslutningsvis ifrån en administrativ definition på utvecklingsstörning besitter personen en nedsatt begåvningsmässig funktion. Det för med sig att personen har behov av särskilt stöd eller undervisning. Den administrativa definitionen kan ses som en sammanvägning av de psykologiska och sociala kriterierna. Det administrativa sättet att definiera, bedöms av myndigheter. Det går även att definiera om en person har en utvecklingsstörning utifrån medicinska avvikelser. Då ses det till exempel till kromosomrubbningar (Tideman 2000).
Funktionshinder i relation till psykisk utvecklingsstörning
Att ha ett funktionshinder innebär att personen har en begränsning i sin fysiska eller psykiska förmåga. Funktionshindret beror oftast på en skada som antingen är medfödd eller som personen har fått senare i livet. Personens funktionshinder kan innebära ett handikapp i olika miljöer och situationer. Personer som har en utvecklingsstörning har avvikelser ifrån ett barns normala psykiska och/eller fysiska (motoriska) utveckling, vilket beror på en störd hjärnfunktion. Det kan vara olika typer av skador som kan ha inträffat före, under och efter födelsen. Det kan gälla genetiska skador och förlossningsskador. Uppstår funktionsnedsättningen hos personen mellan åren 0-16 år, vilket för med sig att personen behöver hjälp i sitt dagliga liv betecknas personen som psykiskt utvecklingsstörd. (Nationalencyklopedin 1989).
Daglig verksamhet
Under 1950- talet uppkom det några enstaka dagliga verksamheter i Sverige. Den dagliga verksamheten som byggdes upp i början av 1960- talet hade föregåtts av arbets- och sysselsättningsenheter, som fanns vid landets vårdhem. Vid flera dagliga verksamheter förekom under denna tid monotona arbetsuppgifter. Den dagliga verksamheten syftar inte till att producera varor eller tjänster, men det hindrar inte att personer som uppskattar produktion skall få vara med och producera varor och tjänster.
Landets dagliga verksamheter har fått kritik. Det finns de som ansett att den dagliga verksamheten inte är tillräckligt stimulerande. Verksamheten på landets dagliga verksamheter har under senare år utvecklats till mer skapande verksamheter. I dag ses det mer till individuella behov. De svenska dagliga verksamheterna är i första hand till för personer med grava funktionshinder. Personer som arbetar där får inte konkurreras ut av personer som är duktigare. Väljer han/hon att stanna hemma så har personen rätt att göra det, för han/hon är inte skyldig att gå till sin dagliga verksamhet. Det är även viktigt att personen känner sig välkommen, det skall vara trevligt att komma dit. Genom den dagliga verksamheten får han/hon gemenskap och personen antas känna glädje (Grunewald & Leczinsky 2005).
Varianter av daglig verksamhet
För personer med en utvecklingsstörning finns det idag alternativ till den traditionella dagliga verksamheten. Personer kan arbeta i en integrerad daglig verksamhet, som filial, satellit, annex eller utflyttad verksamhet. Noterbart är att de personer som har valt att arbeta i någon annan form än i den traditionella dagliga verksamheten inte får lön för sitt arbete, förutom den habiliteringsersättning de får ifrån kommunen. Bland de personer som har arbetat inom integrerad daglig verksamhet kan höra att de betonar betydelsen av goda sociala relationer till arbetskamrater och arbetsledare. Vid integrerad daglig verksamhet är det viktigt att personen är uppmärksam på att han/hon som arbetstagare inte blir utnyttjad på ett oskäligt vis. Den utflyttade dagliga verksamheten kan ske genom att personen till exempel arbetar inom en samhällsverksamhet eller att han/hon arbetar i egna lokaler. Arbetet kan även ske inom ett företag. Café, restaurang, affär, trädgårdsmästeri, vaktmästeri och kontorsservice är exempel påverksamheter som personen arbetar inom. För att den integrerade dagliga verksamhet skall bli framgångsrik, krävs att ansvariga tar tillvara på omsorgstagarnas önskemål, intressen och förmågor. Det är först då som omsorgstagarnas färdigheter utvecklas (Grunewald & Leczinsky 2005).
Tidigare forskning
Att ha en sysselsättning för personer med en utvecklingsstörning är betydelsefullt för personens identitet, känsla av oberoende och egenvärde. Genom att ha ett arbete blir man som person med en utvecklingstörning bättre involverad i samhället. Personen känner att han/hon bidrar till samhället. Personer med en utvecklingstörning är inte i så hög grad anmälda som arbetslösa utan får någon typ av bidrag från staten. Som person med en utvecklingsstörning så värderas arbetet högt. Vederbörande ser det som betydelsefullt att han/hon kan tjäna till sitt eget uppehälle. Personer anser att det är viktigt att han/hon känner att de gör framsteg och att han/hon får större utmaningar. Som person med en utvecklingstörning vill han/hon ha ”real pay for real jobs” (Reid & Bray 1998 s 23).
Supported employment
Supported employment är en metodik som har tillkommit för att få ut och hålla kvar personer med funktionshinder på den reguljära arbetsmarknaden. Metodiken har utvecklats i USA och Canada. Flertalet, närmare åttio procent av personerna som erhållit stödet, är personer som har en utvecklingsstörning. Stödet skall ske på ett naturligt sätt. Metodiken betonar att personer med funktionshinder inte har behov som skiljer sig ifrån andras. Alla personer besitter en arbetsförmåga. Vi är alla lika mycket värda och vi har alla rätt till deltagande i samhällslivet.
Supported employment menar att det är betydelsefullt att personer med funktionshinder har regelrätta anställningar, där det undviks säromsorger och speciella träningsåtgärder. Att vara helt inkluderad i arbetslivet kan innebära att personen har en avtalsenlig lön och arbetar på avtalsenliga tider (Antonson 2003).
I Norge har det utifrån supported employment metodiken bedrivets vetenskaplig forskning. Detta för att hitta lämpliga former att stötta personer med funktionshinder att komma ut och behålla sina arbeten på den reguljära arbetsmarknaden. Den forskning som bedrivits i Sverige inom området har skett inom arbetsmarknadsstyrelsen. I Sverige kan personer med funktionshinder erhålla reguljär arbetsmarknadsåtgärd, så kallat särskilt introduktions- och uppföljningsstöd för funktionshindrade i arbetslivet (SIUS). Uppdragsgivarna är då arbetsförmedlingar, försäkringskassor och kommun och olika landstingsverksamheter. Dessa uppdragsgivare kan sakna den kompetens, system och rutiner som krävs för att hjälpa personer med funktionshinder in på den reguljära arbetsmarknaden (Antonson 2003).
Den Svenska SIUS (särskilt instruktions- och uppföljningsstöd för funktionshindrade i arbetslivet) verksamheten startade 1994 på försök i nio län, för att 1998 övergå till en reguljär arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Personerna som arbetar med stöttningen i SIUS verksamheten kallas för konsulenter. Konsulenternas uppgift är att ge personer med funktionshinder det stöd de utifrån sina behov och förutsättningar är i behov av, för att kunna få och behålla ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. I SIUS konsulentens arbete ingår även att stötta arbetsgivare och personal på de arbetsplatser där personen med funktionshinder arbetar. I SIUS verksamheten är det den arbetssökande personen som står i centrum. SIUS konsulenterna börjar sitt arbete med att göra en översyn av personens tidigare erfarenheter. Vad har fungerat och vad har inte fungerat. Den arbetssökandes önskemål kartläggs och det inhämtas nödvändiga kompletterande kunskaper. I SIUS verksamhetens strävan efter att bygga upp ett fungerande stöd, är det viktigt att det finns ett väl fungerande nätverk runt personen som stöttas. Målet med SIUS verksamheten är att personen som erhåller stödet skall kunna få ett fast arbete på den reguljära arbetsmarknaden, eller att personen börjar studera. SIUS konsulenten skall successivt minska sin medverkan, för att personen som erhåller stödet avslutningsvis skall klara sig själv (Antonson 2003).
Tolkningsram
1. Regelverk
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade – LSS
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, är en rättighetslag och trädde i kraft 1 januari 1994. Målet med lagen är att personer med omfattande funktionsnedsättning ska kunna få stöd och service för att kunna leva som alla andra. LSS är till för att säkerställa rätten till insatser för den enskilde när stödet i andra lagar inte räcker till.
Det måste till en bedömning av den enskilde personen som har rätt till en insats för sin livsföring. Och den ska jämföras med det levnadssätt och grad av funktionsnedsättning som åsyftas en person i samma ålder som inte har någon funktionsnedsättning. För att beviljas insats enligt LSS måste personen tillhöra någon av lagens tre personkretsar:
1. Personer med utvecklingsstörning och personer med autism eller autismliknande tillstånd.
2. Personer med betydande och bestående begåvningsmässiga funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom.
3. Personer som till följd av andra stora och varaktiga, fysiska eller psykiska funktionshinder, som uppenbart inte beror på normalt åldrande, har betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och omfattande behov av stöd och service (Socialstyrelsen 1994: 1).
Enligt LSS har personer med omfattande funktionshinder rätt till tio insatser om behovet föreligger och om han/hon hör till någon av de tre personkretsarna. Personlig assistans (LSS § 9: 2) är en av dessa rättigheter. Det finns rådgivning och annat personligt stöd (råd och stöd), ledsagarservice, avlösarservice, korttidsvistelse, korttidstillsyn för skolungdomar, boende för barn, ungdomar och vuxna, daglig verksamhet. Råd och stöd svarar landstinget för, de övriga insatserna svarar kommunerna för. Men landsting och kommuner kan dock enligt lagen avtala om annan ansvarsfördelning. Om en LSS ansökan avslås har den sökande rätt att överklaga (Brusén & Hydén 2000).
2.Teoretiska begrepp
Klassifikationer av olika funktionshinder
WHO: s Världshälsoförsamling godkände i maj 2001 den slutliga versionen av den nya klassifikationen av International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF). Klassifikationens svenska titel är Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa. ICF inkluderar även omgivningsfaktorer, vilket ger en möjlighet att beskriva såväl underlättande som hindrande omgivningsfaktorer.
• Termen funktionstillstånd används för alla kroppsfunktioner, aktiviteter och delaktighet och innebär alltså hur människor fungerar kroppsligt, personligt och socialt.
• Termen funktionshinder används för funktionsnedsättningar, strukturavvikelser, aktivitetsbegränsningar eller delaktighetsinskränkningar som viktiga kroppsfunktioner. Hälsa kopplas till demokrati och välstånd som kan användas till mycket, genom att försöka uppnå och erbjuda en sammanhållen syn utifrån ett biologiskt, ett individuellt och socialt perspektiv. Den dualistiska människobilden som det länge har värnats om, ersattes av en biopsykosocial konstruktion av människan som betonar förändring, framsteg och effektivitet (Gustavsson 2004).
Delaktighet
Begreppet delaktighet kan betyda olika saker. Dels kan det betyda en egenskap hos individen och dels delaktighet som resultatet av en samspelsprocess (Gustavsson 2004 s 61). En egenskap hos en individ kan vara att individen ger och tar. En viktig aspekt är den som innebär att ta del i lösandet av en uppgift, vilket gör att individen ofta får en känsla av tillhörighet. En aktiv medverkan förutsätter en interaktion mellan minst två individer. Genom att karaktärisera och positionsbenämna komponenter i begreppet delaktighet, leder det till en klassifikation som belyser olika betydelser av delaktighet (Gustavsson 2004).
Molins delaktighetskarta
Molins (2004) delaktighetskarta refererad i Gustavsson (2004)säger att delaktighet innebär ett samspel mellan individen och dennes sociala miljö. Det är inte bara individen som avgör om delaktighet uppstår, utan delaktigheten påverkas även av omgivningsfaktorer. Till delaktighetskartan hör aktivitet, engagemang, autonomi, interaktion, makt, informell och formell tillhörighet.
Formell tillhörighet
Makt
Engagemang Aktivitet Interaktion
Autonomi
Informell tillhörighet
Figur 1 Molins (2004) begreppsfigur över olika former av delaktighet, den så kallade delaktighetskartan.
En aktivitet rör enligt Molin, en persons genomförande av en uppgift eller handling. Engagemang handlar om hur personer utför sin aktivitet, det vill säga, vad som kännetecknar aktivitetens genomförande. Med att ha makt menar Molin att det finns möjligheter för personen att inte bara själv välja utan också vilken förmåga personen har att kunna välja. Detta kan ses som egenmakt. Det är ingen garanti att personen har makt för att han/hon är delaktig enligt Molin. Med interaktionen menar Molin, att det råder ömsesidighet i sociala sammanhang. Det sociala samspelet mellan personer bygger på ett givande och tagande. Interaktion kräver initiativ från individen och personer i dennes omgivning. Den formella tillhörigheten kan, enligt Molin, vara att tillhöra en skolklass. Det är inte säkert att personen i den formella tillhörigheten känner att han/hon är accepterad. Känslan av att var accepterad i en grupp kan ses som informell tillhörighet. Denna informella tillhörighet känner personen dagligen i samspel mellan människor i sin omgivning, exempelvis som lärare och elev, handledare och brukare. Autonomi är enligt Molin en form av delaktighet. Personen har rätt till självständiga val och att få bestämma över sin situation (Gustavsson 2004).
Analysmodell
Som modell för analys har lagen om stöd åt vissa funktionshindrade (LSS) samt Molins (Gustavsson 2004) beskrivning av delaktighet använts. LSS är en svensk rättighetslag för personer med funktionsnedsättningar. Målet med LSS är att personer med omfattande funktionsnedsättningar skall få det stöd att de kan leva som andra. Molins delaktighetskarta grundar sig på världshälsoförsamlingens klassifikationssystem av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa. ICF beskriver delaktighet i termer som aktivitet och engagemang. Den ser delaktighet som en individs engagemang i livssituationer. Molins delaktighetskartan ser mer delaktighet som ett samspel mellan individen och dennes sociala miljö. Det är enligt Molin inte bara individen som avgör om delaktighet uppstår, utan delaktigheten påverkas även av omgivningsfaktorer. Till delaktighetskartan hör, aktivitet, engagemang, autonomi, interaktion, makt, informell och formell tillhörighet.
Utifrån LSS och Molins delaktighetskarta kommer det som framkommit under observerandet på de tre olika basverksamheterna samt intervjuerna med basverksamhetshandledarna att i text fortlöpande analyseras under rubrikerna ”Basverksamhetens ändamål med verksamheten” samt ”Brukarens möjlighet till delaktighet och utveckling genom basverksamhetens verksamhet”. Efter varje rubrik följer en kort sammanfattning, för att avslutningsvis följas av analys och slutsatser. Slutsatserna ligger till grund för att försöka besvara arbetets två frågeställningar, vilka är: Vad vill handledaren inom daglig verksamhet uppnå med sitt arbete? På vilket sätt ges en person med en utvecklingsstörning möjlighet till delaktighet och utveckling inom daglig verksamhet?
Metod
Strategiskt urval
För att få fram data som kunde vara användbar, för att besvara arbetets frågeställningar och bidra till att uppfyllasyftet, blev vi av en bekant till en av uppsatsförfattarna upplysta om att vi kunde ta kontakt med en samordnare för en daglig verksamhet i en mindre kommun i Mellansverige. Mötet med samordnaren för den dagliga verksamheten frambringade mycket användbar information. Samordnaren beskrev hur den dagliga verksamheten i kommunen var uppbyggd, samt att det för oss skulle kunna vara möjligt att göra tre studiebesök, i tre skiftande basverksamheter inom den dagliga verksamheten. Vi kom överens med samordnaren om vilka basverksamheter som var lämpliga att besöka och vilka handledare som skulle kunna ge oss användbar information. Under mötet med samordnaren bestämdes det att dessa studiebesök skulle pågå under en dag, för att vi efter en vecka skulle komma tillbaka och intervjua handledarna på de olika basverksamheterna.
Att använda sig av ett strategiskt urval innebär enligt Johannesson och Tufte (2003 s 84) att forskaren medvetet väljer ut vilka som skall delta i undersökningen. Deltagare väljs utifrån lämplighet. Holme & Solvang (1997 s 101) menar att urvalet av undersökningspersoner kommer att vara en avgörande del av undersökningen. Om det framkommer fel personer i urvalet, leder det till att hela undersökningen blir oanvändbar i relationen till de utgångspunkterna arbetet hade.
Förförståelse
Innan arbetet inleddes hade uppsatsförfattarna inte så stora kunskaper inom området utvecklingsstörning och daglig verksamhet. Vi hade dock en viss förförståelse. För att uppsatsförfattarna skulle bli av med delar av vår förförståelsen, har vi före och under arbetets gång läst relevant litteratur, samt införskaffat oss teoretiska kunskaper. Under arbetets gång har vår förförståelse förändrats. Den kunskap man redan har och som man använder sig av i tolkandet av andra, är en persons förförståelse. I förförståelsen finns språk, begrepp och trosföreställningar (Hartman 1998 s 166-167).
Litteraturanskaffning
Litteratursökningar har skett i databaserna LIBRIS, Elin@orebro.se och i Örebro universitets universitetskatalog Voyager. Använda sökord har varit arbete, funktionshinder, utveckligstörning, daglig verksamhet, supported employment och LSS. Dessa sökord har kombinerats på olika sätt för att få fram ett så brett utbud av litteratur som möjligt. Den litteratur som har valts ut förväntas att kunna hjälpa oss att besvara arbetets frågeställningar.
Även vår handledare har gett oss tips på användbar litteratur. På Internet har sökningar skett på Google och Altavista.
Kvalitativ ansats
Denna kvalitativa undersökning innehåller tre olika observationer i tre olika basverksamheter i en daglig verksamhet. När forskaren arbetar utifrån en kvalitativ ansats är hon/han ute efter att nå en ökad förståelse för levnadsvärden hos en person eller grupp av individer. Kvalitativa studier söker efter en förståelse för den livsvärld människor befinner sig i, för att på det sätt undersöka hur personer ser på sig själva i relation till omvärlden (Hartman 1998 s 239). Vid kvalitativa studier arbetar forskaren enligt Johannessen och Tufte (2003 s 25) med mjukdata. Den kvalitativa ansatsen kännetecknas av en närhet till forskningsobjektet. Forskaren ska möta/se enheten ansikte mot ansikte. Den kvalitativa ansatsen frambringar i första hand en djupare förståelse för ett problem och fullständig tolkning av den händelse man studerar (Holme & Solvang 1997 s 101).
Halvstrukturerade intervjuer
Utifrån de iakttagelser som frambringades under observationerna, inom de tre olika basverksamheterna inom den dagliga verksamheten, konstruerades en intervjuguide (bilaga 1). Intervjuguiden grundade sig på ämnen som var relevanta för att kunna få fram information som skulle användas för att besvara arbetets frågeställningar och syfte. En intervjuguide kan övergripande behandla de frågor som skall tas upp. Guiden kan även innehålla mer konkreta frågor som man omsorgsfullt har valt. Korta frågor och långa svar är bra för kvalitén på intervju. Det gäller att få fram spontana, rika och relevanta svar. När det planeras en intervjuundersökning, så skall forskaren ta hänsyn till vilken tid han/hon har till förfogande. Forskningsintervjun kan ses som ett professionellt samtal med speciell form och speciellt syfte. Forskaren bör ställa korta och enkla frågor. Det är den som intervjuar som styr samtalet och introducerar nya infalls vinklar (Kvale 1997 s 99 -134). Syftet med forskningsintervjun är att beskriva och tolka olika teman som förekommer i intervjupersonens livsvärld. Det råder ett oavbrutet sammanhang mellan beskrivning och tolkning (Kvale 1997 s 170). Innan intervjuerna påbörjas skall personen ha införskaffat teoretiska kunskaper inom det område som skall studeras. Man skall även ha en teoretisk förståelse för fenomenet. Det är viktigt att den som intervjuar har en överblick över hela undersökningen innan intervjuerna inleds (Kvale 1997 s 92-95).
Innan intervjuerna inleddes informerades informanterna muntligen och skriftligen om arbetets syfte och att intervjun spelades in på band (bilaga 2). Kvale (1997 s 120) menar att man vid intervjutillfället skall berätta om syftet med underökningen och om man till exempel skall använda sig av bandspelare. När man använder sig av bandspelare går det att hålla fokus på ämnet och dynamiken i intervjun. Den som intervjuar missar dock kroppsliga och visuella intryck (Kvale 1997 s 147). Intervjuerna utfördes på de arbetsplatser där observationerna utförts, och varade under ca en timma. Vid en av intervjuerna deltog två arbetshandledare medan det vid de två andra intervjuerna var en handledare. Efter det att intervjuerna utförts skrevs de ut ordagrant.
Validitet och reliabilitet
Detta är en kvalitativ undersökning, där vi har varit med ute i tre olika basverksamheter inom den dagliga verksamheten och observerat, för att sedan återkomma och intervjua handledarna på basverksamheterna. Att göra observationer och intervjuer var enligt vår bedömning det mest lämpliga arbetssätt för denna typ av undersökning.
Validiteten i en undersökning fastställs enligt Forsberg och Wengström (2003 s 109) av om det har valts rätt sätt att göra undersökningen på, och att man har valt rätt mätinstrument. Vi valde tre olika basverksamheter för att få se hur de arbetar på dessa tre basverksamheter. Det var tre helt olika basverksamheter och de hade inga kopplingar till varandra. Personerna som vi strategiskt valde ut att intervjua var medvetna om att de ingick i en vetenskaplig undersökning som andra personer kommer att läsa. Om personerna som intervjuades inte svarade sanningsenligt på frågorna innebär det att vi inte har fått fram det som vi avsåg med frågorna. Enligt Forsberg och Wengström (2003 s 109) blir validitet lägre om undersökningen inte mäter det som var syftet.
Valet att göra observationer och intervjuer grundar sig på att vi under undersökningen ville kunna vara flexibla. Det kunde ju under arbetets visa sig att vi kom fram till att det skulle vara nödvändigt att komplettera våra observationer och intervjuer. Ett kvalitativt arbetssätt gör enligt Holme och Solvang (1997 s 80) att det under arbetets gång går att vara flexibel. Att vi i metodavsnittet, resultatredovisningen och resultat analysen var utförliga och på ett tydligt vis har redovisat hur vi har gått tillväga, gör att det blir lättare för någon annan att göra om undersökningen och komma fram till samma resultat. Forsberg och Wengström (2003 s 107) menar att reliabiliteten i en undersökning stärks om det vid upprepade mättningar går att komma fram till samma resultat.
Forskningsetiska överväganden
Vetenskapsrådets ”Forskningsetiska principer i Humanistisk-Samhällsvetenskaplig forskning” anger fyra huvudkrav vid forskningsprocessen. Dessa är informationskravet, samtyckekravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (www.vetenskapsradet.se). Vi har följt dessa fyra krav:
Informationskravet innebär att forskaren ska lämna information om studien. Det ska också framgå tydligt att deltagandet är frivilligt och att de uppgifter som insamlas inte kommer att användas för något annat syfte än för forskning. Före samtliga intervjuer informerades respondenterna kort om studien och att intervjun var frivillig och att de när som helst kunde avbryta den.
Respondenterna informerades vidare om att intervjun skulle spelas in på band, att den enbart skulle komma att avlyssnas av intervjupersonerna och att innehållet skulle raderas när bandet inte behövdes mer.
Samtyckekravet handlar om att deltagare i undersökningen själva har rätt att bestämma över sin medverkan. I undersökningar med aktiv insats av deltagarna skall samtycke alltid inhämtas. De som medverkar i en undersökning ska kunna avbryta intervjun utan negativa påföljder. Respondenterna blev dock tillfrågade om samtycke och de fick också information om att det var fullt möjligt att avbryta intervjun.
Konfidentialitetskravet innebär att uppgifter om alla i en undersökning ingående personer skall ges största möjliga konfidentialitet. Personuppgifter skall förvaras så att ingen obehörig kan ta del av dem. Samtliga respondenter blev informerade innan intervjuernas genomförande att de skulle få vara anonyma. Inga namn skulle sättas ut och inga detaljer skulle kunna göra att respondenten identifieras. Respondenterna informerades även att bandinspelningarna kommer att raderas efter avslutad uppsats.
Nyttjandekravet tar upp att uppgifter om enskilda personer endast får användas för forskningsändamål. Före intervjuerna fick respondenterna kort information om studien och hur den insamlade datan skulle komma att användas. Holme & Solvang (1997 s 105) menar att det är mycket viktigt att de som intervjuas informeras om vad det är de medverkar i. Detta är en förutsättning för att intervjun ska kunna bli så bra som möjligt. Det är viktigt att värna om konfidentialiteten för intervjupersonerna.
Vid observationerna gjordes en öppen observation med vilket enligt Holme & Solvang (1997 s 113) menas att deltagarna vet om och har accepterat att vi är där som observatörer. Holme & Solvang (1997) skriver ”i rollen som öppen observatör kommer man ofta nära inpå människors vardag och deras grundläggande uppfattningar. Forskaren befinner sig i den världen, men är inte en del av den. Han eller hon är tillräckligt nära för att vara delaktig i deras värd, men det är inte förenligt med rollen som forskare att bli en del av dem” (Holme & Solvang s 114).
Våra respondenter vet om att vi var där och observerade dem. Respondenterna har gett sitt samtycke till att vi var där för att observera. Här kommer Individskyddskravet in som är den självständiga utgångspunkten för forskningsetiska övervägande. Den är till för att individer inte ska utsätta sig för psykisk/fysisk skada, kränkningar och förödmjukelser. Detta krav utgick vi från när vi observerade, så att vi inte fick respondenterna att se sig förödmjukade och kränkta (www.vetenskapsradet.se).
RESULTATREDOVISNING OCH ANALYS
Först följer en övergripande beskrivning av den kommunala dagliga verksamheten som vi valde att studera. Fram till 1995 ansvarade landstinget för den dagliga verksamheten, sedan tog kommun över detta ansvar. Den dagliga verksamheten i kommunen är uppdelad i olika basverksamheter. Personer som är i yrkesverksam ålder, saknar förvärvsarbete och inte går utbildning har rätt till daglig verksamhet. Insatserna gäller endast personkrets 1 och personkrets 2 enligt LSS. Den dagliga verksamheten skall erbjuda:
• Miljöombyte, delaktighet och gemenskap. • För en del betyder det god omvårdnad.
• Anpassas till den enskildes behov, förutsättningar och intressen.
• Vara utvecklande och erbjuda så väl insatser som träning mot arbete och ett mer självständigt liv. Verksamheten skall således innehålla aktiviteter som både socialt och arbetsmässigt utvecklande. Daglig verksamhet skall utformas i samråd med den
enskilde och vid behov dennes företrädare och skall dokumenteras i en handlingsplan. (www adress till en kommun i mellan Sverige)
Nedan följer en kort beskrivning av de tre basverksamheterna som besöktes i kommunens dagliga verksamhet.
Basverksamhet 1
På den här basverksamheten arbetar sju personer med lindrig utvecklingsstörning. På plats finns en arbetsledare som också fungerar som handledare. Inom denna verksamhet utförs olika servicejobb åt både privata och kommunala företag. Det kan vara städning, snöröjning, skogsröjning. De reparerar även cyklar i sina lokaler. Arbetstagarna får arbetskläder av kommunen, såsom jacka, byxor och arbetsskor. Vid några tillfällen i månaden kan arbetsgruppen hitta på något annat, för att göra något trevligt tillsammans. En utflykt eller äta på restaurang är exempel på sådana aktiviteter. Gruppen upplevs som viktig och gemenskapen är stor. Det finns tid att samspråka med varandra och följa upp saker som händer och sker utan att arbetet leder till försening (Källa intervjupersonerna).
Basverksamhet 2
På den här basverksamheten arbetar sju personer med lindrig utvecklingstörning. De arbetar med hantverk, såsom bild, form och textil. De trycker motiv på t-shirts, syr, broderar, samt tar upp beställning på till exempel cykelkorgsskydd, väskor och broderade kort. Även en butiksförsäljning av egna alster förekommer på förmiddagarna i lokalen, som även fungerar som affär och arbetsställe. Här finns det två arbetsledare, varav den ena har mer ansvar gällande affären. Arbetstagarna hade fått göra egna förkläden som de kan ha på sig när de arbetar. På torsdagar återkommer välkomna inslag, såsom teater, eller ett besök på en populär bondgård, där de bedriver en ekologisk odling. Denna verksamhet försiggår i ett lugnt tempo för att alla ska må bra. Det finns tid för samtal och att sitta i grupp för att prata om viktiga saker under arbetets gång (Källa intervjupersonerna).
Basverksamhet 3
På den här basverksamheten arbetar sju personer med lindrig utvecklingsstörning. De arbetar på ett café som serverar kaffe, smörgåsar samt lättare luncher på en statlig myndighet. Caféet har öppet vardagar under kontorstid, även sommartid. Arbetstagarna arbetar självständigt och de vet mycket väl sina arbetsuppgifter och de kan även hjälpa varandra om det skulle behövas under arbetsdagen. Arbetsledaren fungerar också som handledare och har en betydande roll på arbetsplatsen. Kommunen har tilldelat cafépersonalen ett par rutiga byxor och ett par tröjor. Några aktiviteter utanför caféet under arbetstid existerar inte. När caféet öppnades i huset, lovades det att ha öppet året om. Några andra inslag har inte gjorts. Önskemål om att kunna göra en utflykt tillsammans finns i gruppen, men det är inget som har planerats in. Inställningen att alltid ha öppet, betyder ändå att arbetstagarna kan vara lediga någon dag för personliga göromål. Gruppen är viktig liksom att var och en känner sig trygg på arbetsplatsen. Denna trygghet förknippas också med att arbetsledaren redan är där, när alla arbetstagare kommer på morgonen och även finns med under dagen. Det finns möjlighet till små vilostunder under dagen (Källa intervjupersonerna).
Basverksamhetens ändamål
På basverksamhet två arbetade två handledare. En av handledarna uppgav att de inte betraktade sig som kompisar med brukarna. Handledarna försöker i stället att hålla sig på en handledarnivå. Den andra handledaren uppgav att han/hon som handledare på basverksamheten försöker att vara lite privat också, men mest är han/hon handledare. En av de två handledarna sade att:
”Det ingår mycket social verksamhet på den här basverksamheten, 80 procent social verksamhet och 20 procent arbete” (Källa citat från intervjupersonerna).
Enligt en handledares åsikter, verkar det som att man där till största delen bedriver en social verksamhet. Det verkar även som om att handledarna på basverksamheten menar att det är betydelsefullt att han/hon som handledare håller en viss distans till brukarna som arbetar på basverksamheten.
På basverksamhet tre har det framkommit att brukarna verkar ges ett ganska stort handlingsutrymme, men om det så krävs så går handledaren in och styr upp arbetet. Handledaren säger:
”att brukarna ska försöka klara så mycket de kan själva, men att man måste hålla sig inom vissa ramar” (Källa citat från intervjupersonerna).
Utifrån § 7 i LSS skall den dagliga basverksamheten utformas utifrån individuella behov och grad av funktionshinder. Verksamheten skall efter önskemål erhålla stimulans, utveckling, meningsfullhet och gemenskap (Grunewald & Leczinsky 2005).
Handledaren på basverksamhet tre skulle vilja att det gavs brukarna möjlighet att laga mer mat, än vad det idag görs. Detta finns enligt handledaren inte möjlighet till, på grund av att lokalerna där det lagas mat är för små. På samma basverksamhet låter handledaren brukarna ta ett relativt stort ansvar i sitt arbete. Detta skulle kunna tolkas som att handledaren anser att det är viktigt att brukarna får möjlighet att inom vissa ramar klara så mycket det är möjligt själva. Utifrån vad vi observerade på basverksamhet ett finns det en brukare som vi upplevde var ganska självständiga. Personen berättade att hon hade bestämt att hon ville ut och handla ett par skor på en speciell dag och så blev det. Det här går att koppla till Molins (Gustavsson 2004) delaktighetskarta, där han menar att autonomi är en form av delaktighet och att personen har rätt till självständiga val och att själv få bestämma över sin situation. Det betyder att den här personen vi observerade, i en tänkt viljeakt visade prov på delaktighet utifrån att faktiskt vara autonom.
Utifrån en observation på basverksamhet tre så börjar en av brukarna sin arbetsdag strax innan klockan 08.00, då var det kö utanför själva försäljningsdisken. Om klockan var prick klockan 08.00, spelade ingen roll, brukaren drog upp jalusin när hon tyckte att det var dags, och det var när kaffet var färdigt och smörgåsarna var på plats i kyldisken. I Molins (Gustavsson 2004) delaktighetskarta ingår makt. Molin menar med makt att personen själv har möjligheter att välja, och vilken förmåga personen har att välja. Utifrån Molins beskrivning av makt skulle det betyda att den här personen visade prov på egenmakt när hon själv bestämde när det var dags att öppna. Det visar också att hon har en förmåga att själv välja.
Ytterligare ett exempel på att brukare som arbetar inom en basverksamhet i kommunens dagliga verksamhet uppmuntras till ett alltmer självbestämmande liv, framkom i intervjun med handledaren på basverksamhet ett:
”Det är klart, att det kan hända brukarna någonting. Egentligen skulle han behålla, en av dem här. Men det gör jag inte, de får åka iväg. Nu har jag ju pratat med dem, så jag tror att det funkar, men man vet ju aldrig. Från en blixt ifrån en klar himmel kan det hända något. Det är hans ansvar också, han vet vad som gäller.
Han har varit med så länge, så han vet egentligen, innerst inne, om han bara tänker till lite och inte låter handikappet ta över, det omogna, barnsliga. Det är ett kollektivt ansvar, vi är fler stycken, sen är alla sig själv närmast, hela tiden egentligen” (Källa citat från intervjupersonerna).
Utifrån det en av författarna observerade på basverksamhet ett så brukar handledaren låta brukarna gå hem lite tidigare, för han tycker att de arbetar så bra. Molins (Gustavsson 2004) delaktighetskarta säger att den sociala interaktionen mellan människor kan ses som ett givande och ett tagande. Att låta brukarna gå hem lite tidigare kan utifrån Molins delaktighetskarta ses som ett givande ifrån handledaren. Enligt Molins beskrivning av interaktion råder det ömsesidighet mellan personer i sociala sammanhang.
Ytterligare ett exempel på att det inom en basverksamhet i kommunens dagliga verksamhet verkar råda ömsesidighet mellan personer där det ges och tas, framkom intervjun med handledaren på basverksamhet tre, som berättar:
”jag går in om någon är borta. Jag försöker, men de är väldigt självgående. Ingen ska stå och vara mer än någon annan. Vi är en grupp och jobbar ihop. Behövs det hjälp så gör vi det tillsammans” (Källa citat från intervjupersonerna).
Utifrån § 7 i LSS skall den dagliga basverksamheten utformas utifrån individuella behov och grad av funktionshinder. Verksamheten skall efter önskemål erhålla stimulans, utveckling, meningsfullhet och gemenskap (Grunewald & Leczinsky 2005).
Handledaren på basverksamhet ett anser att det måste finnas olika typer av omtanke i verksamhetens arbete. En del personer med en utvecklingsstörning mår bra av att veta vad han/hon skall göra, medan andra personer mår bra av att kunna få ta dagen som den kommer. Handledaren på basverksamhet tre säger även, att ibland är mycket att göra på basverksamheten, medan det ibland är mindre att göra. Detta styr enligt handledaren förhållandena i basverksamhets arbete.
På basverksamhet ett uppgav handledaren att det finns basverksamheter inom kommunens dagliga verksamhet som styrs av att producera så mycket som möjligt. Det finns också enligt handledaren basverksamheter inom kommunens dagliga verksamhet som väljer att ta det i ett lugnare tempo. Detta för att gynna det sociala inom verksamheten. Handledarna säger att: ”Målen med verksamheten är att de ska må bra och gå framåt. De pratar mycket med varandra, om problem, att man ska fungera i hop i grupp. Det måste vara så för att få in lite gruppkänsla. Kamratskap, är viktigt” (Källa citat från intervjupersonerna).
Detta skulle kunna gå att tolkas som att handledaren på basverksamhet ett menar att det finns verksamheter inom kommunens dagliga verksamhet som har olika syn på målet med kommunens dagliga verksamhet. Handledaren på basverksamhet ett säger:
”Att målet med verksamheten egentligen är att de skall ut i arbetslivet, det är vad hans chef har sagt att politikerna vill” (Källa citat från intervjupersonerna).
Som kommun har man enligt § 15 i LSS till uppgift att medverka till att personer med en utvecklingsstörning får tillgång till arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Det behöver nödvändigtvis inte vara en anställning (Grunewald & Leczinsky 2005). Regel 7 punkt två i
FN:s standardregler säger att medlemsstaterna aktivt skall stödja personer med funktionshinder till integrering på den reguljära arbetsmarknaden. I första hand skall personen ha rätt till en anställning på den reguljära arbetsmarknaden (FN:s standardregler 2002).
Handledaren på basverksamhet ett säger att:
”Det är ju fullt upp med att får ut dem på praktikplatser. Om det skall fungera på ett vanligt arbete måste de alltid ha en handledare eller kontaktperson som då och då tittar till dem” (Källa intervjupersonerna). Att hålla tider kan enligt handledaren på basverksamhet ett bli ett problem. Lär inte brukarna sig att hålla tider, kan det vara svårt att klara steget till ett riktigt arbete. Handledaren säger: ”Även tempot kan bli ett problem ute på den reguljära arbetsmarknaden. På den dagliga verksamheten är det ett anpassat tempo och då kan man tro att det är som att arbeta på vilken arbetsplats som helst” (Källa citat från intervjupersonerna).
Utifrån det som framkommit av observation och intervjuer med handledaren på basverksamhet ett så verkar han vara tveksam till om brukarna skulle kunna klara av ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Det verkar även som att han/hon arbetar för att brukarna på basverksamheten skall kunna arbeta på den reguljära arbetsmarknaden samtidigt som han verkar vara tveksam till om brukarna skulle kunna klara av ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis skall sägas att handledare som arbetar på en basverksamhet inom en kommunal daglig verksamhet, vill att brukarna har det bra, och att brukarna utvecklas mot ett allt mer självständigt liv. Handledarna anser att det sociala är viktig del i verksamheten. Som en handledare utrycker, att 80 procent av arbetet är social verksamhet. En handledare på en basverksamhet menar att det är viktigt att brukarna lär sig att hålla tider. Detta för att det skall bli lättare att kunna klara av ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Utifrån det som har framkommit i analyserandet tycks det inte verka som en självklarhet, att handledarna arbetar för att brukarna inom basverksamheten skall kunna nå den utvecklingsnivån som krävs för att klara av ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden.
Slutsats
• Som handledare på basverksamheter i en kommunal daglig verksamhet ses det som betydelsefullt att brukarna utvecklas mot ett allt mer självständigt liv.
• Som handledare på basverksamheter i en kommunal daglig verksamhet ses det som betydelsefullt att brukarna använder sin förmåga till självbestämmande.
• Som handledare på basverksamheter i en kommunal daglig verksamhet ses det som betydelsefullt att alla hjälps åt.
• Som handledare på basverksamheter i en kommunal daglig verksamhet är det inte självkart att han/hon arbetar för att personer med en utvecklingsstörning skall kunna arbeta på den reguljära arbetsmarknaden.
Brukarens möjlighet till delaktighet och utveckling genom
basverksamhetens verksamhet
På basverksamhet ett anser handledaren att det är viktigt att hitta på roliga aktiviteter under arbetstid:
”Tidigare har man med jämna mellan rum inom alla verksamheter gemensamt hittat på roliga aktiviteter. Man har bland annat gjort teman runt såporna Rederiet och Tre kronor. Sedan har man även haft teman runt Mumindalen och familjen Adams. Då fick de klä ut sig och sminka sig. Det har varit jävla kul, för det binder ju samman folk” (Källa citat från intervjupersonerna).
Handledaren på basverksamhet ett säger även att gruppen ibland åker och äter glass eller så åker gruppen och tittar attraktioner. Till våren skall gruppen åka iväg på en längre resa. På basverksamhet två uppger handledaren att:
”De lever upp när de får göra sina egna tryck och överföra dem på tavlor, väskor och t-shirts. Även när de är på den ekologiska bondgården där de gräver, mockar efter djuren som finns där, det tycker de är roligt. De som spelar teater tycker det är roligt att träna och att de ska få spela upp inför publik till jul” (Källa citat från intervjupersonerna).
Utifrån § 7 i LSS skall den dagliga verksamheten utformas utifrån individuella behov och grad av funktionshinder. Verksamheten skall efter önskemål erhålla stimulans, utveckling, meningsfullhet och gemenskap (Grunewald & Leczinsky 2005).
I basverksamhet ett är det handledaren som ordnar arbetsuppgifterna åt gruppen. Handledaren menar att brukarna utvecklas när till exempel någon av de duktigare är borta, då får en annan person kliva uppåt i hierarkin och får då ta ett större ansvar. På basverksamhet ett äter handledaren och brukarna för det mesta på restaurang. Det är enligt handledaren ett sätt att integreras och vara delaktig i samhället.
Utifrån § 5 i LSS skall den dagliga basverksamheten för personer med en utvecklingsstörning främja full delaktighet i samhällslivet, där målet är att personen skall få möjlighet att leva som andra (Grunewald & Leczinsky 2005).
Brukarna som arbetar på basverksamhet två får ta ansvar när de kommer på morgonen. Genom olika sysslor, de ska duka fram frukost, brygga kaffe, diska efter frukosten och ringa och beställa lunch. Sedan turas brukarna om med dessa sysslor. Brukarna på denna basverksamhet får utveckling i det hantverk de arbetar med.
Molins delaktighetskarta (Gustavsson 2004) säger att aktivitet och engagemang är hur en person genomför en uppgift och utför en handling. Aktivitet och engagemang syftar, enligt Molin, på vad och hur personen utför sin handling. På basverksamhet tre säger handledaren: ”att den inte har kontakt med föräldrar eller boende. Det kan hända någon gång att de ringer och frågar om det stämmer som brukaren säger här hemma. Från gruppboendet kan de till exempel ringa om att brukaren ska med bussen, den och den tiden.
De undrar om handledaren kan se till att brukaren kommer med den bussen” (Källa citat från intervjupersonerna).
På basverksamhet två träffas handledarna, personalen på boendet, föräldrar och brukarna själva. Även anhöriga är delaktiga i denna träff, som sker en gång om året. Då sitter de och diskuterar igenom problem. Mötena handlar om fritid, boendet, jobbet och om någon vill byta basverksamhet. Träffarna syftar till att handledarna på basverksamheten, personalen på boendet, brukarna och anhöriga ska arbeta för samma mål. Som handledaren sade:
”Till exempel att man tänker på vad brukaren äter så brukaren inte tar två portioner i stället för en. Att man arbetar i samma riktning föräldrar, personal på boendet och vi på jobbet” (Källa citat från intervjupersonerna).
Att man som handledare på basverksamhet två anser att det är viktigt att man träffas gemensamt, går att tolka som att det är viktigt att man hjälps åt. Detta för med sig att brukarna utvecklas. Till exempel så kan man som brukare lära sig att han/hon inte tar två portioner, detta kan utifrån Molins delaktighetskarta (Gustavsson 2004) ses som att det råder en social interaktion mellan de två brukarna där det ges och tas.
När någon av brukarna på basverksamhet tre är borta går handledaren in och stöttar upp. På basverksamhet tre är brukarna enligt handledaren mycket självgående med sina arbetsuppgifter. Handledaren säger att:
”Brukarna är en grupp som jobbar ihop. Behövs det hjälp så skall alla göra det tillsammans. Ett exempel är att, när en är borta och den skulle göra mackorna på morgonen, och då gick jag in för jag är först på plats på morgonen. På den här verksamheten kan alla gå in för varandra och göra dagens uppgifter. Problemet kan vara att stå i kassan där en del känner sig osäkra på att räkna och ge tillbaka pengar” (Källa citat från intervjupersonerna).
Utifrån Molins delaktighetskarta (Gustavsson 2004) tyder detta på att det inom basverksamhet tre råder ömsesidighet mellan brukarna och handledarna.
På basverksamhet ett säger handledaren:
”att i gruppen finns det en hierarki, där handledaren är högst upp. Handledaren anser att det är en ledarfunktion, men han/hon är den som ska se till att verksamheten fungerar” (Källa citat från intervjupersonerna).
Under intervjun på basverksamhet ett framkom det att verksamheten hade kontakter med personer som arbetade som vaktmästare. Dessa vaktmästare arbetade bland annat inom olika bostadsbolag. Handledaren säger att: ”Gamla vaktmästaregubbar är de enklaste att ha att göra med. De kan säga att det de inte hinner den här veckan kan de ta nästa vecka. Det är ingen panik, det ordnar sig” (Källa citat från intervjupersonerna).
Att de arbetsuppgifter som basverksamhet ett fick av personer som kunde vara gamla vaktmästare, dessa vaktmästare sade, att det inte basverksamhet ett hann med denna vecka kunde de ta nästa vecka. Detta skulle kunna tyda på att det råder ett relativt lugnt tempo inom en basverksamhet i den kommunala dagliga verksamheten.
Sammanfattning
Våra informanter visar att de arbetar för att personer med en utvecklingsstörning skall utvecklas. Detta kan ske genom att personen får ta ett eget ansvar. Till exempel så kan en brukare, när någon i gruppen inte är på arbetet, gå in och göra personens arbetsuppgifter. Detta för med sig att brukaren som person utvecklas. För att man som brukare inom en basverksamhet i en kommunal daglig verksamhet skall få möjlighet att utvecklas på bästa tänkbara vis, är det viktigt att personer som finns i brukarens omgivning arbetar mot samma mål. Inom den dagliga verksamheten hittas det på trevliga saker ihop. Det verkar även som om att det råder ett relativt avslappnad klimat. Det går inte med klarhet se att handledarna på basverksamheterna arbetar för att personer med en utvecklingstörning skall utvecklas till en ökad delaktighet i samhällslivet. En handledare menar dock att personer med en utvecklingstörning känner delaktighet och integreras i samhället när man äter ute på restaurang.
Slutsats
• Som brukare på en basverksamhet inom en kommunal daglig verksamhet ges det möjlighet till delaktighet och utveckling i en lugn miljö.
• Som brukare på en basverksamhet inom en kommunal daglig verksamhet ges det genom att hitta på trevliga saker möjlighet till delaktighet och utveckling.
• För att som brukare inom en kommunal basverksamhet utvecklas på ett bra sätt, är det viktigt att personer som finns i brukarens omgivning arbetar mot samma mål.
• Det är inte självklart att man som brukare på en basverksamhet inom en kommunal daglig verksamhet ges möjlighet till delaktighet och integrering i samhället.
DISKUSSION
Diskussion av metod
Vi har valt att göra denna undersökning utifrån en kvalitativ ansats. Ett kvalitativt arbetssätt innebär enligt Holme och Solvang (1997) att forskaren får en helhetsbild av det som studeras. Denna helhetsbild för med sig att det ges en ökad förståelse för sociala processer och sociala sammanhang. Under arbetets gång har vi inte blandat in personliga värderingar. När man arbetar kvalitativt är det, precis som i annan forskning, enligt Olsson och Sörensen (2002) viktigt att vara objektiv.
Uppsatsförfattarna anser att de varit en svår uppgift att få fram förklaringar till varför det är så få personer med en utvecklingsstörning som arbeta på den reguljära arbetsmarknaden, på grund av tidsbrist. Det har varit svårt att få fram material från tidigare forskning om personer med en utvecklingsstörning och arbete på den reguljära arbetsmarknaden.
Vi har använt oss av ett strategiskt urval när vi med samordnaren för kommunens dagliga verksamhet kom överens om inom vilka basverksamheter vi skulle vara med och observera i, samt vilka personer som skulle kunna vara lämpliga att intervjua.
Detta strategiska val innebär att generaliserbarheten i undersökning minskar betydligt. Enligt Forsberg och Wengström (2003) är en av förutsättning för att man skall kunna generalisera på ett trovärdigt vis att man har utgått ifrån ett slumpmässigt urval, vilket inte varit vårt syfte eller tillvägagångssätt med denna uppsats.
Att vi var med som observatörer i basverksamheterna under en dag innan intervjuerna utfördes kan ha medfört att informanterna kände sig bekväma med oss och kunde slappna av. Forskare måste enligt Kvale (1997) bygga upp en atmosfär där den som blir intervjuad känner sig trygg och kan slappna av. Kvale menar att det finns personer som är mer samarbetsvilliga och spontana än andra.
Uppsatsförfattarna anser att intervjumallen hade kunnat vara bättre med fler och bättre frågor. Författarna hade kunnat vara bättre på att styra upp intervjuerna, kanske lite mer påstridiga. Det var svårt för en del av handledarna hade svårt att prata när bandspelaren var på, det blev spänt mellanåt.
Vi anser att vi skulle ha intervjuat andra handledare. Det finns en person inom den dagliga verksamheten som arbetar med personer med en utvecklingsstörning som skall ut på den reguljära arbetsmarknaden. Den personen skulle författarna ha intervjuat och den lilla del av personer med en utvecklingsstörning som är ute på den reguljära arbetsmarknaden. Av tidsbrist gjordes inte de intervjuerna.
Diskussion av resultat
Utifrån de resultat som har framkommit i intervjuerna och observationerna, verkar det som om handledarna som arbetar på en basverksamhet inom kommunens dagliga verksamhet anser det vara betydelsefullt att man som person med en utvecklingsstörning har det bra. Utifrån de resultat som framkommit verkar det även som att man som handledare anser att det sociala umgänget är en viktig del i verksamheten. Resultaten tyder även på att det inom kommunens dagliga basverksamhet råder ett relativt avslappnat klimat, där handledarna anser det vara betydelsefullt att man gör en del trevliga saker ihop. Resultaten visar på att man som person med en utvecklingsstörning som arbetar inom en basverksamhet i kommunens dagliga verksamhet känner delaktighet när man gör trevliga saker tillsammans.
Regel nummer sju i FN: s standardregler (2002) säger att om personer med funktionshinder kan få arbete på den reguljära arbetsmarknaden är ett alternativ att personen får en anställning i en liten grupp eller en anställning med ett särskilt stöd. Dessa typer av anställningar skall främja personer med funktionshinders möjligheter till att kunna få ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. 7 § i LSS säger att personer med en utvecklingsstörning som arbetar inom kommunens dagliga verksamhet skall beredas möjlighet till arbete på den reguljära arbetsmarknaden (Grunewald & Leczinsky 2005).
Utifrån de resultat som framkommit i analyserna av observationerna och intervjuerna, verkar det som att handledare inom basverksamheter i kommunens dagliga verksamhet arbetar utifrån målet att personer med en utvecklingsstörning, går framåt i sin utveckling. Däremot går det inte att utifrån de resultat som framkommit med säkerhet säga att man som handledare arbetar för att brukarna skall kunna klara av ett arbeta på den reguljära arbetsmarknaden. En handledare antyder dock att han i sitt arbete tror sig kunna se det som möjligt att personerna som arbetar på denna basverksamhet skulle kunna ha möjligheter att klara av ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden.
