S:t Lukas utbildningsinstitut Psykoterapeutprogram, 90 hp
Examensuppsats på avancerad nivå, 15 hp Vårtermin 2020
Ladokkod: LKA95X
Psykodynamiskt orienterade psykoterapeuters
uppfattningar om egenterapins betydelse för
professionsutvecklingen
Psychodynamically oriented psychotherapists' perceptions of
the importance of self-therapy for professional development
Författare:
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 1
2 Bakgrund ... 1
2.1 Teori ... 1
2.2 Tidigare forskning ... 3
3 Syfte och frågeställningar ... 6
4 Metod ... 6 4.1 Undersökningsdeltagare ... 6 4.2 Datainsamlingsmetoder ... 7 4.3 Bearbetningsmetoder ... 7 4.4 Undersökningsdeltagare ... 7 5 Forskningsetiska frågeställningar ... 8 6 Resultat ... 8 6.1 Kvalitet ... 8 6.2 Teoretisk utgångspunkt ... 10 6.3 Motivation ... 12 7 Diskussion ... 13 7.1 Metoddiskussion ... 13 7.2 Resultatdiskussion ... 14
7.3 Förslag till vidare forskning ... 17
Referensförteckning ... 18
Bilaga 1 ... 21
Sammanfattning/abstract
Inledning: I Sverige har en debatt om egenterapin som obligatoriskt moment i
psykoterapeututbildningen växt fram, där delade meningar finns kring egenterapins betydelse för den professionella utvecklingen. Trots att det undersökts i en mängd studier visar översiktsstudier genomgående en otydlighet i definitionen kring såväl terapi som yrkeserfarenhet och dess betydelse för den professionella utvecklingen.
Syftet med studien är därför att undersöka psykodynamiskt orienterade psykoterapeuters uppfattning av egenterapins betydelse för
professionsutvecklingen, utifrån en tydlig definition och avgränsning av såväl egenterapi som yrkeserfarenhet.
Frågeställning: Hur uppfattar psykodynamiskt inriktade psykoterapeuter att
egenterapin påverkar deras professionsutveckling?
Metod: En kvalitativ metod med hermeneutisk grund har använts.
Genom fem semistrukturerade intervjuer insamlades material som sedan analyserats med induktiv, tematisk analys.
Resultat: Egenterapin uppfattas viktig för professionsutvecklingen av de
psykoterapeuter som deltagit i studien. Resultatet visar att respondenternas uppfattning är att egenterapin är viktig för kvaliteten på det professionella arbetet. Respondenterna beskriver att det omedvetna som teoretiskt perspektiv är en viktig aspekt av egenterapins betydelse för professionsutvecklingen. Samtliga respondenter uppger att, även om motivationen för egenterapi kan se olika ut, uppfattas den som nödvändig för deras professionella utveckling.
Diskussion De tydliga resultaten i denna studie diskuteras mot tidigare
forsknings varierande resultat. Undersökningen stödjer argumenten för noggrann differentiering vid utforskning av området.
Nyckelord: Psykodynamisk, psykoterapeut, egenterapi, professionsutveckling,
Introduction:
A debate has nurtured in Sweden, regarding the potential use of personal therapy as an obligatory tool to be used in the psychotherapy education. There are separate opinions about the importance of personal therapy for professional development. Despite there being a number of studies on the subject, reviews show unclear definitions regarding both therapy and work experience.
The purpose of the study is to find what importance personal therapy has for the professional development of psychodynamic psychotherapists, by utilizing clear definitions and parameters of both personal therapy and professional experience.
Issues: Respondents asked to answer the question: How do psychodynamic
psychotherapists perceive that the personal therapy affects their professional development.
Method: A qualitative method with hermeneutic base has been used. Trough
five semi-structured interviews material was gathered, which afterwards was reviewed by inductive, thematic analyze.
Result: The result indicate that the personal therapy is perceived as important
for professional development by the psychodynamic therapists that took part in the study. They also say that the personal therapy is important for the quality of their professional work. The respondents also say the unconscious as an
theoretical perspective is an important part of the personal therapy for the purpose of professional development.
Every respondent reported that even though the reasons for personal therapy could vary, it was regarded as a necessity for their professional development.
Discussion: The clear results of this study are discussed in comparison with the
varied result of earlier research. The survey supports arguments in favor of meticulous differentiation when researching this area.
Keywords: Psychodynamic, psychotherapist, personal therapy, professional
development, quality.
1 Inledning
De senaste åren har en debatt förts i Sverige kring kravet på egenterapin inom de legitimationsgrundande utbildningarna till psykoterapeuter.
Överklagandenämnden för högskolan har fattat beslut i två ärenden angående krav på egenterapi för examen, varav den första bifölls medan det andra avslogs (Beslut 2015-06-12, reg.nr 243-348-15; 2017-12-15, reg. nr 243-1048-17, https://www.onh.se. De olika besluten baseras på huruvida de aktuella universiteten ställt kravet som ett obligatoriskt moment i en kurs, eller allmänt som en del i examinationen. Två uppmärksammade debattartiklar skrevs i samband med överklagan ”Egenterapin måste granskas” (Lundberg & Waara, 2015) och “Egenterapi, psykodynamisk terapi och evidens” (Löf, Pihlgren & Risling, 2015). Lundberg och Waara ifrågasätter bland annat bristande evidens för att egenterapin faktiskt ger resultat “Det går inte att hävda att man blir en bättre yrkesperson efter egenterapi” (a.a). Som svar på kritiken beskrivs att de studier som finns på egenterapi stödjer dess betydelse för psykodynamisk psykoterapi (Löf et al, 2015). Bristen på empiriskt stöd för att egenterapin leder till bättre behandlingsresultat (Norcross, 2005; Macran & Shapio, 1998) ställs mot att de flesta psykoterapeuter upplever att egenterapin är viktig för den professionella utvecklingen (Sandell & Åstrand, 2019; Orlinsky, Botermans, Rönnestad & The SPR Collaborative Research Network, 2001). Hamreby har granskat 13 engelskspråkiga översiktsstudier om egenterapi och funnit att: “Sammanfattningsvis måste det alltså konstateras att resultatet av de studier som här behandlats, mer säger något om brister i undersökningarna, än om egenterapins effekter ( … ) både frågor och befintliga svar är ännu för oklara och odifferentierade. Några enkla slutsatser om egenterapins effekter går inte att dra” (Hamreby, 2006, s.27). En genomgående brist är tydlighet kring typ, frekvens och omfattning på terapin samt att uppgifter om erfarenhet inom yrket ofta saknas (Hamreby, 2006). Givet tidigare forsknings otydliga, till viss del även motstridiga resultat är syftet med den här studien därför att undersöka psykodynamiskt orienterade psykoterapeuters uppfattning av egenterapins betydelse för professionsutvecklingen utifrån ett tydligt definierat urval av respondenter. Detta för att i resultatet undvika påverkan från psykoterapi utöver den av utbildningen stipulerade egenterapin samt påverkan från erfarenhet av psykoterapeutyrket. Då deltagarna i studien alla har psyko-dynamisk inriktning benämns de fortsättningsvis endast som psykoterapeuter.
2 Bakgrund
2.1 Teori
2.1.1 Egenterapi
Tanken med att psykoterapeuten själv ska gå i terapi kommer ursprungligen från Freud, han betonade värdet av att analytikern själv gick i analys för att inte de egna “blinda fläckarna” ska störa lyssnandet och för att kunna använda det egna omedvetna som mottagare för patientens omedvetna (Freud, 1912/2008).
McWillliams belyser egenterapins värde:
I samma mån som man har tillgång till och accepterar sin egen personliga psykodynamik kan man hysa medkänsla med och respekt inför andras. En text kan aldrig ersätta den personliga insiktens djup. Och inte heller kan den förmedla en lika djupgående och inspirerande övertygelse om den psykoterapeutiska behandlingens verkan som en egen terapi kan göra (McWilliams, 1994, sid. 9).
I Högskoleverkets rapport 2007:30 beskrivs att grundtanken med egenterapin var att relationsaspekten mellan den studerande och olika typer av patienter skulle kunna bli belyst och att den är av så stor vikt att den inte kan uteslutas i psykoterapeututbildningen. Inte heller kan den kompenseras av enbart
handledning vilket innebär att något moment av egenterapi, anpassat till teoriskolor måste ingå i utbildningen (www.uka.se). I ett särskilt yttrande i ett av Överklagandenämndens beslut (Beslut 2017-12-15, reg. nr 243-1048-17, https://www.onh.se.) framförs i motsats till vad som skrivs i Högskoleverkets rapport att universitetet saknar rättsligt stöd att ställa krav på egenterapi omfattande 75 timmar inom kursen Psykoterapeutiska teorier och metoder inom PDT. Skälet till detta är att inslaget av egenterapi i alltför hög
utsträckning utgör hälso- och sjukvård i proportion till utbildningen och att momentet inte har tillräckligt lärandeinnehåll för att motsvara utbildning. Vidare framförs även att omfattningen beräknas kräva en större arbetsinsats än de poäng som kursen ger och att universitet ska stå för kostnader som sker för verksamhetsförlagd utbildning. Om vi vidgar perspektivet lite och tittar på vilken plats egenterapin har i andra delar av världen så ser vi att det t.ex. i vårt grannland Norge finns inget obligatoriskt krav på att gå i egenterapi under utbildningen (personlig kommunikation M. H. Rönnestad 1 april 2020).
2.1.2 Överföring Motöverföring
Intresset för vår personliga historia uppmärksammas inom flera teoretiska inriktningar, inlärningsteorin betonar t.ex. inlärning genom positiv/negativ förstärkning (Eysenck & Keane, 2000). Utifrån psykodynamisk teori beskrivs människor som längtande varelser i ständig jakt på det vi saknar och att detta begär motiverar alla våra tankar och handlingar (Norman & Ylander, 1999). Psykodynamisk teori utgår från att det omedvetna har en stor påverkan på oss människor och här är överföring och motöverföring centrala begrepp. I
psykoterapin är överföring och motöverföring användbara verktyg som hjälper psykoterapeuten att uppmärksamma mindre medvetna sidor.Utifrån teorin om det omedvetna blir psykoterapeutens egen historia viktig i psykoterapin, egna omedvetna reaktioner kan uppmärksammas och medvetandegöras i egenterapin (Sigrell, 2000). Överföring beskriver hur en person överför sin bild av tidigare relationer till aktuella relationer och agerar i enighet med den tidigare
erfarenheten och de impulser som terapeuten upplever som svar på patientens agerande är motöverföringen (OPD Task force, 2008). Aktuell forskning beskriver överföring utifrån patient-terapeutrelationen, färgad av bådas tidigare erfarenheter (DeFife, Hilsenroth & Kuutmann, in Leuten et.al, 2017). Risken
att tillskriva patienten allt som sker är större om man inte i motöverföringen även ser terapeuten som medaktör och risken att tolka motöverföringen som ett motstånd ökar speciellt då det handlar om terapeuten som person (Norman & Ylander, 1999).
2.1.3 Professionell utveckling
Rönnestad och Skovholt (2013) konstaterar att en del i den kliniska expertisen som anges i APA:s sju krav av kunskap för professionell praktik är
självreflektion och förvärvade färdigheter. Professionell utveckling skapas av en kombination av b.la. praktik, handledning, egenterapi och personlig motivation för yrket (a.a). Rönnestad och Skovholt (2013) har utvecklat en modell för professionell utveckling för terapeuter och kuratorer ämnad att vara applicerbar för olika former av psykologisk behandling. I denna studie
undersöks psykoterapeuter, varför endast den kategorin anges framöver. Kunskap utifrån modellen kan förfina utbildningen och minska risken för negativa aspekter så som inkompetens (Rönnestad & Skovholt, 2013). Modellen beskriver utvecklingen till psykoterapeut i fem steg, där den andra fasen, “den avancerade studentfasen” omfattar den sista tiden av utbildningen, parallellt med praktik eller arbete som terapeut med handledning (Rönnestad & Skovholt, 2013). Det är under denna fas som deltagarna i denna studie befinner sig, då nästa fas infaller cirka två till fem år efter examnen (a.a). Utvecklingen av ett professionellt själv som psykoterapeut, handlar till stor del om att sammanfoga olika delar av inre och yttre verkligheten till en personlig och professionell samt solid och komplett terapeut (Rönnestad & Skovholt, 2013). Terapeuter brottas under denna del av utvecklingen ofta med
beroende-självständighets konflikt, där de på vägen mot sin egen roll kan skifta mellan att känna sig omnipotent eller överväldigad (Rönnestad & Skovholt, 2013). Egenterapin beskrivs ha ett viktigt pedagogiskt värde för lärande och det sker en socialisering till den specifika professionella kultur som yrket innebär (a.a). Akademikerförbundet SSR har i skriften ” Etik & psykoterapi – Etisk kod för psykoterapeuter” beskrivit dess etiska kod: “Psykoterapeuten ska upprätthålla och utveckla sin kompetens för psykoterapi och eftersträva etisk medvetenhet, personlig integritet och självinsikt” (www.akademikerförbundet.ssr). Bland de egenskaper som krävs av en psykoterapeut nämns äkthet, empati och jämlikhet (a.a) där egenterapi är ett sätt att utveckla dessa egenskaper.
2.2 Tidigare forskning
2.2.1 Egenterapi och Professionell utveckling
Sökningar på databaserna Psychinfo och Psych Articles med sökorden
“personal therapy”, “ professional development” och “ psychotherapist” i olika kombinationer har gjorts och relevanta artiklar har inkluderats i studien. Det finns omfattande forskning kring egenterapi och professionell utveckling bl. a (Sandell & Åstrand, 2019; Rizq, 2011; Bellow, 2007). Flera studier beskriver svårigheter att mäta aspekter av egenterapin i det professionella arbetet t. ex. (Hamreby, 2006; Norcross, 2005; Macran & Shapio, 1998). Det finns även resultat som visar att det finns ett negativt samband med långvarig egenterapi
och ett positivt behandlingsutfall (Sandell et al, 2000). Två övergripande slutsatser från forskning inom psykoterapi är betydelsen av den terapeutiska relationen och terapeutens kvaliteer (Rönnestad & Skovholt, 2013). Sandell och Åstrand (2019) har undersökt tio psykoterapeuters upplevelse av hur egenterapin har påverkat den professionella utvecklingen under utbildningen. Studiens resultat visade att deltagarna upplevde att egenterapin spelar en viktig roll för utvecklingen av deras kompetens i form av professionell subjektivitet som baseras på delad erfarenhet, personlig påverkan och kunskapsintegration. Intervjupersonerna hade upp till tre års erfarenhet av psykoterapeutarbetet, uppgifter gällande egenterapins omfattning saknas. Professionell subjektivitet beskrivs i en tvärvetenskaplig studie förklara hur helheten av ett yrke är en syntes av formella och mer subjektiva aspekter, så som sociala aspekter för yrket och erfarenheter av att möta andra i rollen av sin profession (Sejtkanova et.al., 2018). I en studie granskades forskning om egenterapin och terapeuters egenskaper tillsammans med en kvalitativ studie på tolv psykoterapeuters anknytningsmönster och egenterapi (Rizq, 2011). Hälften av deltagarna
klassificerades som otryggt anknutna och det var även de som var mest kritiska till egenterapin framförallt vad gällde maktbalansen med den egna
psykoterapeuten, de med trygg anknytning var mer positiva och använde sig mer konstruktivt av egenterapin under utbildningen. Den komplexitet som en tvingande egenterapi innebär diskuteras mot det faktum, som inte går att bortse från, att många som söker sig till yrken som hjälper psykiskt lidande människor ofta själva har ett lidande och risken är att deras egna anknytningsbehov och ångest kan påverka framtida patientarbete, egenterapin gynnar därför på olika sätt det kliniska arbetet med framtida patienter (Rizq, 2011). En studie som omfattade 100 personer med noll till nio års erfarenhet av yrket, visade att de interpersonella erfarenheterna från såväl familj som från den professionella miljön signifikant upplevdes påverka den professionella utvecklingen, interaktion med förebilder och kontinuerlig reflektion beskrevs som en förutsättning för professionell utveckling (Rönnestad & Skovholt, 2003). I en omfattande undersökning där 4000 psykoterapeuter med bred erfarenhet och stor variation inom såväl teoretisk inriktning som utbildningsnivå deltog befanns de praktiska interpersonella erfarenheterna, så som egenterapi, uppfattas vara viktigast för den professionella utvecklingen (Orlinsky, Botermans, Rönnestad & The SPR Collaborative Research Network, 2001). Grimmer (2015) skriver att egenterapin generellt upplevs hjälpsam på ett såväl professionellt som individuellt plan och att den uppfattas öka den
professionella funktionaliteten bl.a. genom en ökad reflektionsförmåga och tolererans för negativa känslor. Trots att egenterapin fortfarande ofta inkluderas i den terapeutiska utbildningen menar Grimmer (2015) att inflytandet från b.la. KBT bidragit till att den inte är lika självklar längre och argumenterar, oaktat det, för att trots det göra egenterapin tillgänglig för studenter genom att hålla en hög kvalitet och låg kostnad. Macran och Shapio (1998) har i en översikt av forskning kring egenterapins effekt på behandlingsresultat kommit fram till att de flesta psykoterapeuter upplever att egenterapin gynnat dem professionellt, men att den mätbara effekten var väldigt liten. Egenterapin visade sig ha ett
positivt samband med terapeutkvaliteter som är viktiga för en gynnsam utveckling hos patienter, så som empati, värme och äkthet, författarna beskriver dock flera begränsningar i studierna, bl.a. små urval och flera förvirrande variabler (a.a). Även Norcross (2005) har utifrån en översikt av forskning funnit det svårt att mäta effekten av egenterapin under utbildningen på kommande patientarbete, stora skillnader fanns inom såväl yrkeskompetens som omfattningen av egenterapi i de olika studierna. Slutsatsen lutade åt att meningen framförallt är personlig för studenter som gått i terapi under
utbildningen, positiva bidrag var ökat fokus på den terapeutiska relationen samt en professionellt formativ upplevelse (a.a). I en översikt av data från 35 länder (N 5437) undersöktes personer utifrån sin psykoterapeutroll, där befanns 80% åtminstone minst en gång i livet gå i egen terapi, oavsett om psykoterapin var frivillig eller var ett obligatoriskt moment i utbildningen svarade de flesta att de gått i psykoterapi av personliga skäl (Rönnestad, Orlinsky &Wiseman, 2016).
Bellows (2007) fann att de flesta psykoanalytiskt orienterade terapeuter beskrev att egenterapi var till nytta för deras kliniska arbete med betoning på den terapeutiska arbetsrelationen. De negativa upplevelserna som beskrevs av deltagarna omfattade bl.a. ett ökat lidande, över/under identifiering med psykoterapeuten, problem i förhållandet och misstag i behandlingen (a.a). I studien deltog 20 psykodynamiskt orienterade psykoterapeuter med minst fem års erfarenhet av yrket och ej pågående egenterapi (a.a). I en svensk
enkätundersökning gjordes en omfattande undersökning av sambandet mellan olika aspekter av psykoterapeutisk erfarenhet och behandlingsresultat i UPP-projektet (utfall i psykoterapi och psykoanalys) (Sandell et. al, 2000). I studien mättes de långsiktiga effekterna av psykoterapi och psykoanalys upp till tre år hos 418 personer med självskattningsformulär som mätte symtom, existentiella attityder och sociala relationer hos patienterna i tre stadier; före, under och en uppföljning tre år senareoch 316 legitimerade psykoterapeuterbesvarade frågor som handlade om terapeutidentitet. Resultatet från studien gav generellt stöd åt att legitimerade psykoterapeuter med lång erfarenhet av behandling förknippades med goda behandlingsresultatet (a.a). Studien visade även att långvarig egenterapi hade ett negativt samband med behandlingsresultatet, detta gällde specifikt psykoanalys mer än tio år, dessutom fann man i studien att psykoterapeuter som inte gick i handledning hade mycket bättre
behandlingsutfall än de som gick i handledning (Sandell et. al, 2000). Rönnestad problematiserar att svårigheten att mäta orsakssambandet för effekten av egenterapin även gäller för handledningen. Han antar att grunden för att experimentella kontrollgruppsdesignstudier inte ger samma resultat som forskning som använder annan design med god dokumenterad nytta, där två av skälen är, dels att den huvudsakliga variansen av patientutfall är klientens resurser/patologi och dels att det finns en oändlig mängd variabler som måste kontrolleras för att mäta den unika variansen som egenterapin bidrar med (a.a). Beforskat område ger utifrån angivna databaser en bild av att psykoterapeuter i stor utsträckning upplever egenterapin positivt, en mindre entydig, men
övervägande positiv bild av egenterapins effekt på den professionella
se. Svårigheten att isolera och mäta psykoterapeuters uppfattning och upplevelse av egenterapins betydelse för professionsutvecklingen är mångfacetterad, där bland annat utbildningsnivå, erfarenhet av yrket och omfattning av egen psykoterapi sällan urskilts (Macran & Shapio, 1998; Orlinsky, Botermans, Rönnestad & The SPR Collaborative Research Network, 2001; Norcross, 2005; Hamreby, 2006. Hamreby (2006) beskriver att några av bristerna som gör det omöjligt att uttala sig om egenterapins effekter är att dess typ, frekvens, längd och tillfälle inte anges i undersökningarna samt att
information om erfarenhet och yrkesmässig kompetens tillika ofta saknas.
3 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är därför att undersöka psykodynamiskt orienterade psykoterapeuters uppfattning av egenterapins betydelse för
professionsutvecklingen. Det tydligt definierade urval av respondenter har gjorts för att försöka undvika påverkan från psykoterapi utöver den av utbildningen stipulerade egenterapin samt påverkan från erfarenhet av psykoterapeutyrket på resultatet.
Frågeställning:
Hur uppfattar psykodynamiskt inriktade psykoterapeuter (utifrån dessa definitioner) att egenterapin påverkar deras professionsutveckling?
4 Metod
4.1 Undersökningsdeltagare
Föresatsen var att intervjua fem psykoterapeuter med psykodynamisk inriktning i södra Sverige. Inkluderingskriterier: leg psykoterapeut med psykodynamisk utbildning och examen under det senaste året (12 månader) samt att de arbetat mellan 6 - 12 månader som leg. psykoterapeuter. Därutöver ska de under utbildningen gått i egenterapi, 75 timmar individuell
psykodynamisk terapi, plus de 50 timmar som ingår i grundutbildningen, vilket är de krav som flera lärosäten i Sverige har i dag. Exklusionskriterier var psykoterapeuter som gått i psykoterapi utöver kraven på utbildningsterapin. Detsnäva urvalet har gjorts utifrån syftet att minimera påverkan från
psykoterapi utöver den av utbildningen stipulerade egenterapin samt påverkan från erfarenhet av psykoterapeutyrket på resultatet. Av logistiska skäl
kontaktades först psykoterapeuter som avslutat psykoterapeutprogram 2017/2018 i södra Sverige via mail och tillfrågades om att delta i studien. Utifrån brist på deltagare gjordes därefter en utökning av inklusionskriterierna till att även omfatta mellersta Sverige, en utökning av arbetad tid efter
utbildningen till 3 - 12 månader och en inbjudan gavs även till en sluten grupp för psykoterapeuter på Facebook. Urvalet av respondenter har skett utifrån ett tillgänglighetsurval, där alla psykoterapeuter som anmält sitt intresse och uppfyllt kriterierna deltagit i undersökningen, samt en respondent genom snöbollseffekt där en intervjuperson rekommenderat en annan intervjuperson (Langemar, 2008). Två män och tre kvinnor deltog, samtliga med en
grundutbildning som omfattade universitets- och högskolestudier på avancerad nivå, mellan tre till sex års studier, från tre olika lärosäten. De hade mellan fem och trettiofem årserfarenhet inom området och arbetat mellan tre och tio månader efter examen.
4.2 Datainsamlingsmetoder
En semistrukturerad intervju med ett antal i förväg utarbetade frågor (Bilaga 1) användes som underlag vid intervjuerna (Kvale & Brinkmann, 2014).
Inledningsvis var det sex öppna frågor för att intervjupersonerna skulle få beskriva så mycket som möjligt utan påverkan av intervjuaren. Därefter, fanns ett antal följdfrågor möjliga att använda för att fördjupa intervjuerna.
Intervjuguiden var ett stöd för att täcka in alla områden som undersöktes, i första hand följdes respondenterna svar och därefter ställdes de frågor om de ämnen som respondenterna inte själv berört. Alla frågor ställdes till samtliga deltagare i studien. En provintervju utfördes före undersökningen, där frågornas tydlighet, precision samt tidsåtgång förankrades, material från provintervjun är inte med i det analyserade materialet. Därefter utfördes intervjuer med de fem undersökningsdeltagarna.
4.3 Bearbetningsmetoder
En induktiv tematisk analys ställer höga krav på medvetenhet om förförståelse och bias, för att i möjligaste mån undvika att påverka materialet under såväl intervjuer som analys. En medvetenhet om den egna positionen, som student på psykoterapeutprogrammet i en psykodynamisk miljö har funnits genom hela processen i försök att inte påverka varken respondenter eller tolkningen av resultat. En induktiv tematisk analys har genomförts, dvs att teman utarbetades från det insamlade materialet (Kvale & Brinkmann, 2014) utifrån följande steg: 1. De inspelade intervjuerna har transkriberats i sin helhet, lästs flera gånger. 2. Noggrann analys av materialet och identifiering av nyckelord, relevanta för studiens syfte och frågeställningar. 3. Alla nyckelord markerades och
grupperades utifrån kärninnehåll. 4. Kodning skedde utifrån de identifierade nyckelorden och dess innebörd. 5. Koderna delades in i olika grupper där olika teman identifierades. 6.Ur materialet växte, efter upprepad genomarbetning olika teman fram, vilket slutligen resulterade i 3 huvudteman och 3-4
underteman. 7. Teman kontrollerades åter med de transkriberade intervjuerna för att kontrollera dess riktighet och belysande citat valdes ut. 8. Utifrån de olika teman med citat formulerades en övergripande beskrivning för vart och ett av de identifierade teman från intervjuerna. 9. En forskningskollega läste de transkriberade intervjuerna, nyckelord, koder och teman och gjorde bedömde att de hade god kongruens.
4.4 Undersökningsdeltagare
Intervjupersonerna fick skriftlig information om studien och dess frivillighet på ett samtyckesformulär, där de också fick skriva under sitt samtycke att delta (Bilaga 2). Intervjuerna har genomfördes under perioden februari – oktober
månad 2019. Samtliga intervjuer skedde på respondenternas arbetsplats, varav en intervjuperson endast kunde delta via telefonintervju, denna intervju varade 35 minuter. De övriga intervjuerna skedde vid fysiska möten och varade mellan 50 och 60 minuter. Samtliga intervjuer spelades in digitalt.
5 Forskningsetiska frågeställningar
Lag om etikprövning av forskning som avser människor (2003:460) hänför till att all forskning på människor ska ske med respekt för människovärdet samt att samtycke ska inhämtas från den som deltar i undersökningen.
Undersökningsdeltagarna i denna studie har fått information om anonymitet och att inga personuppgifter kommer att anges. Information har även givits om frivillighet samt att man när som helst kan avbryta studien. Samtycke med skriftlig information samt godkännande att delta i studien har inhämtats från samtliga deltagare i studien. De inspelade intervjuerna raderades då uppsatsen godkänts. Bedömningen är att studien inte medfört fysisk eller psykologisk skada för deltagarna eller tredje person.
6 Resultat
De fem intervjuade psykoterapeuterna beskreventydigt att de uppfattade egenterapin som värdefull för professionsutvecklingen och de uppfattade även att det finns risker med att ta bort den som obligatoriskt moment i utbildningen. Tre huvudteman identifierades: kvalitet, teoretisk utgångspunkt och motivation med upp till fyra underteman vardera (Tabell 1).
Tabell 1. Identifierade teman och underteman.
Tema: 6.1 Kvalitet 6.2 Teoretisk
utgångspunkt
6.3 Motivation
Underteman: 6.1.1 Kvalitetssäkring 6.2.1 Det Omedvetna 6.3.1 Motstånd
6.1.2 Terapeutkvaliteter 6.2.2 Metod 6.3.2 Hinder 6.1.3 Etisk aspekt 6.2.3 Integration 6.3.3 Prioritering
6.1.4 Erfarenhet
6.1 Kvalitet
Respondenternas uppfattning är att egenterapin utgör en grund för att säkra kvaliteten i psykoterapin. Den blivande terapeuten förväntas nå ökad självinsikt under sin egen terapi, vilket antas stärka kvaliteten i yrkesutövningen.
6.1.1 Kvalitetssäkring
I Sverige finns det lagar och föreskrifter som styr hur arbete ska bedrivas utifrån att säkra kvalitet och säkerhet. Patienter förväntas få en god och säker vård med hög kvalitet. I följande citat beskrives respondentens uppfattning att en utbildning med höga krav tjänar kvaliteten och även att egenterapin har en kontrollfunktion.
“Det är så svårt också att vara terapeut, det är så svårt jobb, så jag tycker inte att man tjänar på att sänka tröskeln så att fler ska kunna utbilda sig, det är så
specialiserat och det är så svårt, så man ska inte sänka kvaliteten, det ska vara höga krav, det finns ju en kontrollfunktion i det också.”
En annan respondent uttrycker att egenterapin kan fungera som en kvalitetssäkring för psykoterapi.
“Den är viktig utifrån konfidenternas kvalitetssäkring, eller kvalitetssäkring för psykoterapin med konfidenterna” / ”Där i egenterapin, verkligen förstår man att det handlar om en själv i förhållande till patienten ( … ) då kan man också ta till sig handledningen bättre, det är så viktigt att man förstår att man själv är med, det finns ingen insyn i terapirummet, det är en kanal utåt”.
6.1.2 Terapeutkvaliteter
Under psykoterapeututbildningen får studenten en teoretisk grund för sin professionella kompetens, utvecklingen av de individuella kvaliteterna ges utrymme i den egna terapin och i handledningen. Respondenterna uppfattade att egenterapin ökade medvetenheten om det egna bidraget i terapin och frånvaro av egenterapi har uttryckts som oro för sämre terapeutkvalitet.
“Man behöver inte ha egenterapi i många utbildningssammanhang (…) rent krasst tänker jag att fel personer kan börja jobba med terapi egentligen, att man inte har den här insikten i vad man själv påverkar.”
Två av deltagarna uttryckte även att risken ökade för att patienter skulle kunna drabbas av psykoterapeutens omedvetna agerande.
“Det kan faktiskt bli att man far illa hos sin terapeut och där kan det väl handla om att terapeuten kan utnyttja sin maktposition och inte har förståelse för det i förhållande till patienten.”
Respondenterna betonade såväl kvaliteten på den utbildningspsykoterapeut man själv haft som vikten att finna psykoterapeuter som besitter god kvalitet.
“Det är ju inte helt lätt att hitta en bra terapeut, så, och det är ju viktigt att den egen terapi man får är bra, får man en egenterapi som inte är så bra, så kan det ju leda till väldigt mycket dåliga saker.”
6.1.3 Etisk aspekt
Etik handlar om att göra ett moraliskt övervägande om vad som är rätt eller fel, inom vården ska det vara till nytta för den som få behandlingen.
Respondenterna beskriver att ett stort ansvar läggs på den enskilde psykoterapeuten, som många gånger arbetar utan översikt.
“Att inte vara beredd att själv vara med om detta, nej det är oetiskt.”
De säger vidare att egenterapin kan bidra till att identifiera när en person inte lever upp till de höga krav som måste ställas på en psykoterapeut.
(22) “Vi jobbar ju väldigt mycket med outtalade saker och då behöver man var
intresserad av det (…) och jag tror även intresserad av sitt egna då, omedvetna, och jag tror att man blir det om inte annat, av egenterapin (…) och det är liksom väldigt mycket diskussioner om vad vi gör och det är hemligt, få har, ser vad vi gör, när man är legitimerad så kan man göra i princip vad som helst, det är ingen som har inblick i det.”
Respondenterna uttryckte en oro för att behandlare hade en bild av sig själva som någon form av bättre människor, som saknar anledning att titta på sig själva. En av respondenterna uttryckte att, utan egen erfarenhet av att söka den egna inre komplexiteten, finns en risk för en oetisk människosyn. En annan uttryckte oro för en polarisering mellan friskt och sjukt.
“Vad ska man prata om, om man inte har några problem, men det är att se på sig själv på ett egendomligt sätt.” /“Jag tror att ett problem skulle vara att man delar upp friskt och sjukt, att man tänker att det finns patologi och så finns det friska och behandlare är friska och så finns det sjuka personer som behöver vård, det tror jag skulle öka om man inte har egenterapi som en obligatorisk del i utbildningen.”
6.2 Teoretisk utgångspunkt
Det omedvetna som teoretisk utgångspunkten för en psykoterapeutisk metod utgör referensramen för förståelse och interventioner i behandlingen.
6.2.1 Det omedvetna
Det omedvetna kan beskrivas som det som utan att vi tänker på det leder oss i hur vi agerar och uppfattar såväl andra som oss själva i olika situationer. Det omedvetnas påverkan på terapin var centralt i respondenternas svar, det uppfattades genomgående som en förutsättning i psykodynamisk terapi som inte är möjlig att bortse ifrån.
“När jag diskuterar med kollegor som inte har gått i egenterapi, att man kan vara väldigt säker på, att det här är den personen och det här är jag, medan om man gått i egenterapi tror jag att man i alla fall fått en förståelse för att det är väldigt svårt att skilja ut.”
En person beskrev att egenterapin underlättar förståelsen för överföring i det psykoterapeutiska arbetet.
”att kunna ha mod att sitta ner i stolen, när man har svåra patienter, och kunna tänka och vara ganska trygg i psykologiskt förstående.”
Respondenterna beskriver att de uppfattar användandet av sig själv som verktyg förutsätter en ökad förståelse för den egna psykologin och det omedvetna, för att bättre förstå egna tendenser och benägenheter att reagera.
“För att kunna använda mig själv sen, på ett förnuftigt sätt tillsammans med patienter ( …) det är kunskap som jag behöver ha om mig själv som jag får tillsammans med terapeuten som är ovärderlig, som jag inte kan få på något annat sätt, som jag inte kan läsa om utan det är något jag behöver uppleva”.
(22)
6.2.2 Metod
Olika inriktningar inom psykoterapin beskrivs som olika metoder, som i grunden har olika teoretisk utgångspunkt. Psykodynamisk terapi utgår från teorier om det omedvetna, medan man i Kognitiv terapi utgår från
inlärningsteori och i Familjeterapi utgår terapeuten från systemisk teori. Utifrån dessa olika perspektiv används olika metoder för att göra interventioner.
"Jag tror att det skulle innebära att man mer och mer såg det som metoder, tror jag, inte som ett integrerat yrke då kanske, utan som psykologisk metodbehandling”.
Respondenterna beskriver genomgående en uppfattad skillnad mellan att arbeta utifrån metodbaserad psykoterapi och psykoterapi som utgår från relationen och där terapeuten är instrumentet.
“Beroende på metodinriktning så har man olika syn på egenterapin” ( …) en mer KBT inriktning, så, har jag upplevt sätter man inte lika stort värde på det, utan man kan gå handledning i stället eller ha något gruppformat eller sådär, man har kanske också delvis en liten annan syn på terapeutrollen eller vad terapi är och så, jag tänker att från psykodynamiskt håll så sätter man väldigt stort värde på den liksom.”
6.2.3 Integration
Teorier ger kunskapen om hur psyket fungerar och integrering beskriver samspelet med hur man tillämpar kunskapen i färdigheter för att genomföra behandling.
“Alla de här otroligt svåra begreppen, det tror jag har hjälpt, att kunna ha mod att sitta ner i stolen, när man har svåra patienter, och kunna tänka och vara ganska trygg i psykologiskt förstående, där har egenterapin hjälpt.” Respondenterna beskriver utbildningen till psykoterapeut som krävande och svår, där egenterapin uppfattas vara en viktig del i att man som person utvecklas till en yrkesperson med en integrerad förståelse för arbetet som psykoterapeut.
“När man går en sådan här psykoterapiutbildning så förändras man nog som person, faktiskt, jag tror att egenterapin är en del av det. Men det gör ju också att det är en väldigt svår utbildning, man får offra mycket, man får kämpa (…) tillsammans med egenterapin det gör någonting, det integrerar liksom till ett yrke.”
6.2.4 Erfarenhet
Att erfara någonting är något annat än att bara ha kunskap utifrån teori, det omfattar en egen upplevelse. Deltagarna i studien betonade erfarenheten av vad det kan innebära att vara patient och att själv uppleva det perspektivet beskrivs inte vara möjlig att tillskansa sig på annat sätt. De beskrevs även som en unik möjlighet till träning där psykoterapeuten ofta sågs som en förebild.
(22) “Jag tänker att det är absolut nödvändigt med egenterapi, det är ju liksom, jag
tänker i alla fall, att min egen terapi den var ju den bästa liksom, träningen för att bli psykoterapeut, det är ju där man får se praktiskt hur det går till och man får också känna på hur det är att vara i den andra stolen så att säga och det är ju ingenting som inga böcker eller teorier kan förmedla hur det är, jag tycker att det är väldigt nödvändigt. “
Den egna erfarenheten av patientperspektivet beskrevs såväl utifrån respondenternas upplevelse av att vara den som tar emot och uppleva
interventioner som utifrån vilken investering som krävts. Erfarenheten av att vara väntad och viktig men även negativa erfarenheter upplevdes viktiga, som förståelsen av rambrott.
”Att känna att man är viktig, någon väntar på en och har tid, och lika viktigt att förstå hur störd man kan bli av att terapeuten svarar i telefon, eller öppnar dörren, alltså gör rambrott, när terapeuten inte uppträder som väntat, jag hade till exempel inget som helst intresse av att min terapeut var personlig ”.
6.3 Motivation
Människans motivation beskriver drivkraften till det vi gör, det som lockar eller får oss att vilja göra något likaväl som att vilja undvika någonting. Drivkraften bakom att gå en utbildning kan se olika ut, likaså att gå i en egen terapi som en obligatorisk del i en utbildning.
6.3.1 Motstånd
Ambivalens och motstånd kan vara naturliga processer inför förändring eller inför något som förväntas vara krävande. Inbyggt i detta finns en vilja veta att ansträngning lönar sig. I samband med utbildning till psykoterapeut kan den ytterligare ansträngning som en egenterapi innebär väcka dessa känslor.
“Alltså det är ju knepigt att man, att man också går ett program där man är tvungen att gå i terapi, och man kanske inte har lust att gå i terapi just då, det kanske man vill välja själv, när man vill gå i terapi, men samtidigt så är det så har man sökt ett program där det ingår, så vet man ju vad som ingår.” Trots att personerna som intervjuats i denna undersökning av naturliga skäl haft olika ingång till egenterapin så har ambivalensen ändå framträtt tydligt. Såväl skäl som tid, ekonomi, brist på upplevda problem har förekommit. Dock har samtliga respondenter varit eniga i att egenterapin tillfört något som beskrivs ovärderligt för den professionella utvecklingen.
“Jag tror att psykoterapi har en process i sig som det finns ett syfte med och jag tänker på hjärnan och jag tänker på spegelneuroner och hur vi funkar så tror jag att en psykoterapi fastän man egentligen kanske inte vill, är tvungen, men det är någon form av att man tänker sig att man inte behöver det, så tror jag ändå att man får ut något av det. ”
(22)
6.3.2 Hinder
Respondenterna beskrev också några faktorer som kunde vara hinder för egenterapin, två av respondenterna uttryckte att det är dyrt att gå i egenterapi.
”Det är ju också väldigt kostsamt att gå i egenterapi”.
En av respondenterna nämnde att lärosätena bör se över så att juridiken följs. ”Man borde istället hitta ett sätt att införa obligatorisk egenterapi men på ett sätt som är i samklang med lagar och regler så att det också är juridiskt okej”.
6.3.3 Prioritering
Prioriteringen av motiveringen för att gå i egenterapi under utbildningen kan vara olika. En egen önskan om att må bra kan vara motivet för såväl yrkesvalet som för egenterapin hos en del, medan för andra är meningen framförallt den yrkesmässiga kompetensen. Respondenterna beskrev det svårt att skilja mellan dessa båda, då terapeuten använder sig själv i det psykoterapeutiska arbetet.
“Jag tror att det har varit olika där man har behövt å ha båda, för att kunna förstå det yrkesmässiga, att ha någonstans att vara grundad i, jag tror att det dragit olika, det är en ganska lång utbildning egentligen att bli legitimerad psykoterapeut, under den tiden är man ju också stadd i utveckling, om man har tur, jag tänker att de är väldigt goda kamrater som följer varandras väg”. Respondenterna uttryckte att det är svårt att säga vad som varit den
huvudsakliga prioriteringen för egenterapin, med motiveringen att det är psykoterapeuten som person som är verktyget. Att då ha en stabil grund beskrivs just som en sammanflätning av det personliga och yrkesmässiga. Vad som från början motiverat beskrivs av deltagarna vara av mindre betydelse, det är just den sammanflätade grunden som bidrar till professionella kompetensen.
“Hade jag inte gått i egenterapin så vet jag inte om jag hade fixat det alltså, då hade jag varit för upptagen av att det här känner jag ju igen, nu vet jag mer vad det handlade om, så det är bra för mig och det är bra för patienterna”. Trots att alla respondenter uttryckte det svårt att värdera om den personliga eller professionella betydelsen varit störst, beskrevs dock en lite övervikt för den professionella.
“Det är svårt att säga, det är så sammanflätat…men det är en övervikt för det professionella, 45–55 till det professionella skulle jag säga”.
7 Diskussion
7.1 Metoddiskussion
Studien har en kvalitativ design, vilken passar för att undersöka individers uppfattningar och bedöms lämplig för studiens syfte och frågeställning. Nackdelen är att det begränsade antalet deltagare gör att resultatet inte blir
(22) generaliserbart i sig. Syftet var att genom ett mindre antal, men mer grundliga
intervjuer främja validiteten. Strävan var att hålla frågornas formuleringar öppna för att minimera påverkan på respondenterna (Langemar, 2008) vilket samtidigt kanske har bidragit till att frågorna blir alltför generella.
Intervjupersonernas svar skildrade deras uppfattningar, vilka färgats av den nyligen genomförda utbildningen i en akademisk, psykodynamisk miljö. Hänsyn behöver också tas till att förändringar ofta möter motstånd och att det ofta är lättare att hålla fast vid det rådande. Den huvudsakliga urvalsmetoden är tillgänglighetsurval, förutom en person som rekryterades via snöbollsurval. Alla som tackat ja till inbjudan och som uppfyllt kriterierna har erbjudits delta i studien. Informanterna kommer från södra och mellersta Sverige, men genom inbjudan till en sluten grupp för psykoterapeuter på Facebook, omfattade inbjudan hela landet. Inbjudan i Facebook gruppen bidrog dock inte till någon deltagare i studien. Det visade sig vara svårt att finna deltagare som uppfyllde kriterierna, framförallt svarade många att de gått i mer psykoterapi än den som krävdes för utbildningen, urvalet är därför kanske inte heller representativt för gruppen psykoterapeuter. Egen kunskap inom forskningsområdet bidrar till ökad förståelse men får inte styra forskningen (Langemar, 2008) den egna förförståelsen har beaktats medvetet i försök att undvika bias och åsikter, i såväl intervjusituationerna som i analyseringen av resultatet.
7.2 Resultatdiskussion
Studiens syfte var att undersöka psykodynamiskt orienterade psykoterapeuters uppfattning av egenterapins betydelse för professionsutvecklingen utifrån en tydlig definition och avgränsning av såväl egenterapi som yrkeserfarenhet. Trots en omfattande forskning inom området har ingen klar bild av
egenterapins betydelse framträtt. Debattörer om egenterapins framtid som obligatorisk del av utbildningen använder olika forskningsresultat som argument för sina ståndpunkter (Lundberg & Waara, 2015; Löf, Pihlgren & Risling, 2015). I en omfattande granskning av studier av egenterapins effekter kom Hamreby (2006) fram till att det inte går att dra några enkla slutsatser då variationen på såväl form, frekvens som omfattning på egenterapin inte
differentierats likaså saknades ofta uppgifter om yrkeserfarenhet. Utifrån detta har en tydlig avgränsning skett i denna studie till psykodynamiskt utbildade psykoterapeuter som arbetat mellan 3-12 månader efter avslutad utbildning och som gått den för utbildningen stipulerade omfattningen av egenterapi.
Resultatet från denna specifika grupp visar en tydlig upplevd positiv effekt av egenterapin för den professionella utvecklingen. Där betoning på kvaliteten, det omedvetna som teoretisk utgångspunkt liksom motivationen för eller emot egenterapin som obligatorisk del av utbildningen var viktiga aspekter på respondenternas uppfattning av egenterapins betydelse för
professionsutvecklingen. Även tidigare forskning beskriver att psykoterapeuter generellt värderar egenterapin högt (Rönnestad, Orlinsky &Wiseman, 2016) och
(22) Åstrand, 2019; Rizq, 2011; Bellow, 2007). Resultatet kan även spegla att det är
just de psykoterapeuter som uppfattar egenterapin viktig som valt att delta i den
här undersökningen. Resultatet i denna studie visade att respondenterna
uppfattade att egenterapin ökade kvaliteten i den professionella utövningen. Deltagarna beskrev såväl den terapeutiska relationens äkthet, genuina möten som terapeutens ökade förståelse och därmed kontroll av egen sårbarhet i linje med Rizq (2011) som betonade att psykoterapeuters egna sårbarheter genom egenterapin på olika sätt skulle gynna det kliniska arbetet med framtida patienter. Patienter är i en utelämnad situation där den enskilda
psykoterapeuten ska stå för en kvalitetssäkring. Ahlin (2006) beskriver utifrån erfarenhetsbaserad kunskap det riskfyllda scenariet då psykoterapeuters egna omedvetna behov tar över. Denna brist på medvetenhet kan leda till en benägenhet att etablera parasitär och exploaterande terapi (PEB) ”vild psykoterapi” där rambrott medför skada för patienten (a.a). Det ligger i allas intresse att motverka PEB och egenterapi kan minska påverkan från
utbildningskandidatens egna psykopatologi samt minska risken för att egna behov går före patientens i oförsvarlig grad (Ahlin, 2006). Respondenterna i denna studie beskrev att de under egenterapin upplevde att de fått en ökad förståelse för omedvetna processer, vilket de beskrev ökade medvetenheten om sin egen del i den psykoterapeutiska behandlingen. Resultatet i denna studie skulle även kunna tolkas utifrån den noggranna avgränsningen av egenterapi, då man i tidigare forskning funnit ett negativt samband mellan omfattande egen terapi och behandlingsutfall (Sandell et. al, 2000). Psykoterapeututbildningar har höga teoretiska krav för att studenten ska godkännas men de individuella kvaliteterna är inte lika lätta att granska, trots att forskning allt mer pekar på att det är just terapeutkvaliteter som är viktigast (Rönnestad & Skovholt, 2013). Den egna terapin uppfattas i studien vara en del såväl i utvecklingen av positiva kvaliteter som attha en kontrollfunktion. Kontrollfunktionen uttrycktes som en implicit förväntan och är inget som finns uttalat i
egenterapins syfte från utbildarens sida. Macran och Shapio (1998) säger att de flesta psykoterapeuter upplever att egenterapin gynnat dem professionellt, men att den mätbara effekten var väldigt liten, dock beskriver de att egenterapin har ett positivt samband med terapeutkvaliteter som är viktiga för en positiv utveckling hos patienter, så som empati, värme och äkthet (a.a).
Respondenterna i denna studie uppfattade även att egenterapin hade en etisk aspekt, genom att motverka en risk för polarisering i friskt och sjukt och det uppfattades oetiskt att psykoterapeuter inte skulle vara beredda att arbeta med sitt eget inre. SSR´s etiska kod för psykoterapeuter beskrivs att psykoterapeuter ska eftersträva etisk medvetenhet, personlig integritet och självinsikt
(www.akademikerförbundet.ssr). Respondenterna beskrev hur de i sin egen terapi ökat sin medvetenhet om hur det egna omedvetna påverkar relationer, även förståelse för egna sårbarheter och det komplicerade arbetet att skilja processerna åt. Inom den psykodynamiska teoribildningen har det omedvetna
(22) en central plats och arbete med överföring och motöverföring möjliggör
åtkomst till det som leder patienten att söka psykoterapi, men det omfattar även terapeutens omedvetna (OPD Task force, 2008; DeFife, Hilsenroth &
Kuutmann, in Leuten et.al, 2017; Norman & Ylander, 1999). Resultatet skildrar även deltagarnas uppfattning att egenterapin bidragit till att integrera och förstå de ofta mycket svåra och komplicerade teoretiska fenomenen, likaså betydelsen av erfarenheten av den egna terapin, vilket är i linje med Sandell och Åstrand (2019) som fann professionell subjektivitet som är en syntes där kunskap förankrats till en personlig representation för yrket. Eller som Rönnestad och Skovholt (2013) beskriver det, att uvecklingen av ett
professionellt själv som psykoterapeut innebär att sammanfoga olika delar av inre och yttre verkligheten till en personlig och professionell, solid och
komplett terapeut. Resultatet från deras studie visar att olika metoder har olika betoning av relationens betydelse, vilket skulle kunna förklara en del av skillnaderna i värdering av egenterapins betydelse (a.a). Detta kan på ett sätt kan förklara de olika resultat som tidigare forskning gett Lundberg & Waara, 2015; Löf, Pihlgren & Risling, 2015) men kan även vara motsägelsefullt då forskning också visar att relationen är viktigare än metoden (Rönnestad & Skovholt, 2013). Studiens kvalitativa ansats beskriver deltagarnas
uppfattningar och kan därför inte säga någonting om orsaken till det uppfattade positiva sambandet mellan egenterapin och den professionella utvecklingen, precis som Rönnestad beskriver finns det en mängd faktorer förutom
egenterapin som kan påverka utvecklingen till psykoterapeut (personlig
kommunikation M. H. Rönnestad 1 april 2020). Deltagarnas positiva upplevelse av egenterapins betydelse för professionsutvecklingen tillsammans med sparsamt med negativa aspekter i resultatet, kan beskriva deltagarnas generellt positiva upplevelse, frågeställningens övergripande formulering kan dock ha lett till att andra fördjupade aspekter inte fångades upp i denna undersökning. De hinder som respondenterna uppfattade framställdes som någonting som behöver åtgärdas och hanteras. Det omfattade den ekonomiska aspekten, att egenterapin är dyr samt den juridiska aspekterna, att lärosäten måste följa lagen. De juridiska aspekterna är tillsammans med evidensfrågan de centrala argumenten i den aktuella debatten
kring egenterapins framtid (Lundberg & Waara, 2015; Löf, Pihlgren & Risling,
2015). Grimmer (2015) skriver att egenterapin, trots sin upplevda positiva effekt av olika skäl inte är lika självklar längre men argumenterar för att trots det göra egenterapin tillgänglig för studenter för en låg kostnad och med hög kvalitet. Slutligen visade resultatet i denna studie att motivationen för
egenterapi kan se olika ut, deltagarna beskrev såväl egen motivation för att må bra som en ambivalens inför sin egenterapi, men samtliga beskrev egenterapin, trots olika ingång nödvändig för deras professionella utvecklig. Vilket delvis skiljer sig från tidigare forskning som beskriver att terapeuter upplever terapin positivt men att motivationen är oftast är personlig (Norcross, 2005).Det skulle kunna förstås utifrån att deltagarna som valt att delta i denna studie uppfattar
(22) egenterapin som positiv. Resultatet bör naturligtvis även ställas mot att
egenterapins plats i utbildningen ser olika ut i olika länder, i Norge finns t.ex. inget sådant krav (personlig kommunikation M. H. Rönnestad 1 april 2020) oavsett om ingången är frivillig eller ett obligatoriskt moment i utbildningen har majoriteten av psykoterapeuter någon gång gått i egen terapi, men de flesta av personliga skäl (Rönnestad, Orlinsky & Wiseman, 2016). Respondenterna beskriver det snarast omöjligt att avgöra den huvudsakliga prioriteringen för egenterapins personliga eller professionella betydelse, utifrån att
psykoterapeuten använder sig själv som instrument. Resultatet i denna studie visade en antydan till att respondenterna uppfattade en övervikt för det professionella då de viktade betydelsen.
Resultaten av denna studie beskriver att de fem deltagande psykoterapeuterna uppfattar att egenterapin är viktig för professionsutvecklingen. Detta stämmer väl överens med utvecklingen av ett professionellt själv (Rönnestad &
Skovholt, 2013) och professionell subjektivitet (Sandell & Åstrand, 2019). Psykoterapeuterna i denna studie uppfattar vidare att viktiga aspekter av egenterapins betydelse för den professionella utvecklingen är; kvalitet, det omedvetna som teoretiskt perspektiv samt olika aspekter som påverkar
motivationen för eller emot att ha kvar egenterapin som obligatoriskt moment i utbildningen till psykoterapeut. De tydliga resultaten i denna studie kan vara ett tecken på att tydligare resultat fås då påverkan från övrig psykoterapi och erfarenhet av yrket tas bort och stärker vikten av att använda en tydlig
definition och avgränsning av såväl egenterapi som erfarenhet inom yrket vid undersökning av egenterapins effekter. Trots att psykoterapeuter oftast värderar egenterapin högt har det varit svårt att finna entydiga resultat av dess effekter på den professionella utvecklingen (Rönnestad & Skovholt, 2003; Norcross, 2005; Hamreby, 2006). Dock är problemet fortfarande att det är en oändlig mängd faktorer som spelar in för hur den enskilde psykoterapeutens
professionella utveckling blir, där egenterapin endast är en av faktorerna (personlig kommunikation M. H. Rönnestad 1 april 2020).
7.3 Förslag till vidare forskning
Det vore intressant att göra en kvasistudie där psykoterapeuter som inte haft egenterapi (varken som obligatorisk i utbildningen eller privat) jämförs med psykoterapeuter som haft egenterapi under utbildningen, vad gäller
behandlingsutfall. Det skulle även vara intressant att undersöka om hur handledningen påverkar professionsutvecklingen, det beskrivs att liknande förutsättningar gäller även för handledningen (personlig kommunikation M. H. Rönnestad 1 april 2020). Genom att använda samma kvalitativa design som undersökningen av egenterapin skulle en fördjupad förståelse för hur psykoterapeuter upplever handledning kontra egenterapi påverkar den professionella utvecklingen.
(22)
Referensförteckning
Ahlin, G. (2006). Tankar om ”vild psykoterapi” och
psykoterapiutbildning. Mellanrummet: tidskrift om barn- och ungdomspsykoterapi. (1999-2010), (15), 32-49). Stockholm: Mellanrummets vänförening.
Bellows, K. F. (2007). Psychotherapists’ personal psychotherapy and its perceived influence on clinical practice. Bulletin of the Menninger Clinic, 71(3), 204–226.
doi:10.1521/bumc.2007.71.3.204
DeFife, Hilsenroth & Kuutmann, in Leuten, P., Mayes, C.M., Fonagy, P., Target, M., Blatt, S.J. (Ed). (2017). Handbook of Psychodynamic Approaches to Psychopathology. New York: Guilford Press, 2017.
Etik & Psykoterapi, etisk kod för psykoterapeuter. (www.akademikerförbundet.ssr)
Eysenck, M.W. & Keane, M.T. (2000). Cognitive Psychology:
A Student's Handbook. Philadelphia: Psychology Press Ltd.
Freud, S. (2008). Psykoanalysens teknik (2. utg ed., Samlade skrifter /
av Sigmund Freud; utgivna på svenska av Clarence Crafoord, 8) (J. Hoffmann de Maré, Ed.; L. Freij, Trans.).
Stockholm: Natur och kultur. Orginalarbete publicerat 1912).
Grimmer, A. (2015). Handbook of professional and ethical practice for psychologists, counsellors and psychotherapists., 2nd ed. Tribe, Rachel, (Ed); Morrissey, Jean, (Ed); pp. 256-267; New York, NY, US: Routledge/Taylor & Francis Group; 2015. xvii, 341 pp.
Hamreby, M. (2006). Bortkastad tid? Empirisk forskning om psykoterapeuters egen terapi. Matrix – Nordisk Tidskrift for Psykoterapi, vol. 23 (1), 4-31.
Högskoleverket Rapport 2007:30 R Utvärdering av psykoterapeututbildningar vid universitet och enskilda utbildningssamordnare. Hämtad 1 April 2020från:
https://www.uka.se/download/18.12f25798156a345894e2a9d/148 7841911108/0730R.pdf
Kvale, S. & Brinkman, S. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.
Langemar, P. (2008). Kvalitativ forskningsmetod i psykologi: Att låta en värld öppna sig. Stockholm: Liber.
(22) Lundberg, M. & Waara, J. (2015). Egenterapin måste
granskas. Psykologtidningen. Hämtad 181127
från http://www.mynewsdesk.com/se/mattiaslundberg/pressreleas es/debattartikel-egenterapin-maaste-granskas-1190346
Löf, J., Pihlgren, U. & Risling, M. (2015). Ny forskning talar för egenterapi. Psykologtidningen. Hämtad 20181127
från https://www.psykologforbundet.se/globalassets/psykologtidn
ingen/debatt-pdf/2015-8-debatt-ny-forskning-talar-for-egenterapi.pdf
McWilliams, N. (2004). Psykoanalytisk diagnostik: Att förstå
personlighetsstruktur. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Macran, S., & Shapiro, D. A. (1998). The role of personal therapy for therapists: A review. British Journal of Medical
Psychology, 71(1), 13–25. doi:10.1111/j.2044-8341.1998.tb01364.x
Norman, J., Ylander, F. (red.). (1999) Motöverföring. Om
omedvetenkommunikation. Falun: Natur och Kultur.
Northcross, J. C. (2005). The psychotherapist´s own psychotherapy: educating and developing psychologist. American Psychologist. Vol. 60. No. 8. 840-850.
OPD Task Forc (red) (2008). Operationalized Psychodynamic Diagnosis OPD-2. Manualfor Diagnosis and Treatment Planning. Göttingen: Hogrefe & Huber.
Orlinsky, D. E., Botermans, J.-F. & Rönnestad, M. H. (2001). Towards an empirically grounded model of psychotherapy training: Four thousand therapists rate influences on their
development. Australian Psychologist, 36(2), 139–148. doi:10.1080/00050060108259646
Riksdagsförvaltningen. (u.å.). Lag (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor Svensk författningssamling 2003:2003:460 t.o.m. SFS 2018:1092 - Riksdagen. Hämtad 27 november 2018, från http://www.riksdagen. Se/sv/
dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag- 2003460-om-etikprovning-av-forskning-som_sfs-2003-460
Rizq, R. (2011). Personal therapy in psychotherapeutic training: Current research and future directions. Journal of Contemporary Psychotherapy, 41(3), 175–185. doi:10.1007/s10879- 010-91687
(22) Rönnestad, M. H., Orlinsky, D.E. & Wiseman H. (2016). Professional
development and personal therapy. In APA Handbook of clinical psychology Volume 5, euducation and Profession. Washington, D C: Norcross, J. C., Gray, R, VandenBos, and Freedman, D. K., Editors-in-Chef. Campell, L.F. Associate Editor.
Rönnestad, M. H., & Skovholt, T. M. (2013). The Developing Practitioner, Groth and Stagnation of Therapists and Counselors. New York: Routledge/Taylor & Francis Group.
Rönnestad, M. H., & Skovholt, T. M. (2003). The journey of the counselor and therapist: Research findings and perspectives on professional development. Journal of Career Development, 30 (1), 5–44. doi:10.1023/A:1025173508081
Sandell, R., Blomberg, J., Carlsson, J., Lazar, A., Broberg, J., & Schubert, J. (2000). Hur terapeutens utbildning och yrkeserfarenhet påverkar behandlingsresultatet. Psykoterapi: forskning och utveckling, nr 12, 2000.
Sandell, R. & Åstrand, K. (2019). Influence of personal therapy on learning and development of psychotherapeutic skills. Psychoanalytic Psychotherapy, Vol 33(1), Mar, 2019. pp. 34-48.
doi-org.esh.idm.oclc.org/10.1080/02668734.2019.1570546
Sigrell, B. Psykoanalytiskt orienterad psykoterapi. Kartonnage: Natur & Kultur, Akademisk, 2000.
Sejtkanova, A.; Maslennikova, N.; Gryaznukhin, A.; Leontev, M.
& Mamadaliev, R. (2018). Specificity of Theoretical Approaches to the Definition of Professional Subjectivity. European Research Studies Journal Volume XXI, Issue 1, 2018 pp. 374-382.
Överklagandenämnden för högskolan. (Beslut 2015-06-12, reg.nr 243-348-15; 2017-12-15, reg. nr 243-1048-17). Hämtad 2 november 2018, från https://www.onh.se
(22)
Bilaga 1
Intervjuguide
“Egenterapins betydelse för professionsutveckling hos psykoterapeuter” Grundutbildning:
Antal tidigare arbetade år inom området: Examensår Leg. psykoterapeut:
Arbetat som leg psykoterapeut sedan:
• Hur uppfattar du att egenterapin generellt påverkar utvecklingen till psykoterapeut?
Kan du ge något exempel? - fördelar?
- nackdelar?
• Det pågår en debatt i Sverige i dag, om kravet på egenterapi som en obligatorisk del i utbildningen till psykoterapeut ska finnas kvar, har du någon tanke om det?
- fördelar? - nackdelar?
• Vad är din uppfattning om att ha egenterapin som en obligatorisk del i utbildningen?
- fördelar? - nackdelar?
• Vad tror du det skulle innebära om egenterapin togs bort som en obligatorisk del i utbildningen?
- fördelar? - nackdelar?
Nedan följer några frågor som är mer riktade och till dina personliga erfarenheter:
• Vad har egenterapin betytt för dig? Kan du ge ett exempel?
- upplever du att den gynnat din professionella utveckling? - upplever du att den gynnat din personliga utveckling? - vad har varit viktigas?
• Hur är det att ha gått i egenterapi som är obligatorisk, och kanske inte alltid motiverad utifrån egna problem?
• Vad har du tagit med från egenterapin till ditt professionella arbete? • Har du någon särskild tanke om hur din utbildningsterapeut var mot dig?
• Är det något annat du skulle vilja tillägga?
(22)
Bilaga 2
Information till deltagarna
Trulshärad 190121
Mitt namn är Anette Ulfhager och jag studerar på psykoterapeutprogrammet, Ersta Sköndal Bräcke högskola i Stockholm. Under 2019 kommer jag att skriva en uppsats om egenterapins betydelse för professionsutvecklingen hos
psykoterapeuter. Med anledning av detta tar jag kontakt med dig, för att bjuda in dig till att delta i den studien. Jag är intresserad av hur du upplever att egenterapin påverkar din professionella utveckling som psykoterapeut. Min avsikt är att intervjua 5 legitimerade psykoterapeuter med psykodynamisk inriktning.
Inkluderingskriterier för att delta i undersökningen är; att du är legitimerad psykoterapeut med psykodynamisk inriktning, med färdigställd examen under det senaste året och arbetat mellan 3 och 12 månader inom yrket samt att du under utbildningen som ett obligatoriskt moment gått egenterapi, 75 timmar individuell psykodynamisk terapi, plus de 50 timmar som ingår i
grundutbildningen. Det är tyvärr inte möjligt att delta i studien om du gått i terapi utöver utbildningsterapin. De första fem psykoterapeuterna som anmäler intresse och uppfyller kriterierna erbjuds delta i undersökningen.
Att delta i undersökningen innebär att du vid ett tillfälle under perioden februari - juni 2019 deltar i en intervju på ca 45 minuter, där jag ställer frågor som berör området. Intervjuerna kan ske på din arbetsplats eller annan plats efter överenskommelse. Att delta är frivilligt och kan när som helst avbrytas, intervjuerna spelas in men du har full frihet att inte svara på alla frågor och du kan även närsomhelst avbryta intervjun om du skulle vilja det. Det inspelade materialet behandlas under sekretess och inga personuppgifter kommer att anges. Materialet kommer att avidentifieras och transkriberas och intervjuerna kommer bara att användas i studien och sedan förstöras.
Vänliga hälsningar Anette Ulfhager
anette.ulfhager@hotmail.com, Tel: 0768-937274
Ansvarig handledare är: Pia Litzell Berg Leg. Psykoterapeut, lärare och handledare
Jag har del av ovanstående information och samtycker till att delta i studien
…... Skriv endast en otydlig signatur för att bevara sekretessen.
