”Hänna köm ägge bårte katta!”
DAUM-KATTA
JUNIBLAD FRÅN DIALEKT-, ORTNAMNS- OCH FOLKMINNESARKIVET I UMEÅ, 2005ISSN 1402-2117
Årg 11 Nr 1
”Hänna köm ägge bårte katta!” Uttrycket finns belagt på många håll i Västerbotten och Norrbotten och betyder ordagrant ’Nu kommer ägget ur kattan’. Innebörden är ungefärligen – med ett annat uttryck som knyter an till djurvärlden: ’detta är pudelns kärna’.
R
R
R
R
Redaktör
edaktör
edaktör
edaktören h
edaktör
en h
en h
en har or
en h
ar or
ar or
ar or
ar ordet
det
det
det
det
3
I ett flertal artiklar i de senaste numren av DAUM-Katta har prof. em. Tryggve Sköld fört en argumen-tation där han ifrågasatt Kensingtonstenens autenticitet. Föreliggande nummer, som är ett specialnum-mer av Kattan, ägnas helt åt en artikel där Tryggve analyserar språket i ristningen på stenen.
För den som inte är insatt i diskussionen om Kensingtonstenen återges här som bakgrund och resumé den artikel Staffan Lundmark publicerade i DAUM-Katta, vinterblad 2004.
”I förra numret av DAUM-katta skrev Tryggve Sköld om en möjlig koppling mellan ett par ark med runalfabeten, skrivna på 1880-talet och den märkliga runstenen i Minnesota som påstår sig vara från 1300-talet, ristad av nordbor långt före Columbus landstigning. Allt sedan stenen hittades år 1898 har debatten pågått om dess äkthet. Diskussionen har ofta varit mycket het och Tryggve lade en hel del ved på brasan med sin framställning i DAUM-katta. Det sensationella fyndet i DAUM:s arkiv
uppmärksammades i media och diskussionen om Kensingtonstenens äkthet fick ny fart. Detta är det slutliga beviset för att stenen är en förfalskning menar kritikerna. Inte alls! menar stenens stridbara vänner.
I detta nummer av DAUM-katta vill vi komplettera uppgifterna kring de ”Larssonska runorna” med att det inte är Edward Larsson som har skrivit båda bladen. Hans bror Emil skrev det äldre bladet.
För den som väntar på mer om Kensingtonstenen så kan jag tänka mig att det är klokt att bevaka DAUM-katta i fortsättningen. Tryggve är här ganska ofta, och han skriver…”
DAUM-KATTA är ett oregelbundet utkommande organ för Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM). DAUM ingår i myndigheten Språk- och folkminnesinstitutet
SOFI
.Redaktör och ansvarig utgivare: arkivchef Ola Wennstedt
I detta nummer kan du läsa hur Tryggve Sköld argumenterar omkring språket på Kensingtonstenen. Alltid lär man sig något i DAUM-KATTA!
KENSINGTONSTENENS SPRÅK
Det nya med de två arken med runor som
presenterades i förrförra numret av denna tidskrift är för Kensingtonstenens del att man kan visa, att dessa runor fanns på 1800-talet i Dalarna, innan den famösa stenen upptäcktes i Amerika. Att det är fråga om samma runor som på stenen är det ingen tvekan om. Det verkar som om den som skrev runinskriften i Amerika hade ett ark med just samma runor som Edward Larsson hade hemma i Dalarna. Den okände runskrivaren har valt att ta runor än från den ena, än från den andra raden. Något självständigt tillskapande av runor är det inte fråga om på Kensingtonstenen.
Sedan jag skrev min förra artikel om Edward Larssons runor och Kensingtonstenen har Staffan Lundmark funnit ut att namnteckningen C. E. Larsson inte tillhör Edward Larsson utan hans äldre bror Carl Emil Larsson. Staffan studerade deras noter och fann att de inte skrev riktigt på samma sätt och att handstilarna vid närmare påseende inte helt överensstämde med varandra. Papperet från 1883 är alltså skrivet av den äldre brodern och papperet från 1885 av den yngre brodern. Denne har alltså helt enkelt kopierat sin äldre brors ark.
Hur gamla är typen av runor i andra runraden på bröderna Larssons papper? De är i varje fall inte äldre än från 1700-talet. Prickarna över de två runorna för ä och för ö visar detta. På medeltiden skrev man i svenskan æ för [ä] och œ eller ø för [ö] – som ännu i danskan. På 1500-talet införde de tyska boktryckarna, som kom till Sverige under Gustav Vasas regering, ett a respektive ett o med ett e över. Först på 1700-talet ersattes detta e med två prickar.1
Jag har emellertid den här gången inte för avsikt att skriva mer om runorna på
Kensingtonstenen utan vill behandla inskriftens dialekt(er). Alla insiktsfulla lingvister som har behandlat stenens språk har sett att det är fråga om 1800-tal, inte om 1300-tal. Jag behöver bara hänvisa till Erik Wahlgrens grundliga behandling av ämnet och de forskare han hänvisar till.2
Frågan om vilket språk som inskriften är skriven på har man endast ytligt berört. Är det
norska eller svenska? Är det förresten fråga om en eller två som är inblandade?
Jag skall först diskutera de olika inslagen i språket på stenen och sedan närmare studera ordet
skelar i rad 4. Med hjälp av bröderna Larssons
runor kan man nu läsa ordet på detta sätt. Det har, som vi skall se, en begränsad utbredning i de skandinaviska dialekterna. Man kan kanske med hjälp av utbredningen få ett begrepp om varifrån i Skandinavien den eller de som skrev runinskriften kom.
Med hjälp av Henrik Williams läsning i
Historiska Nyheter, 2003 och i tidningen Vi nr 21/
2003 s.51 har jag skrivit om runorna till våra latinska bokstäver för att kunna behandla orden i vanlig skrift.
Fyra språk
Vid närmare påseende är det fyra språk som finns på stenen, nämligen engelska, fornsvenska, modern norska och (kanske) modern svenska. Jag skall behandla dem i nu nämnd ordning.
Engelska är följande ord: of (rad 3), ded (rad 8), from (rad 2). Endast genom att medvetet misstolka ljudlagar och dylikt kan man komma fram till något annat än att dessa ord är engelska. Det är vidare möjligt att fro (rad 2) också är engelska, men här är läget inte helt klart (se nedan).
Fornsvenska är följande ord: ok (rad 1), ok (rad 6), äptir (rad 6), fräelse af illu (rad 9), äptir (rad 11).
Man har velat dra långtgående slutsatser från denna fornsvenska. Den skulle nämligen visa att stenen är från 1300-talet.
Allt hade varit gott och väl för den som tror på stenens äkthet – om det bara inte hade varit så att alla dessa ordformer funnes i en bok som säkert varit tillgänglig för den skämtsamme förfalskaren.
Den ovannämnde svenskamerikanske
professorn Erik Wahlgren har tryckt av de avsnitt som handlar om svenska språkets historia i Den
kunskapsrike SKOLMÄSTAREN av Carl
Rosander.3 Den som skrev runorna har bara
behövt se i den boken för att
hitta några lämpliga fornsvenska ord och fraser för att strö in i texten. Han har inte alls, som några forskare förmodat, behövt slå i fornsvenska texter och grammatikor för att hitta dem.
Följande ord är otvetydigt norska:
opdagelsefard (rad 2), ved (rad 4), og (rad 8), ve
(rad 10). Det finnes emellertid också några andra ord som enklast förklaras som norska. Det gäller
fro (rad 2) med o istället för å som i po. Med
vanlig norsk stavning blir det frå. Detta uttal av
från finns emellertid även i vissa svenska
dialekter. Sist och slutligen kan ordet eventuellt vara engelska, en parallellform till from (jfr ovan).
vore skip (rad 11) är ju rena moderna norskan.
Men skall man ta alla förbehåll, så kan vore vara en svensk dialektform. Men svenskt skriftspråk är det absolut inte. Det finns en teoretisk möjlighet att skip skulle kunna vara fornsvenska, men ordet förekommer inte i den ovannämnda översikten av svensk språkhistoria som förfalskaren har tjuvläst i.
Man blir förvånad när man på detta sätt kollar svenska och norska ord. De två skandinaviska språken är ju väldigt lika. Men det är ingen tvekan om att det på Kensingtonstenen finns ord som enbart förekommer i norskan. Däremot är det mindre säkert om det finns något ord som enbart förekommer i svenskan.
Jag trodde först att läger var svenska, för ordet heter vanligen leir på norska. Men formen læger finns i nynorskan.
J saknas
Ett ord verkar vara entydigt svenskt. Det är hem (rad 7). På riksmål heter det hjem och på bokmål
hjem och heim. På 1800-talsnorska skrev man hjem. Men kunde runristaren skriva hjem? Nej det
gick ju inte. Om vi ser på bröderna Larssons runrader, så finns det i dem inte något j.4 Vad gör
förfalskaren då? Jo han utelämnar j och skriver den svenska formen, som i det skandinaviska klimat som rådde i Minnesota inte kan ha varit främmande för honom.
Om vi utgår från 1800-talets skriftspråk i Norge och Sverige, så talar formerna på -e av substantiv, verb och adjektiv (och adjektiviska pronomen) för att det är fråga om norska.
Substantivet rise (rad 5) tycks vara en
skrivning för det norska reise, jfr svenskans resa. Det i i första stavelsen, som står för ej (ei) har uttytts som en amerikansk skrivning, påverkad av
engelskans skrivning med i för [ai].5 Ordet heter
på riksmål reise och likadant på bokmål. Men på 1800-talets dansknorska skrevs det rejse med j. Kan det ha varit avsaknaden av j i bröderna Larssons runrader som gjorde att den som skrev förlagan till runristningen tryggade sig till den ”amerikanska” skrivningen?
Vad fiske (rad 6) är för form av verbet,
imperfektum eller infinitiv, är svårt att veta. I båda fallen skulle man i svenskan vänta ett fiska.
Adjektivet röde (rad 7) är norska, jfr svenskans
röda.
Det adjektiviska pronominet vore (rad 11) är ju rena norskan. Jfr svenskans våra.
Men nordiskaspråkare kommer naturligtvis att protestera mot min förenkling av problemet. Det finns nämligen s.k. -e-mål i svenskan.6 Ja, det
finns det. Men är det troligt att den som har gått i en svensk skola och överhuvud lärt sig skriva skulle använda annat än a-former, om han var svensk.
En form som jag trodde var definitivt svensk är
fan (rad 7). På riksmål heter finne nämligen fant i
imperfektum.7 Men bokmål har en biform fann,
och en sådan finns också i nynorsk.8
Monoftongerna e resp. ö i sten (rad 5) och röde (rad 7) kunde eventuellt tyda på en svensk
författare.9 Men riksmålsordboken har både stein
och sten, medan bokmål endast har stein.10
1800-talets dansknorska hade däremot sten. Riksmål har röd och anger rau(d) som dialektalt, folkligt, familjärt. Bokmålsordboken uppger röd med (raud) inom parantes.11 På 1800-talet skrev man
röd.
Formen öh (rad 12) är väl mera problematisk. Riksmålsordboken tar upp ø men anger att det är en dansk eller svensk form och hänvisar till uppslagsordet øy. På 1800-talet skrev man dansknorska, alltså ø.
Vi ser att de invändningar man kunde ha mot att språket är norska kan vara skenbara.
På stenen står det emellertid inte ö utan öh. En av dem som har misstänkts för att ha ritat runorna hette ju Öhman (Ohman). Men sådana former med h finns i de språkprov som anförs i Den
kunskapsrike skolmästaren. Det är att märka att
användningen av h för att ange lång vokal inte är medeltida. Det här sättet att ange lång vokal kom in någon gång under nyare tid från Tyskland.12
Detsamma gäller förstås för ahr i samma rad. Skrivningen dagh (rad 11) kan förklaras på mer än ett sätt.
Ändelsen -o i fro deno sten (rad 5) och i from
deno öh (rad 12) har vållat forskarna bekymmer.
Det är inte en regelrätt fornsvensk form. Kanske har förfalskaren, som säkert varit skäligen
okunnig i fornsvenska böjningsmönster, dragit till med ett -o för att det ser gammalt ut. Kanske har han sett ändelsen i en svensk psalmbok, där vi har former som i allo lande. Eller är det kanske helt enkelt så att -e har blivit -o vid överföringen till runor.13 Så har lätt kunnat ske, om vi utgår ifrån
att den som skrev förlagan med runor till stenen
hade bröderna Larssons alfabet som mall. I runalfabet nr.2 på brödernas ark skrivs tecknet för E så här: . Tecknet för O på Kensingtonstenen är taget från alfabet nr.1, de stungna runorna, och ser ut så här: . Vad är enklare än att runristaren har sett fel och knackat in ett tecken med de två tvärlinjerna åt ett håll i stället för åt två håll. Och då blir det O i stället för E.
En form som inte utan vidare kan hänföras till något språk är mans (rad 10). Vi har ju 10 man i rad 7. Det är alltså fråga om ett flertal, och trots detta står ordet i singularis. Formen man är emellertid inte ovanlig när det är fråga om trupp o.dyl. i svenskan, som i visan: ”Vi lossa sand, ibland, på Söder Mälarstrand, vi var blott åtta man”.
Detsamma gäller för norskan.
Riksmålsordboken anger under mann:”…(alm. med pl.-formen mann efter tallord og ord med tallbet.)… en hær på 100 000 mann.; …”. Men
mans!?! Vi har ju i svenskan ”10 mans
besättning”. Har detta ev. spelat in vid ristningen av runorna och förorsakat ett fel? Eller är det en missriktad engelsk pluralisform med -s, trots att engelskan har pluralformen men. Det är ju tydligt att den som skrev runorna var påverkad av engelskan. Någon bra lösning kan jag inte finna. Jag överlåter åt mina värderade läsare att lösa problemet.
Skelar
Jag har valt att behandla ordet skelar för sig. Det har inte lästs så tidigare, för man hade inte tillgång till bröderna Larssons runor.
På svenskt område finnes ordet medtaget i
Svenska Akademiens Ordbok över Svenska Språket, där det heter: skäle, …n.; best. et. pl. -en. …(numera blott i vissa trakter,
bygdemålsfärgat) skjul …”. 14
Ordet finnes i Dalmålsordboken, där det heter:
skäl(e) II n. Ia-III …’(provisoriskt) skjul, lider;
redskapsbod, skräpbod; slåtterkoja/(provinsial) shed’; …15 Det är belagt från västra Mora, Ore
och Siljansnäs.
Under uppslagsformen *skäle finnes ordet belagt från några socknar på Gotland.16
Betydelsen är ’skjul; vagnsskjul, ett litet flattake hus jemte gifterna (fårhus på utmarken), hwarest gimbrarne erhålla sitt foder; skjul (såsom
tillbyggnad till någon större Professor Henrik Williams transkription av texten på
byggnad) alltid med flatt tak’. Från Vambling-bo finns en plural på -ar.
Karin Hallén vid SOFI i Uppsala har varit vänlig att meddela mig uppgifter från dialekt-samlingarna där.
Hon hänvisar till ordboksuppgifterna från Dalarna och Gotland samt anger att det från Härjedalen (Hede, Storsjö, Tännäs, Vemdalen) finns ett flertal uppgifter om ordet çä£e(trol. n.) i betydelsen ’skjul’. Ett par belägg finns från Småland.
Dessutom finnes det flera uppgifter om genus neutrum, formen çä`£eoch betydelsen ’skjul, lider’ e.d. från Östergötland och Närke.
Viktigt att notera är att inga uppgifter om detta ord kommer från Västergötland.
Ordet finnes också i vissa norska områden. Under uppslagsformen skjæle, n. ’et Skuur, en aaben Sval eller Tilbygning’ anger Aasen att ordet finnes i Orkedalen.17 Ross kompletterar med
uppgifter från Nordmöre, Guldal och Röros, där betydelserna är ’Veeskjæle; Fjösskjæle;
Huluskjæle; vilket han fyller ut med 2) ’dækket
Gang mellem Tömmerbygninger’ från Guldal.18
Torp anger under skjæle 2 n.’skur, aapen sval’ från Orkedal, Guldal, Nordmöre, Röros och ’dekket gang mellem bygninger’ från Guldal.19
Trönderordboka anger: I skjæle n.’1. skur, open sval, tilbyggning eller gang, framfor seterbu, löe oa (Stangvik, Surnadal, Rindal, Hemne,
Snillfjord, Agdenes, Börsa, Meldal, Rennebu, Horg, Budal, Singsås); særskilt om gangrom mellom bu og kjellar el mellom opphaldsrommet og mjölkbua i sterhus (Sunndal, Oppdal, Singsås).
2. sterbu (flst Ndm). 3. dekt gang mellom
tömmerbygningar (Haltdalen, Ålen, Röros). 4. vedrom på seter (Oppdal); vedskjul (Rindal)’.20
Lars S. Vikör vid Norsk Ordbok har haft vänligheten att svara på min förfrågan om skjæle. Han skriver bl.a: ”det viser seg at dei aller fleste belegga er frå Tröndelag, eller mer presist: Sör-Tröndelag fylke og dessutan frå Nordmöre, der dei snakker ei tröndersk dialekt. Vi har belegg frå ei rekkje bygder i dette området. I tillegg har vi nokre belegg frå Nord-Österdalen, som ligg lite sör for Tröndelag.
Nokre fleirtalsform på -ar har vi ikkje belegg på…”
På min särskilda förfrågan svarar Lars S. Vikör att ordet inte är belagt från Trysil.
Norsk riksmålsordbok har skjæle, et, -r dial. ’åpent skur, overbygget gang mellem to hus (Østg.
Fjeldb., 6)’.21 Östg. Fjeldb. syftar på Østgaard,
Nicolai Ramm: ”En Fjeldbygd”. Christiania 1852. Østgaard (1812-73) var född i Trondheim men uppvuxen i Tynset, alltså i norra Österdalen.22
Vi ser alltså att skäle resp. skjæle finnes belagt inom ett sammanhängande område som omfattar vissa delar av Dalarna och Härjedalen samt norra Österdalen, Sörtröndelag och Nordmöre. Ordet är neutrum, och pluralisändelsen -ar finnes strängt taget bara i Leksand, om vi går efter parallellordet
bryne n. i Dalmålsordboken. Men brynär o.l. med ä- eller e-liknande vokal finnes i flera
Dalasocknar.23 Och en pluraländelse -er i neutrala
substantiv på vokal finnes också i Österdalen.24
Norsk riksmålsordboks belägg har inget värde vad beträffar pluralisändelsen. Neutrala ord på -e har nämligen pluralis på -er i riksmålet.
Om vi utgår från att det är en enda person som ritat runorna, ev. skrivit förlagan till runorna, så bör det ha varit en norrman. Både ord och former tyder på detta.
Skall vi lokalisera denne norrmans språk, så får vi utgå från tre dialektala drag. Monoftongen t.ex. i hem (rad 7) kunde tyda på att han var från det område i Norge som ligger intill svenska gränsen vid sidan om Dalarna. I norra Österdalen används inte diftongerna.25 Men snarast är det fråga om
”dansknorska”. Och i hem kan avsaknaden av j i runalfabetet ha spelat en roll (se nedan).
Utbredningen av skjæle kunde tyda på samma område, även om ordet främst är belagt i
Sörtröndelagsdialekten. Ändelsen på -(a)r tycks emellertid utesluta tröndermål.26
Om vi tar förbehåll för -ar i skelar, så tyder alltså några få drag i Kensingtonstenens språk på att det är en norrman från norra Österdalen som har skrivit inskriften på stenen, eller kanske snarare förlagan till inskriften på stenen.27 Vi får
emellertid inte se bort ifrån att texten i det stora hela är skriven på 1800-talets dansknorska.
En eller flera personer
Jag har ovan i huvudsak laborerat med att det var en enda person som stod för förfalskningen och att denna sannolikt var en norrman. Men mycket talar för att flera personer har varit inblandade.
Låt oss se, vilka moment som ingår i framställandet av stenen.
Först har väl texten skrivits på vanligt sätt med våra bokstäver. Sedan har denna överförts till runskrift. Det är troligt att detta har gjorts på papper så att man har fått en skiss.
Det existerar några papper i Minnesota, som har sagts vara kopior av stenen. Men det finns forskare som har misstänkt att det snarare var fråga om ett eller flera utkast (ev. kopior av skriften) till inskriften på stenen.28
Skissen har sedan förts över på stenen. Den som har gjort detta måste nog ha haft ett sinne för hur man planerar ristningen på en sten, för
utrymmet på stenen har disponerats med en viss omsorg.
Slutligen har ristningen huggits in. Om det är en eller två som har gjort det är föremål för skilda utsagor.
Fler än ett moment kan ha utförts av samma person. Vi får räkna med flera möjligheter. Texten har väl skrivits av en norrman, men har den överförts till runor av en norrman? Mig veterligen har man inte i Norge påträffat runinskrifter av den typ som finns på bröderna Larssons papper. Det ligger nära till hands att anta att det är en dalkarl som har ritat dem.
Det är ju vissa omständigheter som tyder på detta. Den här typen av runor har – förutom på Kensingtonstenen – bara påträffats i Dala-Floda och Älvdalen.29 Ordet skäle är, som vi sett,
upptecknat i västra Mora, Ore och Siljansnäs, om vi håller oss till Dalarna.
Pluralis på -ar av bryne, som står som exempel på ord av den typ som skäle tillhör, har strängt taget upptecknats bara från Leksand. Men med ett
e-ljud eller ä-ljud finns det i andra dalasocknar.30
Allt detta pekar mot ett ganska litet område. Leksand, Siljansnäs och Dala-Floda är grannsocknar.
Är det fråga om en dalmas som har hjälpt till att överföra den norska texten till runor och därvid fått med några svenska drag? Vi har diskuterat ordet hem ovan. Där kan den runkunnige helt enkelt ha utelämnat j i hjem, eftersom det inte finns något j i bröderna Larssons runalfabet.31
Mycket skulle kunna förklaras om vi antar att det är en norrman som har skrivit texten till inskriften och att det är en dalmas som har överfört denna text till runskrift.
Vem som har huggit in runskriften i stenen, om det är en eller två (en högerhänt och en
vänsterhänt?), undandrar sig helt mitt bedömande. Det är en icke-språklig fråga.32 Märkas bör
emellertid att det ev. kan ha varit samma man som ritade runorna på en skiss, men det kan också ha varit en annan (några andra) som högg in runorna. Längre än så här kommer vi inte med ett
dialektgeografiskt försök till författarbestämning. Jag har inte tillgång till de skrivprov som är nödvändiga för en närmare kartläggning av eventuella författare.
Men en person kan jag nog fria från misstankar. Det finns kopior av dennes brev i Wahlgrens stora arbete och i tidningen Vi.33
Olof Öhman skriver en prydlig svenska, inte norska. Den innehåller engelska ord och stavningen är i vissa fall skral, men icke desto mindre, det är svenska och denna svenska har ingenting gemensamt med språket på runstenen. Dessutom var Öhman från Hälsingland och inte från Dalarna.
Om jag på detta sätt har friat Öhman från misstankarna att ha skrivit texten och från att ha tecknat runorna har jag väl gjort någon nytta med mitt inlägg.
NOTER
1. Se t.ex. Nordisk familjebok 4.upplagan, under bokstaven ä. Jfr Wahlgren, Erik: The Kensington
Stone, a mystery solved. Madison 1958, s. 91ff.,
116.
2. Wahlgren 1958 (se ovan). 3. Wahlgren 1958 s. 146 ff.
4. Jfr. Hagen, S.N.:”The Kensington runic inscription”, Speculum XXV, No.3, 1950 s. 342, där runan felaktigt uppges stå för j. På bröderna Larssons ark står ju denna runa för el; se även Wahlgren, Erik: ”The Runes of Kensington”, in
Studies in Honor of Albert Morey Sturtevant,
Westport, Connecticut 1952, s. 60f.; se även Wahlgren 1958, s. 94 f.
5. Se Jansson, Sven B.F. i Nordisk Tidskrift 1949, s. 395; Hagen, S.N.,a,a, s. 336; Wahlgren 1958, s. 112f; planschen vid s. 82, (Hedberg har skrivit
rese – med runan för e i första stavelsen i rad 11).
Linderoth-Wahlgren 1958, 135, 139; Linderoth-Wallace, Birgitta i Viking Heritage Magazine 4, 2003, s. 7. 6. Se t.ex. Wessén, Elias: Våra folkmål Karta 5. 7. Norsk riksmålsordbok, Oslo 1937, Bind I:1 spalt 1043.
8. Bokmålsordboka, 4.opplag. Oslo 1988, s. 146, har bara fant. Nynorskordboka, Oslo 1986, s. 164, har fann.
9. Aasen, Ivar: Norsk Ordbog s. 277. Till monoftongeringen av ei till e och au till ö se Bröndum-Nielsen, Dialekter og Dialektforskning, 1927, Karta 4; Moberg, Lennart i Nysvenska
Studier 33, 1953, s. 87f. Wessén, Elias: Våra folkmål, 9.uppl.,1969, s. 56.
10. Norsk riksmålsordbok, Bind II:2, s. 2136, skriver sten…(særl. i bet 1 nu ofte avlöst av stein ’1)a) ’enkelt (större ell. mindre) blokk, klump…’;
Bokmålsordboka, s. 561, stein (men som efterled
anges -stein el. sten).
11. Norsk riksmålsordbok, Bind II:1, spalt 1265
rød, adj., n.adv. -t ’1)a som har farve…’, spalt 988 rau(d), adj.dial.folk., fam.’rød’. Bokmålsordboka
s. 487 rød (raud). Jfr. Wahlgren 1958 s. 134, 136. 12. Se Hagen 1950 s. 338f.; Wahlgren 1958 s. 135, 136.
13. Se Hagen 1950 s. 322, Wahlgren 1952 s. 57, 66f. I Wahlgren 1958 s. 113, 172 och fig. 10. Wallace 2003 s. 7. Hänvisningen till den svenska psalmboken har gjorts av fil.mag. Nina Sköld. 14. Svenska Akademiens Ordbok 27, sp. 5780f. 15. Ordbok över Folkmålen i Övre Dalarna, Häfte 32, s. 2287f.; Ia-III hänvisar till Levander, Lars:
Dalmålet I-II. 1925, 1928, och anger det neutrala
substantivets böjning.
16. Gotländsk ordbok på grundval av C.och P.A.Säves samlingar redigerade av Herbert Gustavson. Andra bandet, Uppsala 1941-45, s. 883.
17. Aasen, Ivar: Norsk Ordbog. Sjette Udgave. Oslo 1983. s. 679.
18. Ross, Hans: Norsk Ordbog, Oslo-Bergen-Tromsö. 1971, s. 671.
19. Torp, Alf: Nynorsk etymologisk ordbok. Uforandret opptrykk. Oslo 1963, s. 605. Torp anför också ett skjæle n.1. ’skal, om en liten baat’ från Solör.
20. Jenstad, Tor Erik, og Dalen, Arnold:
Trønderordboka. Trondheim. 2.utgave 2002, s.
288.
21. Norsk riksmålsordbok. Bind II:1, s. 1658. 22. Askehoug og Gyldendals Store norske
leksikon, Ts-Å. 2.utgave. Oslo 1959, s. 676.
23. Se Levander, Lars: Dalmålet II, Uppsala 1928, s. 196-197.
24. Larsen, Amund B.: Oversigt over de norske
bygdemål. Kristiania 1897, s. 46.
25. Larsen, a.a.s.43; Moberg, Lennart: ”Den östnordiska diftongförenklingen” i Nysvenska
studier 33, 1953 s. 87f. Jfr.dock Larsen a.a. s. 86f.
26. Larsen, a.a. s. 92,95.
27. Begreppet norra Österdalen framgår av kartan i slutet av Amund B. Larsens arbete.
28. Wahlgren 1958 s. 139ff. och fig. 10. 29. Om dalrunorna se Helmer Gustavson och Sven-Göran Hallonquist: Runor i Dalarna, Älvdalen 1985. H.Gustavson: ”Nytidsrunor – en ny syn på dal-runorna” i Vår språkliga spännvidd, Stiftelsen Bonäs Bygdegård, Uppsala 2004, ss. 63-72; den-samme: ”The non-enigmatic runes of the Kensington stone”, Viking Heritage 3, 2004, s. 31-32.
31. Orsaken till att det inte finns något j i bröderna Larssons alfabeten är att den s.k. ramuska principen inte har införts i gamla alfabeten. Tidigare användes i och j om vartannat. Men Ramus menade att j skulle stå för konsonantiskt uttal och i för vokaliskt uttal, så som vi har det nu (se Wessén, Elias: Svensk
språkhis-toria I. Stockholm 1969, s. 161).
32. Se Wahlgren 1958 s. 69.
33. Wahlgren 1958 s. 55; Tidningen Vi 4/3-04 s. 52f.
Edward Larsson i sitt vardagsrum med fiolen i famn lyckligt ovetande om den oreda hans run-uppteckningar skulle komma att skapa.
Artikelförfattaren Tryggve Sköld forskar i DAUM:s bibliotek.
Serie A. Dialekter
1. Evert Larsson och Sven Söderström, Hössjömålet: ordbok över en sydvästerbottnisk dialekt /på
grundval av Evert Larssons samlingar; utarbetad av Sven Söderström. - 2. uppl.1980. Pris 85:-2. Algot Hellbom, Äldre källor till Medelpads bygdemål. 1981. Pris
40:-3. Olavi Korhonen, Samisk-finska båttermer och ortnamnselement och deras slaviska bakgrund : en studie
i mellanspråklig ordgeografi och mellanfolklig kulturhistoria. 1982. Pris
40:-4. Magdalena Hellquist, Abraham Abrahamsson Hülphers och folkmålen i Westerbotten : ett bidrag till
dialektstudiets historia. 1984. Pris
30:-5. Harald Fors, Ordbok över Öre-Långselemålet : en svensk dialekt i södra Lappland. 1984. Pris
85:-6. Harald Fors, Register till Ordbok över Öre-Långselemålet : en svensk dialekt i södra Lappland. 1985. Pris
40:-7. Folkmålsberättelser från Västerbottens inland : inspelningar från Örträsk socken / utskrivna och
kommenterade av Harald Fors. 1986. Pris
40:-8. Margareta Svahn, Finnskägg, tåtel och sia : om folkliga namn på gräs. 1991. Pris
125:-9. Staffan Wiklund, Våtmarksord i lulemålen : en ordgrupp sedd ur informant- och intervjuarperspektiv.
1992. Pris
125:-10. Jan-Olov Nyström, Ordbok över lulemålet : på grundval av dialekten i Antnäs by, Nederluleå socken.
1993. Pris
125:-11. Åke Hansson, Nordnorrländsk dialektatlas. 1. Text. 2. Kartor. 1995. Pris
170:-12. Astrid Lundgren, Ordbok över Nysätramålet : en nordvästerbottnisk dialekt. 1997. Pris
220:-13. Asbjørg Westum, Ris, skäver och skärva : Folklig kategorisering av några barnsjukdomar ur ett
kognitivt perspektiv. 1999. Pris 145:-Serie B. Namn
1. Nordsvenska ortsboöknamn / sammanställda av Lars-Erik Edlund. 1984. Pris
105:-2. Lars-Erik Edlund, Studier över nordsvenska ortsboöknamn. 1985. Slutsåld
3. Else Britt Lindblom, Studier över önamnen i Luleå skärgård. 1988. Pris
105:-Serie C. Folkminnen och folkliv
1. Phebe Fjellström, Väckelsen, folkmusiken och folkrörelserna. 1981. Pris
30:-2. Visor i västerbottnisk tradition / i urval av Alf Arvidsson. 1981. Slutsåld
3. Alf Arvidsson och Tone Dahlstedt, Vitra och bäran : två studier i norrländsk folktro. 1983. Slutsåld
4. Alf Arvidsson, Arbetslivets folktro : en sammanställning av traditionsmaterial från Övre Norrland. 1986. Pris
40:-5. Carl Johansson, Mujto : minnen från jägar- och fiskartiden och den gamla renkonstens dagar. 1989. Slutsåld
6. Slatta fra Wästerbottn : 415 spelmanslåtar från Västerbotten / samlade och kommenterade av Siw
Burman och Gunnar Karlsson. 1987. Slutsåld
7. Magdalena Hellquist, Bättre grå kaka än ingen smaka : ordspråk och talesätt i Övre Norrland. 1986.
2. översedda uppl. 1995. Pris
125:-8. Albin Edlund, Vårleden : minnesbilder från Holmön. 1991. Pris 85:- hft., 120:- inb.
9. Olof Petter Pettersson, Nybyggares dagliga leverne. 1999. Pris
250:-10. Irene Nilsson, Det som en gång var...: Ett småbrukarår i södra Lappland. 2004 Pris
150:-Serie D. Meddelanden
1. Tone Dahlstedt och Barbro Holmgren, Nordfinska evakueringen till Skelleftebygden 1944-1945 :
de finska ”koflickornas” vistelse i Sverige. 1979. Pris 10:-2. Pirjo Rissanen, Samiskt fältarbete. 1981. Slutsåld
3. Lillian Rathje, Norrländsk folkmedicin : sammanställning av folkmedicinskt arkivmaterial. 1984. Slutsåld
4. Sameland i förvandling. 1986. Slutsåld
5. O. P. Pettersson, Lapplandsforskaren : fem föredrag. 1994. Pris
65:-Serie E. Växtnamn
1. Aspekter på växtnamn. 1997. Pris
125:-2. Gustav Fridner, Folkliga växtnamn i Västerbotten / Redigerad av Sigurd Fries, Jan Nilsson och
Margit Wennstedt. 1999. Pris 170:-Serie F. Musikliv
1. Gunnar Ternhag, Jojksamlaren Karl Tirén. 2000. Pris
150:-2. Alf Arvidsson, Från dansmusik till konstnärligt uttryck: framväxten av ett jazzmusikaliskt fält i Umeå
1920-1960. 2002. Pris
160:-SKRIFTER UTGIVNA AV DIALEKT-,
ORTNAMNS-OCH FOLKMINNESARKIVET I UMEÅ
ÖVRE NORRLANDS ORTNAMN
Ortnamnen i Norrbottens län
3A Bodens kommun : bebyggelsenamn / av Gunnar Pellijeff. 1987.Pris 85:-5 Haparanda kommun : bebyggelsenamn / av Gunnar Pellijeff. 1992. Pris 125:-7A Kalix kommun : bebyggelsenamn / av Gunnar Pellijeff. 1980. Pris 40:-7B Kalix kommun : naturnamn / av Gunnar Pellijeff. 1985. Pris 65:-9A Luleå kommun : bebyggelsenamn / av Gunnar Pellijeff. 1990.Pris 85:-11A Piteå kommun : bebyggelsenamn / av Gunnar Pellijeff. 1988. Pris 85:-13A Överkalix kommun : bebyggelsenamn / av Gunnar Pellijeff. 1982. Pris 40:-14 Övertorneå kommun : bebyggelsenamn / av Gunnar Pellijeff. 1996. Pris 125:-Ortnamnen i Västerbottens län
14A Vännäs kommun : bebyggelsenamn / av Claes Börje Hagervall. 1986. Pris
65:-ÖVRIGA UTGIVNINGAR
Kattgôbben Mormoras : saga på Ume-/Sävarmål. Texthäfte. Pris
40:-Kattgôbben Mormoras : sagan inläst av Filip Gerhardsson på CD/kassett. CD 120:-, kassett Pris 80:-Filip Gerhardssons skrönor. 10 CD eller kassetter. Pris 100:-/kassett, 120:-/CD
Tomas Fischer Trio. CD med Umeås jazzprofiler. Pris 150:-DAUM-Katta : nyhetsblad. Nr. 1(1994) -. 1-2 nr/år. Gratis
SPRÅK- OCH FOLKMINNESINSTITUET
DIALEKT-, ORTNAMNS- OCH FOLKMINNESARKIVET I UMEÅ (DAUM) Länsmansvägen 5, 904 20 UMEÅ,
Telefon expedition och bibliotek: 090-13 58 15 Telefax: 090-13 58 20
daum@sofi.se www.sofi.se/daum/
Arkivchef: 13 58 16 , Förste forskningsarkivarie: 13 58 18,
Forskningsarkivarier: 13 58 17 (samiska), 13 65 33 (datorer), 13 65 63 (musik), 13 58 53 (assistenter), 13 58 52 (assistent)
