NUMMER 2 1988
Detta nummer handlar om
utveckling i tredje världen
och dess konsekvenser för kvinnors liv.
Vilket slag av utveckling gynnar kvinnors
fri-görelse ? Är den västerländska feminismen adekvat
för att bedöma kvinnors situation i tredje
värl-den? Vi fortsätter också diskussionen
om vart den feministiska
vetenskapen är på väg.
Kvinnor och utveckling
i tredje världen
Kvinnovetenskaplig tidskrift utges av Föreningen Kvinnovetenskap-lig tidskrift.
Ansv utg Maud Landby Eduards.
Kvinnovetenskaplig tidskrift ut-kommer med 4 nummer om året. Prenumeration för 4 nr kostar 150 skr. Stödprenumerationer å 175 skr eller mer är mycket välkomna. Postgiro 88 41 78-5.
Författarna ansvarar själva för in-nehållet i sina artiklar.
Maud Landby Eduards, Hillevi Ganetz, Lena Gemzöe, Ingrid Holmquist, Anna G Jönasdöttir, Ulla Manns, Rita Foss, Nina Wei-bull (bild), Annika Öhrner (bild).
R E F E R E N S G R U P P Johanna Esseveld, Mona Eliasson,
Anita Göransson, Gunhild Kyle, Ulla Tebelius, Gertrud Åström.
ADRESS
Kvinnovetenskaplig tidskrift S:t Eriksgatan 7
112 39 Stockholm Tel 08-53 23 20
Förteckning över tidigare utkom-na temanummer och samtliga ar-tiklar kan erhållas från
redaktio-Grafisk form: LeifTollander Vinjetter: Ewy Palm Teckningar: Marie Falksten Sättning, originalmontering: Herzog & Budtz AB,
Printed in Sweden by Williamssons Offsettryckeri AB, Solna
© Författarna och kvinnoveten-skaplig tidskrift
ISSN 0348-8365
För insända ej beställda manu-skript ansvaras ej.
Utgivningen har möjliggjorts av anslag från Humanistisk samhällsvetenskapliga forskningsrådet, Kulturrådet, Universitets- och högskoleämbetet
Nr 2 • 1988 • Årg 9
Från redaktionen 1
KAMLA B H A S I N , N I G H A T SAID KHAN, R I T U MENON Kvinnor och utveckling eller utveckling av kvinnor? 3
SIGNE ARNFRED
Könsidentitet och könskamp i Mozambique 8 RITA L I L J E S T R Ö M
Mödrar i hushållets, kollektivets och statens tjänst 25 I N G R I D BJÖRKMAN
Litteratur och frigörelse - en läsarundersökning i Kenya 37 L I N D I W E MABUZA
Förändringar: Vilja 51 JACQUELYN N ZITA
Feminism och vetenskapsteori — en kritisk granskning 52 Krönika 69 Recensioner 71 Notiser 88
Savann i Kenya. Foto: Lars Hesselmark/MIRA
Vi vill med detta tema — Kvinnor och ut-veckling i tredje världen - dels presentera féministisk forskning om kvinnor i andra kulturer än den västliga — ett forsknings-fält vi hoppas kunna återkomma till — dels ta u p p begreppet »utveckling» till kritisk diskussion.
I kvinnoforskningen om tredje världen är förhållandet mellan kvinnors situation och utvecklings- eller moderniseringspro-cesser central. Länderna i tredje världen har under de senaste årtiondena genom-gått en snabb ekonomisk och social utveck-ling, som också inneburit omvälvande för-ändringar av relationerna mellan könen. Efter befrielsekrig från kolonialmakter är många unga stater inbegripna i en utveck-lingsprocess där jämställdhet mellan kö-nen är ett uttalat mål. Västvärldens bi-ståndsorgan, däribland SIDA, har gjort an-strängningar att ge ett kvinnoriktat bi-stånd och enligt SIDA är graden av jäms-tälldhet mellan könen ett mått på social ut-veckling.
Men vilka reella möjligheter till kvinno-frigörelse ger »utvecklingen»? Tre artiklar
med material från Mozambique, Vietnam och Kenya belyser på olika sätt denna frå-ga. Artiklarna aktualiserar också frågan om den västerländska kvinnoforskningens förhållande till tredje världens kvinnor: Kan deras situation bedömas utifrån våra västerländska, feministiska värderingar? Utvecklingsbegreppet ger oss också tillfäl-le att stanna u p p och begrunda åt vilket håll vår egen frigörelsekamp är på väg.
*
Vi inleder temat med att publicera ett tal som indiskan Kamla Bhasin höll på kvin-nokongressen i Dublin, 1987. Hon fram-håller att intresset för »kvinnor och utveck-ling» i biståndssammanhang gjort mycket för att lyfta fram kvinnornas villkor i ljuset, men hon är ändå starkt kritisk till försöken att integrera kvinnorna i en utvecklings-modell som hon menar är i grunden kolo-nialistisk och patriarkal.
Signe Arnfreds och Rita Liljeströms ar-tiklar handlar båda om den ekonomiska utvecklingens konsekvenser för kvinnorna i länder som efter långa befrielsekrig
finner sig i ett stadium av statsuppbygg-nad.
I Mocambique deltog kvinnorna i be-frielsekriget och bemöttes därmed med en ny respekt. Men efter kriget känner kvin-norna sig svikna av de politiska organisa-tionerna och särskilt de traditionella kvinn-liga initieringsriterna har blivit en konflikt-punkt. Mocambiques regering och kvin-noorganisationen fördömer riterna som kvinnoförtryckande och bakåtsträvande, medan de i kriget förut aktiva kvinnorna försvarar och fortsätter att praktisera riterna.
Signe Arnfred menar att initieringsri-terna uttrycker en kollektiv kvinnostyrka och en självmedveten kvinnlig sexualitet, som var utmärkande för det gamla samhäl-let. Men kvinnornas traditionella styrkepo-sitioner undergrävs i takt med den ekono-miska utvecklingen. Mötet med de mocjam-biquanska kvinnornas sexuellt starka, kvinnliga identitet får Signe Arnfred att begrunda om vår egen kritik av patriarka-tet varit tillräckligt djupgående.
Rita Liljeström besökte Vietnam för SI-DAs räkning för att närmare undersöka kvinnornas villkor som skogsarbeterskor vid pappersbruket i Bai Bang. Att föra kvinnorna ut ur underordningen i famil-jen och in i ekonomin avses vara en väg till
kvinnofrigörelse. Men liksom Signe Arn-fred ställer sig Rita Liljeström tvivlande till denna väg. I Vietnam utgör kvinnorna flertalet i jordbrukskooperativen och i det hårda arbetet som statligt anställd i skogs-bolagen. Särskilt de ogifta mödrarnas an-svar är tungt. Långt från hembyn och i ett kvinnodominerat arbete har många skogs-arbeterskor förblivit ogifta, men ändå fött barn. Moderskapet är högt kulturellt vär-derat och en kvinnas önskan att som en-samstående föda barn, respekteras. Men den sneda arbetsfördelningen mellan kö-nen och de ogifta mödrarnas hårda villkor förblir osynligt i den officiella ideologin.
Ingrid Björkmans artikel om Kenya be-handlar en annan aspekt av ett lands
ut-veckling än den ekonomiska. Hon menar att den inhemska litteraturen kan spela en stor roll i utvecklingen. Med hjälp av teo-rier från kvinnolitteraturforskning och re-ceptionsestetik jämför hon läs- och lyssnar-responser på två kenyanska författarinnors verk. Hon drar slutsatsen att den litteratur som kan spegla de afrikanska kvinnornas verkliga situation och dessutom visa på al-ternativa vägar ut ur förtrycket, kan inspi-rera och motivera till frigörelse. Men kvin-nors tillgång till litteratur begränsas av analfabetism och av att litteraturen skrivs på engelska. Därför menar Ingrid Björk-man att bistånd också måste innebära stöd till kulturprojekt.
I detta nummer fortsätter även diskus-sionen om kvinnoforskningens grundfrå-gor som var temat för KVT nr 4, 1987. Ja-quelyn Zita bemöter Sandra Hardings bok
The Science Question in Feminism, som låg till
grund för artikeln i KVT. Zita gör en kritisk granskning av Hardings syn på feministisk vetenskapsteori och ställer bl a frågan om feminismen skall ge avkall på teoretisk pre-cisering till förmån för den postmodernis-tiska hållning som Harding förordar.
*
Till sist vill vi från redaktionens sida hälsa alla nya prenumeranter välkomna! Om ni är nöjda med tidskriften, hoppas vi att ni sprider den till vänner och kollegor. Vi vill även passa på att efterlysa recensenter till
KVT. För att kunna följa all den
kvinno-forskning som bedrivs, behöver vi recen-senter från skilda discipliner. Skulle du kunna tänka dig att recensera böcker inom ditt område? Hör då av dig till redaktio-nen.
Temat för första numret i höst är kvin-nor och TV och därefter kommer ett num-mer med temat Att leva emancipatoriskt-feminism i teori och praktik. Till dess öns-kar KVTalla läsare en skön sommar.
K A M L A B H A S I N , N I G H A T S A I D K H A N , R I T U M E N O N
Vi har alla en uppfattning om vad utveck-ling är — och där ligger problemet, inte i uppfattningen som sådan utan i hur den-na uppfattning tolkas, även av dem som har ett holistiskt synsätt. Ordet utveckling har av någon anledning kommit att bli sy-nonymt med ekonomisk utveckling. Till och med för våra likasinnade har vi varit tvungna att förklara vad vi menar med ut-tryck som »helhetsutveckling», »holistisk utveckling» osv, när vi har velat tala om ut-veckling som något mer än bara eko-nomisk utveckling. Varför, undrar vi, har ett så rikt och talande ord kommit att bli så fattigt? Varför har ett begrepp med en så-dan universell sfär blivit så smalt och in-skränkt?
Ordet »utveckla» har i sig en betydelse av underbarhet, det är poetiskt laddat. Det betyder ju att yppa, att veckla ut, att avslö-ja, att röavslö-ja, att för ögat blotta det som är in-neslutet och ta fram den däri lagrade kraf-ten.
Inte i något lexikon kan man hitta ordet utveckling förklarat i ekonomiska termer. Inte någonstans är det kopplat till kvinnor-na med begrepp som »inkomstalstrande åtgärder», »livsmedelsskydd», »familjepla-nering» eller »yrkesutbildning» — utom förstås i uttryck som »kvinnor och utveck-ling», som egentligen bara är härlett ur det utvecklingsbegrepp som glider omkring i
korridorerna hos statliga planeringsbered-ningar, hos världsbanken, IMF och i bilate-rala relationer. Den typen av utveckling rik-tar sig till bruttonationalprodukter, mark-nadskrafter, infrastrukturer och produk-tion. Ja, den sortens utveckling styrs i en materiell och inte humanitär riktning. När man talar om »kvinnor och utveckling» finns en benägenhet att begränsa sig till att koppla samman kvinnorna med denna smala definition på växande och att inte se kvinnornas utveckling som en friläggning av kreativitet, utan som kvinnornas utveck-ling som producenter av varor och tjänster (ja, kanske som ägare!!! en vacker dag).
Eftersom vi i Sydasien och på många andra håll i tredje världen avvisar denna inskränkta definition på utveckling, är det på sin plats att vi ett tag uppehåller oss kring varför det är så. Vi avvisar definition-en främst därför att ddefinition-en är inskränkt, eko-nomistisk och bara delar in människor i ka-tegorier. Vi avvisar den också därför att den lägger större vikt vid tillvarons materiella aspekter än vid andra, djupare egenskaper hos människan. Den här sortens utveck-ling gör boskillnad mellan »det rationella» å ena sidan och det emotionella och det andliga å den andra. Rationaliteten blir en ny gud.
Den ensidiga fokuseringen på den nämnda utvecklingsmodellen — det
endi-3
Vi publicerar här ett sammandrag av
ett tal som Kamla Bhasin höll på
kvinnokongres-sen i Dublin, 1987. De tre indishcyrna som
skrivit talet, menar att den utvecklingsmodell som
västvärl-den exporterar till tredje värlvästvärl-den är både
kolonia-listisk och patriarkal. En modell som sätter
kvinnors utveckling i centrum måste utgå från
män-niskors vardag och kultur.
Kvinnor och utveckling
eller utveckling av kvinnor?
mensionella begreppet rör i ramsteg (vare sig de är kapitalistiska eller socialistiska) — har medfört utveckling av den sorts veten-skap och teknologi som har fört världen närmare dess undergång, en undergång som både kan vara den långsamma med miljoner svältdöda och den nukleära som gör slut på oss en gång för alla.
Vi förkastar den här sortens utveckling därför att, som vi ser det, själva de bakom-liggande premisserna och drivkrafterna har varit felaktiga och oetiska. Den främsta drivkraften tycks ha varit att kontrollera och tämja naturen, att tvinga den att ge mer av det som människor velat ha — men man har inte förstått naturens egen ord-ning. Vetenskapsmännen och utvecklings-planerna har inte haft några vägledande normer att gå efter. Att skapa sina egna normer har setts som en dygd. Den »mo-derna vetenskapens» tragedi är att den har reducerat de kategoriska imperativen (kär-lek, medkänsla, respekt för livet osv) till nå-got relativt och sedan upphöjt den relativa sanningen till ett absolut värde.
Utveckling och modernisering har inne-burit ökad specialisering, fragmentering
och fackindelning. Den här sortens frag-menterat tänkande avspeglas också, tror vi, i det faktum att vi har blivit inbjudna hit att tala om kvinnor och utveckling. Varför inte bjuda in konstnärer, poeter och skådespe-lare att tala om utveckling? Är deras verk-samhet inte en del av utvecklingen? Är det inte så att vi också fortfar att ha ett mycket begränsat synsätt på utveckling? Vårt di-lemma är att denna utveckling, trots vår fastlåsning vid ett materiellt tänkande, som resultat har medfört miljontals sväl-tande eller näst intill svälsväl-tande människor. I Indien lever lågt räknat en tredjedel un-der den så kallade fattigdomsgränsen. Dessa miljoner människors liv hänger stän-digt på en skör tråd trots en tillväxtinriktad utveckling. Nej, inte »trots» utan på grund av det som kallas utveckling.
Den rådande utvecklingen sker på eli-tens villkor — massorna får inget ut av den. De endast bidrar till utvecklingen i de väl-beställdas skikt i hemlandet och i de »ut-vecklade» länderna.
Den moderna människan har en omätt-lig lust att kontrollera och exploatera natu-ren, hon är girig efter kortsiktiga vinster, hennes ego är att kontrollera eller åtmin-stone hota andra. Dessa egenskaper har förgiftat vår föda, våra brunnar och fält med konstgödning och insektsmedel, vil-ket förorsakar skogsförstörelse, förgiftat flod vatten; vilket har förorsakat katastrofer som Bhopal och Tjernobyl; vilket har dra-git med sig förintelsen inpå knutarna.
Den tillväxtinriktade, kapitalistiska ut-vecklingen, styrd och kontrollerad av de mäktiga nationerna och våra egna besutt-na klasser, har margibesutt-naliserat och utarmat miljoner bönder. Den modellen har fört ett regelrätt krig mot de fattiga genom att förstöra deras mark, vatten och skogar, dvs den bas som är förutsättningen för deras överlevnad. Den har berövat gemene man både initiativkraft, självaktning och värdig-het. Den har reducerat människor till »objekt» för och mottagare av utveckling, medan de en gång var herrar över sin egen utveckling.
Den sortens utveckling, som har sitt ur-sprung i 1700-och 1800-talens liberala
filo-Flicka som lär sig klassisk dans, Väst-Bengalen. Foto: Beppe Arvidsson!Bildhuset.
5
sofi i Europa (och är nog så befryndad med den europeiska expansionismen och kolo-nialismen), har skapat ett dominerande synsätt på världen. Tyvärr har det synsät-tet lagt under sig tredje världens kulturer och civilisationer. Det synsättet har avgjort vår egen utveckling och har gett ett krasst ekonomiskt ansikte åt framsteg och utveck-ling.
När det här synsättet gör sig till tolk för alternativen, när det för fram idén om en ny ekonomisk världsordning och nord-syd-dialog, behåller det ramarna för den eko-nomiska utvecklingsmodellen. Den har an-tagit en universell karaktär (trots att den kommer från Väst), och alla samhällen är underkastade det synsättet - och det gäller inte bara i ekonomiskt avseende utan i alla former av kunskap.
Den utvecklingsmodellen är inte endast unilineär och kvantitativ, den har inte hel-ler någonsin stått kulturellt neutral elhel-ler könsobunden. Nej, tvärtom. Den är av-gjort eurocentrisk och androcentrisk, och patriarkatet genomsyrar alla dess delar. Modellens historia är en historia utan kvin-nor, och den rationalitet som den baserar sin kunskap på är en kunskap som betrak-tar kvinnan som icke-människa. Kvinnan i den modellen har genomgående varit osynlig, till och med sedan kunskapen har berikats med samhälls- och humanveten-skaperna.
När vi då talar om utveckling, ja, om fol-kets utveckling — de fattigas och den obe-medlade landsbygdsbefolkningens — kom-mer kvinnans utveckling fortfarande i skuggan, den blir perifer, ett »javisst, ja». Och så är vi där igen, vid den ekonomiska utvecklingen!
C P Snow varnade oss för många år se-dan för att skapa två kulturer - (naturve-tenskapernas och humanioras kulturer. Han varnade för det ökande gapet mellan dem och mellan de skilda språk som skulle bli resultatet av separationen. Idag har de två kulturerna blivit verkliga, och de har skapat en ny upplaga av bemedlade och obemedlade — de bemedlade männen och de alltmer obemedlade kvinnorna. De två skilda språken har fött ett slags tvetungat
tal och dubbla normer som är farligare än några dogmer.
När man talar om fred menar man krig, när man säger sund menar man sjuk, när man talar om utveckling menar man mar-ginalisering. När planerarna talar om framsteg upplevs det av de flesta kvinnor som tillbakagång. Allt färre kvinnor är re-presenterade i arbetskraften och deras till-gång till produktionsmedlen har systema-tiskt förvägrats dem. Deras rätt till mat och bostad liknar ett dåligt skämt. När besluts-fattarna talar om bättre hälsovård och ökad livslängd, blir kvinnorna delaktiga i form av tvångssterilisering, aborter på flickfos-ter och mord på flickebarn. När de talat-om självförsörjning av mat, vet kvinnorna att tillgångarna på vatten, bränsle och föda håller på att bli farligt små på grund av rovdriften på naturtillgångarna. De vet att undernäring »har lika mycket att göra med vad som finns under grytan som vad som
finns i den». När ledarna talar om att för-bättra livskvaliteten och om att arbeta för en bättre värld, får kvinnorna känna av ett ökande våld, en brutalare omgivning och ett från både religioner och statsledningar sanktionerat tyranni.
*
Det är här vi »är på kant med» begreppet »kvinnor och utveckling». Det har visserli-gen åstadkommit mycket för att fästa upp-märksamheten på den förr så osynliga kvinnan, men fortfarande behandlar det kvinnan endimensionellt. De av oss som arbetar med frågan bär skulden i lika hög grad som männen, för även vi har godtagit det allmänna synsätt som skiljer poesi och vetenskap åt. När vi har försökt »integre-ra» kvinnorna i utvecklingen, så har vi bara försökt att integrera dem (och oss själva) i del här synsättet. Vi har kämpat för kvin-nans rätt till lön och arbete, för hennes rätt att åberopa lagen och för hennes rätt att fatta beslut. Vi har organiserat och deltagit i konferenser och möten, alla med samma mål — att erkänna, vitalisera och utveckla kvinnornas ekonomiska bidrag.
Men om vi antar att ett folks utveckling är mycket mer än så, om vi inser att utveck-ling är och måste vara holistisk och om vi anser att utvecklingens innersta väsen är kreativitet — då måste vi avlägsna oss från den inskränkta definitionen på begreppet utveckling. Vi måste ifrågasätta själva de idéer som skapat dessa villkor.
Som kvinnor måste vi skaffa oss nya vi-sioner, alternativa vägar till utveckling, och det betyder med nödvändighet nya kun-skapskonstruktioner, ett nytt förhållande till de fattiga, de förtryckta, till kvinnorna. Feministerna och feministrörelsen hjälper oss en bit på vägen. De visar på möjlighe-terna att hitta nya rymder, att leta efter nya vägar, för att hitta nya ramar och nya ryt-mer, för att finna nya rötter och drömma nya drömmar. Feminismen är en tydlig för-ändring från den etablerade universal-konstruktionen, den ifrågasätter och om-definierar »framsteg» och »utveckling» och den arbetar för att ge dessa begrepp nya innebörder i livets alla delar.
Det här verkar på många sätt vara en ouppnåelig dröm, men den är ouppnåelig endast för dem som har fastnat i det ena-handa synsättet på världen. För miljoner kvinnor (och andra förtryckta) är den femi-nistiska visionen inte mer ouppnåelig än drömmen om ekonomisk trygghet och om rättvisa och mänsklighet, ty allt detta ter sig minst lika avlägset från dera^s verklig-het. Kanhända är majoriteten underka-stad den universella världsåskådningen, men den är ännu inte medveten om detta och ännu inte en aktiv del av den. I själva verket ligger den feministiska visionen och den alternativa utvecklingen kanske närm-re majoritetens verklighet och är därför mer gripbara för majoriteten än megave-tenskaperna och den kärnkraftsvärld som ligger bortom majoritetens omedelbara vardag (trots att de är avgörande för syste-met på global nivå).
Vad menas med alternativ utveckling? Kort sagt baserar den sig på människorna såtillvida att både frågor och svar kommer från människorna själva. Svaren kommer också inifrån deras sfär och tid, inifrån de-ras egen verklighet. Därmed sagt att en al-ternativ utveckling godtar att det inte finns bara en logik och att det inte finns bara en enda lineär utvecklingsmodell och en enda framstegsväg. Den godtar olika logiska sys-tem, olika idiom och uppfattningar av tid och rymd. Det gör feminismen också, sam-tidigt som den söker bryta barriärerna mel-lan ämnesområdena, arbetsfälten, det per-sonliga och det politiska, relationer och rol-ler, mellan dem och oss och mellan dig och mig.
Om man närmare betraktar tredje värl-dens folk och förtryckta av idag, kommer man att kunna se att deras existens och livs-system inte är olika det som alternativ ut-veckling och feminism försöker »återska-pa». Genomsnittsbönderna, de fattiga, de förtryckta och männen och kvinnorna har ännu inte delat u p p sin tillvaro i kategorier eller sina liv i fragment. De har ännu inte distanserat sig från naturen, andligheten, känslorna och från det som vi skulle kalla det irrationella.
kvin-7
norna. Vi har ofta kunnat konstatera att vå-ra länders kvinnor h a r e n mycket större för-måga att relatera till alternativ, och de är mycket mer benägna att pröva nya sätt att arbeta, organisera och kämpa, därför att de ännu inte har stiftat bekantskap med de »kända» mönstren.
1 norra Indien har höglandskvinnor del-tagit i kampen mot omotiverad trädfäll-ning, och de har blivit trädkramare och skyddat träden mot yxhugg och varit be-redda att offra sig själva. Till skillnad från männen har kvinnorna genomgående be-tonat de ekologiska aspekterna i kampen mer än de ekonomiska.
I Bangladesh finns bl a organisationen Nijera Kori (NK), vilket betyder »vi ska kla-ra.det själva». NK har hjälpt till att organi-sera tusentals arbetande landsbygdskvin-nor och har stött kampen för deras rättig-heter, deras krav på rätten till det som är deras. Var grupp avgör själv vad som är vik-tigast. De har haft framgång i kampen att förvärva mark för kollektivt jordbruk, få högre löner, lån, skapa bättre hälsovård, få våldtäktsmän straffade och att bli av med pornografin i folklustspelen. Dessa kvin-nor har använt sång och teater för att sam-la folk och få diskussioner till stånd. Trots att de inte är läs- och skrivkunniga är de ändå högt bildade och mycket artikulera-de. På ett målande sätt berättar de om den utsugning de är utsatta för och om de bak-omliggande orsakerna. De ger mycket väl-taligare beskrivningar av patriarkatet än vad ordet själv kan uttrycka. Sådana kvin-noorganisationer har idag en blomstrande tid i Sydasien.
I Neapel finns det regeringsinitierade »kvinnornas utvecklingsprogram» — ännu ett initiativ för att påbörja kvinnornas ut-veckling. Programmet har sänt utbildade unga nepalesiska kvinnor att bo i de avlägs-nast belägna byarna, för att hjälpa kvinnor-na där att bilda grupper och att planera sin utveckling.
*
Så här kunde vi fortsätta att ge exempel på liknande berättelser om framgångsrika kvinnoföretag, om kvinnor som har
orga-niserat sig för att förbättra de ekonomiska villkoren, för att ge sin sociala och kulturel-la ställning en ny innebörd och för att krä-va livsutrymme, värdighet och tid för av-koppling.
Det görs en mängd ansträngningar till förnyelse inom områden som kvinnors häl-sa, utbildning, jobb, starta eget, ledarskap och forskning.
Vanliga kvinnor och män vill faktiskt bi-dra och kan bibi-dra till sin egen utveckling, om de tillåts bestämma den själva. Vi vet att de har både ledar- och planeringsförmåga, och vi vet att när deras kreativitet en gång släppts fri står den inte att hejda.
Utveckling betyder att den rådande soci-ala och ekonomiska strukturen förändras. Den betyder omfördelning av resurser och av den beslutande makten. Varje handling från vår sida bör ifrågasätta den rådande, exploaterande strukturen.
Vi har också fått erfara att utveckling främst innebär att ge de maktlösa makt. Makt springer ur enighet — utveckling in-nebär att de fattiga sluter sig samman för att slåss för sin rätt, för att rubba maktba-lansen till sin egen fördel.
Utveckling måste vara integrerad och mångsidig och därför betyder utveckling att man knyter band mellan likasinnade som gör olika saker. Den kräver en fränd-skap mellan aktivisterna på gräsrotsnivå, forskare, journalister, konstnärer, planera-re, advokater och läkare. Utveckling kräver experimenterande på mikronivå och poli-tiska förändringar på makronivå. En bok som omtolkar en religion är således lika be-tydelsefull i utvecklingen som arbetet med att gräva en brunn.
Utveckling grundad på utsugning är dömd till undergång. Vad har vi då för al-ternativ? Vi måste flytta fokus från »den mansbundna utvecklingen» — missutveck-ling (som en kvinnlig indisk ekolog uttryck-er det) — till en kvinnocentruttryck-erad utveck-ling. Vi bör vara medvetna om att ett ut-vecklingsprogram utan kvinnor i centrum är lika med ingen utveckling alls.
S I G N E A R N F R E D
Könsidentitet och könskamp
i Mozambique
De traditionella kvinnliga
initieringsriterna i Mogambique fördöms
som kvinnoförtryckande av regeringen och
kvinno-organisationen. Men kvinnorna på landsbygden försvarar dem.
Signe Arnfred menar att riterna uttrycker en
självmedveten kvinnlig sexualitet och kvinnostyrka
som undergrävs i takt med den
ekonomiska utvecklingen.
I september-oktober 1982 reste jag om-kring i Mozambiques nordligaste provins, Gabo Delgado. Cabo Delgado var den centrala provinsen under hela befrielsekri-get mot det portugisiska kolonialväldet, från 1964 till befrielsen 1975. Jag reste som ledare för en liten OM M-brigad (OMM är den nationella mogambikiska kvinnoorganisationen: Organizagåo da Mulher Mogambicana) och syftet var att in-tervjua kvinnor bland annat för att se hur erfarenheterna från befrielsekriget prägla-de kvinnornas nuvaranprägla-de liv."
Nästan alla de — slumpvis utvalda — kvin-nor som vi talade med på vår rundresa till en rad byar i den norra delen av provinsen hade på ett eller annat sätt varit aktiva i kri-get. Några enstaka som direkta soldater i gerillaarméns kvinnoavdelning, Destaca-mento Feminino, resten som vapen- och ammunitionsbärare från basen i södra Tanzania till Frelimo-gerillans hemliga lä-ger i norra Mogambique eller som matleve-rantörer till gerillans soldater. Isolerat sett är varken transport av tunga bördor på hu-vudet eller livsmedelsproduktion något som bryter med den traditionella kvinnli-ga könsrollen. Tvärtom. Men under kriget var det ändå något annat. Under de långa transporterna på lönnliga stigar genom de vidsträckta skogarna (norra Mogambique är en mycket glest befolkad och väglös del av landet) gick kvinnorna i samma led som
männen; män och kvinnor på lika fot. Det var något nytt. Något nytt var också att kvinnorna för krigets syften var underkast tade en auktoritet som stod utanför och över den traditionella patriarkala familje-auktoriteten. Även om den äkta mannen förbjöd hustrun att delta i vapentranspor-terna, gjorde hon det ändå, eftersom hon fick stöd av OMM och Frelimo. »Frelimo var på vår sida», sade kvinnorna i Cabo Delgado.
Vi fick många bekräftelser på att dessa förändringar i könens traditionella makt-förhållande hade haft stor betydelse för kvinnorna. Inte minst för deras (köns)pol-tiska insikt och medvetande. Detta är en av deras skildringar av situationen under kri-get:
— U n d e r kriget höll OMM möten för att mobili-sera kvinnorna till att delta i transporterna av krigsmaterial och odla extra mycket på sina åkrar till mat åt soldaterna. På mötena anmälde sig kvinnorna till de olika sakerna. Ibland för-bjöd m ä n n e n sina kvinnor att delta i dessa akti-viteter, men i sådana fall ingrep man mot män-nen. U n d e r kriget hade m ä n n e n respekt för oss kvinnor. J a g minns ett fall med en man som slog sin hustru. Vi band hans h ä n d e r på ryggen och förde h o n o m till Frelimo. Frelimo sade till h o n o m : »Låt bli med att slåss med din fru när vi andra slåss tillsammans mot portugiserna.» Mannen blev soldat och hustrun kunde försätta med sitt arbete. Ja, på den tiden hade m ä n n e n respekt för oss kvinnor. OMM spelade en viktig
Matias Mtundu Mzaanoka, Mozambique, träsnitt 1982. Män och kvinnor går på rad i skydd av träden och bär vapen under ett flyganfall.
roll. Frelimo backade u p p oss, men det var OMM som var den h a n d l a n d e kraften. U n d e r kriget respekterades vi kvinnor därför att vi var organiserade. Man och kvinna var jämställda. Ena veckan var det kvinnan som måste i väg, nästa var det m a n n e n . När f r u n inte var h e m m a var det m a n n e n som skötte hushållsarbetet och såg efter barnen. Män och kvinnor arbetade till-sammans för ett gemensamt mål.
Kvinnorna var organiserade i OMM. Kvin-norna var OMM, för under kriget var OMM kvinnornas egen organisation. OMM tog initiativet och Frelimo stödde dem.
Efter kriget: männen på offensiven
Detta förhållande förändrades senare. Vis-serligen har kvinnofrigörelsen fortfarande en central plats i Frelimos politiska ideolo-gi. Frelimos dåvarande ledares, Samora Machel, vackra ord på OMM:s första
konfe-rens 1973, är ännu officiellt giltiga: »Kvinnornas befrielse är en nödvändig-het för revolutionen, en garanti för dess fortsättning och ett villkor fördess seger.»'2'
Men i praktiken var det mycket som för-ändrades i och med övergången från frielsekrig till statsuppbyggnad, vid be-frielsen 1975.
Inte minst kvinnorna på landet i de tidi-gare krigsområdena, de kvinnor som varit aktiva i kampen och som upplevt de för-ändrade relationerna mellan könen och ansatserna till en ny kvinnlig könsidentitet under kriget, kände sig lämnade i sticket när landets politiska centrum flyttade sö-derut och Frelimos satsning på mäns och
kvinnors aktiva deltagande i kampen ersat-tes av en fokusering på statsinstitutioner och planekonomi. Deras kritik av de poli-tiska organisationernas svek var hård och exakt:
— Under kriget sade Frelimo: 'Kvinnorna har 9
alltid haft ett hårt liv, vi ska kämpa för kvinnor-nas frigörelse, för att också kvinnorna ska bli fria.' Men nu efteråt ser det ut som om all den-na mobilisering sattes i verket bara för att vi skulle kunna hjälpa till med att besegra portugi-serna. För nu är allt borta. U n d e r kriget var kvinnors problem något som diskuterades, men nu diskuterar ingen sådana saker längre. Då slogs vi för att förändra den traditionella ar-betsfördelningen mellan kvinnor och män. Män och kvinnor arbetade tillsammans. Men nu u p p f ö r sig m ä n n e n som de gjorde före kri-get.
Ja, enligt en del kvinnor värre än så. I Cabo Delgado är släktskapssystemet matriline-ärt. Traditionellt var det därför kvinnan som vid skilsmässa bodde kvar i huset med barnen, medan bohag och ägodelar dela-des. Nu är det annorlunda:
— U n d e r kriget sade Frelimo alla dessa saker om kvinnofrigörelse, m e n i dag kan en man låta skilja sig från sin hustru helt utan grund och kan kan till och med bo kvar i huset och behålla allt bohag och husgeråd, till och med hustruns kläder. Hustrun måste däremot lämna h e m m e t som hon går och står. Nej, i dag är det ingen som har respekt för en kvinna.
Men var finns kvinnoorganisationen, OMM, i allt detta, frågar man sig kanske. Och kvinnornas svar:
— Nu har vi OMM-representanter på alla nivå-er, men de gör ingenting. Förr i tiden var OMM en viktig organisation, den hade inflytande. Men så är det inte längre. Nu är det ingen som försvarar våra intressen. Förr (under kriget), när en sak fördes inför rätta, var det OMM som fällde d o m e n . Men i dag deltar OMM-represen-tanten inte ens i rättegångarna. M ä n n e n be-stämmer som de vill.
Vad var bakgrunden till detta tvära kast i den faktiska kvinnopolitiken (ur kvinnor-nas synvinkel), kombinerat med en sken-bar kontinuitet på det ideologiska planet? Det är en fråga som jag ska återkomma till och som jag först senare funnit svaret på. Då, 1982 i Cabo Delgado, var jag bara im-ponerad och fascinerad av dessa kvinnor som varken kunde läsa eller skriva, men som var i stånd att formulera en politisk kritik av OMM.
Kvinnliga initieringsriter: förtryck eller kollektiv styrka?
Cabo Delgado-kvinnorna uttryckte klart och tydligt sin frustration över att de inte längre fick politiskt stöd för att fortsätta den frigörelseprocess som de upplevt un-der kriget. Och så mycket mer obegripligt verkade det att just dessa av allå kvinnor så starkt och entydigt gick i bräschen för ett bevarande av de kvinnliga initieringsriter-na! Enligt Frelimo och OMM är initierings-riterna inbegreppet av det traditionella samhällets kvinnoförtryck.
I dokumenten från OMM:s andra kon-ferens, 1976 (år 1982 fortfarande det vikti-gaste rättesnöret i kvinnopolitiken), heter det:
Initieringsriterna inger kvinnan en beredskap till underkastelse och totalt beroende av man-nen. H o n påverkas till att underkasta sig och gradvis acceptera sin underlägsenhet. Hon för-bereds med det enda syftet att tjäna m a n n e n , som lustobjekt, som arbetskraft och som produ-cent av mer arbetskraft.3'
Därefter följer en beskrivning av en rad förödmjukelser och grymheter som de un-ga flickorna utsätts för vid detta tillfälle. Av samma skäl agiterade Frelimo och OMM redan från början häftigt mot ett fortsatt praktiserande av de kvinnliga initieringsri-terna. Från officiellt håll sades det faktiskt att riterna i det närmaste hade upphört att existera.
När jag kom till Cabo Delgado visade det sig för det första att de kvinnliga initie-ringsriterna ingalunda hade upphört att existera, även om de på grund av den poli-tiska motvinden mer eller mindre »gått un-der jorden», det vill säga praktiserades i det fördolda och i diverse avkortade for-mer. Och för det mesta var det kvinnorna själva, också de mest välformulerade, köns-politiskt medvetna kvinnorna, de kvinnor som varit aktiva under kriget och som hade erfarenhet av nya, annorlunda, mer jäm-bördiga könsrelationer som försvarade dem. Hur gick det ihop? Naturligtvis frå-gade jag kvinnorna, men jag blev inte klo-kare av de svar jag fick:
11 — Vi vill praktisera riterna därför att det är vår
tradition.
— Våra förfäder har alltid praktiserat dessa riter.
När jag frågade om riterna inte var för-tryckande för kvinnor, såg de ut som om de inte förstod vad jag menade. Förtryckan-de?
— Det h ä n d e r ingenting särskilt u n d e r riterna. Det är inget konstigt alls. Det är bara vi som sjunger och dansar f r å n kvällen tills det blir morgon igen.
— T r u m d a n s e n är vår enda möjlighet att leka.
Det verkade som om vi talade om helt olika saker.
Så småningom började det rätta sam-manhanget gå u p p för mig. Samtidigt som
de unga pubertetsflickorna socialiserades in i
den kommande rollen som vuxna kvinnli-ga medlemmar av samhället med det där-till hörande behärskade, respektfulla bete-endet: inte brusa upp, möta främlingar med nedslagen blick, ha mat och varmt badvatten redo när den äkta mannen kom-mer hem och så vidare — fungerar den hyd-da strax utanför byn, där flickorna vistas under det rituella förloppet (och dit män aldrig får komma), för de vuxna kvinnorna som en fristad där de kan vila sig från just denna roll, ja, faktiskt vända upp och ner på den och göra allt det som de i sitt norma-la kvinnoliv inte får: göra narr av männen, vara respektlösa, berätta oanständiga vit-sar, tramsa och slå runt.4> Jag upptäckte
denna dubbelhet, som pekar på riternas olika (men naturligtvis sammanhängan-de) funktioner för de unga flickorna re-spektive de vuxna kvinnorna, dels mer el-ler mindre indirekt genom mina intervju-er, dels via stämningen på några av de rena kvinnomöten som vår undersökningsbri-gad höll i olika byar i Cabo Delundersökningsbri-gado. Vid någ-ra sådana tillfällen, då samtalet kom in på kärlek, sexualitet, män och hemliga älska-re, steg stämningen till oanade höjder med skratt, sång, dans och sexuella pantomi-mer. Upplevelser som fick mig att ana vad den ovan citerade kvinnan menade när hon talade om att leka. Senare fann jag också både kvinnornas lössläppta beteen-de och motsatsförhållanbeteen-det mellan beteen-de
vux-na kvinnorvux-na och de unga flickorvux-na, må-lande och exakt beskrivet hos Jorge och Margot Dias, två portugisiska antropolo-ger, som samlade in data i Cabo Delgado under åren strax före befrielsekrigets ut-brott. De skildrar ett initieringsförlopp som de tilläts närvara vid:
Dessa kvinnor var outtröttliga i sin behagfull-het och sina upptåg. De lekte och skojade, mi-made och improviserade; bland de mest använ-da komiska effekterna var stiliserade rörelser som anspelade på sexuallivet. Dessa rörelser in-gick som element i dansen och mottogs alltid med största m u n t e r h e t av alla. Kvinnorna, som i m ä n n e n s närvaro alltid u p p t r ä d e r med värdig-het, artighet och självbehärskning, ville tydli-gen få kompensation för detta tydli-genom att tillfäl-ligt befria sig från alla de begränsningar som samhället ålägger dem. De unga flickorna (de som skulle initieras) var de enda som var utan-för. De förblev obemärkta i timtal, alltid sittan-de i samma ställning, med sänkt h u v u d borta i en vrå, medan hela detta u p p s l u p p n a spektakel pågick r u n t omkring dem.'''
Mot denna bakgrund framstår krigskvin-nornas glödande försvar av initieringsri-terna i en helt annan belysning: de kvinnli-ga initieringsriterna handlar inte bara om kvinnoinordning utan också och mest om kollektiv kvinnoidentitet, kvinnogemen-skap och kvinnostyrka.
Riterna ger utrymme åt en kvinnofri-stad som inte bara är fri från män utan också i viss utsträckning är vänd mot dem. När kvinnornas kamp för att bryta ner könsgränserna och bli jämställda med männen — den kamp som de förde under kriget — omöjliggjordes av brist på politiskt stöd kombinerat med en oerhörd manlig maktoffensiv, är det inte så konstigt att kvinnorna kämpar för att åtminstone
be-vara sina gamla bastioner, sin gemenskap
och sina gemensamma hemligheter som kön.
Offensiv och defensiv könskamp
Under kriget var initieringsriterna mer el-ler mindre ur bruk. Dels på grund av själva kriget som vände u p p och ner på allt nor-malt socialt liv: folk gömde sig för
portugi-serna genom att flytta omkring i bushen där de byggde provisoriska hus och bröt ny mark som de odlade i smyg; man hade var-ken tid eller det lugn som krävs för att upp-rätthålla det normala livets alla ritualer och fester. Dels berodde det också på att kvinnorna just under kriget höll på med så många nya saker: överskridande av köns-gränser, nya könsrelationer. I den situatio-nen klarade de sig utan sina riter. Den nya könsorganisationen, OMM, hade så att sä-ga ryckt in i stället. Orsä-ganiserade i OMM och med det politiska stöd som kvinnorna på det hela taget hade under kriget, kunde de utföra en offensiv könskamp, det vill sä-ga en könskamp som gick/går utöver det traditionella samhällets och den traditio-nella könsidentitetens ramar. Som betrak-tar en kvinna som en människa, en person, oavsett om hon är ogift, gift eller änka, och som dessutom har jämställdhet mellan kö-nen som mål.
Jämställdhet är en ny tanke som först med Frelimo dyker u p p och introduceras i Cabo Delgado. Det nya med jämställdhets-tanken är inte att den kontrasterar mot kvinnoförtrycket i det gamla samhället — ett förtryck som man på det hela taget kan ifrågasätta — utan att den förnekar mäns och kvinnors olikhet. I ett samhälle som hu-vudsakligen är baserat på självhushållning (som fallet var och i stor utsträckning fort-farande är i Cabo Delgado) är könen
inkom-mensurabla, tal om likhet är därför lika
ab-surt som frågan: »Vad är högst - en åskskräll eller Rådhustornet?»
»Det gamla samhället» - konkret i Cabo Delgado: före kriget — är könsindelat,
köns-dimensionen är fundamental: hela
samhäl-let, och naturen, är uppdelad i en manlig och en kvinnlig sfär vilket också innebär att könsrelationen är av kollektiv snarare än av individuell art. Det finns ingen jämställdhet eftersom kvinnor och män hör hemma på olika ställen och gör olika saker. Men det kan mycket väl finnas y&mvikt, och det ver-kar som om män och kvinnor före kriget samexisterade i en könsmässig maktbalans med ett rimligt mått av ömsesidig makt och autonomi. Visst fanns det manlig över-makt såtillvida som männen (här
morbrö-der mer än fämorbrö-der) var släktens överhuvu-den, men kvinnorna hade också sin ge-menskap, sitt sociala utrymme, sin styrka och sin identitet.'''
Denna balans rubbas av kriget. Man kan diskutera om »det gamla samhället» är könsförtryckande eller ej, men det är i alla fall köns begränsande. Könet anger din plats i världen, det gäller både kvinnor och män. Kriget bryter u p p detta mönster, gränserna sprängs, nya möjligheter dyker upp. Samtidigt får också spänningsförhål-landet mellan könen nya uttrycksformer. Under själva kriget, då kvinnorna har en kollektiv styrka i kraft av sin organisation, kan de bryta sin traditionella könsplace-rings begränsning trots männens (vissa mäns) motstånd. Det är vad jag killar offensiv könskamp. Men efter kriget för-ändrades situationen igen. Det politiska centrat flyttar söderut, till Maputo. Cabo Delgado blir en avlägsen, ekonomiskt ef-terbliven provins. Tyngdpunkten i den na-tionella utvecklingen förskjuts från politik till ekonomi. Strävan efter ekonomisk mo-dernisering kommer högt u p p på den poli-tiska dagordningen: varuekonomi och lö-nearbete under statlig kontroll, industriali-sering. Det låter könsneutralt, men det är det inte.
Här som på alla andra platser har eko-nomisk modernisering i denna form en tendens att främja mansmakten på kvin-nomaktens bekostnad: varuekonomi och lönearbete främjar männens individuella
makt. Samhället blir på det hela taget
indi-vidualiserat — storfamiljer och nära släktre-lationer ersätts av kärnfamiljer där könsre-lationen är individuell. Kvinnornas tradi-tionella könsgemenskap försvinner. Män-nens likaså, men den ersätts av nya gemen-skapsformer. Det gör inte kvinnornas i samma grad.
Ta till exempel situationen i Cabo Delga-do: OMM, som var en sådan ny kvinnoor-ganisation, försvinner efter kriget till Ma-puto och funktionaliseras som det statsbä-rande partiets, Frelimo, förlängda arm i strävandena för ekonomisk modernise-ring. Och det är inte bara den traditionella könsgemenskapen som försvinner utan
13
hela det matrilineära släktskapssystem, som ger kvinnorna avsevärt större spelrum än de patrilineära systemen, upplöses ef-ter hand. De matrilineära systemen är nämligen baserade på morbrormakt över systersöner och har därför betydelse bara i en storfamiljstruktur. Med storfamiljernas upplösning väljer männen att satsa på fa-ders- och husbondemakten, därmed patri-linearitet. Och i regel har kvinnorna myck-et små möjlighmyck-eter att förhindra denna ut-veckling.
Det är inte heller lätt att genomskåda vad som försiggår, för på ytan är själva den ekonomiska utvecklingen könsneutral och i Mozambiques fall är den politiska ideolo-gin dessutom explicit kvinnofrigörelse-orienterad.
Men det är en kvinnofrigörelse på den ekonomiska moderniseringens och kärnfa-miljens villkor: kvinnan som husmor, mor — och lönearbetare. Det gamla samhällets kvinnostyrkepositioner, såsom de kvinnli-ga initieringsriterna, har ingen plats i kvin-nopolitiken. De tolkas tvärtom som en blandning av kvinnoförtryck, omoral och bakåtsträ vande.7'
Kvinnlig könsgemenskap
De kvinnor som jag intervjuade i Cabo Delgado 1982 kunde naturligtvis inte ut-trycka dessa saker. Men de kände dem på sig. Och de handlade därefter. De kände att de hade blivit tvingade på defensiven, men de slutade inte att slåss. Förorättade, arga och berövade sin nya organisation, OMM, tydde de sig nu till de gamla ge-menskapsformerna bland vilka de kvinnli-ga initieringsriterna intar en särskild plats. Och mot Frelimos makt och OMM:s poli-tiska kampanjer insisterade de på sin rätt att fortsätta med dessa riter. De kämpade en defensiv könskamp. En könskamp som går ut på att (försöka) bevara hotade rättig-heter och styrkepositioner. Men är inte denna kamp dömd att misslyckas på litet längre sikt? Jo, förmodligen. Särskilt som den inte stöds av någon, inte ens av kvin-noorganisationen. Jag har ändå funnit det
viktigt och fascinerande att gräva vidare i orsaken till och innehållet i denna defensi-va könskamp; konkret kring de kvinnliga initieringsriter som är så centrala för kvin-norna i Cabo Delgado.
Det är fascinerande därför att det berättar något om en kvinnoidentitet och en kvin-nostyrka som ger relief åt vår egen könsso-cialisering och könsidentitet som kvinnor i västvärlden. Och det är viktigt därför att (let också handlar om kvinnopolitik. Kvin-nopolitiken i ett land som Mozambique borde utgå från kvinnornas traditionella styrkepositioner och utifrån dem utveckla en offensiv kvinnopolitik som på sitt eget sätt bröt med det traditionella samhällets könsbegränsning, såsom det gjordes ansat-ser till under kriget. Men en sådan ut-gångspunkt kräver en annan förståelse än den som kvinnoorganisationen har i dag.8)
Initieringsriterna är, som framgår av namnet, övergångsriter, det vill säga en ri-tual som markerar övergången från en plats i samhället till en annan. Rituellt fi-rande i Mozambique har, som Dias och Dias9' påpekar, ofta karaktären av
över-gångsrit: födelse, pubertet, äktenskap och död på så sätt att såväl de ännu ofödda som de döda betraktas som medlemmar av stammen och födelse och död bara marke-rar övergångar från ett stadium till ett an-nat. Men pubertetsriterna har en alldeles särskild betydelse eftersom de handlar om sexualitet och om kön. På sätt och vis är de ett firande av könet och könsgemenska-pen. För männen finns motsvarande initie-ringsriter som också äger rum kring puber-teten. (I Cabo Delgado förekommer de manliga riterna fortfarande, men i övriga Mogambique tycks de vara på reträtt i ett snabbare tempo än de kvinnliga riterna.)
Den typiska formen för de kvinnliga ini-tieringsriterna var den som antyddes i samband med beskrivningen från Cabo Delgado: de unga pubertetsflickorna, ofta ett par stycken, hålls isolerade i en för än-damålet konstruerad hydda i bushen, litet utanför byns gemensamma område. H u r lång tid de ska vara där beror på olika saker, men i Cabo Delgado kunde det förr i tiden (före kriget) röra sig om månader.
Flickor-na får var sin särskilda »gudmor», oftast en faster eller moster som lär dem hur de ska bära sig åt med hygienen och annat under menstruationen (det finns också en rad ta-bun som handlar om vad man inte får göra när man har menstruation), medan andra särskilt utvalda kvinnor som har som »ar-bete» att göra andra saker, är »ceremoni-mästare» i samband med de rituella höjd-punkter och fester då flickorna dels utsätts för en rad prov (som jag inte ska gå in på i detalj), dels får lära sig äktenskapligt bete-ende, först och främst med avseende på det sexuella samlivet. De flesta aspekterna av den vuxna kvinnorollen, till exempel hushålls- och lantarbete, barnpassning och så vidare är flickorna redan väl bekanta med och de känner också till de nya krav på respektfullt uppförande som ställs på dem nu när de inte längre kan springa som barn ut och in var som helst eller tillåta sig vad som helst. De är också väl bekanta med sin egen sexualitet, det vill säga sina egna sexualorgan, lustkänslor, till och med sam-lag, men då som lek.
Det nya är sexualiteten i det äktenskapli-ga sammanhanget, med en uppsättning regler (som jag inte heller ska gå in på) samt allt kring menstruationen. En av de tabuföreställningar som omger menstru-ationen är nämligen att ingenting får av-slöjas för barn (eller män — kvinnan använ-der sig av symboler för att signalera till mannen när hon har menstruation och därför inte får ha samlag). Och det äkten-skapliga sexuallivet är också »barnförbju-det».
Här är en jämförelse med vår egen kul-tur intressant. Medan »vi» för bara trettio år sedan skickade in de mycket unga flick-orna i äktenskapet fullständigt okunniga och sexuellt oerfarna, var de unga mogam-bikiska flickornas situation en helt annan. Dels känner de, som sagt, till sin sexualitet från barnsben (det ska jag återkomma till), dels får de alltså i samband med initie-ringsriterna mycket noggranna instruktio-ner om hur de väntas uppföra sig i den äk-tenskapliga sängen, både för att göra man-nen glad, men verkligen också med tanke på att de själva ska ha behållning av det.
Kvinnlig sexualitet
I den nationella undersökningen och dis-kussionen av kvinnors sociala funktion och problem som OMM genomförde 1983-84, som förberedelse för den nationella kvin-nokonferensen 1984 (se not 8) visade det sig att seden att flickorna från åtta-nio års ålder ska börja dra regelbundet i sina små blygdläppar så att de vid puberteten kan ha nått en lämplig längd (cirka fem centi-meter), är utbredd över hela landet.
f likhet med andra områden av kvinno-sexualiteten är det inte modern själv som instruerar flickan, men när modern ser att flickan har kommit i lämplig ålder (som kan vara från sju-åtta till tio-elva år) tillkal-lar hon en kvinna i släkten som kan visa flickan hur hon ska sätta sig på huk med skrevande ben och dra i sina små blygdläp-par med två fingrar från varje hand, samti-digt som hon smörjer dem med en särskild för ändamålet framställd olja som i vissa delar av landet kallas nphixshi. Sedan flick-an har fått lära sig hur hon ska bära sig åt får hon veta att hon ska fortsätta på egen hand, två gånger om dagen. Då och då kontrolleras hon av »gudmodern» för att denna ska kunna försäkra sig om att arbe-tet fortskrider. Förr i tiden gick flickorna gruppvis ut i bushen morgon och kväll och satte sig i en ring och drog. Numera försig-går det på liknande sätt. Eller ute i bad-rummet, om flickan bor i en stad. Men det är klart att den individuella aktiviteten i badrummet är en form av förfall där den kollektiva könsidentitet och den atmosfär av självmedveten, offensiv kvinnosexuali-tet som är knuten till gruppen i bushen har gått förlorad. Här är en beskrivning från Gaza-provinsen:
G r u p p e r av flickor gick ut i den täta bushen, var och en med en capulana w> att ta över huvudet
Matias Mtundu Mzaanoka, Mogambique, träsnitt 1983. Kvinnor i färd med att bruka jorden får gömma sig i skyddshål då ett bombanfall kommer.
när de började arbeta, för de satte sig så som m a n gör när man skit föda. Första dagen instru-erades de av »gudmödrarna» om h u r de skulle göra, men sedan fick de fortsätta på egen hand. De hade också en särskild salva med sig som främjade processen. Efter hand som arbetet framskred skulle »gudmödrarna» kontrollera dem för att se vem som gjorde tillfredsställande framsteg och om någon hade varit lat och arbe-tat för litet. Flickorna tävlade också inbördes om vem som kunde visa u p p de längsta blygdläp-parna. När två flickor möttes på vägen k u n d e den ena säga »Mahuque». Den andra k u n d e då svara »Maqueta», och sedan gick de in i bushen för att jämföra, och den som hade de längsta blygdläpparna hade lov att slå den andra flick-an.
Könlöshet
En jämförelse med hur vi i den väster-ländska kulturen förhåller oss till småflick-ors sexualitet får vi i Elena Gianni Belottis bok »Little girls». Hon skriver där om hur mödrar och andra vuxna omedvetet be-handlar små pojkar och små flickor olika, och bland annat har helt olika inställning till deras könsorgan:
Den späda pojkens kön beundras öppet m e d a n flickans kön förbigås med tystnad, som om det inte existerade. J u senare det manifesterar sig, desto bättre. Allra bäst vore det om det inte alls fanns. Både pojkar och flickor börjar utforska si-na könsorgan u n d e r samma period och de får tydliga lustkänslor av det. Men medan d e n n a aktivitet för pojkens del betraktas med ett visst överseende, undertrycks det hårdhänt hos flick-a n . " '
Belotti citerar också en italiensk slangord-bok där det räknas u p p inte mindre än åtta sätt att benämna, eller rättare sagt undgå att benämna, en liten pojkes könsorgan, medan det inte finns något »namn» på en liten flickas könsorgan. Såvitt jag vet är det precis likadant på danska. Det enda uttryck jag känner till för en liten flickas
könsor-gan, »tissekone», har typiskt nog ingen-ting med sexualitet att göra.
Flickebarn i vår västerländska kultur be-rövas systematiskt sin sexualitet. Ju mer könlösa de är, desto bättre. Det vill säga, de får inte ha någon självständig, subjektiv
sexualitet. De får bara ha den sexualitet som mannen i tidens fullbordan ger dem. De får bara vara sexuella objekt. Det var det Germaine Greer syftade på med titeln på sin bok om Den kvinnliga eunucken
('The Female Eunuch, 1971): den
väster-ländska kvinnan är en kastrat, hennes sex-ualitet är avlägsnad.
Vad som h ä n d e r är att kvinnan betraktas som ett sexualobjekt, att användas av andra sexuella varelser, nämligen män. Hennes egen sexuali-tet blir både förnekad och missförstådd genom att uppfattas som passivitet.12'
Jag minns att jag själv, när Greers bok kom, hajade till inför titeln: hur kunde man kal-la kvinnan könlös när en av de saker som vi i den då nystartade danska kvinnorörelsen bekämpade var just den ständiga och ensi-diga uppfattningen av kvinnan som enbart könsvarelse? Var det inte tvärtom, att det fanns för mycket »kön» och för litet »män-niska» i omvärldens (dvs männens) sätt att betrakta och behandla oss kvinnor?
Kvinnokampen har haft många fronter och många faser. Men för min egen del gick det inte på allvar upp för mig vilken möjlig sexualitet vi som västerländska kvinnor berövats förrän jag i Mogambique mötte en fundamentalt annorlunda sex-uell socialisering. Läs citatet ovan en gång till, om de mogambikanska småflickorna som dagligen sitter tillsammans och pyss-lar med sina könsorgan. Inte som något förbjudet och hemligt, utan tvärtom, som en del av deras alldeles vanliga uppfostran till kvinnor. För dessa flickor är könsorga-nen något att vara stolt över, något att skry-ta med inför andra jämnåriga flickor. Pre-cis som små pojkar i vår kultur kan jämföra och vara stolta över sina små snoppar. Men har någon någonsin hört talas om något motsvarande bland flickor?
De mogambikanska flickorna har vid pu-berteten ingående kännedom om sin egen sexuella potential. De tar inte emot sexua-liteten som en gåva från mannen vid äk-tenskapet. De medför den själva. Och är därmed också i mycket högre grad själva med om att bestämma villkoren för det sex-uella samlivet. Sexualiteten ingår som en
17
Rituell de/lorering kontra jungfrudom
Från norra Mozambique finns rapporter om hur denna sexuella aktivitet i könsspe-cifika grupper har haft och har sin naturli-ga förlängning i sexuella lekar med det andra könet. Det var och är inte ovanligt att pojkar och flickor umgås sexuellt ganska långt före puberteten. Ibland gifter sig det-ta par senare, efter pubertetsriterna, ibland inte. Barnen, pojkar som flickor, är sexuellt aktiva under hela barndomen.
»Latensperiod» finns det ingenting som heter. Även den visar sig, liksom »den pas-siva kvinnosexualiteten», vara ett kultur-drae, knutet bland annat till en
väster-o isi
ländsk kultur, snarare än något naturligt. •' I norra Mozambique kulminerade de kvinn-liga initieringsriterna förr i tiden i en »symbolisk deflorering»: ett rituellt »sam-lag» genomfördes, antingen med hjälp av en penisfigur av lera eller med hjälp av »ce-remonimästarinnans» äkta man. Deflore-ringen var symbolisk eftersom flickan på grund av den tidigare sexuella aktiviteten ofta inte hade någon utvecklad mödoms-hinna. Men tanken var, här liksom på de andra områdena av flickans socialisering, att rituellt bekräfta att hon var utlärd till kvinna. När flickorna återvände till sam-hället efter initieringsriterna skulle det vara som vuxna kvinnor, också sexuellt. Egentligen är detta ju logiskt, men inte desto mindre står det i skärande kontrast till den västerländska (kristna) kulturens kvinnoideal: här ska kvinnan vid äktenska-pets ingående helst vara »utlärd» till vuxen när det gäller arbetsuppgifter, men sexu-ellt ska hon vara okunnig och oerfaren, som ett barn. Hon ska vara jungfru. Den kristna missionen och kolonialtjänstemän-nen har också ihärdigt och sammanbitet (på civilisationens vägnar, givetvis) bekäm-pat i synnerhet den rituella defloreringen, men också de kvinnliga initieringsriterna i stort.
I dagens Mozambique är
jungfrudyr-kan mycket utbredd, särskilt i de södra och centrala delarna av landet, dels som en konsekvens av västerländskt/kristet kultur-inflytande, dels via islam. Om den också har rötter i ursprunglig afrikansk kultur framgår inte klart av det mogambikiska materialet. Det finns i varje fall en ganska exakt överensstämmelse mellan jungfru-dyrkan och patriarkaliska släktskapssys-tem, medan det omvänt, som Dias och Dias påpekar i sitt socialantropologiska verk om norra Mozambique, »är sympto-matiskt att den rituella defloreringen, praktiserad av kvinnor, är knuten till matri-lineära släktskapsstrukturer.»14'
Kvinnosexualiteten som en kollektiv kvinnoangelägenhet kunde överleva i en matrilineär struktur: trots att missionen i stort sett tycks ha lyckats avskaffa själva den rituella defloreringen, är flickornas sexuel-la frihet och kvinnornas sexuelsexuel-la självmed-vetenhet fortfarande ett faktum i stora de-lar av norra (det matrilineära) Mozambi-que. Efter att ha stiftat bekantskap med norra Mozambiques sexuella kvinnosocia-lisering har jag blivit akut uppmärksam på jungfrudyrkans vittgående konsekvenser: den tar ifrån kvinnorna möjligheten att skaffa sig erfarenhet av och tillägna sig en egen sexualitet; asexualitet och kyskhet görs till ett moraliskt ideal. Konkret inne-bär det att de unga flickorna måste stå un-der sträng kontroll unun-der hela uppväxtti-den fram till äktenskapet. Och att kvinno-sexualiteten blir en manlig skapelse, un-der manlig kontroll. Jungfrudyrkan rycker bort den grund som den självmedvetna kvinnosexualiteten vilar på.
Mina synpunkter när det gäller rituell deflorering och jungfrudom delas inga-lunda av OMM och Frelimo. Tvärtom. För OMM är skildringarna av rituell deflore-ring höjdpunkten bland de skräckinjagan-de ohyggligheter som skräckinjagan-de stackars förtryck-ta kvinnorna förr måste underkasförtryck-ta sig. OMM och Frelimo delar på detta område (liksom på en rad andra) helt och hållet missionens synpunkt: jungfrudomen hyl-las, sexualitet hör hemma i äktenskapet och preventivmedel till unga flickor är inte tillåtet. Ogifta mödrar - vilkas antal ökar integrerad del av den kvinnliga
eftersom man på grund av utbildning m m gifter sig senare - blir skarpt fördömda för lösaktighet och promiskuitet.
Men samtidigt ska man komma ihåg att dessa initieringsriter som jag här lovsjung-er också är förtryckande, dels genom att de hårdhänt inordnar flickan i det traditionel-la samhällets kvinnliga könsroll, dels ge-nom att de unga flickorna skoningslöst un-derordnas de äldre kvinnorna. Det rör sig i detta fall om en kollektiv kvinnlig köns-identitet som starkast präglas av de mog-na/äldre kvinnorna.
Blygdläppars betydelse
Trots det officiella fördömandet av de kvinnliga initieringsriterna och allt väsen omkring dem var det ett massivt folkligt stöd för dem i de norra och mellersta delar-na av landet när saken togs u p p till debatt i samband med förberedelserna för OMM:s extra konferens 1984.
Inte minst seden med de förlängda små blygdläpparna diskuterades livligt. Här några karakteristiska inlägg i debatten: — Angående de små blygdläpparna är den all-männa inställningen den att denna sed ska fort-sätta eftersom de förlängda blygdläpparna har som funktion att vara ett slags »broms» på penis under samlaget, det vill säga de ser till att penis går långsamt in i slidan genom att de sluter tätt kring den så att både mannen och kvinnan kän-ner sig sexuellt upphetsade. De små blygdläp-parna är mycket viktiga för mannen. Innan han ens sätter igång med själva samlaget börjar han med att dra i kvinnans små blygdläppar. När vi-ta människor har samlag börjar de med att kys-sa och krama varandra. Hos oss är det de små blygdläpparna som fyller denna funktion. (Zambézia)
— Initieringsriterna måste fortsätta därför att de som genomgår dem blir lyckliga av det. Det är till exempel så att en man, när han gått ige-nom de manliga initieringsriterna vet allt om hur han ska behandla sin fru, han vet till och med hur han ska bränna en viss frukt för att gö-ra den salva som heter nphixshi och som an-vänds till att smörja blygdläpparna med så att penis inte slinker ut under samlaget. Jag är nu en gammal kvinna, men när jag använder den-na salva blir jag som ung igen och vilken man
som helst som får tag på mig, han blir nöjd när han sover hos mig. Han blir så nöjd att han näs-ta morgon näs-tar hackan på axeln och går sjungan-de till åkern för att arbeta hela dagen. (Zambé-zia)
— Detta med att förlänga de små blygdläppar-na, det gör man helt enkelt för att ha det bra sexuellt med sin man. De kvinnor som inte har dessa förlängda blygdläppar, som inte har dra-git i dem lör att få dem att bli långa, de är inte särskilt eftertraktade. Dessutom har de små blygdläpparna den fördelen att de får mannens penis att resa sig snabbare. Det är väl bekant att det finns män som inte har så lätt för att få erek-tion. För denna typ av män är det viktigt att de får tillfälle att smeka kvinnans små blygdläppar så att de därmed bättre och fortare kan få känna sig som riktiga män. (Nampula)
Inställningen till seden att dra i de små blygdläpparna varierar geografiskt. Skill-naderna, som reellt är historiska, är beting-ade av olika »stadier» av ekonomisk utveck-ling i de olika delarna av landet. Provinser-na Zambézia och Nampula, varifrån ovan-stående citat kommer, ligger i norra delen av landet där släktskapssystemen är matri-lineära och där den ekonomiska utveck-lingen inte är särskilt framskriden. Koloni-sationen var ganska sporadisk i norr; det ekonomiska utbytet bestod mest av skatte-pålagor och tvångsproduktion av bomull till den portugisiska textilindustrin. Det in-nebar att ekonomin förblev på familje- och naturahushållningsnivå, ett faktum som inte förändrats på något avgörande sätt se-dan landet blev självständigt. Det underut-vecklade ekonomiska systemet har å andra sidan bidragit till att »skydda» de matrili-neära släktstrukturerna som annars brukar undergrävas av ekonomisk modernise-ring, det vill säga varuekonomi och löne-arbete.
Den kvinnliga könsidentitetens sexuella fundament lyser igenom i de refererade ut-sagorna. För det första är det betagande — tycker jag - att man formulerar sig så fritt kring intima sexuella detaljer, också på offentliga möten och konferenser (varifrån de citerade utsagorna kommer). Och för det andra avspeglar de en sexuell själv-medvetenhet från kvinnornas sida som är
19
värd att notera. Det är kvinnan som - i bästa samförstånd med mannen, tycks det -står för underhållningen i de nämnda sexu-ella situationerna. Det blir skillnad i tonen när man kommer längre söderut. Folk vill fortfarande upprätthålla initieringsriter-na, även seden att dra i de små blygdläp-parna, men kvinnorna är inte lika säkra här. De är tvärtom osäkra, de vet inte vilket ben de ska stå på för att vara männen till lags. Det är inte längre lika självklart för dem att utgå från de sätt på vilka de kan glädja mannen och sig själva. Här är det i högre grad mannen som har tagit kom-mandot och kvinnorna blir osäkra, gjorda till objekt. Det sägs till exempel att män-nen vill ha kvinnor som har gått igenom initieringsriterna därför att det ger större sexuell njutning.
— Mannen behöver inte arbeta så mycket under samlaget.
— Med förlängda blygdläppar blir kvinnans sli-da trängre, också efter barnafösli-dande.
— Kvinnorna från landet rör sig bättre under samlaget än kvinnorna från staden.
— Om kvinnan inte harblivit upplärd under ini-tieringsriterna blir mannen fort trött. Han tap-par lusten.
A andra sidan finns det i dag i städerna män
som inte vill ha initierade kvinnor. De sä-ger att kvinnor från landet luktar illa av det speciella, traditionella »ländskynke» som de har på sig och som bara mannen får ta av. En del män kräver att deras fruar ska sova med nattlinne eller pyjamas trots att de aldrig varit vana vid att sova med klä-der på sig. Allt detta skapar en särskild rädsla och osäkerhet hos kvinnorna som dessutom ser sina män försvinna på jakt ef-ter yngre och icke-initierade kvinnor (Bei-ra, Sofala). I Sofala-provinsen, i den centra-la delen av centra-landet, är de traditionelcentra-la
ella formerna på väg att upplösas: om kvinnorna inte är initierade är det fel, och om de är det, är det också fel. Men att det finns en tendens bort från de traditionella sederna är det ingen tvekan om:
— De unga flickorna i staden gör det inte (för-länger blygdläpparna). De har inte tid. Ute på landet är det en a n n a n sak. Det är det enda nöje m a n har där (Sofala).
I provinserna Sofala och Manica i den cent-rala delen av landet är släktskapssystemen patrilineära och jungfrudomen värderas högt. Denna del av landet är mer påverkad av varuekonomi och lönearbete än fallet är i norr. Kolonialtidens ekonomi baserades på plantagejordbruk, vilket betydde att många män var lönearbetare (mer eller mindre tvångsrekryterade), men fortfaran-de inom jordbruket. Hustrur och barn överlevde på familjejordbruket. Ännu längre söderut förändras situationen igen. Den södra regionen, där bland annat hu-vudstaden Maputo ligger, är den del av Mogambique som är mest präglad av va-ruekonomi och lönearbete. Här har män-nen i generationer varit migrantarbetare i de sydafrikanska gruvorna. Kvinnorna har fortsatt med att försörja sig och barnen på jordbruk, men familjernas reproduktion har gjorts beroende av penningekonomin, liksom det faktum att gruvarbetet är indu-striarbete, som inte följer jordbrukets cy-kel, har haft en nedbrytande betydelse när det gäller den traditionella kulturen. Släkt-skapssystemet är patrilineärt i denna del av landet och initieringsriterna är så gott som borta, inklusive seden att förlänga de små blygdläpparna. De gamla minns en annan tid, men de inser också att den är förbi:
— Befolkningen i den här byn föreslår att seden att förlänga de små blygdläpparna ska u p p h ö r a d ä r f ö r att den har gett upphov till mycket pro-blem i familjelivet. Förr i tiden skulle den kvin-na som inte hade dessa förlängda blygdläppar bli förskjuten av sin man, men nu är det tvär-tom de kvinnor som har sådana som är oönska-de av m ä n n e n (därför att oönska-de inte är mooönska-derna). (Gaza)
Den bild som avtecknar sig är, inte överras-kande, en bild av nederlag: av ökande
mo-dernisering och sjunkande kvinnomakt. Den självmedvetna kvinnosexualiteten, som en integrerad del av kvinnoidentite-ten, tillhör »primitiviteten» och det förflut-na. J u mer ekonomiskt utvecklat och »civi-liserat» samhället blir, desto mer under-grävs denna kvinnlighet (och därmed kvinnornas kampduglighet i könsmaktba-lansen): jungfrudyrkan, individualisering av könsrelationen, kärnfamilj och husbon-demakt - allt drar åt samma håll.
Men varför blir det så? Måste det alltid bli så? Finns det ingen annan möjlighet?
Penningekonomi och lönearbete bryter ner den gamla könsindelade världen. Tendensen är att könens fundamentala olikhet så småningom ersätts av männi-skan-som-arbetskraft, oavsett kön. Den
könsneutrala människan är, som Illich
på-pekar, en historisk innovation: »Det sub-jekt som ekonomisk teori baseras på är just en sådan könsneutral människa.»15'
Institutionaliseringen av den principiella könsneutraliteten likställer potentiellt -och som något nytt — män -och kvinnor. Marx talar någonstans om kapitalet som den stora »leveller» — den som likställer, bryter ner skillnader, gör allt mätbart med samma måttstock; i bytesvärdet görs allt jämförbart, utbytbart, kvantifierbart,
oav-sett kvalitativa skillnader. Marx talar också om (i inledningen till Kritiken av den poli-tiska ekonomin) om individen, den parti-kulariserade enskilde, som en produkt av det borgerliga samhället i motsats till tidi-gare samhällsformers »naturvuxenhet», där människor bara betraktas som delar av en större helhet (släkt, stam osv).16'
Kollek-tiviteten, naturvuxenheten (och den kol-lektiva könsidentiteten som Marx dock inte talar om) bryts u p p i individualitet och den kvalitativa olikheten görs formellt och po-tentiellt likartad.
Men denna formella och möjliga likhet innebär också en ny möjlighet till förtryck. Med de existerande könsmaktsförhållan-dena (trots könskomplementaritet och öm-sesidig autonomi ändå patriarkalisk famil-jemakt) och inte minst med kristendomens
bistånd (jungfrudyrkan) kommer moder-niseringen att betyda att fältet är fritt för
