“Jag vill nästan kalla det för mördarkultur”
En kvalitativ studie om tystnadskultur inom kriminella nätverkPetra Eychouh, Moa Forsberg & Ronja Karlsson
Höstterminen 2020 Självständigt uppsatsarbete, 15 hp Huvudområde: Kriminologi
Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Handledare: Leandro Schclarek Mulinari
Förord
Vi vill inledningsvis rikta ett stort tack till alla deltagare som har ställt upp och gav oss möjlighet till att genomföra studien. Detta gav oss möjligheten till att bidra med ytterligare kunskap om tystnadskulturen. Vi vill även tacka vår handledare, Leandro Schclarek Mulinari, för all hjälp och stöd under arbetets gång. Den tiden, uppmuntran och engagemang vi fick av vår handledare är vi evigt tacksamma för.
Örebro, 2020
“Jag vill nästan kalla det för mördarkultur” Sammanfattning
Tystnadskultur är ett stort samhällsproblem eftersom det försvårar arbetet mot kriminella nätverk. Det baseras på att medlemmar tenderar att inte anmäla brott eller vittna, dels på grund av normen kring att inte prata med rättsväsendets representanter och dels på grund av risken att utsättas för våld om de gör det. Syftet med denna kvalitativa studie att få djupare förståelse för tystnadskulturen som fenomen inom de kriminella nätverken. Studien baseras på intervjuer med före detta medlemmar av kriminella nätverk. Tidigare forskning har visat att våldets legitimitet inte avskräcker medlemmar från lagföring och straff. Medlemmar har också svårt att lämna på grund av den sociala relationen till nätverket. Studien baseras på intervjuer med före detta medlemmar av kriminella nätverk. Intervjupersonerna betonar att det finns tystnadskultur både mot polis och andra medlemmar. Det är även ett djupt präglat beteende som finns kvar även idag. Slutsatsen är att tystnadskulturen mot polisen är viktigt för nätverkets struktur. Den upprätthålls på grund av rädsla för våldet och betraktas som ett inlärt beteende. Den emotionella relationen som finns kvar mot nätverket gör att intervjupersonernas vardagliga beteende fortfarande präglas av tystnadskulturen.
Nyckelord: tystnadskultur, kriminella nätverk, våld, gatukultur, ihållande
“I almost want to call it for a murder culture” Abstract
The code of silence is a major social issue because it obstructs the work against criminal networks. It is based on the fact that members of the networks tend not to report crimes or testify, partly due to the norm of not talking to representatives of the judiciary and due to the risk of being subjected to violence. The aim of this qualitative study is to gain a deeper understanding of the code of silence as a phenomenon within criminal networks. The study is based on interviews with former members of criminal networks. Previous research has shown that legitimacy of violence does not deter members from prosecution. Members also find it difficult to leave the network due to the social relationship. The interviewees emphasize that there is a code of silence towards the police and other members. A deeply imprinted behavior persists till today. The conclusion is that the code of silence towards the police is considered to be an essential part of the network, which is maintained due to violence and learned behavior. The emotional bonds that remain towards the network are the reasons for the participants behavior still being pervaded by a code of silence.
Keywords: code of silence, criminal gangs, violence, street culture, persistent
code of silence
Innehållsförteckning
Tystnadskulturen som en samhällsproblematik………....….... 1
Tystnadskulturen som fenomen………... 2
Tystnadskultur och våld………... 3
Lojalitet……….... 3
Tystnadskulturen när de lämnat……..………..………... 4
Teorier och begrepp...5
Studiens relevans……….. 8
Syfte och frågeställning………....8
Metod………. 8 Deltagare……….. 9 Material……… 9 Procedur……….10 Etiska överväganden………....……….………..….…………..10 Studiens tillförlitlighet………..…...………...11 Analys……….………....12
Resultat och analys……….13
Om att vara tyst………..…....13
Om att leva med tystnaden……...………..15
Om att tala………..18
Om att lämna………..19
Diskussion………...………....21
Styrkor och svagheter……….23
Praktiska implikationer och framtida forskning……….24
Referenslista………25 Bilaga 1
Tystnadskulturen som en samhällsproblematik
Att ”golare har inga polare” är en av anledningarna till att tystnadskulturen är ett problem för att få bort kriminella nätverk i samhället (Columbus & Lindstedt, 2019, 18 oktober). De kriminella nätverken är grupperingar, djupt förankrade i grov och våldsam brottslighet. Vad gäller brottsligheten tenderar medlemmarna att begå fler brott som medlem i ett nätverk än de gjort både innan och efter tiden i nätverket (Wood, Alleyne & Beresford, 2016). Det blir därför viktigt att bekämpa de kriminella nätverken, vilket emellertid försvåras av den tystnadskultur som präglar de. Det är framförallt ett problem inom rättsväsendet gällande lagföring av medlemmar inom kriminella nätverk. Det beror på att tystnadskulturen gör att medlemmarna väljer att inte samarbeta med rättsväsendet genom att inte avlägga vittnesmål eller anmäla brott som kan påverka andra medlemmar i nätverket (Brottsförebyggande rådet, 2019). Brottsförebyggande rådet skriver i en rapport om tystnadskultur att individer väljer att inte samarbeta med rättsväsendet på grund av bristande förtroende för polisen, rädsla för hot, våld och att det skulle skada individens rykte. En annan orsak var också att individen löser brott på egen hand (Brottsförebyggande rådet, 2019). Det omfattande våldet i dessa nätverk påverkar medlemmarnas vilja att tala utanför nätverket, vilket i sin tur upprätthåller tystnadskulturen (Clayman & Skinns, 2012; Wood m.fl., 2016).
Regeringen (2020) har presenterat ett åtgärdsprogram för att hantera kriminella nätverk. Det så kallade 34-punktsprogrammet innefattar åtgärder som i huvudsak ska förebygga bildandet av kriminella nätverk och den brottslighet de ägnar sig åt. För att göra detta har regeringen en särskild åtgärd i programmet som specifikt handlar om att bryta tystnadskulturen. Regeringen föreslår att tystnadskulturen ska brytas genom att införa kronvittnen, vilket innebär att den individ som vittnar får personliga fördelar i utbyte.
Andra sätt att bryta tystnadskulturen som regeringen föreslår är att höja straffet för övergrepp i rättssak. Det hoppas regeringen ska minska risken att vittnen utsätts för hot och våld och att de i större utsträckning vill vittna. Den som vittnar ska även få ett bättre skydd och stöd för både sig själv och sina anhöriga. Regeringen vill också utreda möjligheten för vittnen att vittna anonymt eftersom det är ett system som förekommer i andra länder. Slutligen presenteras höjda straff för skyddande av brottsling i åtgärdsprogrammet. Denna åtgärd kan ses som ett försök att tydliggöra att en person som deltar i en rättsprocess är skyldig att tala sanning. Det ska även bli olagligt att skydda annan brottsling genom skärpta straff (Regeringen, 2020). Således har tystnadskulturen betydelse för att dels kunna lagföra medlemmar inom kriminella nätverk men också för att kunna motverka dessa. Regeringen, statliga myndigheter som
Brottsförebyggande rådet och forskning argumenterar för att tystnadskulturen är ett stort problem, vilket gör det intressant att få en fördjupad förståelse för hur individer med erfarenhet av att ha ingått i en tystnadskultur resonerar kring fenomenet.
Tystnadskulturen som fenomen
Tystnadskultur är inte enbart ett fenomen inom kriminella nätverk. Tidigare forskning har visat att tystnadskulturen förekommer inom fler olika institutioner. I det kommande avsnittet presenteras tystnadskulturen utifrån de olika institutionerna för att belysa hur fenomenet yttrar sig.
Tystnadskulturen förekommer inom polismyndigheten och stärker sammanhållningen i gruppen. Tystnaden inom myndigheten bottnar i att lojaliteten mellan poliser stärks under deras karriär och medför att kollegors överträdelser inte rapporteras (Skolnick, 2002). Poliser som trots tystnadskulturen rapporterar kollegor för dåligt uppförande riskerar hot och trakasserier (Ivković, Haberfeld & Peacock, 2018). “Tjallare” är en benämning på en individ som rapporterar om andra medarbetare. Den som trots allt rapporterar om kollegors olagliga handlingar riskerar att bli stämplad som tjallare och utfryst från poliskretsen (Heck, 1992).
Tystnadskulturen fungerar på liknande sätt inom familjer där den avser att stärka gemenskapen och skydda familjen från negativa utlåtanden (Vangelisti, 1994; Ow & Katz, 1999). Vidare handlar tystnadskulturen inom familjen om att dölja hemligheter från de som är utomstående och icke-familjemedlemmar. Studier visar även att familjemedlemmar döljer saker för varandra (Vangelisti, 1994). Hemligheter inom familjen kan bland annat innefatta brott mot regler och vilken typ av relation familjemedlemmar har till varandra har betydelse för hur tystnaden upprätthålls. En stark relation bidrar till att tystnadskulturen upprätthålls och att hemligheter bevaras (Vangelisti, 1994; Ow & Katz, 1999).
Ett liknande fenomen om tystnadskultur som finns inom polisen och familjen, återfinns även i skolan. Forskare har där identifierat specifika normer i skolan och dessa grundar sig i det som benämns “gatukultur”. Gatukulturen avser de individer som är omgivna av kulturen som finns ute på gatan. De individer som anammar dessa normer finner svårigheter i att anpassa sitt beteende i andra sammanhang, vilket skapar ett negativt inflytande på andra elever i skolan. Det negativa inflytandet innefattar normer om tystnad där risken att bli stigmatiserad och utfryst är en konsekvens för den som “skvallrat” för andra elever eller lärare. Detta skapar även en rädsla för att tala och bidrar till att tystnadskulturen inom skolan upprätthålls (Perkins, Perkins & Craig, 2019; Slocum, Esbensen & Taylor, 2017).
Tystnadskultur och våld
I likhet med tystnadskulturen som uppstår i sammanhang som inom polismyndigheten, familjen och skolan fungerar det på ett liknande sätt inom kriminella nätverk. Det handlar om att inte tala eller avslöja något om andra medlemmar och den brottsliga aktiviteten för polis eller rättssystem. Studier visar att gängmedlemmar som bryter tystnadskulturen sviker nätverket och dess medlemmar. Detta leder till att det våld som nätverken besitter riktas mot den individ som talat (Berger, Abu-Raiya, Heineberg & Zimbardo, 2017). Kriminella nätverk karaktäriseras av sin förmåga att bruka våld, men också av en tystnadskultur (Clayman & Skinns, 2012). Grundläggande i denna process är att medlemmar med auktoritet, oftast äldre, befäster tystnadskulturen genom hot och ibland direkt våld mot dem som talar eftersom det finns en maktskillnad som delvis regleras av ålder. Detta bidrar till att yngre medlemmar upplever en känsla av rädsla för de äldre, vilket medför att tystnaden upprätthålls (Clayman & Skinns, 2012; Roks, 2017). Forskare framhåller även att medlemmar som lämnat nätverk fortfarande uttrycker en oro om att tala med andra människor trots att dessa inte hade koppling till nätverket. Dessa betonade vikten av att samtalet inte fick komma till nätverkets kännedom. Det berodde på de upplevelser de hade erfarit under sin tid i nätverket, vilket handlade om att medlemmar som talade utanför nätverket blev förföljda, hotade eller misshandlade (Roks, 2017).
Litteratur om psykologiska perspektiv på kriminella nätverk synliggör en tyst överenskommelse inom dessa. Den tysta överenskommelsen handlar om att medlemmarna håller med kring nätverkets handlingar trots att det finns en personlig åsikt av annan karaktär. Det beror på att medlemmarna tror att andra i nätverket är med på överenskommelsen trots att dessa inte heller är det (Wood m.fl., 2016; Roks, 2017). En bidragande faktor till att rättssystemet inte avskräcker medlemmar inom kriminella nätverk beror på rädslan att utsättas för våld. Det finns en rädsla av att bli bestraffad av den egna gruppen om normerna bryts. Medlemmar inom nätverket utför därför handlingar trots att de inte är bekväma med det, på grund av rädslan för de hot och konsekvenser som det annars kan resultera i (Wood m.fl., 2016).
Lojalitet. Av litteraturen framkommer det att individer i kriminella nätverk ofta känner en osäkerhet kring vilka de själva är. Det beror på att de upplever ett främlingskap till de institutioner som har den sociala kontrollen över individen, det vill säga familj och skola. Vidare leder det till att individen söker den sociala kontrollen och identiteten i nätverk som besitter liknande egenskaper som en familj. Osäkerheten kring den egna identiteten medför att de är mottagliga för att ta till sig attityder och beteenden inom ett kriminellt nätverk. Nätverken har också ett särskilt inflytande på den individuella individen och kan forma dennes tankar och beteenden. Det tankemönster och beteende som individen utvecklar inom nätverket tenderar
även att bestå under en längre tid, vilket individen bygger sin identitet på (Wood m.fl., 2016). Till följd av detta påverkas medlemmarnas handlande då de känner en skyldighet att följa de beteenden som finns inom nätverket (Bennet & Brookman, 2011).
Förutom våld är även lojalitet och samhörighet mekanismer för tystnadskulturen, vilka även förekommer som viktiga beståndsdelar inom de kriminella nätverken. Lojalitet och samhörighet som mekanismer för tystnad grundar sig i en oro kring att tvingas lämna nätverket och sin enda sociala samhörighet om tystnaden bryts. Oron för att lämna det enda sociala sammanhang handlar om att det bara är inom nätverket som medlemmarna finner gemenskap och tillhörighet. Om de bryter tystnaden kan de tvingas lämna nätverket och de personer de känner en gemenskap med, vilket gör att de blir väldigt ensamma. Risken att bli ensam utanför nätverket kan upplevas som mer avskräckande från att bryta tystnaden än risken att utsättas för våld (Brottsförebyggande rådet, 2019).
Kontroll är ytterligare en mekanism för tystnad och verkar tillsammans med mekanismerna lojalitet och samhörighet. Detta leder till att medlemmarnas möjlighet att tala med polisen kontrolleras av risken att tvingas lämna nätverket och det enda sammanhang de finner gemenskap i om de bryter tystnadskulturen. Mekanismerna är därmed ett hinder för medlemmarnas möjlighet att anmäla brott till polisen som sker både inom och utanför nätverket (Brottsförebyggande rådet, 2019).
Då medlemmar internaliserar nätverkets normer och kultur utvecklar de även en sämre attityd till samhälleliga auktoriteter i allmänhet. Nätverkens medlemmar tenderar att se sig som offer i förhållande till auktoriteter med legitimitet. Det blir därmed varje medlems uppgift att genom tystnad försvara nätverket mot rättssystemets representanter, som poliser, och på så sätt visa sin lojalitet för nätverket (Wood m.fl., 2016). Således utgör detta en viktig del av medlemskapet inom de kriminella nätverk och den som inte visar lojalitet tvingas lämna nätverket (Roks, 2017).
Tystnadskulturen när de lämnat
Tidigare forskning har visat att medlemmar inom kriminella nätverk är motiverade till att lämna nätverket och förändra sitt liv (Pyrooz, Decker & Webb, 2014; Berger m.fl., 2017; Brottsförebyggande rådet, 2019). Medlemmarnas vilja att lämna kommer ofta till följd av händelser inom nätverket som på ett eller annat sätt drabbar den enskilda individen negativt. En sådan händelse medför att medlemmar reflekterar över sina liv och en vilja att förändra det (Kelly & Ward, 2020; Berger m.fl., 2017). Studier har betonat att de vanligaste orsakerna till att medlemmar lämnar är på grund av våldet som de ständigt riskerar att utsättas för samt att
nätverket inte längre ger de ekonomiska och sociala fördelarna som de tidigare gjort (Berger m.fl., 2017; Roks, 2017; Brottsförebyggande rådet, 2019).
Att lämna ett kriminellt nätverk innebär att förlora vänner, skydd och sin egen identitet eftersom den bygger på tankemönster och beteenden inom nätverket (Kelly & Ward, 2020; Pyrooz m.fl., 2014). Forskningen presenterar även resultat som indikerar att tidigare gängmedlemmar upprätthåller sociala och emotionella band med det kriminella nätverket efter att de lämnat. Det beror på att anknytningen vuxit sig stark med tiden trots att de valt att lämna nätverket (Pyrooz m.fl., 2014; Pyrooz & Decker, 2011). Anledningen till det är att många före detta medlemmar har bott i grannskap med andra medlemmar i nätverket. Utöver detta kan individer hålla kontakten med nätverket genom att fortfarande vara involverad i brott som är relaterat till det tidigare nätverket då det fortfarande finns känslomässiga band (Pyrooz & Decker, 2011).
Olika typer av myndigheter arbetar med att stödja avhoppare och hjälpa de som vill lämna ett kriminellt nätverk. Polisen, socialtjänsten och arbetsförmedlingen erbjuder stöd och behandlingshem för individer i kriminella grupperingar (Brottsförebyggande rådet, 2016; Kelly & Ward, 2020). Vid försök att genom lagföring och straff avskräcka individer från att ingå i kriminella nätverk bidrar det även till att kriminella nätverk så småningom kan lösas upp. Däremot är lagföring och straff som avskräckande metod kortvarig då medlemmar som vill leva ett liv utanför kriminalitet tvingas fortsätta sitt medlemskap för att ha personligt skydd från andra nätverk (Wood m.fl., 2016; Pyrooz m.fl., 2014).
Avståndstagande från ett kriminellt nätverk som har ett starkt släktskap och delar blodsband med individer i gruppen hindrar medlemmar att lämna nätverket. Det beror på att anknytningen till den före detta medlemmen gör att den kan hittas efter att den lämnat (Campana & Varese, 2013). Medlemmar som valt att ta avstånd riskerar att utsättas för brott efter att ha lämnat och måste klippa banden med det tidigare nätverket, vilket inte är självklart fast individen inte varit medlem i nätverket under lång tid (Pyrooz m.fl., 2014).
Teorier och begrepp
I det här kapitlet presenteras de teoretiska begrepp som används för att skapa en djupare förståelse för det empiriska materiealet. Det teoretiska ramverket består av Elijah Andersons teori om “code of the street” samt Pierre Bourdieus teoretiska begrepp habitus, fält och kapital.
Code of the street. Elijah Andersons teori om “code of the street” innebär att i områden med hög kriminalitet har den civilrättsliga delen inom rättssystemet ersatts med en gatukultur. Anderson (1999) skriver att gatukulturen består av informella regler om beteenden som syftar
till att kunna styra över och påverka sociala relationer mellan människor i samhället. De informella reglerna avser att skapa respekt för en grupp av individer eller en enskild individ inom gruppen. Det sker genom våld och hot, där våld brukas mot andra människor för att uppnå “respekt”. Det gör att människor avsiktligt skapar konflikter för att kunna bruka våld och därmed få ökad respekt. Det medför även att individer inom gatukulturen uppmanar varandra till att vara aktsamma, att “watch your back” och “I got your back” för att undvika våldsamma konflikter. Respekten som individen får genom gatukulturen menar Anderson (1999) ständigt måste bevisas då den är svår att få men lätt att förlora. Genom att ha respekten minskar det risken att bli ifrågasatt inför andra människor, vilket skulle göra att den gick förlorad (Anderson, 1999).
Normerna inom code of the street är av motsatt karaktär till samhällets. Rättssystemet framstår då som något främmande och individer inser att de måste försvara sin säkerhet på egen hand. Anderson (1999) skriver att där code of the street förekommer finns inget mer fruktbart än den aggression och våldsamhet dessa individer riskerar att utsättas för. Då gatukulturen har ersatt civilrätten som innefattar relationer mellan människor har det också medfört spända överenskommelser bland individer. Om dessa överenskommelser bryts resulterar det ofta i bråk och hämnd (Anderson, 1999).
Många forskare har inspirerats av Andersons teori och begreppsapparat. Ett exempel är Beare och Hogg (2013) som använt sig av teorin om “code of the street”. De skriver att inom kriminella nätverket finns det kulturella egenskaper som påverkar medlemmarnas beteende och handlingar som utförs i syfte att representera nätverket. Medlemmar inom kriminella nätverk måste agera utifrån en gatukultur inom den sociala miljön och i fängelset. På så sätt upprätthålls makten och tystnaden i nätverket. Misslyckas gängmedlemmar att följa gatukulturen utsätts de för våld (Beare & Hogg 2013).
Ett annat exempel på forskare som inspirerats av Anderson är Rosenfeld, Jacobs och Wright (2003). Forskarna har vidareutvecklat konceptet om “code of the street” där gatukulturen är en av två konsekvenser som uppkommer av gatukriminaliteten. Det andra är “snitching” som enligt Rosenfeld, Jacobs och Wright (2003) innebär att kriminella individer ger information till polisen i utbyte mot belöning eller mildare straff, vilket inte är lagligt och är ofta ett resultat av utpressning. De skriver även att det är få kriminella som säger att de vittnar till polisen i form av “snitching” men påstår samtidigt att det förekommer inom nätverken (Rosenfeld m.fl., 2003). Den motsägelse som Rosenfeld, Jacob och Wright (2003) skriver gällande snitching inom gatukulturen bör delas upp i kriminella individer som ger information
i utbyte mot något för egen vinning och kriminella individer som ger information för att straffa människor som de själva anser förtjänar det (Rosenfeld m.fl., 2003).
Habitus, fält och kapital. Pierre Bourdieu (2019) beskriver att individer befinner sig inom en social verklighet. Denna sociala verklighet skiftar beroende på vilka individer, objekt, mekanismer och regler som finns inom verkligheten. Den sociala verkligheten kan enligt Bourdieu benämnas som ett fält, vilket kan vara en institution eller ett nätverk. Inom dessa fält bildas mekanismer och objekt som anpassas efter det specifika fältet. Dessa representerar således det som styr en institution eller ett nätverk (Bourdieu, 2019; Sandberg & Fleetwood, 2016). Bourdieu (2019) skriver att mekanismerna ständigt behöver upprätthållas och är viktiga för att ett fält ska kunna bestå. Fältet betonar även individens habitus genom de mekanismer som finns inom det. En individs habitus är någonting inlärt inom fältet och ligger till grund för individens beteenden och handlingar (Sandberg & Fleetwood, 2016). Habitus kan beskrivas som ett system med en mängd olika dispositioner som individen handlar efter. Individer som befinner sig inom samma fält tenderar därför att anamma ett liknande och homogent habitus. Det beror på att de har påverkats av samma influenser och sociala funktioner som de sedermera agerar utifrån och upprätthåller fältet (Bourdieu, 2019).
Bourdieu (2019) skriver även om kapital som en del av fältet. Hur kapitalet är uppbyggt och ser ut är beroende på hur fältet är organiserat. Kapitalet skapas i fältet men är även något som styr det genom att motivera individerna till att handla på ett sätt som gynnar fältet. Detta kan upplevas som en struktur för individen som möjliggör och begränsar dennes handlingar (Sandberg, 2008). Kapital inom ett fält har endast betydelse inom det specifika fältet och inte inom någonting annat (Bourdieu, 2019).
Individer som befinner sig i kriminella kretsar kan enligt tidigare studier beskrivas utifrån Bourdieus teori om fält, habitus och kapital. Individer inom gatukulturen som Anderson (1999) skriver om anses även besitta ett gatukapital. Det innebär en kriminell livsstil som bland annat innefattar droghandel och våldsbrottslighet. Den kriminella livsstilen som individer befinner sig i avser även en struktur och makt inom kriminaliteten (Sandberg, 2008). Gatukapitalet beskrivs som ett kapital för kriminella vilket avser att upprätthålla en viss status och en social ära inom kriminaliteten. Detta kontrollerar även hur kulturen på gatan yttrar sig (Shammas & Sandberg, 2015; Sandberg, 2008). Individer i kriminella nätverk befinner sig inom fältet och anammar gatukapitalet, vilket gör att de känner en tillhörighet inom nätverket och en tillförlitlighet till det som baseras på en identifiering med gruppen. Som utomstående kan dessa kriminella fält uppfattas av polis som en risk i samhället på grund av den starka samhörigheten och våldsbenägenheten (Shammas & Sandberg, 2015).
Studiens relevans
Denna studie avser att redogöra för hur tystnadskulturen påverkat före detta medlemmar efter att lämnat nätverket. Tidigare forskning visar att medlemmar i kriminella nätverk inte samarbetar med polisen då det finns en rädsla att utsättas för våld om tystnaden bryts (Clayman & Skinns, 2012; Wood m.fl., 2016). Utifrån forskningen beror det också på att individerna har ett socialt band till nätverket och har utvecklat sin identitet i det (Pyrooz m.fl., 2014). Det är upprätthållandet av tystnadskulturen som bidrar till att medlemmar inte samarbetar med rättssystemets representanter (Brottförebygganderådet, 2019). Detta medför en problematik för polisen då tystnadskulturen består även när individer lämnat det kriminella nätverket. Med hjälp av före detta kriminellas erfarenheter är det möjligt att förstå hur det är att lämna ett kriminellt liv som präglas av tystnad. En djupare förståelse för hur dessa beskriver tystnadskulturen kan bidra till insikt om varför individer inte samarbetar med polisen.
Syfte och frågeställning
Syftet är att få djupare förståelse för tystnadskulturen inom kriminella nätverk. Två forskningsfrågor vägleder undersökningen:
1. Hur beskriver före detta medlemmar av kriminella nätverk innebörden av tystnadskulturen? 2. Hur resonerar före detta medlemmar av kriminella nätverk tystnadskulturens betydelse för deras liv efter att de lämnat nätverken?
Metod
En kvalitativ forskningsmetod baserad på intervjuer har tillämpats för att få en djupare förståelse av hur tidigare medlemmar i kriminella nätverk resonerar om tystnadskulturen. Detta innebär att studiens metodologiska utgångspunkt har varit ur ett hermeneutiskt perspektiv då studien syftar till att förstå, förklara och analysera upplevelsen av tystnadskulturen. Intresset låg i att undersöka före detta medlemmars tankar och erfarenheter och därför ansågs en kvalitativ metod vara lämplig (Bryman, 2011). Studien utgick från två frågeställningar som studerade tystnadskulturen och dess betydelse genom semistrukturerade intervjuer av före detta kriminella medlemmar. Den teoretiska referensramen har använts som ett verktyg för att analysera upplevelsen av tystnadskulturen och skapa en djupare förståelse kring fenomenet. Det insamlade materialet har därmed varit grundläggande för uppkomsten av relevanta begrepp att analysera utifrån, vilket innebär att det funnits ett induktivt tillvägagångssätt (Yin, 2013).
Deltagare
Deltagarna i studien var fyra manliga individer från två olika frivilligorganisationer inom avhopparverksamheten för kriminella. Dessa hade även tidigare varit medlemmar i ett kriminellt nätverk. Samtliga intervjupersoner var mellan 20-50 år gamla. I överensstämmelse med dataskyddsförordningen [GDPR] har varken organisationer eller ålder specificerats då individernas uppgifter är av känslig karaktär (Datainspektionen, 2020). I syfte att besvara studiens frågeställning kontaktades deltagarna genom organisationer som hjälper individer ur kriminalitet och kriminella nätverk. För deltagande i studien behövde individerna uppfylla två urvalskriterier vilka avser 1) inte längre vara aktivt kriminell och 2) tidigare varit medlem i ett kriminellt nätverk. Urval av studieenheter har därmed skett genom ett avsiktligt urval eftersom dessa individer ansågs kunna ge rikligt med information kring tystnadskulturen inom kriminella nätverk (Yin, 2013).
Material
Det empiriska materialet för studien har samlats in genom kvalitativa intervjuer som spelades in med en diktafonfunktion på iPhone. Valet av kvalitativa intervjuer gjordes för att möjliggöra en förståelse av tystnadskulturen inom kriminella nätverk utifrån deltagarnas perspektiv. Det medförde att deltagarna med egna ord på ett utförligt sätt kunde berätta om sina upplevelser, vilket gav den djupare förståelse som studien syftade till (Yin, 2013).
De kvalitativa intervjuerna har varit av semistrukturerad karaktär där det funnits specifika teman utformade från studiens syfte och frågeställningar som berördes vid varje intervju (Bryman, 2011). Dessa teman innehöll även ett antal frågor som inspirerats utifrån vad tidigare forskning presenterat om tystnadskultur (Clayman & Skinns, 2012; Roks, 2017; Kelly & Ward, 2020; Berger m.fl., 2017). Intervjupersonerna har haft frihet att besvara frågorna när och hur de vill under intervjuns gång. Frågorna som presenterats för deltagarna har inte varit identiska, dock har de i stort sett formulerats lika och presenterats i samma följd vid varje intervju (Bryman, 2011).
Intervjuguiden var uppdelad i tre olika teman där bakgrund var det första avsnittet och innehöll frågor om individens ålder samt hur deras förflutna inom ett kriminellt nätverk har sett ut. Avsnitt två handlade om hur intervjupersonerna definierade tystnadskulturen och hur de beskrev tystnadskulturen. De fick även möjlighet att berätta deras upplevelser av tystnadskulturen från det kriminella nätverket. Exempel på frågor som ställdes var: “Hur skulle du beskriva tystnadskultur?” och “Hur upplever du att tystnadskulturen var inom det nätverk du var aktiv inom?”. Det sista avsnittet berörde hur tystnadskulturen har påverkat
intervjupersonerna efter att de lämnat nätverket. Ett exempel på fråga i det avsnittet var: “Hur upplevde du att tystnadskulturen påverkade när du skulle lämna det kriminella nätverket?” (se bilaga 1). Slutligen fick intervjupersonen möjlighet att lägga till sådant som ansåg vara ett viktigt tillägg för studien och som inte hade diskuterats tidigare i intervjun.
Procedur
Inledningsvis söktes ett flertal organisationer och föreningar upp vars syfte är att hjälpa individer ut ur kriminalitet och kriminella nätverk. Dessa kontaktades sedan med en förfrågan via mail gällande deras möjlighet att bistå med tänkbara intervjupersoner. Det mail som skickades ut inleddes med en presentation av den aktuella studien, hur intervjun skulle genomföras samt kontaktuppgifter till de ansvariga för studien. Av samtliga föreningar och organisationer som kontaktades var det slutligen tre ideella föreningar och en avhopparverksamhet som bistod med intervjupersoner. Intervjuerna skedde digitalt via plattformen “Zoom” på grund av rådande omständigheter med COVID-19. Deltagarna tillfrågades samtycke gällande inspelning av samtalet innan intervjun påbörjades. Inspelningen gjordes med hjälp av en diktafonfunktion på privata mobiltelefoner. Samtliga intervjuer tog cirka 30 minuter att genomföra.
Etiska överväganden
Den aktuella studien har under arbetets gång tagit hänsyn till de forskningsetiska kraven. Utifrån informationskravet skickades ett informationsbrev ut till berörda deltagare samt att samma informationsbrev lästes upp när intervjun påbörjades. Denna information innehöll en presentation av studien och dess syfte, samt en motivering till varför deras deltagande var viktigt samt kontaktuppgifter till ansvariga för studien. Betoning på att deltagande var frivilligt och gick att avbryta när som helst framgick även i informationen. Ett digitalt samtycke för att godkänna deltagandet samlades även in via e-post inför varje intervju. Deltagarna informerades om att de inte skulle kunna identifieras utifrån materialet från ljudinspelningen eller i studien. Vidare informerades de berörda deltagare att ljudinspelningen raderas efter avslutad studie (Vetenskapsrådet, u.å.).
Utifrån deltagandets känsliga karaktär upplystes de även om vad svaren från intervjuerna avsågs att användas till. Därefter att kontaktuppgifter i form av ålder, telefonnummer och e-postadresser från deltagarna hanteras med största möjliga sekretess enligt konfidentialitetskravet. I brevet presenterades också studiens förhållningssätt till nyttjandekravet där allt insamlat material från intervjuerna samt uppgifter kring deltagarna
endast är ämnade för den aktuella studien. Där angavs även att material och uppgifter lagras på ett säkert sätt och efter avslutad studie kommer att förstöras (Vetenskapsrådet, u.å.). Då studien samlat in personuppgifter i samband med materialet från intervjuerna har även hänsyn tagits till dataskyddsförordningen [GDPR]. GDPR syftar till att skydda individers grundläggande rättigheter och friheter samt att upprätthålla ett skydd för personuppgifter (Datainspektionen, 2020). Utifrån detta registrerade även ansvariga för studien en GDPR-blankett angående personuppgiftsbehandling via Örebro Universitet (2020).
Studiens tillförlitlighet
Den aktuella studiens kvalité bedöms utifrån ett antal kriterier av tillförlitlighet. Det beror på att det är svårt inom kvalitativ forskning att uttala sig om validitet och reliabilitet eftersom förförståelsen kan påverka tolkningen av det empiriska materialet (Bryman, 2011). Ett kriterium för studiens tillförlitlighet är pålitlighet, vilket motsvarar reliabilitet. I syfte att ge en tydlig beskrivning av analysprocessen har studiens arbetsgång presenterats, samt hur studien kommit fram till resultatet. Det insamlade empiriska materialet och studiens tillvägagångssätt har beskrivits noggrant för att visa på transparens. Genom hela forskningsprocessen har även studiens syfte och frågeställningar ständigt följts. Då studiens resultat bygger på tolkning har citat från samtliga intervjupersoner presenterats. Det gör det möjligt för andra att granska de tolkningar som gjorts i analysen, vilket också visar på studiens transparens (Yin, 2013).
Det har gjorts en korrekt och uttömmande redogörelse för studiens tillvägagångssätt så långt det varit möjligt. Studenter och handledare har granskat studien och gett konstruktiv kritik kring hur tillvägagångssättet beskrivits utifrån att studien ska vara möjlig att replikera för andra forskare. Detta har stärkt den externa reliabiliteten i den utsträckningen det är möjligt med betoning på att ett socialt fenomen som tystnadskultur har studerats och är föränderligt. Det gör att det som framkommer i denna studie möjligen inte visar liknande resultat som en annan studie med andra studieenheter. Däremot behöver tillvägagångssättet kunna replikeras för att det ska vara möjligt att genomföra studien på nytt (Bryman, 2011).
Gällande intern reliabilitet för studien har den stärkts genom att författarna som är tre till antalet haft tillgång till och analyserat utifrån samma intervjumaterial. Författarna har även tillsammans tolkat materialet och författat analysen. Det stärker intern reliabilitet i studien eftersom författarna kommit överens om hur det som framkommit av materialet skulle tolkas.
Ett annat kriterium för studiens tillförlitlighet är trovärdighet, vilket motsvarar intern validitet. Trovärdigheten innebär att forskningen bedrivs på ett korrekt sätt och beskriver den sociala verkligheten. En överensstämmelse mellan tystnadskulturen som begrepp och hur
samtliga intervjupersoner beskriver det ska spegla om en verklighet är sann (Bryman, 2011; Yin, 2013). Ytterligare ett kriterium för studien är extern validitet. Det har inte varit en strävan att generalisera studiens resultat eftersom syftet var att få djupare förståelse med intervjuer, vilket ger stora mängder data. Det fanns inte tid att göra fler intervjuer eller analysera en större mängd material, vilket gör att studien utgår från ett fåtal individer. Därmed är resultatet från den aktuella studien inte möjligt att generalisera till en större population och gäller endast de individer som studerats (Bryman, 2011). Slutligen är styrka och konfirmera ett kriterium för att bedöma studiens tillförlitlighet, vilket innebär objektivitet. Författarna av den här studien har sålunda inte medvetet påverkats av egna värderingar vid studiens utformning och slutsatser (Bryman, 2011).
Analys
Till en början transkriberades det inspelade materialet från de genomförda intervjuerna av samtliga författare för den aktuella studien. Därefter sammanställdes det empiriska materialet till en grund för analys. För att analysera det transkriberade materialet användes en tematisk analys, vilket avser en analysprocess i fem faser (Yin, 2013). Materialet organiserades i form av koder och teman. Detta tillvägagångssätt ansågs vara lämpligt för att kunna identifiera, tolka och presentera intervjupersonernas berättelser i teman. Användningen av en tematisk analys möjliggjorde även en flexibilitet i analysprocessen (Braun & Clarke, 2006).
Analysprocessen påbörjades efter att den andra intervjun hade genomförts och pågick sedan löpande med resterande intervjuer. I den första fasen sammanställdes det transkriberade materialet vilket gav en helhetssyn över det intervjupersonerna hade berättat. Efter att ha gått igenom det sammanställda materialet påbörjades andra fasen, vilket innebar demontering av empirin. Här bröts materialet ner i mindre delar för att leta efter meningar och fraser som var av betydelse för studiens frågeställningar. Dessa meningar och fraser utsågs sedan till meningsbärande enheter där olika koder kunde plockas ut. Därefter påbörjades den tredje fasen och remontering av materialet i form av att sätta samman utplockade koder som ansågs ha gemensamma nämnare. Utifrån sammansättningen av koder kunde dessa kategoriseras in i olika teman (Yin, 2013). Sammanlagt hittades fyra meningsbärande enheter där olika koder utifrån varje enhet kunde bildas, detta låg sedan till grund för fyra teman i resultatanalysen. Exempel på en meningsbärande enhet som plockades ut från det empiriska materialet är “Man ser inget, man hör inget och man säger inget” utifrån detta bildades koderna “lojalitet” “tystnad” och “korthus”. Dessa skapade sedan temat “Om att vara tyst”. Ytterligare exempel på en
meningsbärande enhet är “Jag vill nästan kalla det för mördarkultur” som bildade koderna “våldskapital” och “rädsla” vilket sedan resulterade i temat “Om att tala”.
Demontering och remontering av det transkriberade materialet har skett upprepade gånger under analysprocessen. Processen genomfördes även flertal gånger av författarna för studien, vilket sedan jämfördes för att stärka studiens interbedömarreliabilitet (jmf Silverman, 2015). Kategoriseringen ordnade det empiriska materialet på ett nytt och begripligt sätt. Detta utgjorde sedan strukturen för avsnittet resultat och analys i studien. Därefter påbörjades den fjärde fasen vilket avser tolkning av detta omarbetade material, vilket analyserats utifrån Andersons teori (1999) om “code of street” och Bourdieus teori (2019) om fält, habitus och kapital. Detta för att få djupare förståelse och ny kunskap om tystnadskulturen inom kriminella nätverk. Utifrån materialet som tolkats med hjälp av det teoretiska ramverket har sedan en slutsats utifrån hela studien presenterats (jmf Yin, 2013).
Resultat och analys
Syftet med denna studie är att undersöka tystnadskulturen inom kriminella nätverk samt hur före detta kriminella medlemmar resonerar kring sina upplevelser av tystnadskulturen. Resultatet redovisas utifrån fyra teman: Om att vara tyst, om att leva med tystnaden, om att tala och om att lämna. Fyra intervjuer presenteras med citat och analyseras utifrån följande begrepp: habitus, fält, kapital och “code of street”.
Om att vara tyst
När intervjupersonerna beskriver vad tystnadskulturen innebär för dem framkommer det att det finns en tystnad gentemot polisen, men också en tystnad inför en del medlemmar i nätverket om vissa saker. Tystnadskulturen beskrivs således enligt följande citat “Man ser inget, man hör inget, man säger inget. Det är tabu” (IP 4). Det är så den generella bilden av tystnadskulturen inom de kriminella nätverken beskrivs. Denna upplevelse av tystnadskulturen överensstämmer med den bild av tystnadskulturen som presenteras i tidigare forskning. I den framkommer tystnaden som en norm kring att inte tala om nätverkets medlemmar utanför nätverket eller den brottslighet som dessa ägnar sig åt (Berger, Abu-Raiya, Heineberg & Zimbardo, 2017).
Vidare framkommer det av intervjupersonernas beskrivningar att tystnaden mot polisen är sättet som lojalitet visas på gentemot nätverket. Ett liknande resonemang för även Wood m.fl. (2016) i sin artikel. I artikeln framkommer det att tystnaden är ett sätt att försvara det kriminella nätverket mot rättssystemets representanter och således även ett sätt att visa lojalitet gentemot nätverket. På liknande sätt som intervjupersonerna talar om tystnad som ett sätt att
visa lojalitet på skriver Brottsförebyggande rådet (2019) att lojalitet är en viktig mekanism för tystnadskultur. Lojaliteten som mekanism för tystnaden finns redan i nätverken eftersom det är en grundläggande beståndsdel för dem. Därmed tolkas tystnad och lojalitet hänga samman med varandra.
Det är ju ständiga diskussioner inom grupperingen. Och liksom vad man sagt och inte sagt och vad folk har hört och inte hört. Asså så man måste hela tiden någonstans bekräfta sin lojalitet med tystnad och att man ställt själva klubben framför alla andra (IP 2).
I citatet ovan presenteras hur tystnaden blir ett verktyg för hur medlemmar inom kriminella nätverk kan visa sin lojalitet gentemot nätverket. Det har i tidigare forskning visat sig ha betydelse då lojalitet är viktigt att bevisa för att inte tvingas lämna nätverket (Roks, 2017).
Det är också av värde att betona att det av intervjuerna framkommer att lojalitet mellan medlemmar inom nätverken skiljer sig från den lojalitet som bevisas genom tystnad. Lojaliteten gentemot varandra förekommer som en godtycklighet hos varje medlem till skillnad mot lojaliteten som bevisas med tystnad. Det är viktigt att visa sin lojalitet genom tystnad mot polisen eftersom enskilda medlemmar annars skulle behöva ta den direkta konsekvensen av att någon brutit tystnaden. Konsekvenserna skulle leda till polisförhör och straff för individerna eller möjligen våld inom nätverket. Däremot om medlemmarna i nätverket inte behandlar varandra med lojalitet gällande saker utöver att bryta tystnad är tolkningen att det inte får samma konsekvenser. Därmed uppfattas lojaliteten yttra sig på olika sätt beroende på om den utgår från tystnad eller inte.
Pissluffare, ärligt talat jag såg det som mina bröder men när det väl gällde så fanns det ingen som stod vid min sida, utan de skulle kräva mig på massa pengar för saker jag inte hade gjort då. Det märkte jag när det blev skralt i kassan att nu måste vi ta nån här och den personen blev jag. Det finns ingen lojalitet överhuvudtaget. Det är rent bullshit i alla fall i just det nätverket (IP 3).
I citaten ovan tydliggörs den bild av lojalitet som finns inom nätverket men som inte grundar sig i tystnad. Den skiljer sig åt i jämförelse med den lojalitet som bevisas med tystnad i den bemärkelsen att medlemmarna sviker varandra när det handlar om personliga angelägenheter som inte berör nätverkets struktur.
vara av sådan särskild betydelse för att det kriminella fältet ska bestå. Det är inte den grundläggande mekanismen för nätverkets existens. Det skapar en förståelse för att nätverket fortfarande kan existera trots att medlemmarna vittnar om hur orättvist behandlade de anser att de blir. Däremot återkommer intervjupersonerna ständigt till betydelsen av tystnadskulturen för det kriminella nätverket. Till skillnad mot lojaliteten inom nätverket beskriver de hur tystnaden mot rättssystemets representanter är avgörande för att det kriminella nätverket ska fungera.
För att hela den strukturen ska fungera krävs det att man håller käften annars faller ju hela korthuset asså så. Det är [...] väl där dagligen man måste någonstans bevisa att liksom man håller käften liksom på något sätt. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre än så (IP 2).
I liknelsen som framkommer av citatet ovan är tystnadskulturen det kort som får korthuset, det vill säga nätverket, att rasa. Det betyder att om någon bryter tystnadskulturen och anger nätverket eller dess medlemmar för polisen grips dessa och det blir inte längre något nätverk av kriminella individer kvar. Å ena sidan innebär detta utifrån Bourdieu (2019) att det är tystnaden som är den grundläggande mekanismen för att det kriminella fältet, det vill säga att nätverket ska kunna existera. Tystnaden inom fältet skapar ett habitus hos medlemmarna som formar sättet de handlar på varpå de styrs utifrån grundprincipen om att inte tala med polisen. I det fall denna grundprincip inte efterlevs “rasar” nätverket precis som intervjupersonen beskriver det (jmf Bourdieu, 2019). I tidigare forskning förs också resonemang om att kontroll är en grundläggande mekanism för tystnadskulturen, vilket kan förklara varför tystnaden förekommer som regel inom nätverken (jmf Brottsförebyggande rådet, 2019).
Utifrån Anderson (1999) kan principen om att inte tala med polisen å andra sidan handla om att styra medlemmarnas kontakt med rättssystemets representanter. Anderson (1999) skriver inte om ett kriminellt fält men diskuterar också regler likt de regler i Bourdieus fältbegrepp. Istället för ett kriminellt fält befinner sig medlemmarna i en gatukultur i Andersons (1999) teori. I gatukulturen finns regler som styr sociala relationer i samhället. Tolkningen utifrån Andersons (1999) teori innebär att tystnaden som regel leder till att hindra medlemmar från att etablera relation med polisen som gör att de inte kan tala med polisen överhuvudtaget på grund av konsekvenserna om de gör det.
Om att leva med tystnaden
Förhållningssättet till tystnadskulturen har av samtliga intervjupersoner varit liknande och beskrivits till viss del som en självklarhet och till viss del som en anpassning. Samtliga
intervjupersoner har berättat om hur de redan förhöll sig till en tystnadskultur innan de gick med i ett kriminellt nätverk. En av intervjupersonerna berättar “[...] För mig var det ju en självklarhet att man pratar inte om vissa saker för det är, det är ingrott sen barnsben [...]” (IP 4). Denna tystnad framställs av intervjupersonerna som mer allmän och fungerar i likhet med hur det beskrivs inom polismyndigheten (jmf Skolnick, 2002).
Asså vissa saker var ju det, asså just den där klassiska mot polisen [...] var ju självklar. Men det andra liksom att man [tystnad] men som en sak som hände i, som man kanske inte tycker är okej i gruppen var man tvungen att hålla käften om, det var jag tvungen att anpassa mig till och att tycka det är okej typ, eller så inom gruppen då (IP 2).
Intervjupersonen ovan beskriver tystnaden som “klassisk”, vilket avser tystnadkulturens självklarhet. Denne beskriver även tystnaden som en anpassning till nätverket, vilket medför en acceptans gentemot handlingar som inte anses vara okej. Detta kan tyda på en tyst överenskommelse mellan medlemmar som avser att acceptera nätverkets handlingar samt att upprätthålla tystnaden kring dem även fast individens personliga åsikt är av annan karaktär (jmf Wood m.fl., 2016; Roks, 2017). Tystnaden gentemot polisen kan även grunda sig i ett myndighetsförakt då samtliga intervjupersoner berättar om hur de aktivt väljer att inte ringa polisen “[...] jag har inte ringt polisen en enda gång oavsett hur illa det än har varit. Eh jag har löst problemen själv [...]” (IP 3). Tilltron till rättssystemet representanter verkar inte heller finnas hos intervjupersonerna då citatet ovan visar att denne “löser problemen” själv istället för att söka hjälp hos polismyndigheten. Detta medför ett förhållningssätt till tystnadskulturen som i liknelse med Anderson (1999) menar är “the code of the street” och “gatukultur”. Genom att inte ha tilltro för rättssystemet förlitar sig individerna istället på en gatukultur där det finns andra internaliserade normer och regler för hur saker och ting ska fungera.
[...] Asså jag fick ju det inpräntat i huvudet från ung ålder innan jag ens gick med i ett kriminellt nätverk på så sätt, asså man pratar inte. Eh det var min far som lärde mig det när jag gick i trean, man pratar inte om sånt som inte folk har med att göra [...] (IP 4).
Att intervjupersonerna har anammat gatukulturen beror på en uppväxt under förhållanden där de beskriver föräldrar som både var kriminellt aktiva och hade missbruksproblematik. De beskriver även att de vuxit upp i bostadsområden som kan betraktas ha hög kriminalitet (jmf Anderson, 1999). Citatet ovan illustrerar hur en av intervjupersonerna med kriminalitet inom
familjen redan från början fick lära sig hur denne skulle förhålla sig till tystnadskulturen. Anpassningen till tystnadskulturen redan från ung ålder har befästs av äldre personer som bidragit till att intervjupersonens internaliserat en gatukultur (jmf Clayman & Skinns, 2012; Roks, 2017). Detta visar att denne har upprätthållit tystnadskulturen inom nätverket i likhet med hur det fungerar inom familjer (jmf Vangelisti, 1994; Ow & Katz, 1999).
Intervjupersonernas förhållningssätt till tystnadskulturen inom ett kriminellt nätverk grundar sig även i att de besitter ett gatukapital, vilket gör att de kan identifiera sig med nätverket (Shammas & Sandberg, 2015). Det medför en struktur i deras kriminella livsstil vilket även motiverar till att uppnå en status och social ära inom kriminaliteten (Shammas & Sandberg, 2015; Sandberg, 2008). För att kunna uppnå en status och social ära behöver individer förhålla sig till nätverkets mekanismer som grundar sig i en tystnadskultur.
[...] att vara med i ett gäng, det är ju liksom någonstans hela tiden, det måste man ju visa att man någonstans, gänget står framför allt, oavsett om det inte just att man håller käften men allting liksom. Framför din familj, framför din fru, framför dina vänner, de är ju alltid visa att man är 100% lojal, och det utspelar sig också i att man ska hålla käften 100% liksom (IP 2).
[...] jag har ju både suttit i fängelse och häktad och arresterad och allting. Så att det har väl hänt att när man gjort något brott med några andra och det bara är jag som åkt dit, och dom säger jag vet att det var flera stycken med, och då säger man det “nej, det var bara jag”. Det är så att när man är med i ett kriminellt nätverk. Om jag sitter i ett förhör som jag vet att jag kommer åka dit på och få fängelse för och de andra inte åkt dit (IP 1).
Citaten ovan visar hur viktigt det är för intervjupersonerna att förhålla sig till tystnaden både inom och utanför nätverket. Förhållningssättet innebär att nätverket bör komma före allting annat i intervjupersonernas liv. Det handlar om att hela tiden prioritera nätverket och upprätthålla tystnaden för att visa att deras medlemskap är lojalt. Med detta kan det medföra uppoffringar som kan leda till en fällande dom och fängelse. En av intervjupersonerna menar att när denne sitter i polisförhör så tar denne på sig skulden för en kriminell handling som flera inom nätverket varit med på. Utgångspunkten i sådana uppoffringar avser att det blir bättre för både individen själv och nätverket då individen visar sin lojalitet och tystnadskulturen inom nätverket upprätthålls. Förhållningssättet visar initialt på att intervjupersonerna har anpassat sina beteenden och handlingar efter det kriminella nätverket, vilket kan kopplas med det som Bourdieu (2019) skriver om habitus. Det avser att deras beteenden är inlärda från det kriminella
fältet, vilket även medför att deras handlingar upprätthåller tystnadskulturen. Det kriminella nätverket förstås som en grupp med gemensamma värderingar och medlemmarna inom nätverket är präglade av samma habitus (Shammas & Sandberg, 2015). Det gör att det habitus som finner sig inom det kriminella fältet kan anses vara homogent och resulterar i att medlemmarna bildar ett liknande förhållningssätt till tystnadskulturen. (Sandberg & Fleetwood, 2016; Bourdieu, 2019). Genom att internalisera nätverkets normer känner även medlemmarna en skyldighet att försvara nätverket och bidrar då till upprätthållandet av tystnadskulturen (Wood m.fl., 2016)
Om att tala
Inom kriminella nätverk ska medlemmar vara tysta och inte tala med andra utanför nätverket. Tystnadskulturen i nätverket är bland annat präglad av rädsla för våld som intervjupersonerna berättar om. Det handlar om att finnas där för nätverket annars utsätts medlemmar för fara om tystnadens bryts. En intervjuperson berättar om sina upplevelser av tystnadskulturen:
Asså jag vill inte ens kalla det för tystnadskultur faktiskt. Jag vill ju nästan kalla det för mördarkultur för det är så att snackar du där ute då är det kört för dig, då då stryker du med asså. Det är så liksom att när man är i ett kriminellt nätverk det är ju liksom som asså det blir ju ens bröder liksom och man snackar inte (IP 1).
Att det talas om en “mördarkultur” istället för en tystnadskultur kan tolkas utifrån det våldskapital som finns inom nätverket. Det är så starkt mot medlemmarna att om tystnaden bryts riskerar dessa att utsättas för dödligt våld av nätverket. Även Anderson (1999) skriver att det finns informella regler att förhålla sig till inom det han benämner som gatukulturen. Tystnad som en informell regel inom kriminella nätverk medför därmed att den som bryter tystnaden blir straffad. Detta kan tolkas som att tystnaden styrs av våldet då medlemmarna har internaliserat in de informella reglerna. Det kan även tyda på en anknytning till nätverket. En central del i att stärka gemenskapen inom gruppen är anknytningen till nätverket, att medlemmarna ser varandra som sina bröder påvisar att tystnadskulturen upprätthålls inom nätverket då relationen till gruppen består av emotionella band (jmf Pyrooz m.fl., 2014; Pyrooz & Decker, 2011). För att inte hamna utanför nätverket upplevs våldet leda till att intervjupersonerna inte talar med andra utanför nätverket. Samtliga intervjupersoner berättar om att tystnadskulturen inom nätverket utsätter andra för fara, vilket framkommer i följande citat: “Jag tycker det är synd att det finns en sån tystnadskultur och hur illa det kan vara för folk
som pratar” (IP3). Det framkommer i citatet att tystnadskulturen inte bara omfattas av tystnad utan även våld. En intervjuperson berättar om rädslan att prata utanför nätverket:
[...] rädslan för att folk ska vända ryggen för att de tror man gjort någonting annat som man egentligen inte har gjort. Det är ju hela grejen grundkonceptet med att man aldrig kan sitta säkert i en gruppering och själv så är det klart att jag varit rädd många gånger (IP 2).
Det framgår att det finns en tystnad inom nätverket bland medlemmarna. Vidare berättar en intervjuperson om att som medlem aldrig kan sitta säkert i nätverket: “[...] det är ju så att man har ju inte bara kontakter på utsidan. Man har ju kontakter på insidan av fängelset också liksom. Så är det inte de på utsidan som tar en så är det de på insidan” (IP 1). Det uppstår en rädsla som ständigt finns i nätverket på grund av tystnadskulturen. Detta kan tolkas utifrån att våldskapitalet hotar medlemmarnas liv vilket bidrar till att intervjupersonerna upplever rädsla många gånger inom nätverket. Till följd av våldskapitalet upprätthålls tystnaden för samtliga intervjupersoner inom nätverket på grund av rädslan för de konsekvenser som kan bli om tystnaden bryts (Wood m.fl., 2016; Anderson, 1999). Wood m.fl. (2016) skriver att det finns ett våldskapital inom de kriminella nätverken. Detta våldskapital används mot de medlemmar som bryter nätverkets normer och regler, vilket kan förklara varför tystnadskulturen ständigt upprätthålls.
Att intervjupersonerna förhåller sig till tystnadskulturen grundar i att bli de riskerar att utsättas för våld, de inte har någon möjlighet att få hjälp utanför nätverket på grund av gatukulturen de befinner sig i (Anderson, 1999). Beare och Hogg (2013) skriver att medlemmar inom kriminella nätverk måste ständigt agera utifrån en gatukultur. Detta kan förklara orsaken till att intervjupersonerna inte känner sig säkra i nätverket. Det är en ständig press att förhålla sig till nätverkets normer och upprätthålla tystnaden då det framkommer att tystnadskulturen även måste upprätthållas inom fängelset. Orsakerna till att tystnadskulturen upprätthålls beror på att gatukulturen finns kvar i fängelset (Beare & Hogg, 2013). Medlemmar inom kriminella nätverk måste följa normerna och kulturen då brytandet av tystnadskulturen är så hotfullt att de riskerar sina liv (Beare & Hogg, 2013; Wood m.fl., 2016).
Om att lämna
Samtliga intervjupersoner har lämnat de kriminella nätverken de tidigare varit medlemmar i. Trots att de lämnat nätverken beskriver de samtidigt hur tystnadskulturen fortsätter prägla deras sätt att tänka och resonera.
[...] jag har svårt för folk som lämnar och går och golar. Jag har svårt med såna människor och det kommer jag nog ha. Det sitter så djupt präglat i mig. [...] men jag ser ingen vinst i att man ska springa till polisen oavsett om hur hotad man är. [...] så jag är präglad av det fortfarande givetvis (IP 2).
I citatet förklarar intervjupersonen att denne är djupt präglad av tystnadskulturen, vilket också är representativt för samtliga intervjupersoner. Det gör att det är svårt att acceptera människor som går till polisen efter att de lämnat. Detta innebär att intervjupersonerna fortfarande ingår i tystnadskulturen gentemot nätverket trots att de har lämnat, vilket ytterligare framkommer av följande citat “[...] dem [kriminella nätverket] pratar jag inte med överhuvudtaget. Det var 10 år sen. [...]. Jag vet mycket väl att jag inte skulle sitta och prata i förhör idag” (IP 3).Detta förstås utifrån den tidigare forskningen som visar att det inte är självklart för före detta medlemmar att klippa banden med nätverket trots att individen lämnade för längesedan. Det visar också att det emotionella bandet till nätverket gör att det också finns en anknytning till nätverket trots att personen lämnat (Pyrooz m.fl., 2014; Pyrooz & Decker, 2011). Den anknytning till nätverket som fortfarande finns kvar kan bero på att identiteten som individen utvecklat inom nätverket består under en längre tid (Wood m.fl., 2016). Det kan förklara varför intervjupersonerna upplever att tystnadskulturen mot nätverket fortfarande präglar de.
Med utgångspunkt i Bourdieus teori (2019) har de före detta medlemmarna inte lämnat det kriminella fältet eftersom de fortfarande känner en skyldighet att inte tala om nätverket för polisen, trots att de lämnat. Då de fortsatt befinner sig inom det kriminella fältet ändras inte heller deras habitus gentemot tystnadskulturen. Ur detta perspektiv handlar intervjupersonerna fortfarande utifrån nätverkets normer och regler kring tystnad även efter att ha lämnat nätverket (Bourdieu, 2019; Sandberg & Fleetwood, 2016).
Vidare förklarar intervjupersonerna hur tystnadskulturen fortsätter präglar deras vardagliga liv och hur den ständigt påverkar deras sätt att handla och bete sig. De beskriver hur tystnadskulturen är ett beteende som sitter i ryggmärgen och något som de ständigt kommer behöva arbeta med. De understryker också att det kommer att ta tid att förändra sitt beteende.
Jag har förklarat att så här är det och ifall jag verkar skum på stan eller nått. Det handlar inte om att jag är påtänd. Det handlar om att jag har ju min ryggsäck, så de vet varför jag är avvikande och varför jag kanske inte svarat på frågor och sånt då utan det är vad det är. Det kommer ju dröja många år innan det återställs. Det är ju som sagt ett ryggradsbeteende. Det
handlar ju om att bryta ner hela mig som människa, fysiskt som psykiskt och sen bygga upp något nytt igen. Jag är på god väg men det är en lång bit kvar att gå (IP 4).
Citatet ovan beskriver ett möte med polisen efter att ha lämnat nätverket där tystnadskulturen är så pass påtaglig i intervjupersonens beteende att polisen blir misstänksam. Det handlar om att tystnadskulturen är som ett “ryggradsbeteende” och det naturliga sättet att föra sig på. Det beskriver också att anpassningen till andra normer och beteenden är en process under lång tid. Det beror på att det fortfarande finns ett tystnadskapital som individer inte vill bryta på grund av anknytningen till nätverken (jmf Pyrooz m.fl., 2014; Pyrooz & Decker, 2011). Det medför att intervjupersonerna blir kvar i det kriminella fältet som styrs av tystnadskapitalet vilket motiverar de att handla och bete sig efter tystnadskulturen. Tystnadskapitalet har en betydelse inom det kriminella fältet, vilket innebär att intervjupersonerna fortfarande befinner sig inom det och känner tvång av tystnad gentemot nätverket också (Bourdieu, 2019).
Diskussion
Syftet med studien var att få djupare förståelse för tystnadskulturen inom kriminella nätverk och hur före detta medlemmar upplevt tystnadskulturen efter att de lämnat nätverket. Analysen i studien leder till slutsatser om att tystnadskulturen hos de kriminella nätverken innebär både tystnad mot polisen men även tystnad mellan medlemmar inom nätverken.
Tystnadskulturen gentemot polisen är en viktig mekanism för att nätverket ska kunna existera. Detta för att medlemmar ansvarar för mycket information om det kriminella nätverket som både skulle kunna lösa upp nätverket men även skada medlemmar som talar. Tystnadskulturen tolkades även hänga samman med lojalitet. Den lojalitet som grundar sig i tystnad tolkades ha större betydelse inom nätverket än lojalitet som inte gör det, vilket visar på tystnadens betydelse inom nätverken.
Vidare drogs flera slutsatser om varför tystnadskulturen upprätthålls både inom nätverken men även hos de före detta medlemmarna efter att de lämnat nätverket. För det första fungerar tystnaden som ett inlärt beteende, vilket gör att individen handlar utifrån normer om tystnad. Dessa inlärda beteenden behöver ständigt framhävas och skapar handlingar som upprätthåller tystnaden. För det andra upprätthölls även tystnadskulturen på grund av rädsla att utsättas för det omfattande våldskapital som förekommer inom de kriminella nätverken. Våldskapitalet används mot den som bryter tystnadskulturen och gör att individen av rädsla förhåller sig till den. För det tredje konstaterades att intervjupersonerna förhåller sig till tystnadskulturen på grund av den anknytning till nätverket de fortfarande upplever, trots att de
lämnat. Tystnadskulturen präglar även det vardagliga handlandet eftersom den emotionella anknytningen till nätverket finns kvar, vilket gör att de fortfarande agerar och handlar utifrån tystnadskulturen.
Den aktuella studien har likheter med andra studier men bidrar även med nya perspektiv gällande tystnadskulturen. Tidigare studier har beskrivit tystnadskulturen som att inte tala med rättssystemets representanter om nätverkets medlemmar eller kriminella aktivitet. Det har betydelse för lojaliteten mot nätverket och att bryta tystnadskulturen skulle innebära ett svek mot nätverket (Berger m.fl., 2017). Det framkommer även av den aktuella studien men tillägger även till forskningen att tystnadskulturen mot polisen är den grundläggande mekanismen inom nätverken för att dessa ska kunna existera. Tystnaden gentemot det kriminella nätverket innebär att det finns en tydlig auktoritet inom nätverken och bidrar till rädsla och respekt för medlemmar som är högre uppsatta (Clayman & Skinns, 2012; Roks, 2017). Detta överensstämmer med hur intervjupersonerna i den aktuella studien beskriver att upprätthållandet av tystnaden är ett ständigt bevis för att individen har gjort rätt för sig. Genom att upprätthålla tystnaden kunde intervjupersonerna därmed inte bli utpekade och utsatta av nätverket.
Andra studier har betonat att det finns ett omfattande våldskapital inom de kriminella nätverken och att de kännetecknas av benägenheten till att bruka våld (Clayman & Skinns, 2012). Från analysen i den aktuella studien framgår det att våldskapitalet är en bidragande mekanism för att tystnadskulturen upprätthålls. Samtliga intervjupersoner upplever att konsekvensen av tystnadskulturen i nätverket är präglad av våld. Det visar att analysen överensstämmer med tidigare forskning om att medlemmar som talar utanför gruppen och bryter tystnaden riskeras att utsättas för våld (Wood m.fl., 2016; Beare & Hogg, 2013; Clayman & Skinns, 2013). Analysen betonar att våld som förekommer om tystnaden bryts av medlemmar i ett nätverk bidrar till att tystnadskulturen upprätthålls (Anderson, 1999; Beare & Hogg, 2013; Wood m.fl., 2016). Även Brottsförebyggande rådet (2019) har visat på liknande resultat där tystnaden upprätthålls på grund av den rädsla de kriminella känner inför konsekvenserna om de bryter tystnaden. Vidare visar analysen att medlemmar förhåller sig till tystnadskulturen på grund av anknytningen till nätverket. Detta är ett tillvägagångssätt som stämmer överens med tidigare forskning och beror på att nätverkets normer efterlevs (jmf Wood m.fl., 2016; Perkins m.fl., 2019; Slocum m.fl., 2017). Behovet av att förhålla sig till tystnadskulturen grundar sig i att medlemmar inom nätverket känner en rädsla av att svika nätverket (Berger m.fl., 2017; Wood m.fl., 2016). Ur Pyrooz m.fl. (2014) studie beskrivs medlemmar upprätthålla emotionella band till nätverket, vilket stärker anknytningen. Analysen visade att medlemmar inom nätverket
fann en samhörighet med varandra då tystnadskulturen inte endast handlar om våld utan även en gemenskap för gruppen.
Tidigare forskning om tystnadskultur inom kriminella nätverket som i denna studie presenterats, redovisar inget om huruvida individerna som lämnat nätverken fortsätter präglas av tystnaden eller inte. Det är något som denna aktuella studie lyfter fram. I den här studien framkommer det hur tystnadskulturen fortsätter prägla de före detta medlemmarna även när de lämnat nätverken. Studien bidrar därför med kunskap om svårigheterna kring att bryta beteendemönster kring tystnadskulturen och hur det fortsätter påverka det vardagliga livet när individerna lämnat det kriminella nätverket.
Styrkor och svagheter
Studien syftade till att ge en djupare förståelse för intervjupersonernas beskrivningar av tystnadskulturen. Det kan vara svårt att replikera den aktuella studien då upplevelserna är individuella och kan skilja sig åt, vilket även påverkar resultatet och kan anses vara en svaghet (Bryman, 2011; Yin, 2013). Denna studie utgick från en semistrukturerad intervju, vilket innebär att intervjupersonerna kan svara fritt under intervjun i syfte att besvara
frågeställningen om tystnadskulturen. Vid utformningen av intervjuguiden har studiens syfte samt frågeställning varit en viktigt del. Däremot är det en svaghet att intervjuguiden inte fullständigt utgått från vad som grundats i tidigare forskning utan endast inspirerats. Vad gäller svagheter kring valet av semistrukturerad intervju kan intervjupersonerna tolka de förutbestämda frågorna fel, vilket leder till att studien tappar den röda tråden (Yin, 2013). Ytterligare en svaghet med intervjuerna är att de har skett digitalt, den visuella bilden av intervjupersonerna var begränsad vilket gör det svårt att tolka kroppsspråket i sammanhanget (jmf Bryman, 2011).
Det har också funnits svagheter med studiens urval då det var begränsat. Den aktuella studien strävade efter att ha med sex intervjupersoner men lyckades få tag i fyra deltagare. Dock är det samtidigt en styrka genom att samtliga intervjupersoner uppgav liknande svar i resultatet vilket indikerar på att samma fenomen undersöks och att studien uppnått teoretisk mättnad (Bryman, 2011). I samband med COVID-19 befinner intervjupersonerna i olika delar av Sverige, detta medför en styrka då det har varit möjligt att genomföra studien digitalt via plattformen “Zoom” samt att intervjupersonerna är geografiskt utspridda. Samtliga
intervjupersoner var oberoende av varandra vilket kan beskrivas som ytterligare en styrka då de inte påverkats av de andra deltagarnas resonemang kring tystnadskulturen (jmf Yin, 2013).
