Tjejer spelar vackert och killar spelar högt
en studie om genus och de sociala faktorer som
påverkar barn i deras val av musikinstrument
Författare: Isabelle Ulfsdotter Hillberg
C-‐Uppsats VT 2015 Handledare: Christer Bouij
Musikvetenskap III
_________________________________________________________________
Uppsatser på kandidatnivå vid Musikhögskolan, Örebro universitet
Isabelle Ulfsdotter Hillberg
Svensk titel: Tjejer spelar vackert och killar spelar högt, en studie om genus och de sociala faktorer som påverkar barn i deras val av musikinstrument.
English title: Girls play softly and boys make noice, a study on gender and the social factors that affect children in their choice of musical instrument.
Sammanfattning
Än idag finns tydliga normer kring vad som är manligt och kvinnligt och det syns inte minst i musikvärlden. Musikbranschen är starkt mansdominerad och dessutom finns tydliga skillnader på vilka instrument killar och tjejer spelar. För att ta reda på hur barn resonerar kring genus och instrument har jag intervjuat två elevgrupper på en kulturskola, ena gruppen bestod av tjejer och den andra av killar. Jag har även gjort en enskild intervju med en vuxen, kvinnlig musiker. Intervjuerna visar att förebilder spelar mycket stor roll för barnen i deras val. Det är främst familjemedlemmar och nära släktingar barnen ser upp till. Föräldrar påverkar mer eller mindre omedvetet sina barn att bete sig på ett genuskodat sätt. På musikområdet finns en förväntan att killar ska vilja spela rockinstrument eftersom det anses manligt. Tjejer antas föredra det vackra och mjuka, exempelvis träblås och piano. Dessa normer återspeglas i kulturskolans elevgrupper. Det här är sega strukturer som tar tid att förändra. En möjlig väg att gå skulle kunna vara att låta barn prova olika instrument under en längre tid innan de bestämmer sig och börjar ta lektioner. Musiklärare i grundskolan har också ett ansvar att uppmuntra alla elever att prova alla instrument. Bland killar finns ofta ett starkt motstånd mot att sjunga, sång är vanligtvis det som blir över till sist när instrument delas ut i en skolklass. Det är viktigt att stärka sångens status genom att börja med att fråga vilka som vill sjunga.
Sökord: Genus, Musikpedagogik
Förord:
Jag vill tacka Musikhögskolan vid Örebro universitet för ett öppet och gränsöverskridande synsätt på ämnet musikvetenskap. Ett extra tack riktar jag till min handledare Christer Bouij för värdefull feedback och mycket konstruktiva samtal under arbetet med denna uppsats.
Innehåll:
1. Inledning s 3
2. Problemformulering, syfte och frågeställning s 4
2.1. Problemformulering s 4
2.2. Syfte s 4
2.3. Frågeställning s 4
3. Metod s 4
4. Tidigare forskning s 5
4.1. Söta tjejer och coola killar s 5
4.2. En historisk tillbakablick s 6
4.3. Men hur ser det ut idag? s 8
5. Resultat s 11
5.1. Ett killband s 11
5.2. En flöjtensemble s 13
5.3. En proggbrud s 15
6. Resultatanalys s 17
6.1. Analys av ett killband s 17 6.2. Analys av en flöjtensemble s 19 6.3. Analys av en proggbrud s 20 6.4. Vidare analys och jämförelse s 21 6.5. Några tankar kring metod s 22 7. Diskussion s 22
8. Slutsats s 25
9. Förslag till vidare forskning s 26 10. Käll-‐ och litteraturförteckning s 27
1. Inledning
”Jag gissar att du är sångerskan”? frågar arrangören mig när mitt band bär in våra instrument inför kvällens spelning. Jag är enda tjejen i bandet och förmodas därför vara den som sjunger medan mina manliga kollegor drar rafflande gitarrsolon, spelar basgångar och frambringar svängiga rytmer på trummorna. Faktum är att vi sjunger allihop, ofta i stämmor. Så nej, jag är inte sångerskan. Men mycket mer än så kan jag inte triumfera, jag spelar nämligen piano och tvärflöjt, båda traditionellt kvinnligt kodade instrument.
Det är snart hundra år sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige, ändå är frågan om jämställdhet inget avslutat kapitel, långt ifrån. I teorin kan det verka som om allt vore frid och fröjd, som om det bara handlade om ett val. Vi tror att vi kan utbilda oss till vad vi vill, söka vilka jobb vi vill och utforma våra liv på det sätt vi önskar oavsett om vi är män eller kvinnor. Verkligheten ser dock annorlunda ut. I det sociala samspelet mellan människor finns en outtalad förväntan om att bete oss kvinnligt respektive manligt, det är de normativa könsrollerna. Det finns mansdominerade yrken som ofta innefattar kroppsarbete, teknik eller ledarskap. Män har ofta högre befattningar inom ett företag än sina kvinnliga kollegor. Bland de kvinnodominerade yrkena värderas omvårdande egenskaper: mjukhet, lyhördhet och empati.
I musikbranschen är skillnaderna mellan könen tydlig. Majoriteten av yrkesverksamma musiker är män. Det syns så väl på rockscenen som i konserthus och orkestrar. Samma sak gäller bland kompositörer, hos STIM är fler män än kvinnor registrerade. Aktivt musicerande kvinnor är oftare sångerskor än instrumentalister medan de högljudda instrumenten, exempelvis trummor, bas och elgitarr, i högre grad spelas av män. I den här uppsatsen har jag valt att fokusera på hur val av instrument skiljer sig mellan könen, främst hur killar och tjejer i kulturskolan väljer. Det finns en markant skillnad, medan tjejer oftare väljer sång, piano, tvärflöjt och fiol, väljer killarna elgitarr, bas, trummor och bleckblås. Hur kommer det sig att sådana olikheter lever kvar och reproduceras år efter år? Mitt intresse för den här frågan kommer delvis av att jag, som jag skrev inledningsvis, själv påverkats av samma normsystem. Det är ingen slump att de instrument jag satsar mest på är traditionellt kvinnligt kodade. Dock skulle jag inte vilja byta ut min vackra tvärflöjt mot något annat instrument, jag vill tydligt poängtera att det här inte handlar om att en enskild individ valt rätt eller fel. Däremot är det viktigt att vi blir medvetna om de strukturer och normer som påverkar oss i våra beslut.
2. Problemformulering, syfte och frågeställning
2.1 Problemformulering
Jag vill undersöka hur samhällets syn på kvinnlighet respektive manlighet påverkar tjejer och killar i deras relation till musikutövande. Barn gör som de ser att vuxna gör, därför spelar både föräldrar, lärare och musikbranschen en viktig roll. Grunden för vilka personer vi utvecklas till läggs redan när vi är mycket små. Den rådande normen som säger att killar bör ha en tuff attityd och spela högljudda instrument medan tjejer förväntas vara lite tystare och lite blygare gangnar ingen. Det är viktigt att både tjejer och killar ges utrymme att utvecklas oberoende av könsstereotyper.
2.2. Syfte
Syftet med denna uppsats är att ta reda på hur vi, på musikområdet, socialiseras in i ett könskodat beteende redan som barn. Jag vill också resonera kring hur vi som musiker, musikhandledare och musiklärare kan påverka utvecklingen i en mer jämställd riktning.
2.3. Frågeställning
Min frågeställning lyder:
Hur påverkas barn av normativa könsroller i sitt val av instrument?
3. Metod
Jag har valt att angripa min frågeställning från två håll: barn-‐ och ungdomsperspektivet samt den kvinnliga musikerns perspektiv. Som metod har jag valt att göra två gruppintervjuer samt en enskild djupintervju. Intervjuerna var halvstrukturerade. Jag ser intervjun som ett samtal där alla parter tar och ger. Jag hade förberett en intervjuguide men lät också samtalet utvecklas i stunden med följdfrågor och kommentarer (Kvale, 2014 s 165). Deltagarna i gruppintervjuerna var elever på en kulturskola. Jag träffade eleverna i deras ensemblegrupper: ett funkband och en tvärflöjtsorkester. I funkbandet ingick vid intervjutillfället fyra killar och deras manlige lärare. Jag satt med som iakttagare vid deras repetition och fick sedan möjlighet att intervjua dem. Tvärflöjtsorkestern bestod vid tillfället av sju tjejer samt två kvinnliga lärare. Mitt förfarande var likadant här. Det bör tilläggas att eleverna i de två grupperna var i olika åldrar, flöjtisterna var några år yngre än funkbandet. Jag har vägt in
åldersaspekten i mitt resultat eftersom jag tror att det kan ha påverkat svaren på mina frågor.
Jag fick kontakt med elever och lärare genom kulturskolans rektor, vid ett telefonsamtal förklarade jag mitt syfte för henne och hon förmedlade kontakter till lärare som var villiga att ställa upp. Eftersom båda elevgrupperna bestod av barn och ungdomar, informerade lärarna föräldrarna om mitt besök via e-‐post, på så sätt hade vårdnadshavarna möjlighet att ge sitt samtycke och även prata med sina barn. Innan intervjuerna startade informerade jag deltagarna om syftet med min uppsats och förklarade även att de kommer vara anonyma i texten. När intervjuerna var slutförda transkriberade jag dem och gav deltagarna nummer för att säkerställa konfidentialiteten.
Vid min enskilda djupintervju träffade jag en kvinnlig artist från den lokala proggscenen. Intervjun genomfördes på ett café och utformades som ett intressant samtal. Även här var jag noga med att informera om uppsatsens syfte samt anonymitet och konfidentialitet. Samtliga intervjuer spelades in.
Jag har tagit del av, och respekterar informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet 2013).
4. Tidigare forskning
4.1. Söta tjejer och coola killar
Vi omger oss med föreställningar om vad manligt och kvinnligt är, och även vad det inte är. I sin bok Att göra kön (2003), beskriver Ylva Elvin-‐Nowak och Heléne Thomsson, hur vi ägnar oss åt just det: att göra kön. Vi människor föds till, och identifieras som, kvinnor och män, killar och tjejer, han och hon. I hela våra liv kommer vi påverkas av vilken kategori vi tillhör. I många fall är klädstil, livsstil, intressen, och till och med sättet att prata tydliga indikatorer på könstillhörighet. När en kvinna och en man beter sig på samma sätt tolkas det olika av omgivningen. Genus, det sociala könet, skapas således i mötet med andra. Många hävdar att det är personligheten och inte könstillhörigheten som styr våra val, det är lätt att glömma det starka normsystem som vi alla lever under. Kön är inget vi bara är, det är något vi aktivt gör (Thomsson 2003, s 16 f).
Var börjar det hela? Den första frågan vi ställer när vi hör talas om att någon vi känner fått barn, är: vad blev det? Flicka eller pojke? Det kan kännas svårt att till exempel köpa en present till den nyfödda utan att veta. Så fort föräldrar och andra anhöriga har klart för sig vilket biologiskt kön barnet har börjar socialiseringen. Barnet får namn,
smeknamn, kläder och leksaker som passar in i den normativa könsrollen. Flickorna får dockor, små kastruller, koppar och fat och uppmuntras att vara med sin mamma i köket. De kläs i söta klänningar och får beröm för hur fina de är. Annat är det med pojkarna, de får små lastbilar och slitstarka kläder som håller för bus och vilda lekar (Thomsson 2003 s 21 f).
Begreppet ”könsroll” antyder att det just handlar om en roll, något inlärt. Barn beter sig i hög grad som de ser att vuxna gör, föräldrar, släktingar, förskolepersonal och bokfigurer blir förebilder. I barnböckernas värld är det ofta pojkar eller pojkdjur som gör farliga och busiga saker medan flickor och flickdjur är mer försiktiga, eftertänksamma och oroliga. Redan bland barn blir det också tydligt att det manliga har högre status. En tuff och kaxig tjej kallas ofta för en pojkflicka vilket betraktas som en positiv egenskap. Däremot finns inget ord för det omvända, en pojke som uppför sig traditionellt flickigt är det lite obekvämt att prata om och ingen skulle komma på att benämna honom flickpojke. På förskolan möter barnen mest kvinnlig personal. Visst finns det manliga förskolelärare men de får ofta andra förväntningar på sig än sina kvinnliga kollegor. Den manlige läraren blir den som är stark och lyfter barnen högt, är bra på fotboll och sköter korvgrillningen på utflykterna. Mannen blir i barnens ögon den roliga, lite häftigare än kvinnorna, (Elvin-‐Nowak 2003, s 104 f).
Det här resonemanget har även stöd i Fanny Ambjörnssons rapport Den rosa overallen (2009). Ambjörnsson har intervjuat småbarnsföräldrar om hur de förhåller sig till barnets genus. Flera av föräldrarna uppger att den främsta genusmarkören är barnets kläder. För de flesta verkar färgen rosa utgöra ett problem. Föräldrar till flickor undviker den för att den anses ”alldeles för flickig”, att klä en pojke i rosa verkar helt otänkbart, (Ambjörnsson 2009, s 1). I föräldrarnas förhållningssätt till det traditionellt flickiga ligger en tydlig antydan om att det manliga är norm och innehar hög status medan det kvinnliga behöver åtgärdas. I intervjuerna framgår att pojkar som gillar rosa och kvinnliga attribut blir förlöjligade, utskrattade och/eller förda till psykolog, (Ambjörnsson 2009, s 6).
4.2. En historisk tillbakablick
I det västerländska samhället har makten tillhört männen så långt tillbaka som vår historia sträcker sig. Generation efter generation har ärvt sina förfäders syn på manligt och kvinnligt. Kvinnan har haft sin självklara plats i hemmet med ansvar för matlagning och barn, medan mannen har stått för försörjning men också bestämmanderätt. När jag nu övergår till att fokusera på musikområdet börjar jag med att ta en titt på vår historia.
Som jag nämnde i avsnittet ovan finns starka föreställningar om vad som är manligt och vad som är kvinnligt, vi kan konstatera att musiken inte är något undantag. Det finns texter och målningar som bevarats ända från antikens Grekland, dessa vittnar om att det funnits föreställningar om vilka instrument som är lämpliga för kvinnor. Männen avbildas vanligen blåsande i en trumpet eller spelande på något annat ljudstarkt instrument (Öhrström, Eva 1989a, s 8). Kring 1500-‐talet blev det vanligt att adliga kvinnor spelade klaverinstrument, luta och harpa. Det var instrument som inte gav så mycket ljud ifrån sig. Harpan blev senare så starkt förknippad med kvinnlighet att det var det första instrument kvinnor fick tillåtelse att spela i symfoniorkestrar i Sverige. Flickor i adliga familjer fick ofta lära sig att spela, det ansågs vara ett trevligt inslag i sällskapslivet. En fin och prydlig flicka som spelade klavikord med ett artigt leende på läpparna var en symbol för familjens status, det visade att de hade råd att bekosta hennes uppfostran. Dessutom ansågs det att musiken förhöjde flickans skönhet, hon uppmanades att alltid tänka på hur hon såg ut när hon spelade. Flickorna fick inte bli allt för duktiga musiker, deras musik fick inte bli ett konstnärligt uttryck. Kvinnans huvudsakliga uppgift var att utvecklas till en god värdinna samt att kunna behaga sin kommande äkta man. Det var otänkbart att en kvinna skulle spela exempelvis kontrabas, det betraktades som opassande och till och med fånigt (Öhrström 1989a, s 10).
Kvinnornas musik stannade alltså oftast i hemmet i form av underhållning och vaggvisor. Bland pigorna förekom också vallvisor och lockrop som sjöngs vid fäbodarna, och andra typer av arbetssånger (Jonsson, Anna 1989 s 34 f). Det fanns också kvinnor som var professionella musiker, då i första hand sångerskor. Det var knappast möjligt för en kvinna att bli erkänd som instrumentalist. På operascenerna uppträdde de skönsjungande kvinnorna tillsammans med kastratsångare och blev mycket beundrade. Både kvinnorna och kastratsångarna var divor som levde dekadenta liv i vackra kläder. De sångerskor som inte lyckades hamnade vanligen i prostitution. Karriären kunde i princip bara ta någon av dessa två vägar, till den absoluta toppen eller ner till botten (Öhrström, Eva 1989b, s 90).
Under senare delen av 1800-‐talet började samhället successivt att förändras. Sverige industrialiserades och kvinnorna började kräva sina rättigheter. Det blev möjligt för kvinnor att arbeta utanför hemmet och även att, i viss mån, utbilda sig. Universiteten tog emot sina första kvinnliga studenter år 1873 men redan 1854 kunde kvinnor utbilda sig i sång vid Kungliga musikaliska akademins konservatorium i Stockholm. Några år senare tilläts kvinnor även att utbilda sig på piano, orgel och stråkinstrument. Detta tros vara en av orsakerna till damorkestrarnas framväxt. Kring sekelskiftet fanns det ett stort antal turnerande damorkestrar, det blev den huvudsakliga inkomstkällan för begåvade, kvinnliga instrumentalister. De var dock hänvisade till underhållningsmusik på exempelvis restauranger och folkparker. Biografernas stumfilmer ackompanjerades vid den här tiden ofta av livemusik. Pianomusik passade bra och pianot var ju ett traditionellt kvinnoinstrument. Många av arbetarklassens kvinnor sökte jobb i fabrikerna men det fanns inte lika gott om jobb för de borgerliga kvinnorna. Eftersom de genom sin klass i hög grad fått med sig en grundläggande musikutbildning fanns det en
grogrund för vidare utveckling av musikaliteten. Märkligt nog är damorkestrarnas existens i det närmaste bortglömd (Selander, Marie 2012, s 46 samt s 53).
Det är inte bara damorkestrarna som glömts bort genom historian, begåvade och stilbildande kvinnliga gitarrister finns knappt omnämnda, det berättar Marie Selander i sin bok. Selander var själv gitarrist i det svenska bandet Nursery Rhymes i mitten av 1960-‐talet. Bandmedlemmarna var inspirerade av blues och rythm & blues men de visste inte att kvinnliga bluesartister ens existerade. De hade aldrig hört talas om bluessångerskor och än mindre kvinnliga instrumentalister i genren. Det skulle ta flera år innan Selander kom i kontakt med exempelvis Bessie Smith och Memphis Minnie. Memphis Minnie var gitarrist och har beskrivits som en suverän musiker av sina samtida kollegor. Hon gjorde sin första skivinspelning år 1929 och var därefter aktiv som artist i 30 års tid. Selander understryker det märkliga i att en så viktig artist ofta inte finns med i undervisningen om modern musikhistoria. Faktum är att många manliga blueshjältar nämner sina gitarrspelande mödrar som viktiga inspirationskällor, problemet är dock att musikhistorien endast minns det som spelats in. Det var fler män än kvinnor som hamnade på skiva, men hur många aktivt musicerande kvinnor som fanns vet vi inget om (Selander 2012, s 34).
När Nursery Rhymes startade hade medlemmarna inte en tanke på att det skulle vara något konstigt med att bandet enbart bestod av tjejer. Dock blev de snabbt både hyllade, ifrågasatta och kommenterade just utifrån sitt genus. De blev omnämnda som ”Sveriges sötaste popgrupp” och fick stå ut med sexistiska frågor under intervjuer. En av bandmedlemmarna berättar att Eric Clapton kom fram till henne efter en spelning. Hon blev glad eftersom Clapton var en av hennes förebilder på gitarr. Men den kommentar Clapton fällde var: ”jag trodde inte att en tjej kunde spela sologitarr” (Selander 2012, s 25).
4.3. Men hur ser det ut idag?
Hur ser det då ut på musikutbildningarna i Sverige i våra dagar? Marie Selander redovisar några olika studier som visar på att snedfördelningen inom musiken reproduceras på gymnasieskolor, folkhögskolor och musikhögskolor. De flesta musiklärare eleverna möter är män. Kvinnliga lärare finns ofta representerade som sångpedagoger, pianolärare och stråklärare medan männen lär ut gitarr, elbas, slagverk och bleckblås samt ensemblespel. Visst kan manliga lärare vara medvetna om genusstrukturer och ha som sin hjärtefråga att bemöta sina elever på samma sätt oberoende av kön. Dock vet vi att förebilder är viktiga och påverkar vår syn på oss själva och världen. Per Kolsgård är musiker och har studerat piano både vid en folkhögskola och vid musikhögskolan. Han vittnar om att snedfördelningen syns redan bland sökande till musikutbildningar. Själv har han suttit med och kompat de sökande vid deras
antagningsprov, han har då lagt märke till att det nästan uteslutande är killar som söker på de traditionella rockinstrumenten, när det gäller sång är förhållandet det omvända (Selander 2012, s 201 f). I samma kapitel berättar Maria Horn som studerar komposition, om den attityd hon upplevt hos vissa av sina musiklärare på gymnasiet. Maria spelade bas och blev uppmanad att öva för att uppnå stor teknisk skicklighet på instrumentet. Hon menar att det fanns en prestationshets som handlade om att hävda sig, inte om att skapa sitt eget, personliga uttryck. Selander resonerar om att det här tankesättet ytterligare kan bidra till att reproducera kvinnors underläge i musikens värld. Fokus läggs på att bli duktig, under förstått lika duktig som männen, och att upprepa den befintliga musiken på ”rätt” sätt.
I sin C-‐uppsats från 2006, visar Martin Andersson och Markus Hallman på tydliga skillnader i hur killar och tjejer väljer instrument vid kulturskolan. Andersson och Hallman har genomfört en enkätundersökning bland elever på två kulturskolor. Svaren visar att tjejer är i majoritet på instrumenten solosång, piano, träblås och stråkinstrument. Killarna dominerar i antal på gitarr, slagverk och bas. I sin analys drar författarna slutsatsen att förebilder spelar en stor roll här. I rock-‐ och popvärlden är gitarr, bas, trummor och, i viss mån klaviatur, de vanligaste instrumenten i ett band. Eftersom rockscenen domineras av män har killar sannolikt lätt att identifiera sig med dessa instrument. Inom konstmusiken finns det betydligt mer gott om manliga musiker som spelar blåsinstrument, stråk och klassiskt slagverk. Andersson och Hallman tror dock inte att barn och unga kommer i kontakt med konstmusiken på samma sätt eftersom den sällan uppmärksammas i media. De konstaterar också att tjejer är i majoritet totalt sett bland kulturskolornas elever. Kulturskolorna har inte alltid råd att erbjuda ensemblespel, i de fall där det förekommer är orkester och kör vanligare än rockband (Andersson & Hallman 2006, S 20 och s 26 f). Samma sak konstaterar Marie Selander: en stor del av musikverksamheten bland unga i Sverige sker inom studieförbund som ofta har replokaler och rockskolor. Att spela i rockband har bland ungdomar högre status än att spela i orkester eller sjunga i kör på kulturskolan, det förstärker i sin tur tjejernas underordnade position (Selander 2012, s 211). Här understryks också vikten av förebilder. Kulturskolelärarna uppger att de sett ett ökat intresse för stråkinstrument bland killar under de senaste åren, ökningen tros ha en koppling till att Alexander Rybak vann Eurovision Song Contest år 2009 (Selander 2012, s 208).
I grundskolans musikundervisning förekommer ensemblespel ibland. Andersson och Hallman skriver i sin uppsats att det finns problem i könsfördelningen på instrument vid sådana tillfällen. Killarna är ofta osäkra på sin röst och vågar därför inte sjunga. Risken är då att killarna spelar medan tjejerna sjunger. Det finns också en norm som styr vilka instrument som vanligtvis används, det är gitarr, bas, trummor och piano. Det är sällan en elev som spelar stråkinstrument eller tvärflöjt uppmanas att göra det i ett sammanhang där det ska spelas rock eller pop. En orsak till det kan vara att musikläraren inte vet om att eleverna spelar andra instrument på sin fritid (Andersson & Hallman 2006, s 6).
Band är ofta enkönade, tjejer söker sig till andra tjejer och killar söker upp andra killar, detta fenomen har flera forskare lagt märke till. Åsa Bergman skriver i sin D-‐uppsats att många av de tjejer hon intervjuat uttrycker att de vill musicera tillsammans med andra tjejer. De orsaker de uppger är bland annat att de upplever killar som mer prestations-‐ och tävlingsinriktade. Bergman skriver också om tjejers inställning till den tekniska utrustning som är mer eller mindre nödvändig att använda i ett rockband. Tjejer uppmuntras inte att leka med, och lära sig om, tekniska prylar när de är små vilket däremot ofta är fallet för killar. Det gör att tjejerna ligger steget efter när det gäller att lära sig hur utrustningen i replokalen fungerar, då kan det kännas tryggare att vara i en grupp där alla är på samma nivå och ingen behöver kännas sig dum (Bergman, Åsa 2001,
Vi spelar ju ingen typisk tjejmusik direkt, vi kör rätt hård musik, s 1 samt 18).
Cecilia Björck har forskat kring samtalet om genus i sammanhang där tjejer medvetet uppmuntras att spela pop-‐ och/eller rockmusik. I en föreläsning från 2012 I Utbildningsradions programserie UR samtiden – musikliv i balans, talar hon utifrån sin avhandling Claiming space. Hon har intresserat sig för ett uttryck som är återkommande och mycket vanligt när vi talar om tjejer och musik, nämligen att ta plats. Det uttalas som ett krav, tjejer måste ta plats för att kunna delta inom pop-‐ och rockmusiken. Att killar ”tar plats” verkar framstå som så självklart att vi aldrig uttrycker det. Cecilia Björck har lagt märke till att uttrycket används i olika sammanhang där kvinnor, främst unga kvinnor, gör sitt intåg på ett traditionellt manligt område. Vad som menas med att ”ta plats” definieras oftast inte. I sin studie har Björck försökt sätta fingret på vad vi menar när vi använder det här uttrycket i musiksammanhang. Hon har funnit att ”ta plats” dels kan handla om att våga möta och själv producera starka ljud, fula ljud och ljud som anses okvinnliga. Det är också en fråga om att våga ta plats med sin kropp och att inta ovana positioner, exempelvis att sitta bredbent vid ett trumset. Uttrycket rymmer också mer svårgripbara definitioner som handlar om att göra sig synlig på ett traditionellt manligt territorium. Tjejerna i studien säger att det är en svår balansgång att ta lagom mycket plats. Några har upplevt att en tjej som inte gör sin röst hörd direkt riskerar att bli betraktad som en som inte tog chansen och således får skylla sig lite själv. Samtidigt är det också lätt att trilla över i det andra diket, en tjej som är mer kaxig och högljudd än vad som anses önskvärt får höra att hon är jobbig och gapig. Några tjejer beskriver också hur de upplever att de ”blockerar ljudet” bara genom att de är tjejer. Med det menar de att det finns förutfattade meningar om hur en tjej ska bete sig på scen, publiken lägger märke till det och ser om tjejen uppför sig traditionellt kvinnligt eller inte. På det sättet förflyttas fokus från själva musiken. Några av informanterna upplever möjligheten att musicera med enbart tjejer som ett sätt att ta plats. Tillsammans skapar de ett rum där de själva är normen och där ingen ifrågasätter dem utifrån genus. Björck tillägger dock att sådana sammanhang riskerar att göra tjejer som spelar rockmusik till en ännu mer speciell grupp. För övriga samhället blir avskiljningen snarare en bekräftelse på att det är något annorlunda (Björck, Cecilia 2012, UR samtiden – musikliv i balans).
Det är lätt att tro att denna könsmaktordning gagnar alla män och killar, men så är det naturligtvis inte. Alla killar är inte tävlingsinriktade machograbbar, långt ifrån. Bilden av den traditionella mannen är lika stereotyp som bilden av den traditionella kvinnan. Barn möter beväpnade legogubbar och hjältar som slänger sig mellan hustaken. Män påstås vara mindre benägna att visa känslor, däremot ska de gärna vara rationella och starka familjefäder som klarar allt. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att varken kvinnor eller män tjänar på stela föreställningar om vad som är manligt och vad som är kvinnligt (Selander 2012, s 193).
5. Resultat
Mitt resultatkapitel har tre underrubriker där jag redogör för mina tre intervjuer. Jag har valt att skriva om intervjuerna i samma ordning som jag genomförde dem.
5.1. Ett killband
Det är en kylig och lite grå höstkväll. Gatorna börjar tömmas på folk och affärerna stänger för dagen, men innanför Kulturskolans dörrar råder febril aktivitet. I korridorerna rör sig elever på väg till sina lektioner, från de olika rummen sipprar toner ut och blandar sig till en sprakande samklang. I ett av ensemblerummen repar ett band som består av fyra killar. Repetitionen leds av deras lärare Anders. När jag kommer in är killarna fullt upptagna med att repa in en ny låt. Stämningen är avslappnad och de pratar om hur de vill ha arrangemanget. Anders är beredd att hjälpa till när det behövs men säger att det här bandet är ganska självgående. De spelar låten ett par gånger till innan vi sätter oss i en ring för att prata. Anders frågar om jag vill att han ska gå ut, men jag svarar att han gärna får vara med på intervjun.
Eleverna är i åldrarna 15-‐17 år ungefär. Alla fyra går, eller har gått, i musikklass på grundskolan. Jag ber killarna berätta lite om sin musik. De spelar bara eget material, en del låtar är instrumentala men inte alla. En av gitarristerna, Jakob, säger att han brukar sjunga på en del låtar och de andra skrattar och skämtar om att det inte är någon annan som vågar sjunga.
”Det är han som har bäst koll” säger Emil som spelar trummor i bandet.
Bandet består av två gitarrister, en trummis och en basist. Jag frågar hur det kom sig att de valde just dessa instrument.
Jakob: ”jag har gått i musikklass här i stan, innan dess hade jag inte riktigt provat på nåt instrument förutom fiol som jag faktiskt hade spelat. Men på en lektion fick jag prova gitarr och sen var jag fast”. De andra skrattar till när han nämner att han spelat fiol.
Alexander: ”jag går också på den skolan och många i klassen kör ju främst elgitarr så då ville jag också prova. Det visade sig att det var väldigt kul så jag fortsatte”.
Erik: ”jag spelade gitarr länge. Anledningen till att jag började spela bas var att förra basisten slutade i bandet. Så då började jag spela bas och det var kul så då fortsatte jag”. Emil: ”När jag var liten ville min pappa att jag skulle bli fotbollsspelare, men min faster ville att jag skulle bli trummis. Hon köpte ett minitrumset till mig när jag var två år gammal. Jag började ta lektioner när jag var fem och har spelat sedan dess”.
Alla fyra killarna kommer från relativt musikaliska familjer. Jakob berättar att båda hans föräldrar jobbar i kulturbranschen.
”Vi kanske inte sitter hemma och musicerar tillsammans men musik är väldigt viktigt i familjen. Det är alltid musik i högtalarna liksom”. I Alexanders, Eriks och Emils familjer är musiken inte lika central men alla har minst en släkting som uppmuntrat och stöttat.
Jag: ”vilka musikaliska förebilder har ni?” Killarna börjar nynna och försöker komma på namnet på ett band som de gillar.
Emil: ”The Meters heter de ju!” Jakob bekräftar att det stämmer. Själv har han förebilder bland kända gitarrister, exempelvis Eric Clapton och Jimi Henrics.
Jag: ”tänker ni att vissa instrument är mer tjej-‐ eller killinstrument?” Alla fyra säger nej. Alexander: ”Alla kan väl spela allt. Det finns instrument som fler killar spelar men det säger inte att tjejer inte kan”.
Jakob: ”nej precis, det är ju bara en tillfällighet att vi är fyra killar till exempel”. Emil tror att sådana föreställningar kanske är vanligare utanför musikskolan.
Anders: ”vi har ju tjejband som lirar… och de kör elgitarr och bas och trummor och hela tjosan och gör det jättebra”.
Killarna funderar inte så mycket över sin musikaliska framtid, de betonar att det viktigaste är att ha roligt. Visst vore det kul att få lite publik, det är de överens om, men fokus ligger på att få spela tillsammans.
Jag frågar om killarna tror att tjejer och killar blir bemötta olika när det gäller instrumentval. Alla fyra håller med om att det nog tyvärr är så. Jakob säger först att han inte träffat på det när han gått musikklass. Alexander har en annan upplevelse, han har lagt märke till att det finns en skillnad i hur tjejers och killars instrumentval kommenteras på skolan. Han säger att en tjej som exempelvis spelar elgitarr oftare får kommentarer i stil med ”jaha, spelar du elgitarr? Vad roligt”!
Alexander: ”alltså visst, det kan ju vara uppmuntrande men det är fortfarande konstigt”. Erik håller med honom om att det framstår som mer naturligt när en kille hänger på sig elgitarren eller sätter sig bakom trummorna. Jakob håller med, han säger att det både är lärare och andra elever som reagerar på det här sättet, men alla fyra är överens om att kommentarerna inte är menade att såra.
Emil: ”ingen vill ju vara taskig, det bara poppar upp liksom”.
Jag frågar hur killarna tänker sig den stereotypa bilden av en elgitarrist, basist eller trummis. Jakob skrattar och nämner Guns and roses, det är Slash och Axl Rose han först och främst tänker på. Alexander håller med. Emil skrattar och säger att han känner väldigt många trummisar som har glasögon så därför är det den typiska bilden för honom. Jakob funderar vidare och föreställer sig sitt eget band som kända rockstjärnor. Jakob: ”om vi skulle vara stora, vi grabbar… då tänker jag inte Slash. Jag föreställer mig en snubbe i skjorta som spelar och får det att svänga”.
Emil: ”ja typ nästan dansband fast mycket snyggare”.
Snart kanske det här bandet ska få en ny medlem, killarna pratar om att de inte vet hur duktig den personen är. För dem är det viktigt att medlemmarna är på samma nivå musikaliskt. Jag frågar hur de ser på att ta in en kvinnlig medlem. De är överens om att det inte skulle vara några problem förutsatt att hon är en duktig musiker.
5.2. en flöjtensemble
I ett annat rum på Kulturskolan övar en tvärflöjtsensemble. Höstterminen närmar sig sitt slut och notställen är fyllda av jullåtar till den stundande julkonserten. Gruppen består den här dagen av sju tjejer och två kvinnliga lärare. Eleverna är i åldrarna 10-‐12 år. En av lärarna, Mirjam, sitter vid pianot och kompar medan hennes kollega Anna leder övningen. Eleverna har precis börjat prova på att spela tvåstämmigt, det är lite klurigt i början men efter lite hjälp och stöttning från lärarna låter det riktigt bra. Det märks att eleverna är ganska unga, de har mycket spring i benen och fniss i kroppen, det kan vara lite svårt att sitta stilla och öva i fyrtio minuter. Kanske blir de också lite extra nervösa av min närvaro.
I slutet av lektionen sätter vi oss ner för att prata, Anna och Mirjam är också med. Flera av eleverna berättar att de valde tvärflöjt för att någon annan i familjen spelar och har inspirerat. Mirjam säger att hennes val berodde på att hennes körledare var flöjtist: ”Jag såg upp till henne så då kändes det självklart att jag också skulle spela tvärflöjt”.
De flesta av barnen kommer från hem där det musiceras en hel del. I många fall går syskonen också på kulturskolan och i några familjer är även föräldrarna aktivt musicerande exempelvis i kyrkan. Maja berättar att det var hennes pappa som ville att hon skulle börja spela tvärflöjt för att det är så vackert. Själv ville hon egentligen spela piano men det är ett populärare instrument och svårare att komma in på.
”Mamma tyckte att jag kunde spela tvärflöjt också, men jag står fortfarande i kö till piano”, berättar Maja.
Jag frågar vilka musikaliska förebilder barnen har, de fnissar och tänker efter. Sanna nämner spontant sin familj:
”Min mormor är väldigt duktig på att spela. Vi brukar gå i kyrkan ibland och då brukar hon spela. Min morfar spelar ett blåsinstrument, jag kommer inte på vad det heter just nu. Mina föräldrar spelar också. Så de är mina förebilder”. Flera av barnen hakar på och berättar att familj och släkt är viktiga inspirationskällor. De pratar vidare och kommer in på musiklyssning och idoler. Cornelia säger att hon inte gillar ”skrikmusik”, på hennes beskrivning anar jag att hon menar metal. Själv gillar hon ”poppig musik” och säger att det inte får vara för lugnt. Tjejerna är överens om att One Direction är ett riktigt bra band. De nämner också Avicii.
Jag frågar om de tycker att olika instrument passar olika bra för tjejer respektive killar. Först säger de flesta nej och det verkar inte som att de har funderat så mycket över det förut. Efter en stunds tankepaus säger Victoria att hon inte har sett särskilt många killar spela tvärflöjt. De andra håller med.
Cornelia: ”en del killar kanske tycker att det verkar fånigt, de vill hellre spela nåt coolt instrument som typ gitarr. Jag tycker att tvärflöjt är väldigt fint så killarna borde kunna prova på nåt annat än bara det som är mest poppigt”.
Tjejerna tror att det till stor del handlar om vad kompisarna gör, om en vågar göra något som är lite annorlunda kan fler våga följa efter. Victoria tror också att det spelar stor roll om instrumentläraren är en man eller en kvinna.
”Om det bara var kvinnliga lärare på till exempel gitarr, då kanske fler tjejer skulle dras till det instrumentet”. Mirjam håller med:
”Ja, det vore intressant om vi kunde ha enbart manliga lärare på någon av våra prova-‐på-‐ dagar, jag undrar hur det skulle påverka eleverna i deras val”. Anna och Mirjam säger att det finns några killar som spelar tvärflöjt i andra elevgrupper men de är i klar minoritet. Jag: ”hur brukar det gå med de killar som börjar spela, slutar dem efter ett par terminer?”
Anna: ”nej, snarare tvärtom faktiskt. Jag upplever att de killar som börjar hänger kvar väldigt bra och nästan blir extra intresserade”. Det är större omsättning på tjejerna.
Jag frågar vad det här gänget skulle tycka om en kille ville vara med i ensemblen. De fnissar lite och säger att det vore roligt men att det skulle kännas lite konstigt också eftersom de varit en tjejgrupp hela tiden.
Jag frågar eleverna vad de skulle tycka om att spela i till exempel ett rockband. De skrattar och verkar tycka att frågan är konstig. Några säger att det skulle vara kul och annorlunda men de flesta undrar om det ens går att spela rock på tvärflöjt.
Maja: ”det skulle vara lite roligt men väldigt konstigt”.
Framtiden är inget tjejerna funderar så mycket över än. Maja drömmer visserligen om en musikkarriär men inte som flöjtist:
”Min dröm är att vara med i idol men det kommer nog inte gå så bra”. Alla i gruppen följer idol och de blir engagerade när samtalet glider in på vem som borde vinna.
5.3. En proggbrud
Sofia är 25 år och spelar i ett feministiskt proggband. Hon spelar främst gitarr och sjunger men alla i bandet har provat varandras instrument och de är öppna för att testa nya saker. Bandet har funnits i ungefär två år och består av fyra tjejer. För något år sedan såg jag bandet live och slogs av skärpan och medvetenheten i deras texter. Jag blev nyfiken och ville veta mer om hur de hanterat den sneda genusfördelningen i musikbranschen. Jag träffar Sofia på ett café, vi beställer varsin kopp te och slår oss ner för att prata.
Sofia berättar att hon började fundera över genus och jämställdhet redan som barn. ”När jag var liten lekte jag att jag var kille. Jag ville vara hjälte och i alla filmer var det killen som var hjälten. I de berättelser jag identifierade mig med var det oftast en kille som hade huvudrollen”. När Sofia gick i första klass började hon spela teater. Hon drömde om att bli skådespelare men när hon funderade över vilka roller hon helst skulle vilja ha var det alltid manliga roller. Det var då hon började reflektera över att tjejer och killar ges olika möjligheter. Sofia har en storasyster som är två år äldre än henne. Under uppväxten var systern en viktig förebild för Sofia, men i övrigt fanns inte många tjejer att se upp till.
”Min storasyster var typ världens coolaste människa enligt mig, men i media var det killarna som syntes, så var det med musiken också”. Sofia säger att hon upplevde en stor frustration över att bra saker alltid gjordes av killar. På historielektionerna i skolan handlade det också om männen, vad de gjort och vilka slag de vunnit. Sofia var för liten för att förstå att historiskt viktiga kvinnor ofta inte finns omnämnda, hon drog slutsatsen att tjejer helt enkelt inte var lika bra. Därför avskydde Sofia det som betraktades som ”tjejigt”, hon ville avsäga sig det och gjorde allt för att inte framstå som mesig. Hon tyckte om att göra sådant som ansågs lite läskigt och utmanade gärna klasskompisarna
att exempelvis hoppa från det högsta hopptornet. På rasterna ville hon brottas. På lågstadiediscona sjöng tjejerna med i Markoolios Sommar och sol, men när de andra sjöng den suktande tjejstämman tog Sofia den tuffa killstämman. Hon berättar att det fanns en kille i hennes klass som hade en väldigt feminin stil, vi kan kalla honom Jonas. ”Han hade lockigt hår och ljus röst. Jag minns att jag tänkte, han måste ju vara en tjej fast han inte vet om det!” Jonas frågade ofta Sofia om hon gillade Spice girls, själv älskade han dem. Sofia blev arg när han frågade, hon ville absolut inte vara en person som gillade spice girls eftersom hon ansåg att det var ett hemskt töntigt band.
På musiklektionerna i högstadiet upplevde Sofia att det fanns en uppdelning mellan tjejer och killar när det gällde att spela instrument. Hon säger att killarna i hennes klass inte ville sjunga, de vågade inte, vilket resulterade i att tjejerna sjöng och killarna spelade instrument. En musiklärare försökte bryta mönstret genom att dela upp eleverna i grupper och ge dem i uppgift att skriva låtar. Då spelade alla och Sofia minns det som väldigt roligt. Sofia frågade läraren om han kunde lära henne spela gitarr, det ville han gärna men han jobbade bara kvar en termin på skolan så efter det upphörde lektionerna.
På gymnasiet tog Sofia upp gitarrspelandet igen. Hon var 16 år och ville imponera på en kille som hon var intresserad av:
”Han var ett år yngre än mig och var en sån där gitarrkille du vet. Han gick omkring och spelade gitarr och ville verka djup och lite svår. Alla tjejer tyckte att han var jättehäftig, jag med. För att imponera på honom började jag också spela”.
Sofia tog inte lektioner utan lärde sig själv med hjälp av internet.
”Jag lyckades väl aldrig imponera på honom men det gjorde ingenting, jag hade fått upp ögonen för gitarren”.
Sofia har inte tagit lektioner i Kulturskolan förutom att hon spelade blockflöjt när hon var 7 år.
Hon upplever att det är vanligare bland killar än bland tjejer att vara självlärd på ett instrument. Hon anser också att kraven på tjejer som musicerar är högre än på killar. Med det menar hon att det är mycket mer accepterat att en kille uppträder som exempelvis trubadur, även om han inte är så duktig.
”Killar har en mycket större frihet att vara liksom sådär halvbra, jag har fått den uppfattningen i alla fall. De kan ha en lägre lägstanivå och ändå våga ställa sig på en scen. Tjejer har större krav på sig att vara perfekta”.
Sofia har, förutom en storasyster, även en lillebror som är 6 år yngre än hon. Hon berättar med ett skratt att hon funderade över möjligheterna att uppfostra sin bror till att bli en tjej.
