H. 158 fr. början.
AROHIVES DES TRADITIONS POPULAIRES SUDOISES 1923 (Lim 158)
SVENSKA
LANDSMÅL
OCK
SVENSKT FOLKLIV
TIDSKRIFT UTGIVEN GENOM
J. A. LUNDELL
1923
IL 2
SAGOR, SÄGNER, LEGENDER, ÄVENTYB
OCK SKILDRINGAR AV FOLKETS
LEVNADSSÄTT
(s. 49-112.)
STOCKHOLM
P. A. NORSTEDT & SÖNER
Boklådspris för årgången kr. 6,50, för detta häfte särskilt 3 kr.
Tidskriftens utgivare:
Professor J. A. LUNDELL i Uppsala med biträde av
Prof. A. G. NOREEN för Uppsala
Prof. HUGO PIPPING ock Prof. 0. F. HuLTmAN för Helsingfors Prof. A. KOCK ock Bibliotekarien A. MALM för Lund.
Genom överenskommelse med Universitets-Jubilseets danske
Samfund
är tillfälle berett för subskribenter å tidskriften »Svenska landsmålen» att mot nedsatt årsavgift 6 kr. 50 öre (i st. f. 10 kr.) för år bliva medlemmar av nämnda samfund ock erhålla av detsamma ut-givna skrifter. De som önska begagna sig av denna förmon, böra därom underrätta professor J. A. Lundell i Uppsala. Nya medlemmar få förut utgivna skrifter, alla eller enstaka, för 3/4 av bokhandelspriset.Ärg. 1920:
GEIJER, En byskomakares historia. LEVANDER, Apokope i Älvdalsmålet. GEIJER, Undersökningen av svenska folkmål 1919. Institutet för ortsnamns- ock dialektforskning vid Göteborgs högskola 1920-1921.Bilagor: DAHLGREN, Från Synnerby (B. 17 = h. 147).
Drottning Sofias visbok. Stjerneldska handskriftens visor. (Bih. IV, 1-2 = h. 148).
Ärg. 1921:
HERLENIUS, En dalaprofet. GEIJER, Undersökningen av svenska folkmål 1920. Institutet för ortnamns- ock dialektforsk-ning vid Göteborgs högskola 1920-1921.Bilagor: GÖTLIND, Studier i västsvensk ordbildning (B. 19 = h. 149).
STEFFEN, Svenska låtar (XVI. 2 = h. 150). Hushållning ock levnadssätt, s. 5-52 (h. 151).
irg. 1922:
Gåtor från Småland. Mörrehäradernas ortnamn. GEIJER, Undersökningen av svenska folkmål 1921. Institutet för ortnamns-ock dialektforskning i Göteborg 1921-22.Bilagor: GEIJER, Tilljämningens ock apokofens utbredningsvägar (B
18 = h. 153).
CELANDER, Närkiska folkminnen (XVI. 3 = h. 155). BOETHIU S, Orsamålet (s. 3-66, IV. 4 = h. 156).
III. 2 OM EN RESA FRÅN SKELLEFTEÅ TILL ARJEPLOUG 49
Frk Glommerslia jer e trij mil åt Klokkars, o he jer eint heller anne en gåvajjen. Den dan veilt i eint hava dill baka för na myttje, för he var vott bå ova o nea, o i vart se utende" all o traitt, att i ha då eint värr tjend. Mest eilt flait i mela Lapptraiske o Hålbärje, för der jer e myrut o otaikt haile vajjen, o raid djoort e om dan, s' att foltje töykt i var no duven 21, som tordes vara uut.
Dill flut komme i me endå åt Arvifärv, o der treffe i brom menu, som badd vöre opå skola i Piit. Mea ve voor kwar i Arvifärv, helfe ve opå den i prestgåln o förstårs, efti ve voor prestsöni. Der hadd dem fremmen. lie var am, som just badd komme nolani22 lannen ve e kristnigsbån. Når presten veilt vetta, mått gammalt båne var, se veist en eint lie förstårs, för nolanettbon vara åtta 23 duum; men han fwara, att fridan före Airsmess" var e fjortan daga, o då fikk fell pastorn raigken eett fälv, maint en. Opi marken jer e vanlit, att kristnigsbåna vara flair vekku; för he jer fem ell saiks mil dill tjörken, o då konna dem eint hava dit båna, förn mora jer se mått", att hon woork foli ve, o om sommartin jer e just eint se femt för am, som nyiest ha lege i barssaigg, dill å gå se lågg vajj. Om vintern tjör dem förstårs; o då jer e jettare.
Frå Arvifärv åt Arjeplo jer e bara som e förroskullrais, för he jer tjörvajjen alt åt Avavika, o dit jer e tjwä o en halv mila, o sea jer e dill seitt opå båtom na alt fram. lie jer för-stårs gode forsen straks uta Kasker, o som he nu'var, då fjell-fioa just var som störst, gruve no roara seg för 'n o sa — jaa dem tala Arjeplomåle, se i kan eint happ 26 ett dem riktit, men dem sa som se, att no skull dem få peta haitt", åti ve voor överom forsen. Be djikk endå lökklit, fast dem sa sea, att he var i dyi28 dem skull ha sleft åren, då he for spoott 29 mot som värst. Överom Kasker djikk e som en fuss, o ve voor haam, åti ve veist ole å. 0 se jer e eint mair å sajj om haile raisa.
Kont Lmf. U.
20) fullständigt [medtagen. 21 modig. 22) norrifrån [i landet. 23) täm-ligen. 24) Eriksmässa, den 18 maj. 25) pass frisk [att hon orkar följa med. 26) härma. 27) slita ondt. 28) det var nära. 29) började taga mot.
50 VBOTT. SKELLEFTEÅ. - J. A. LINDER. III. 2
27. De båda vännerna.
öfversättning på Skelleftemål efter HYLTEN-CAVALLIIIS, Värend och virdarne II, s. 496 f.; ur prosten J. A. LINDERS efterlemnade samlingar meddelad af dr F. UNANDER.
Ile var 'n gågg i villa tjwå stallbrör, som hooll se myttje å woraann, att dem lova komma wordere opå den aans bröllop, hort en voor i liven hell eint.
Nu time seg se, nan ti derett, att andern skall djeift seg, o då bröllopsdan var utsette, djikk en om kwelln dill grava vennom o klappe på. — Stig opp, sa 'n, om du jer se, o kom ve på bröllope! — Han som dö var, ba se djernom: Gå den vajj o let meg fä vara i fre! — Naa, fwara den aann, i ha komme hit ett som ve ha lova woraann, o du jett' nu foli ve! Han, som dö var, sto då opp o djikk ve dill bröllopsgåln. Der satt en seg baka farstudöra, o den aann bar dit en neva mull o e vöttuglas, som skull vara välfaiggen hans. Når e då var se mått 2 lidi opå natta, att brurdansen skull danses, ba brugommen, att en skull heder brura o gå ein o daans ve a. Jaa! — o han djool om se dill veiljes o djikk ein o danse se ve brura trij gåågg, o då he var djort, veilt en gå sen vajj. — Naa, sa brugommen, eint ska du gå ainsammen, i vill foli deg e stöyttj. — Den aann ba 'n heller staann haam nest oggbrura sim, men han val ainvetten, o se foltes dem åt om natta.
Då dem nu bad gått vajjen fram, se komme dem dill e lann, som var se lustelit, att eint nan menniftogg be kan beskriv. Dem sååg i syine den dail dem skull få etter dön, dem som vor goo o froom, o den gledi som jer i heimmelom. — Entlit se komme dem dill 'n stor 'n gål, der e var flair jus en nan mennif skoda i liven. — Nu skal du gå ham, sa han som var dö; o jig skal gå ein, för att jena3 håll jig o mett bröllop i kwell. — Naa, fwara den aann, du danse i afta trij gåågg ve mennar brur, nu vill jig o daans trij gåågg ve dennar. — Derve se djeigg dem ein i bröllopsgäln, o han ,som leevd danse se trij gåågg ve brura hanfdena som var dö. Sea to '11 farvel o venne om ham dill sett o taigkt, att be var bara 'n liten stonn, som 'n hadd vöre boort
HL 2 DE BÅDA VÄNNERNA. 51
fra haimen. Men då 'n komme dill gåln senn, var alt der förennre, eint tjend en ijenn nan å dem en möött. Då vart 'n förferen djikk dill prestgåln o ba få tala ve prestom. Han tala om alt för presten. Presten slo opp tjörkboka o såg eett, o he var sanniBa alt som han sa. Men sea han djikk hamma, var e trijhunnre år. ile had gått bunnre år för wor dans, som en danse i heimmelom. Då 'n hoort he, se foll 'n i hop, o opå golven vart e jussom en faarsk ett om.
52
VBOTT. UMEÅ.. - F. UNANDE.H.III.
2Från Umeå, i Västerbotten.
Af dr F. UNANDER.
1 = 1 o. / som vanligt; r = r ; beroende supradentaler i vanliga ställningar, samt oberoende supradentalt n efter lång vokal; o -= 0.
Målet äger kort vokal + kort kons. Märk dativerna, sing. -om, -en, -er; pl. -om.
28. Borgaren ock lappen.
Ilä var 'n gagg för gamalt 'n Umborgar 1, som for del Lykksel 2 stormärten kriggom trätendastin. Vikun ätt jär ä märtnen som halest 3 fyri tjuendan. Vragt 4 var ä i veren å sniödd ogavlit hä ul° lapphanska värst.
Dom faldes 7 magg borjara, fussbönnren plä no na för mäste färas vä lassa tri fyr daga fyri aren% sä väjjen hols no ypi. Flä väddese" int na 'n dän tin. Tulubba hadd gobba, bra ti kantin 11, höjje '2 at hista å alt som jär, sä hä var 'nt falit. Dom tjol 13 ymse sela, ymse fald dom vinterväjjen opätt ån. Var gatt 'n väral4 på råken å opptjörställa nerom farsa. Stopan" mitt i vintern jär aller fali, isen valm int lannlöys förn mot voren. Löytom 17 var ä kneksut, löytom flaggut; män harra hava no na för mäste klämstäggren", som rada. Mella Umstan å Lykksel jär ä trätan mil, int fyllne.
På
Lykkselmärtnen hav ä altjamt vyri falktjakt": all bönn-ren, nybyddjara, som bo ti soknen ovafyri opi 4jellen, lappa å1) en borgare från Umeå! 2) Lycksele socken ock kyrka i eö.
Lappland. 3) som hårdast (närmast) [före tjugondedagen. 4) vrångt svårt. 5) ofantligt. 6) det yrde [lapphandskar d. v. s. kom ned med stora flingor. 7) följdes. 8) fara [med lassen. 9) de andra. 10) väga_ des hölls öppen väg, plogades. 11) uti kantin i flasklådan. 12) hö (eg. bst. sg.). 13) körde [ömsevis lugnvattnen, som voro isbelagda. Sel lugnt ställe i en älf. 14) uppmärksam fick lan vara [på råkarne ock uppkörsstä]lena nerom forsarne där isen var sämre. 15) Stopa m. det vatten som tränger upp ur springor på isen, vid land, under väderväx-ling ock olika vattenstånd. 16) varder [inte landlös. 17) styckevis [var det knöligt på vägen, styckevis »slängigt» (så att släden slänger till). Slam subst. ett ställe där vintervägen sluttar åt ena sidan. 18) fimmerstänger [som hålla rätt, styra vägen. Klämstågg som klämmer efter hästens sidor i motsats mot skaklar, som stå ifrån. 13) folktj okt godt om folk.
III. 2 BORGAREN OCK LAPPEN. 53 mytje faltj nolanätt å neanätt" lanne, aBgermännren 21 å aren, som hannel vä fogeln, smöre, hista, rensteken, finna å alt ha dom får 22 vä söat änna del Uppsala å Stokkölm.
Hä var 'n märtnesda hä kom 'n lapp, 'n gor kotaläpp 23, rän-nen utätt plassen. Han steg å fia", rite op dom utana väddjen å kom vä arma i kors i barmen klivenes in i 'n borjarbo. — Burist 25! burist! sa lappen. Faltje var ä allfult, gobba, tjällien, stin-ten 26, halvtjaliBa å rent å båna 27 som på 'n avefon. Nakt28 var ä
om romme å nakene om tome 29 för borjarn. Dom skull hava allihopen på en gap: lantobake, salte, kaffe å sokre å alt som var, som hanlarn borje ut. Då hytte lappen del" å fräga borjarn, om 'n hogase tjöp hua borta 'n bjorn. Lät mä si a, sa borjarn. Hav int skyte bjorn än, sa lappen. Somta å faltje dro på mon, för dom trodd lappen vara fälmut 31. Män en gamal 'n nybyddjar, som holl å kolk ihop 32 ti mäisen na varn deln, han hadd hannle sä, säg som sä: Skratten int, ja tjänn 'n Sul — han hette sä lappen — han hav kusen 33 del grannlåt i hu västani Storlia, hova"! bjorn kut no 'nt bort vä a, han ligg no kvar ti a i hien 35, del 'n Sul val gåli" å tag a.
Borjarn hol no, va gamkalln 37 sa å vort fundersäm å säg åt lappen: Bära du 'nt lova runt å hall tunt? — Hå! sa lappen, hä jär int na tråssmål 38; åt mörnom ränn ja ätt hua. — Få ja falj vä? säg borjarn; ränn åt, fyri hä du fär 39. — Mer vort ä int tala i bråkaste.
Dagen ätt i lysnigen, hä var sä pass hä glystre" borta dagranna, kom lappen rännen. Dom få int vara lagBroste", dom som skal vära i fäla. Lappen jär op, fyri balen" få skon på sä. Han jär som hunn för jamnan, han jär sä var å vak; haken"
20) nedanefter söderifrån. 21) ångermänner från Ångermanland. 22) fara [med söderut. 23) en äkta kåtlapp d. v. s. en som bor i kåta. 24) skidorna, [rätte upp dem mot väggen. 26) god dag (lapskt ord). 26) flickor, eg. bst. pl. 27) barn [som på en auktion. 28) nak trång,
knapp; komp. nakene. 29) tiden. 30) ropade lappen till. 31) skälm-aktig. 32) snöra ihop [i mesen (en ställning att bära saker i på ryggen).
kuse to. någon ting duktigt: baddarn till grannlåt i [en] hud. hova huva! interj. med växlande aksent efter olika betydelse; här bekräftande. 35) idet. 36) färdig (eg. att gå). 37) gamlekarlen. 38) skämt;
trååss skämta. 34) ränn hit (d. v. s. säg till), innan du far. 40) tindrade [af dagranden (morgonrodnaden). 41) långrustade (långsamt färdiga).
54 VBOTT. UMEÅ. — F. UNANDER. III. 2
vet, når han sov nan gagg. Allvärst vara ogglappa, då ä jär frägan om ränn ätt varjen.
Lappen var brå, kom å kakke på bokammarfönstren. Hä vort int gamalt, unna borjarn var på bäina. Dom jett" legg ti klea å tulubba dom däna å, för hä jär @balens" kalt iblann på Lykksel märtnen. Män si eta först, sa bonn då bastun brann; sä vort" bä jena å. Märtnen var ä, å 5önneln 47 gatt ä vara brått å sent. Fnöffen å flinta fram, spann" å kantin. Lappen blåst elln ti spisom, spilke ven å laga kaffe som var allfwart. Borjarn spändere på fårbojjen, skräddkakun, fläffe ä na varn deln maflit". Brännvinspotta å sölvkosa 59 lyst no främmerst på bolen. Lappen snegle på potta nan gan om sänn. Dom vara snål ätt hä som jär stärt, lappa. Hä vort int just na viller 51, sen 'n fikk smaka nä häller. Hä smaka alltin mer å ä dän flaje. Bä jär som olstäve säg: mer vill ha mer. Fårfäita 52 borta boga å saltkaffe hogase lappen allmäst, tysom brännvine. Han sa sä val sä jett 53 i fäla borti kaffe å bi på fäita. Kakun tomdes" 'n int ätt. Lappa vara int ohu1155 på bröråe.
Då dom badd iti å töji sä fälsupen, bar ä å på fia, lappen vä lobyssa å rännstaven ränd rann9ja 56 framafyri, å borjarn holl ätt bakanätt. Han däna var int sä kagglu57 häller, hadd no lart sä ränn som pajk, bä var int falit vä dy. Nu spänd dom å västat över na myrfly 58 å mat ä morlann 59, som var som ä radd, äll å var ä na hast", för ä lyst som 'n ättronau i sniönom borti bierkskojjen; bä må no 'ut rinn" sakt å rot ätt toke däna. Rypen 63 flakse allom stassom. Dom vara int fär 64. Somta hadd fastne ti snorena, pajka å glyttiga näste" ti klyken i haga. 44) måste. 45) förbannadt; jfr balen. 46) så vardt [det här ock.
47) StjÖnnel in. brådska. 48) matväskan. 49) något af hvarje, som kunde ätas (: rnatslikt). 50) silfverkoppen, tumlaren. 51) bättre. 52) fårfett [af bogarne ock saltadt kaffe hugades (älskade) lappen allra mest förutom brännvin. Lapparne äta gärna fett ock bruka liksom lappmarksborna i de öfre socknarne fett i kaffe, hvari dessutom lägges litet salt, utan socker ock grädde. 53) lätt [i färden af kaffe ock stå ut (: bida) länge på fett. 54) längtade (eg. vara tom efter). 55) ohulda slösaktiga på bröd(för)rådet. 56) rannylj f. första skidspåret. 57) ovig. 58) små myrmarker. 59) skogbevuxet lågland. 60) skogshygge. 61) efterväxt, skottbildning [i snön af björkskogen. 62) växa [sakta från rot.
III. 2 BORGAREN OCK LAPPEN. 55 Stiga 66 å fålen ätt häran var ä int an alltjakt. 'N Lapp-Sul, må ji tro, han segle int fram, då 'nt ä var mottogan 67; var ä lutman 88,
hurke nä å fortene, löytom bar ä å, sä hä sto sniöstriten 69 kriggom brätta" på fia. Dom ränd å dom ränd. Hä dra int om sä länj, inna vi råk å fal:låsen, sa lappen å viven vä rännstaven. Män ji skal veta, ä lite styytj för lappen jär sä pass som mila. Lappen trodan å troda opätt ha ini tjakke gränlonn73,borjarn ätt. Hä var iggan sä rattn å ta sä fram; gränkagga" ha gg allstass, oplega" var ä i ven" sä ogavlit. Bara dom roi vä 'n kagg, sä var hä som du skull ha moka sniön vä skovla ovanätt, sä dom vort allvit 78. Dom tjava 79 å tjava opför altjamt. Män hä vort tjettene" vä trea å toke valfall81
,
sä ä fen som knöysa82 utana sniön. Når dom hadd kymi nafta" lägger fram, vort ä sä vragt, att hä vort flut å korna na lägger fram. Jena var ä som bjorn hadd lie onner na läger 84. Lappen stane å å löyst remmen, han hadd bönne kriggom skon å jol sä fälu. Borjarn var int sen del å kliv opi 'n grän, för han skull skoda å ha rolit. Lappen, som var markvis85, bord på let sä fram del legun 88, (lärhan sov bjorn, ränd in staven, för 'n skull ägg bjorn å bit eti staven å att en mea skull få lut utätt staven. Hore han klatre 87, råke 'n å bjorn, å ban tytjt hä tjänts som bjorn skull vila dra flättjäpp 88. Han stäld del å sköyt, män han förfitte 89 sä, hä to 'ut. Bjorn ut busbas borta hien, 'n stor 'n pamp, rent å ä överhä,velm. Drivvit vort 'n, inna han bloka 9, sä fram. Han räjmd 92 å let ill värr än fulesten 93, sä han holl å tapp a'n; frösen 94 af radvis i snön nedsatta björkkvistar). 66) stigar [ock spår efter hararne. 67) uppföre. 68) lutmån sluttning nedåt, [så halkade det af fortare. 69) snöstrålarne. 70) brätte den främsta, krökta delen på skidan. 71) svängde. 72) troda åka sakta ock med stark tryckning af fötterna. 73) granskogen. 74) lätt. 75) grankvistarne. 76) upplega m. det som. ligger uppe; här: samlad snö på träden. 77) skogen. 78) alldeles hvita 79) gingo långsamt, traskade. 80) tätare [med träd. 81) valfall ställe där en mängd torra eller ruttnade trän fallit ned öfver hvarandra. 82) syntes som små upphöjningar. 83) något litet. 84) kullfallna trän. 85) klok på mark. 86) liggstället. 87) krånglade. 88) Dra slätkäpp är ett kraftprof på lek mellan pojkar. Två taga i hvar sin ända af en rund, släthyflad käpp, vissa tum från ändarne, sätta så livardera högra foten mot den andres ock draga. Den som först släpper, har tappat. 89) förfelade. 90) Ofverhäfvel som häfver sig öfver andra, om stora hästar, långa karlar; sedermera om den som är skrytsam, öfvermodig. 91) arbetat (med möda). 92) brummade. 93) den onde. 94) fradgan.
56 VBOTT. UMEÅ. - F. IINANDER. III. 2
å skumen sto kriggom tjäften. Som ä blister95 flog en på lappen, vre om härna96, lave" å skeka, bet allstass på krappen å flet modden" i flimrer. Lappen var bara flören 99 hele kam; han Sen' som han badd retne ut 2, män han jol sä bara del.
Borjarn, som sat grenf ova na kwista op i gräna, vort sä rädd, att 'n gatt lesa bönen, som båna plä lesa baki spörsmåls-boka3. Män han for åt som 'n kalvraga 4, för han las hökt, s' att bjorn hol vart ivene ol. Bjorn vort vis5 borjarn å flasa 6 å i sniön, snustre å snegle opätt gräna å fundere fäll på å ta borjarn sen. Men först skull bjorn hava lappen at julen. Han grålle å sprätte sniön, sä hä ul struten 7 änn i veren. Nan gagg om sänn gatt 'n iikols koks å si ätt, om lappen var kvar. Han jär ologom 9 flug del å vara ä refsjur 10. Faltje säg å, att bjorn ha 'nt lov å drepa nan männif riktit. Bä dro 'nt om nu länj, åtä" hä illno lyst på stuven å bjorn, sä hadd 'n grivi. Hå vort int gamalt, innä 'n Lapp-Sul fikk sä åt" å bord å leva ä nyest. Byssa had 'n åtvä sä, å hore han fekkle" vä latäin, vort hä int onnerlit, åtä hä var ladde. Nu var ä sä, att då bjorn hadd grivi fälut, stäld 'n sä retop i grova, han jol sä gåli bera lappen ne i grobba. Män han gatt fäll val onnersäm böönn", då 'n såg lappen å stå lifslevanes, om å å kneom. Nu vort frägan om »karamakta näst Gussmakta». Kar som kar jär, tägt lappen, som var int an lönnrasan15 : han sope 16 del å sköyt mitt mella ögom, sä bjorn damp åtabak 17 i grava. Han kokse int nan gagg sen häller.
Borjarn, pjasarn" hanf opi gräna, vort sä oharranf hajj, jussom hä small, sä han kom yren ne utätt darjbamma 19 som 'n
95) yrväder. 96) häärn f. eg. det ställe där luggen har fäste. 97) luggade
[ock skakade. 98) skinnpälsen [i trasor. 33) slarfvorna. 1) syntes, såg ut. 2) Rätna ut brukas om den sista rörelsen hos döende, män-niska eller djur, då hon 1. det sträcker ut sig; sedan = dö. 3) katekesen. i) kalfraga eg. långbent, mager kalf ; drummel. 5) blef varse.
6) plumsade (eg. gå ock slänga med armar ock ben). 7) yrde strutar,
snödam (äfven blodstruten, mjölstruten 0. s. v.). 8) likväl. 9) olagom, ovanligt. 10) rofdjur. 11) innan [det knapt lyste på svansändan d. v. s. innan man knapt såg svansändan på björnen. 12) repade sig [ock bör- jade att lefva. 13) fumlade [med laddstaken, vardt det icke långsamt.
14) förvåna sig. 15) förargad inom sig. Jfr lönndike o. s. v. 16) sopade. 17) baklänges. 18) stackarn. 19) darjbam granriskvist med litet eller
III. 2 BORGAREN OCK LAPPEN. 57 strysodd" å hadd no dripin så äll vrena halsen, om int hå hadd vyri så voleslöst 22 mytje sniö, för han foll opnea å hovone.
Na ätt fråga borjarn lappen: Va tänt du, då bjorn grov grava åt då? — Ja tänt, han grävd grava åt så Solv, sa lappen. 20) sudd af stry d. v. s. linaffall, skäfvor. 21) dräpt [sig eller vridit af halsen. 22) vårdslöst.
58 JÄMTL. OFFERDAL. - J. JONSSON.
III.
2Från 01Tel-dal i Jämtland.
Af n. v. pastorsadjunkten J. JONSSON.
Märk :31-> 22,
r,
4 ock beroende supradentaler (rep. kaku- minaler) som vanligt; rp rk -> k; g emellan två vokaler samt efter vokal i utljud = y; i, y ofta äfven som långa = y, t. ex. siti, kymy; e = ; ä = o = 0; stugun = stgyun. Målet har sär- skild dativ: sing. -ä, -n, -än, pl. -om. Jfr i öfrigt språkprofvet i Sv. landsm. I, s. 584 if.29. Om jordbyggarne.
Je ske tälä om no som ä mormor mi hääul berettes,
män
hu
va liten, o som henne där i den gålä, där hu va född.De fans på den tin o fins no än i dag en by i Näskott som heet Trollsåsen, o på den tin var e bäre en gål där, o
där i
den gålä var e altin oknytt 2, so atin foltje sellän fekk väi
fre; o i synnerhet om julkvällän brukt 3 e ne komo ränt full stugu mit jolbyggär, so atin gålsfoltje gatt je se a diti fjöse4 o holl te dar öve uattä. Dom va no falä råläus för jol-byggärom dän; män dom badd no iggä rå för dom. Te slut so komme ne dit en vifarig5 om en julaftä o ville låån hus. Män tjärigä saa, atin hu kunn int låån nogen hus om julkvällän, för då brukt dom vä so gott som husvill fälv. Vifarigen ville no höör, vo dit kom ta, o då tjärigä tält om, boll de sto te, so lovo 'n ut, atin hän skull driv bort jolbyggärän, bäre hänfekk
vä änsommen där i stugun om julaftän o om julnattä, oso ville 'n ha 'n hunn o 'n tupp o 'n lapptuss6 mä e rep ti. Nor no gålsfoltje ha ji se a diti fjöse om kvälln, so to vifarigen dän o tent opp i dukti i broso där i baksteromnä 7 --j- dom haadd baksteromn ini stugun på den tin — o so klev en oppå nor breä, som låg oppå åsom. På den tin so brukt dom ha falä hökt oppi tatje, o so e stytjy neä tatje hadd dom nor åås millä veggom, som dom bruukt leegg breä8 på o örsje ta allän slag för te o få e tört. 0 so to 'n o het ne lapp-tussen, so atin hän hogg e stytjy ovä golve. Nor hän ha siti
Näskott socken strax norr om Storsjön. 2) osäkert (för spöken).
3) brukade [det komma. 4) fähuset. 5) vidfaring vandrare (som »farit vida»). 6) lappsko (af renskinn). 7) bakugnen. 8) bräder [på ock virke.
III. 2 OM JORDBYGGARNE. OM TOMTEN. 59 so i stroko o vente, so fekk en te slut höör o si en falä stor 'n hop mä jolbyggär, som komme in jönom dörä. De va bå pökän o storsän o gamält e folk o i la mä. 0 oggdomen to te o hoppe o dänse o vesnes o grassere alt de dom bene". Män best som de va, so var e en ta jolbyggärpökom, som va falä kvikk o överjiviii, som fekk si 'n dän tussen, som hogg ti repän; o bums so kut en dit o säätt 'n een foten ti tussen, best som hän ha fott dit foten, so ryykt vifarigen te, so atin piitjen stäup ikull o säätt fekrän n eenn i vere o slo skoolln i golve. 0 do to hunn te o söökt12 o tuppen te o gol. Män då ske dit tro dom voort rädd no len13 då jolbyggärän: dom to te fottrom vor -evig en o dro te at 'n tjenn", som ligg straks nolä gålä o heet Trolltjennä; o hele ven so låte dom rent huskut so jul o järme se o gliiftn, alt test dom to på o komme ditat tjenn. Då vort dom tyst. 0 eett den dagä ha e aller föntes nor jolbyggär där i den gålä.
Norrl. Lmf. U.
30. Om tomten.
De va 'n go gg en bonn — de va 'n farfar häns far men 1 — som altin haadd fet o vakker heest, fasten hän moggen gogg va so gott som forläus 2 o haadd bra klent te o stiills mä. Hän fundere o på hon e däne kuunn heegg ihop, män voort aller klok på din. En kväll kom en som vanlä diti stalln för te hestom, o best som hän holl på o stiilt, so fekk en si 'n tomt, som kom tulenes4 mä 'n liten höböl o ga oppis o san: Dä jetts vä flik o ätä ta de liisl je ha no o lätä ne väl smakä dekk, för de hän hö ha je byry alt frå Staversven — som e 'n slott 7 millä Riis o Staver i Offerdal. Kahn, som tyykt de va no so mytjy påkoste te o gå i hel i hälvmil för so liten en bööl, saa: Du ha jort de mytjy för du o dås! — Män eett den dagä, so haadd bonn altin mager heest o, hon i hän stilt dom.
Norrl. Lmf. U.
8) pojkar(ne) ock flickor(na) ock gammalt (ett) folk också i lag med (i sällskap med denn). 10) förmådde. 11) skaklarne (benen) [ända i vädret. Skåk f., pl. feker. 12) skälde. 13) tämligen (ganska). 14) tjärn. 16) grät.
1) min fars farfar. 2) foderlös. 3) fodra. 4) släpande. 6) gaf uppi (foderkrubban). 6) ni måste [vara flinka ock äta utaf. Dekk eder. 7) slåtter [mellan Rise ock Stafre. 8) Du har gjort dig mycket besvär du ock då.
60 JÄMTL. OFFERDAL. — J. JONSSON. III. 2
31. Ett märke på när värdens ände skall komma.
De va 'n gägg en bååggl, som saa at 'n jamt: Hon i kom e te, atin jamten altin glååm2 på rusä si, sån hän ha fiti? — De kom ta di dä, sa jamten, atin de e spådd, att sist på värdsens eenn ske 'n jamt lit ut 'n båågg.
Norr!. Lmf. U.
32. Jorden står ock solen hon går.
De va nor bönner, som holl på o disputere om jolä va rom] som e klot o jekk ront ikrigg solä, häl om hu va flat som i paggkoko o sto still. Då va e en ta dom, som mytjy tvärsekert saa: Än je som ha den tro je ha hadd ifrå barn-domä, at jolä står o solä hu går, o att nor hu går, so lys ä öve hele välä, o nor hu ha lyst, test tiä darte e, so slöttj ä.
Nor änner bönner disputere om somo sak, o do var e en ta dom, som troodd, att jolä va flat som i paggkoko, som saa: Om de skull vä sänt, att jolä snoorr ikrigg, so skull e våål 'n jeklä svegg at dom, som e på ennä då!
Norr!. Lmf. U.
33.
En som kunde vara både grof ock fin i talet. En liten pök, som va fyr häll råm år, sto bortsin en mor sen o så på de 'n far häns sätt se ti åkdone o ga se i veg te stass. Då de bar i ven, saa pötjen mä så grop en röst hän kuunn: Nor 'n far fer te stass mä storbrun, då går e då. Män jenest la 'n te mä fin en röst: Mammä, ja vill in o suug.Norrl. Lmf. U.
34. Huru Alsenborna skola bära sig åt för att varda saliga.
Pastor Hasselgren i Älseni tyykt, at Älsenbyddjän va hög-fälu, för de kvinnfoltje haadd so logg tjoslä 2 o di ygger kärän
1) bagge d. v. s. norrman. 2) tittar [på sin träck. 1) bortvid.
III. 2 JORDEN STÅR OCK SOLEN GÅR. LAPPEN OCK GAMMALSJUL. 61 haadd brökrän 2 som noodd logt oppom middjä, i stelle för att brökrän at gatnälgobbom noodd bäre mitt på butjen 3. So sa 'n en go gg ti 'n prädik: I Alsensbor, i ären så högfärdiga, men om I viljen salige varda, så opp med kjortlarne ock ned med
byksorna!
Norrl. Lmf. U.
35. Björnen ock bodtösen.
De va 'n go Bg en bjenn, som ha fott en stakä ti foten, o då komme 'n bidat en butäusl o räkt fram tassen sen, o då dro u stakän o rev e stytjy u föreklen sett o bann om stakä-så,re. Bjenn jekk sen veg, män komme te baker om i stomi
bar 'n iholu 'n stoobb, som hän ha stuppe ijänn en con eenn2 på mä moso o flukke 3 full mä blåber, o den ga 'n storsen.
Norri. Lmf. IT.
36. Lappen ock gammalsjul.
De va 'n go gg en lapp, som datt' ne i i å, o då test 'n: Kanfe de kan våål kroglut te.o komo hään, so de e fel best te roop på 'n gamälful, o saa: Kom o jälp me, sattän 2, så ske du få felä 3 mil — Jenest kom en o jälpe nä, so atin hän fekk ti i vibusk o kravle se opp. Då 'n gaTälful sään ville ha felä häns, saa lappen: 0, töl du hit närri du, som e 'n gampäl 2 'n man? Je saa bäre k an f e je.
En ään lapp saa, nor han fekk ti vibuska: Takk, sattän; no jälp je me fälv!
Norrl. Lmf. U.
37. Frysen i Mörsill.
De va 'n soldat frå Mörsill, som hete Strid. På gamäl-dagom voort 'n tolur, o falä frysyn va 'n, so atin nor hän komme in non stäns, skull 'n altin diti spissen o värm se, o derför
2) byxorna. 3) magen.
bodtös säterflicka. 2) den ena ändan. 3) plockat. i) föll. 2) gampäl ock sattän i lappens språk. 3) själen.
62 JÄMTL. OFFERDAL. — J. JONSSON. In. 2
fekk en mest heet Frysen. En dag sto Frysen däri 'n spiss värme se, o best som de va, komme bonn i gålä in o ville värm se; män Frysen sto i vejä för ä, o då voort bonn sint saa: Dra åt helvete Mlä, de, gamäl-Frys! — Ja, sa Frysen, de skull vit rarst för meg, som e so fläkt o frysyn, te o få komo dit.
En äänn gagg saa 'n: Je .va fuk en go, o då ba je te Gu, atin je skull släpp a 2; män fån ta de sto te 3.
Norrl. Lmf. TJ.
38. Presten.
Föörst gonjen je va te tjörsen,. so va je tri o tretti år. 0 nor je komme ditpå tjörsvolln, so rykt je 'n far ti kapprottjen saa: Hör däl, far, er e presten de däne? — Ho tok, pök, sa 'n far; e däne e klokkstupuln då.
Norrl. Lmf. U.
39. Grålle.
De va 'n bonn, som va in te Ästersonn på jamtmarsnen en gagg; o sån hän ha hannle frå se, so jekk en in på i krog
skull ta se 'n marsnessup. Män de voort fel int bäre en uttän hän kröökt 2 so flitut på ärmä, att nor hän jekk därifrå om kvälln, so va 'n just duktit på turä 3, o de va mä ärme nö som hän belle4 kast at ä Grålle nor höstrå o sään gå o legg se. Om nattä so var e nor hestsköjjär, som va diti stalln o bytte at se 'n Grålle för i gamäl i grå i mär, som va lik stor som en Grålle o presis likeEs te färjen. Tilä om mårän steg bonn opp o ga se i veg frå staä. Män som hän va falä kurimursen5
seg i äugom ta brännvinän hän ha folet ti se kvälln förut,
so kunne 'n int si, atin dom ha bytte hestom mä 'n, uttän va förståss alldeles seker på, atin de va 'n Grålle han tjäul7. Män
1) klen. 2) slippa af (dö). 3) d. v. s. det var ej möjligt att få dö 1) ni.
') jämtmarknaden (i mars månad). 2) krökte [så flitigt på armen d. v. s. söp så duktigt. 3) på turen drucken. 4) förmådde. 5) mycket trött. Kurn trött, sömnig. 6) skaffat [i sig. 7) körde.
III. 2 GRÅLLE. MEDEL MOT HÄSTLÖSS. 63
nor hän ha kymy e stytjy på ven, stane besten o skull piiss, bonn, som aller ha sitt 'n Grålle piiss på e dän sette för, säätt huvu på sne o fundere i stroko, o te slut so saa 'n: Ne, hor i fäänn piss du no, Grålle?
Norrl. Lmf. U.
40. Lappen ock Erik Jakobsson i Gåksåsen. En Erek Jakopsä i Gåksåsä' ho!! på 'n gogg o skull järä opp non hannel mä 'n lapp. Män lappen va falä krogglu te komo te reett mä, o so voort 'n Erek sint o saa: Du e 'n stor 'n krotomes 2! — Lappen, som iint först°, vo som mentes mä krotomes, venne• se te 'n äänn bonn o fråge: Vo e krotomes för sia? — Jaa, sa bonn, d' e int alldeles de somo som jenral, män nerä på de somo. Nor lappen hääul dä, so voort 'n jenest fallä grörn 3 o bejynt på o streekt på se o for o spänske4 där på golvän o fekte mä ärmom o saa: 0, en Erek e 'n präktu 'n kär. — No ti dareett so fikke lappen nor renä 3 bidat ä Erek Jakopsä, för de hän ha kolle 'n krotomes.
Norrl. Lmf. U.
41. Ett bra medel mot hästlöss.
De va 'n gogg en mellparig i, som va uut i fålvejä o haadd htiskut 2 so lusu 'n hest. Om en aftä komme 'n te Brönnflo o loont hus där i 'n gål. 0 so om kvälln so fråge 'n bonn i gålä, om hän vyyst, hon i hän skull bärä se at för te o få lusä ta hestä. — Joo, saa bonn, je ha nyss elle där i bastun, o om du le dit hesten o let 'n vä där i natt, so ske du si, atin hän vål fri lusen. — Mellparigen jool som en tokut leerd ä, o om morän, nor hän komme dit i bastu, so låg hesten o vise tennän, för de leppän häns ha torke i hop ta hätä. Nor kärn fekk si e däne, so saa 'n: Du glise gott nu, din stygge deg, sen du ha vörte fri lusen.
Norr]. Lmf. U.
Gåksåsen by i Hammerdal. 2) krångelmakare. 3) morsk. 4) gå stolt fram ock till baka.
64 JÄMTL. RÖDÖN. — L. ROFLIN. III. 2
42. Kunde du lura 'n?
De va tvo Röänsbönner,, som skull sta o järä opp non hannel mä prosten Berlin, o nor dom va på veg dit, so komme dom över ens, atin dom skull försök o luur 'n, o nor dom komme dit, so jekk en een ta dom in o 'n änren stane där i färstun. Om i litä stroko, so haadd prosten no eern ut, o nor hän komme diti färstu, so troodd bonn, som sto der i morskrän 2, atin de va kamraten häns o saa: Belle du luur 'n?
Norr]. Lmf. U.
43. 01 Nilsson i Ekebärg:
En 01 Nilsäl i Eppär roOdd hit mytjy heem, uttän tjärigä häns va bonn där i gålä o för te o skreem hu, so hote 'n, atin hän skull järä a mä se. De däne troodd int tjärigä mytjy på; män en vakker 'n dag, so leett 'n 01 Nilåä fram e gamält e täumpar o dro te diti fjöse .o skull hegg se. 0 tjärigä häns, som såg e däne, fynne se en . äänn veg o vann före nä dit o jymt se ti 'n säutjett2 för te o si, hon i hän skull bärä se at. 0 då han komme in i fjöse 3, so knytt 'n fast täumän oppi tatjän i o jool i atrenn 5 ti neder ennä o klev opp på i sorspbytt 6 o säätt atrennä omkrigg hälsen o dro at. Män täumän jekk a, som menigä förstås va, o 'n 01 Nilsä datt ne på sorspbyttä, so hän bränt a tvo siben 7, o _då rope 'n te: 0 Härre Jesses, tokkä stell-nig, je kuunn rent ha sliji i häl me!
Norr]. Lmf. U.
1) bönder från Rödön. 2) mörkret.
1) läs nIsa. 2) fårkätte. 3) fälmset. 4) taket. 5) snara. 6) sörp-bytta 7) refben.
III.
2 NILS NILSSON 1 HUFVULSVIKEN. 65Från, Itödön i Jämtland.
Märk r, ock beroende supradentaler (resp. kakuminaler) som vanligt;
it = ;
g
mellan två vokaler ock efter vokal i utljud = j (shtrun 0. d.); e = någon gång nära eller alldeles e, a =a, i ock y ofta 2, ock y, t. ex. 82.4 setat, gram gräf vit, t2:gb tagit, run rifvit, samt vanligen i ljudsvag ståfvelse : 1'94 följa, h uti o. s. v. äfvensom prepos. 2. Skillnaden mellan o ock å osäker. Dativ med särskilda än- delser: sing. -ä, -(e)n, -än, pl. -om. Vid korr. har jämte författ. fil. kand. 0. MAN biträdt.44. Nils Nilsson i Hufvulsviken. Af komminister L. HOFLIN.
En gammäl-Nif i Huvulsvitjen va 'n falä kär te driiv spe-takel mä folk, o de rorejest hän Vyst ta, va nor hän beelti luur nån så de förslo, o en fins e måågs histori bå i Röä o änner deilä ta Jamtlänn om hore hän for fram.
Hän bruukt myttjy färä i fälvejjä bå te Noll o Hinnmorä 2 Stokkölm, o då vår e 'n Oss; nor hän skull fätä te Levögs3, som hän komme Opp te BkaistUgUn . aftänSin ä sellska- pän sett, o så test 'n låån hus der. 'Män nor hän komme in i stugubyggnisä, så fekk en si, aten de 'Ya fleir Brönnflobönner4, som ha tigi hus der, o aten dom just Ull på o koke gröten at se te kvellä. 0 Som hän vyyst, aten doni va falä snål ta se, så test 'n, aten 'n henn gässen skull 'n då bot dom för snålheitä deres. — Hör da', kära, sa 'n, kan je få kook je o rna dekk 6 ? -- Ja, de jekk föll an de, sa dom. — En Nif jekk jeinest ut hän o tog settjen7 mä aspmjölän, som hän bruukt at hestom, lemne 'n at dom, o så sa 'n: Dä, ske fol ti8 bra ta mjölän mett, för mä e duktu te ätä je o kärän 'men. — Män förän dom ha fått gröten på bolä, så var e 'n Nif som spenne för o for sen vejj. Män nog kan dä förstå, vo gröt 13rönnflobönnrän fekk. En gigg nor hän va på vejj te Stokkölm, hadd 'n tigi hus ti gål i Helsislänn. Om morän, nor hän holl på o språke
1) kunde. 2) •Hedemora. 3) .Levanger (i Norge). 4) bönder från
Brunflo socken. 6) ni. 6) er. 7) säcken [med aspmjölet. 8) hafva uti.
66 JÄMTL. RÖDÖN. — A. NILSON. III. 2 må husfotjän, komme dom te tälä om för ä, aten dom omöjlä kuunn få nå vatten der i gålä, hore myttjy dom grov. Jaa, sa 'n Nif, je veit nog, vor då ske grävä je; män de e no int värt je tälä om e, för då ler no int bry dekk om e endå. — Joo, dom ba no för all dej!, aten hän skull seejj, vor dom skull grävä. Då sa 'n Nif: Je sir, aten då ha rest opp e ny e stugubygguig her på gålä. Om då flv ne murn ti byggnigen grev pyne9 hänom, ske da fiinn vatten. 0 sän hän ha jedd dom de befe, for 'n sen vejj. Åre dereett nor hän komme såmmå vejj, så toles en int fårä in den i den gålä, uttän hän låne hus ti gränngålä. Hore dom språkes må der om kvelln, komme husbo.nn te tälä om, aten äre föör badd e vy 'n jamt heri gränn-gålä o vise ut, vor dom skull grävä brönn at se, o aten dom ha fått vatten, sänn dom ha rivi ne byggnigä o murn. — Je tro, je fer e styttjy te i kvell, sa 'n Nif, spenne för o ga se i vejj. 0 nog kan dä tro, aten hän va välkymmen, når hän komme fram.
Män de va no int allti de va så lett te få låån hus. För en gå gg nor hän får jönom Flelsiglänn, var e 'n kvell rent omöjlä. Te sist komme 'n te 'n gål, der fotje ha lakt se, o så jekk en in i stugu, o der var e kolmort. Hän fråge se för, män dom badd no int nå husromm vorsen för hänom hell för hestom. Då fekk en Nif tag ti e kaatt o bejynt o kliip19 ä, så aten hu låte om se alldeiles 6.bärmälä. Då sa tjärigär: Vo ha e vorte at katten, som låt om se si sånän? e ä fuk? — Ja, sa 'n Nif, de bejynn mä katten, män slut föll heri fjösän ". — Män dom som fekk bråttom opp, de va tjärigä o gåbben; för dom troodd föll, aten 'n Nif va nån trollkär, som kunn järä bå dom å krötörom nå ont, om hän int fekk låån hus. 0 så fekk en uttän betälnig husromm å mat bå för seg o hestom den gåggen.
Så var e 'n host straks sän Storfön ha lakt, som en Nif fundere på te järä nå spetakel. Hän to o jol se 'n lett 'n tjäälk, o så la 'n på 'n duktut rnä feitve o flasakär12 o sätt ne tjälken på blagkisen. • E lite segel jool 'n o, som hän steelt frampå tjälkä. En aftä nor, de blååst bra, så tenne 'n på feitven, så let 'n altihop färå i vejj. Som en pil for tjälken fleir
lo) kni p,. n)
9) (upp) under. fähuset. 12) hyfvelspån.
III. 2 ASKFISEN. 67 mil öve fön, o alt folk, som såg en, trodd no, aten de va nå spööytj hell na äne unnerjur, som for o grassere på föä. Ja, je tro tell o mä, aten de sto omtälä fl tidnigom. Män hän som iint tälä om, vo de va, de va 'n Nif Nifa i Huvulsvitjen.
Norrl. Imf. U. 1877.
45. Askfisen. Af bruksbokhållaren A. NILSON.
De va 'n gå gg en kär, som haadd fri sönjä, å 'n ygsten kålles askfisen, för heile guss lågge dan såt 'n den i spissä å grov fl asken. Lorta va 'n, som dä föll kan förstå, å brörän håns jeipes' alten mä 'n å saa, aten hän int doogd nå te.
Så var e 'n gå gg dom såt ini stugun, di tvo gamlestän, å täläs mä, aten dom skull je se sta å fälä dermä koggä såmå kvelln. Få je foolj dekk je å! ha askfisen. Vå ske du järä mä? sa dom; du som e 'n tokken stakkär, du kan järnomt siitt, der du e, å pätä. — Å tjäre järtanes! — Män de va 'nt lönt. Når di tvo ännrän ha gått, fynne askfisen se dom i förvejj å kröup bakom stalldörä å jyymt se der. Hän ha skaffese 'n hammär å i hovtå, å jussom 'n eelst broorn stakk nåså jönom dörä, passe askfisen på å kneip en mä hovtåggen. Åjj, bjäkern2 at koggä stakk me! skreik en te å fynne se te baker jeinest. — Vent, je ske gå in je, sa 'n ännren å jool se falä kavat. Män hän fekk såmå, fussen hän å: askfisen torve te at ä mä ham-märä i skåålln, så hän gatt laga se a gåål. Då fynne se ask-fisen jeinvejn heim, å når brörän komme, såt 'n som vanleje å grov den i asken. Si dä, vå je ha fynne, je som ha siti benen her i asken å grivi! sa 'n å synt 3 ta når säläVrg å änner don, som hän ha ramse at se den i stallä, förn han kute a heim.
Brörän lyyst 4 falä tuppilurn, män tröste se mä, aten dom skull föll järä ne better neest kvelln. Koggen haadd ovårut så fin fiäskfigk, å de vattnes dom allerei i munnä, når dom teet, hon dom skull komma at når styttjä ta dom. Kvelln eett, når tiä va iinn å brörän ruste se te, bejol 3 askfisen entelä
i) skämtade [alltid med honom. 2) baggen [hos kungen d. v. s. kungens bagge. 3) visade (utaf). 4) syntes [fasligt niodstulna (1. skämsna). 5) begärde.
68 JÄMTL. FRÖSÖN. — J. SÖDERQVIST. HL 2 te å få foli dom, män de holp int. Hän va så stygg å svårt ä klein, sa dom, så dom ville int ha 'n mä se, å så ga dom se i vejj. Askfisen biidd i stråkå 7, å så kute 'n alt vå hän beelt 9, tess hän komme ditat heb&jes på kogsgålä. Män når hän glååmt in i e, så vort 'n int var når fiigk, för brörän häns ha allerei vy der å rafse at se altihop. Dörä ha dom entelä glömt a, å heenn tog askfisen; för hän teet som sånen: D 'e alten better nogo än intnå — å så lärve 'n a ut i skojjen mä 'n. Hän komme te e tre, i de kleiv en opp mä döm på ryddjä. Der vort 'n sitten i stonn. Män så fekk en höör, hon i de vorte e falä stök å prat pyne se på joln; å når hän titte ne, så var e 'n husku 'n hop mä jolbyggär, som ha duke opp gull- å selverfat å reedd se te å ätä. Askfisen vorte jussom lite dottmä 9 te å bejynn å såt ovårut så still. Om i stonn vort 'n huskut pissnödn. Hän tog fram snorrn å strile de vakk-rest hän kuunn. Jolbyggärän försto se int på de dänne dom int, uttän steelt pyne e selverfat å saa, aten de rene mjälkä frä himmelä. Så var e i stonn te, å då vorte askfisen nödu te å järä nå tort å. Jolbyggärän steelt då pyne e gullfat å skull ta värä på gröten å. Män te sist bejynt askfisen på å våål tröten te å siitt å hååll hebbersdörä, för hu va no bra togs förståss, å så sleft 'n ä, så hu datt i jolä å slo ihäl all jol-byggärän. Män då ske dä tro, hän va 'ut sein te å kliv ne rads ihop alt selver å gull, som dom ha åttw, å så fole 'n se heim å vorte 'n rik ä mäktu 'n kär. Å fast brörän ha vy lei imot ä, så deile 'n mä se at dom nå letä, så dom kuunn livner se te dödagom.
A sään så va 'nt je mä legger. Norrl. lmf. U. 1876.
III. 2 OM TROLL-MAXEN. 69
Frän Fröön i Jämtland.
Af v. lärov.-adj. J. SÖDERQVIST.r, ock beroende • supradentaler (resp. kakuminaler) som vanligt; It =
; e =
a, ä = a. Skillnaden mellana
(a) ock ä (a) i ändelser osäker. Särskild dativ: sing. -a, -(e)n, -än, pl. -om. — Korr. af författ.46. Om Troll-Maxen.
Je ske nu tälä om för däkk i histori om en kär, som je höul myttjy tal om i barndoma. Hän leevd för bra måågg år sänn; men endå int legger sänn, en att de enn fins folk i liv, som i oggdoma senn ha sitt 'n. Rätt namne häns va Maks fon Vyrstembärg', o hän va kaptein på jamtom2. Men hän kalles för de meest Troll-Maksen, för hän va 'n fala trollkär, o dom saa, att hän ha jort kontrakt mä a gammal-ful, att hän skull få ta fela häns sään, bäre Maksen fikk läva som hän ville, män hän va här på joln.
Vor de va hän utföul de meest ta bravatom 3 sin, kan je int så noga seejj, för hän boodd bå på Åkeregg 4 i Soonn, på öunom 3 på Frösön, o so sejj dom, att hän ha bodd i Eida 6 i Offerdal å. Vor de nu va hän boodd, så nog må dä tro hän trolle på all stelom, för 'n hin håle överga a int hän.
Maksen va fala toku ti kvinnfoltjan, som knektan bruuk värä, o hän bruukt järä all vakker storse 7 ett se. De jikk nu lör de meest te på de vise, att hän ga storsom en strut stor-fik8 hell ruin, som hän ha förtrolle på nå sett, o når dom åt ta di dänn rnarsnesgåvom, vort dom så besynnela te moss, dom vort int bra, förn dom ha råkt Maksen, o nog kan (lä begrip, hore hän bote dom altin. Ein gå gg når hän va på tuarsnen, fikk en si i vakker i stoors, som hän ville at, hän tjööft en rusinstrut o ga 'n. Men storsa tjenne te Mak-sa hu o jyymt struten, test hu komme heim, o då jikk a diti svinhuse å ga rusinan at en bolosuge. 0 hu ha int väl o
1) Marks von Wfirtemberg.
fidskr. V, s. 172. 2) jämtarna,
4) Åkeräng, by i Suune s:n. 5)
dal. 7) flickor [(galna) efter sig.
Jfr NORDLANDER i Sv. forn/K-fören. Jämtlands regemente. 3) bedrifterna. One, kaptensboställe. 6) by i
70 *TÄML. FRÖSÖN. — J. SÖDERQV1ST. III. 2
vakkert fått ti se dom, förn hu hoppe över tjetten" o ruse på döra, o hu ga se int, förn hu slapp ut, o då sett a a uteett vejja, som hu skull ha badd elln ti roven, o stane int, förn hu komme dit Maksen boodd. 0 då bulte na på döra häns o ville ovilkorla in ditat a, o Maksen vort vär en förrådd" för suggen, som hadd vorte så te se ti a, o vist se issa ärme rå, hore hän skull vool fri 'n. Men hän vort e föll te slut, kan je tro.
De va sellän som Maksen bruukt trolldoman sin te å järä nån skää. Men de henne föll iblänt lell, att hän voort så sint", att hän int kuunn styr se, o då var e faleje t' o råk ut för ä. Men foltje va rädd t' o förärj en, så de va fala sellan hän jol nån olykklen; o fast je ha hört bra myttje om Maksen, så ha je int hört mer en ein gå, hän ske ha jort nån skää. Men de henne 'n gåsg, män hän boodd på Åkeress, att hän skull färä te stan, som hän föll jol måågs gåågs. Men 'n den gånjen je meein, tog en int senn hest lesser en ditat Vollsonnan13, o når hän komme på änner sia, jikk en in demä a Pelle i Mitjelsgålä" o ville ha fuss te stan. Men en Pe va just på vejj te färä te kvärn o ville int fut opp kvärnreisa för Maksas skull. Då vort Maksen sint o saa: Ja res du, få se, hur lågt du kommer! — o så jikk en senn vejj, å Pe for at kvärn. Men når hän komme över sonne" o skull setti för, så når hän skull setti ti säläpinn på venster sim n hell 'n den sim, som va venne at Frösön te, så fikk en skotte o stöup steindö ne brämä hesta. Skotte va fikke ta Maksa, men som hän fälv saa, badd en test e at hesta o int at kärä. Men hän rådd nu int för att kärn sto åtför din. Som sakt va, så bruukt int Maksen trollerie sett te å skada foltje, uttän hell t' o järä dom opp i undrom mä din. So henne ne se 'n gäss mitt i sommorä, att hän sa at stalldränja, att hän skull gå o setti för snekkslän 16, för hän skull ut o ååk litte.
Dränjen fråge 'n, om hän va toku, som ville bruuk slädon mitt i sommora. Men Maksen befalt a t' o järä som hän ha sakt, o hän lovo, att nog skull e bli före altin. 0 dräujen hann int komma uttom döra, förn de öst ne stor lapphänsk så tjett, att hän knaft nog såg hanna framför se, o inna hän haadd förspent, var e fult släför.
10) inhägnaden. 11) rådlös. 12) ond. 13) Vallsundet. 14) Mikels- gården. 15) sundet. 16) snäcksläden, släden.
III. 2 om TROLL-MAXEN. 71 En ään gågg henne ne, att når betjenten en måra komme in hit at a, bejynt Maksen på o prata mä a bä om ett o line; för hän va fala jemein ta se. 0 då vort e tal om att de va föörst marsnesdan i Levogg '7 den dan. Betjenten tyykt, att de skull ha vö fala roleje t' o vö på Levoggmarsna. Då saa Maksen, att eett hän ville så järnomt värä der, så skull 'n gå o sejj te om bäffliga", så skull dom föll färä dit. De dänne tyykt betjenten höules fala unnela o saa, att de int tjent nå te o färä, för dom kunne omöjla nå fram, män marsnen reekt. Men Maksen tyykt, att dom behövd föll int så måågg tum hell för t' o färä te Nod, dränjen jol som Maksen ha befalt a. Når dom nu skull sta o färä, saa Maksen at betjenta, att hän vorsken fikk si te-baker hell seejj ett enda ol, för då skull e int gå väl för dom,
de lovo 'n. 0 så bar e a, så elln lyyst ett dom. Når dom nu hadd hölle på å åke si sån i par tum, så fikk betjenten si tornspiran på tjörsen i Levogg, o då kunne 'n int håll se legger, uttan saa at kapteina, att hän såg tjörstorne i Levogg. Men hän hadd int för öppne munn sen, en åkdon jikk sona för dom, så de va omöjla för dom t' o komma u flettja, o dom gatt" gå fram. Men de va int så lågg en bit dom haadd t' o gå, de va bäre omkrigg en hälv en fjäligsvejj.
Män 20 hän boodd på Öunom, va 'n bortom fön en gågg, — je mins int rektut, om de va te Slandrom 2i hell Knytta 22 hän va, men alt nog: hän tyykt de va så besvärleje t' o färä at sonnan, att når hän skull heim, tog en o for jent över fön at Önnom. 0 fast fön va oppe, så åk en Mit fejsa på föa pre-sist som om hän ha vöri på töee lännän. Men nog skull e
ha vö roleje t' o badd prestkappa på se då o sitt en, så skull mä nog ha sitt 'n gammal-ful hölle opp altihop.
Når de voort slut mä kontraktan håns, så vort 'n fuk, o då komme 'n gammal-ful o ville ta 'n, män hän leevd. Men presten tjöul bort en. Men når hän va dö o dom skull bära 'n diti tjörsgåln, så tyykt dom som bar, att tjista voort så lett, tälä om e för presta, som fold mä. 0 då sa hän, att en gammal-ful ha teje sett, o saa, att dom skull ta 'n hagastötir 2"
leddje diti tjista, så dom slapp bärä na tom.
Norrl. lmf. U. 1874.
17) Levanger i Norge. 18) betslingen. 19) måste. 20) medan. Frösö socken. 22) grannby till Slandrom. 23) gärdsgårdsstör.
72 JÄMTL. • LIT. - V. NORDSTRÖM
'Från I_At i Jämtland. Af folkskoleinspektören M. NORDSTRÖM.
r, ock ,beroende supradentaler (resp. kakuminaler) som vanligt; it =.2,t, si = .22 ock gel, tjel, 111 med 4; e vanligen a, stundom närmare
ce, men i prep. o. art. e = e; ä= a; o snarast o (i dift. ou ock vid tilljäm-ning: moso, tjoro o. s. v.). Dativ med särskilda ändelser: sing. -ä, -(e)n, -än, pl. -åm. Märk ä dat. sg. honom, mä vi, dä ni, e ock ne det; ti i, at åt, ta utaf, a af, pyne under, å också. — Korr. af författ.
47. Håkan i Gärde.
'N Håkä e Jääl va myttje uti vejjä å fälis. Mest for 'n at Nån, å når hän komme vestanett mä lässäm, henne ne fel!, atte de fåld mä nå ejönig tulin oppi Åår, sån) de int just va låvleje å ha mä se. Tullsnokän viist fel!, vå de va te ha järä mä 'n; män te få fast 'n va int så lett.
Ein gågg ha 'n tjöft fejoläu å haadd heile hopen. E dännän hadd 'n int lust te betälä nån tull för. Dåm va måågg e fåljän, å då ville 'n dåm skull ta se 'n fejol vår. De va iggen ta dåra såm kunne spälä; män dåm håll på övd se te, så däm kunne färäi der mä å slärv te mä nån slaks leik. Når dåm komme oppi tulin, så ville tullsnokän at fejolåm förståss; män åkken dåm komme at, to 'n te å sårre å spälä å påsto, hän va spälämann, å då gatt= 'n få ha fejoln kvär. Dåm to nå 'ut just förstå se så myttje på spelän tullsnokän hell, kan je tro. Dåm tyykt, de to på jekk på för tjett 3 mä spälämennåm, män så svärä 'n Håkä hän: Ja, d' e int lågt millä vårvåni4 hen, sa tjäriga, när hu såt på kvän.
'N äänn gågg komme 'n tagän mä e läss, såm de va e stor e låå 5 övest på. De va lite snö åm vintren, så hän kunn fälis vår såm helst, å gått e föör va e på föåm. Når hän to på nåådd tullä, la 'n a ta 8 vejjä, å de bar a ne på fjoro 7 å ut på fön. Tullsnokän hhadd ougä på 'n, å jeinest va 'n hest besle, å däm la a eett. 'N Håkä tjoul unä, så hän kunn ha spregt I) fara där med, göra någonting till hälften [ock slarfva till.
2) måste. 3) tätt. 4) hvarfven. 5) låda. 6) från. 7) stranden (eg. den steniga randen närmast vattnet).
III. 2 HÅKAN I GÄRDE. 73 hesten, å e hennän 8 eett e fult fein. Te slut nådd 'n 'n vak t der velte 'n låä ne i vakä å for senn veig. Låä flout ornmanå9 vattnän å drog ä efrå iskantä, så de va 'nt så gått å få i ä, å der sto tullsnokän bå leegg å väl, inna dåra fekk i ä. Kärr) brydd dåra se int åm. De to på rann 'n brun 'n lag u 'n, å dåm va rädd, de skull vä nå ti 'n, såm kunn fämtnes bort ta vattnän. Män te slut fekk dån] ä opp på isen, å då va e bärre hestdynja ti 'n. Män 'n Håkä va a gåål mä lässän.
'N äänn gå gg hadd 'n fell nå å ti skrinn, sång hän int ville syn" ta den i tullä. Då skaffe 'n se e stor e suugg å bedde ne mä huåm å fellåm övest i, å så sett 'n på låttje. Deni tullä befärme 'n se öve, atte hän haadd tjäriga mä se å hu va så falä fuk, så hän ville entelä fynn se å försök å kommit beim, innä hu strouk mä. Tullvaktä, såm int tykt fell de va nå roleje te håll på veelt mä 'n fuk en tjärig, löfte bärre litte på låttje å sa: E mor fuk ? U-u Jet •e pyne fellä der. Jaså, ment kärn, å sleft ne låttje ejenn. 'N Håka sett se på ä tjoul, män int va 'n rädd te väl egklig, når hän for derefrå.. Jamtän ha tykt åm tobatjen dån' såni äne fålk, män de va svårst te få 'n jönig tulln. Dåm såm badd nån, stuppe nå på se så myttje sån råmtes inni kleåm; män de förslo int myttje. Int hålp e te ha dåbbålt båttnä ti slitit" hell, för de stamme" så stärt ta ä, så de tjeutes på lågt håll, åm dåm haadd nån tobak. Män 'n Håkä hän vårte int rålous. Hän skaffe- se 'n Kip mä tobaksrullä, å når hän to på nåådd tullä, knyytt 'n toumän 14 u säl, reft" opp tobaksrullän å knyytt ehop å sett ti e
stglle för toumän. Når hän komme fram, stane 'n för, vippe ehop toumän å la däm på hestryddjen sån] vanlä å lätt dånl rännsakä lässe. De stamme stärt tobatjen förståss, å dåna leett ejönig lässe fleer gåågg, män fann int nå å gatt lätt 'n färä. De va 'nt bärre at tullsnokåm, dm hän jool spratta. BåggänIs fekk fell leer tjenn 'n, der hän for fram. En hälidag komme 'n at 'n tjöörs e Nån. De va mitt• e messmål17, å tjörsä va full mä fålk, å dörän sto oopp. Då tog :n Håkä å spenne efrå hesten å leedd 'n ejönig tjörsä mä sälä å alt. Raks hadd 'n å, å mä de de bar e veig, sa 'n: Mä spel å musik ske 'n färä
8) de där (de andre). 9) ofvanpå. 10) borta. n) syna [utaf (visa).
12) slädan. 13) luktade. 14) tömmarna. 15) repade [upp (rullade upp). 18) norrmännen. 17) gudstjänsten. 18) bjällertyg.
74 JÄMTL. LIT. -,— M. NORDSTRÖM. III. 2 in i himmelrik. Män 'n Håkä vårte fast för e däunän hän å gatt pleekt duktit. Män vå jool dä, når hän fekk ärtes13 mä båggän?
E Sörli hadd dåna falä lågt ett nån prest. Hän boodd på änner sim u åm fjelle, å de va fell tie tålv mil, så hän komme int dit mer 'n ein gågg åm år, å de va åm såmmårn. Änners sto tjörsä tomni. En vinter komme 'n Håkä e Jääl dit å skull tjöp opp fina, Lifinnä" dåm kaall. Hän tyykt Synn åm dåm, atte dån' aller skull få höör nån prest åm vintern, å fåndere så, hän skull te predik för Om e tag. Hän påsto, hän va prest, å fikke ut bå, atte de skull vål messä der. Fåltje komme te tjörsen å ville höör nypresten. Hän predike Om det stora fiskafänget å dono på, så de sto härliga te. Hän va ohej-delä grop 21 e jön å houles morskelä förståss. Hän sa, dåm int skull tro, atte de va småfiffen dåm fekk, uttän valfiskän å unnersynä 22, såna va lågg såm tjörsä. Å så myttje fekk dåna, atte de int förslo når tjåler 23 å kar å foo124 fiffen ti, uttän dårn sälte full bergskrevän. Hän förklarä, så gått hän kunne, å Libyddjäu tyykt, de va kuusn e prestä, män klagä öve, atte dåm int först° nå ta de hän saa. -
'N Håkä e Jääl e dö för måågg år sän. Hän va så jerin te färä å hannel ma kråmän 25 sett, män hän leevd, så de va fell gråmtn, åm hän kunn lätt bli å smuggel mä se nå ta din in i 'n änner välä å. Ha hän opplevd den dag, då de ha vårte jänvejn at Nåd å 'n prest e Libygden, ha 'n fell trodd, atte de ha vek sist på värsens ti.
Norrl. lmf. U. 1876.
48. Om jordagods.
Pänigän å selve, dåm ha greve ,- ne i jolä gammalt e väln e ofreä, e int gått å ta ejäun nu, åm hän veit, vår de ligg å. Råä, såna ha tege hann åm e, akte nog å sleepp di int så lett. Ske 'n mens 2 ta e, ske 'n häl3 at åm mesåmmårsnätt hell trefaldihetsnätt, för då .ske e helst lykkes. Män hän jett 4 je
19) retas. 2'9) fårskinn från Libygden. Sörli ock Nordli socknar utgöra
den s. k. Libygden, som hör till Norge, fastän den ligger på östra sidan om fjällen. 21) grof [i rösten. 22) vidunder. 23) käril. 24) fösa, lägga.
23) kramet. 26) underligt.
,
III. 2 OM JORDAGODS. 75
akt på, vår de e, för just öve der de ligg, bruuk drakän styyp5. D' e helst åm håsten 6 hän får si drakän, å hän sir ut föjjän 7 såra 'n famn mä flasäkårånis, sån' låårr 6 å brinn å fälisio opp i verän. Der hän ter" ne, ske 'n si at, för der e e int fritt. När hän då komm dit å. grev, får 'n int seejj e ol å int skraatt, vå hän en får si å höör. Alten spöitjes 12 e å bökkles månn gågg, å hän får si all möjlä slaks skrymt u, män hän får int vål rädd. D' e te int less" si e. D' e e härmig", atte de va når såm håll på grov en
OH,
å då komme ne når härrä å tjoul 76 åni der å fälls falä fort. Å så åm e stånn, når dån tyykt, atte dån' to på komme at skattä, komme ne ein å tjoul mä 'n gammal 'n luskamp å fråge, åm de ha tjårt når åm der å åm dåm troodd, hän skull nå dåm; män då svärä dåra int nå. Just när dåm håll på skull ta opp jolgosse, komme ne e halt e höön skärskenes" å drog e hälmskrinnu, å de jekk entjeläu sent förståss. Hu fråge å eett e dänn härråni å unnres, åm dåm troodd, hu kunn nå dåm. Män då va e ein ta dåra, såm int bit" håll se, uttän sa: E helvet å når du dåm! — å då försvann jolgosse på ein On.'N äänn gå gg va e når, såm håll på grov å komme at 'n stor 'n kåppårtjel, såm haadd når stor örä på bå siåm. Å då tog dåm ti ein på vånn sim n å skull dra opp en. Män mä de såmmå dåm fätän ti örä dänn, vårte dån] förvannle te när stor okshon å tjeln te 'n stor 'n ooks, såm fälls mä dåm jönig skojen, så de bärre fymte åm treä. Män dåna håll i 'ndå å sleeft hit. Te slut vårte ne tjeln ejänn å öra på tjelä dåm håll i, å dåra va på såmmå. stelän. Män då tykks dåm vii seker på te få e, å 'n ein belt int tiig, utlån saa: Män nu dek-väl 22! — å då va e boort altehop.
Heim e Lit e e e öiböl 23, såm heit Håksåsen. Förut ha e vö gålän 24 der. De synes ett huståmtåna å tjelläråm å åker-reinåm enn e dag, å der ler e ske finnes jolgosse. Dåm påstår, atte dåm ha sitt drakän der, å dåm ha nog vö at å greve der å. Ein gå gg va e ein, såm jekk ,der mä Håksåsä å råkt
7) nästan. 8) hylvelspån. 9) blossar. 10) färdas r. 12) spökar [det ock blir krångel. 13) spökeri.
16) körde [förbi. 17) stretande. 18) halmskrinda.
de. 21) fatta, gripa [uti.
5) stjälpa. 6) hösten. [upp i vädret. 11) fa 14) låtsa. 15) sägen. 19) ynkeligt. 20) kun gård. 24) gårdar(na). 22) likväl. 23) öde-
76 JÄMTL. LIT. - .M. NORDSTRÖM. III. 2 på få si e tjelbrädd, såm sto opp jönig jolä, å på tjelbrädden dänn va e e stort e öör, å 'n liten rööiu ha vökse jönig öre. dänn. Hän råkt int på å ha nå mä se å gravä mä å skull heim ett nån resskap. Hän tog märse25 på röinä dänn å bläkä28' ti treä, så vejn va tydlen, å hän skull nödvendut finn ejänn. stele. Män når hän komme dit änner gånjen, va bå blekkä å. rööin å altehop boort. De sto int te å få ejänn dåm, fast: hän va kånu 27 der.
Ein gå gg fann dåm en stor 'n nyttjel der, såm va falä. stusselein 28 å tekruse, å hän ha dåm begagne alt hitte ti färstudör den i ein ta gränngålåm.
På e äne steel, som heit Kliggerouge 29, fins e e öiböl å, å der ha dåm fönne e märskvärdu e selvfe. Hu såg ut snarär sån/ e littä oous" å hadd rånne 31 e bla å e stutt e rånnkliggrut e skaft. mä 'n litten förjylt 'n knåpp yttest på ennä. Inni fen sto e-Påvel ock Maria.
De föråä ha fått tag i, så slepp e int -hell. De ligg e tjörsklåkk på föbåttnä uttäför Östersånn, såm ha före ne jönig, når dåm ha fusse nä öve isen. 'N dänna ha dåm int belt fått opp. Dåm ha badd ä övest i vattnän fler gåågg, män då ha e alten gått sånt nå för dåm, så hu ha före ne ejänn. D' e e förå såm ligg rånt ekrigg Frösöjjä å ha huvu ti klåkken dänn, å derför kann dåm int få opp ä. De va ein såm sa at. däm, atte de skull int löön ta opp ä, för än dåm fekk i tvo, beligsoksä32, såm va alldeiles lik, å e dännän skull dåm spenn för å lätt dåm dra ä oppå isen. Män då fekk dåm int seej nå, män dåm håll på. Ein gå gg fekk dån' ti når tökker 33 oksä å va sta försökt, å då håll e på skull lykkes för dåm. Män når dån] just håll på fekk ä opp jönig vattne, va e ein såm glömt se å saa: Her veit" nu! — å då jekk e sånt för dåm, å de. bar a at båttnä mä klåkken.
D' e e änä härmig, atte 'n dänn föråä, såm ligg ekrigg Frösöjjä, ha huvu pyne runsteinä, såm står på Frösölännän, å når de komme nånn nån
OH,
såm kunn läsä de såm står på. steinä, så skull råä järä, så Frösöjjä sågk. Män dåm ha nå 25) märke. 26) bläckade, högg märken. 27) kunnig, bekant. 28) ståtlig.29) Klingerögat, ödehemman i Lit. 30) skopa. 31) afrundadt [blad ock ett kort alldeles ru.ndt. 32) tvillingoxar. 33) sådana. 34) hur vet, hvem vet.
7 t7„7,7
111. 2 HURU MAN SKALL SÄGA UT VÄGGLÖSS. 77 iese på steinä nu, å Frösöjjä e kvär endå. Änner sejj, atte (Uni skull biinn råä mä de dåm las på steinä.
Norr!. lmf. U. 1873.
49. Huru man skall säga ut vägglus.
När je va ne i Mellpar1 her mä strömigsflffaråm uti Såns-våll, fekk je leer, herre de ske gå te å sejj ut vegglusä. Hän ske pass på åm Larsmess, å då bör e helst vä tålvman 2 hell nån ään kär, såm ske järä ne. Då ske 'n vä höktiskledd å kommä in å ta ta hatten å less vä fremmen å heels. Sään ske 'n tälä at dåm myttje hövleje, kaall dåm jåmfru å befärm te öve att hän int kann hys dåm legger, å be dåm skaff se nä äne husråmm. Når flöttnigstiä kåmm, då je dåm se a på dörä å går e ein ra allehop, så de sir ut såm e lågt e bänn. Ettest går dåm såm e gammal å skröplen. Män hän får int seej nå, ä int skraatt, når de ber a mä, dåm, för då venn dåm åt.
På Åsthålmä 3 sa dån] ut vegglusä 'n gågg, å når de bar a mä dåm, va e e gammal e halt e ej sist, sån' rammle åtabak 4, når hu skull öve dörståttjen, å, då va e ein såm skratte te, å då bar e a te baker mä dåm dit i veggän.
På Sannåm5 va dåm utsett för vegglusen der i 'n boni, å då komme ne dit 'n finn 'n gå, såm kunne litte mer än e .ännrän. Å då ha dåm en däm), atte hän skull försök å få bort ä, å de låvä 'n. Hän tog e rått6 e bann å la eenn på bole ä sa at dåra' , dåm skull kommä. Å då komme dåm kreelln frå all håll. Hän drog bänne utöve bole å utett gålvän, å dåm fålis eett e ein ra å fler ä breddä, så de vårte lik brett såm bänne. Å dåm fåld mä ut öve gåln å ne öve fjoro. Män når dåm to på nåådd vattnän, va e ein såm skratte, å då venne dåm åt allehop, å finn vårte sint1 å sa, atte dåm skull nog få ha dåm å, å sään ha e int lönt vårte a mä dåm.
Dåm kan Sikk på ein vegglusä å. På Åsthålmä va e der e 'n boni, dåm ha aller sitt nå vegglus. Män 'n gå gg komme ne e brev dit at hänåm, såm rådd åm bonigän. Hän va int iinn, når hän fekk breve, å når hän brout e, va e tri vegglusä
1) Medelpad. 2) tolfman, nämdeman. 3) Åstholmen, fiskläge i Sundsvalls skärgård. 4) baklänges. 5) Sanna, lotsstation på Bremön.
78 JÄMTL. LIT. — M. NORDSTRÖM. III. 2 ti din. Hän kaste a mä brevän; män når hän komme in, såt tri vegglusä på gardinä, å sänn ha e vii så fullt der, så dåm ha kunne öst mä sopspjällåm 8.
Norrl. lm!. U. 1875.
50. Om bössor.
Sett 'n opp en flekk å ske fuut på, å sett dit e bröstyttje hell tugg e brötugg å spyytt öve flettjen, e e lögn te finn på. Sett 'n dit nå selv å, jär e såratnå gagne. Män åm hän to!' såmmå slag ti börsä, då finn 'n på. Ha börsä vårte femt, så hu int döö, uttän hän kann få fut sånt jure e små slärvåm å de int stryk mä 'ndå, då ske 'n stryyk litte bio ti börsä, så dö a sään. Best e e åm hän känn få ti e böörs, såm e jol ta vap-nåm, såm e begagne e kri, för hu döö bärre kulit riisp ti finne. Åm d' e nån såm e förjol, så igga kuul bit på 'n, så åm hän ha selvkul, så ta e på. Så va e mä Kal den tåld: de beit igga kuul på hän hell, för än de va ein, såm fekk ti å sleit u 'n selvknåpp ii råttjä häns å ladde mä. Då tog e, så hän strouk mä.
Norrl. lm!. 11. 1875.
51. Björnhistorier.
Når 'n Erek Persä åst p' Ås ä å gammal-Sörman komme lag å fekk se 'n kask' hell tvo oppi huvu, då va 'ut e otröi-samt 2 te höör på dåm int. Dåns va ta de likest bjenn- å äls-fyttåm e heile Lisspastoratän. Män så tälä dåm nog åm e å.
Dåm kunn sitti at å säärv 3 mä jakthistoriåm sin heile dagän, å aller vårte ne slut för dåm. Nå äne test dåni int på hell, män hästen å vintren va, än futigä dänn å börsän å jillrä sin. Dåm hadd vonän 4 e lag å for å tåldes at e skojä å vitt!', å de rakk nå te, för dåm hadd myttjer jän, å takk dåm för då, för 'n Erek Persä, såm va dukti 'n sme, jol tökker fälv. 8) sopskyfflar.
3) stoppar.
»gök» (kaffe med brännvin). 2) ledsamt. 3) prata. 4) giller [tillsammans. 5) vittjade (besökte).
III. 2 OM BÖSSOR. BJÖRNHISTORIER. 79
Når de to på lei utöve jamtmarsnen 'n vinter å dåm to på resse 7 för, atte de int skull töver leegg, innä bjenn to på komme krypen fram u hin% jekk gammal-Sörman åst p' Åsen 'n söndag å skull råjärä mä ä Erek Persä åm en bjenn, såm dåm ha vårve 9, män håsten va, åm dåm skull sta försök å få rett på 'n. Hän ha föll vii dit bå för å sään, män aller ha e vö e tökkä plägig, såm de va nu. Go ståånn" hadd dåm, å 'n Erek Persä ha nyss komme ta marsnä, så hän haadd bra ti flasken. Sörman to fell ha nå spollag 11 på dii, ette hän va så färm te je se a dit. Å når hän komme dit, va 'n Erek Persä jussåm litte på hälidakssin förut å ha tege fram storpipä åm dan, å de jol 'n int når såm helst int. Fejjen vårte 'n, når Sörman komme, å de förste dåm jool, skull dåm ha se 'n kask. Hör du, tjärig, sa 'n Erek Persä, ha du nä ti paann, så je åss när kaskörsän, för je veit Sörman spytt int ti glase hän hell. — Hä, ja! — Å nu jool däm se når dukti kaskä. De bruktes hit här te ätä ärterbrö åtat kaskåm, såm dåm ler järä e 'Offerdal.
Herre e e, sa Sörman — såm straks to på vårte mörär e månnä, når hän fekk tjenn smatjen på kaskä — ske mä 'nt snart ta på fånder på bjenn, mä ha åstu e märsä henn, män hän ha bakskruven e behåll? — för dåm sejj, atte når hän går in i hi, så vri 'n te 'n stupp ta.lav å kvistäm å sett ti bak, så de ske hettes" ti ä de hän ha ete åm håsten, å hän ske bii 16 på di heile vintren. — D' e bra 'n skarä nu, å kanfe åm mä veent legger, så ränn 'n a ut för åss.
Ha du räkt 'n Isrel e Sör 17 nå, så du ha hårt, vå hän mein, åm hän vill snart sta? Hå, ja. Hän e stor 'n dänn bjenn, å d' e better de fler d' e.
Je va dit e måräns, män hän va litte marsneskurutu hänn å, å så ta 'n på tyttje, hän e för gammal å orsklous nu te tass mä bjenn. Män hunn hä,ns skull mä få ta, sa 'n, å d' e nå nestän nödvendut å, för nån likär 'n bjennhunn än 'n Prikk kann 'n då aller vål' 9 för.
8) jämtmarknaden (i mars). 7) rädas. 8) idet. 9) ringat. 19) stun- der, tid. 11) spaning. 12) kaskämnen. 13) öster [i marken därborta.
14) propp. 15) bli kvar. 16) bida, lefva. 17) Skör by i Ityrkbs.
80 J ÄMTL. LIT. - Sf. NORDSTRÖM. III. 2 — Ja hän ha fell så måågg medaljä, så hän bol vä nå å, tykt 'n Erek Persä. Hän ha fått en bjennfinnsrigg ekrigg hälsen för vål 'n bjenn hän ha vö mä å tynt", å nu ha 'n heile ra. Ja, nog ha 'n Prikk jort rett för föä — hä, ja. Ha int hän vö, to e fell ha vårte så der för it Nif Hemigsa e Fjäl 2", når hän skull sta je bjennä dänn en snus vest i märsä, du veit. 'N Nif Hemigsä va falen te snuus å mä ärtes mä ä å fråge 'n, åm hän skull sta je bjennä 'n snus, når hän ränne rett oppi gape på ä.
— Ja, sa Sörman, de va 'nt så bast 22 hell. Hän såg int bjenn å komme räänn på fiåm utöve 'n baakk å belt 23 int staan. A bjenn komme mot ä på tvo fåtter å gapä, såm hän skull ha vö 24 ene svåld 'n e ein bätä. Män 'n Nif Hemigsä va 'ut just klömsen 25 hän hell. Hän skont rett e briggä på ä. Män då komme bjenn e döslåm 26 å veedd igen tigg. Ha 'ut 'n Prikk vö bak i stusaä på ä å hölle ti ståbben, så gu veit herre de ha gått. Nu gatt bjenn håll på sno se åni för te tuster27 åm hunn, å då fekk en Nif Hemigsii, litte rekrämm28 te rekåmmender se. Min tina slapp en iint, för hän haadd fiän på se, å dåm va för ovig-len te veenn mä. Hän haadd iggä änä rå än te sööj29 börsä in e gape på bjennä. Å hän beit a ståttjen å beit rakt erä" ti pipit å; män e guss lyykk va e, atte skåtte ha tege rent ejönig järte på ä, så hän seig _dop åm e littä stånn. Män, fän ta mä 'n Nif Hemigsä ha snusä nå mer, åm int 'n Prikk ha vö då å hinnre bjenn, så hän fekk stånnän te funt.
Du mins 'n änner bjenn å, såm ha reve Fjältjynnän 3', 'n dänn dåm tog på Håppbekkskoja32. Hunn rykt nå ne hän ta 'n inga", når hän skull ha se. öve. Dåm jekk skåll ett ä, å 'n Lars Hinnersä, råkt på å komme at ä hän der mä34 Håppbekkhagän,
-når hän skull öve. Bjenn håppe opp på hagän fler gåågg; män da
va Prikk bak i arsålän på ä å drog en åtabak. De jekk klent båpp för ä å, för de hän ha vö ti e jän å slete a 'n ein bak-tassen på se. 'N Lars Hinnersa sto der å peekt mä börsen at ä å sekte, män fekk e int te låsa. • Hän haadd ett ta ö dänn
20) dödat. 27) by i Lit. 22) lätt (att reda sig). 23) kunde. 24) varit färnad. 25) eg. stelfrusen (om fingrarna). 26) dödsryckningarna. 27) tukta {om. 28) rådrum (rum att röra sig, »reka», i). 29) vräka. 30) ärr(en).
37) Fjäl-korna. 32) Hökbäck by i Lit. 33) gärdesgård. 34) bredvid.
