Högskolan på Gotland
2011 VT
Kandidatuppsats
Författare: Peter Njord-Westerling
Institutionen för kultur, energi och miljö
Avdelningen för arkeologi
Handledare: Dan Carlsson
Arkeologi och den
senmedeltida
Njord-Westerling, Peter
Arkeologi och den senmedeltida ödeläggelsen
Archaeology and the late medieval desertion
Abstract
This essay discusses the width of the late medieval desertion of farms in Sweden from an archaeological perspective. The object of the essay is to investigate if archaeological investigations and research during the last 10-15 years have changed the view of the late medieval desertion in relation to the Scandinavian research project on deserted farms and villages.
The essay also deals with questions on causes to the desertion and when desertion occurred. An ambition of the essay is also to give a general picture of archaeological investigations during the last 10-15 years considering the late medieval desertion. The analyses-material consists mainly of reports from archaeological investigations.
Most of the investigations analysed in this essay are investigations of single farms. Because of this it is natural these investigations do not say much about the width of the desertion. As long as an archaeological investigation is not a part of a large project, where the purpose is to show the width of the desertion, one cannot expect that one single investigation will give much information or knowledge about the width.
However, if the ambition is to obtain a complete picture of a medieval
deserted farm or village, this essay confirms that an archaeological investigation is necessary, willingly in an interdisciplinary cooperation.
KEYWORDS: Late medieval desertion, the late medieval crisis, the black death, partial desertion, the Scandinavian research project on deserted farms and villages.
Framsida: Geometrisk avmätning 1650 av Kuddby, Kvillinge socken, Bråbo härad, Östergötland (Lantmäteriets hemsida – historiska kartor, maj 2011).
1. INLEDNING
1.1 Introduktion 4
1.2 Syfte och frågeställningar 4 1.3 Material och metod 5
1.4 Avgränsning 5 1.5 Definitioner 5 2. BAKGRUND
2.1 Det agrara samhället före digerdöden, ca 1300-1350 6 2.2 Det agrara samhället under pesternas tid, 1350-1500 8 3. TIDIGARE FORSKNING
3.1 Det nordiska ödegårdsprojektet 10 4. ANALYS
4.1 Arkeologiska undersökningar kring medeltida ödeläggelse 13 4.1.1 Eisåsen 13 4.1.2 Gäddered 16 4.1.3 Hemvidakulla 17 4.1.4 Herstadberg 19 4.1.5 Högahylte 20 4.1.6 Lilla Ullevi 21 4.1.7 Melstad 23 4.1.8 Torpa 24 4.1.9 Ärtetjärn 25
4.2 Icke-arkeologiska undersökningar kring medeltida ödeläggelse 4.2.1Kulturgeografi och historia/agrarhistoria 26
4.2.2 Ortnamn 28 4.2.3 Paleoekologi 28 5. TOLKNING 5.1 Diskussion 29 5.2 Slutresultat 33 6. SAMMANFATTNING 36 7. REFERENSER 37
1. Inledning
1.1 Introduktion
Den här uppsatsen behandlar den senmedeltida ödeläggelsen och dess
omfattning ur ett arkeologiskt perspektiv. Inom tidigare forskning har det främst varit historiker och kulturgeografer som ägnat intresse åt detta ämnesområde, medan arkeologin har fört en mer undanskymd roll. Då ödeläggelsen de facto lämnat spår efter sig i form av lämningar av olika slag, ibland mer eller mindre synliga, ibland helt dolda under jord, kan man ju tycka att detta är ett område som arkeologin borde intresserat sig för mer än vad man uppenbarligen gjort. Anledningen till detta ska jag inte gå in på här men det handlar antagligen till stor del om en tradition inom disciplinen, där medeltiden mer ansetts höra till historieämnet trots att de skriftliga uppgifterna många gånger är ytterst knapphändiga.
Varför har jag då valt just den senmedeltida ödeläggelsen som ämne för min uppsats? Under hösten 2010 läste jag en grundkurs i agrarhistoria på SLU. Där skrev jag en hemuppgift som behandlade jordbrukssamhället före och efter digerdöden och här vaknade och förstärktes intresset för perioden. Att sedan uppsatsen kom att behandla just ödeläggelsens omfattning ur ett arkeologiskt perspektiv var dock kursansvarigs idé.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syftet med uppsatsen är att undersöka om arkeologiska undersökningar och arkeologisk forskning under senare år förändrat synen på den senmedeltida ödeläggelsen i relation till resultaten av det Nordiska ödegårdsprojektet. Det är alltså ödeläggelsens omfattning som är föremål för studien. En ambition med uppsatsen är också att ge en generell bild av arkeologiska undersökningar under de senaste 10-15 åren avseende den senmedeltida ödeläggelsen. Uppsatsen har följande frågeställningar:
1. Har arkeologiska undersökningar förändrat kunskapsläget kring ödeläggelsens omfattning, dess orsaker samt när den ägt rum?
2. Vilken typ av kunskap/information ger arkeologiska undersökningar av senmedeltida ödegårdar?
3. Har arkeologiska undersökningar förändrat den gängse uppfattningen att det i första hand var perifert belägna gårdar som drabbades av
ödeläggelse?
4. Har arkeologiska undersökningar kunnat påvisa partiell ödeläggelse i byar?
5. Ger arkeologiska undersökningar svar på vad som sker med de ödelagda gårdarna/byarnas marker?
ödeläggelse, vilka metoder används och hur kan ett givande
tvärvetenskapligt samarbete mellan arkeologi och andra discipliner se ut?
1.3 Material och metod
Det material jag huvudsakligen har använt mig av är arkeologiska rapporter samt undersökningar som är del av större projekt. De flesta rapporterna är resultat av förundersökningar/undersökningar inom uppdragsarkeologin. De rena forskningsundersökningarna är däremot få. Detta speglar också
verkligheten för dagens arkeologi där den största delen av arkeologisk
verksamhet sker inom uppdragsarkeologin. I rapporterna har jag fokuserat på frågor kring ödeläggelsens omfattning och orsaker, men jag har också
uppmärksammat vilken typ av information/kunskap som arkeologiska undersökningar genererar mer generellt.
Jag har också studerat litteratur som behandlar den senmedeltida
ödeläggelsen, men även litteratur om medeltiden ur ett mer allmänt perspektiv. Det senare för att få en bild av hur det samhälle såg ut som drabbades av digerdöden och efterföljande pester under sen medeltid. Den mesta litteraturen har varit av historisk karaktär.
Uppsatsen gör inga anspråk på att vara en total genomgång av arkeologisk undersökningsverksamhet under de senaste 10-15 åren. Jag har istället
kontaktat samtliga UV-kontor i landet samt några länsmuseer (Gotland, Småland, Värmland, Västergötland och Östergötland) och hört mig för om rapporter och projekt som kan vara av intresse i sammanhanget. Jag har på så vis blivit tipsad om rapporter/projekt som jag sedan använt mig av i arbetet med uppsatsen.
1.4 Avgränsning
Uppsatsen behandlar den senmedeltida ödeläggelsen på landsbygden 1350-1500 i det område som utgörs av nuvarande Sverige. Till viss del behandlas även perioderna strax innan och efter det aktuella tidsavsnittet.
1.5 Definitioner
Ödegård/ödesböle avser, i detta arbete, en gård som ödelades under sen
medeltid, 1350-1500, och som är varaktigt ödelagd. Det kan naturligtvis inte uteslutas att viss ödeläggelse som behandlas i den här uppsatsen har inträffat strax innan och/eller efter perioden 1350-1500.
Partiell ödeläggelse är när en (1) eller fler gårdar ödeläggs i en by men att samtidigt en (1) eller fler gårdar finns kvar, dvs. att bebyggelsen fortsätter existera.
Centralt område är ett område där bebyggelsen har förhistoriskt ursprung, dvs. den är äldre än medeltid.
Perifert område är ett område som koloniserades under medeltid och som tidigare i stort varit ödemark, men som ändå kan ha nyttjats för olika ändamål.
2. Bakgrund
2.1 Det agrara samhället före digerdöden, ca 1300-1350
I början av 1300-talet hade odlingsexpansionen pågått i åtminstone 250 år. Detta innebar att det på slättbygderna i södra Sverige fanns en alltmer förtätad bebyggelse (en inre kolonisation). Samtidigt var de stora skogarna i Götaland och Svealand till stora delar koloniserade (en yttre kolonisation). I början av 1300-talet var också den tidiga medeltidens tekniska omvälvning med nya och effektivare redskap till stor del genomförd. Det var framförallt den järnskodda spaden och den tyngre, effektivare, yxan som hade skapat förutsättningar för nyodlingar. Odlingsexpansionen kom att fortsätta fram till 1300-talets mitt Det har diskuterats om det existerat någon kris även under den första halvan av 1300-talet. På kontinenten regnade skördarna bort varje år från 1315-1319 samtidigt som boskapspest härjade. Det finns inga belägg för regn som förstört skörden i svenska källor, däremot nämns boskapspesten i ett brev. Det kan nog ändå inte uteslutas att även Sverige drabbades av liknande svårigheter som övriga länder i denna del av Europa. För södra Sveriges del finns det även enstaka belägg för ödelagda gårdar före 1350. (Myrdal 1999: 118f). Medeltidens bönder var långt ifrån någon enhetlig grupp, det existerade stora ekonomiska och sociala skillnader. Den kanske viktigaste skillnaden inom gruppen bönder rörde besittningsrätten till jorden. Det gick en tydlig social skiljelinje mellan de bönder som ägde den jord de brukade och de som inte gjorde det. I början av 1300-talet fanns också ett väl utvecklat system av kamerala kategorier av jord, s.k. jordnatur, som kom att gälla för resten av medeltiden men även för senare perioder. Kronojord var jord som ägdes av kronan. Frälsejord var jord som ägdes av frälset. Den senare var i princip befriad (”frälst”) från stående skatter. Frälsejorden tillhörde antingen kyrkliga institutioner (det kyrkliga frälset) eller de som gjorde rusttjänst (det världsliga frälset). Frälsets huvudgårdar brukades med hjälp av dagsverksskyldiga landbor och torpare samt av anställda legohjon. Huvudgårdarna motsvarade ofta 2-6 normalstora gårdar. På 1330-talet förbjöds träldom. I praktiken hade då träldomen sedan årtionden ersatts med landboväsendet samt av fria legohjon (Myrdal 1999: 96).De bönder som brukade kronojord och frälsejord kallades för landbor. De landbor som satt på krono- eller frälsehemman ägde alltså inte den jord de brukade. Deras förfoganderätt till jorden var därmed svag. Formellt gällde överenskommelser mellan landbor och jordägare endast kortare perioder, vanligen sex år. Efter en sådan period var en landbo tvungen att träffa en ny överenskommelse för att få fortsätta att ha brukningsrätten. I praktiken satt dock de flesta landbor på sina gårdar på livstid. Det var dessutom vanligt, om än inte självklart, att förfoganderätten gick i arv. Liksom skattebönderna ägde
landborna ofta sina husdjur och redskap, samt ibland även husen på gården. Rättsligt var de liksom skattebönderna helt fria och hade liksom dem också rätt att föra talan på tinget mot sina jordägare. När de medeltida lagarna talar om
bönder avses såväl landbor som skattebönder. Räntan som landbor var
tvungna att erlägga skilde sig dock något från skattebondens ränta. Räntan, eller avraden, kunde betalas i form av produkter, t.ex. spannmål och smör, i pengar eller som dagsverken. Det vanliga var troligen en kombination av de olika formerna. (Lindkvist & Ågren 1985: 31f)
Skattejord ägdes i regel av självägande bönder. Skattebonden var den som hade störst frihet, främst genom att han ägde sin gård men även på grund av att han stod direkt under kronan och betalade sin ränta i form av skatt direkt till staten. Han var därmed befriad från dagsverken. I och med att skattebonden ägde sin gård var hans besittningsrätt tryggad. Detta innebar i princip att skattebonden kunde sälja sin jord, i första hand skulle den erbjudas släktingar. Skattejorden gick även i arv, något som kunde leda till att skattejorden
splittrades upp på mindre enheter än vad som var fallet med landbojord.
Skattebonden ägde sina husdjur och redskap liksom gårdens olika hus. Han var rättsligt helt fri och kunde föra talan på tinget. (Lindkvist & Ågren 1985: 32) I början av 1500-talet var fördelningen mellan de olika jordnaturerna
följande: skattejord (52,4%), kronojord (5,6%), frälsejord (42%). Av frälsejorden tillhörde 20,7% det världsliga frälset och 21,3% det kyrkliga frälset (Lindkvist & Ågren 1985: 30). Om förhållandena varit desamma vid 1300-talets början vet vi inte men man kan nog utgå från att de varit i stort desamma. Under 1500-talets början dominerade skattebönder i norra Sverige. I övriga delar av landet var bilden mer blandad. Troligen var situationen liknande under 1300-talets första hälft.
Det vanliga var att bondehushållen var uppbyggda kring kärnfamiljen, dvs. man, hustru och barn samt eventuellt föräldrar. Utöver familjemedlemmar kan legohjon ha funnits på gården (Lindkvist & Ågren 1985: 37)). Under tidig medeltid ersätts det vikingatida långhuset, där bostadsdel och fähus samsats under samma tak, med en rad enskilda hus med särskilda funktioner. Under tidig medeltid var gårdarnas hus fritt grupperade, men under senmedeltid och under 1500- och 1600-talen ordnades gårdsplanerna till fastare kvadratiska eller rektangulära grupperingar kring ett gårdsplan. (Myrdal 1999: 34ff). Redan under 1200-talet börjar den sydsvenska gårdstypen med tre eller fyra längor kring ett öppet gårdstun bli vanlig i Skåne (Thomasson 2005: 95). I västra Sverige förblev emellertid den lösligt ordnade gårdstypen den mest vanliga (Myrdal 1999: 36).
Från omkring 1300 och fram till medeltidens slut var de viktigaste byggnaderna på en gård stugan, fähuset, sädesladan och något större
förrådshus (härbärge, kornbod, min anm.) (Myrdal 1985: 44f). Det var endast de större gårdarna som haft mer än ett fähus. Fähusen var i första hand avsedda för nötboskap, men kunde även användas till hästarna. Separata stall var ingen självklarhet (Myrdal 1985: 46). Får, getter och svin har sannolikt gått ute året runt, kanske har de haft något skydd mot regn och vind typ ett gotländskt gift. I sädesladan förvarades otröskad spannmål. Den tröskade säden förvarades i ett härbärge, ibland även kallad kornbod. Ett härbärge karaktäriseras av att det i regel står på stolpar. Stugan, sädesladan och härbärget var de mest
välbyggda husen på en medeltida gård. Om en gård ödelades såg man till att ta vara på stockarna från de här husen. Halmen, dvs. fodret till djuren, kunde förvaras i separata halmlador, men förmodligen var halmladorna ofta till-byggnader till fähuset. Höladorna låg ofta långt från gården på eller invid ängarna. (Myrdal 1985: 46ff).
En medeltida gård bör alltså ha bestått av minst tre till fyra hus: stuga, sädeslada, fähus och ett förrådshus/härbärge. Utöver dessa kunde ytterligare hus förekomma. Det kan ha varit halmlador, visthus (förvaring av kött), svinhus, stall, fårhus, bastu/kölna (torkning av lin), stekarehus/kokhus, mältarstuga (förvaring av mald spannmål), ria (torkning av otröskad säd), hemlighus och
smedja (Myrdal 1999: 31ff). Mellan tio och femton hus bör med andra ord inte ha varit ovanligt för en stor gård. Antalet hus och typ av hus förändras inte nämnvärt under resten av medeltiden. Det som händer är kanske att separata stall och svinhus blir vanligare. Under 1400-talet börjar eventuellt även en separat loge för tröskning av säden att bli vanlig (Myrdal 1985: 48f). I det som är dagens Sverige förekom under tidig medeltid tre olika
byggnadstekniker: knuttimring, skiftesverk och korsvirke. Knuttimringen förekom från norra Sverige till de inre delarna av Småland. Skiftesverk fanns i södra Sverige upp till Mälardalen och användes främst i ekonomibyggnader. I Skåne dominerade korsvirket (Myrdal 1999: 34f).
Man bodde antingen i byar eller på ensamgårdar. Under 1300-talets första hälft var antalet ensamgårdar och byar ungefär lika stort. Byar kunde antingen ha en samlad eller en spridd bebyggelse. Den viktigaste skillnaden var dock om byn var reglerad eller oreglerad. I östra Sverige, med tyngdpunkt på
Östergötland och Mälarlandskapen, var de flesta byarna reglerade enligt
solskiftets principer. Solskifte, eller laga läge som det benämns i Östgötalagens byggningabalkar, innebar att tomtens storlek och placering i byn styrde tegens storlek och placering på åkern, härav uttrycket tomt är tegs moder. Ofta fick solskiftet till följd att byns gårdar koncentrerades till väl samlade radbyar med geometriskt utformade bytomter (Fallgren 2006: 81). I västra Sverige förblev byarna oreglerade (Myrdal 1999: 102). Oreglerade byar var även vanligt i stora delar av Småland och i norra Sverige. I de här byarna existerade med andra ord inget samband mellan gårdens placering i byn och gårdens tegar på åkern. I Skåne var bolskifte vanligt. Bolskifte innebar att gårdarna i en by ordnades i produktionsmässigt lika stora bol där varje gård hade samma skattskyldighet (Gren 1997: 65).
I början av 1300-talet var de olika trädessystemen fullt utvecklade. De kom sedan inte att förändras förrän under 1700-talet och den agrara revolutionen. I östra Sverige var tvåsädet det vanliga. I Skåne förekom alla systemen: ensäde, tvåsäde och tresäde. I övriga Sverige dominerade ensädet (Myrdal 1999: 62). Under 1300-talets första hälft dominerade fortfarande årdret som redskap för att bearbeta åkermarken. I delar av Skåne och västra Sverige började dock plogen bli allt vanligare. På många av nyodlingstorpen förekom sannolikt fortfarande ett hack- och spadbruk (Myrdal 1999: 47, 52). Skördade gjorde man med skära och ängarna slogs med lie. Skäran kom att användas som skörderedskap under hela medeltiden (Myrdal 1985: 120). Under tidig medeltid hade sannolikt
ängarna mer karaktär av skogsängar på små ytor med hamlade träd och med mycket sten (Myrdal 1985: 37).
2.2 Det agrara samhället under pesternas tid, 1350-1500
I mitten av 1300-talet inleddes en period av stagnation, befolkningsnedgång och ödeläggelse av gårdar som kom att vara i över hundra år. Särskilt kom
jordbruket att drabbas, man brukar därför tala om en ”senmedeltida agrarkris”. Utlösaren av krisen var digerdöden ”den stora döden” som drabbade Sverige 1350. 1358-63 och 1367-71 slog pesten till på nytt över landet men epidemierna kunde nu antingen vara mer lokala eller mer landsomfattande. Under 1400-talet slog pesten till ytterligare åtta eller nio gånger. Av dessa var särskilt pesten 1421-22 mer omfattande (Harrison & Eriksson 2010: 28; Myrdal 1999: 116f).
Både mer tätbefolkade områden som glesbygd drabbades. En bakomliggande orsak till pestens starka genomslag kan ha varit att befolkningsökningen fram till mitten av 1300-talet hade nått en gräns. Befolkningsökningen motsvarades inte av en tillräckligt snabb ökning av produktionen. Detta kan ha inneburit att många levt nära svältgränsen, vilket gjort dem mer mottagliga för sjukdomar. Något som talar mot det senare är att det inte finns något tydligt samband mellan den typ av sjukdom som pesten var och mottaglighet för sjukdom på grund av låg näringsstatus (Myrdal 1999: 118). Inom äldre forskning ville man förklara ödeläggelsen utifrån
klimatförändringar, dvs. att ett kallare klimat varit huvudsaklig orsak till ödeläggelse (Hansson m.fl. 2005: 100). Från omkring 1100 till omkring 1300 sjunker i och för sig medeltemperaturen konstant. Det är också inte omöjligt att klimatet försämrats något i mitten av 1300-talet, dvs. vid tiden för digerdödens härjningar, men å andra sidan innebar slutet av 1300-talet och början av 1400-talet en kortare period med mildare klimat. Den markanta klimatförsämringen inföll från och med 1520-talet, dvs. i samband med en stark agrar expansion med omfattande gårdsetablering och nyodling (Harrison & Eriksson 2010: 84f; Lagerås 2007: 134f). Att se klimatförsämring som orsak till ödeläggelse är med andra ord inte helt oproblematiskt.
Även om ovan nämnda faktorer kan ha haft betydelse så är sannolikt
digerdöden, samt de efterföljande pesterna, i sig den stora förklaringen till nedgången. En stor del av 1400-talet kom dessutom att präglas av inbördeskrig såsom engel-brektsupproret 1434, orsakat av skärpta mot-sättningar mellan frälse och bönder och utlöst på grund av allt tyngre bördor på bondekollektivet i form av högre skatter och avgifter. Även unionsstriderna, med bondehärar som ibland agerade självständigt och som ibland allierade sig med delar av frälset, fördjupade
sannolikt krisen ytterligare (Myrdal 1999:171f).
Digerdöden och de efterföljande pesterna ledde till en minskad befolkning. Hur stor nedgången var har varit svårt att uppskatta. Enligt den etablerade uppfattningen så blev kanske omkring en tredjedel av gårdarna ödelagda under perioden 1350-1450. Hur lämningarna efter en medeltida ödegård kan se ut ges exempel på här intill (Bild 1). Ödeläggelsen har dock sannolikt varit större än vad forskning som t.ex. det nordiska ödegårdsprojektet visat (Myrdal 2003: 201). Befolkningsminskningen har antagligen varit något mindre, men innebar ändå att det blev brist på arbetskraft. Frälset fick t.ex. svårare att knyta landbor till sig och de senare hamnade i ett bättre förhandlingsläge (Myrdal 1999: 145).
Bild 1. Husgrund med spisröse och syllstenar vid Boda ödetomt, Tryserums socken och Norra Tjust härad. Boda nämns 1344 och ska enligt sägnen ha ödelagts i samband med digerdöden (Hofrén 1957: 110, 272f).
Den gängse uppfattningen är att ödeläggelsen var högre i perifera områden än i centrala. Det var med andra ord de sist upptagna odlingarna som lämnades först (Myrdal 1999: 121, 128). Ödegårdarna blev vanligtvis registrerade som äng och användes ofta till betesmark av de kringboende. Ibland kunde även åkrarna odlas av grannarna. En stor del av de marker som blev äng och betesmark kom emellertid inte att återupptas under nyodlingsfasen. Krisperioden 1350-1450 fick också till följd att byggandet av hus mer eller mindre upphörde (Myrdal 1999: 123).
Från 1430-talet sjönk skatten samtidigt som avraden var nere på bottennivå. Ökad areal av åker och äng per brukare innebar att produktionen per individ steg. Detta sammantaget fick till följd att både skattebönder och landbor fick mera över, det skapades ett överskott. De som överlevde pesterna förefaller med andra ord ha fått det allt bättre (Myrdal 1999: 154f).
Ödeläggelsen var som mest omfattande före 1450. Därefter följde en period av stagnation, men det finns även belägg för återhämtning. I jordeböcker från 1400-talets andra hälft, bl.a. från Vadstena kloster, finns flera exempel på nyupptagna gårdar (Myrdal 2003: 190ff). Det var emellertid först under 1500-talet som en ny fas av expansion kom att inledas (Myrdal 1999: 180).
3. Tidigare forskning
3.1 Det nordiska ödegårdsprojektet
Under 1960-talet samlade sig nordiska forskare i ett försök att delta i den europeiska debatten kring den senmedeltida agrarkrisen. Man inledde ett stort gemensamt nordiskt projekt med det uttalade målet att ansluta den nordiska ödegårdsforskningen till den pågående europeiska. Resultatet publicerades i flera delpublikationer och i en slutpublikation 1989: Desertion and land
colonization in the Nordic countries c. 1300-1600. (Myrdal 2003: 167)
Projektets officiella namn blev ”Det nordiska ödegårdsprojektet”, vanligtvis brukar det benämnas ”Ödegårdsprojektet”. Projektets slutpublikation undvek dock att göra en sammanvägning av de olika studiernas beräkningar, vilket fått till följd att projektets resultat varit svårtolkade och svåra att använda. Att man undvek att göra en sammanvägning, trots att detta var projektets utgångspunkt och målsättning, berodde till största delen på metodologiska konflikter. (Myrdal 2003: 168)
Det var belägg på ödegårdar från senmedeltid som bildade det huvudsakliga källmaterialet i det nordiska ödegårdsprojektet. ”Ödegård” behöver dock inte betyda helt övergiven gård. Begreppet ”öde” fick under 1500-talet en kameral innebörd och betydde en enhet som var skattebefriad. Tidigare, under
medeltiden, var öde däremot oftast detsamma som en obebodd enhet (Myrdal 2003: 168).
I slutrapporten från projektet finns en karta över andelen ödegårdar i olika delar av Norden (bild 2). Kartan är den enda totala sammanställningen över de olika undersökningarnas ödeläggelseandel och kartan kan, enligt Myrdal, faktiskt ses som det egentliga slutresultatet i förhållande till projektet (Myrdal 2003: 169). Kartan visar ödeläggelsens omfattning jämfört med ”earlier existing settlement”, men, enligt Myrdal, visar den istället i nästan samtliga svenska fall en jämförelse med den i början av 1500-talet existerande bebyggelsen (Myrdal
2003: 169). Jämförelsen görs, med andra ord, inte med en sannolik existerande bebyggelse vid tiden innan digerdöden. Kartan avspeglar dessutom i första hand, vad beträffar
skillnaden mellan länderna, olika metoders utbredning och
källmaterialets utseende. I andra hand, och enligt Myrdal oklart hur, avspeglar den ödeläggelsens omfattning. Kartan har ändå fått ett reservationslöst genomslag i internationell forskning som
belägg på skillnader i ödeläggelse i Skandinavien. Myrdals
uppfattning är att kartan inte borde publicerats i sin nuvarande utformning: ”eftersom en
sammanfattande sammanställning borde sträva efter att så långt som möjligt ta hänsyn till metodiska och källmässiga skillnader” (Myrdal 2003: 169).
I Norge användes den norska metoden och för i stort hela Norge anges en ödeläggelsenivå på över 40%. Tal på mindre än 15% finner man i större delen av Sverige och Skåne, men också i Finland. Här använde man den svenska metoden. För Jämtlands del användes en blandform av den svenska och norska metoden. I Danmark undersöktes ödeläggelsen ofta på bynivå. (Myrdal 2003: 171)
Det faktum att man inte lyckades enas om en gemensam metod, utan istället använde två huvudmetoder, ser Myrdal som ett misslyckande (Myrdal
2003:171). En orsak till metodkonflikten var olika forskningstraditioner. Den norska forskningen började som bygdeinriktad historia där målsättningen var att försöka redovisa samtliga gårdar. Den svenska forskningen hade sin grund i den stränga källkritiska skolan, vilken innebär att forskaren endast ska uttala sig om det han/hon direkt kan belägga i källmaterialet. (Myrdal 2003: 171f)
Den norska metoden strävade efter att identifiera ett högmedeltida maximum för antalet gårdar. För att uppnå detta använde man sig av medeltida belägg, ortnamn, arkeologiska belägg, gårdens (senare) storlek och om den ägts av kyrkan, men även fler indirekta indicier. Man erhöll då ett hypotetiskt maximum som man jämförde med vilka gårdar som återfanns omkring 1520. Man antog att ingen nyodling skett under perioden. Skillnaden i antal gårdar mellan de två tidsavsnitten utgjorde ödeläggelsen. (Myrdal 2003: 172)
I Sverige inriktade man sig istället på, som tidigare nämnts, att jämföra säkert belagda ödegårdar med läget i början av 1500-talet. Denna metod, i sig, får till följd att de svenska mätningarna kommer att ligga lägre än den faktiska ödeläggelsen (Myrdal 2003: 172).
Bild 2. Andelen ödegårdar i olika delar av Norden enligt det Nordiska ödegårdsprojektets slutrapport (Myrdal 2003: 170)
I Danmark valdes en medelväg mellan de två metoderna. Projektet i Danmark hade också särskilda problem eftersom stora byar ofta döljer
ödeläggelse. I slutredovisningen av projektet presenteras inga exakta siffror för de svenska och danska undersökningarna, det gör det däremot för de norska. I en enda norsk undersökning användes båda metoderna och där visade den norska metoden 70% ödeläggelse, medan den svenska visade 46%. (Myrdal 2003: 172f)
Variationer i metod föreligger även inom den svenska metoden, vilket t.o.m. försvårar en jämförelse mellan de olika svenska undersökningarna.
Grundtanken för de svenska undersökningarna var att lägga samman i princip tre huvudkategorier: 1/ explicita ödebelägg; 2/ gårdar som nämns på medeltiden men inte i 1500-talets tidigaste material; 3/ ödeenheter (direkt eller indirekt belagda) i 1500-talets tidigaste jordeböcker. Den beräknade mängden ödegårdar skulle sedan ställas mot: A/ samtliga enheter som belagts under medeltiden; B/ bebyggelsen som den framträdde i 1500-talets tidiga
jordeböcker. (Myrdal 2003: 175f)
Det förekom viss intern kritik mot projektet. Det påpekades bl.a. att
registreringen av ödegårdar främst sker under återupptagandet, dvs. under sen medeltid, när det blir konkurrens om dem. Detta kan då, menades det, leda till en felaktig tolkning att den mesta ödeläggelsen skedde under den här perioden (Myrdal 2003: 181, Bååth 1983: 21, 30f, 56).
Det påpekades också att resultaten varierar utifrån vilket källmaterial man arbetar med. Olika källmaterial, men från i stort samma tid och över samma geografiska område, kan ge vitt skilda beskrivningar av ödeläggelse. Orsaken ligger i att de olika källmaterialen hade olika syften (Myrdal 2003: 181; Bååth 1983: 56). Det framkom också en intern kritik mot diplommaterialets
tillförlitlighet där Käthe Bååth menade att gårdar låg öde i större utsträckning än vad som framgår av diplommaterialet (Bååth 1983: 28).
Närmast ödeläggelsens egentliga omfattning kom, enligt Myrdal, de som använde det bästa källmaterialet, dvs. jordeböckerna. Här framhåller Myrdal Vadstena klosters jordebok som det skriftliga källmaterial som ger det bästa underlaget för en diskussion om senmedeltidens ödeläggelse, även om han anser att även detta material bör behandlas kritiskt, t.ex. var det vanligt att klostret blev donerade just ödegårdar. Han anser vidare att jordeböckerna självklart måste kompletteras med andra källor samt med arkeologiska och kulturgeografiska undersökningar (Myrdal 2003: 182, 184).
Ödegårdsprojektets svenska del verkar ha sökt en medelväg där man kom fram till att ödeläggelsen var begränsad under senmedeltiden och att den i de centrala områdena var nästan obefintlig. Ödeläggelsen daterades till sent 1400-tal och kopplades på så vis inte samman med eventuella pestepidemier. Den svenska delen av ödegårdsprojektet anger minimumtal som ligger långt under den verkliga ödeläggelsen. Huvudorsaken till detta, menar Myrdal, var att man var för hårt knuten, och för lite kritisk, till källmaterialet – breven (diplomen). Myrdal 2003: 201)
Myrdal anser att närmast det verkliga förloppet kom de som använde det bästa materialet, dvs. jordeböcker. Enligt jordeböckerna pekar en försiktig och låg skattning på en ödeläggelse mellan hälften och två tredjedelar i
skogsbygderna hundra år efter digerdöden. På slättbygderna har ödeläggelsen varit över en tiondel. Den genomsnittliga andelen ödegårdar har varit 30% eller mer. Myrdal påpekar samtidigt att om huvuddelen av ödeläggelsen inträffat efter
de stora pestepidemierna har även jordeböckerna från mitten av 1400-talet, och senare, vissa brister. Anledningen till dessa brister i källmaterialet
(jordeböckerna) är att den kraftigaste nedgången inte registrerats eftersom många gårdar hunnit försvinna ur registreringen efter de stora epidemierna 1350-1369. Myrdal menar därmed att även jordeböckerna anger för låga värden. (Myrdal 2003: 201)
4. Analys
4.1 Arkeologiska undersökningar kring medeltida ödeläggelse
4.1.1 EisåsenI boken ”Agrarkris och ödegårdar i Jämtland” sammanfattas arbetet och tänkandet kring de jämtländska ödesbölena. Boken kretsar till stor del kring undersökningarna av ödesbölet/ödegården Eisåsen i Bergs socken. De jämtländska ödegårdarna är många. De är också ovanligt välbevarade och i stort sett okända utöver att man vet om att de finns. Det fanns därmed goda förutsättningar för att göra en djupdykning i ett enskilt ödesböle och därigenom skapa en förståelse för de stora mönstren och processerna i landskapet genom att betrakta en liten grupp människors arkeologi. (Hansson m.fl. 2005: 11f) I arbetet kring de jämtländska ödesbölena har man praktiskt taget
uteslutande använt sig av fornlämningsregistret. Anledningen till detta är att man ansett att ödesbölena endast varit av intresse om de kunnat lokaliseras i terrängen (Hansson m.fl. 2005: 68). Med ett ”ödesböle” menar man: ”en under medeltiden övergiven gård, som på sina marker har fossila åkrar och kanske husgrunder.” (Hansson m.fl. 2005: 69) Man menar att en synonym skulle kunna vara ”medeltida ödegård” eller bara ”ödegård”. När och hur övergivandet gått till, anser man, kan knappast utredas utan en arkeologisk utgrävning. Man menar vidare att de jämtländska ödesbölena inte är lätta att avgränsa och att det kanske heller inte är önskvärt. Ödesbölena är ett föränderligt fenomen, både forskningshistoriskt och i deras samtid. (Hansson m.fl. 2005: 69)
En vanlig uppfattning är att ödegårdar/ödesbölen i allmänhet ligger i marginella, eller perifera lägen. Undersökningar av ödesbölen i Jämtland avseende deras belägenhet har dock visat att nästan alla ligger där alla andra medeltida gårdar låg. De låg med andra ord inom eller nära den
sammanhängande medeltida bebyggelsen och det vanliga var att granngårdar, i hägnadslag eller nära varandra, i vissa fall ödelades och i andra fall fortsatte brukas (Hansson m.fl. 2005: 72ff). Man konstaterar att: ”det förefaller osannolikt att ödesbölefenomenet i Jämtland skulle återfalla på ett storskaligt övergivande av gårdar och åkrar i marginella, dåliga jordbrukslägen.” (Hansson m.fl. 2005: 74)
De ödelagda gårdarna kom inte att återbefolkas förrän på 1700-talet. De ödelagda gårdarnas inmarker kom att användas som slåtter- och betesmarker samt som fäbodar. Det skedde sålunda en förändring från ett intensivt till ett extensivt bruk av gårdarna (Hansson m.fl. 2005: 74)
Av Jämtlands, enligt fornlämningsregistret, ca 400 ödesbölen finns det antecknat husgrunder på endast 37 av dessa. En tanke avseende detta är att en del ödesbölen aldrig någonsin haft hus. En alternativ tanke är att spåren av
till det senare kan vara att antalet hus varit lågt, kanske två per gårdstun, samtidigt som husen varit byggda med jordgrävda stolpar och därmed nästintill omöjliga att finna idag. Om husen varit byggda på syllar är det inte omöjligt att syllstenarna idag ligger ihopkastade i odlingsrösena. Syllarna kan också ha bestått av endast några få staplade stenar under hörnen på timrade hus. När ödesbölen blir mer grundligt besiktigade så visar erfarenhet från de senaste decennierna att husgrunder brukar hittas. (Hansson m.fl. 2005: 107)
Antalet husgrunder på ett enskilt ödesböle kan vara upp till sju stycken. Vanligast är däremot en (1) husgrund eller 2-3 stycken, men det råder osäkerhet beträffande antalet uthus. Kunskapen om hus och gårdstun i Jämtland under medeltiden är överlag anmärkningsvärt liten. Antalet väl
kartlagda ödesbölen är litet och antalet utgrävda ödesbölen är ännu mindre. Det finns inget jämtländsk ödesböle, förutom ett (Kyrklägdan), som är totalutgrävt med avseende på hela tunet. (Hansson m.fl. 2005: 108)
Huset på Eisåsen är ett tvårummigt hus med en svale mellan rummen. Huset är byggt på en stensyll med de ungefärliga måtten 6,7 x 15 m. Det östra rummets syll bildar en fullständig fyrkant med måtten 6 x 6,7 m, medan det västra rummets syll inte är fullständig men storleken är ungefär densamma som för det östra rummet. Svalen mellan de två rummen är 3 m bred och dess norra syll bildar en rak linje tillsammans med de två rummens nordväggar. I söder förefaller svalen ha varit öppen. Eldpall (spishäll) har funnits i båda rummen. I båda rummen fanns också så mycket sten så rimligtvis har båda rummen haft trägolv. Det sannolika är dock att endast det östra rummet fungerat som bostadsrum. (Hansson m.fl. 2005: 112ff)
Ett spörsmål är om de två rummen byggts och använts samtidigt. Det östra rummet kan dateras till perioden 1250-1450 medan det västra rummet daterats till 1150-1400. Slutsummeringen av C14-dateringar talar för att huset, dvs. båda rummen och svalen, byggdes kring 1300, inte före 1250, och övergavs någon gång 1400-1450. Det västra rummet är byggt på sluttande mark så det uppstått ett tomrum mellan golv och mark, vilket bör betyda alltför mycket golvdrag för att rummet ska ha kunnat fungera som bostadsrum. Det är med andra ord sannolikt endast det östra rummet som haft funktionen av bostadsrum. Ett förslag är att det östra rummet fungerat som bostadsrum och vinterkök medan det västra rummet fungerat som sommarkök för ett och samma hushåll.
Eisåsen ska därmed ha bestått av endast ett hushåll som bebott gården under 1300-talet. Hur många personer detta hushåll bestått av är svårt att bestämma. Ett karaktäristiskt bondehushåll under medeltiden baserat på kärnfamiljen antas ha bestått av 2-4 vuxna och 2-4 barn. I Norrland kan antalet ha legat i överkant av dessa siffror. Närmare än så är det svårt att komma i uppskattningen av antalet personer. (Hansson m.fl. 2005: 114f, 125, 131)
Hushållets dagliga matförsörjning har varit baserad på boskapen, skörden och utmarksbruket. Kött från tamboskap var tio gånger mer vanligt än kött från vilt. Fynd av nålar tyder på textilslöjd och slaggbitar på förekomst av järnugn, eller snarare smedja. Någon eller några järnframställningsplatser finns inte nära Eisåsen. Hushåll som Eisåsen, på både centralt och perifert belägna gårdstun, har ingått i ett nätverk där föremål från en vidsträckt omvärld cirkulerat i små mängder. Eisåsen, liksom de flesta ödesbölen i Jämtland, verkar dock inte ha ägnat sig åt någon specialiserad produktion eller hantverk av något slag. (Hansson m.fl. 2005: 122f)
En ambition med arbetet kring Eisåsen har varit att tränga djupare in i hushållet än att endast uppfatta det som produktion och konsumtion, utan att även förstå det som en grupp samverkande människor med olika kön och ålder. (Hansson m.fl. 2005: 126)
Eisåsen har, som tidigare nämnts, sannolikt ödelagts någon gång under perioden 1400-1450. Hur detta ödeläggande gått till är emellertid inte klarlagt. Människorna som levt här har kanske frivilligt lämnat platsen. Det kan heller inte uteslutas att man fått lämna efter påtryckningar eller rentav hot. En tredje
tänkbar orsak är att de sista människorna här dog i pesten eller i samband med någon av de efterföljande epidemierna. Något som skulle kunna tala för någon av de två första förklaringarna är att huset på Eisåsen blivit städat innan det lämnats. (Hansson m.fl. 2005: 127)
En stor del av undersökningen av huset har kretsat kring förekomst av olika typer av föremål och köksavfall samt var i huset detta påträffats. Detta i syfte för att kunna bestämma vilka aktiviteter som ägt rum i de båda rummen och svalen, samt till vilket kön och vilken årstid aktiviteten i fråga kan kopplas. Köksavfallet består av brända och obrända ben samt fiskben. Föremålen består bl.a. av diverse järnföremål, eldstål och knivar. (Hansson m.fl. 127ff)
Ett annat utgrävt och undersökt jämtländskt ödesböle är Kyrklägdan i Ås socken. Huset har bestått av minst fyra rum i två huvuddelar, en med
förrådsrum och stuga med spis, och en med svale och fähus. Huset är mycket rikt på föremålsfynd som avspeglar en mångfald av aktiviteter och som också indikerar ett hushåll med vuxna av båda könen. Förutom detta långhus har det på gårdstunet även funnits ett separat kokhus. Kyrklägdan och Eisåsen visar att det förekommit två slags hushåll i Jämtland under medeltiden. Kyrklägdan var en mer centralt belägen gård med ursprung i yngre järnålder, medan Eisåsen endast existerat under medeltid. På de centralt belägna gårdarna, typ
Kyrklägdan, fanns större hushåll med uppdelningar av verksamheter mellan olika personer i olika hus och rum. På andra gårdar med kärnfamiljehushåll, som t.ex. Eisåsen, arbetade alla tillsammans i ett och samma rum i samma hus. De flesta ödesbölen i Jämtland påminner, i den mån något kan sägas, mer om Eisåsen än om Kyrklägdan. (Hansson m.fl. 2005: 134f)
Det är oklart om digerdöden någonsin nådde landskapen norr om Uppland då rimligt säkra skrifthistoriska notiser saknas (Harrison 2000: 361f). Med en ödeläggelse på ungefär 50% i Jämtland så talar mycket för att pesten även drabbade detta landskap (Myrdal 2003: 179f, 209). Enligt analys av de skriftliga dokumenten skedde övergivandet av gårdarna i Jämtland huvudsakligen först efter 1400. Mot detta talar det faktum att det inte är självklart att den
skrifthistoriskt gripbara ödeläggelsen i tiden sammanföll med
befolkningsminskningen eller den reella ödeläggelsen. Sannolikt återger de skrifthistoriska källorna snarare kaos och ordning i den lokala byråkratin under olika tider än pestepidemier och övergivandet av gårdar. Hur det egentligen förhåller sig är något som kan prövas arkeologiskt. De gårdstun som är
arkeologiskt utgrävda pekar de facto mot att de jämtländska gårdarna ödelades under lång tid, mellan 1350-1550, även om 1400-talet framstår som det
århundrade då den största ödeläggelsen inträffade. (Hansson m.fl. 2005: 158f) Som framgått ovan hade de flesta ödesbölen vid tiden för övergivandet hägnader gemensamma med, eller låg mycket nära, gårdar som inte ödelades. Det förefaller som det vanliga var att gårdar ödelades mer eller mindre
drabbades mer än andra. Krisen innebar inte någon kontraktion mot centrum. Expansionen före 1350 var heller inte en ensidig expansion mot och i
marginella områden utan den var också en förtätning av gårdarna, eller snarare gårdstunen, i områden där det redan tidigare fanns gårdar. (Hansson 2005: 160)
Det vanliga var, som sagt, att de övergivna markerna övertogs och brukades av granngårdar/grannbyar, så verkar även ha varit fallet med Eisåsen samt med de jämtländska ödesbölena i allmänhet. En fråga som kan ställas är varför vissa av gårdarna, såsom Eisåsen, inte återupptogs som gård. En förklaring till detta kan vara att de gårdar som blev permanent övergivna saknade
järnframställningsplatser. Den medeltida krisen innebar i Jämtland ett uppsving för järnframställning med lågtekniska metoder. Eisåsen övergavs för att gården inte passade in i den i den nya ekonomin. Eisåsen blev istället bodland,
utmarksodling, slåttermark eller betesmark och med tiden en fäbod, dvs.
huvudsakligen en plats för boskapsskötsel i en ekonomi med fokus på extensivt jordbruk och järnproduktion. (Hansson m.fl. 2005: 160f)
Frågan kan ställas om det överhuvudtaget fanns någon medeltida kris i de delar av Skandinavien där näringslivet byggde på utmarksverksamheter som exempelvis järnfamställning. Ekonomin på de här platserna kunde gå andra vägar då utmarken tillät större flexibilitet än jordbruket i en slättbygd. Den medeltida krisen framstår i första hand som en agrarkris (Hansson m.fl. 2005: 160f, och där anf. litt.). Arkeologin ger heller inget svar på om det var en aristokrati som organiserade den nya ekonomin eller om det skedde spontant på varje gård för sig. I Jämtland kan järn ha framstått som en attraktiv ersättare för bortfallet av skatter och avgifter baserade på jord efter det att hälften av gårdarna lagts öde (Hansson m.fl. 2005: 161).
4.1.2 Gäddered
I november 1994 genomförde UV Väst en arkeologisk förundersökning av ett gårdsområde (RAÄ 70) inom fastigheten Skrapered, Seglora socken i Borås kommun. Utredningen tidigare samma år bestod dels av studier av äldre kartmaterial och dels en besiktning av det gårdsområde där det kunde konstateras synliga lämningar i markytan. Kartmaterialet visade bebyggelse från mitten av 1600-talet (1650) och lämningarna var rester av syllstenar. Den nuvarande gården med boningshus och ladugård är idag helt förfallna och ligger på den östra delen av en skogsklädd kulle. Under 1600- och 1700-talet låg gårdsbebyggelsen, enligt de äldre kartorna, något längre väster ut på kullen. Den förmodade medeltida tomten och det huvudsakliga området för undersökningen är beläget ca 100 meter sydväst om nuvarande gårdens läge, men även ett husgrundsliknande röseimpediment norr om gården undersöktes. Vid arkivstudier fann man att namnet Gäddered är nämnt redan 1314 och då nämns två brukare. Kartmaterialet och det skriftliga källmaterialet visar att gården varit bebyggd från 1500-talet och till vår egen tid. Från 1540 och framåt har Gäddered varit en (1) jordeboksgård. Omkring 1610 består dock gården av två hushåll och under senare delen av 1700-talet av tre till fyra hushåll.
Tilläggas här ska att även t.ex. backstugor räknas som särskilt hushåll. Det konstateras att antalet hushåll först vid 1600-talets början blev lika stort som det varit 1314 och att detta kan vara en avspegling av befolkningsnedgången
19ff). Hur förhållandena varit under perioden 1314 till 1500-talets början var däremot oklara och detta var också något man önskade få svar på i
förundersökningen. En annan fråga man önskade få svar på var om det gårdsläge som kan ses i de äldsta kartorna är det samma som på 1300-talet och om inte, var låg i så fall den medeltida gården (Rosén & Ryberg 1997: 5ff). En stor del av förundersökningen behandlar förhållanden från 1500-talet och framåt, t.ex. vilka människorna varit som bott på gården, men även uppgifter kring åkerbruk och boskapsskötsel. I rapporten konstateras också att
gårdslämningar från medeltid och nyare tid inte varit föremål för arkeologiska undersökningar i någon större utsträckning. Frågor kring exempelvis gårdarnas placering och ödeläggelse av bebyggelse är därmed i hög grad obesvarade (Rosén & Ryberg 1997: 5).
Inom det område som antogs vara utbredningen av den äldre, medeltida, tomten drogs 11 st maskinschakt på en sammanlagd längd av 200 m. Några av schakten gjordes på den troliga husterrassen och samtliga av dessa schakt hade partier av ett tydligt lerlager. Stora delar av lagret var bränt och innehöll en hel del kol. Detta tolkades som ett ”lergolv”. Ett schakt lades delvis inom synliga husgrunder (syllstensrader) i den norra delen av gårdsområdet. Även här kunde man konstatera ett kolbemängt ”golvlager”. Det var också inom de förmodade husgrunderna de flesta fynden gjordes, vilka till största delen utgjordes av rödgods, bränd lera, järnföremål/-fragment och slagg. Rödgodset har inte gått att datera närmare än att det kan härröra från mitten av 1500-talet till mitten av 1800-talet. (Rosén & Ryberg 1997: 10ff)
I förundersökningens avslutande diskussion konstaterar man att det samlade fyndmaterialet inte ger några belägg för att 1300-talsgården har legat på den plats som undersöktes 1994. Fynd från röseimpedimentet som undersöktes 1995 ger heller inte något entydigt svar då fynden här varken förnekar eller bekräftar att detta skulle kunna vara den medeltida tomten (Rosén & Ryberg 1997: 27).
I diskussionen framförs även teorin att Gäddered kan vara ett exempel på så kallad partiell ödeläggelse då gården 1314 beboddes av två bönder, men i det äldsta jordeboksbelägget 1540 endast har en brukare. En hemmansdel skulle därmed försvunnit medan en hemmansdel funnits kvar. Detta är dock ett antagande då det enda belägget för bebyggelse på Gäddered före 1540 är brevet från 1314. En annan förklaring är att gården lagts helt öde under senmedeltid för att åter odlas upp i början av 1500-talet. En orsak till
ödeläggelsen skulle möjligen kunna vara ett dåligt jordbruk (Rosén & Ryberg 1997: 27f).
Det faktum att man inte med säkerhet kunnat lokalisera platsen för den medeltida gården kan till viss del förklaras med att endast en mycket liten del av inägoområdet undersöktes och att den medeltida gården kan ha varit belägen på en icke undersökt plats. (Rosén & Ryberg 1997: 28).
4.1.3 Hemvidakulla
I projektet ”kan man leva på en ödegård” studerades bosättningsutvecklingen och markanvändningen inom ett mindre område och över en längre tidsperiod. Hemvidakulla/Hemvidakull är namnet på en av de undersökta ödegårdarna (Widgren 1999: 98).
Istället för att fråga sig varför bosättningar övergavs har man i projektet ställt frågan varför bosättningar uppstod överhuvudtaget. Man har dels arbetat på en regional nivå, men samtidigt har man också genomfört arkeologiska, historiska och landskapsmässiga studier på nivån för själva ägodomänen, dvs. det
område under en ägare som under sen medeltid bestod av både huvudgård och landbogårdar. Utöver detta har man också arbetat på den mest detaljerade nivån i resursområdet för de enskilda hushåll vilka senare blev övergivna. (Widgren 1999: 98)
Det framstod klart att de övergivna gårdarna inte kunde ses som självständiga enheter. De hade även betydelse i de lokala sociala och
ekonomiska systemen och var sammanlänkade med grannar, godsägare och staten på flera olika sätt. Widgren menar att om en gård är en del av en större struktur så kan detta innebära att riskbedömningen blir annorlunda än om gården varit helt självständig (Widgren 1999: 99). Spannmålsodling kan
bedrivas i, avseende klimat, marginella områden om en social fond garanterar gårdens fortsatta existens ifall skörden skulle slå fel. När en sådan gård
överges, på grund av att skörden slagit fel under flera år, behöver alltså inte klimatfaktorer ha varit den avgörande anledningen. Övergivandet kan även ha orsakats av förändringar i den sociala struktur som tidigare garanterat gårdens existens. Gården kan också haft en specialiserad funktion inom ett system byggt på omfördelning av resurser. Det är, enligt Widgren, därför viktigt för förståelsen av bosättningen att rekonstruera processerna för hur systemen fungerade före, under och efter den period då gården brukades. (Widgren 1999: 99)
När det gäller den medeltida delen av projektet bestod
undersökningsområdet av två mindre huvudgårdar, Lägersnäs och Kalvsved, samt deras tillhörande landbogårdar, belägna i Askeryds socken på det småländska höglandet (området ligger i dag i Västra Ryds socken i södra
Östergötland). Under det sena 1300-talet donerades de två huvudgårdarna med landbogårdar, kvarnar och fiskerättigheter till klostren i Vadstena och Vreta. På 1500-talet var fem av totalt arton landbogårdar övergivna, de flesta av dessa fem förblev permanent övergivna. De enda bevisen för denna ödeläggelse var registreringar i domböcker. De övergivna gårdarnas faktiska lägen var inte kända. (Widgren 1999: 99)
Identifieringen/lokaliseringen av de medeltida ödegårdarna i terrängen kunde göras med hjälp av analys av dokumentära belägg, arkeologisk rekognoscering, noggranna undersökningar, analyser av kartor från 1600- och 1700-talet samt arkeologiska utgrävningar. Det primära målet var att återfinna de övergivna gårdarna men det övergripande målet var att säkerställa att undersökningen skulle utgöra grunden för en analys av bosättning och markanvändning under perioderna före och efter tiden för maximal bosättning under den sena
medeltiden. (Widgren 1999: 99)
Det tvärvetenskapliga arbetet resulterade i en snabb identifiering av alla de platser som var kända från de historiska dokumenten. De flesta var nu belägna i skog eller betesmark. Förutom att man fann de övergivna gårdarnas belägenhet upptäckte man även detaljer avseende odlingssystem och hus. Den initiala betoningen på mark och markanvändning, istället för på platser, visade sig vara nyckeln till en förståelse för själva platserna. (Widgren 1999: 100)
Undersökningarna av ett ca 10 ha stort område från det första årtusendet till artonhundratalet visade vilka faser en medeltida gårds område gått igenom: Fas
A: Under vikingatid (800-1050) var området en del av ett större gärde med bandparceller. Fas B: En gård etableras i området, troligen under 1200-talet. Fas C: Gården överges och marken används som betesmark eller äng av intilliggande landbogårdar. Många av de övergivna gårdarnas inägor kom i en stor del av den här regionen att användas som det tredje gärdet i ett
tresädessystem. Övergivandet av gårdar kan sålunda ses som en förutsättning för introducerandet av tresäde i regionen. (Widgren 1999:101f)
Övergången från fas A till fas B är förbunden med framväxten av det svenska frälset under 1200-talet där ett system baserat på dagsverkare eller landbor skapades för att förse huvudgården med bl.a. mat och arbetskraft. Under 1400-talet övergavs, som tidigare nämnts, fem av de minsta gårdarna. Widgren menar att detta kan ha utlösts av pesterna under 1420-talet och 1460-talet, men i vilket fall som helst så blir inte gårdarna åter bebodda. Vid
Hemvidakulla verkar trots allt övergivandet ha gått lugnt till. Huset har städats invändigt och nyckeln har lagts på farstustenen, den hittades mest av en slump den sista utgrävningsdagen (Muntlig uppgift; Tollin 2011).
4.1.4 Herstadberg
2003 genomförde UV Öst en arkeologisk utredning (etapp 2) inom
Herstadbergs arbetsområde, Kvillinge socken, Norrköpings kommun och Östergötlands län. Undersökningsområdet är beläget strax norr om Norrköping på den s.k. Kvillingeslätten. Året innan genomfördes etapp 1 och då
antecknades bl.a. Herstadbergs medeltida bytomt .
Herstadberg nämns första gången i skrift 1359. År 1409 skrivs namnet
Hirikstadha där Hirik är ett fornsvenskt mansnamn. Enligt karta från 1650
består Herresta by av en kronogård, en skattegård och tre frälsegårdar.
Herresta får säterifrihet 1676. Säteriet ska ha uppförts på den plats där krono- och skattegårdarna hade sina byggnader. Det troliga är därför att den medeltida byn legat i samma läge som den nuvarande gården. I slutet av 1700-talet
uppkommer ändelsen – berg, och det nya namnet blir därmed Herrstadberg (Nilsson & Ericsson 2003: 9).
Under undersökningen använde man sig även av kartanalys. Denna visade att det inom undersökningsområdet fanns byggningstomter som var övergivna redan på 1600-talet. Intill byggningstomterna fanns Ströbohagen och
Ströboängen. Utifrån detta har man kunnat dra slutsatsen att det på platsen
legat en medeltida gård vars namn varit Ströbo. Ströbo har antagligen varit ett nybygge på Herstads utmark. Ströbohage nämns även i ett medeltida brev 1493 i samband med ett köp av jord, något som talar för att Ströbo varit öde vid den här tiden och att ägan var till salu. I rapporten konstateras det att det var vanligt i Östergötland att gårdar eller byar som lades öde under den
senmedeltida agrarkrisen styckades upp i flera lotter som brukades av grannarna, ofta som slåtterängar. (Nilsson & Ericsson 2003: 9, 17). Kartanalysen visade dessutom att gårdarna i Herstad by inte haft en
gemensam bytomt och därmed ingen geometrisk tomtanordning. Gårdarna har istället legat på tre skilda platser utmed tvåsädeshägnaden. Ströbo har varit beläget sydväst om den i byn sydligast belägna gården (Nilsson & Ericsson 2003: 15).
4.1.5 Högahylte
I samband med motorvägsbygget för en ny sträckning av E4:an förbi Markaryd i sydvästra Småland (Kronobergs län) gavs en ovanlig möjlighet att undersöka en medeltida skogsgård med huslämningar, odlingsmark och
järnframställningsplats. Järnhanteringen har varit avsedd för avsalu (Åstrand 2007: 55, 79). Gården finns inte omnämnd i några historiska källor och man vet inte vad den har hetat. I fornlämningsregistret har platsen beteckningen RAÄ 75. På storskifteskartan från 1815-16 har dock området namnet Högahylte, och kanske är detta namnet på den övergivna gården. Undersökningen utfördes av Smålands museum under sommaren 2002 (Åstrand 2007: 55). Utanför
undersökningsytan fanns bl.a. gårdsbrunnen och ytor där ytterligare bebyggelse kan ha legat. I artikeln ges en kort presentation av lämningarna efter den
medeltida gården och en diskussion kring gårdens försörjning, hur järnhanteringen och nyodlingen förändrade omgivningarna samt vilka människorna kan ha varit som bodde på gården (Åstrand 2007: 56).
Några av få synliga lämningar efter den medeltida odlingsmarken var ett antal röjningsrösen. I samband med undersökningen av odlingsmarken banade man också av en 4 400 m2 stor yta. Inom den frilagda ytan kunde man då urskilja hur låga stensträngar bildade en bred parcellindelning i nord-sydlig riktning. Parcellindelningen har skett i samband med den första röjningen och har lagts ut i raka linjer oavsett topografin. Detta är något som talar för att uppodlingen skett under reglerade former. Parcellindelning anses ofta visa på uppdelning i skiften mellan olika ägare. I det här fallet anser däremot Åstrand detta vara mindre troligt då det rör sig om en ensamgård. C14-prov indikerar att odlingsskedet bör ligga inom tidsramen 1200-1400 (Åstrand 2007: 58ff, 80). Arkeologiskt material visar att gården överges, men samtidigt visar
pollendiagram på fortsatt hävd av marken även om indikationer på odling upphör. Under perioden 1500-1650 visar pollenanalysen på att platsen använts som betesmark (Åstrand 2007: 60).
På gårdens mark har det funnits två järnframställningsområden, eller
blästplatser, som båda daterats till medeltid och en stor del av undersökningen ägnas åt själva järnframställningen. Det äldsta och större
järnframställningsområdet låg mitt i den medeltida gårdens inägomark och lämningarna efter odling och järnframställning var stratigrafiskt blandade. Den mindre och yngre blästplatsen låg lite mer perifert men även den i kontakt med inägomarken. Man har däremot inte funnit några spår av kolningslämningar. Järnframställning och jordbruk har alltså inte konkurrerat med varandra utan har snarare varit två olika sidor av ett sammanhållet markutnyttjande. (Åstrand 2007: 62f, 73)
Gårdens bebyggelse har legat i den södra delen av undersökningsområdet. Hela ytan för gårdsbebyggelsen berördes inte av undersökningen. Det som ingick i undersökningen var den västra delen av gårdsbebyggelsen, vilken motsvarade en yta på ca 400 m2. Den östra delen av gårdsbebyggelsen, som ungefär kan ha täckt en yta på 700 m2, är däremot inte undersökt. Detta är något som är viktigt att ha i åtanke vid tolkningen. (Åstrand 2007: 72f)
Huslämningen har legat i öst-västlig riktning och hade en längd av 21 meter och en bredd av 3-3,5 meter. Huset har i huvudsak varit indelat i fyra olika delar som antingen kan ha utgjort fyra separata byggnader eller flera rum i en större byggnad. Längs husets södra sida fanns en syllstensrad medan den norra
sidan kantades av rännor. Mot den södra långväggen låg en upphöjd eldstad med en yta av bränd lera och med ett stensatt golv på ena sidan. Frånvaron av stolphål talar för att huskonstruktionen inte varit stolpburen utan istället haft bärande väggar i knuttimring eller skiftesverk. (Åstrand 2007: 72f, 75) Fyndmaterialet var omfattande och varierat och var till stor del av
hushållskaraktär med fynd av bl.a. keramik. Fynden var också koncentrerade till området i och omkring huslämningen. De flesta dateringarna från husområdet är i stort samtida med övriga dateringar även om de flesta dateringarna från husområdet hamnar i 1300-talet (Åstrand 2007: 74f).
Varför man övergivit gården är oklart. Åstrand konstaterar att övergivandet sker samtidigt som en våg av ödeläggelser sveper över norra Europa i
samband med digerdöden och den senmedeltida agrarkrisen (Åstrand 2007: 77). Vidare diskuterar han vilka som kan ha legat bakom etablerandet av gården. Då varken kungamakt, frälse eller kyrkan haft så stort inflytande i den här delen av landet anser han det mest troligt att initiativet till etableringen av den här undersökta gården kommit från traktens självägande bönder (Åstrand 2007: 81).
4.1.6 Lilla Ullevi
Under hösten 2007 genomfördes en arkeologisk undersökning av bytomten Lilla Ullevi (RAÄ 145), Bro socken och Upplands-Bro kommun, Uppland.
Kronologiskt omfattar Lilla Ullevi närmare 3000 år, från bronsålder till 1900-talets början. De mest omfattande lämningarna är från äldre järnålder, vendeltid samt senmedeltid. Efter avbaning under förundersökningen synliggjordes en stuga från tidigmodern tid som sedan byggts till. Stugan var bebodd från 1600-talets första hälft till omkring 1900. Därefter flyttas bebyggelsen, som kallas Lilla Ullevi, till en ny plats någon kilometer längre norrut (Bäck m.fl. 2008: 4f).
Det som är unikt med platsen är viet i Ullevi och detta är något som saknar motstycke på annat håll i arkeologiska sammanhang (Bäck m.fl. 2008: 5). Platsens karaktär var också okänd inför undersökningen. Förundersökningen hade indikerat en kraftig husterrass med sannolik bebyggelse från äldre järnålder. Det man i övrigt kände till var endast namnet Ullevi men inga andra indikationer på att en helgedom skulle kunna finnas på platsen (Bäck m.fl. 2008: 5).
En stor del av rapporten ägnas åt denna förhistoriska helgedom i form av ett
harg, ett harg som i detta fall bestått av en stor stenkonstruktion med en total
volym på ca 250 kubikmeter. Under slutet av vendeltid täcks harget igen med ett upp till 1 meter tjockt jordlager, det har rört sig om en rituell avslutning, stängning, låsning av platsen (Bäck m.fl. 2008: 5, 94). Då fokus för min uppsats ligger på den medeltida bebyggelsen och ödeläggelsen av denna lämnar jag emellertid viet/harget därhän, även om denna fornlämning både är intressant och spännande och också har vissa beröringspunkter med den medeltida bebyggelsen på platsen, inte minst genom att delar av den medeltida bebyggelsen faktiskt är anlagd på harget.
Den medeltida byn, eller kanske mer riktigt en av möjligen två gårdar, låg centralt inom bytomten, medan den andra gården återfanns i ett mer perifert läge utifrån den lokala topografin. De medeltida lämningarna består av minst sex hus och byggnadernas konstruktion, men även fyndmaterialets
Frågan är om detta är ett resultat av att man ännu under medeltiden hade kännedom om platsens tidigare betydelse. (Bäck m.fl. 2008: 5)
Det finns många frågetecken angående Lilla Ullevi som kameral enhet utifrån det skriftliga och kartografiska materialet, liksom från de äldsta
beläggens utsagor. I socknen finns både ett Stora Ullevi och ett Lilla Ullevi, det förra med äldsta belägg från 1382 medan det senare saknas i medeltida
dokument. Förekomsten av två Ullevi i socknen gör det emellertid svårt att avgöra vilken enhet som åsyftas i de medeltida dokumenten. (Bäck m.fl. 2008: 9, och där anf. litt.)
Enligt kronans jordeböcker från 1500-talets mitt består Lilla Ullevi av fem utjordar som hört till de omgivande enheterna Skällsta, Klöv, Berga och Klint. En undersökning av en av utjordarna, Skällsta hage, 1990 (dvs. den ovan nämnda mer perifert belägna gården) gav indikationer på bebyggelse samtida med Lilla Ullevi (spismur och stolphål). I övrigt är inga undersökningar gjorda på
utjordarna. I rapporten konstateras att utjordar kan vara spår av ödeläggelse under medeltid eller tidigare. (Bäck m.fl. 2008: 9, 60, och där anf. litt.)
Den arkeologiska
undersökningen har kunnat belägga att en bybebyggelse som bestod av en, alternativt två (tre), gårdar etableras på Lilla Ullevi omkring 1300, eller strax därefter. Om det rör sig om endast en gård så har den haft en byliknande struktur då det, som tidigare nämnts, rör sig om minst fem till sex byggnader.
Tillsammans med den ovan nämnda, eventuella,
bebyggelsen i Skällsta hage har Lilla Ullevi varit en by om
minst en, men möjligen två eller tre, gårdar. Området mellan Skällsta hage och Lilla Ullevi är dock obebyggt. Detta kan tyda på att det rör sig om två skilda gårdar, men det kan inte uteslutas att det rör sig om en gårds spridda bebyggelse. (Bäck m.fl. 2008: 60).
Omkring mitten av 1400-talet överges byn eller gården Lilla Ullevi, men det arkeologiska källmaterialet ger inget svar på varför detta sker. Det konstateras att etableringen framstår som motståndskraftig på så vis att bebyggelsen etableras och finns kvar under perioden för den senmedeltida agrarkrisen. Man menar därför att det finns: ”incitament för att nyansera bilden av agrarkrisens genomslagskraft i olika delar av samhället.” (Bäck m.fl. 2008: 61).
Som nämnts ovan antyder fyndmaterialets sammansättning att Lilla Ullevi inte varit någon ”normal gård”. Det förekommer föremål som absolut talar mot att Lilla Ullevi är en ”ordinär” medeltida gård eller by. Man konstaterar dock att
bilden av hur en normal medeltida gårds materiella kultur ser ut inte är alldeles självklar. Fyndsammansättningen, t.ex. solur, passare, silvermynt och
fingerringar i brons, tyder dock på, menar man, att gården/gårdarna Lilla Ullevi inte enbart initierats av frälset utan kanske också varit bebodda av desamma (Bäck m.fl. 2008: 62).
Den medeltida bebyggelsen på Lilla Ullevi bildade en tät sammanhållen rumslig struktur som bestod av sex hus, hus 1-6, som sannolikt varit samtida (bild 3). I klungan av hus kan det skönjas ett större mellanrum mellan två hus, vilka båda kan uppfattas som boningshus. Mellanrummet mellan husen skulle därmed kunna vara en gräns mellan två gårdar (Bäck m.fl. 2008: 62). Hus 1 var ca 10 x 5,5 meter och indelat i två rum, ett med trägolv och ett med lergolv. I rummet med lergolv fanns en spis utvändigt mot ena väggen, något som var ovanligt i den här delen av landet. Huset har sannolikt varit ett bostadshus. Hus 2, som var betydligt sämre bevarat, kan också ha fungerat som bostad då det också haft en spis, en spis som i detta hus varit placerad invändigt. Hus 3 var ca 7 x 5,5 meter med en förhållandevis välbevarad stensyll. Även hus 3 har haft en utvändigt placerad spis. I husets sydvästra hörn fanns en 2 x 3 meter stor igenfylld grop som sannolikt fungerat som källare. En
tolkning är att huset kan ha fungerat som ett kombinerat eldhus och förråd. I de här tre husen fanns alltså antingen invändiga och/eller utvändiga spisar, vilket betyder att de kan ha fungerat som boningshus med värmekälla eller som eldhus för matlagning. Hus 4 var mycket fragmentariskt bevarat och saknar spis och har sannolikt fungerat som uthus. Hus 5 och 6 bestod endast av
fragmentariska stenrader. Om Lilla Ullevi bestått av två gårdar så är ett tänkbart scenario att den östra gården skulle utgöras av hus 1, 4 och 5, medan den västra gården bestått av husen 2, 3 och 6. Det kan dock inte uteslutas att det kanske bara rör sig om en gård, men med speciell karaktär. (Bäck m.fl. 2008: 62ff)
En stor del av den medeltida delen av rapporten ägnas åt
fyndsammansättningen. Då mitt fokus, som tidigare nämnts, är den medeltida bebyggelsen och ödeläggelsen av denna kommer jag inte beröra
fyndsammansättningen mer än vad jag redan gjort, dvs. att föremålen från medeltid haft en sammansättning och karaktär som inte tyder på att
bebyggelsen representerar en normal hushållsmiljö i en medeltida by, åtminstone inte utifrån de undersökta delarna av enheten.
I rapportens utvärdering konstateras att byggnadslämningarna från medeltid var fragmentariska och svårtolkade och att denna iakttagelse förstärker bilden av att det saknas en detaljanalys av byggnadsskicket på landsbygden under medeltiden med utgångspunkt i det arkeologiska materialet (Bäck m.fl. 2008: 94).
4.1.7 Melstad
1999 inledde Östergötlands länsmuseum ett treårigt forskningsprojekt runt en nyupptäckt medeltida ödegård (RAÄ 66) på Melstad bys utmark. Melstad är beläget i Vallerstad socken, Östergötlands län. På platsen för ödegården finns inte någon känd bebyggelse från historisk tid. På 1700-talet var området öppen betesmark som under 1800-talet alltmer kom att beskogas. Sammanlagt har fyra, möjligen fem, byggnader konstaterats (hus 1-5). Dateringar av
byggnaderna tyder på att de varit i bruk runt år 1400 (Feldt 2002: 5ff).
