Akademi för hälsa, vård och välfärd
MÅLSÄTTNINGARS EFFEKT VID TEST
AV MUSKELEFFEKT, MAXSTYRKA
OCH MUSKELUTHÅLLIGHET
En randomiserad kontrollerad studie
SEBASTIAN MUNTHE
BJÖRN OLSSON
Huvudområde: Fysioterapi Nivå: Grundnivå
Högskolepoäng: 15hp
Handledare: Caroline Eklund Examinator: Maria Elvén
SAMMANFATTNING
Bakgrund: Single-leg hop test, handdynamometertest och heel-rise test är vanligt förekommande test för att mäta muskelstyrka i fysioterapeutisk klinik. Målsättningar kan förändra hur människor presterar genom att påverka inre och yttre beteenden vilket observerats i tidigare forskning.
Syfte: Syftet med studien är att undersöka vilken effekt målsättning har på testresultat vid test av muskeleffekt, maxstyrka och muskeluthållighet vid två separata tillfällen samt till vilken grad det föreligger ett samband mellan testresultatet och skattad self-efficacy samt testresultatet och skattad utfallsförväntning.
Metod: Experimentell, enkelblindad RCT med kontrollgrupp samt för- och eftermätning. Tjugosex deltagare i åldrarna 18-30år rekryterades genom bekvämlighetsurval.
Datainsamling bestod av testresultat, målsättning, skattad self-efficacy och utfallsförväntning.
Resultat: Signifikanta skillnader mellan grupperna förelåg vid testtillfälle 2 för single-leg hop test men inte för övriga test. Signifikant skillnad inom interventionsgruppens
testtillfällen fanns vid single-leg hop test samt handdynamometertest men inte vid heel-rise test. Signifikant skillnad inom kontrollgruppens testtillfällen fanns endast vid single-leg hop test.
Slutsats: Målsättningen har troligtvis haft effekt på testresultaten i interventionsgruppen. Däremot kan metodologiska brister haft en påverkan på resultaten. Vidare forskning bör tillämpa större urval och bättre kontroll av externa variabler samt rekrytera ur andra populationer för att kunna generalisera till mer kliniskt relevant kontext.
ABSTRACT
Background: Single-leg hop test, handgrip-dynamometer test and heel-rise test are
commonly used in physiotherapy practice to assess muscular strength. Goalsetting can affect human performance through alternating the overt and covert behaviors of humans, which has been observed in earlier scientific research.
Aim: The aim of this study was to explore how goalsetting affects the test scores measuring maximal muscular power, strength, and endurance between two separate occasions and to which extent the test scores correlates with self-efficacy and outcome-expectation.
Methods: Experimental, single-blinded, RCT-study with pretest-posttest control-group design. Twenty-six subjects were recruited in ages of 18-30 through convenience-sampling. Data collection consisted of test scores, goals, rated self-efficacy and outcome-expectation. Results: Significant differences between groups was found in the second measure for the single-leg hop test. Significant difference within-groups was found in the single-leg hop test and hand-dynamometer test in the intervention-group but only in the single-leg hop test for the control-group.
Conclusion: Goalsetting probably had a positive effect on test scores although
methodological flaws might have impacted the results. Further research should implement larger sample size and improved control over external factors. There are also populations of more clinical importance than in current study.
Keywords: Behavioral medicine, physical therapy specialty, physical functional performance, goals.
INNEHÅLL
1
BAKGRUND ... 1
1.1
Målsättning och fysisk prestation ... 1
1.2
Muskelstyrka ... 1
1.2.1
Mätning av muskelstyrka inom fysioterapi ... 1
1.3
Målsättningsteori ... 3
1.4
Socialkognitiv teori ... 3
1.4.1
Self-efficacy ... 4
1.4.2
Utfallsförväntningar ... 4
1.4.3
Självreglering ... 5
1.5
Beteendemedicin inom fysioterapi ... 6
1.6
Problemformulering ... 6
2
SYFTE ... 7
2.1
Frågeställningar ... 7
2.1.1
Hypotes ... 7
3
METOD ... 8
3.1
Design ... 8
3.2
Urval ... 8
3.2.1
Studiedeltagare ... 8
3.2.2
Inklusionskriterier ... 8
3.2.3
Exklusionskriterier ... 8
3.2.4
Hantering av bortfall ... 9
3.2.5
Randomisering till grupper ... 9
3.3
Datainsamling ... 9
3.3.1
Mätinstrument ... 10
3.4
Intervention ... 11
3.5
Tillvägagångssätt ... 11
3.6
Dataanalys ... 12
3.7
Etiska överväganden ... 13
4
RESULTAT ... 13
4.2
Skillnad i testresultat mellan grupperna ... 14
4.3
Skillnad i testresultat inom grupperna ... 14
4.4
Samband mellan skattad self-efficacy och testresultat samt skattad
utfallsförväntning och testresultat ... 15
5
DISKUSSION ... 15
5.1
Resultatdiskussion... 16
5.2
Metoddiskussion ... 18
5.3
Etikdiskussion ... 22
6
SLUTSATSER ... 23
7
KLINISK BETYDELSE OCH VIDARE FORSKNING ... 23
REFERENSLISTA ... 24
BILAGA A – TESTPROTOKOLL
1
BAKGRUND
1.1 Målsättning och fysisk prestation
Fysioterapeuter arbetar för att främja hälsa och minska lidande samt optimera
förutsättningarna för individers förmåga till rörelse där arbetet är individanpassat och utgår från patienters behov och mål (Broberg & Lenné, 2019). Målsättningar används av
fysioterapeuter (Broberg & Lenné, 2019) och syftar till att höja motivation och således prestation (Bandura & Cervone, 1983) och ger i samband med testsituationer i många fall en akut förbättring i testpersoners prestation (Tod, Edwards, Mcguigan & Lovell, 2015).
Prestationsbaserade testsituationer förekommer i fysioterapeutisk klinik för att på olika sätt mäta förmågor hos en patient (Hagströmer, Wisén & Hassmén, 2016). Ford et al. (2005) visade att en målsättning förutom att generera bättre resultat i ett hopptest, påverkade hur studiedeltagarna tog sig an och utförde testet. Genom en biomekanisk analys kunde
författarna till studien se att deltagarna modifierade sin hoppstil för att klara av att uppnå det uppsatta målet. Vidare menar Tod et al. (2015) att målsättningar inte alltid signifikant ökar prestation.
1.2 Muskelstyrka
Muskelstyrka kan delas in i tre delar: Muskeleffekt, maxstyrka och muskeluthållighet (Kenney, Costill & Wilmore, 2015). Muskeleffekt, även känt som power eller explosivitet definieras som produkten mellan kraft och hastighet. En persons förmåga att utveckla muskeleffekt testas vid exempelvis hoppmoment eller genom att mäta den tid det tar att utföra en repetition med en bestämd vikt i en övning. Maxstyrka definieras som den
maximala kraft en muskel eller ett muskelpar kan producera, exempelvis den maximala vikt i en övning som en person kan utföra en repetition av eller den maximala kraft som
produceras isometriskt. Muskeluthållighet definieras som en muskels förmåga att genom isometrisk- eller upprepade kontraktioner utföra muskelarbete och kan mätas genom att göra maximalt antal repetitioner på en submaximal vikt. Muskelfunktion är ett mer generellt begrepp som innefattar all kraft som muskler genererar vid kontraktion och således även muskeleffekt, maxstyrka och muskeluthållighet (Kenney, Costill & Wilmore, 2015).
1.2.1 Mätning av muskelstyrka inom fysioterapi
Inom fysioterapi används styrketräning i syfte att öka musklers funktionella kapacitet. Träning anpassas utifrån vilken egenskap som en muskel önskas förbättras i. Tester av muskelstyrka syftar bland annat till att avgöra lämplig arbetsbelastning för styrketräning, upptäcka sidoskillnader och skaderisk och för att göra det mätbart för fysioterapeuten om
styrketräningen gett önskad effekt efter en träningsperiod (Hagströmer, Wisén & Hassmén, 2016). Vid muskelfunktionstester påverkas resultatet av mekaniska, muskulära,
neurologiska, anatomiska och psykologiska faktorer samt testets standardisering (Hagströmer & Hassmén 2008). Vissa kliniska test som används av fysioterapeuter är
funktionella i sin natur. Funktionella test innebär att flera parametrar testas samtidigt genom att ställa högre krav på funktion hos en individ. Testen har en hög popularitet hos kliniker för sina ofta låga krav på utrustning, låga tidsåtgång samt simpelhet att administrera och kan i vissa fall ge samma information som mer sofistikerad mätutrustning (Ageberg & Cronström, 2018).
Hopptest är kliniskt användbara funktionella test som används frekvent vid exempelvis främre korsbandsrekonstruktioner av fysioterapeuter (Abrams et al., 2014). Single-leg hop test är ett hopptest som används i syfte att mäta muskelfunktion, muskeleffekt (Kockum & Heijne, 2015) och för att uppmärksamma asymmetrier av muskeleffekt i nedre extremitet (Xergia, Pappas & Georgoulis, 2014). Testet har en bättre förmåga att identifiera funktionella asymmetrier än test som mäter ren muskelstyrka (Kockum & Heijne, 2015). Testet ger relevant information om kompensatoriska rörelser i ett skadat ben oavsett hoppsträcka (Wouter, Benjaminse, Seil, Lemmink & Gokeler, 2018) och används för att predicera skaderisk i nedre extremitet samt utvärdera muskelfunktioner hos individer med muskuloskeletala skador i höft, knä eller fot (Ageberg & Cronström, 2018). Hos en population med tidigare muskuloskeletala skador i nedre extremitet har psykosociala
faktorer såsom self-efficacy (tro på egen förmåga att utföra ett specifikt beteende i en specifik situation) (Bandura, 1986) och rädsla för skada visat sig vara av betydelse för prestation vid single-leg hop test (Hsu, George & Chmielewski, 2016).
Mätning av greppstyrka kan ske genom en handdynamometer. Denna ger ett mått på den maximala kraft en person kan producera med ett helhandsgrepp (Clarkson, 2013). Det är ett lättadministrerat sätt att testa muskelstyrka på och kan ge en indikation på individers
övergripande muskelstyrka (Bohannon, 2015). Jamar handdynamometer är det kliniskt mest använda verktyget vid mätning av greppstyrka (Mathiowetz, 2002; Roberts et al., 2011) och är av betydelse vid fysioterapeutisk rehabilitering för att bl.a. upptäcka sidoskillnader och för att utvärdera behandlingseffekt (Clarkson, 2013). Greppstyrka kan också ge information gällande näringsstatus och muskelmassa, fysisk funktion och hälsostatus (Bohannon, 2015) och har en betydande roll för en stor mängd olika tillstånd och sjukdomar (Bohannon, 2019). Test av greppstyrka har ett kliniskt och prognostiskt värde och bör användas mer
rutinmässigt för vitalstatus (Bohannon, 2015). Greppstyrka används som en prediktor där högre greppstyrka är associerat med lägre risk för mortalitet (García-Hermoso, 2018) och där låg greppstyrka indicerar högre risk för fall, morbiditet, förlängd sjukhusvistelse, (Roberts et al., 2011), ökad depression och nedsatt självskattad hälsostatus (Bohannon, 2015).
Vid bedömning av muskelfunktion och muskeluthållighet i plantarflexorer är heel-rise test ett kliniskt använt test av fysioterapeuter (Hébert-Losier, Wessman, Alricsson & Svantesson 2017). Testet används exempelvis för att kvantifiera skada, gradera nedsättning och utvärdera behandlingseffekt och träningsprogram i nedre extremitet (Hébert-Losier, Newsham-West, Schneiders & Sullivan, 2009). Låga utfall i testet är associerat med förekomst av muskuloskeletala skador i nedre extremitet samt allvarlighetsgrad av
ingen enhetlig beskrivning av testet (Hébert-Losier et al., 2009) vilket kan förklara variation av beskrivna normalvärden (Sman et al., 2014).
1.3 Målsättningsteori
Locke, Shaw, Saari och Latham (1981) tog fram målsättningsteorin för att förklara mekanismer som leder till ökad produktivitet på arbetsplatser. Teorin används i
forskningssammanhang och förekommer ofta i studier på målsättningars effekt på olika former av prestation (Tod et al., 2015). Mål definieras som det en individ ämnar uppnå i form av medveten handling. Mål har enligt teorin två delar som driver prestationsnivån. Målets innehåll, det vill säga ”vad är det som ska göras?” och målets intensitet som innebär de upplevda krav på egna resurser som måluppfyllnad kräver (Locke et al., 1981). Feedback är en viktig förutsättning för målsättning. En person kan omöjligt sätta ett mål om kunskap kring nuvarande förmåga saknas. Skulle ett mål formuleras utan denna kunskap påverkas inte prestationen i en positiv riktning. Det är därför viktigt att låta personer som ska sätta ett mål pröva sina förmågor innan målet formuleras (Locke & Latham, 2002). Vetskap om testresultatet har i sig en positiv effekt på prestationsnivån vilket förstärks ytterligare i kombination med en målsättning (Bandura & Cervone, 1983). Att inte få reda på sina
testresultat gör det inte bara omöjligt att formulera mål, Theodorakis, Malliou, Papaioannou, Beneca & Filactakidou (1996) observerade en försämring av testresultat i ett maxstyrketest då deltagarna inte fick ta del av sina testresultat.
Enligt målsättningsteorin är medvetna mål en direkt reglerande faktor för prestationsnivå i en specifik aktivitet. Målsättningar som är definierade och satta högt ger en högre
prestationsökning än att inte sätta några mål alls (Locke et al., 1981) eller att ha allt för ospecifika mål som exempelvis “gör ditt bästa” (Locke & Latham, 2002). Hur svårt mål som formuleras står i direkt proportion till hur hög self-efficacy en person upplever sig ha i aktiviteten. Målsättning reglerar en persons fokus, engagemang, envishet och hur den förbereder sig och utvecklar strategier inför uppgiften (Locke & Latham, 2002). Ökat fokus innebär i praktiken att diskriminering sker mellan olika uppgifter eller deluppgifter för att öka chansen att uppnå målet. Ökat engagemang sker i samband med ökat fokus och leder till en större ansträngning för att klara av målet. Ökad envishet syftar till engagemang över tid och innebär att större ansträngning trots motgång tillämpas i aktiviteten tills att det uppsatta målet nåtts. Ökad förberedelse och utveckling av strategier innebär att nödvändiga
anpassningar i beteendet utvecklas genom att kognitivt/kreativt förbättra sitt utförande och de strategier som används för att klara målet (Locke & Latham, 1985; Locke et al., 1981).
1.4 Socialkognitiv teori
Enligt socialkognitiv teori styrs människor av interaktionen mellan beteende, individfaktorer samt omgivning. Människans beteenden motiveras och regleras av individfaktorer i form av inre begränsningar (bl.a. self-efficacy och förmåga till självreglering), tankar på konsekvenser av ett beteende (utfallsförväntningar) samt fysiska attribut (bl.a. ålder, styrka, kön och
genetik). Individfaktorer påverkas av den fysiska och sociala omgivningen som i sin tur påverkar om och hur ett beteende utförs. Omgivningen kan genom detta reglera prestation i en uppåt eller nedåtgående riktning (Bandura, 1986). I en bestämd miljö (testsituation) med
ett bestämt beteende (utförande av maxstyrketest) påverkas därför resultatet av
individfaktorer såsom self-efficacy, utfallsförväntningar (Wells, Collins & Hale, 1993) och fysiska attribut (Bandura, 1986). De upplevda kraven som omgivningen ställer på individen avgör hur individen tänker sig att den ska agera, det vill säga vad individen vill åstadkomma i den specifika situationen. Denna tolkning avgör vilken nivå av self-efficacy och
utfallsförväntningar individen upplever inför att utföra beteendet. Beteendet och de upplevda kraven kan förändras genom att individen formulerar ett mål vilket förändrar hur individen ser på uppgiften i miljön och således leder till att ett annorlunda beteende utövas (Bandura, 1986).
1.4.1 Self-efficacy
Self-efficacy definieras som tro på egen förmåga att utföra ett specifikt beteende i en specifik situation (Bandura, 1986). Self-efficacy styr hur en individ väljer uppgift, dennes lust och hur mycket ansträngning den är villig att ägna i bemödandet i en specifik situation. Self-efficacy är starkt avgörande för hur människor presterar i en mängd olika aktiviteter (Bandura, 1997) och för genomförande av mål oberoende av de faktiska förmågor personen besitter i
förhållande till kraven (Bandura, 1986). Self-efficacys roll i relation till målsättning är dock inte helt klarlagd vad gäller prestationsbaserade mätningar (Tod et al., 2015). Högt upplevd self-efficacy föder engagemang, ambition, högre satta mål samt tron på ett lyckat utfall av ett beteende (Glanz, Rimer & Viswanath, 2008). Hög self-efficacy leder till högre prestation och låg self-efficacy leder till prestation som understiger den faktiska förmågan som personen besitter (Bandura, 1986). Detta har observerats vid test av greppstyrka, där nivå av self-efficacy kopplats till prestation och ansträngningsgrad hos testdeltagare (Hutchinson, Sherman, Martinovic & Tenenbaum, 2008).
Self-efficacy kan höjas och stärkas på olika sätt. Genom att människan använder sina
förvärvade egenskaper, tar sig an och genomför en specifik uppgift ökar tilltron till att utföra den specifika uppgiften. Detta kallas “mastery experiences” och är det effektivaste sättet att skapa och stärka self-efficacy (Bandura, 1997). Att människan ser andra liknande en själv, genomföra ihärdiga ansträngningar av uppgifter ökar människans self-efficacy till att behärska och genomföra dessa uppgifter. Detta kallas “vicarious experience” genom
modellinlärning och är ett annat sätt att stärka människans self-efficacy. “Social persuasion” är ytterligare ett sätt att stärka människans self-efficacy. Genom att övertyga människan att de besitter de förmågor som krävs för att genomföra en given aktivitet ökar människans ansträngning till den givna aktiviteten. Ett fjärde sätt att stärka människans self-efficacy är genom att medvetandegöra och stärka människans uppfattning och tolkning av stress, emotioner, fysisk status och kroppstillstånd. Detta ökar människans upplevda self-efficacy. Detta är fyra stycken källor till ökad self-efficacy och har en betydande roll för engagemang och ansträngningsgrad (Bandura, 1997).
1.4.2 Utfallsförväntningar
ett beteende. Dessa faktorer påverkar troligheten att ett beteende genomförs (Bandura, 1997) samt är indikativa vid följsamhet och genomförande av specifika träningsprogram
(Desharnais, Bouillon & Godin, 1986). Utfallsförväntningar påverkar hur människan tar sig an en uppgift och self-efficacy avgör om uppgiften antas från första början. Vilka
förväntningar människan har påverkar till vilken ansträngningsgrad människan tar sig an uppgiften, hur följsam människan är till uppgiften och hur ihärdig och konsekvent
människan är vid uppkomst av hinder och aversiva upplevelser (Bandura, 1997).
Höga utfallsförväntningar ökar möjligheten att visualisera och arbeta mot långsiktiga mål samt att ignorera kortsiktiga fördelar av alternativa beteendet så som fysiska belöningar eller sociala påfrestningar. Förväntningar på egna utfall och resultat kan ge ett starkare uttryck än förväntningar om sociala eller materiella utfall. Detta förklarar hur människan kan motstå fysisk och social påverkan för att uppfylla egna krav på ett lyckat beteende (Glanz et al., 2008). Utfallsförväntningar skapas dels utifrån symboliskt uttänkta konsekvenser av ett beteende där en individ föreställer sig hur konsekvenserna blir utifrån hur denna väljer att agera. En annan källa till utfallsförväntningar är genom modellinlärning, där observation av en gynnsam konsekvens såsom uppmuntran eller belöning efter slutförd uppgift ökar tron på liknande konsekvenser för ett liknande agerande. Ytterligare en källa till utfallsförväntningar är det sanna motivet eller värdeförväntningen av det utfallet som uppfattats. Finns det ingen vinst, ges ingen kompensation eller erkännande för ens prestation så skattas värdet i att prestera som lågt. Personer engagerar sig bara i en aktivitet om denna uppfattas leda till en positiv konsekvens eller undvikandet av en negativ (Fouad & Guillen, 2006).
1.4.3 Självreglering
Självreglering ligger till grunden för all avsiktlig handling, är avgörande för att en individ ska lyckas uppnå uppsatta mål och kontrollera sitt beteende (Bandura, 1991). Självreglering innebär en förmåga att guida sina tankar, beteenden och känslor på ett ändamålsenligt sätt (Bandura, 1991). Viktigt för självreglering är fokus på ett specifikt beteende, self-efficacy och självförstärkning. Att stärka förmågan till självreglering är av stor vikt om målet är att
självständiggöra förmågan till att upprätthålla ett beteende. Självreglering genomsyrar därför den beteendemedicinska arbetsmodellen (Denison & Åsenlöf, 2012). Genom självreglering kan människan styra sitt beteende trots motgångar, negativa emotioner, motstånd från omgivningen eller bakslag i form av oönskat resultat av sin ansträngning. Självreglering innebär att självmonitorera, att utvärdera sina egna och omvärldens förväntningar samt att anpassa sitt beteende för att uppnå ett mål (Bandura, 1991).
Vid självmonitorering medvetandegör sig individen om sin nuvarande prestationsnivå, under vilka förhållanden som denna prestationsnivå sker och kungör sig om den omedelbara- samt långsiktiga effekten av den. Detta möjliggör formulering av mål, utvärdering av framsteg samt under vilka förhållanden framsteg sker under. Självmonitorering har en
självförstärkande effekt. Det ökade fokus och uppmärksamhet på prestation som
självmonitorering innebär leder ofta till spontana målsättningar oavsett om det instruerats utifrån vilket i sin tur leder till förbättring av prestation som inte sker hos de som inte har satt upp ett mål (Bandura, 1991).
1.5 Beteendemedicin inom fysioterapi
Beteendemedicin är ett arbetssätt som innebär att integrera beteendemässiga,
biopsykosociala och sociokulturella faktorer och nyttja dessa som verktyg för att kunna påverka utveckling av sjukdom och öka chansen för bibehållen hälsa (International society for behavoiural medicine, 2014). Arbetssättet innebär att fysioterapeuten tar hänsyn till hela individen och fokuserar på specifika beteenden genom samtliga delar av sitt kliniska arbete det vill säga debut, progress, regress och återfall. Ett beteende innefattar allt en människa gör och kan delas in i inre- och yttre beteenden (Denison & Åsenlöf, 2012). Inre beteenden är bl.a. fysiologiska reaktioner, tankar, känslor och tolkning av dessa och yttre beteenden är bl.a. att uttrycka sig i rörelse och tal. Ett beteende kan vara en direkt konsekvens av en biomedicinsk faktor och ett beteende kan ge upphov till en biomedicinsk problematik. Detta kan exemplifieras i att fysisk inaktivitet (beteende) har en stark koppling till en rad allvarliga sjukdomar (biomedicinsk faktor) och att en allvarlig sjukdom kan leda till fysisk inaktivitet (Denison & Åsenlöf, 2012).
En central del i den beteendemedicinska arbetsmodellen är att utifrån hypoteser som baseras på insamlade fakta (biopsykosociala faktorer) formulera ett mål tillsammans med patienten som bör utgå från kriterier för SMART-mål. Dessa kriterier innebär att målet ska vara specifikt/angeläget, mätbart, aktivitetsinriktat, realistiskt och tidsavgränsat för att motivera patienten i rehabiliteringen (Denison & Åsenlöf, 2012). Fysioterapeuten tillsammans med patienten arbetar med SMART-mål för att öka patientens motivation, ansträngningsgrad, ihärdighet och fokus på aktiviteten som målet är formulerat för (Åsenlöf, Denison & Lindberg, 2005).
1.6 Problemformulering
Tidigare forskning visar att målsättningar höjer motivation och ger i samband med
testsituationer i många fall en akut förbättring i testpersoners prestation. Vidare indikerar forskning på målsättning och fysisk prestation ett behov av mer data för att dra slutsatser kring målsättningars effekt. Det är inte helt klarlagt när en målsättning faktiskt påverkar prestation då det saknas forskning kring under vilka omständigheter och aktiviteter en målsättning gör skillnad. Forskning som utförts hittills inom fysisk prestation har till största del fokuserat på muskeluthållighet och kondition i förhållande till målsättning. Self-efficacy och utfallsförväntningar är två psykologiska faktorer som är starkt avgörande för hur människor presterar i en mängd olika aktiviteter. Det behövs däremot mer forskning för att klargöra hur dessa faktorer hänger ihop med målsättningar effekt på prestation i muskeltest som förekommer frekvent inom fysioterapi. Test så som single-leg hop test,
2
SYFTE
Syftet med studien är att undersöka vilken effekt målsättning har på testresultat vid test av muskeleffekt, maxstyrka och muskeluthållighet vid två separata tillfällen samt till vilken grad det föreligger ett samband mellan testresultatet och skattad self-efficacy samt testresultatet och skattad utfallsförväntning.
2.1 Frågeställningar
• Vilka skillnader fanns det mellan kontrollgrupp och interventionsgrupp avseende resultat i test av muskelstyrka vid testtillfälle 1?
• Vilka skillnader fanns det mellan kontrollgrupp och interventionsgrupp avseende resultat i test av muskelstyrka vid testtillfälle 2?
• Vilka skillnader fanns det inom interventionsgruppen mellan testtillfällena avseende resultat i test av muskelstyrka?
• Vilka skillnader fanns det inom kontrollgruppen mellan testtillfällena avseende resultat i test av muskelstyrka?
• Hur såg sambandet ut mellan skattad self-efficacy att klara av formulerat mål och skillnaden i testresultat av muskelstyrka mellan testtillfällena i interventionsgruppen.
• Hur såg sambandet ut mellan skattad utfallsförväntning att klara av formulerat mål och skillnaden i testresultat av muskelstyrka mellan testtillfällena i
interventionsgruppen.
2.1.1 Hypotes
Hypotesen var att studiedeltagare som fick formulera en målsättning skulle öka sin prestation mer än de som inte fått formulera en målsättning. Hypotesen var även att det fanns ett samband mellan högt skattad self-efficacy och förbättring av testresultat samt högt skattad utfallsförväntning och förbättring av testresultat. Signifikansnivån för studien sattes till p≤0.05. Att en målsättning skulle leda till en förbättring av akut prestation vid maxtester stöds av målsättningsteorin som menar att medvetna mål direkt reglerar prestationsnivån i en specifik aktivitet (Locke & Latham, 2002). Detta resonemang har testats i flera andra studier och på en mängd olika aktiviteter och visar ofta en förbättring av prestation (Tod et al., 2015; Ford et al., 2005). Self-efficacy och utfallsförväntningar påverkar hur människor prestera i en mängd olika aktiviteter (Bandura, 1997). Därför stöds idén om att högt skattad self-efficacy och utfallsförväntning skulle korrelera med en bättre prestation.
3
METOD
3.1 Design
Studien hade en experimentell, enkelblindad, kontrollgrupp design med för och eftermätning för att besvara studiens syfte. Randomiserad indelning i kontroll- och interventionsgrupp användes för att minska selektionsbias (Carter, Lubinsky & Domholdt, 2011).
3.2 Urval
3.2.1 Studiedeltagare
Tjugosex studiedeltagare värvades till studien genom ett bekvämlighetsurval i författarparets geografiska närhet varav 25 studiedeltagare genomförde studien. Fler studiedeltagare var inte möjligt att värva på grund av tidsbrist. Majoriteten av studiedeltagarna var
fysioterapeutstudenter medan övriga hade annan högskoleutbildning. Beskrivning av urvalets fördelning av kön och ålder i interventions- och kontrollgrupp (tabell 1).
Tabell 1: Antalet deltagare (n) i respektive grupp, fördelning av män och kvinnor i procent (%), ålder
angivet i median (Mdn) och kvartilavstånd (Q) i respektive grupp. INTERVENTIONSGRUPP (n = 13) KONTROLLGRUPP (n = 12) Kön Män: 69 % (n = 9) Kvinnor: 31 % (n = 4) Män: 25 % (n = 3) Kvinnor: 75 % (n = 9) Ålder Mdn (Q1/Q3) 24 år (21/26) 23 år (20,5/23,75)
3.2.2 Inklusionskriterier
Ålder 18-30år, tillgänglig i författarparets geografiska närhet som gett sitt godkännande att deltaga i studien.
3.2.3 Exklusionskriterier
Förekomst av kontraindicerande sjukdom eller tillstånd, muskuloskeletala skador eller operation som bedöms kunna påverka utförandet av testerna, tränat <6 timmar innan testutförande, inte kan fullfölja testerna av någon anledning eller ta till sig instruktioner på ett adekvat sätt.
3.2.4 Hantering av bortfall
Totalt tillfrågades 32 personer varav 26 gav sitt samtycke att medverka och rekryterades som studiedeltagare. En studiedeltagare fick avbryta sin medverkan inför testtillfälle 2 med anledning muskuloskeletal smärtproblematik som bedömdes skulle kunna påverka utförandet av testerna och därför exkluderas i enlighet med exklusionskriterierna. Totalt genomförde 25 studiedeltagare båda testtillfällena och inkluderades i analysen (figur 1).
3.2.5 Randomisering till grupper
Studiedeltagarna fick sin grupptillhörighet med hjälp av lappdragning ur en skål med 26 lappar. Hälften av lapparna märktes med ”1” för kontrollgrupp och andra hälften ”2” för interventionsgrupp. Randomiseringen genererade ett ojämnt antal män och kvinnor i respektive grupp. Det fanns däremot inga signifikanta skillnader avseende kön och ålder mellan grupperna.
Figur 1: Flödesschema över antalet deltagare (n) som blev tillfrågade, medverkade, samt exkluderades
från studien.
3.3 Datainsamling
Insamling av data för variablerna muskeleffekt, maxstyrka och muskeluthållighet mättes med ett test för respektive variabel vid två separata tillfällen. Testutförande och standardisering för samtliga test finns beskrivet i bilaga A. Bakgrundsdata om studiedeltagarna som samlades in var namn, ålder, kön och telefonnummer.
3.3.1 Mätinstrument
Muskeleffekt mättes vid single-leg hop test. Testet har god reliabilitet för att mäta
muskeleffekt hos friska vuxna och har utmärkt test-retest reliabilitet. Testet korrelerar starkt med andra funktionella test som mäter muskeleffekt samt specifika test som mäter ren muskeleffekt (Kockum & Heijne, 2015). Single-leg hop test beskrivs i litteraturen med
varierande standardiseringar, med händerna fria alternativt med handfattning bakom ryggen där handfattning bakom ryggen är det föredragna testutförandet (Ageberg & Cronström, 2018). Testutförandet som användes finns beskrivet av Reiman & Manske (2009).
Maxstyrka mättes med ett handdynamometertest. Handdynamometer av märket jamar är ett reliabelt och valitt verktyg för att mäta maximal greppstyrka. Testet anses vara ”gold
standard” med hög/utmärkt test-retest reliabilitet (Roberts et al., 2011) och rekommenderas av American society of hand therapist för mätning av greppstyrka (Fess, 1987). Bäst
testresultat erhålls oftast vid första försöket men för att säkerställa att högsta resultat blir uppmätt är tre försök standardutförande för testet. Ingen inlärningseffekt vid testet har noterats (Mathiowetz, 1990). Testutförandet som användes finns beskrivet av Roberts et al. (2011).
Muskeluthållighet mättes vid heel-rise test. Testet är reliabelt och valitt för att estimera dynamisk styrka och uthållighet i plantarflexorer (Hébert-Losier et al., 2017) och har hög test-retest reliabilitet (Bohannon, 2019). Det finns ingen vedertagen standardisering för utförande av heel-rise test men för att upprätthålla en hög reliabilitet för testet
rekommenderas att så många nyckelparametrar kontrolleras som möjligt. Dessa
nyckelparametrar är startposition för testade ankeln och knät, höjd på utförandet, hastighet, balansstöd, utfallsmått och kriterier för avslutat test (Hébert-Losier et al., 2009).
Testutförandet som användes finns beskrivet av Bohannon (2019) som tar dessa i beaktning. För att mäta self-efficacy för att klara av formulerat mål användes self-efficacy scale. Skalan utformades för att mäta self-efficacy vid olika aktiviteter (Altmaier, Russel, Kao, Lehmann & Weinstein, 1993). En svensk utformning av skalan har senare formulerats där ”tro på egen förmåga” skattas på en 11-gradig skala, där 0 betyder ”mycket osäker” och 10 betyder ”mycket säker” (Denison. Åsenlöf & Lindberg 2004). I en studie gjord på patienter med
muskuloskeletal smärta mäter Åsenlöf & Siljebäck (2009) self-efficacy på samma sätt.Skalan har god test-retest reliabilitet men har ej validerats för användning av mätning av
self-efficacy vid målsättning (Lee & Bobko, 1994). Skalan har däremot använts i tidigare
forskning för att skatta self-efficacy vid målsättning (Wells, Collins & Hale, 1993). Närmare beskrivning hur skattningen utfördes finns beskrivet i bilaga A.
Skattning av utfallsförväntning för att klara av formulerat mål inför testtillfälle 2 skattades på en numeric rating scale (NRS) som är en 11-gradig skattningsskala (Vårdhandboken, 2018). Skalan har ej validerats eller testats för reliabilitet för mätning av utfallsförväntning vid målsättning men har tidigare använts i forskning för skattning av utfallsförväntning (Skatteboe, Røe, Fagerland & Granan, 2017), skattning av önskad variabel exempelvis nöjdhet (Van Berckel, Bosma, Hageman, Ring & Vranceanu, 2017) och för skattning av smärta (Vårdhandboken, 2018).
3.4 Intervention
Studiedeltagarna i interventionsgruppen fick efter de utfört testerna vid testtillfälle 1 sätta mål för önskad ökning av prestation inför testtillfälle 2. Testledaren frågade hur mycket bättre de vill prestera i relation till respektive test i form av en siffra på önskad förbättring. Målsättningen formulerades genom att besvara frågan ”hur många fler cm/kg/repetitioner vill du klara av vid nästa testtillfälle” efter att ha fått reda på sitt testresultat. Testledaren uppmanade studiedeltagaren att sätta ett mål som kändes eftersträvansvärt och realistiskt. Målen noterades i tabellen i bilaga A.
3.5 Tillvägagångssätt
Innan rekrytering till studien, genomfördes ett pilottest av testprotokollet för testtillfälle 1 och 2. Pilottestet räknades inte med i resultatet. Deltagaren till pilottestet rekryterades genom personlig verbal tillfrågan där information om studien gavs samt delgivande av informationsbrev och tidbokning för testtillfällena. Båda författarna deltog under utförandet av pilottestet där en förde protokoll och den andra utsågs till testledare. Dessa roller byttes inför testtillfälle 2 för att båda författarna skulle erfara respektive uppgift inför den faktiska studien. Testledarna utgick från det vid tiden aktuella testprotokollet med standardiseringar och noterade förutom testresultat även brister som uppdagats under pilottestet. Bristerna med studiegenomförandet ledde till följande ändringar: Tillägg av rad för
namnförtydligande, kolumner för storlek på handtag för handdynamometer och för vilket ben/hand som användes vid respektive test, målformulering med skattningar efter utförande av samtliga test, kontrollfråga efter respektive test: ” vad, om något gjorde att du
presterade/inte presterade bättre idag?” vid testtillfälle 1 och 2. Målformulering med
skattning flyttades från att ske i samband med respektive test till slutet av testtillfälle 1. Detta för att inte röja interventionen för studiedeltagarna som då skulle kunna påverkas att
prestera annorlunda på de andra testen (Kazdin, 2016). Kontrollfrågan ställdes då det är av betydelse att förstå testutförares upplevda begränsningar i en testsituation (Holland, Spruit & Singh, 2015).
Urvalet skedde löpande på ett lärosäte i Mellansverige genom personlig verbal tillfrågan. Vid kontakt gavs information om studien, dess inklusions- och exklusionkriterier samt
tidbokning för testtillfälle 1. Vid träff med författarparet inför testtillfälle 1 fick
studiedeltagarna ta del av informationsbrevet (bilaga B) och valde därefter om de ville ge sitt samtycke att medverka i studien eller inte. Vid samtycke till att delta i studien samlades bakgrundsdata om deltagarna in. Namn kodades med en siffra i testprotokollet för avidentifiering. Telefonnummer samlades in för kontakt vid behov. Samtliga testtillfällen utspelade sig i ett metodrum för fysioterapeuter på ett lärosäte i Mellansverige för att efterlikna en klinisk miljö. Vid samtliga testtillfällen närvarade endast studiedeltagaren och författarparet. Författarparet som agerade testledare var införstådda med studiens upplägg medan studiedeltagarna inte var det. Detta gjorde studien enkelblindad. Randomisering skedde direkt innan testtillfälle 1. Testprotokollen kodades sedan med en siffra för att säkerställa att deltagarna inte gick att identifiera. För att höja reliabiliteten och minimera skillnader i hur testtillfälle 1 och 2 utfördes utsågs en författare till testledare och en till ansvarig för att föra protokoll enligt en förbestämd ordning. Dessa roller bibehölls mellan testtillfällena men skiftade mellan olika deltagare.
Testledaren informerade och demonstrerade utförandet av respektive test för
studiedeltagaren. I anslutning till testutförandet fick studiedeltagaren utföra en submaximal provomgång för att testa sina förmågor och uppleva sig kapabel till att utföra testet.
Testledaren kunde då uppmärksamma om studiedeltagaren tagit till sig instruktionerna och därmed utförde testet enligt standardisering. Testen genomfördes i ordningen single-leg hop test följt av handdynamometertest och till sist heel-rise test enligt testprotokoll (bilaga A). Vid samtliga test användes standardfrasen ”gör ditt bästa”. I anslutning till utförda test fick studiedeltagarna i båda grupperna reda på sitt resultat.
Skattning av self-efficacy och utfallsförväntning gjordes endast av interventionsgruppen men var inte en del av interventionen. I relation till de mål som interventionsgruppen fick
formulera efter utförda test skattade de även self-efficacy och utfallsförväntning. Vid
skattningarna gavs en standardiserad förklaring av begreppen enligt Bandura (1986) (bilaga A). Skattning av self-efficacy gjordes genom att besvara följande ” Du ska nu få skatta till vilken grad du har tro på din förmåga att klara av detta målet. Säg en siffra mellan 0-10, där 0 betyder mycket osäker på min förmåga att klara av målet, och 10 betyder mycket säker på min förmåga att klara av målet”. Skattning av utfallsförväntning gjordes genom att besvara följande ” Du ska nu få skatta hur viktigt det är för dig att du klarar av målet på en skala på 0-10 där 0 betyder ”inte viktigt alls att jag klarar målet” och 0-10 betyder ”mycket viktigt att jag klarar av målet”. Self-efficacy och utfallsförväntningar noterades i tabellen i bilaga A.
Tidbokning för testtillfälle 2 gjordes i direkt anslutning till utfört testtillfälle 1. Författarparet bokade in testtillfälle 2 sju till tio dagar efter testtillfälle 1. Detta för att överensstämma med det tidsintervall som använts i andra studier med upprepade mätningar på respektive test (Kockum & Heijne, 2015; Hamilton, McDonald & Chenier, 1992; Hébert-Losier et al., 2017). Författarparet eftersträvade samma tidpunkt på dagen vid båda testtillfällena för att
möjliggöra liknande förutsättningar vid testtillfällena och därmed höja reliabiliteten. Detta genomfördes inte i full utsträckning då personliga hinder begränsade
tidsbokningsmöjligheter. Studiedeltagarna informerades om att inte träna på testerna inför testtillfälle 2. De informerades även om att vid testtillfälle 2 försöka eftersträva samma förutsättningar som vid testtillfälle 1 och att inte prata om studien med andra.
Studiedeltagarna i båda grupperna blev påminda om sina resultat från föregående test. Tillvägagångssättet för interventions- och kontrollgruppen såg identiska ut vid båda testtillfällena bortsett från att kontrollgruppen inte fick sätta mål, skatta self-efficacy och skatta utfallsförväntning.
3.6 Dataanalys
Insamlade data fördes in i Statistical Package for the Social Sciences (SPSS) för att besvara frågeställningarna. Central- och spridningsmått för både interventions- och kontrollgruppens testresultat togs fram genom en deskriptiv frekvensanalys med utfallsmåtten median och kvartilavstånd av testdata. En deskriptiv frekvensanalys användes även för att få fram
median och kvartilavstånd för variablerna målsättning, self-efficacy och utfallsförväntningar. Samtliga analyser av insamlade data har utförts med icke-parametriska test då studiens grupper var små (n= <30) samt att data som samlades in inte var normalfördelad.
Chi-två-Mann-Whitney U-test användes för att se skillnad i ålder mellan grupperna. För att undersöka om det fanns en signifikant skillnad i testresultat inom interventions- och kontrollgrupp mellan testtillfälle 1 och testtillfälle 2 gjordes inomgruppsjämförelseav den beroende variabeln (testresultaten) i båda grupperna med ett Wilcoxons teckenrangtest. För att testa om det förelåg någon skillnad i testresultat mellan intervention- och kontrollgrupp gjordes en mellangruppsjämförelse av skillnad i testresultat för handdynamometertest vid testtillfälle 1 och testtillfälle 2 samt en mellangruppsjämförelse av testresultaten för single-leg hop test och heel-rise test vid testtillfälle 1 respektive 2. Dessa analyser gjordes med hjälp av ett Mann-Whitney U-test. För att se samband mellan skattad self-efficacy och testresultat samt skattad utfallsförväntning och testresultat användes Spearmans rangkorrelation.
3.7 Etiska överväganden
Informationsbrevet som användes i studien har utformats utifrån de etiska principerna vilka är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Codex, 2018). Studiedeltagarna blev informerade genom ett informationsbrev (bilaga B) och kunde därefter fatta ett beslut om samtycke och medverkan i studien. Informationsbrevet täckte de potentiella faktorer som kunde innebära att någon inte vill delta i studien och informerade om att det när som helst är möjligt att avbryta sin medverkan. Informationsbrevet täckte även eventuella risker med att delta i studien då det alltid medför en risk för skada och fysiskt obehag vid maxprestation av fysiska tester (Codex, 2018). Genom att koda testprotokollen med en siffra istället för namn, skyddades studiedeltagarnas identitet. Insamlade data bevarades inlåst hos en av författarna till studien och användes endast för studiens ändamål och destruerades efter godkänt arbete (Vetenskapsrådet, 2017).
4
RESULTAT
4.1 Skillnad i testresultat mellan grupperna vid testtillfälle 1
Det fanns ingen signifikant skillnad mellan interventions- och kontrollgrupp vid testtillfälle 1 avseende testresultat vid single-leg hop test och heel-rise test. Däremot fanns det en
signifikant skillnad mellan interventions- (Mdn= 49 kg) och kontrollgrupp (Mdn= 34,5 kg) vid handdynamometertestet (p= 0.009), tabell 2. Single-leg hop test och
handdynamometertest var inte signifikant snedfördelat vid testtillfälle 1. Däremot var heel-rise test signifikant snedfördelat vid testtillfälle 1. Samtliga tre test var utan extremvärden, hade en skevhet mot lägre testresultat och platthet jämfört med en normalfördelning.
4.2 Skillnad i testresultat mellan grupperna vid testtilfälle 2
Det fanns en signifikant skillnad mellan interventions- (Mdn= 135 cm) och kontrollgrupp (Mdn= 114 cm) vid single-leg hop test (p= 0.041) men inte vid heel-rise test (p= 0.264), tabell 2.
Studiedeltagarnas skillnad i testresultat mellan testtillfälle 1 och testtillfälle 2 vid
handdynamometertest (tabell 2) användes för att analysera och jämföra gruppernas resultat. Det fanns inte en signifikant skillnad mellan grupperna vid handdynamometertest (p= 0.079).
4.3 Skillnad i testresultat inom grupperna
Det fanns en signifikant skillnad i testresultat mellan testtillfällena (testtillfälle 1 - testtillfälle 2) vid single-leg hop test (Mdn= 123 cm-135 cm) (p= 0.034) och handdynamometertest (Mdn= 49 kg-54 kg) (0.001) men inte vid heel-rise test (p= 0.06) inom
interventionsgruppen. Det fanns en signifikant skillnad i testresultat mellan testtillfällena (testtillfälle 1 - testtillfälle 2) vid single-leg hop test (Mdn= 108,5 cm-114 cm) (p= 0.026) men inte vid handdynamometertest (p= 0.092) eller vid heel-rise test (p= 0.178) inom
kontrollgruppen.
Tabell 2: Testresultat för single-leg hop test, handdynamometertest och heel-rise test vid testtillfälle 1
och 2 för intervention och kontrollgrupp angivet i median (Mdn) och kvartilavstånd (Q). Enhet angivet i centimeter (cm), kilogram (kg) och repetitioner (reps). Antalet deltagare (n) i respektive grupp.
INTERVENTIONSGRUPP (n = 13)
KONTROLLGRUPP (n = 12)
Testtillfälle 1 Testtillfälle 2 Testtillfälle 1 Testtillfälle 2
Single-leg hop test (cm)
Testresultat Mdn (Q1/Q3) 123 (103/151,5) 135a b (117/156,5) 108,5 (91,75/131,5) 114ab (92,25/134,75) Handdynamometertest (kg) Testresultat Mdn (Q1/Q3) 49a (42/62) 54 b (44,5/66) 34,5a (32/44,25) 36,5 (32/43,75) Skillnad i testresultat Mdn (Q1/Q3) - + 1,5 (+ 4/+ 5,5) - 0 (- 0,75/+ 5,5)
Testresultat Mdn (Q1/Q3)
44 (29/58,5) 51 (34/60,5) 34,5 (29,25/50)
35,5 (33/49,5)
Notering. Signifikant (P≤0.05) skillnad i testresultat mellan grupperna a . Signifikant
(P≤0.05) skillnad i testresultat inom gruppen b.
4.4 Samband mellan skattad self-efficacy och testresultat samt skattad
utfallsförväntning och testresultat
Det fanns inget signifikant samband mellan skattning av self-efficacy och testresultaten för single-leg hop test (p=0.597, r= 0.162), handdynamometertest (p=0.817, r= 0.071) eller heel-rise test (p=0.360, r= 0.277). Det fanns heller inget signifikant samban mellan skattning av utfallsförväntning och testresultaten för single-leg hop test (p=0.912, r= 0.034),
handdynamometertest (p=0.465, r= 0.222) eller heel-rise test (p=0.409, r= - 0.251). Se tabell 3 för studiedeltagarnas formulerade målsättning, skattad self-efficacy och skattad
utfallsförväntning.
Tabell 3: Studiedeltagarnas (n) formulerade målsättning, skattade self-efficacy och utfallsförväntning
enligt en 11-gradig skala (0–10) angivet i median (Mdn) och kvartilavstånd (Q). Enhet för målsättning angivet i centimeter (cm), kilogram (kg) och repetitioner (reps).
Målsättning (önskad förbättring) (n= 13) Self-efficacy (0–10) (n= 13) Utfallsförväntning (0–10) (n= 13) Single-leg hop test (cm)
Mdn (Q1/Q3) 5 (4,5/10) 8 (7/10) 7 (4/7,5)
Handdynamometertest (kg)
Mdn (Q1/Q3) 3 (1,5/3,5 6 (5/8) 6 (3,5/7,5)
Heel-rise test (reps)
Mdn (Q1/Q3) 6 (2,5/8) 7 (7/9) 7 (5/8)
5
DISKUSSION
Syftet med studien var att undersöka vilken effekt målsättning har på testresultat vid test av muskeleffekt, maxstyrka och muskeluthållighet vid två separata tillfällen samt till vilken grad det förelåg ett samband mellan testresultatet och skattad self-efficacy samt testresultatet och
Både interventions- och kontrollgrupp gjorde signifikanta ökningar mellan testtillfällen i single-leg hop test där interventionsgruppens ökning var större, skillnaden i testresultat visade sig även signifikant mellan grupperna. Endast interventionsgruppen gjorde en signifikant ökning av sina testresultat mellan testtillfällen i handdynamometertest, däremot förelåg det inte en signifikant skillnad mellan gruppernas testresultat. Varken interventions- eller kontrollgrupp gjorde signifikanta ökningar mellan testtillfällen vid heel-rise test och det förelåg heller ingen signifikant skillnad mellan gruppernas testresultat. Det fanns inget signifikant samband mellan skattad self-efficacy och testresultat i något av testerna. Det fanns heller inget signifikant samband mellan skattad utfallsförväntning och testresultat i något av testerna.
5.1 Resultatdiskussion
Efter randomiseringen bestod interventionsgruppen av 69% män och 31% kvinnor och kontrollgruppen av 25% män och 75% kvinnor. Detta har med stor sannolikhet påverkat hur jämförbara grupperna blev och varför det fanns en skillnad mellan grupperna i testresultat vid testtillfälle 1 (tabell 2). Forskning på samtliga tre test som studerats på friska vuxna i åldrarna 20-30år visar att testresultat för testen skiljer sig signifikant mellan könen (Leister et al., 2018; Werle et al., 2009; Hébert-Losier et al., 2017) och kan förklara varför det fanns en signifikant skillnad mellan grupperna vid handdynamometertestet vid testtillfälle 1. Skillnaden mellan grupperna vid testtillfälle 1 var inte signifikant vid single-leg hop test eller heel-rise test. Eftersom denna studie undersökte skillnader mellan grupper och inte mellan kön i förhållande till testresultat utfördes inte en statistisk signifikansanalys av skillnaderna mellan könen.
Interventionsgruppen gjorde en signifikant ökning och skiljde sig signifikant från
kontrollgruppen vid testtillfälle 2 vid single-leg hop test samt gjorde en signifikant ökning i testresultat mellan testtillfällena i handdynamometertestet. Detta resultat stödjer delvis studieförfattarnas hypotes om att studiedeltagare som fått formulera en målsättning skulle öka sin prestation mer än de som inte fått formulera en målsättning. Förbättringen i testresultat som observerades i interventionsgruppen skulle kunna bero på den oberoende variabelns (målsättning) effekt. Detta stämmer överens med målsättningsteorin som menar att en målsättning reglerar människors beteenden så som deras fokus, engagemang, envishet, förberedelse och således skulle kunna lett till en högre prestation bland deltagarna i
interventionsgruppen (Locke & Latham, 2002). Denna förändring i prestation kan förklaras i termer om att deltagarna förändrat sina inre och yttre beteenden för att anpassa sig efter situationens krav (Denison & Åsenlöf, 2012). Målsättningens effekt stödjs vidare i forskning av Ford et al. (2005) som noterade biomekaniska förändringar i testutförande samt
förbättring i testresultat då en målsättning var tillämpad. De observerade att målsättningen modifierade deltagarnas beteende vid testutförande. Studiedeltagarna i interventionsgruppen kan därmed ha modifierat sina beteenden genom att medvetet förbereda sig bättre, fokusera och utveckla strategier för att uppnå sina mål vilket genererat den signifikanta förbättringen som observerats. Målsättning har som Tod et al. (2015) nämner i sin studie oftast en god effekt på prestation vid testsituationer, men inte alltid. Även detta faktum observerades då interventionsgruppen som fått formulera mål inte i samtliga fall gjorde signifikanta ökningar
formulerades inte fullt ut beaktade de olika delarna i SMART-mål och därmed inte gav studiedeltagarna ökad motivation, ansträngningsgrad, ihärdighet och ökat fokus på aktiviteten i full utsträckning (Åsenlöf, Denison & Lindberg, 2005). Samtliga test som
användes var maxtest där studiedeltagaren skulle prestera sitt yttersta. Studiedeltagarna kan utifrån detta ha tyckt det var omöjligt att formulera ett realistiskt mål inför testtillfälle 2 då målsättningen innebär att slå en maxprestation utan att få träna på utförandet.
Studiedeltagarna fick inte välja testen de satte mål i vilket kan ha påverkat hur angeläget målet kändes. Locke & Latham (2002) menar dock att om mål är självsatta av
studiedeltagaren ges känslan av att äga sina mål. Signifikansnivån för interventionsgruppens ökning mellan testtillfällena i heel-rise test var p≤ 0.06 vilket är ett icke-signifikant resultat. Med tanke på att studiens signifikansnivå sattes till p≤ 0.05 finns risken att ett typ-2 fel begicks.
Kontrollgruppen gjorde en signifikant förbättring i testresultat mellan testtillfälle 1 och 2 vid single-leg hop test. Testresultatet ökade i median mellan testtillfälle 1 och 2 i
handdynamometertest och heel-rise test men förelåg inte signifikanta. Det faktum att kontrollgruppen gjorde en signifikant förbättring i testresultat medan interventionsgruppen som fick sätta mål gjorde större förbättringar går helt i linje med det Bandura & Cervone (1983) observerat. De menar att vetskapen om sitt testresultat som båda grupperna i denna studie fick genererar en prestationsökning men att denna prestationsökning ökar ytterligare genom att få formulera ett mål. Enligt SCT är det även en naturlig del i människors
självreglering att formulera mål för att förbättra sig (Bandura, 1991). Detta kan förklara att skillnaderna mellan intervention- och kontrollgrupp inte visade sig signifikant i heel-rise test och handdynamometertestet genom att kontrollgruppen formulerat egna outtalade mål och således också ökade sin prestation. Om kontrollgruppen inte hade fått reda på sitt resultat hade de heller inte kunnat formulera egna outtalade mål då målsättningsteorin menar att målsättningar, uttalade eller inte förutsätter kunskap om nuvarande prestationsnivå (Locke & Latham, 2002). Tidigare forskning har visat att då studiedeltagare inte fått reda på sitt testresultat sker heller ingen prestationsökning mellan testtillfällen (Theodorakis et al., 1996).
Studiedeltagarna i interventionsgruppen fick skatta self-efficacy på en 11-gradig skala för målet, vilket i detta fall innebar studiedeltagarens tilltro till förmåga att klara av sitt mål. Studiedeltagarna skattade i median 8 vid single-leg hop test, 6 vid handdynamometertest och 7 vid heel-rise test. Det fanns inget samband mellan skattning av self-efficacy och
testresultatet i något av testerna. Detta kan dels bero på att antalet studiedeltagare som skattat self-efficacy var lågt och inte tillät en signifikant korrelation att upptäckas (Carter, Lubinsky & Domholdt, 2011). Det kan också bero på hur self-efficacy skattades. Moritz, Feltz, Fahrbach & Mack (2000) menar att om self-efficacy skattas som i denna studie kan frågan tolkas som en fråga om självförtroende för att prestera istället för ”tro på förmåga att klara av målet” som är tanken med frågan. Vidare beskriver Moritz et al att korrelationen mellan prestation och self-efficacy är svagare eller svårare att hitta om self-efficacy mäts med skalor bestående av endast en fråga likt den som använts i denna studie för att skatta
studiedeltagarnas self-efficacy. Detta resonemang stöds även av Bandura (2006) som beskriver att dela upp skattningarna till fler skalor exempelvis så som Theodorakis et al., (1996) som delade upp skattningar av self-efficacy för ett mål är ett mer exakt sätt att mäta. Studiedeltagarna skattade på gruppnivå sin self-efficacy mellan 6–8 i samtliga test vilket Bandura (2006) menar är över ”medelhögt”. Detta visar på att studiedeltagarna hade en
ganska hög tilltro till sin förmåga att uppnå målen. Studiedeltagarna kan till stor del varit obekanta med testen de utförde i studien vilken kan ha gjort det svårare för dem att skatta sin self-efficacy korrekt. Det är svårt att analysera och inse vilka krav som ställs för att uppnå ett mål när man ställs inför en ny situation (Bandura, 1997). Detta kan ha lett till att
studiedeltagarna inte med exakthet kunnat skatta sin self-efficacy vilket kan förklara varför många av studiedeltagarna skattade en hög self-efficacy utan att uppnå sina mål. Detta kan vara en ytterligare anledning till att det inte fanns en korrelation mellan self-efficacy och testresultateten. Detta resultatet säger till stor del emot tidigare forskning. Moritz et al. (2000) menar att self-efficacy i de flesta fall korrelerar med prestation och att evidensen för detta är starkt. Vidare stärker Hutchinson et al. (2008) och Bandura (1986) detta som menar att hög self-efficacy leder till hög prestation. Denna studie faller under den gruppen studier som av antagligen metodologiska brister inte lyckats återskapa detta samband.
Studiedeltagarna utförde testtillfälle 1 där de fick testa sina egenskaper och uppleva en förmåga till att klara av utförandet. Detta ökar tilltro till förmåga att utföra testerna vid testtillfälle 2 och kallas master experience (Bandura, 1997). Detta kan vara en anledning till att studiedeltagarna skattade hög self-efficacy till att klara av målet.
Studiedeltagarna i interventionsgruppen fick skatta utfallsförväntning på en 11-gradig skala för att definiera hur viktigt målet var att klara av. Studiedeltagarna skattade i median 7 vid single-leg hop test, 6 vid handdynamometertest och 7 vid heel-rise test. Det fanns inget samband mellan skattning av utfallsförväntning och testresultat i något av testerna.
Utfallsförväntning beskrivs som en determinant för motivation (Glanz et al., 2008) och för vilken ansträngningsgrad som tillämpas i en uppgift (Bandura 1997). Studiedeltagarna skattade på gruppnivå sina utfallsförväntningar mellan 6–8 i samtliga test vilket Bandura (2006) menar är över ”medelhögt”. Detta tyder på att målen som formulerades upplevdes viktiga för studiedeltagarna att klara av och att det fanns en motivation bakom
studiedeltagarnas utförande. Detta återspeglades inte i korrelationsanalysen, men kan även här ses som en betydande faktor för den signifikanta förbättring som gjordes i
handdynamometertestet och single-leg hop test i interventionsgruppen. Om det funnits ett större incitament i att prestera bättre för studiedeltagarna såsom en belöning eller någon form av positiv konsekvens kunde utfallsförväntningar höjts ytterligare och därmed öka målets betydelse samt motivationen för att uppnå det (Fouad & Guillen, 2006). En anledning till att studiedeltagarna ändå skattade över ”medelhögt” skulle kunna ligga i värdet som studiedeltagarna upplevde i att få ett erkännande av författarparet genom att visa sig duktiga samt genom att undvika en negativ konsekvens av att visa sig dålig inför författarparet då dessa är källor till utfallsförväntningar (Fouad & Guillen, 2006).
5.2 Metoddiskussion
Utifrån studiens syfte att mäta en oberoende variabels effekt på en beroende variabel motiverades valet av studiedesign till experimentell interventionsstudie i form av randomiserad kontrollerad studie (eng. Randomised Controlled Trial, RCT) vilket faller under det kvantitativa paradigmet. RCT-studier har ett högt bevisvärde gällande att avgöra en interventions effekt på en variabel. Genom metoden kan därmed slutsatser dras kring målsättningars effekt på testresultaten (Carter, Lubinsky & Domholdt, 2011). Experimentell metod kan även belysa det eventuella sambandet mellan skattad self-efficacy och
utfallsförväntning och förbättrat testresultat (Ejlertsson, 2019). Detta innebär att studiens frågeställningar besvaras.
En kvalitativ design valdes inte då den inte möjliggör jämförelser mellan grupper eller mätning av effekt. Detta gör kvalitativ design opassande för vad denna studie ämnar
undersöka (Carter, Lubinsky & Domholdt, 2011). Det nuvarande forskningsläget pekar på att det behövs mer experimentell forskning på ämnet målsättning tillsammans med
bakomliggande psykologiska faktorer i fler kontexter samt på varierande populationer (Tod et al., 2015). En systematisk översikt hade varit en passande studieform om
forskningsunderlaget funnits för att besvara studiens syfte och frågeställningar.
RCT-studier randomiserar studiedeltagares grupptillhörighet i syfte att förhindra partisk indelning av grupper och för att den variabilitet som förväntas existera i grupperna som skulle kunna framkalla skeva mätresultat, sprids ut. Detta för att tydligare åskådliggöra den oberoende variabelns effekt (Carter, Lubinsky & Domholdt, 2011). Denna studie är en RCT som använde sig av en kontrollgrupp samt för och eftermätning. En design med upprepade mättillfällen motiverades utifrån att det stärker studiens interna validitet då det fastställs om interventions- och kontrollgrupp är jämförbara eller inte (Carter, Lubinsky & Domholdt, 2011). Användning av upprepade mättillfällen motiverades även utifrån målsättningsteorin som beskriver att det är av största vikt att få testa sina förmågor för att sedan kunna
formulera ett mål som faktiskt aktiverar de egna resurserna (fokus, engagemang, envishet och förberedelse) som i sin tur kan leda till en prestationsökning (Locke et al., 1981). Denna studies design stämmer överens med den Ford et al. (2005) använde sig av för att undersöka målsättningars effekt på prestation. Ett alternativ till studiens valda design var att välja en kontrollgruppsdesign med endast ett mättillfälle istället för två (Carter, Lubinsky &
Domholdt, 2011). Detta vore fördelaktigt för författarparet då tidsåtgång för datainsamlingen hade halverats men valdes bort utifrån ovannämnda anledningar.
Icke-parametriska analysmetoder användes då studiens grupper var små (n= <30) samt att data som samlades in inte var normalfördelad. Detta innebär att kraven på datakvalité som parametriska test ställer inte kunde uppnås. Det hade å andra sidan varit fördelaktigt att använda parametriska test då dessa har en större känslighet i att upptäcka statistiska skillnader mellan grupper och har även högre statistisk styrka (Henriksson, 2008). Studien använde sig av ett bekvämlighetsurval för att rekrytera studiedeltagare vilket ökar risken för ett systematiskt fel i form av selektionsbias (Ejlertsson, 2019) och är det minst önskvärda sättet att rekrytera studiedeltagare (Statens beredning för medicinsk och social utvärdering [SBU], 2014). Alla i populationen hade därmed inte samma chans att delta i studien. Benägenhet att delta kan ha skiljt sig utifrån exempelvis träningsintresse eller bekantskap med författarparet vilket i slutändan kan ha påverkat hur studiens slutgiltiga urval såg ut. Detta påverkar generaliserbarheten då risken är att stickprovet inte är representativt. Ett slumpmässigt stickprov vore att föredra då alla ur populationen fått samma möjlighet att delta i studien och studiedeltagarna rekryterats oberoende av varandra. Detta hade motverkat den selektionsbias som medföljer ett bekvämlighetsurval och ökat chansen för att urvalet återspeglar den verkliga populationen och därmed ökat
generaliserbarheten (SBU, 2014). Bekantskapen med författarparet kan ha blivit en motiverande faktor i att bevisa sig bra i testerna inför författarparet och kan således gett felaktiga resultat då testledarna kan bli en ytterligare oberoende variabel. Ett slumpmässigt stickprov hade minimerat denna risk. Författarparet var medvetna om bristerna med ett
bekvämlighetsurval men kunde säkerställa att tillräckligt med deltagare rekryterades till studien med vald urvalsmetod.
Tjugosex studiedeltagare rekryterades varav 25 stycken genomförde studien. Urvalets storlek kan ses som en brist i och med studiens förmåga att dra generaliserbara slutsatser av
resultatet. Ett större urval hade därmed ökat generaliserbarheten av studiens resultat. Till studien rekryterades friska vuxna i åldrarna 18-30år med exklusionskriterier som uteslöt de med tidigare skada som skulle kunna påverkat utförandet i testerna. Detta för att säkerställa ett så homogent urval som möjligt. Carter, Lubinsky & Domholdt (2011) menar att genom att smalna av urvalet ökar studiens power men gör att studiens externa validitet och därmed generaliserbarhet begränsas, i denna studies fall till den unga vuxna friska populationen. Urvalet bestod av 12 män och 13 kvinnor. Denna relativt jämna könsfördelning förlorades under randomiseringen vilket är vanligt förekommande vid små urval (Carter, Lubinsky & Domholdt, 2011). Små urval ökar även chansen för att få en snedfördelning av data vilket är fallet av testresultatet i samtliga test vid testtillfälle 1 (Carter, Lubinsky & Domholdt, 2011). Grupperna skiljde sig signifikant vid testtillfälle 1 vid handdynamometertestet vilket kan förklaras av denna skeva könsfördelning då normvärden är högre för män än för kvinnor (Werle et al., 2009). För att kunna jämföra grupperna efter interventionen gjordes därför en mellangruppsjämförelse av skillnad i testresultat vid testtillfälle 1 och testtillfälle 2. En kvasiexperimentell design var av intresse för att bättre kunnat styra fördelningen av kön mellan interventions- och kontrollgruppen (Carter, Lubinsky & Domholdt, 2011). Då randomisering saknas vid denna design uppstår dock selektionsbias vilket kan medföra att grupperna inte blir jämförbara (SBU, u.å).
Studien är enkelblindad då författarparet är medvetna om interventionen och syftet med studien (Ejlertsson, 2019). Författarparet har med detta i åtanke identifierat flertal hot mot studiens interna validitet. En risk med att författarparet är införstådda med hur
randomiseringsprocessen utförs är att de med enkelhet kan styra studiedeltagares
grupptillhörighet och motverka randomiseringen. Detta kan ge upphov till ett systematiskt fel i form av selektionsbias där studiedeltagare indelas i syfte att styra resultatet i positiv riktning för vederbörande (SBU, u.å). En annan risk är att testledaren var medveten om interventionen och syftet med studien och kunde därmed ändra sitt testförfarande för att även där, styra resultatet i önskvärd riktning. Detta genom att exempelvis instruera studiedeltagare på ett motiverande sätt (Tod, Iredale & Gill, 2003) eller att ge en förmånligare bedömning i testerna i interventionsgruppen (SBU, u.å). Om även författarparet vore blindade hade studien utförts dubbelblindad vilket hade motverkat ovanstående hot mot intern validitet. Studien använde sig av standardiserade testutföranden och standardiserade instruktioner vilket minskar mätfel och därmed höjer studiens
reliabilitet (Carter, Lubinsky & Domholdt, 2011). Detta motverkar riskfaktorer som skapas i en enkelblindad studie (Ejlertsson, 2019) och säkerställer att båda testledarna agerar likvärdigt i testförfarande. En kontrollfråga ställdes efter utfört test för att ta reda på vilka faktorer som enligt studiedeltagare avgjorde prestationen. Inget svar som återgavs gav upphov till vidare diskussion.
Testen i denna studie som användes för att mäta den oberoende variabelns effekt på mätning av muskelstyrkor valdes utifrån deras kliniska relevans och prevalens inom fysioterapi och dokumenterade förmåga att mäta respektive variabel (Ageberg & Cronström, 2018;
populationen för att utvärdera träningsprogram (Ageberg & Cronström, 2018; Clarksson, 2013; Hébert-Losier et al., 2009). Genom att i urvalet exkludera en del av testernas tänkta population (muskuloskeletal skada) så tas den potentiella faktorn att skadan skulle påverka testresultatet bort och även att den skulle påverka målsättningen samt hur self-efficacy och utfallsförväntning skattas. Detta höjer studiens power genom att kontrollera för externa variabler vilket bör ha maximerat mellangruppsskillnaderna i interventions- och
kontrollgrupp (Carter, Lubinsky & Domholdt, 2011). Hsu, George & Chmielewski (2016) visade att self-efficacy vid single-leg hop test är av betydelse för prestation hos en population med muskuloskeletal skada. I det fallet att denna population tagits med i studien hade detta kunnat konkurrera med målsättningens effekt samt leda till en annorlunda skattning av self-efficacy och utfallsförväntning än på en frisk population.
Ejlertsson (2019) beskriver att man ska ta till preventiva åtgärder för att minimera bortfall vilket författarparet tog i beaktning genom ett noggrant utformat informationsbrev. Informationsbrevet berörde hur studien rent organisatoriskt var tänkt att gå tillväga samt grundpremisserna för den. Detta innebar att studiedeltagarna var väl införstådda med vad som krävdes av dem (Ejlertsson, 2019) och kan troligtvis vara en anledning till att
följsamheten var god. En kvinnlig studiedeltagare i kontrollgruppen fick avbryta sin medverkan efter testtillfälle 1. Bortfallet ledde till att dataunderlaget minskade, grupperna var inte längre jämnstora men att den skeva könsfördelningen i kontrollgruppen minskade. Dock påverkar inte bortfallet studiens tillförlitlighet och därmed inte heller studiekvalitén då bortfallet understiger 10% av deltagarantalet (SBU, 2014).
Pilottest av en testsituation kan återge viktig information om en studies genomförande och gör det möjligt att ta detta i hänsyn inför den faktiska studien (Carter, Lubinsky & Domholdt, 2011). Tekniska brister kunde därför identifieras och åtgärdas som optimal plats för
utrustning/testerna, utformning av testprotokoll och estimering av tidsåtgång för testtillfällena.
Studiedeltagarna uppmanades att inte diskutera studiens innehåll och att hemlighålla sitt testresultat för att minska risken för att influera andra studiedeltagare. Om detta fullföljts kunde inte kontrolleras i full utsträckning vilket är ett hot mot studiens interna validitet då utfallet vore att studien blir oblindad. Detta skulle kunna leda till att deltagare i
kontrollgruppen motiveras till att sätta upp egna mål, och interventionsgruppen till att sätta upp konkurrerande mål för att överprestera en annan studiedeltagare. Risken för detta ökade på grund av bekvämlighetsurval och att rekrytering skedde primärt på ett lärosäte i
Mellansverige där flera studiedeltagare sedan tidigare var bekanta. Studiedeltagarna informerades även om att inte öva på testerna mellan testtillfällena samt behålla samma förutsättningar vid testtillfälle 2 som vid testtillfälle 1 (bilaga A). Detta för att minimera eventuella inlärningseffekter och externa faktorer som kunde påverka testresultatet. Det står dock utanför testledarnas makt att i full utsträckning kontrollera att detta följdes. Tidpunkt för testtillfälle 2 styrdes primärt av studiedeltagares föredragna tid men testledaren föreslog en tid som stämde överens med tidpunkt på dygnet för testtillfälle 1 för att förenkla för studiedeltagaren att behålla samma förutsättningar.
I denna studie fick deltagarna i både interventions- och kontrollgrupp reda på sina testresultat. Författarparet var medvetna om att detta kunde leda till att kontrollgruppen formulerade egna spontana mål (Bandura, 1997). Att hindra kontrollgrupper från att sätta spontana mål är en erkänd brist i andra studier som undersökt målsättningars effekt på
