Testing the Temporary - Temporary use and urban cultivation for a sustainable and inclusive public space.

T E S T I N G T E S T I N G T E S T I N G T E S T I N G T E S

T I N G T E S T I N G T E S T I N G T E S T I N G T E S T I N

G T E S T I N G T E S T I N G T E S T I N G T E S T I N G T E

S T I N G T E S T I N G T E S T I N G T E S T I N G T E S T I

N G T E S T I N G T E S T I N G T E S T I N G T E S T I N G

T E S T I N G T E S T I N G T E S T I N G T E S T I N G T E S

T I N G T E S T I N G T E S T I N G T E S T I N G T E S T I N

G T E S T I N G T E S T I N G T E

S T I

N G T E S T I N G T E S T I N

G T E S T I N G T E S T I

N G T E S T I N G T E

S T I N G T E S T I N

G T E S T I N G T E

S T I N G T E S T I

N G T E S T I N G

T E S T I N G T E

S T I N G T E S T

I N G T E S T I N

G T E S T I N G T

E S T I N G T E S T

I N G T H E T E S T

I N G T E S T I N G T

E S T I N G T E S T I N G

T E S T I N G T E S T I N G

Testar det temporära

Temporär användning och stadsodling för ett hållbart

och inkludernade stadsrum.

Temporary use and urban cultivation for a sustainable

and inclusive public space.

Elina Wikström & Moa Landstedt

Tack,

Tack till Fastighets- och Gatukontoret i Malmö för ert stöd, samarbete och för att ni trodde på vår vision om samskapande på Skeppsbrokajen. Tack till Optimera, Trädgårdsmästarna i Vellinge och Blomsterpigan för bidrag av material och grönska till paviljongen. Tack till Peas and Sunny och Restaurang Kungliga posten för ert vatten och hjälpvillighet, utan er hade vår odling inte klarat sig. Tack till Mattias och Oskar i verkstaden på Malmö universitet för utlåning av verktyg och i synnerhet för ert värdefulla bidrag av hjälp, kunskap och tid. Vi vill slutligen ge ett stort tack till vår handledare Jonas Alwall, som med sitt engagemang och sin kunskap varit en hjälpande hand genom hela arbetet.

Allt fler människor väljer att bosätta sig i städer. Samtidigt lever vi i en tid där hållbarhetsmål är viktigare än någonsin att uppnå. Städers ökande antal invånare gör att allt fler människor vistas på gator, torg, parker och andra grönområden i staden, vilket ställer höga krav på det offentliga rummet. För att bemöta detta krävs hållbara, livskraftiga, säkra och hälsosamma offentliga rum, med syfte att skapa en jämställd stadsmiljö som involverar alla människor. Dessa platser kräver smarta lösningar för att främja hållbar stadsutveckling.

Stadsutvecklingen gör att de offentliga rummen ständigt förändras. Ett område som står inför förändring kan ta flera år att färdigställa, vilket gör att offentliga rum från och till infinner sig i ett slags mellanläge. Platsen används då inte längre som tidigare, och har ännu inte fått sin nya användning. Detta kan skapa tillfälligt otrygga eller oinbjudande kvaliteter i det offentliga rummet, till exempel brist på belysning och få människor i rörelse. För att motverka detta kan stadsplanerare och arkitekter implementera temporära installationer för att ge platsen en ny identitet och användning.

För att undersöka om tillämpandet av temporär användning kan bidra till hållbar stadsutveckling, utförs en interventionsstudie på en offentlig plats som genomgår förändring. Denna interventionsstudie innefattar en beskrivande planeringsprocess samt en fältstimulering där en temporär paviljong med odlingsmöjligheter byggs upp i det offentliga rummet. Studiens empiriska del innefattar även en platsanalys för att undersöka hur paviljongen påverkar, och påverkas av, dess kontext. Dessutom tillämpar studien en enkätundersökning för att undersöka allmänhetens attityder till det offentliga rummet. Detta, tillsammans med kvalitativa intervjuer med experter inom området, ger oss en inblick i hur en intresserad person utan en formell roll kan delta i planeringsprocessen och utformningen av en offentlig plats. Resultatet beskriver planeringsprocessen och uppförandet av den temporära paviljongen. Detta beskriver i sin tur hur temporär användning kan bidra till inkludering och hållbarhet i stadsrummet.

Nyckelord: temporär användning, inkludering, social och ekologisk hållbarhet,

stadsodling, SPACE10s The Growroom, offentligt rum.

Increasingly more people are choosing to settle in cities. At the same time, we live in a time where achieving sustainability goals are more important than ever. The increase in residents in urban environments has created a build up of people passing through the streets, squares, parks, and other green areas in the city, putting a huge strain on public spaces. In response to this, renewable, viable, safe and healthy public spaces are needed, with the aim of creating an equal urban environment open to all. These public spaces require inventive solutions to develop the urban environment to a sustainable future.

Urban development is not only inevitable, but a must for progression, however, to the average citizen this creates ever shifting, ever changing surroundings for them to work and live in. During these, sometimes years long, periods of change, public spaces can fall into a form of middle ground, where the previous purpose of the space has been lost, and the new purpose has yet to be gained. This can temporarily create unsafe and uninviting qualities in the public space, for example due to lack of lighting and people. To challenge this, city planners and architects can look to implement temporary installations to give the site a new identity and use, bridging the gap between old and new.

To investigate whether temporary use can contribute to sustainable urban development, an intervention study was conducted at a public space that is under-going change. This intervention study includes a descriptive planning process as well as a field stimulation where a temporary pavilion with cultivation opportunities is built up in the public space. The empirical part of the study also includes a site analysis to investigate how the pavilion affects, and is affected by, its context. In addition, the study applies a survey to examine the attitudes of the citizens regarding the public space. This, together with qualitative interviews with experts in the field, gives us an insight into how an interested person without a formal role can participate in the planning process and the design of a public place. The result describes the planning process and construction of the temporary pavilion. The approach, in turn, describes how temporary use can contribute to inclusion and sustainability in the urban.

Keywords: temporary use, inclusion, social and ecological sustainability, urban

cultivation, SPACE10’s The Growroom, public space.

Tack 5

Sammanfattning 6

Abstract 7

1. Introduktion 10

Det offentliga rummet som laboratorium 12

Skeppsbrokajens kvaliteter 12

Temporär användning i det offentliga rummet 14

Malmö stads mål kring gröna och blåa värden 14

FNs Globala mål för hållbara städer och samhällen 15 Syfte och frågeställning 15

Avgränsningar 16

Effekterna av Covid-19 pandemin 16

2. Underliggande studier och terminologier 17

Stadsodling 18

Det offentliga rummet 19

Livet mellan byggnaderna 19

Temporär användning 20

Delaktighet 23

Open-Source urbanisering 25

Place making 28

3. Teoretiska perspektiv 29

Actor Network Theory 30

Hållbarhet från ett ekologiskt och socialt perspektiv 30

Ekologisk demokrati 32

Rättvisa och urban förnyelse 33

Den sociala skalan 34

4. Metod 35 Interventionsstudiens metodologi 36 Fältstimulering 36 Blandade metoder 37 Enkät 37 Intervjuer 38 Platsanalys 38 Anonymisering av personuppgifter 38

Rollen som student 39

Innehållsförteckning

5. En inblick i vår händelserika väg genom samskapandeprocessen 40

6. Resultat 49

Resultat från enkät 50

Intervju med Gustav från Fastighets- och gatukontoret 60 Intervju med Elin från Miljöförvaltningen 62

Platsanalys 66

Verksamhetsdiagram 67

Nollidiagram 68

Etnografiska studier innan The Growroom 69

Platsanalys 1 69

Platsanalys 2 70

Etnografiska studier efter The Growroom 74

Observation 75

Platsanalys 3 75

Sammanfattade reflektioner av platsanalyserna 77

7. Analys 79

Fältstimuleringen 80

Enkäten 81

Processen 82

Rollen som student 82

Delaktighet i teori och praktik 82

En dialogisk process 83

Bottom up och top down 84

Hållbar utveckling 84 Intervjuer 85 8. Diskussion 88 9. Slutsats 91 10. Referenslista 94 Böcker 94 Elektroniska källor 95 Figurlista 97 Bilagor 100 Bilaga 1. Intervjufrågor 100 ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ... ...

Introduktion

1

Januari

I januari såddes första idén om visionen för examensarbetet.

Februari - mars

Teorier och idéer för projektet formades.

April

Den långa och krokiga vägen gjorde att metodvalen justerades under processens gång.

Det offentliga rummet som laboratorium

Det gröna och lummiga ger ett lugn till människan. Det gröna kan vara en anledning till att människor stannar till på en gata eller ett torg. Det gröna är även något människan dras till. Det gröna innebär i detta sammanhang växtlighet och odling. Den här interventionsstudien kommer att undersöka hur det gröna tas emot på en offentlig plats i staden som genomgår förändring, detta med hjälp av en tillfällig paviljong med odlingsmöjligheter.

För att utföra interventionsstudien används The Growroom, en befintlig paviljong skapad för att öka social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet i staden. Den urbana paviljongen utformades i hopp om att starta en konversation om hur naturen kan träda in i den urbana miljön (SPACE10, 2020).

Vidare undersöker studien hur temporär användning och stadsodling kan påverka medborgare samt om denna form av intervention kan föra samman medborgare på en tidigare outnyttjad och offentlig plats. Genom att undersöka detta, ger studien även en inblick i en samskapandeprocess som beskriver hur intresserade personer utan formella roller gick tillväga för att bygga upp The Growroom i ett offentligt rum i Malmö.

Skeppsbrokajens kvaliteter

Nyhamnen planeras att bli en stor ny stadsdel i Malmö och kommer att behöva förhålla sig till de globala målen inför 2030 (Malmö stad, 2019b). De globala målens syfte är att skapa riktlinjer för hur världen som helhet kan bli bättre än vad den är idag (Globala målen, 2020). Skeppsbrokajen är en offentlig plats i centrala Malmö som för tillfället befinner sig i en övergångsperiod. Området står inför en omfattande förändring inom en snar framtid och är, när denna studie genomförs, en stor, öppen och aningen bortglömd plats. Här cyklar människor mest förbi och det finns inte riktigt någon anledning till att stanna till. Under tidigare år har platsen använts som bilparkering samt cykel- och gångstråk. Platsen har fungerat som en passage mellan Malmö centrum och stadens hamnområden. I takt med Nyhamnens utveckling har Skeppsbrokajen blivit en av de första platserna i området att genomgå förändring. Fastighets- och gatukontoret (FGK) i Malmö påbörjade sin mellananvänding på platsen den 1 april 2020. Detta gjordes genom att placera krukor med planterade träd i olika storlekar längs med cykelstråket. En del av bilparkeringen togs även bort för att ge plats åt fotgängare och cyklister. Det är dessa egenskaper och kvaliteter som är av intresse i den här studien, inte Skeppsbrokajen i sig.

Figur 2. Översiktskarta.

MALMÖ INNERSTAD

NYHAMNEN

SKEPPSBROKAJEN

N

Temporär användning och delaktighet i det

offentliga rummet

FGKs mellananvänding är ett exempel på hur urbana miljöer kan genomgå förändring genom temporär användning. Detta fenomen har blivit allt mer vanligt i städer på senare år, inte bara i Sverige utan i hela världen. Detta både för att det är relevant i tiden att ta hand om de resurser vi har till vårt förfogande, och för att kommuner och myndigheter har begränsade ekonomiska förutsättningar att förhålla sig till.

Temporär användning är ett sätt att angripa planeringsprocessen från ett annat håll än det mer permanenta, traditionella sättet. Att istället använda sig av en mindre skala och mer temporära åtaganden vid utformandet av stadsrummet, gör att förändring kan ske på lång sikt (Bishop & Williams, 2012). Att angripa planeringsprocessen på detta vis är även ett sätt för planerare och arkitekter att bjuda in fler aktörer i gränsöverskridande samarbeten. Att involvera flera aktörer och samhällets medborgare är en viktig aspekt för att åstadkomma inkludering och hållbarhet i staden, menar Peter Bishop, professor i urban design, och Lesley Williams, utbildad miljövetare, som under de senaste åren arbetat med design och underlättande av intressenters engagemangsprocesser (Bishop & Williams, 2012).

Att bjuda in och involvera medborgare kan också bidra till delaktighet. Delaktighet för samman olika människor och grupper som inte har en formell roll i stadsutvecklingen, detta är inte för att ta över skapandeprocessen utan för att komplettera den (Shaw et al., 2017, s. 832). Det är här viktigt att både formella aktörer och medborgare är villiga att ge och ta när det kommer till sina åsikter och förhoppningar, då ingen part sitter inne på alla korrekta svar. Malmö stad (2019b, s. 6 & 9) nämner i sin Översiktsplan för Nyhamnen att identiteten av Nyhamnen ska skapas av många med hjälp av delaktighet. De skriver att “Nyhamnens identitet ska successivt utvecklas över tid i en inkluderande, innovativ och unik utvecklings-process.” och att de ska “agera i nätverk snarare än i hierarkier och att bryta upp organisatoriska barriärer [...] (och) involvera en mångfald olika aktörer i kreativa arbetsformer.”

Malmö stads mål kring gröna och blåa värden

Malmö stad har ett mål kring gröna och blåa värden som lyder “Malmös parker, grönområden och vattenmiljöer ska utökas, värnas och ha höga rekreativa och biologiska kvaliteter. Stadsmiljön kompletteras med ytterligare grönska och vatten i form av exempelvis vegetationsklädda tak och väggar och öppen dagvattenhante-ring“ (Miljöbarometern, 2020a). Med grönområden menar Statistikmyndigheten allmänt tillgängliga sammanhängande grönytor på minst 0,5 hektar och likaså för

blåområden, då med sammanhängande vattenytor (Miljöbarometern, 2020b). 2015 undersöktes senast malmöbornas tillgänglighet till parker och 88% av medborgarna har tillgång till park inom 500 meter (Miljöbarometern, 2020a).

FNs Globala mål för hållbara städer och samhällen

I mål 11 av FN:s globala mål inför 2030 skriver de att: ”Över hälften av världens befolkning bor i urbana områden, och andelen väntas stiga till 70 procent år 2050. Växande städer kan skapa nya möjligheter för ekonomisk tillväxt, men kan också bidra till ökade sociala klyftor och påfrestningar på ekosystem. Den snabba och stora inflyttningen till städer ställer nya krav som behöver bemötas på ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart sätt.” (Globala målen, 2020). De globala målen är komplexa och omöjliga för en enskild person att hantera, därför behöver vi ta oss an de globala målen tillsammans, och fokusera på det var och en har kunskap om och möjlighet att bidra med. Som studenter vid Malmö Universitet, anser vi att det är vår skyldighet att använda de tillgångar och de kunskaper tre år på Arkitektur, visualisering och kommunikation-programmet har gett oss för att studera detta samhällsrelevanta ämne.

Syfte och frågeställning

Syftet med denna studie är att utveckla en större förståelse för hur temporär användning och stadsodling kan bidra till inkludering och hållbarhet i det offentliga stadsrummet. Studien vill även skapa en förståelse för hur en privatperson kan gå tillväga vid en fysisk intervention på en allmän plats. Den här studien vill därmed ge en inblick i hur inkludering och samskapande med aktörer utan en formell roll, kan fungera i en stadsutvecklingsprocess, med Malmö stad som exempel.

Våra frågeställningar lyder:

- Kan temporär användning i form av stadsodling bidra till ett inkluderande och hållbart stadsrum, och i så fall hur?

Avgränsningar

Hållbarhet, temporär användning och inkludering är väldigt breda och komplexa begrepp med många definitioner, därför kommer avgränsningar att sättas i den här studien för att möjliggöra undersökningen av studiens specifika frågeställningar. Frågeställningen “Hur kan en intresserad person utan en formell roll delta i planeringsprocessen och utformningen av en allmän plats?” syftar till hur medborgare fysiskt kan delta i utformningen av det offentliga rummet. Denna studie kommer därför inte att undersöka medborgardialogens roll i stadsutvecklingsprocessen, då det inte är studiens primära fokus. Dessutom finns redan flera studier som berör det ämnet, till exempel Den urbana fronten: en dokumentation av makten över staden (Despotović & Thörn, 2015) och Democracy on the Margin: Architectural Means of

Appropriation in Governmental Alteration of Space (Sandin, 2013).

Studien är situerad på en offentlig plats där urban förnyelse planeras äga rum. Studien avgränsas till Malmö, med tanke på att studien genomförs vid Malmö Universitet. Vid val av plats i Malmö har en geografisk avgränsning gjorts genom att lokalisera kvaliteter av ett offentligt rum där en tidigare användning avtagit till följd av att en ny användning planeras. Nyhamnen och dess planerade exploatering rymmer dessa kvaliteter. Översiktsplan för Nyhamnen (Malmö stad, 2019b) utmärker Skeppsbrokajen som ett framtida grönt stråk i den nya stadsdelen. Skeppsbrokajens mark förvaltas av FGK, vilka vi varit i samråd med under studiens genomförande. Sammanfattningsvis har studien avgränsats geografiskt till Skeppsbrokajen, men interventionen hade lika gärna kunnat genomföras på en annan liknande plats med liknande kvaliteter.

Effekterna av Covid-19 pandemin

Den här studien utfördes under Covid-19 pandemin och har därför påverkats av den extraordinära situationen som viruset medförde. När studien planerades fanns ännu inga samhälleliga förändringar i Sverige, detta förändrades dock successivt och blev allt mer påtagligt under arbetets gång. Studiens metod och utförande har därför justerats ett flertal gånger för att göra studien genomförbar.

Underliggande studier

och terminologi

Stadsodling

Stadsodling anses bidra till bättre samhällsutveckling där hållbarhet och människans livsmiljö sätts i centrum (Nilsson, 2013). Göran Nilsson, som arbetar med hållbar stadsutveckling och är skribent för Hållbar stad 2020, nämner även att stadsodling är något man gör gemensamt, vilket i sig kan bidra till både ekologisk och social hållbarhet. Stadsodling har blivit ett allt vanligare inslag i urbana miljöer de senaste åren, men odling i städer är däremot inget nytt fenomen. Redan innan industrial-ismens genomslag på 1800-talet odlade människor både i och utanför städer. I takt med industrialiseringen och det ökade antalet invånare i städer, utvecklades odlingen från självförsörjning till en kommersiell verksamhet (Delshammar, 2012, s.4).

Den första koloniträdgården i Sverige uppkom 1895 i Pildammsparken i Malmö, med syfte att försörja fattiga barnfamiljer (Malmö stad, 2009). Idag har kolonilotterna ett kulturellt, ekologisk och socialt värde och bedrivs främst av koloniföreningar för privat bruk. Trots att kolonilotterna behåller sina ursprungliga kvalitéer, har annan typ av stadsodling hittat nya kreativa vägar in i stadens offentliga miljöer och blivit allt mer integrerad i stadens komplexa sociopolitiska, ekologiska och ekonomiska system (Tornaghi, 2014, s.554). Chiara Tornaghi är forskare och professor inom stadsodling och menar att denna typ av odling kan användas för att hantera social och miljömässig rättvisa samt ojämlikheter i samhället.

Stadsodling initieras ofta med ett så kallat bottom up-tillvägagångssätt, vilket kännetecknas av att initiativtagaren agerar från en icke-formell position i stadsutvecklingen. Denna typ av initiativ sker ofta på tillfälliga eller överblivna platser i staden, med stor variation och kreativitet i utförande. Mångfalden i dessa typer av initiativ har gjort att stadsodling använts i olika stadsutvecklingsprojekt i form av

place making (Tornaghi, 2014, s.554). Begreppet innefattar en planeringspraktik som

används för att utforska rumsliga möjligheter på en offentlig plats. Dessa platser upplevs ofta otrygga eller bortglömda och planeras därför att förändras med hjälp av denna planeringspraktik.

Top down-principen är motsatsen till bottom up och används ofta av personer med

makt eller auktoritet i stadsplaneringen. Principen bygger på att beslutsfattande sker mellan olika formella aktörer, ofta utan medborgares delaktighet. Beslutsfattandet baseras på långsiktiga mål, genom kostnadseffektiva medel (Bohensky et al., 2015).

Det offentliga rummet

Livet mellan byggnaderna

Att definiera det offentliga rummet och att specificera vilka platser som begreppet innefattar, är en komplex uppgift. Tidigare diskussion kring begreppet menar att det både finns förklarande och beskrivande definitioner, och att en helhetsuppfattning uppnås av att förstå varje definition i dess givna kontext (Zhang & He, u.å., s. 761). Utifrån det resonemanget dras slutsatsen att det offentliga rummet kan definieras genom att förklara och beskriva en plats kvaliteter. Zhang och He menar att dessa kvaliteter grundas i vilken typ av aktivitet som utövas på platsen. Det engelska ordet public, härstammar från det latinska publicus och kan översättas till “som tillhör folket” (Dovey, 2016, s. 9). Med denna information kan det offentliga rummet definieras som en plats för allmänheten.

Det offentliga rummet innefattar de platser där alldagliga sociala situationer och det vardagliga livet inträffar. Jan Gehl är arkitekt och professor i stadsplanering och menar att dessa platser är av hög betydelse för människans välmående och bör därav stå i fokus i stadsplaneringen (Gehl, 1987). Några exempel på offentliga rum är gator, torg, parker och andra grönområden, men även platser inomhus som exempelvis bibliotek och shoppingcenter kan räknas som offentliga rum (Caves, 2005).

årtionden har skiftat mot en mer människoorienterad planering där fotgängare och cyklister får ta plats. Han kallar detta för life between buildings och menar att konceptet innefattar all typ av aktivitet som människor deltar i när de använder offentliga rum. Exempel på aktiviteter är promenader, korta stopp längs vägen, längre vistelser, fönstershopping, konversationer och möten, träning, dans, rekreation, gatuhandel, barnlek, tiggande och gatuunderhållning. Gehl (2010, s.19) menar att allt detta upplevs till fots, och att det offentliga rummet måste utformas för att ge plats åt människan och dess aktiviteter.

Figur 6. Life, space, buildings. (Gehl, 2020).

Arkitekten Alberto Brillembourg menar att ett offentligt rums sociala hållbarhet kan mätas genom att mäta densiteten av social aktivitet (personlig kommunikation, Tate

Talks, 22 oktober 2019). I en värld av digitalisering är detta ytterst viktigt att ha med

i beräkningen vid analyserandet av det offentliga rummet. Att ett offentligt rum har en hög densitet av människor, betyder inte nödvändigtvis att det även finns en hög densitet av social aktivitet på platsen.

Temporär användning

Temporär användning sker när en yta används för ett provisoriskt syfte. Detta sker ofta

som en effekt på, och påverkan av, samhällssituationer där framtiden är mer oviss. Tillvägagångssättet har därför letat sig in på platser som befinner sig i någon form av mellanläge. Det kan vara i ett tidigt skede av en byggprocess, innan ett politiskt val, eller under en viss årstid. Bishop och Williams (2012, s. 5) menar att temporära användningar kan vara ”planerade och formella; informella, oavsiktliga, spontana eller till och med olagliga”. Det är också ett sätt att reagera på snabba ekonomiska och sociala förändringar (Bishop & Williams, 2012 s. 213). Bishop och Williams hävdar även att temporär användning prioriteras sekundärt till de mer planerade och permanenta visionerna, trots att den temporära användningen ofta gör platsen mer säker (Bishop & Williams, 2012, s. 11-12). Bishop och Williams (2012, s. 139) skriver även att tillvägagångssättet används för att uppmärksamma brister i politiken och den byggda miljön. Dessutom kan det användas av staten och kommunen för att genomföra medborgardialoger och väcka intresse för områden som står inför en förändring. Fortsättningsvis menar Bishop och Williams (2012) att temporär användning kan ge övergivna eller tomma platser en ny identitet eller stärka en plats befintliga identitet. Detta görs ofta med billiga och enkla medel, allt från en enkel installation av en sittmöbel till en hel konstutställning.

Forskning kring temporär användning har bland annat gjorts i Berlin av den interdisciplinära gruppen Urban Catalyst. Gruppen består av arkitekter, planerare, jurister, sociologer och lokala regeringsrepresentanter. Tillsammans dokumenterade de nästan 100 platser där temporär användning uppstått på outnyttjade platser och byggnader runt om i Berlin (Bishop & Lesley, 2012, s. 4). Mike Lydon och Anthony Garcia är båda chefer på Street Plans, en amerikansk stadsplanerings- och arkitektbyrå. Lydon är en internationellt erkänd planerare och författare om böcker om livskraftiga städer (lively cities) och har tillsammans med arkitekten Garcia skrivit boken Tactical Urbanism: Short-term Action for Long-term Change som diskuterar vikten av temporär användning. Lydon och Garcia (2015, s.173 & 187) skriver att temporär användning kan brukas för att visa på brister i den urbana miljön och kan medverka till att skapa långvarig fysisk förändring. Lydon och Garcia (2015, s. 63) menar också att det finns ett brådskande behov av att leverera snabba, billiga och högeffektiva lösningar och förbättringar i ett samtida samhälle som omformas snabbt. Vår hypotes är att behovet av snabba och hållbara förändringar inte enbart kan lösas från kommun- och regeringsnivå. Istället måste medborgare ha möjligheten att påverka sina egna stadsrum tillsammans med beslutstagare, något vi i likhet med många debattörer menar är grundläggande.

Malmö stad har bland annat använt food trucks som en form av temporär användning de senaste åren (Broman, 2017 s. 9). I april 2017 arrangerades det första street food-torget i Folkets Park vid Möllevången i Malmö. Detta gjordes i samband med utvecklandet av den intilliggande temporära sommargatan vid namn Friisgatan (Gillberg, 2016). En månad efter detta bjöd FGK in till en två dagar lång food truck-festival i Magistratsparken i Malmö, truck-festivalen har sedan dess arrangerats varje år (Broman, 2017). Första året serverades mat från nitton olika food trucks med ett brett sortiment av mat från världens alla hörn. Temporär användning i denna form innebär kostnadseffektiva och småskaliga ingrepp med syftet att bidra till större förändring på lång sikt (Lydon & Garcia, 2015, s. 2).

Landscape Research Group är en global organisation som forskar på hur landskapet formas, och hur det formar människan (Landscape Research Group, 2020). De har samlat en mängd vetenskapliga artiklar i journalen Landscape Research. Kees Lokman är en av de publicerade forskarna. Lokman är assisterande professor på School of Architecture + Landscape Architecture på The University of British Columbia. I en artikel i Landscape Research undersöker Lokman olika fallstudier där temporära förhållanden i staden kräver en rad olika designmetoder för att skapa hållbara lösningar (Lokman, 2017). Lokman tar fram ett konceptuellt ramverk med fyra kriterier - ekologisk demokrati, ekologisk mångfald, estetisk upplevelse och programmering - och använder sig utav en rad olika teorier för att möjliggöra detta.

Lokmans (2017) artikel skriver om olika fältstudier, en av dessa undersöker ett projekt med kvaliteter liknande den här studiens intervention. Projektet utfördes av Interboro Partners och kallas för Lent Space. Projektet tillämpade temporär användning under tre års tid på en plats i nedre Manhattan som befann sig i ett mellanläge. Interboro Partners samarbetade med en lokal kyrka och the Lower Manhattan Cultural Council för att göra platsen till en plats för utställning, en plats där små träd kan växa till sig innan de får ett permanent hem och samtidigt en plats där invånarna kan samlas på sin fritid för att umgås med varandra.

Interboro Partners ville att platsen skulle vara anpassningsbar med flyttbara komponenter som kan transporteras till en annan plats när projektet var över, detsamma gäller för träden. De adopterades av parker och gator i närheten när det sedan började byggas på platsen (Lokman, 2017). Lokman menar att träden berikade platsen med viktiga ekosystem, gav skugga, filtrerade luften och skapade en plats för fåglar och insekter att bo i. Lent Space var också en plats för invånarna att skapa och förändra den urbana miljön genom utställningar och olika event. Den flexibla miljön gjorde det möjligt att involvera invånarna i stadsutvecklingen på ett snabbare och billigare sätt än vad den mer permanenta utformningen kan göra.

Med små subtila medel såsom trä och vegetation menar Lokman (2017) att uttrycket på en plats kan mjukas upp. Fortsättningsvis menar han att användandet av dessa kostnadseffektiva medel skapar en plats som är unik och som välkomnar både planerade och spontana aktiviteter. Genom att sudda ut gränsen mellan privat och publikt skapas nya användningsområden i outnyttjade offentliga stadsrum innan en exploatering. Detta projekt är enligt Lokman billigt, flexibelt och lätt att återskapa i andra miljöer. Han skriver även att lediga utrymmen i städer kan möjliggöra lab-orerande med både rumsliga och tillfälliga skalor.

Delaktighet

Brian James Shaw, Helene Draux, Maria Garcia-Martin, John Martin och Claudia Bieling arbetar eller forskar alla inom lantbruk och utformningen av landskap. De hävdar att deltagande för samman människor och grupper som befinner sig utanför de formella beslutsprocesserna på kommunal- och regeringsnivå. Deltagande på detta sätt ska inte ersätta formella processer utan är istället menat att komplettera dem (Shaw et al., 2017). Deltagande är enligt Michael Jones, som är professor emeritus, och Marie Stenseke, som är professor i kulturgeografi, (2011, s. 40) en ”diskursiv och dialogisk process”, där olika värderingar förhandlas fram av olika grupper.

I den här studien berörs delaktighet från två olika håll, detta för att vidga omfånget för delaktighetens innebörd. Den ena infallsvinkeln till delaktighet är relationen mellan olika etablerade aktörer i samhället. Gränsöverskridande samarbeten mellan arkitekter, landskapsarkitekter, stadsplanerare och beslutstagare är en grundprincip för ett inkluderande och hållbart samhälle. Utan dessa yrkesgruppers gemensamma delaktighet och samarbete skulle städer inte fungera. Det behövs specifik kompetens för specifika ändamål.

om de processer som sker i samhället, vilket i sin tur ökar känslan av rättvisa och viljan att kritiskt utveckla samhället. Om medborgare får chansen att vara med i planeringsprocesser där det vardagliga livet berörs, ökar känslan av delaktighet och gemenskap i samhället (Shaw et al., 2017, s. 832).

Geografen David Harvey (2009, s. 315) hävdar till och med att friheten i att forma och omforma våra städer är en mänsklig rättighet. Han skriver i boken Social Justice

and the City att rätten till staden inte bara är friheten att vistas i offentliga rum, utan

även att ha möjligheten att förändra dem. Fortsättningsvis menar han att det finns ett kollektivt ansvar över utvecklingen i staden då många platser används tillsammans. Sammanfattningsvis menar Harvey att friheten att forma och omforma våra städer är en av de mest värdefulla men dessvärre mest försummade av våra mänskliga rättigheter.

Harveys syn på delaktighet kan ses aningen radikal då han, i samma bok menar att social rättvisa och individens rätt till att påverka sin omgivning, är ouppnåelig under kapitalismens närvaro. Grundprincipen i Harveys resonemang har trots det en viss relevans i diskussionen kring delaktighet. FN:s generalförsamling tog sig an

the Declaration on the Right to Development i December 1986. Artikel 1, paragraf

1, fastställer att alla människor är berättigade att “participate in, contribute to, and enjoy economic, social, cultural and political development, in which all human rights and fundamental freedoms can be fully realized” (United Nations, 2020).

Bill Cooke, professor i strategisk ledning, och Uma Kothari, professor i migration och postkoloniala studier, har tillsammans skrivit boken Participation: The New Tyranny?, som beskriver hur delaktighet kan leda till orättvisa och illegitima maktutövanden. Boken kritiserar hur retoriken kring delaktighet används allt för lättsamt med löften om ökad egenmakt och lämplig utveckling. Cooke & Kothari (2001, s.9) skriver att Hildyard, Hedge, Wolvekamp och Reddy menar att initiativtagare behöver ta hänsyn till att deltagandeprocesser kan ge dem som redan besitter makt i frågan, ännu mer makt.

Viktigt att benämna är det faktum att delaktighet handlar om att ge och ta. Vanliga medborgare, de förtryckta och de med få resurser måste vara villiga att besvara viljan att delta och samarbeta. Shirley A. White är professor emeritus vid Departementet for Communication på Cornell University, och menar i sin bok The Art of Facilitating

Participation att viljan att få större kontroll över sina liv är verklig hos dessa människor.

Hon hävdar dock att fundamentala förändringar måste ske innan dessa önskningar kan förverkligas. White menar att vi ständigt påminns att sådana förändringar är mycket ’kontextuella’, och att de är avgränsade av sociokulturella, ekonomiska och politiska krafter i den offentliga miljön. Fortsättningsvis menar hon att lokala kulturer över hela världen skapar egna unika miljöer, men att det trots det finns ett gemensamt behov av frihet, värdighet, och lika rättigheter (White, 1999:17).

Utifrån detta drar vi slutsatsen att alla människor, trots kultur, alltid strävar efter att uppnå någon form av frihet. Vad frihet innebär är högst subjektivt och varierar mellan olika kulturer. Frihet kan därför innebära olika saker beroende på det givna sammanhanget. Det väsentliga här, är vikten av att känna sig inkluderad till att delta i och påverka sin omgivning.

Open-source urbanisering

Diskussionen kring den demokratiska stadsutvecklingen har många paradigmer med en mängd olika förslag på tillvägagångssätt för att tackla utmaningen. En metod är open-source urbanisering, vars syfte är att skapa ett rättvisare samhälle där kunskap, makt och produktionsmedel fördelas jämnt i en samskapandeprocess med självstyrda och gemensamma offentliga rum. Karin Bradley är lektor på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm och menar att detta koncept snarare bör fokusera på interaktion och att uppfylla behov och önskemål, istället för utbyte och vinstgivande produktion (Bradley, 2015, s. 91-108). Fortsättningsvis menar Bradley att open-source urbanisering kännetecknas av att det initieras genom bidrag snarare än den kapitalistiska motsvarigheten som ofta kännetecknas av betalning. Bidrag behöver inte nödvändigtvis enbart innebära pengar, utan förekommer även i form av tid och kunskapsdelning. En annan grundläggande kvalitet är konceptets transparens. Konstruktioner avsedda för att delas öppet för allmänheten att nyttja, delas tillsammans med manualer skapade för att enkelt kunna laddas ner, användas, delas och vidareutvecklas av andra (Bradley, 2015, s. 100). Den här studien använder sig av open-source principens uppmaning att genom eget bidrag av tid och kunskap, använda sig av en befintlig ritning för att undersöka inkludering och hållbarhet i det offentliga rummet. Möjligen är detta angreppssätt en väg mot ett rättvisare samhälle där kunskap, makt och produktionsmedel fördelas jämnt i samskapandeprocessen.

SPACE10s The Growroom

SPACE10 är ett oberoende forsknings- och designlaboratorium som utövar forskning kring ett bättre liv för både människan och planeten. De har stöd, och arbetar tillsammans med, IKEA för att uppfylla IKEAs mål om att skapa en bättre vardag för många människor (SPACE10, 2020).

The Growroom är en urban paviljong skapad av Mads-Ulrik Husum och Sine Lindholm i samarbete med SPACE10. Den urbana paviljongen utformades i hopp om att starta en konversation om hur naturen kan träda in i den urbana miljön. Paviljongen gör det enklare för invånare att odla sin mat lokalt på ett ekologiskt hållbart sätt.

När den urbana paviljongen ställdes ut på mässor runt om i världen uppkom intresset av att köpa eller få tillstånd att ställa ut den. SPACE10 (2020) ansåg dock att det inte skulle vara hållbart att skicka runt paviljongen och släppte istället ritningarna som en open-source modell för att uppmuntra människor att själva bygga upp The Growroom i en passande miljö, världen över. Allt som behövs är 16 plywoodskivor och en CNC-fräs för att skära ut materialet.

Nackdelen med traditionell odling är att det tar upp mycket plats, och plats är ingenting det finns mycket av i den urbana miljön. The Growroom är 2,4 meter x 2,5 meter med formen av en sfär, vilket ger plats för mycket odling då grönskan växer vertikalt.

Figur 12. Elevation. (SPACE10, 2017).

Figur 14. Planritning.(SPACE10, 2017). Figur 15. Perspektivbild.(SPACE10, 2017). Figur 13. Sektion A:A - visande hyll- och sittplan. (SPACE10, 2017).

2396 900 427 338 304 338 581 1200 150 2558 A A

PLAN ELEVATION SECTION A:A - DISPLAY OF SHELF AND SEAT SPACE

2396 900 427 338 304 338 581 1200 150 2558 A A

Place making

Place making används i olika planeringsprocesser inom stadsutveckling och kan

förekomma i form av stadsodling och flera olika typer av temporär användning i offentliga rum. Då place making är ett vedertaget begrepp kommer det inte att översättas till svenska i denna studie. Denna planeringspraktik syftar till att koppla platsens historiska och nuvarande identitet till den framtida och befintliga använd-aren genom att fysiskt förändra den urbana miljön.

Place making används även för att få allmänheten att känna sig inkluderade i städers utformning. Professorerna Pier Carlo Palermo och Davide Ponzini (2015, s. 1) forskar båda inom arkitektur och byggd miljö och skriver att det inte finns ett och samma svar på vad place making innebär. De skriver att det är målet på en urban planering, ett sätt “att göra platser bättre” och “konsten att göra bättre platser för människor”. Nehad S. Abd El Gawad är forskare på Cairo University, Kahlid S. Al-Hagla är professor inom arkitektur på Arab Academy for Science, Technology & Maritime Transport och Dina M. Nassar är lektor på Alexandria University. De hävdar att place making innebär att skapa lyckade platser, oftast på bortglömda urbana platser, i samråd med samhället och de som bor runt platsen (Abd El Gawad, Al-Hagla och Nassar, 2019, s. 967) . Både Palermo och Ponzini (2015) samt Abd El Gawad, Al-Hagla och Nassar (2019) anser att effekterna av place making beror mer på invånarna än själva platsen, eftersom det är människorna och dess historiska identitet som gör platsen.

Abd El Gawad, Al-Hagla och Nassar (2019, s. 970) skriver även att det finns fyra typer av place making. Den första typen kallas strategisk place making och den typen arbetar mot ett mål, oftast ekonomiskt. Den andra typen kallas taktisk place making vilket fokuserar på att testa projektet i olika faser.

Den tredje typen av place making kallas kreativ

place making. Den här typen arbetar med att

främja och återställa samhällets identitet, det kan exempelvis göras genom museer, konstutställningar eller urbana installationer. Den sista typen är standard place making vilket fokuserar på att förbättra platsen. Den typen innefattar de tre ovanstående typerna och när de används tillsammans får man bästa möjliga resultat. Strategisk PL Place making Kreativ PL Fysisk form Standard PL Användning & funktioner Lyckade platser Taktisk PL

Figur 16. Från Place making as an approach to revitalize Neglected Urban Open Spaces (NUOS): A case

study on Rod El Farag Flyover in Shoubra, Cairo. (s. 969), av Abd. El Gawad, Al-Hagla & Nassar, 2019.

Teoretiska perspektiv

3

För att förstå hur temporär användning kan bidra till inkludering och hållbarhet i stadsutvecklingsprocessen, har olika teoretiska perspektiv valts som berör ämnena från olika håll.

Actor Network Theory

Actor Network Theory (ANT) är ett teoretiskt och metodologiskt tillvägagångssätt

för att beskriva det sociala inom ramen för sociologi. Den franska sociologen Bruno Latour menar att konceptet syftar till att rikta uppmärksamhet mot både mänskliga och icke mänskliga aktörer. Alla dessa aktörer antas formas och existera i “svaga” eller “starka” nätverk, som kan observeras, studeras och beskrivas (More, 2017, s.12). Detta tillvägagångssätt används i denna studie för att beskriva hur valda teorier och metoder fungerar och relaterar till varandra. ANT syftar till att använda empirisk data för att beskriva social aktivitet, istället för att förklara den. Denna studie kommer att analysera empirisk data på liknande sätt, och därav inte sträva efter att undersöka om något är rätt eller fel, snarare hur saker och ting hänger samman och befinner sig i en konstant förändring mellan olika nätverk av relationer.

Hållbarhet från ett ekologiskt och socialt perspektiv

den sociala hållbarheten från ett urbant perspektiv.

François Jégou är grundare av Strategic Design Scenario och lärare i design för offentlig innovation och hållbarhet och Ezio Manzini är författare och professor i design för social innovation och hållbarhet. Jégou och Manzini (2003, s. 33-36) menar att ett hållbart vardagsliv bara kan uppnås om det inte påfrestar ekosystemet. De påstår att ett bra välmående, för både människan och planeten, innefattar hållbara lösningar av hållbara produkter. Detsamma gäller för både de fysiska och sociala sammanhangen som skapas i det offentliga rummet. Jégou och Manzini menar att detta skapar förutsättningarna för att leva ett bättre liv och samtidigt konsumera mindre. De hävdar även att varje person borde konsumera 90% mindre än idag för att uppnå ett hållbart vardagsliv.

Jégou och Manzini (2003, s. 37) förklarar att ekologisk hållbarhet är relationen mellan naturens cykler och den mänskliga aktiviteten, på både en global och regional nivå, samt vårt ansvar att inte förstöra de cyklerna. Samtidigt ska vi inte förvärra det naturliga kapitalet för de kommande generationerna. De skriver också att social

hållbarhet innebär att de mänskliga aktiviteterna inte strider mot principerna om

regional nivå. De menar även att principen om rättvisa säger att varje person har rätt till samma offentliga rum. Dessutom hävdar de att principen om ansvar gentemot framtiden säger att åtminstone samma kvantitet och kvalitet av miljöresurser som vi har idag måste garanteras till framtida generationer.

Ann Dale är en forskare, allmän advokat och miljöpolitisk analytiker, William Dush-enko är adjungerad professor vid Royal Roads University och Pamela J. Robinson är chef och professor på School of Urban and Regional Planning, tillsammans har de skrivit boken Urban Sustainability : Reconnecting Space and Place där de undersöker konkreta sätt för att uppnå hållbar utveckling. Dale, Dushenko och Robinsson (2012) menar att hållbar utveckling är en process som sammanfogar tre villkor, det ekologiska villkoret för att säkerställa att ekologin ska fortsätta att frodas globalt. Det sociala villkoret för att säkerställa utvecklingen av kulturella och sociala sammankomster och det ekonomiska villkoret för att säkerställa en livskraftig levnadsstandard för alla. Denna studie kommer inte att beröra ekonomisk hållbarhet i lika stor utsträckning, men det går inte att nämna de två första utan den sistnämnda. Dale, Dushenko och Robinson (2012, s. 4) skriver även att hållbar utveckling är en process med integrering och samskapande bland de system som formar en stad både ekonomiskt, socialt, fysiskt och miljömässigt. De menar fortsättningsvis att denna process dessutom

Social

Hållbar

utveckling

Ekologisk

_Ekonomisk

Dale, Dushenko och Robinson (2012, s. 107-108) menar att storstäder är de som har de största globala fotavtrycket, men trots detta är mer hållbara på så sätt att fler personer lever på en mindre yta, med delade väggar och kortare avstånd mellan avloppen. De skriver även att storstäders ekologiska och sociala hållbarhetsperspektiv är viktiga eftersom att allmänna platser, såsom en park, en gata eller ett torg, är platser där människor minglar, interagerar och väcker nya ideer till liv. Dale, Dushenko och Robinsson (2012, s. 109) citerar sociologen Etzioni som skriver om rumslighet och vad det sociala rummet skapar:

The design of our space goes far beyond just the built environment; it is an equally strong determinant of the robustness of our social capital. Social capital is highly dependent upon the design of space in human places for connection. Without opportunities and, one could say, random ways to connect with one another and meet in common spaces – for example, in walkable neighbourhoods – we lose the capacity to engage in meaningful dialogue about the shared meaning of community.

Etzioni menar att det sociala kapitalet påverkas starkt av den byggda miljön och att avsaknaden av gemensamma platser att umgås på gör att vi tappar förmågan att delta i betydelsefulla dialoger. Utifrån det resonemanget är social hållbarhet därför djupt rotad i stadens utformning.

Ekologisk demokrati

I Lokmans artikel Vacancy as a laboratory: design criteria for reimagining

social-ecological systems on vacant urban lands, använder han sig av Randolph Hesters

teori om ekologisk demokrati. Hester är en landskapsarkitekt och sociolog som menar att integrering av principer för social rättvisa, ekologisk etik och demokratisk medborgardeltagande, bör finnas med tidigt i planeringen vid utformningen av offentliga platser. I Design for Ecological Democracy, publicerad 2006, efterlyser Hester kreativa metoder som stödjer interaktioner mellan sociala relationer och miljösystem för att främja långsiktigt välmående, för både människa och den urbana miljön. I samma artikel förklarar Hester idén om ekologisk demokrati, och menar att medborgare bör engagera sig i varje process och beslut angående ekologi för att möjliggöra inkluderande och välfungerande offentliga miljöer, för alla levande ting (Lokman, 2017, s. 731). Integreringen av social rättvisa, ekologisk etik och en demokratisk medborgardelaktighet är viktiga i utformningen av publika stadsrum, den här studien kommer dock fokusera på den ekologiska demokratin. Hester menar att ekologisk demokrati är “something that is neither community nor ecological des-ign but is really a hybrid of both—and the values and forms of ecological democracy that are defined by shared experiences, civic participation and inhabiting science”.

Han menar därmed att medborgare och ekologi går hand i hand, och för att lyckas föra samman ekologi med demokrati behöver tillvägagångssättet vara pådrivande, möjliggörande och uthålligt.

Rättvisa och urban förnyelse

Planerare har historiskt sett strävat efter den idealiska staden, utan någon större reflektion över arbetets process. Susan Fainstein är en politisk teoretiker och forskare inom stadsplanering och hon menar att det teoretiska ramverket har grundat sig i, och argumenterat för, egenskaper och karaktärsdrag av den goda staden, istället för hur idealen och medlen härleddes för att uppnå dem. Detta skapade förutfattade meningar om att planeringens funktion var att ta fram väl valda och medvetna utvecklingsmönster till urbana miljöer. Bra planering ansågs därmed härleda från experter som genom erfarenhet och utbildning skapade planer för allmänhetens intresse. Planerare syftade till att arbeta för allmänhetens intresse, men misslyckades i utförandet eftersom metodologi och analysering av processen uteblev (Fainstein, 2010, s. 58).

Under senare år har diskussionen kring planerings- och beslutsfattandeprocessen i stadsutvecklingen riktats allt mer mot det demokratiska tillvägagångssättet. Fler vill uppnå en rättvis, transparent och inkluderande process, och den klassiska top down-stategin kritiseras (Fainstein, 2010, s. 24). Den här studien undersöker hur en person utan en formell roll kan gå tillväga för att bygga något på en offentlig plats med en så kallad bottom up-strategi. Motsatsen, top down strategin, berörs till viss del men är inte studiens val av strategi. Studiens resultat och analys beskriver därför främst hur inkludering och hållbar kan uppnås genom temporär användning från ett bottom up-perspektiv.

Arbetet mot en mer demokratisk planerings- och beslutsfattandeprocess uppstår enligt Fainstein (2010, s. 8) som en reaktion mot den ökande konkurrenskraften och dominansen inom beslutsfattande vi ser idag. Hon menar även att anledningen till kritiken delvis grundar sig i exklusiva nybyggnationsprojekt, stadsförnyelse och placering av verksamheter som producerar giftigt avfall. Gentrifiering förekommer även som en del av anledningen. I takt med städers växande antal invånare och stadsgränsernas ständiga utvidgande, sker en kontinuerlig förändring i olika stads-delars sociala status. Förorter förändras och blir nya attraktiva områden, överblivna platser i staden får nya användningar och boendepriser justeras därefter. I ett demokratiskt samhälle kan det tyckas självklart att alla parter har rätt att uttrycka sina tankar och påverka sin omgivning, detta visar sig dock vara lättare sagt än gjort.

Viljan att uppnå en demokratisk planerings- och beslutsfattandeprocess finns hos allmänheten såväl som hos yrkesverksamma inom området. Vad en sådan demokratisk process innebär är en komplex fråga, Fainstein (2010, s. 25) skriver att varje part ska ha rätten att säga sitt inom ett demokratiskt samhälle. Det borde heller inte finnas någon privilegierad hierarki, vare sig baserad på makt eller teknisk expertis. Trots det viktiga normativa argumentet, menar Fainstein (2001, s. 29) att ett sådant ideal om att allas röst ska höras, inte är ett tillräckligt starkt argument för att hantera demokratins klassiska svårigheter.

Den sociala skalan

Inom arkitektur används skalor för att förklara ritningars verkliga storlek i relation till den förminskade versionen. Skala 1:100 innebär att en centimeter i ritningen motsvarar ett hundra centimeter i verkligheten. Den här skalan används ofta vid sektions- och planritningar då det ger en tillräckligt detaljerad uppfattning av verkligheten utan att ge allt för detaljerad information om de rumsliga aspekterna. Jeremy Till är en brittisk arkitekt, författare och lärare, och undersöker i sin bok Architecture Depends hur denna skala hade fungerat om arkitekter applicerade den som en social skala vid utformningen av den byggda miljön (Till, 2009, s. 178). Den sociala skalan i 1:100 representerar en arkitekt till ett hundra invånare. Detta gör att arkitekten måste bemöta 100 olika karaktärer med olika behov, vilket belyser en etisk dimension gällande arkitektens ansvar för andra. Vidare förklarar Till att den sociala skalan, likt den metriska skalan, kan ändras för att anpassas till den givna situationen. Skala 1:1 blir personlig, intim och mänsklig då den visar på den faktiska verkligheten. Skala 1:10 000 blir betydligt mer opersonlig då skalan oundvikligen ger en överblick av staden. Till kritiserar den sistnämnda skalan då detaljer försvinner och staden utformas utan den nödvändiga förståelsen av komplexiteten och rösterna nere på gatan. Sammanfattningsvis menar Till att den sociala skalans idé om att arbeta mot, och ansvara för, något bortom de autonoma väggarna inom arkitektyrket, bör vara en grundpelare i diskussionen kring etik inom arkitektur.

Figur 18. Metriska skalan. Figur 19. Sociala skalan.

Metod

4

Metodvalen i den här studien har delvis justerats under arbetets gång på grund av Covid-19 pandemins närvaro i samhället. Detta förklaras vidare i följande kapitel.

Interventionsstudiens metodologi

Metodologin i denna studie följer kvaliteterna av en interventionsstudie. Research by intervention liknar research by design (Roggema, 2016). Research by design innebär att tillverka en specifik design för en plats och sedan analysera den specifika platsen.

Research by intervention innebär att gå in i en redan utvecklad och designad miljö

och sedan skapa en intervention eller ett ingripande på platsen, detta för att se hur platsen reagerar och påverkas av interventionen.

Med tanke på den sannolikt omfattande samskapandeprocessen denna studie antogs innebära, ansågs en interventionsstudie passande för att säkerhetsställa studiens genomförbarhet inom den givna tidsramen. The Growroom har en enkel konstruktion med lätthanterligt material. Ritningar med instruktioner finns tillgängliga och endast två till tre personer rekommenderas för att bygga paviljongen. Dessutom är den skapad för att öka hållbarhet i den urbana miljön. Med denna information drogs slutsatsen att en interventionsstudie med The Growroom gav mer tid åt studiens primära fokus. Med en befintlig och redan testad design kunde studien fokusera på hur temporär användning i form av stadsodling kan bidra till inkludering och hållbarhet, samt hur en intresserad person utan en formell roll kan delta i planeringsprocessen och utformningen av det offentliga rummet.

Fältstimulering

En fältstimulering utfördes och är den avgörande metoden i detta arbete. Fältstimuleringen innefattar den urbana paviljongen, The Growroom, och ägde rum under en månads tid på en offentlig plats i en urban miljö. Detta tillvägagångssätt används för att manipulera den naturliga miljön (Bryman, 2011). Till följd av Covid-19 pandemin justerades fältstimuleringens genomförande. Ursprungligen planerades ett odlingsevent för att bjuda in boende i området och tillsammans inviga paviljongens uppförande på Skeppsbrokajen. Invigningen planerades att analyseras för att undersöka om händelsen skapade en ökad känsla av inkludering och gemenskap hos medborgarna. Om invigningen gått enligt plan menar vi att det hade skapat en lokal förståelse för projektet och ett engagemang hos boende i området. Paviljongen hade då möjligen haft flera olika odlare och tillsammans delat på de olika hyllplanen. Fältstimuleringens ursprungliga plan försvårades snabbt när Folkhälsomyndigheten uppmanade allmänheten till att socialt distansera sig och samtidigt avrådde från större folksamlingar på allmän plats. Som studenter och medborgare valde vi därför

att ta vårt ansvar och ändra fältstimuleringens utförande för att minska risken för virusets smittspridning. Odlingen utfördes istället enbart av oss, informativa skyltar på svenska och engelska sattes upp för att presentera studiens syfte och ingen invigning genomfördes. En utförlig beskrivning av hur det gick till vid planeringen och uppförandet av The Growroom finns i kapitel 5: En inblick i vår händelserika väg

genom samskapandeprocessen.

Blandade metoder

De kvalitativa och kvantitativa metoderna används tillsammans för att nå djupgående kunskap. Detta sker dels genom enkäter med inledande kvantitativa frågor och därefter svarsalternativ med möjlighet till kvalitativ vidareutveckling. I skapandet av dessa enkäter används Research design: Qualitative, quantitative and mixed methods

approaches (Creswell, 2003), då en blandning av både kvalitativa och kvantitativa

frågor visar sig ge bäst resultat i slutändan. Dessutom har kvalitativa intervjuer utförts för att komplettera enkätens empiri.

Enkät

Enkäten skickades ut via Facebook-sidor och grupper. Innehållet bestod av struktur-Figur 20. Fältstimulering.

intervjuer, digitaliserades insamlingsprocessen. Detta medförde komplikationer då den urvalsgrupp som planerades att kontaktas, inte längre var lika nåbar. Innan pandemins utbrott var urvalsgruppen personer med arbete eller boende i närheten av Skeppsbrokajen. Den ursprungliga planen var att möta dessa människor på plats för att ge dem information om studien och dela en länk till enkäten. I samband med pandemin breddades urvalsgruppen till personer som jobbar och bor i närheten av, eller i, Malmö. Kalantari, Kalantari och Maleki (2011) hävdar dock att användning av digitaliserade undersökningar gör det enklare att samla in och sammanställa data. Det går dessutom snabbare att få fram mätbara resultat men det kan vara svårare att avgränsa vilka människor som svarar på undersökningen.

Intervjuer

Studiens empiriska material innehåller även kvalitativa intervjuer med experter inom området. Syftet med att använda kvalitativa intervjuer som datakälla är att metoden genererar olika perspektiv och beskrivningar baserat på intervjupersonens erfarenheter (Kvale & Brinkman, 2014 s. 47). För att följa regeringens uppmaning att socialt distansera sig och därmed stanna inomhus i den mån det går, utfördes de kvalitativa intervjuerna digitalt via videosamtal eller utomhus med rekommenderat socialt avstånd. Urvalet till dessa intervjuer var betydligt mindre än till enkäten, detta för att samla in djupgående information om Skeppsbrokajen, temporär användning samt inkludering och hållbarhet i urbana miljöer.

Platsanalys

För att förstå platsen och hur den påverkar denna studie utfördes platsanalyser. Analyserna genomfördes både innan och under paviljongens närvaro och presenteras i form av situationsplaner, rörelsediagram, nollidiagram, verksamhetsdiagram och en etnografisk studie.

Anonymisering av personuppgifter

För att skydda medverkandes anonymitet har involverade personers identitet anonymiserats i studien. Enkäten utformades för att säkerställa anonymitet, då den delas via en anonym länk. Studien innefattar även ett beskrivande kapitel gällande samskapandeprocessen och uppförandet av The Growroom. De involv-erade personernas kön har ingen betydelse för studiens analysförmåga, därför har personernas riktiga namn ersatts med könsneutrala namn. Den information studien däremot kommer att presentera från de involverade personerna är de intervjuades namn och yrkesroll. Detta görs med personernas medgivande och med anledning av att förstå kontexten av den kvalitativa datan intervjuerna tillför.

Rollen som student

Att genomföra en interventionsstudie i det offentliga rummet har inneburit mycket kontakt med samhället i helhet. Allmänheten har påverkats till följd av att paviljongen förändrat det offentliga rummet. Privata aktörer i anslutning till den valda platsen har blivit mer eller mindre påverkade till följd av bland annat ändrade rörelsemönster. Dessutom har kommunala aktörer och andra yrkesverksamma i stadsutvecklingen påverkats i och med att studien har uppmanat till ett gränsöverskridande sam-skapande. Detta har krävt att rollen som student är tydlig vid all kontakt med hela samhället. Tydliggörandet har skett vid insamling av enkäter och intervjuer, vid interagerande med människor i och runt om paviljongen samt i andra sammanhang där studien varit den primära anledningen till kontakt. Rollen som student och dess inverkan på studiens resultat undersöks vidare i kapitel 7: Analys.

En inblick i vår

händelserika väg genom

samskapandeprocessen

5

Vi började med att höra av oss till FGK via mail i januari, då två representanter föreläste om utvecklingen av stadsdelen Nyhamnen och dess mellananvändning för vår klass redan hösten 2018. Dessvärre gav detta mail inget svar.

Under hösten 2019 deltog en av oss i en innovationstävling vid Malmö Universitets innovationshub Storm. Tävlingen, döpt till Stormathon, ägde rum från tidig morgon till sen kväll med utmaningen att skapa ett koncept för framtidens arbetsplats. Efter en lång dag av idégenererande presenterades idén till en jury tillsammans med ett lag med totalt fem gruppmedlemmar från olika utbildningar vid universitetet. Juryn bestod delvis av två representanter från Skanska och det vinnande laget blev inbjudna till Skanskas huvudkontor för att presentera konceptet. Vårt lag vann, vilket blev startskottet i resan mot examensarbetet.

Under presentationen på Skanskas huvudkontor den 5 februari 2020, uppstod kontakt med en representant på Skanska som intresserade sig för idén om att bygga The Growroom i en urban miljö vid Nyhamnen. Efter några veckors mailkontakt kom tyvärr beslutet att de inte kunde bistå med en ledig plats för examensarbetet. I samband med det ledsamma beskedet fick vi däremot en mailadress till en person på FGK som var involverad i utvecklingen på Skeppsbrokajen. Tack vare detta tips öppnades en ny dörr raka vägen in till projektgruppen som arbetar med mellananvändningen på Skeppsbrokajen. Mail skickades frekvent fram och tillbaka under några veckors tid och tillslut kom en inbjudan till Stadshuset för ett möte.

Den 5 mars besökte vi Stadshuset för ett möte med projektgruppen för Nyhamnen där vi fick möjlighet att introducera dem till vårt projekt. Vi hade därefter nära kontakt med två personer på FGK och vi kommer att kalla dessa för Sam och Kim, med hänsyn till deras anonymitet. Under mötet uppkom både intresse och farhågor från gruppen angående paviljongen. De menade att en ingenjör först behöver inspektera paviljongens konstruktion för att se om den klarar av väder och vind på Skeppsbrokajen. FGK var upptagna med sin egen mellananvändning och gav oss därför fler kontakter till privata fastighetsägare i närheten av Skeppsbrokajen ifall att vi inte kunde genomföra projektet med kommunen.

Vi kan redan i detta skede konstatera att planeringsprocessen inom kommunen är väldigt komplex och tar lång tid då en av de medverkande på mötet säger “Vi måste ju följa många regler och lagar, vi är trots allt kommunen”. Detta gör oss fundersamma över huruvida projektet kommer att bli av eller inte, men vi tror fortfarande på vår idé och känner att vi gjort allt i vår makt för att driva projektet framåt.

Många av de privata fastighetsägarna svarar snabbt på mail och visar ett intresse i vårt projekt. Vi var däremot mer intresserade av den kommunalt ägda marken på Skeppsbrokajen, då det finns fler människor i rörelse där. Den 11 mars träffar vi en av de privata fastighetsägarna i området som erbjuder sig att gå vidare med vårt projekt. Samma dag var FGK på plats för att undersöka mer djupgående om och hur det hade fungerat att bygga paviljongen vid Skeppsbrokajen. Sam föreslog att tidigast bygga upp paviljongen den 14 april, och menar att det finns ett intresse att genomföra projektet i samverkan med deras egen mellananvändning. Därför väljer vi att tacka nej till samtliga privata aktörer, detta är något vi kan komma att ångra senare i processen. Den 16 mars, när solen just gått upp, hämtar vi upp det sponsrade materialet från Optimera. FGK har fortfarande inte fått tag på någon ingenjör som kan säkerställa konstruktionen av paviljongen. I detta läge meddelar de att de ser fram emot att se konstruktionen på plats, vilket enligt oss var en indikation på att vår idé med stor sannolikhet kan bli verklighet.

I den här stunden blir Covid-19 pandemin en verklighet i Sverige, vilket medför en stor ovisshet och oro. Till följd av pandemins spridning står det svenska samhället inför en stor förändring då människor avråds från att samlas i större folkmassor och social distansering uppmanas. Detta leder till att många väljer att arbeta hemifrån och att inte gå ut i onödan. Den 17 mars beslutas att all undervisning på gymnasieskolor, universitet, högskolor och annan högre utbildning ska ske på distans. Detta resulterar i att vi inte längre kan använda oss av universitetets verkstad. Vi hör då av oss till ett flertal snickerier i Malmö om de har möjlighet att fräsa ut materialet till oss.

I samband med regeringens beslut, lägger vi upp en plan för hur projektet kan genomföras helt digitalt. Denna plan innebär att paviljongen visualiseras genom en 3D-modell i olika scenarion för att visa hur den hade kunnat fungera i verkligheten. Vi bygger även en fysisk modell i skala 1:50. Den här planen kallar vi för Plan B.

Figur 22-24. Modellbygge och 3d-visualisering.

Under tre veckors tid arbetar vi med både Plan A och Plan B för att säkerhetsställa att arbetet fortsätter framåt. För att genomföra Plan A krävs att FGK återkommer angående ingenjörens beslut. Den 23 mars mailar Sam och meddelar att vi tyvärr inte kan använda oss av deras verkstad. Hen rekommenderar däremot två andra verkstäder, dessvärre kan inte de heller vara behjälpliga. Den 25 mars mailar vi och frågar om de har fått kontakt med ingenjören och får till svar att de ber om att få återkomma i den frågan. Under den här perioden var det fortfarande relativt osäkert om Plan A skulle kunna genomföras då FGK fortfarande inte hade en konkret lösning på paviljongens fästande konstruktion. Vi hade heller ingen plats att arbeta med vårt material på. Dessutom visste vi inte längre om det skulle vara möjligt att bygga upp paviljongen, då Folkhälsomyndigheten redan då rådde människor att hålla avstånd

Den 1 april hittar vi ett snickeri som ger oss ett pris för att genomföra fräsningen den 9 april. Dagen därpå får vi ett mail från Kim, detta är ett utdrag ur mailet.

Angående konstruktionen så tror vi den håller om den förankras ordentligt. Här kommer vi sannolikt behöva göra någon typ av ingjutning i marken och ta fram en metallplatta som ligger över träbotten och skruvas ned i marken så att sfärens botten blir ordentligt fäst. Då slipper vi stag och linor etc. som sabbar den fristående estetiken. Vi kan bistå med det som krävs för förankringen. Den 3 april ringer vi Kim för att säkerställa att vi kan lägga en beställning till snickeriet, vilket hen bekräftar att vi ska göra. Kim ber om att få återkomma med slutgiltligt startdatum.

Sam ringer upp oss den 8 april och frågar om vi kan ses på Skeppbrokajen klockan 13.00, klockan är vid det här laget 11:07. Under samtalet berättar hen att vi inte längre kan genomföra projektet, detta var enligt hen på grund av två orsaker. Dels att de fått en ritning från ingenjören dagen innan som visade att man var tvungen att gräva ett hål på en meter ner i marken, sedan gjuta ner ett fundament och fästa paviljongen i detta. Paviljongen hade inte blivit lika temporär längre och eftersom vi endast kan bemanna den i en månad var det inte rimligt att göra ett så stort ingrepp i marken. Sam hade ingen tanke på att ta över ansvaret för paviljongen och ha kvar den till augusti, vilket Kim sagt till oss några dagar tidigare. Den andra anledningen var ovissheten som medfördes av Covid-19 pandemin. FGK har enligt Sam vid den här tiden fått kritik för att de börjat bygga årets sommargata när Folkhälsomyndigheten råder alla att stanna hemma. Sam säger att kritiken troligen hade ökat om paviljongen skulle byggas upp och ber samtidigt om ursäkt för att meddela oss detta i sista sekund. Vi känner oss ganska nedslagna av detta beslut men samtidigt finns det en lättnad över att vi inte kört iväg materialet till snickeriet. Med en dags marginal kunde vi avboka beställningen vi gjort för att fräsa ut materialet och undvek på så sätt att betala en stor summa av våra egna pengar.

Klockan 17:20 samma dag får vi ett samtal från Kim. Hen säger att hen varit sjuk och inte kunnat vara med på mötet med projektgruppen. Hen tror fortfarande att projektet går att genomföra och har skickat ett nytt förslag till ingenjören. Kim säger även att Covid-19 inte är en rimlig anledning för att inte genomföra projektet och menar att en säkerhetsplan kan göras för att säkerhetsställa att inte för många människor samlas vid paviljongen samtidigt. Vi känner oss nu väldigt förvirrade. Det ligger en viss stress i luften eftersom lösningen på ett problem leder till ännu ett nytt, större problem. Vi känner dock att ett beslut angående om Plan A kommer att genomföras är väldigt nära nu, antingen kommer planen bära eller brista.