Tjejer spelar vackert och killar spelar högt en studie om genus och de sociala faktorer som påverkar barn i deras val av musikinstrument

31 

Full text

(1)

 

Tjejer  spelar  vackert  och  killar  spelar  högt  

en  studie  om  genus  och  de  sociala  faktorer  som  

påverkar  barn  i  deras  val  av  musikinstrument  

 

         

Författare:  Isabelle  Ulfsdotter  Hillberg  

 

 

 

 

 

C-­‐Uppsats  VT  2015                                                                                                          Handledare:  Christer  Bouij

Musikvetenskap  III

 

_________________________________________________________________  

Uppsatser  på  kandidatnivå  vid  Musikhögskolan,  Örebro  universitet  

(2)

Isabelle  Ulfsdotter  Hillberg    

Svensk   titel:   Tjejer   spelar   vackert   och   killar   spelar   högt,   en   studie   om   genus   och   de   sociala  faktorer  som  påverkar  barn  i  deras  val  av  musikinstrument.  

 

English   title:   Girls   play   softly   and   boys   make   noice,   a   study   on   gender   and   the   social   factors  that  affect  children  in  their  choice  of  musical  instrument.  

 

Sammanfattning  

Än  idag  finns  tydliga  normer  kring  vad  som  är  manligt  och  kvinnligt  och  det  syns  inte   minst   i   musikvärlden.   Musikbranschen   är   starkt   mansdominerad   och   dessutom   finns   tydliga  skillnader  på  vilka  instrument  killar  och  tjejer  spelar.  För  att  ta  reda  på  hur  barn   resonerar   kring   genus   och   instrument   har   jag   intervjuat   två   elevgrupper   på   en   kulturskola,  ena  gruppen  bestod  av  tjejer  och  den  andra  av  killar.  Jag  har  även  gjort  en   enskild  intervju  med  en  vuxen,  kvinnlig  musiker.  Intervjuerna  visar  att  förebilder  spelar   mycket   stor   roll   för   barnen   i   deras   val.   Det   är   främst   familjemedlemmar   och   nära   släktingar  barnen  ser  upp  till.  Föräldrar  påverkar  mer  eller  mindre  omedvetet  sina  barn   att   bete   sig   på   ett   genuskodat   sätt.   På   musikområdet   finns   en   förväntan   att   killar   ska   vilja   spela   rockinstrument   eftersom   det   anses   manligt.   Tjejer   antas   föredra   det   vackra   och   mjuka,   exempelvis   träblås   och   piano.   Dessa   normer   återspeglas   i   kulturskolans   elevgrupper.   Det   här   är   sega   strukturer   som   tar   tid   att   förändra.   En   möjlig   väg   att   gå   skulle   kunna   vara   att   låta   barn   prova   olika   instrument   under   en   längre   tid   innan   de   bestämmer  sig  och  börjar  ta  lektioner.  Musiklärare  i  grundskolan  har  också  ett  ansvar   att   uppmuntra   alla   elever   att   prova   alla   instrument.   Bland   killar   finns   ofta   ett   starkt   motstånd   mot   att   sjunga,   sång   är   vanligtvis   det   som   blir   över   till   sist   när   instrument   delas  ut  i  en  skolklass.  Det  är  viktigt  att  stärka  sångens  status  genom  att  börja  med  att   fråga  vilka  som  vill  sjunga.  

 

Sökord:  Genus,  Musikpedagogik                

(3)

   

Förord:    

Jag   vill   tacka   Musikhögskolan   vid   Örebro   universitet   för   ett   öppet   och   gränsöverskridande  synsätt  på  ämnet  musikvetenskap.  Ett  extra  tack  riktar  jag  till  min   handledare  Christer  Bouij  för  värdefull  feedback  och  mycket  konstruktiva  samtal  under   arbetet  med  denna  uppsats.    

 

(4)

Innehåll:    

1.            Inledning    s  3  

2.            Problemformulering,  syfte  och  frågeställning    s  4  

2.1. Problemformulering  s  4  

2.2. Syfte  s  4  

2.3. Frågeställning  s  4  

3.            Metod  s  4  

4.            Tidigare  forskning    s  5  

4.1. Söta  tjejer  och  coola  killar  s  5  

4.2. En  historisk  tillbakablick  s  6  

4.3. Men  hur  ser  det  ut  idag?    s  8  

5.            Resultat    s  11  

5.1. Ett  killband    s  11  

5.2. En  flöjtensemble    s  13  

5.3. En  proggbrud    s  15  

6.                  Resultatanalys    s  17  

6.1.            Analys  av  ett  killband    s  17   6.2.            Analys  av  en  flöjtensemble    s  19   6.3.            Analys  av  en  proggbrud    s  20   6.4.            Vidare  analys  och  jämförelse    s  21   6.5.            Några  tankar  kring  metod  s  22   7.                  Diskussion    s  22  

8.                  Slutsats  s  25  

9.                  Förslag  till  vidare  forskning    s  26   10.              Käll-­‐  och  litteraturförteckning  s  27                    

(5)

1.  Inledning    

”Jag   gissar   att   du   är   sångerskan”?   frågar   arrangören   mig   när   mitt   band   bär   in   våra   instrument  inför  kvällens  spelning.  Jag  är  enda  tjejen  i  bandet  och  förmodas  därför  vara   den   som   sjunger   medan   mina   manliga   kollegor   drar   rafflande   gitarrsolon,   spelar   basgångar   och   frambringar   svängiga   rytmer   på   trummorna.   Faktum   är   att   vi   sjunger   allihop,  ofta  i  stämmor.  Så  nej,  jag  är  inte  sångerskan.  Men  mycket  mer  än  så  kan  jag  inte   triumfera,   jag   spelar   nämligen   piano   och   tvärflöjt,   båda   traditionellt   kvinnligt   kodade   instrument.    

 

Det   är   snart   hundra   år   sedan   kvinnor   fick   rösträtt   i   Sverige,   ändå   är   frågan   om   jämställdhet  inget  avslutat  kapitel,  långt  ifrån.  I  teorin  kan  det  verka  som  om  allt  vore   frid  och  fröjd,  som  om  det  bara  handlade  om  ett  val.  Vi  tror  att  vi  kan  utbilda  oss  till  vad   vi  vill,  söka  vilka  jobb  vi  vill  och  utforma  våra  liv  på  det  sätt  vi  önskar  oavsett  om  vi  är   män  eller  kvinnor.  Verkligheten  ser  dock  annorlunda  ut.  I  det  sociala  samspelet  mellan   människor  finns  en  outtalad  förväntan  om  att  bete  oss  kvinnligt  respektive  manligt,  det   är   de   normativa   könsrollerna.   Det   finns   mansdominerade   yrken   som   ofta   innefattar   kroppsarbete,  teknik  eller  ledarskap.  Män  har  ofta  högre  befattningar  inom  ett  företag   än   sina   kvinnliga   kollegor.   Bland   de   kvinnodominerade   yrkena   värderas   omvårdande   egenskaper:  mjukhet,  lyhördhet  och  empati.    

 

I  musikbranschen  är  skillnaderna  mellan  könen  tydlig.  Majoriteten  av  yrkesverksamma   musiker  är  män.  Det  syns  så  väl  på  rockscenen  som  i  konserthus  och  orkestrar.  Samma   sak   gäller   bland   kompositörer,   hos   STIM   är   fler   män   än   kvinnor   registrerade.   Aktivt   musicerande   kvinnor   är   oftare   sångerskor   än   instrumentalister   medan   de   högljudda   instrumenten,  exempelvis  trummor,  bas  och  elgitarr,  i  högre  grad  spelas  av  män.  I  den   här  uppsatsen  har  jag  valt  att  fokusera  på  hur  val  av  instrument  skiljer  sig  mellan  könen,   främst  hur  killar  och  tjejer  i  kulturskolan  väljer.  Det  finns  en  markant  skillnad,  medan   tjejer  oftare  väljer  sång,  piano,  tvärflöjt  och  fiol,  väljer  killarna  elgitarr,  bas,  trummor  och   bleckblås.  Hur  kommer  det  sig  att  sådana  olikheter  lever  kvar  och  reproduceras  år  efter   år?   Mitt   intresse   för   den   här   frågan   kommer   delvis   av   att   jag,   som   jag   skrev   inledningsvis,   själv   påverkats   av   samma   normsystem.   Det   är   ingen   slump   att   de   instrument  jag  satsar  mest  på  är  traditionellt  kvinnligt  kodade.  Dock  skulle  jag  inte  vilja   byta  ut  min  vackra  tvärflöjt  mot  något  annat  instrument,  jag  vill  tydligt  poängtera  att  det   här  inte  handlar  om  att  en  enskild  individ  valt  rätt  eller  fel.  Däremot  är  det  viktigt  att  vi   blir  medvetna  om  de  strukturer  och  normer  som  påverkar  oss  i  våra  beslut.  

   

   

(6)

2. Problemformulering,  syfte  och  frågeställning    

2.1 Problemformulering  

 

Jag   vill   undersöka   hur   samhällets   syn   på   kvinnlighet   respektive   manlighet   påverkar   tjejer  och  killar  i  deras  relation  till  musikutövande.  Barn  gör  som  de  ser  att  vuxna  gör,   därför  spelar  både  föräldrar,  lärare  och  musikbranschen  en  viktig  roll.  Grunden  för  vilka   personer  vi  utvecklas  till  läggs  redan  när  vi  är  mycket  små.  Den  rådande  normen  som   säger   att   killar   bör   ha   en   tuff   attityd   och   spela   högljudda   instrument   medan   tjejer   förväntas  vara  lite  tystare  och  lite  blygare  gangnar  ingen.  Det  är  viktigt  att  både  tjejer   och  killar  ges  utrymme  att  utvecklas  oberoende  av  könsstereotyper.  

 

2.2. Syfte  

 

Syftet  med  denna  uppsats  är  att  ta  reda  på  hur  vi,  på  musikområdet,  socialiseras  in  i  ett   könskodat  beteende  redan  som  barn.  Jag  vill  också  resonera  kring  hur  vi  som  musiker,   musikhandledare  och  musiklärare  kan  påverka  utvecklingen  i  en  mer  jämställd  riktning.    

2.3. Frågeställning  

 

Min  frågeställning  lyder:    

Hur  påverkas  barn  av  normativa  könsroller  i  sitt  val  av  instrument?      

3. Metod  

 

Jag  har  valt  att  angripa  min  frågeställning  från  två  håll:  barn-­‐  och  ungdomsperspektivet   samt   den   kvinnliga   musikerns   perspektiv.   Som   metod   har   jag   valt   att   göra   två   gruppintervjuer   samt   en   enskild   djupintervju.   Intervjuerna   var   halvstrukturerade.   Jag   ser   intervjun   som   ett   samtal   där   alla   parter   tar   och   ger.   Jag   hade   förberett   en   intervjuguide   men   lät   också   samtalet   utvecklas   i   stunden   med   följdfrågor   och   kommentarer   (Kvale,   2014   s   165).   Deltagarna   i   gruppintervjuerna   var   elever   på   en   kulturskola.   Jag   träffade   eleverna   i   deras   ensemblegrupper:   ett   funkband   och   en   tvärflöjtsorkester.  I  funkbandet  ingick  vid  intervjutillfället  fyra  killar  och  deras  manlige   lärare.   Jag   satt   med   som   iakttagare   vid   deras   repetition   och   fick   sedan   möjlighet   att   intervjua   dem.   Tvärflöjtsorkestern   bestod   vid   tillfället   av   sju   tjejer   samt   två   kvinnliga   lärare.  Mitt  förfarande  var  likadant  här.  Det  bör  tilläggas  att  eleverna  i  de  två  grupperna   var   i   olika   åldrar,   flöjtisterna   var   några   år   yngre   än   funkbandet.   Jag   har   vägt   in  

(7)

åldersaspekten  i  mitt  resultat  eftersom  jag  tror  att  det  kan  ha  påverkat  svaren  på  mina   frågor.    

 

Jag  fick  kontakt  med  elever  och  lärare  genom  kulturskolans  rektor,  vid  ett  telefonsamtal   förklarade   jag   mitt   syfte   för   henne   och   hon   förmedlade   kontakter   till   lärare   som   var   villiga   att   ställa   upp.   Eftersom   båda   elevgrupperna   bestod   av   barn   och   ungdomar,   informerade   lärarna   föräldrarna   om   mitt   besök   via   e-­‐post,   på   så   sätt   hade   vårdnadshavarna   möjlighet   att   ge   sitt   samtycke   och   även   prata   med   sina   barn.   Innan   intervjuerna   startade   informerade   jag   deltagarna   om   syftet   med   min   uppsats   och   förklarade   även   att   de   kommer   vara   anonyma   i   texten.   När   intervjuerna   var   slutförda   transkriberade   jag   dem   och   gav   deltagarna   nummer   för   att   säkerställa   konfidentialiteten.  

 

Vid  min  enskilda  djupintervju  träffade  jag  en  kvinnlig  artist  från  den  lokala  proggscenen.   Intervjun  genomfördes  på  ett  café  och  utformades  som  ett  intressant  samtal.  Även  här   var   jag   noga   med   att   informera   om   uppsatsens   syfte   samt   anonymitet   och   konfidentialitet.  Samtliga  intervjuer  spelades  in.  

Jag   har   tagit   del   av,   och   respekterar   informationskravet,   samtyckeskravet,   konfidentialitetskravet  och  nyttjandekravet  (Vetenskapsrådet  2013).  

 

4. Tidigare  forskning    

4.1. Söta  tjejer  och  coola  killar  

 

Vi  omger  oss  med  föreställningar  om  vad  manligt  och  kvinnligt  är,  och  även  vad  det  inte   är.  I  sin  bok  Att  göra  kön  (2003),  beskriver  Ylva  Elvin-­‐Nowak  och  Heléne  Thomsson,  hur   vi  ägnar  oss  åt  just  det:  att  göra  kön.  Vi  människor  föds  till,  och  identifieras  som,  kvinnor   och   män,   killar   och   tjejer,   han   och   hon.   I   hela   våra   liv   kommer   vi   påverkas   av   vilken   kategori  vi  tillhör.  I  många  fall  är  klädstil,  livsstil,  intressen,  och  till  och  med  sättet  att   prata   tydliga   indikatorer   på   könstillhörighet.   När   en   kvinna   och   en   man   beter   sig   på   samma  sätt  tolkas  det  olika  av  omgivningen.  Genus,  det  sociala  könet,  skapas  således  i   mötet   med   andra.   Många   hävdar   att   det   är   personligheten   och   inte   könstillhörigheten   som  styr  våra  val,  det  är  lätt  att  glömma  det  starka  normsystem  som  vi  alla  lever  under.   Kön  är  inget  vi  bara  är,  det  är  något  vi  aktivt  gör  (Thomsson  2003,  s  16  f).    

 

Var  börjar  det  hela?  Den  första  frågan  vi  ställer  när  vi  hör  talas  om  att  någon  vi  känner   fått  barn,  är:  vad  blev  det?  Flicka  eller  pojke?  Det  kan  kännas  svårt  att  till  exempel  köpa   en  present  till  den  nyfödda  utan  att  veta.  Så  fort  föräldrar  och  andra  anhöriga  har  klart   för   sig   vilket   biologiskt   kön   barnet   har   börjar   socialiseringen.   Barnet   får   namn,  

(8)

smeknamn,  kläder  och  leksaker  som  passar  in  i  den  normativa  könsrollen.  Flickorna  får   dockor,  små  kastruller,  koppar  och  fat  och  uppmuntras  att  vara  med  sin  mamma  i  köket.   De  kläs  i  söta  klänningar  och  får  beröm  för  hur  fina  de  är.  Annat  är  det  med  pojkarna,  de   får  små  lastbilar  och  slitstarka  kläder  som  håller  för  bus  och  vilda  lekar  (Thomsson  2003   s  21  f).    

 

Begreppet  ”könsroll”  antyder  att  det  just  handlar  om  en  roll,  något  inlärt.  Barn  beter  sig  i   hög  grad  som  de  ser  att  vuxna  gör,  föräldrar,  släktingar,  förskolepersonal  och  bokfigurer   blir   förebilder.   I   barnböckernas   värld   är   det   ofta   pojkar   eller   pojkdjur   som   gör   farliga   och   busiga   saker   medan   flickor   och   flickdjur   är   mer   försiktiga,   eftertänksamma   och   oroliga.  Redan  bland  barn  blir  det  också  tydligt  att  det  manliga  har  högre  status.  En  tuff   och   kaxig   tjej   kallas   ofta   för   en   pojkflicka   vilket   betraktas   som   en   positiv   egenskap.   Däremot  finns  inget  ord  för  det  omvända,  en  pojke  som  uppför  sig  traditionellt  flickigt  är   det   lite   obekvämt   att   prata   om   och   ingen   skulle   komma   på   att   benämna   honom   flickpojke.   På   förskolan   möter   barnen   mest   kvinnlig   personal.   Visst   finns   det   manliga   förskolelärare  men  de  får  ofta  andra  förväntningar  på  sig  än  sina  kvinnliga  kollegor.  Den   manlige  läraren  blir  den  som  är  stark  och  lyfter  barnen  högt,  är  bra  på  fotboll  och  sköter   korvgrillningen  på  utflykterna.  Mannen  blir  i  barnens  ögon  den  roliga,  lite  häftigare  än   kvinnorna,  (Elvin-­‐Nowak  2003,  s  104  f).  

 

Det  här  resonemanget  har  även  stöd  i  Fanny  Ambjörnssons  rapport  Den  rosa  overallen   (2009).   Ambjörnsson   har   intervjuat   småbarnsföräldrar   om   hur   de   förhåller   sig   till   barnets  genus.  Flera  av  föräldrarna  uppger  att  den  främsta  genusmarkören  är  barnets   kläder.   För   de   flesta   verkar   färgen   rosa   utgöra   ett   problem.   Föräldrar   till   flickor   undviker  den  för  att  den  anses  ”alldeles  för  flickig”,  att  klä  en  pojke  i  rosa  verkar  helt   otänkbart,  (Ambjörnsson  2009,  s  1).  I  föräldrarnas  förhållningssätt  till  det  traditionellt   flickiga   ligger   en   tydlig   antydan   om   att   det   manliga   är   norm   och   innehar   hög   status   medan  det  kvinnliga  behöver  åtgärdas.  I  intervjuerna  framgår  att  pojkar  som  gillar  rosa   och   kvinnliga   attribut   blir   förlöjligade,   utskrattade   och/eller   förda   till   psykolog,   (Ambjörnsson  2009,  s  6).  

 

4.2. En  historisk  tillbakablick  

 

I   det   västerländska   samhället   har   makten   tillhört   männen   så   långt   tillbaka   som   vår   historia  sträcker  sig.  Generation  efter  generation  har  ärvt  sina  förfäders  syn  på  manligt   och  kvinnligt.  Kvinnan  har  haft  sin  självklara  plats  i  hemmet  med  ansvar  för  matlagning   och  barn,  medan  mannen  har  stått  för  försörjning  men  också  bestämmanderätt.  När  jag   nu  övergår  till  att  fokusera  på  musikområdet  börjar  jag  med  att  ta  en  titt  på  vår  historia.    

(9)

Som  jag  nämnde  i  avsnittet  ovan  finns  starka  föreställningar  om  vad  som  är  manligt  och   vad   som   är   kvinnligt,   vi   kan   konstatera   att   musiken   inte   är   något   undantag.   Det   finns   texter  och  målningar  som  bevarats  ända  från  antikens  Grekland,  dessa  vittnar  om  att  det   funnits   föreställningar   om   vilka   instrument   som   är   lämpliga   för   kvinnor.   Männen   avbildas   vanligen   blåsande   i   en   trumpet   eller   spelande   på   något   annat   ljudstarkt   instrument   (Öhrström,   Eva   1989a,   s   8).   Kring   1500-­‐talet   blev   det   vanligt   att   adliga   kvinnor   spelade   klaverinstrument,   luta   och   harpa.   Det   var   instrument   som   inte   gav   så   mycket  ljud  ifrån  sig.  Harpan  blev  senare  så  starkt  förknippad  med  kvinnlighet  att  det   var   det   första   instrument   kvinnor   fick   tillåtelse   att   spela   i   symfoniorkestrar   i   Sverige.   Flickor   i   adliga   familjer   fick   ofta   lära   sig   att   spela,   det   ansågs   vara   ett   trevligt   inslag   i   sällskapslivet.  En  fin  och  prydlig  flicka  som  spelade  klavikord  med  ett  artigt  leende  på   läpparna   var   en   symbol   för   familjens   status,   det   visade   att   de   hade   råd   att   bekosta   hennes   uppfostran.   Dessutom   ansågs   det   att   musiken   förhöjde   flickans   skönhet,   hon   uppmanades  att  alltid  tänka  på  hur  hon  såg  ut  när  hon  spelade.  Flickorna  fick  inte  bli  allt   för   duktiga   musiker,   deras   musik   fick   inte   bli   ett   konstnärligt   uttryck.   Kvinnans   huvudsakliga   uppgift   var   att   utvecklas   till   en   god   värdinna   samt   att   kunna   behaga   sin   kommande  äkta  man.  Det  var  otänkbart  att  en  kvinna  skulle  spela  exempelvis  kontrabas,   det  betraktades  som  opassande  och  till  och  med  fånigt  (Öhrström  1989a,  s  10).    

 

Kvinnornas   musik   stannade   alltså   oftast   i   hemmet   i   form   av   underhållning   och   vaggvisor.  Bland  pigorna  förekom  också  vallvisor  och  lockrop  som  sjöngs  vid  fäbodarna,   och  andra  typer  av  arbetssånger  (Jonsson,  Anna  1989  s  34  f).  Det  fanns  också  kvinnor   som   var   professionella   musiker,   då   i   första   hand   sångerskor.   Det   var  knappast  möjligt   för   en   kvinna   att   bli   erkänd   som   instrumentalist.   På   operascenerna   uppträdde   de   skönsjungande  kvinnorna  tillsammans  med  kastratsångare  och  blev  mycket  beundrade.   Både  kvinnorna  och  kastratsångarna  var  divor  som  levde  dekadenta  liv  i  vackra  kläder.   De   sångerskor   som   inte   lyckades   hamnade   vanligen   i   prostitution.   Karriären   kunde   i   princip   bara   ta   någon   av   dessa   två   vägar,   till   den   absoluta   toppen   eller   ner   till   botten   (Öhrström,  Eva  1989b,  s  90).    

 

Under   senare   delen   av   1800-­‐talet   började   samhället   successivt   att   förändras.   Sverige   industrialiserades   och   kvinnorna   började   kräva   sina   rättigheter.   Det   blev   möjligt   för   kvinnor  att  arbeta  utanför  hemmet  och  även  att,  i  viss  mån,  utbilda  sig.  Universiteten  tog   emot  sina  första  kvinnliga  studenter  år  1873  men  redan  1854  kunde  kvinnor  utbilda  sig   i  sång  vid  Kungliga  musikaliska  akademins  konservatorium  i  Stockholm.  Några  år  senare   tilläts  kvinnor  även  att  utbilda  sig  på  piano,  orgel  och  stråkinstrument.  Detta  tros  vara   en   av   orsakerna   till   damorkestrarnas   framväxt.   Kring   sekelskiftet   fanns   det   ett   stort   antal  turnerande  damorkestrar,  det  blev  den  huvudsakliga  inkomstkällan  för  begåvade,   kvinnliga   instrumentalister.   De   var   dock   hänvisade   till   underhållningsmusik   på   exempelvis  restauranger  och  folkparker.  Biografernas  stumfilmer  ackompanjerades  vid   den   här   tiden   ofta   av   livemusik.   Pianomusik   passade   bra   och   pianot   var   ju   ett   traditionellt   kvinnoinstrument.   Många   av   arbetarklassens   kvinnor   sökte   jobb   i   fabrikerna  men  det  fanns  inte  lika  gott  om  jobb  för  de  borgerliga  kvinnorna.  Eftersom  de   genom  sin  klass  i  hög  grad  fått  med  sig  en  grundläggande  musikutbildning  fanns  det  en  

(10)

grogrund   för   vidare   utveckling   av   musikaliteten.   Märkligt   nog   är   damorkestrarnas   existens  i  det  närmaste  bortglömd  (Selander,  Marie  2012,  s  46  samt  s  53).  

 

Det   är   inte   bara   damorkestrarna   som   glömts   bort   genom   historian,   begåvade   och   stilbildande  kvinnliga  gitarrister  finns  knappt  omnämnda,  det  berättar  Marie  Selander  i   sin   bok.   Selander   var   själv   gitarrist   i   det   svenska   bandet   Nursery   Rhymes   i   mitten   av   1960-­‐talet.   Bandmedlemmarna   var   inspirerade   av   blues   och   rythm   &   blues   men   de   visste   inte   att   kvinnliga   bluesartister   ens   existerade.   De   hade   aldrig   hört   talas   om   bluessångerskor  och  än  mindre  kvinnliga  instrumentalister  i  genren.  Det  skulle  ta  flera   år   innan   Selander   kom   i   kontakt   med   exempelvis   Bessie   Smith   och   Memphis   Minnie.   Memphis   Minnie   var   gitarrist   och   har   beskrivits   som   en   suverän   musiker   av   sina   samtida   kollegor.   Hon   gjorde   sin   första   skivinspelning   år   1929   och   var   därefter   aktiv   som  artist  i  30  års  tid.  Selander  understryker  det  märkliga  i  att  en  så  viktig  artist  ofta   inte  finns  med  i  undervisningen  om  modern  musikhistoria.  Faktum  är  att  många  manliga   blueshjältar   nämner   sina   gitarrspelande   mödrar   som   viktiga   inspirationskällor,   problemet  är  dock  att  musikhistorien  endast  minns  det  som  spelats  in.  Det  var  fler  män   än   kvinnor   som   hamnade   på   skiva,   men   hur   många   aktivt   musicerande   kvinnor   som   fanns  vet  vi  inget  om  (Selander  2012,  s  34).  

 

När  Nursery  Rhymes  startade  hade  medlemmarna  inte  en  tanke  på  att  det  skulle  vara   något  konstigt  med  att  bandet  enbart  bestod  av  tjejer.  Dock  blev  de  snabbt  både  hyllade,   ifrågasatta  och  kommenterade  just  utifrån  sitt  genus.  De  blev  omnämnda  som  ”Sveriges   sötaste   popgrupp”   och   fick   stå   ut   med   sexistiska   frågor   under   intervjuer.   En   av   bandmedlemmarna  berättar  att  Eric  Clapton  kom  fram  till  henne  efter  en  spelning.  Hon   blev  glad  eftersom  Clapton  var  en  av  hennes  förebilder  på  gitarr.  Men  den  kommentar   Clapton  fällde  var:  ”jag  trodde  inte  att  en  tjej  kunde  spela  sologitarr”  (Selander  2012,  s   25).  

 

4.3. Men  hur  ser  det  ut  idag?  

 

Hur   ser   det   då   ut   på   musikutbildningarna   i   Sverige   i   våra   dagar?   Marie   Selander   redovisar   några   olika   studier   som   visar   på   att   snedfördelningen   inom   musiken   reproduceras   på   gymnasieskolor,   folkhögskolor   och   musikhögskolor.   De   flesta   musiklärare   eleverna   möter   är   män.   Kvinnliga   lärare   finns   ofta   representerade   som   sångpedagoger,  pianolärare  och  stråklärare  medan  männen  lär  ut  gitarr,  elbas,  slagverk   och   bleckblås   samt   ensemblespel.   Visst   kan   manliga   lärare   vara   medvetna   om   genusstrukturer   och   ha   som   sin   hjärtefråga   att   bemöta   sina   elever   på   samma   sätt   oberoende  av  kön.  Dock  vet  vi  att  förebilder  är  viktiga  och  påverkar  vår  syn  på  oss  själva   och  världen.  Per  Kolsgård  är  musiker  och  har  studerat  piano  både  vid  en  folkhögskola   och  vid  musikhögskolan.  Han  vittnar  om  att  snedfördelningen  syns  redan  bland  sökande   till   musikutbildningar.   Själv   har   han   suttit   med   och   kompat   de   sökande   vid   deras  

(11)

antagningsprov,  han  har  då  lagt  märke  till  att  det  nästan  uteslutande  är  killar  som  söker   på   de   traditionella   rockinstrumenten,   när   det   gäller   sång   är   förhållandet   det   omvända   (Selander   2012,   s   201   f).   I   samma   kapitel   berättar   Maria   Horn   som   studerar   komposition,   om   den   attityd   hon   upplevt   hos   vissa   av   sina   musiklärare   på   gymnasiet.   Maria  spelade  bas  och  blev  uppmanad  att  öva  för  att  uppnå  stor  teknisk  skicklighet  på   instrumentet.  Hon  menar  att  det  fanns  en  prestationshets  som  handlade  om  att  hävda   sig,   inte   om   att   skapa   sitt   eget,   personliga   uttryck.   Selander   resonerar   om   att   det   här   tankesättet   ytterligare   kan   bidra   till   att   reproducera   kvinnors   underläge   i   musikens   värld.   Fokus   läggs   på   att   bli   duktig,   under   förstått   lika   duktig   som   männen,   och   att   upprepa  den  befintliga  musiken  på  ”rätt”  sätt.  

 

I   sin   C-­‐uppsats   från   2006,   visar   Martin   Andersson   och   Markus   Hallman   på   tydliga   skillnader   i   hur   killar   och   tjejer   väljer   instrument   vid   kulturskolan.   Andersson   och   Hallman  har  genomfört  en  enkätundersökning  bland  elever  på  två  kulturskolor.  Svaren   visar   att   tjejer   är   i   majoritet   på   instrumenten   solosång,   piano,   träblås   och   stråkinstrument.  Killarna  dominerar  i  antal  på  gitarr,  slagverk  och  bas.  I  sin  analys  drar   författarna   slutsatsen   att   förebilder   spelar   en   stor   roll   här.   I   rock-­‐   och   popvärlden   är   gitarr,   bas,   trummor   och,   i   viss   mån   klaviatur,   de   vanligaste   instrumenten   i   ett   band.   Eftersom  rockscenen  domineras  av  män  har  killar  sannolikt  lätt  att  identifiera  sig  med   dessa  instrument.  Inom  konstmusiken  finns  det  betydligt  mer  gott  om  manliga  musiker   som   spelar   blåsinstrument,   stråk   och   klassiskt   slagverk.   Andersson   och   Hallman   tror   dock   inte   att   barn   och   unga   kommer   i   kontakt   med   konstmusiken   på   samma   sätt   eftersom   den   sällan   uppmärksammas   i   media.   De   konstaterar   också   att   tjejer   är   i   majoritet  totalt  sett  bland  kulturskolornas  elever.  Kulturskolorna  har  inte  alltid  råd  att   erbjuda   ensemblespel,   i   de   fall   där   det   förekommer   är   orkester   och   kör   vanligare   än   rockband  (Andersson  &  Hallman  2006,  S  20  och  s  26  f).  Samma  sak  konstaterar  Marie   Selander:   en   stor   del   av   musikverksamheten   bland   unga   i   Sverige   sker   inom   studieförbund   som   ofta   har   replokaler   och   rockskolor.   Att   spela   i   rockband   har   bland   ungdomar   högre   status   än   att   spela   i   orkester   eller   sjunga   i   kör   på   kulturskolan,   det   förstärker   i   sin   tur   tjejernas   underordnade   position   (Selander   2012,   s   211).   Här   understryks   också   vikten   av   förebilder.   Kulturskolelärarna   uppger   att   de   sett   ett   ökat   intresse   för   stråkinstrument   bland   killar   under   de   senaste   åren,   ökningen   tros   ha   en   koppling  till  att  Alexander  Rybak  vann  Eurovision  Song  Contest  år  2009  (Selander  2012,   s  208).    

 

I   grundskolans   musikundervisning   förekommer   ensemblespel   ibland.   Andersson   och   Hallman  skriver  i  sin  uppsats  att  det  finns  problem  i  könsfördelningen  på  instrument  vid   sådana  tillfällen.  Killarna  är  ofta  osäkra  på  sin  röst  och  vågar  därför  inte  sjunga.  Risken   är  då  att  killarna  spelar  medan  tjejerna  sjunger.  Det  finns  också  en  norm  som  styr  vilka   instrument  som  vanligtvis  används,  det  är  gitarr,  bas,  trummor  och  piano.  Det  är  sällan   en   elev   som   spelar   stråkinstrument   eller   tvärflöjt   uppmanas   att   göra   det   i   ett   sammanhang   där   det   ska   spelas   rock   eller   pop.   En   orsak   till   det   kan   vara   att   musikläraren  inte  vet  om  att  eleverna  spelar  andra  instrument  på  sin  fritid  (Andersson   &  Hallman  2006,  s  6).    

(12)

 

Band  är  ofta  enkönade,  tjejer  söker  sig  till  andra  tjejer  och  killar  söker  upp  andra  killar,   detta  fenomen  har  flera  forskare  lagt  märke  till.  Åsa  Bergman  skriver  i  sin  D-­‐uppsats  att   många  av  de  tjejer  hon  intervjuat  uttrycker  att  de  vill  musicera  tillsammans  med  andra   tjejer.  De  orsaker  de  uppger  är  bland  annat  att  de  upplever  killar  som  mer  prestations-­‐   och   tävlingsinriktade.   Bergman   skriver   också   om   tjejers   inställning   till   den   tekniska   utrustning   som   är   mer   eller   mindre   nödvändig   att   använda   i   ett   rockband.   Tjejer   uppmuntras   inte   att   leka   med,   och   lära   sig   om,   tekniska   prylar   när   de   är   små   vilket   däremot  ofta  är  fallet  för  killar.  Det  gör  att  tjejerna  ligger  steget  efter  när  det  gäller  att   lära  sig  hur  utrustningen  i  replokalen  fungerar,  då  kan  det  kännas  tryggare  att  vara  i  en   grupp  där  alla  är  på  samma  nivå  och  ingen  behöver  kännas  sig  dum  (Bergman,  Åsa  2001,  

Vi  spelar  ju  ingen  typisk  tjejmusik  direkt,  vi  kör  rätt  hård  musik,  s  1  samt  18).  

 

Cecilia   Björck   har   forskat   kring   samtalet   om   genus   i   sammanhang   där   tjejer   medvetet   uppmuntras   att   spela   pop-­‐   och/eller   rockmusik.   I   en   föreläsning   från   2012   I   Utbildningsradions  programserie  UR  samtiden  –  musikliv  i  balans,  talar  hon  utifrån  sin   avhandling  Claiming  space.  Hon  har  intresserat  sig  för  ett  uttryck  som  är  återkommande   och  mycket  vanligt  när  vi  talar  om  tjejer  och  musik,  nämligen  att  ta  plats.  Det  uttalas  som   ett  krav,  tjejer  måste  ta  plats  för  att  kunna  delta  inom  pop-­‐  och  rockmusiken.  Att  killar   ”tar  plats”  verkar  framstå  som  så  självklart  att  vi  aldrig  uttrycker  det.  Cecilia  Björck  har   lagt   märke   till   att   uttrycket   används   i   olika   sammanhang   där   kvinnor,   främst   unga   kvinnor,  gör  sitt  intåg  på  ett  traditionellt  manligt  område.  Vad  som  menas  med  att  ”ta   plats”  definieras  oftast  inte.  I  sin  studie  har  Björck  försökt  sätta  fingret  på  vad  vi  menar   när  vi  använder  det  här  uttrycket  i  musiksammanhang.  Hon  har  funnit  att  ”ta  plats”  dels   kan  handla  om  att  våga  möta  och  själv  producera  starka  ljud,  fula  ljud  och  ljud  som  anses   okvinnliga.  Det  är  också  en  fråga  om  att  våga  ta  plats  med  sin  kropp  och  att  inta  ovana   positioner,  exempelvis  att  sitta  bredbent  vid  ett  trumset.  Uttrycket  rymmer  också  mer   svårgripbara  definitioner  som  handlar  om  att  göra  sig  synlig  på  ett  traditionellt  manligt   territorium.  Tjejerna  i  studien  säger  att  det  är  en  svår  balansgång  att  ta  lagom  mycket   plats.   Några   har   upplevt   att   en   tjej   som   inte   gör   sin   röst   hörd   direkt   riskerar   att   bli   betraktad  som  en  som  inte  tog  chansen  och  således  får  skylla  sig  lite  själv.  Samtidigt  är   det  också  lätt  att  trilla  över  i  det  andra  diket,  en  tjej  som  är  mer  kaxig  och  högljudd  än   vad  som  anses  önskvärt  får  höra  att  hon  är  jobbig  och  gapig.  Några  tjejer  beskriver  också   hur  de  upplever  att  de  ”blockerar  ljudet”  bara  genom  att  de  är  tjejer.  Med  det  menar  de   att  det  finns  förutfattade  meningar  om  hur  en  tjej  ska  bete  sig  på  scen,  publiken  lägger   märke  till  det  och  ser  om  tjejen  uppför  sig  traditionellt  kvinnligt  eller  inte.  På  det  sättet   förflyttas   fokus   från   själva   musiken.   Några   av   informanterna   upplever   möjligheten   att   musicera  med  enbart  tjejer  som  ett  sätt  att  ta  plats.  Tillsammans  skapar  de  ett  rum  där   de  själva  är  normen  och  där  ingen  ifrågasätter  dem  utifrån  genus.  Björck  tillägger  dock   att  sådana  sammanhang  riskerar  att  göra  tjejer  som  spelar  rockmusik  till  en  ännu  mer   speciell  grupp.  För  övriga  samhället  blir  avskiljningen  snarare  en  bekräftelse  på  att  det   är  något  annorlunda  (Björck,  Cecilia  2012,  UR  samtiden  –  musikliv  i  balans).  

(13)

Det  är  lätt  att  tro  att  denna  könsmaktordning  gagnar  alla  män  och  killar,  men  så  är  det   naturligtvis  inte.  Alla  killar  är  inte  tävlingsinriktade  machograbbar,  långt  ifrån.  Bilden  av   den  traditionella  mannen  är  lika  stereotyp  som  bilden  av  den  traditionella  kvinnan.  Barn   möter  beväpnade  legogubbar  och  hjältar  som  slänger  sig  mellan  hustaken.  Män  påstås   vara  mindre  benägna  att  visa  känslor,  däremot  ska  de  gärna  vara  rationella  och  starka   familjefäder   som   klarar   allt.   Sammanfattningsvis   kan   vi   konstatera   att   varken   kvinnor   eller  män  tjänar  på  stela  föreställningar  om  vad  som  är  manligt  och  vad  som  är  kvinnligt   (Selander  2012,  s  193).      

 

5.  Resultat    

Mitt   resultatkapitel   har   tre   underrubriker   där   jag   redogör   för   mina   tre   intervjuer.   Jag   har  valt  att  skriva  om  intervjuerna  i  samma  ordning  som  jag  genomförde  dem.  

 

5.1.  Ett  killband    

Det   är   en   kylig   och   lite   grå   höstkväll.   Gatorna   börjar   tömmas   på   folk   och   affärerna   stänger   för   dagen,   men   innanför   Kulturskolans   dörrar   råder   febril   aktivitet.   I   korridorerna  rör  sig  elever  på  väg  till  sina  lektioner,  från  de  olika  rummen  sipprar  toner   ut  och  blandar  sig  till  en  sprakande  samklang.  I  ett  av  ensemblerummen  repar  ett  band   som  består  av  fyra  killar.  Repetitionen  leds  av  deras  lärare  Anders.  När  jag  kommer  in  är   killarna  fullt  upptagna  med  att  repa  in  en  ny  låt.  Stämningen  är  avslappnad  och  de  pratar   om  hur  de  vill  ha  arrangemanget.  Anders  är  beredd  att  hjälpa  till  när  det  behövs  men   säger  att  det  här  bandet  är  ganska  självgående.  De  spelar  låten  ett  par  gånger  till  innan   vi  sätter  oss  i  en  ring  för  att  prata.  Anders  frågar  om  jag  vill  att  han  ska  gå  ut,  men  jag   svarar  att  han  gärna  får  vara  med  på  intervjun.    

 

Eleverna   är   i   åldrarna   15-­‐17   år   ungefär.   Alla   fyra   går,   eller   har   gått,   i   musikklass   på   grundskolan.  Jag  ber  killarna  berätta  lite  om  sin  musik.  De  spelar  bara  eget  material,  en   del  låtar  är  instrumentala  men  inte  alla.  En  av  gitarristerna,  Jakob,  säger  att  han  brukar   sjunga  på  en  del  låtar  och  de  andra  skrattar  och  skämtar  om  att  det  inte  är  någon  annan   som  vågar  sjunga.    

”Det  är  han  som  har  bäst  koll”  säger  Emil  som  spelar  trummor  i  bandet.    

Bandet  består  av  två  gitarrister,  en  trummis  och  en  basist.  Jag  frågar  hur  det  kom  sig  att   de  valde  just  dessa  instrument.    

Jakob:  ”jag  har  gått  i  musikklass  här  i  stan,  innan  dess  hade  jag  inte  riktigt  provat  på  nåt   instrument   förutom   fiol   som   jag   faktiskt   hade   spelat.   Men   på   en   lektion   fick   jag   prova   gitarr  och  sen  var  jag  fast”.  De  andra  skrattar  till  när  han  nämner  att  han  spelat  fiol.    

(14)

Alexander:  ”jag  går  också  på  den  skolan  och  många  i  klassen  kör  ju  främst  elgitarr  så  då   ville  jag  också  prova.  Det  visade  sig  att  det  var  väldigt  kul  så  jag  fortsatte”.  

Erik:   ”jag   spelade   gitarr   länge.   Anledningen   till   att   jag   började   spela   bas   var   att   förra   basisten  slutade  i  bandet.  Så  då  började  jag  spela  bas  och  det  var  kul  så  då  fortsatte  jag”.   Emil:  ”När  jag  var  liten  ville  min  pappa  att  jag  skulle  bli  fotbollsspelare,  men  min  faster   ville   att   jag   skulle   bli   trummis.   Hon   köpte   ett   minitrumset   till   mig   när   jag   var   två   år   gammal.  Jag  började  ta  lektioner  när  jag  var  fem  och  har  spelat  sedan  dess”.  

 

Alla  fyra  killarna  kommer  från  relativt  musikaliska  familjer.  Jakob  berättar  att  båda  hans   föräldrar  jobbar  i  kulturbranschen.    

”Vi  kanske  inte  sitter  hemma  och  musicerar  tillsammans  men  musik  är  väldigt  viktigt  i   familjen.  Det  är  alltid  musik  i  högtalarna  liksom”.  I  Alexanders,  Eriks  och  Emils  familjer   är  musiken  inte  lika  central  men  alla  har  minst  en  släkting  som  uppmuntrat  och  stöttat.    

Jag:  ”vilka  musikaliska  förebilder  har  ni?”  Killarna  börjar  nynna  och  försöker  komma  på   namnet  på  ett  band  som  de  gillar.    

Emil:  ”The  Meters  heter  de  ju!”  Jakob  bekräftar  att  det  stämmer.  Själv  har  han  förebilder   bland  kända  gitarrister,  exempelvis  Eric  Clapton  och  Jimi  Henrics.    

Jag:  ”tänker  ni  att  vissa  instrument  är  mer  tjej-­‐  eller  killinstrument?”  Alla  fyra  säger  nej.     Alexander:  ”Alla  kan  väl  spela  allt.  Det  finns  instrument  som  fler  killar  spelar  men  det   säger  inte  att  tjejer  inte  kan”.  

Jakob:  ”nej  precis,  det  är  ju  bara  en  tillfällighet  att  vi  är  fyra  killar  till  exempel”.  Emil  tror   att  sådana  föreställningar  kanske  är  vanligare  utanför  musikskolan.  

Anders:  ”vi  har  ju  tjejband  som  lirar…  och  de  kör  elgitarr  och  bas  och  trummor  och  hela   tjosan  och  gör  det  jättebra”.  

 

Killarna   funderar   inte   så   mycket   över   sin   musikaliska   framtid,   de   betonar   att   det   viktigaste  är  att  ha  roligt.  Visst  vore  det  kul  att  få  lite  publik,  det  är  de  överens  om,  men   fokus  ligger  på  att  få  spela  tillsammans.  

 

Jag   frågar   om   killarna   tror   att   tjejer   och   killar   blir   bemötta   olika   när   det   gäller   instrumentval.  Alla  fyra  håller  med  om  att  det  nog  tyvärr  är  så.  Jakob  säger  först  att  han   inte  träffat  på  det  när  han  gått  musikklass.  Alexander  har  en  annan  upplevelse,  han  har   lagt   märke   till   att   det   finns   en   skillnad   i   hur   tjejers   och   killars   instrumentval   kommenteras  på  skolan.  Han  säger  att  en  tjej  som  exempelvis  spelar  elgitarr  oftare  får   kommentarer  i  stil  med  ”jaha,  spelar  du  elgitarr?  Vad  roligt”!    

(15)

Alexander:  ”alltså  visst,  det  kan  ju  vara  uppmuntrande  men  det  är  fortfarande  konstigt”.   Erik  håller  med  honom  om  att  det  framstår  som  mer  naturligt  när  en  kille  hänger  på  sig   elgitarren  eller  sätter  sig  bakom  trummorna.  Jakob  håller  med,  han  säger  att  det  både  är   lärare  och  andra  elever  som  reagerar  på  det  här  sättet,  men  alla  fyra  är  överens  om  att   kommentarerna  inte  är  menade  att  såra.  

Emil:  ”ingen  vill  ju  vara  taskig,  det  bara  poppar  upp  liksom”.    

Jag   frågar   hur   killarna   tänker   sig   den   stereotypa   bilden   av   en   elgitarrist,   basist   eller   trummis.  Jakob  skrattar  och  nämner  Guns  and  roses,  det  är  Slash  och  Axl  Rose  han  först   och   främst   tänker   på.   Alexander   håller   med.   Emil   skrattar   och   säger   att   han   känner   väldigt   många   trummisar   som   har   glasögon   så   därför   är   det   den   typiska   bilden   för   honom.  Jakob  funderar  vidare  och  föreställer  sig  sitt  eget  band  som  kända  rockstjärnor.     Jakob:  ”om  vi  skulle  vara  stora,  vi  grabbar…  då  tänker  jag  inte  Slash.  Jag  föreställer  mig   en  snubbe  i  skjorta  som  spelar  och  får  det  att  svänga”.    

Emil:  ”ja  typ  nästan  dansband  fast  mycket  snyggare”.    

Snart  kanske  det  här  bandet  ska  få  en  ny  medlem,  killarna  pratar  om  att  de  inte  vet  hur   duktig   den   personen   är.   För   dem   är   det   viktigt   att   medlemmarna   är   på   samma   nivå   musikaliskt.  Jag  frågar  hur  de  ser  på  att  ta  in  en  kvinnlig  medlem.  De  är  överens  om  att   det  inte  skulle  vara  några  problem  förutsatt  att  hon  är  en  duktig  musiker.    

 

5.2.  en  flöjtensemble    

I   ett   annat   rum   på   Kulturskolan   övar   en   tvärflöjtsensemble.   Höstterminen   närmar   sig   sitt   slut   och   notställen   är   fyllda   av   jullåtar   till   den   stundande   julkonserten.   Gruppen   består  den  här  dagen  av  sju  tjejer  och  två  kvinnliga  lärare.  Eleverna  är  i  åldrarna  10-­‐12   år.  En  av  lärarna,  Mirjam,  sitter  vid  pianot  och  kompar  medan  hennes  kollega  Anna  leder   övningen.  Eleverna  har  precis  börjat  prova  på  att  spela  tvåstämmigt,  det  är  lite  klurigt  i   början  men  efter  lite  hjälp  och  stöttning  från  lärarna  låter  det  riktigt  bra.  Det  märks  att   eleverna  är  ganska  unga,  de  har  mycket  spring  i  benen  och  fniss  i  kroppen,  det  kan  vara   lite  svårt  att  sitta  stilla  och  öva  i  fyrtio  minuter.  Kanske  blir  de  också  lite  extra  nervösa   av  min  närvaro.    

 

I  slutet  av  lektionen  sätter  vi  oss  ner  för  att  prata,  Anna  och  Mirjam  är  också  med.  Flera   av  eleverna  berättar  att  de  valde  tvärflöjt  för  att  någon  annan  i  familjen  spelar  och  har   inspirerat.  Mirjam  säger  att  hennes  val  berodde  på  att  hennes  körledare  var  flöjtist:   ”Jag  såg  upp  till  henne  så  då  kändes  det  självklart  att  jag  också  skulle  spela  tvärflöjt”.    

(16)

De   flesta   av   barnen   kommer   från   hem   där   det   musiceras   en   hel   del.   I   många   fall   går   syskonen   också   på   kulturskolan   och   i   några   familjer   är   även   föräldrarna   aktivt   musicerande  exempelvis  i  kyrkan.  Maja  berättar  att  det  var  hennes  pappa  som  ville  att   hon  skulle  börja  spela  tvärflöjt  för  att  det  är  så  vackert.  Själv  ville  hon  egentligen  spela   piano  men  det  är  ett  populärare  instrument  och  svårare  att  komma  in  på.    

”Mamma   tyckte   att   jag   kunde   spela   tvärflöjt   också,   men   jag   står   fortfarande   i   kö   till   piano”,  berättar  Maja.  

Jag   frågar   vilka   musikaliska   förebilder   barnen   har,   de   fnissar   och   tänker   efter.   Sanna   nämner  spontant  sin  familj:  

”Min  mormor  är  väldigt  duktig  på  att  spela.  Vi  brukar  gå  i  kyrkan  ibland  och  då  brukar   hon  spela.  Min  morfar  spelar  ett  blåsinstrument,  jag  kommer  inte  på  vad  det  heter  just   nu.  Mina  föräldrar  spelar  också.  Så  de  är  mina  förebilder”.  Flera  av  barnen  hakar  på  och   berättar  att  familj  och  släkt  är  viktiga  inspirationskällor.  De  pratar  vidare  och  kommer  in   på  musiklyssning  och  idoler.  Cornelia  säger  att  hon  inte  gillar  ”skrikmusik”,  på  hennes   beskrivning  anar  jag  att  hon  menar  metal.  Själv  gillar  hon  ”poppig  musik”  och  säger  att   det   inte   får   vara   för   lugnt.   Tjejerna   är   överens   om   att   One   Direction   är   ett   riktigt   bra   band.  De  nämner  också  Avicii.    

 

Jag  frågar  om  de  tycker  att  olika  instrument  passar  olika  bra  för  tjejer  respektive  killar.   Först  säger  de  flesta  nej  och  det  verkar  inte  som  att  de  har  funderat  så  mycket  över  det   förut.  Efter  en  stunds  tankepaus  säger  Victoria  att  hon  inte  har  sett  särskilt  många  killar   spela  tvärflöjt.  De  andra  håller  med.    

Cornelia:  ”en  del  killar  kanske  tycker  att  det  verkar  fånigt,  de  vill  hellre  spela  nåt  coolt   instrument  som  typ  gitarr.  Jag  tycker  att  tvärflöjt  är  väldigt  fint  så  killarna  borde  kunna   prova  på  nåt  annat  än  bara  det  som  är  mest  poppigt”.    

Tjejerna  tror  att  det  till  stor  del  handlar  om  vad  kompisarna  gör,  om  en  vågar  göra  något   som  är  lite  annorlunda  kan  fler  våga  följa  efter.  Victoria  tror  också  att  det  spelar  stor  roll   om  instrumentläraren  är  en  man  eller  en  kvinna.    

”Om  det  bara  var  kvinnliga  lärare  på  till  exempel  gitarr,  då  kanske  fler  tjejer  skulle  dras   till  det  instrumentet”.  Mirjam  håller  med:  

”Ja,  det  vore  intressant  om  vi  kunde  ha  enbart  manliga  lärare  på  någon  av  våra  prova-­‐på-­‐ dagar,  jag  undrar  hur  det  skulle  påverka  eleverna  i  deras  val”.  Anna  och  Mirjam  säger  att   det  finns  några  killar  som  spelar  tvärflöjt  i  andra  elevgrupper  men  de  är  i  klar  minoritet.     Jag:   ”hur   brukar   det   gå   med   de   killar   som   börjar   spela,   slutar   dem   efter   ett   par   terminer?”  

Anna:  ”nej,  snarare  tvärtom  faktiskt.  Jag  upplever  att  de  killar  som  börjar  hänger  kvar   väldigt  bra  och  nästan  blir  extra  intresserade”.  Det  är  större  omsättning  på  tjejerna.    

(17)

Jag   frågar   vad   det   här   gänget   skulle   tycka   om   en   kille   ville   vara   med   i   ensemblen.   De   fnissar   lite   och   säger   att   det   vore   roligt   men   att   det   skulle   kännas   lite   konstigt   också   eftersom  de  varit  en  tjejgrupp  hela  tiden.  

Jag   frågar   eleverna   vad   de   skulle   tycka   om   att   spela   i   till   exempel   ett   rockband.   De   skrattar  och  verkar  tycka  att  frågan  är  konstig.  Några  säger  att  det  skulle  vara  kul  och   annorlunda  men  de  flesta  undrar  om  det  ens  går  att  spela  rock  på  tvärflöjt.    

Maja:  ”det  skulle  vara  lite  roligt  men  väldigt  konstigt”.      

Framtiden  är  inget  tjejerna  funderar  så  mycket  över  än.  Maja  drömmer  visserligen  om   en  musikkarriär  men  inte  som  flöjtist:  

”Min   dröm   är   att   vara   med   i   idol   men   det   kommer   nog   inte   gå   så   bra”.   Alla   i   gruppen   följer  idol  och  de  blir  engagerade  när  samtalet  glider  in  på  vem  som  borde  vinna.    

 

5.3.  En  proggbrud    

Sofia   är   25   år   och   spelar   i   ett   feministiskt   proggband.   Hon   spelar   främst   gitarr   och   sjunger  men  alla  i  bandet  har  provat  varandras  instrument  och  de  är  öppna  för  att  testa   nya   saker.   Bandet   har   funnits   i   ungefär   två   år   och   består   av   fyra   tjejer.   För   något   år   sedan   såg   jag   bandet   live   och   slogs   av   skärpan   och   medvetenheten   i   deras   texter.   Jag   blev   nyfiken   och   ville   veta   mer   om   hur   de   hanterat   den   sneda   genusfördelningen   i   musikbranschen.  Jag  träffar  Sofia  på  ett  café,  vi  beställer  varsin  kopp  te  och  slår  oss  ner   för  att  prata.    

 

Sofia  berättar  att  hon  började  fundera  över  genus  och  jämställdhet  redan  som  barn.     ”När  jag  var  liten  lekte  jag  att  jag  var  kille.  Jag  ville  vara  hjälte  och  i  alla  filmer  var  det   killen  som  var  hjälten.  I  de  berättelser  jag  identifierade  mig  med  var  det  oftast  en  kille   som   hade   huvudrollen”.   När   Sofia   gick   i   första   klass   började   hon   spela   teater.   Hon   drömde  om  att  bli  skådespelare  men  när  hon  funderade  över  vilka  roller  hon  helst  skulle   vilja  ha  var  det  alltid  manliga  roller.  Det  var  då  hon  började  reflektera  över  att  tjejer  och   killar  ges  olika  möjligheter.  Sofia  har  en  storasyster  som  är  två  år  äldre  än  henne.  Under   uppväxten  var  systern  en  viktig  förebild  för  Sofia,  men  i  övrigt  fanns  inte  många  tjejer  att   se  upp  till.    

”Min   storasyster   var   typ   världens   coolaste   människa   enligt   mig,   men   i   media   var   det   killarna  som  syntes,  så  var  det  med  musiken  också”.  Sofia  säger  att  hon  upplevde  en  stor   frustration   över   att   bra   saker   alltid   gjordes   av   killar.   På   historielektionerna   i   skolan   handlade  det  också  om  männen,  vad  de  gjort  och  vilka  slag  de  vunnit.  Sofia  var  för  liten   för  att  förstå  att  historiskt  viktiga  kvinnor  ofta  inte  finns  omnämnda,  hon  drog  slutsatsen   att   tjejer   helt   enkelt   inte   var   lika   bra.   Därför   avskydde   Sofia   det   som   betraktades   som   ”tjejigt”,   hon   ville   avsäga   sig   det   och   gjorde   allt   för   att   inte   framstå   som   mesig.   Hon   tyckte  om  att  göra  sådant  som  ansågs  lite  läskigt  och  utmanade  gärna  klasskompisarna  

(18)

att   exempelvis   hoppa   från   det   högsta   hopptornet.   På   rasterna   ville   hon   brottas.   På   lågstadiediscona   sjöng   tjejerna   med   i   Markoolios   Sommar   och   sol,   men   när   de   andra   sjöng   den   suktande   tjejstämman   tog   Sofia   den   tuffa   killstämman.   Hon   berättar   att   det   fanns  en  kille  i  hennes  klass  som  hade  en  väldigt  feminin  stil,  vi  kan  kalla  honom  Jonas.     ”Han  hade  lockigt  hår  och  ljus  röst.  Jag  minns  att  jag  tänkte,  han  måste  ju  vara  en  tjej  fast   han   inte   vet   om   det!”   Jonas   frågade   ofta   Sofia   om   hon   gillade   Spice   girls,   själv   älskade   han   dem.   Sofia   blev   arg   när   han   frågade,   hon   ville   absolut   inte   vara   en   person   som   gillade  spice  girls  eftersom  hon  ansåg  att  det  var  ett  hemskt  töntigt  band.    

 

På   musiklektionerna   i   högstadiet   upplevde   Sofia   att   det   fanns   en   uppdelning   mellan   tjejer  och  killar  när  det  gällde  att  spela  instrument.  Hon  säger  att  killarna  i  hennes  klass   inte   ville   sjunga,   de   vågade   inte,   vilket   resulterade   i   att   tjejerna   sjöng   och   killarna   spelade   instrument.   En   musiklärare   försökte   bryta   mönstret   genom   att   dela   upp   eleverna  i  grupper  och  ge  dem  i  uppgift  att  skriva  låtar.  Då  spelade  alla  och  Sofia  minns   det  som  väldigt  roligt.  Sofia  frågade  läraren  om  han  kunde  lära  henne  spela  gitarr,  det   ville  han  gärna  men  han  jobbade  bara  kvar  en  termin  på  skolan  så  efter  det  upphörde   lektionerna.  

 

På  gymnasiet  tog  Sofia  upp  gitarrspelandet  igen.  Hon  var  16  år  och  ville  imponera  på  en   kille  som  hon  var  intresserad  av:  

”Han  var  ett  år  yngre  än  mig  och  var  en  sån  där  gitarrkille  du  vet.  Han  gick  omkring  och   spelade  gitarr  och  ville  verka  djup  och  lite  svår.  Alla  tjejer  tyckte  att  han  var  jättehäftig,   jag  med.  För  att  imponera  på  honom  började  jag  också  spela”.    

Sofia  tog  inte  lektioner  utan  lärde  sig  själv  med  hjälp  av  internet.  

”Jag  lyckades  väl  aldrig  imponera  på  honom  men  det  gjorde  ingenting,  jag  hade  fått  upp   ögonen  för  gitarren”.  

 

Sofia  har  inte  tagit  lektioner  i  Kulturskolan  förutom  att  hon  spelade  blockflöjt  när  hon   var  7  år.    

Hon   upplever   att   det   är   vanligare   bland   killar   än   bland   tjejer   att   vara   självlärd   på   ett   instrument.   Hon   anser   också   att   kraven   på   tjejer   som   musicerar   är   högre   än   på   killar.   Med   det   menar   hon   att   det   är   mycket   mer   accepterat   att   en   kille   uppträder   som   exempelvis  trubadur,  även  om  han  inte  är  så  duktig.    

”Killar   har   en   mycket   större   frihet   att   vara   liksom   sådär   halvbra,   jag   har   fått   den   uppfattningen  i  alla  fall.  De  kan  ha  en  lägre  lägstanivå  och  ändå  våga  ställa  sig  på  en  scen.   Tjejer  har  större  krav  på  sig  att  vara  perfekta”.    

 

Sofia   har,   förutom   en   storasyster,   även   en   lillebror   som   är   6   år   yngre   än   hon.   Hon   berättar  med  ett  skratt  att  hon  funderade  över  möjligheterna  att  uppfostra  sin  bror  till   att  bli  en  tjej.    

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :