Samlaren
Tidskrift för
svensk litteraturvetenskaplig forskning
Årgång 114 1993
Svenska Litteratursällskapet
Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel.
Göteborg: Lars Lönnroth, Stina Hansson Lund: Ulla-Britta Lagerroth, Margareta Wirmark Stockholm: Inge Jonsson, Kjell Espmark, Ulf Boethius Umeå: Sverker R. Ek
Uppsala: Bengt Landgren, Johan Svedjedal
Redaktör: Docent Ulf Wittrock, Litteraturvetenskapliga institutionen,
Slottet ing. AO, 752 37 Uppsala
Distribution: Svenska Litteratursällskapet,
Litteraturvetenskapliga institutionen, Slottet ing. AO, 752 37 Uppsala Utgiven med understöd av
Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet
Bidrag till Samlaren bör vara maskinskrivna med dubbla radavstånd och eventuella noter skall vara samlade i slutet av uppsatsen. Titlar och citat bör vara väl kontrollerade. Observera att korrekturändringar inte kan göras mot manuskript.
ISBN 91-87666-08-01 ISSN 0348-6133 Printed in Sweden by Fälths Tryckeri, Värnamo 1994
200 Övriga recensioner
Dansk Teaterhistorie. Band 1. Kirkens og kongens teater. Band 2. Folkets teater Redaktion: Kela Kvam,
Janne Risum, Jytte Wiingaard. Medarbejdere: Elin Andersen, Bent Holm, Elin Rask. Billedredaktion: Bent Holm. Gyldendal 1992.
Köpenhamn före branden 1795 framstår som en ly sande teaterstad. Sedan 1748 stod Nicolai Eigtveds rokokoteater på Kongens Nytorv, en fast statlig scen med monopol på skådespel på de danska, tyska och franska språken. Teaterhuset ombyggdes 1773 så att det rymde 1200 åskådare. Precis som nu spelades såväl opera som taldramatik på platsen. (1874 spela des sista föreställningen i gamla huset, Bournonvilles balettapoteos »Farvel til det gamle Theater» i juni och Jens Vilhelm Dahlerups internationellt präglade »byggnadsminne» i italiensk högrenässans invigdes i oktober med Kuhlaus ouvertyr till »Elverhöi»). Aristokratin älskade opera séria med komiska inter mezzon. Bland de dramatiska genrerna märktes ko medin. Den 1754 avlidne Holberg spelades fortfaran de, om än mindre burleskt än på hans egen tid. Gol- doni blev populär omkring 1760, medan Molière allt mer fick stå tillbaka i konkurrensen med Steeles och Holcrofts engelska sanna och ädla sedekomedier och fransmannen Destouches känslodrypande alster. En ny dansk dramatiker, jungfru Dorothea Biehl, debu terade med »Den kierlige Mand». Mot slutet av sek let avlöses hon av Ewald, Wessel och Baggesen. Gen ren par préférence blir det nationella sångspelet, t.ex. »Höstgildet», en själländsk pastoral, men även mer seriös musikteater spelas, t.ex. Baggesen/Kunzens »Holger Danske», där Galeottis balett med dess skulpturala dansarideal kom till sin rätt.
Tragedier brukade göra fiasko, så när som på Voltaires »Zaire» och »Mérope». Trots detta ansåg Johan Herman Wessel ett uppror mot den franska heroiska traditionen befogat. I hans »Kjerlighed uden Strömper» från 1773 söker huvudpersonerna, en skräddarlärling, hans flicka, hans rival och några förtrogna, spela upp sina intriger och bekymmer på högtravande alexandriner, vilket naturligtvis leder till skratt och stilbrott. Först i och med Lessingdramats koncentration på medlidandet blir tragedin åter möj-
lig-Den förste offentlige teaterkritikern Peder Rosen- stand-Goiske utger från 1771 »Den Dramatiske Jour nal». Hans välutvecklade danska kritiska förnuft kombineras med beläsenhet i Aristoteles, Quintilia- nus, Riccoboni, Sainte Albine och Lessing - en rad fortfarande aktuella teoretiker. Hans ord om teater direktörerna Giuseppe Sartis och Niels Krog Bredals opera »Tronfölgen i Sidon» 1771 var icke helt skon samma. Bland hans yngre kolleger märks Rahbek och Pram med tidskriften »Minerva» 1785-90. Namn som Diderot och Garrick fladdrar förbi. Tidens slag ord är »Natur» som brukas såväl mot den äldre frans ka stilkonsten som mot den vulgära gycklartraditio- nen.
Skådespelaren är inte längre en vagabond, utan etablerar sig i staden. På 50- och 60-talen giftmörda des och enleverades unga skådespelerskor. Mot slutet av seklet är skådespelaren en uppburen medborgare,
en funktionär och en förmedlare av höga ideal. Chris toffer Rose och Amalie Böttger avlöser de folkliga holbergspecialisterna. Småningom debuterar den förromantiske älskaren par excellence Michael Ro sing. Skådespelarparet Preisler reser till Paris över Mannheim, Wien, Prag, Berlin och Hamburg i post diligens 1788 och skriver journal.
Teaterledare från 1778 är kammarherre Hans Wil helm Warnstedt som åtnjuter fast lön och har såväl konstnärligt som administrativt ansvar. Teatermåla ren Cramer, känd för sina sensuella penseldrag, av löses 1782 av Thomas Bruun, som inspirerad av ny klassicismen inför en renare och strängare linjekonst i dekoren. Kulisserna användes i pjäs efter pjäs i de cennier, precis som hos oss.
Teatern lever dock i konkurrens med andra offent liga spektakel, t.ex. avrättningen och styckningen av Struensee på Östre Fælled 28 april 1772, då köpen hamnarna gick man ur huse.
Köpenhamn befinner sig alltså långt före Stock holm, där Gustaf III samtidigt möter starkt motstånd även från adeln i sina försök att skapa en svensk teaterkultur. Varför? Köpenhamns ekonomi blom strade och det ena handelshuset restes intill det and ra. En idealistisk borgerlig teaterkultur skapades ge nom danskarnas förening av borgerlig självtillit och kommersiella talanger.
Vid sidan av ekonomin är det lätt att finna ett annat argument: Danmarks teaterhistoria är dess ko nungars. Jag syftar då inte bara på det faktum att Johan Samsöes »Dyveke» från 1796, som handlar om Christian Tyranns frilla, blir ett genrebildande dansk- nationellt historiskt skådespel. Under den för sin omåttlighet i mat och dryck kände Frederik II (utpe kad som förebild till Claudius i »Hamlet») gästades Danmark av earlens av Leicester skådespelartrupp 1586. Tronföljaren, småningom Danmarks genom ti derna störste konung, Christian IV, hyllades redan som sjuårig prins på Viborgs landsting 1584 med »Kong Salomons Hylding», ett beställningsarbete av den främste danske humanistdramatikern, Hieronymus Justesen Ranch. Hans kröning 1596 var ett renässans spektakel med allegoriska skådespel. Vid kronprin sens bröllop 1634 uppfördes fransk hovbalett med musik av Schiitz och Christian IV själv i rollen som Neptunus (vilken han dock smög sig ur p.g.a. det väntande matbordet), tyskt sångspel och en moralitet. Den teaterintresserade Christian V stiftade bekant skap med Moliéres komedier i Paris vintern 1662-3.
I början av 1700-talet skaffade sig Frederik IV en fransk hovtrupp och på 1720-talet en dansk. Han grundade även ett operahus. Mot slutet av sin levnad drabbades dock kung Frederik, som två gånger gjort sig skyldig till bigami (ett brott som bland vanliga medborgare straffades med döden) och 1721 kort efter drottningens begravning upphöjt vänster hustru till ny drottning, av ånger och anfäktelser. Han såg sig underkastad Guds straffdom och utfärdade som bot stränga sabbats- och helgdagsförordningar. Som brukligt fick teatern emotta Guds straffdom i kung ens ställe. Teaterkonsten drabbades även hårt av ef terträdaren Christian VI :s zinzendorfska pietism.
V (1746-66, Gustaf III:s svärfar) och hans gemåler (i tur och ordning) den operaglada Louise av England och Fredrik den Stores svägerska Juliane Marie av Braunschweig. En droppe malört i det kungliga ym- nighetshornet var att den nybyggda Kongelige Teater han skänkte köpenhamnarna hade bekostats av lån, som köpenhamnarna nu själva fick betala.
Flera av 1800-talskungarna är inkarnationer av borgerligt familjeliv. Frederik VI (regent från 1784, kungl808-39) såg regelbundna teaterbesök som in slag i den kungliga representationen. På söndagarna seglade han i amiralsuniform på kanalen i Frederiks- bergs Have och drack te med familjen i kinesiska lusthuset, en fiktiv kompensation för danska flottans förluster. Morskabsteatret återgav den populäre kungens båtfärd som rörligt panorama. Under hans tid verkar estetikern och dramatikern Johan Ludvig Heiberg. Höjdpunkten på dennes karriär infaller 1828 när hans och Kuhlaus festspel »Elverhöi», enligt Brändes en »nationalsång i fem akter», uppföres till bröllopet mellan kungens dotter Vilhelmine och se dermera Fredrik VIL I »Elverhöi» har Scribes dra maturgi och dansk folkvisa gått i symbios.
Så mycket värre blev det på 1920-talet, då monar kin blivit konstitutionell och den socialdemokratiska undervisningsministern Nina Bang med hårda despo- tiska nypor grep in i administration och finanser på Det Kongelige.
En översikt över dessa och andra skeenden på sce nens tiljor ger de två volymer Dansk Teaterhistorie som Gyldendal nyligen givit ut: den första har under titeln »Kirkens og kongens teater», den andra »Fol kets teater». Redaktionen består av professorn i tea tervetenskap Kela Kvarn samt lektorerna i samma ämne Janne Risum och Jytte Wiingaard. Medför- fattare är Elin Andersen, Bent Holm och Elin Rask. Varje avsnitt har en författare som efter femtiotalet sidor överlämnar stafetten åt nästa. Man slipper alltså den snuttifiering som blivit ett gissel i moderna svens ka uppslagsverk och kan sträckläsa boken precis som en gammaldags handbok. Å andra sidan går man miste om de sammanfattande fördjupningstexter mången skådespelare eller regissör varit värd. Johan ne Luise Heiberg ägnas t.ex. vederbörlig uppmärk samhet, men på närmare tio olika ställen. Redaktio nens fingerfärdighet i umgänget med det tidiga 1700- talets fransk- eller tyskdanska teaterledare Capion, Montaigu och von Quoten, teatertruppers organisa tion och upplösning samt teaterns förhållande till kung och kyrka är beundransvärd. Likaså lyckas man utmärkt och pedagogiskt skildra det rika teaterlivet från 1750 till 1850. Spelstilar, repertoar och genrer belyses ymnigt. Svagheterna i den första volymen ligger dels i skribenternas stumhet inför tragedi och allegoriska spel (med avgjord politisk betydelse) i äldre tid - man föredrar uppenbart den mer jovialiska gycklartraditionen - dels i den litet hurtfriska upp takten, där man skriver om offerceremonier, völvor och mysteriespel i England i brist på relevant materi al.
I den senare volymen (1850-1992) förhåller man sig analytiskt fram till mellankrigstiden, varefter ka talogarian, impressionismen eller den pratglada ut
förligheten dessvärre alltför mycket tar över, den sist nämnda dock först vid behandlingen av den nu aktu ella teatern. En fördel med kataloger är dock att även landsorten, d.v.s. Århus, Aalborg och Odense, får sina sidor. Låt vara att den diplomatiske teatercen sorn Jacob Normann blev osedvanligt populär bland teaterfolk under ockupationen, men epoken vore värd en mer idébetonad och politisk betraktelse än Kela Kvarns ganska ytliga framställning. Teaterhisto rikerns problem tycks börja när hon själv börjar gå på teatern och alltför mycket litar till sina egna intryck och för litet till regianteckningar, recensioner och fotografier. Ett annat problem är den pliktmässiga stilen i behandlingen av gruppteater, Odinteatret i Holstebro o.d. Redaktionen ger intryck av förvånade turister. Och är verkligen Peter Langdahl värd alla de sidor som ägnas honom?
Gyldendals är värda lov och pris för att ha utgivit en framställning som denna, men bör klandras för bild materialet. Bilderna koncentreras till särskilda sidor eller uppslag och är nästan genomgående för små och otydliga genom dålig rastrering. Dessutom är de för få och alltid svartvita. Däremot är de väl integrerade i sammanhanget genom goda bildtexter. Teater är som bekant inte det skrivna ordets konst, utan talets, kroppens och bildens. Åtminstone det sistnämnda kunde i ett engångsverk som detta bättre ha åskåd liggjorts av Gyldendals genom en rikligare (och mera dyrbar) utstyrsel.
Men klandret bör stå tillbaka för berömmet. Tea terhistorien visar att dansk teater är dess skådespe lerskors. Medan Betty Hennings på Det Kongelige lät sin tolkning av fru Alving i Ibsens »Gengangere» präglas av ädel höghet och smärta till sista minuten, förvandlades Betty Nansen i samma roll på Betty- Nansen-Teatret till en maktlös och stumt lidande kvinna i slutscenen. Fru Hennings lovprisades av kri tiken för sitt nyanserade och detaljrika spel, medan fru Nansen sökte renodla de stora linjerna: hon ville hålla sin roll som en staty i handen. Författarna för mår utmärkt skildra spelstilens utveckling i Danmark från 1700-talet fram till Poul Reumert och Bodil Ip- sen.
Den store danske tragöden är Adam Oehlen- schläger. På kungens födelsedag 1808 uppfördes »Ha kon Jarl» med ämne från norsk vikingatid. Anna Nielsen, 1800-talets största skådespelerska vid sidan av Johanne Luise Heiberg, triumferade när hon spe lade mot sin make N.P. Nielsen i tragedierna »Axel og Valborg» och »Hagbarth og Signe». Bournonville iscensatte Oehlenschlägers »Aladdin» som musiktea ter 1839. När skalden författade »Dina» 1842 inspire rades han av det moderna konversationsdramat och fru Heiberg fick huvudrollen. På 1910-talet, när man började spela friluftsteater, uppfördes inte bara Shakespeares »En Midsommarnattsdröm», utan ock så »Hagbarth og Signe». 1941 gör teaterdirektrisen Betty Nansen en viktig rollprestation i titelrollen i »Dronning Margareta». På 1950-talet, när Danmark fått TV, tillhör »Axel og Valborg» de första pjäser som spelas i en magnifik TV-teaterversion. Jytte Wi ingaard förklarar dock att Oehlenschläger avgick med döden på 1970-talet. Måske?
202 Övriga recensioner
Uppenbart är att Ludvig Holberg klarat sig bättre.
Dansk Teaterhistorie levandegör, delvis med hjälp av
instruktiva bilder, hur hans mer stereotypa rollfigurer ärvdes och tolkades snart sagt identiskt från skåde- spelargeneration till skådespelargeneration. En spänn vid fanns dock, t. ex. mellan den improviseran de naturtalangen Gert Londemann och den mer re flekterande Nils Clementin, båda avlidna på 1770- talet. Liksom det sena 1700-talet gjorde Holberg me ra sedlig och hemtam sökte man hundra år senare tolka honom naturalistiskt. Efter Jens Kruuses bok »Holbergs maske» 1964 finner vi en absurdistisk Hol berg på teatern.
I Sverige har vi haft svårt att uppskatta dansk 1900- talsdramatik. Varken dramatikern och scenografen Kjell Abells spirituella och visuella kraftprov eller H.C. Bränners humanistdramer (som i Sverige ströks ner och sattes upp av Alf Sjöberg) har riktigt upp skattats. Kaj Munks berömmelse är hos oss mera knuten till hans tragiska öde än till hans pjäser. I Sverige är danskarnas revytradition mera omtalad.
Dansk teaterhistorie gör den rättvisa genom utförlig
behandling av t.ex. Poul Henningsen och Liva Weel. Välkänd i Sverige är även alternativteaterns »Festival of Fools» och flera svenska avant garde-grupper har inspirerats av Odinteatret.
Dansk teaterhistoria har under det senaste seklet präglats av fruktbar vänskaplig konkurrens mellan privatteatrar och Det Kongelige. Strindberg och Ib sen spelades på Dagmartheatret, den stora privat teatern 1881-1922. 1917 upprättar Betty Nansen en egen teater, där hon kombinerar fransk boulevard komedi med modern realistisk dramatik och små ningom med tysk expressionism på sin repertoar. Skå despelare som Poul Reumert och Bodil Ipsen växlar mellan statliga och privata scener. Peer Gregaard, direktör för Det ny teater, 50-talets progressiva scen, där man spelade såväl Molière och Corneille som Albee, Genet och Brecht, slutar sin karriär som chef för Det Kongelige.
Danmark ligger nära Europas centra. Johannes Poulsens uppsättningar på 20-talet är tydligt inspire rade av Gordon Craig och Max Reinhardt. På 70-talet introduceras Keith Johnstones metoder i skådespe- larutbildningen. Men de utländska källorna flyter samman och omvandlas på dansk botten. En av efter krigstidens främsta regissörer, Sam Besekow, har så ledes alltid satt en personlig, ofta psykologiskt för tätad prägel på sina uppsättningar, bl.a. Molières »Misantropen» i nutidskostym men med bibehållna alexandriner, eller Tjechovs »Körsbärsträdgården» som komedi 1973. Till dem som inte trivdes i Dan mark hörde Brecht, som såg sin episka teater för fuskad på 30-talet. Han ansåg att de danska diktarna blivit för tjocka, eftersom de försökt supa upp Bälten.
Dansk självkritik mot arvet saknas naturligtvis in te. Klaus Hoffmeyer, dramaturg på Det Kongelige från 1986, har ofta varnat mot den danska tendensen att favorisera den ironiska riktningen, komeditradi tionen och den psykologiska naturalismen. Genom honom själv och hans kollega Ib Thorup har dansk teater berikats med uppsättningar av Kleist, Koltés, Turrini och Fassbinder, så att den ända in i skrivande
stund fortfarande ter sig mera internationell, experi menterande och modern än vår egen.
Roland Lysell
Bengt Landgren: Odysseus vid masten och Procyons
galna hund. Populärvetenskapliga föreläsningar och seminarier. Litteraturvetenskapliga institutionen.
Uppsala universitet. 1992.
Populärvetenskapliga föreläsningar har en tendens att bli liggande i skrivbordslådan, eller nuförtiden snarare att myllas ned i disketters djupa glömska. Ibland är väl ingen större skada skedd därmed, men i andra fall kan det vara ren synd och skam att inte en större skara än föreläsningspubliken bereds tillfälle att ta del av stoffet. Om föreläsningarna är så klas siskt eleganta och substantiella som Bengt Landgrens i föreliggande volym, blir utgivningen en ren väl görenhet. De fem föreläsningarna (och seminarier na), som fyller boken, har det också gått att ordna efter en relativt fast tematisk linje: antikuppfattning och antika nedslag i senare tider, och den formar sig på så sätt till en ytterst njutbar helhet.
Inledningsuppsatsen, som också gett boken dess långa och lätt förbryllande titel, är just en snabb översikt över litterära antikuppfattningar från medel tid till 1980-talet. Som helhet är ju ämnet lämpat för en flervolymig framställning, men de nedslag Land gren här gör på suveräna 40 sidor är representativa och belysande. Medeltidens allegoriserande läsning av antik diktning exemplifieras med »Odysseus vid masten», fastsurrad för att inte överväldigas av sire- nernas skönklingande sång, en episod ur Odysséen som tolkades som »en bild för människosjälen, som färdas över livets farofyllda hav, utsatt för lustans och syndens och irrlärornas frestelser» (s. 18). Nyklassi cismens överidealiserande bild av antiken polariseras mot Nietzsches historierabulism, inte bara mot den nes omkullkastande av den ljusomstrålande apollinis- men och bejakande av det dionysiska driftstumultet, utan än mer, intressant nog, mot uppgörelsen med »den historiska kunskapens egenvärde» (s. 29) i pam fletten Vom Nutzen und Nachteil der Historie für das
Leben (1874). Det är i dess radikalt destruktiva anda,
menar Landgren, som Marinetti, Bretón och Ekelöf på 1900-talet gör upp med antikkult och bildningsarv, något som naturligtvis låter sig med rätta sägas, även om de historiska rötterna till revolten mot historien väl står att finna redan i upplysning, revolutionär romantik och liberal utilism. Eliot, Broch, Eyvind Johnson och Karl Vennberg blir moderna exempel på nya former av antikisering; från den señares dikt »Till Horatius» ur Dikter kring noll (1983) har boktitelns »Procyons galne hund» hämtats. Uttrycket alluderar, visar Landgren, på ode III, 29, där Horatius syftar på den största stjärnan i Lilla hundens stjärnbild, Pro- cyon, och den glödande rötmånadshettan under hunddagarna. Och Landgren ger avslutningsvis ett perspektiv på det antika fragmentets roll i atomål derns eventuella historieutplåning.
