Samlaren
Tidskrift för
svensk litteraturvetenskaplig forskning
Årgång 118 1997
2 · Författare
R E D A K T I O N S KO M M I T T É
:
Göteborg: Lars Lönnroth, Stina Hansson
Lund: Per Rydén, Margareta Wirmark, Eva Hættner Aurelius Stockholm: Ingemar Algulin, Anders Cullhed
Uppsala: Bengt Landgren, Johan Svedjedal, Torsten Pettersson
Redaktörer: Hans-Göran Ekman (uppsatser) och Claes Ahlund (recensioner)
Distribution: Svenska Litteratursällskapet,
Litteraturvetenskapliga institutionen, Slottet ing. A0, 752 37 UPPSALA
Utgiven med stöd av
Humanistisk-Samhällsvetenskapliga Forskningsrådet
Redaktionen tackar de professorer i ämnet som verkat som referenter under en tvåårsperiod:
Ingemar Algulin, Anders Cullhed, Eva Hættner Aurelius, Ulla-Britta Lagerroth och Thure Stenström.
Bidrag till Samlaren insändes till Litteraturvetenskapliga institutionen, Slottet ing. A0, 752 37 Uppsala. Samtliga insända uppsatser granskas av externa referenter. Ej beställda bidrag skall lämnas först i form av utskrift och efter antagning även på diskett i något av ordbehandlingsprogrammen Word for Windows, Word for DOS eller Word Perfect.
ISBN 91–87666–12–x
ISSN 0348–6133 Printed in Sweden by Gotab, Stockholm 1998
Recensioner av doktorsavhandlingar
för våra känslor och driftmässiga erfarenheter till ett språk.” (12) Grundantagandet är då att ”vi talar, skriver och skapar för att fylla en brist”, och nu skymtar kontu-rerna till vad Franzén kallar Kristevas ”teori om littera-tur och tolkning – hennes psykoanalytiska poetik.”
Samtidigt vill Franzén ”precisera Kristevas hemma-hörighet i en till största delen fransk tolkningstradition med rötter i Husserls fenomenologi”. Det projektet ut-förs genom en analys av vad Franzén kallar ”två centrala intertexter” hos Kristeva: den första är Jean-Pierre Ric-hard och den tematiska kritiken, den andra dekonstruk-tionen och Jacques Derrida.
Inledningen i Franzéns avhandling ägnas vidare åt att placera in arbetet i det numera stora fältet av Kriste-va-exegeser. Franzén gör egentligen bara en enda av-gränsning, men en strategisk sådan: det är den feministi-ska Kristeva-receptionen som Franzén avvisar, åtminsto-ne för sitt eget arbete:
Så vitt jag kan bedöma har dessa två förfaringssätt – an-vändningen av Kristevas teori för ett politiskt och mo-raliskt projekt samt kritiken av hennes teoris begräns-ningar (eller för den delen, belysandet av den) genom en psykoanalytisk diagnos av hennes texter – ingen större relevans för denna bok. (14f.)
Istället för den feministiska läsningen vill Franzén fram-hålla att Kristevas arbete ”innebär en tydlig plädering för individens integritet och frihet i ett samhälle som alltmer kommit att kännetecknas av homogenisering och mekanisering”. Konsten skulle då för Kristeva utgö-ra ett fält för ”djupa, oroande och allmängiltiga frågor, som samtidigt kan fungera som ett uttryck för och en förnyelse av vars och ens subjektiva erfarenhet.” – Och, slutligen, Att översätta känslan vill ”presentera Kristevas psykoanalytiska poetik som en del av denna estetiska och etiska hållning.” (15)
På en grund av starkt engagemang genomför Fran-zén en både avancerad och stringent läsning av Kristeva, och hon redovisar en beundransvärd förmåga att kort och sakligt redovisa komplicerade teoretiska samman-hang, och hon ger oss mycket generöst också en Wloso-Wsk och estetisk fond att läsa Kristeva mot. Jag uppfattar alltså Att översätta känslan som en välskriven och ofta välargumenterad avhandling. Man kan med stort för-troende använda sig av Franzéns avhandling om man söker grundläggande deWnitioner av enskilda begrepp Carin Franzén, Att översätta känslan. En studie i Julia
Kristevas psykoanalytiska poetik. Avec un résumé en
fran-çais. Stockholm/Stehag 1995. 208 s. ISBN 91–7139–264–5. Också i Sverige har Julia Kristeva blivit en succé: exem-pelvis föreligger den viktiga Pouvoir de l’horreur i över-sättning som Fasans makt, urvalsvolymen Stabat Mater har utgivits också i en pocketupplaga, hennes romaner översätts, och hon används Xitigt av studenter också på grundnivå. Samtidigt tycks hon ibland, som redan Kurt Aspelin betonade, svårbegriplig intill gränsen för charla-taneri. Situationen kräver med andra ord en värdering och en sammanfattning: vari består Kristevas betydelse, och vilken räckvidd har hennes litteraturteoretiska in-satser? Och kanske än mer: vad står det egentligen i hen-nes texter?
Carin Franzén har föresatt sig att låta svensk littera-turvetenskap få tillgång till Kristeva som en helhetlig tänkare. Hennes avhandling bär titeln Att översätta
kän-slan. En studie i Julia Kristevas psykoanalytiska poetik.
Den ingår, vilket förtjänar att påpekas, i bokförlaget Symposions nu imponerande breda serie ”Moderna franska tänkare”. Titeln ekar kanske av handledaren Kjell Espmarks Att översätta själen (1975), men som för-ordet anger bygger den på övertygelsen om ”vikten av att Wnna den förmedlande länken mellan känsla och in-tellekt”, vilket Franzén anser vara ”Kristevas främsta budskap”. Franzén betonar här också hur hon fascine-rats av ”rösten bakom den begreppsliga apparaten” i Kristevas tänkande.
Inledningen, s. 11–17, preciserar det projekt Franzén förelagt sig. Den gör det till att börja med genom att in-foga sig i en allmänt förekommande berättelse om Kris-teva, en berättelse av mirakulös karaktär: Julia Kristeva är en av få människor som av vetenskapen tillerkänns en andra födelse, vilken i hennes fall sker när hon anländer till Paris. Berättelsen handlar sedan i stor utsträckning om mötet med en rad inspirationskällor som skall bli viktiga för Kristeva. Det blir då kanske rimligt att som Franzén nämna ”Kristevas eklektiska förfarande” (13), särskilt om man också minns hur Kristeva i sitt tidiga teoretiska huvudverk, La révolution du langage poetique (1974) obesvärat använder sig av inte bara psykoanalys och lingvistik, utan också av exempelvis matematik och genetik. Men ur denna eklekticism vill Franzén lyfta fram vad hon ser som ”en genomgående problematik” vilken ”enklast kan formuleras med frågan hur vi
över-Recensioner av doktorsavhandlingar · 153
as a woman, and is it part of your writing today?”. Kris-teva vidgår alltså i sitt svar att detta ”att skriva som kvin-na” har relevans för henne, men att kvinnans bidrag till diskursen inte behöver vara något kvinnligt språk, ”sub-terranean, elliptical, or rythmic”, utan att det kanske är viktigare att kvinnan deWnierar nya objekt för tanken.
När Franzén refererar feminismens inställning till Kristeva blir det med ett exempel på ett arbete som kriti-serar henne. Mer fruktbart hade kanske varit att ställa frågan vad hos Kristeva som fungerat så produktivt i feminismen och som gjort Kristeva till en nyckelWgur för den, för att sedan se om feminism och Kristeva tvingas ta skilda vägar. Dessutom torde Kristevas eget förhållande till feminismen inte kunna tecknas så en-kelt, det har uppenbarligen genomgått avsevärda för-ändringar genom åren – och framför allt måste kanske kategorin ”feminism” nyanseras för att Kristevas förhål-lande till den skall bli begripligt.
Det ömsesidiga förhållandet feminism-Kristeva be-handlas alltså av Franzén snålt. Det gäller i viss mån även för hennes mycket kortfattade framställning av in-troduktionen av Kristeva i Sverige. Huvudrollen har då spelats av först Birgitta Holm, som under Xera semin-arier introducerat Kristeva och därigenom placerat hen-ne i centrum för vad som skulle bli svensk feministisk litteraturvetenskap, och sedan av Ebba Witt-Bratt-ström, som omsatt Kristeva både i egna analyser och i urvalsvolymen Stabat Mater (1990), och därmed gjort henne känd även för en bredare publik. Jag tror också att Kristeva haft en större betydelse i svensk litteraturve-tenskap än Franzén redovisar, och till litteraturförteck-ningen kan även fogas en essä av Kristeva, nämligen ”Postmodernism?”, översatt i Mikael Löfgrens och An-ders MolanAn-ders antologi Postmoderna tider (1986), samt en intervju med Kristeva signerad Ingamaj Beck och Nino Monastra, publicerad i Ord & bild nr. 1 1978 – där redovisar Kristeva för övrigt en betydligt mer positiv syn på feminismen än Franzén tillerkänner henne.
Franzén anför förhållandevis lite sekundärlitteratur om Kristeva, ur den milt sagt rikliga litteratur Wnns. Förutom feminismen så saknas kanske framför allt den teologiska diskussionen om Kristeva, vilken borde getts relevans för Franzéns betoning av det etiska hos Kriste-va.
Kanske ignorerar Franzén genom dessa strategiska utelämnanden alltför lättvindigt problemet hur Kriste-vas texter skall läsas. Hon avvisar i inledningen ”använ-dandet av /Kristevas/ egna psykoanalytiska teorier för att ’diagnosticera’ hennes arbete, särskilt de gånger det inte passar in i den feministiska diskursen”. Det är åter-igen en hårt antifeministisk formulering. Men i förordet talar Franzén själv om Kristevas ”personligt färgade stil” (9), om ”rösten bakom den begreppsliga apparaten”, och om att hennes stil har blivit mindre teknisk och mer som det ”tetiska”, det ”symboliska” och det
”semiotis-ka”. Likaså torde Franzéns utläggningar av Kristevas syn på metaforen och hennes katharsis-begrepp avsevärt kunna vidga den svenska Kristeva-receptionen.
Men Franzéns avhandling är framför allt en
intro-duktion av Kristeva, och som sådan per deWnition lojal
med sitt objekt. Den övertygar mig inte helt i sin dis-kussion av det som skall vara avhandlingens centrala hypotes – vilken då också skall tjäna till att lyfta av-handlingen utöver enbart introduktionen – nämligen att Kristevas poetik ”till stora delar är en utveckling av en fransk tolkningstradition med uppenbara fenomeno-logiska förtecken.” (15) Det är också en hårt rationalise-rad framställning inför vilken man kan fråga sig vad pri-set är för både den pedagogiska ordningen och den skar-pa avgränsningen mot andra Kristeva-läsningar. Det stringenta kanske också förutsätter en alltför hård av-gränsning mot andra uppfattningar om Kristeva – jag menar att Franzén mer kritiskt kunde ha konfronterat sin analys med andras, feministers och icke-feministers. För det är i helhetsbilden, snarare än i detaljerna, som Franzéns framställning blir problematisk.
Feminismen framstår som denna avhandlings svarta hål. Jag tror att man lugnt kan påstå att feminismen inte bara i Sverige är den miljö där Kristeva verkligen bety-der något, feminismen är den teoretiska miljö där hon egentligen existerar. Men Franzén avvisar feminismens förhållande till Kristeva på ett mycket generellt plan, utan att ta tillräcklig hänsyn till nyanser. Hon missar därför det hos den feministiska kritiken som inte bara begränsar sig till feminismens grundfrågor – jag menar att exempelvis Kelly Olivers hypotes i Reading Kristeva (1993) att ”from her earliest writings Kristeva has at-tempted to bring the semiotic body, replete with drives, back into structuralism” (3) hade varit värd att ta på all-var. Frågan om Kristevas förhållande till strukturalis-men är långt ifrån avgjord, och själv framhåller hon all-tid Roman Jakobson som den kanske viktigaste ut-gångspunkten för sitt arbete. Franzén använder dessut-om ett begrepp sdessut-om ”politiskt korrekt” (15) för att be-skriva feminismens förhållande till Kristeva. Jag menar att det är olyckligt om ett sådant begrepp, och det tän-kande det representerar, skulle få insteg i svensk akade-misk och litteraturvetenskaplig diskurs, även om Kriste-va själv faktiskt använt uttrycket.
Denna bortstötning av feminismen får också direkta konsekvenser för Franzéns text. Hon skriver att Kriste-vas arbete alltid präglats av ”denna strävan att utvidga gränserna för vad vi kan veta och uppleva genom att skapa ’nya objekt för tanken’” (33f.) – det sista är då ett citat från Kristeva, ur en intervju i volymen Shifting
sce-nes (ed. Alice A. Jardine & Anne M. Menke, 1991). Men
Kristeva talar här inte om någon allmän enhetlighet i sin tanke, utan besvarar frågan ”Is it valid/of value to write
essäistisk genom åren. Franzén anger här viktiga egen-skaper hos Kristeva, men frågan är då om inte just dessa inbjuder till tolkning och läsning av henne. Den miss-tanken förstärks av att Franzén gärna använder begrep-pet ”intertext” för att beskriva förhållandet mellan Kris-tevas och Richards respektive Derridas arbeten.
Avhandlingens grundläggande tanke är att Kristevas arbeten måste betraktas som en relativt enhetlig teori, som inte genomgått några avgörande förändringar men ändå utvecklats, och dess viktigaste tes är att Kristeva måste förstås som en del av en fransk tolkningstradition av fenomenologisk karaktär, vilket konkret manifesteras i hennes beroende av den tematiska kritiken, framför allt då Jean-Pierre Richards studier i Mallarmés imagi-nära universum. Detta beroende vill Franzén se både som en ”tyst polemik” mot Richard, och som ett arbete utvecklat inom ”samma tradition” som Richards.
Den tesen kan problematiseras via en omväg, nämli-gen Michail Bachtin. Det tillhör standardformuläret i Kristeva-receptionen att ägna några rader åt Bachtin, som ju Kristeva och Tzvetan Todorov introducerade i Frankrike. Framför allt koncentrerar man sig då på be-greppet intertextualitet, som Kristeva härledde ur Bachtins syn på den litterära textens dialogicitet. Men sedan går man raskt över till viktigare ämnen: lingvisti-ken och psykoanalysen. Redan i La révolution du
langa-ge poétique saknas Bachtins namn i
litteraturförteck-ningen, vilket tillsynes rättfärdigar utsuddandet av ho-nom ur Kristevas verk. Också i Franzéns avhandling upprepas denna behandling av Bachtin, utan att några nya detaljer läggs till bilden. Det är synd eftersom frå-gan om Bachtins ställning i Kristevas tanke leder till den viktigare frågan om Kristeva är dialektisk eller dialogisk. Franzén refererar att ”Kristeva presenterar Bachtin som en postformalistisk tänkare” (21). Kristeva presente-rar visserligen Bachtin som någon som verkar ”efter” formalismen, men det formelartade uttrycket ”postfor-malist” Wnner jag hos exempelvis Leon Roudiez, i hans förord till Desire in Language (1980) den amerikanska urvalsvolym där Kristevas Bachtin-essä ”Le mot, le dia-logue et le roman” ingår, och hos populära introduktö-rer som François Dosse i hans Histoire du structuralisme (1991–92) eller Louis-Jean Calvet i hans biograW Roland
Barthes (1990). Men Bachtinforskningen ser annorlunda
på Bachtin, och menar att han dels måste förstås som en kritiker av formalismen, men också som en kritiker av fenomenologin och av Husserl. Därför vill jag föreslå att Bachtin är en möjlig väg att undersöka för en förståelse av Kristevas syn på fenomenologin. Bachtins projekt framstår ju som ett försök att mot fenomenologins en-hetliga subjekt, dess transcendentala ego, sätta ett mycket provisoriskt subjekt, ett subjekt som bara Wnns till inför, i och för den Andre, ett subjekt som är dialo-giskt, och därmed alltid språkligt. Bachtin strävar efter
att ge subjektet kropp, hans subjekt är märkt av språket och dess språk av kroppslighet, som den dubbelt pulse-rande moderskroppen av död och liv, vilken intar en central plats i Bachtins tanke och som återkommer i Kristevas. Och är inte hennes etik starkt beroende av Bachtin, hans betoning av dialogiciteten, heterogenite-ten, Xerspråkigheten?
Ett tecken på hur Bachtin lever kvar i Kristeva är också en inledande anmärkning i La révolution du
lan-gage poetique. Hon skriver där:
Mais la nécessité subsiste de poser un ”dehors” interne à chaque clôture, qui sans cela reste clôture, quitte à être indéWniment diVérenciable en son dedans; de l’ex-cen-trer et d’élaborer la dialectique d’un procès parmi des univers pluriels et hétèrogenes.(12)
Själva utgångspunkten för Kristeva teoretiska huvudar-bete tycks kunna förstås i Bachtinska termer av hetero-genitet, pluralitet – och ”utanför”, kvaliWcerat som ”ex-otopi” och alteritet, egenskapen att vara annan. Det handlar om grundbegrepp i Bachtins dialogism. Noter-bart är också hur Kristeva i essän ”My memory’s hyper-bole” betonar hur hon av Bachtin introducerats i be-greppen ”alteritet och dialogism”. Ett annat exempel kan tas ur uppsatsen ”Le temps de femme”, där diskus-sionen om en cyklisk-monumental och en linjär-histo-risk tid bär spår efter Bachtins begrepp om ”stor” och ”liten” tid.
Samtidigt kan man fråga sig om inte Kristeva på av-görande punkter brutit med Bachtin: hennes betonande av det identiWkatoriska momentet i både psykoanalytisk praktik och i läsningen framstår som direkt anti-dialo-giskt, då Bachtin ständigt betonar exotopin som förut-sättning för dialogen. – Bachtin och fenomenologin dis-kuteras i en rad arbeten, jag nämner här bara Michael Bernard-Donals Mikhail Bakhtin: Between
Phenomeno-logy and Marxism (1994). Observeras bör dock att de
tydligaste exemplen på Bachtins beroende och kritik av fenomenologin återWnns i texter som publicerats först på 90-talet, tillgängliga i amerikansk översättning som
Art and Answerability (1990) och Toward a Philosophy of the Act (1993), men problematiken Wnns också i de
tidi-gare publicerade arbetena.
Låt oss hålla kvar frågan om dialogicitet eller dialek-tik en stund. Kristeva skriver i sin Bachtinessä, ”Le mot, le dialogue et le roman”:
Le dialogisme, très redevable à Hegel, ne doit pas pour-tant être confondu avec la dialectique hégélienne sup-posant une triade, donc une lutte et une projection (un dépassement), qui ne transgresse pas la tradition aristo-télicienne fondée sur la substance et la cause. Le dialo-gisme remplace ces concepts en les absorbant dans le
Recensioner av doktorsavhandlingar · 155
concept de relation, et ne vise pas un dépassement, mais une harmonie, tout en impliquant une idée de rupture (opposition, analogie) comme mode de trans-formation. (Semeiotike [1969], s. 172)
Att dialogismen skulle sträva mot harmoni är nog en felläsning, den eftersträvar aldrig den typen av stelnat vara. Men notera hur Kristeva här förbinder dialektiken med den aristoteliska metafysik (som också Franzén ser hur Kristeva vänder sig ifrån) och hur hon betonar dia-logismens syn på brottet, bristningen.
Problemkomplexet dialogicitet eller dialektik spetsas till av en annan av Kristevas texter, ”Stabat Mater”, den tvåspaltiga essän som de Xesta kommentatorer menar är av strategisk betydelse hos Kristeva. Hur kan förhållan-det mellan de två spalterna, och ö.h.t. förhållanförhållan-det mel-lan det semiotiska och det symboliska förstås hos Kriste-va? Marilyn Edelstein menar i sin essä ”Metaphor, meta-narrative, and mater-narrative in Kristeva’s Stabat Ma-ter”, som ingår i den av Franzén missade men viktiga antologi som redigerats av David CrownWeld som Body/
Text in Kristeva, att ”Although Kristeva refers to the
re-lation between the semiotic and symbolic in language as a ’dialectic’/i La révolution/, the relationship actually se-ems more dialogic. The very structure of ’Stabat Mater’ embodies (entexts?) this dialogue between the semiotic and the symbolic.” (s. 31) Edelstein hävdar vidare ”much of Kristeva’s later work […] has been profoundly inXuenced by her early work on Bakhtin[…] The rela-tionships between the subject (especially the mother) and the other (and between the subject and itself ), bet-ween reading and writing, betbet-ween the semiotic and symbolic are all dialogic, in Kristevan theory.” (s. 32)
BachtininXytandet på Kristeva diskuteras också ut-förligt av Pam Morris i en artikel som Franzén har med i sin litteraturförteckning, men som hon inte tar ställning till. Sammanfattningsvis tror jag alltså att en större självständighet gentemot den traditionella Kristeva-exe-gesens enbart parentetiska behandling av Bachtins bety-delse för hennes tanke hade kunnat på en gång proble-matisera och berika Franzéns hypotes om Kristevas be-roende av en fenomenologisk tradition.
Franzéns huvudtes är alltså att Kristeva måste förstås utifrån fenomenologin, vilken här främst representeras av Jean-Pierre Richard och den tematiska kritiken. Det är också i denna förbindelse som Franzéns avhandling gör anspråk på originalitet. Problemet är bara att så ori-ginell är inte hypotesen, vilket Franzén borde ha refere-rat. Den Wnns faktiskt i en svensk version, mycket kort-fattat men pregnant formulerad av Mikael van Reis i in-ledningen till antologin Den svindlande texten (1992), där han skriver: ”Att den tematiska kritiken har kvar mycket av sin aktualitet märks emellertid när man läser Julia Kristevas diskussion av Nervals ’El Desdichado’
och inte minst en formulering som ’ett italienskt univer-sum av vätska och ljus.” (30) van Reis skriver vidare jämförelsen i samma termer som Franzén, han noterar den poetiska lycksaligheten hos Richard, och melanko-lin hos Kristeva, och han skriver: ”Om föreställningen om ’jämvikt’ och genomlyst harmoni är avgörande i Richards läsart, är det konXikten mellan lust och förlust som är i fokus hos Kristeva.” (ibid.)
Franzén verkar dock vilja gå längre än sina föregång-are, men frågan är om beroendet i så fall är teoretiskt, metodologiskt eller bara ett gemensamt uppmärksam-mande av författare som Mallarmé, Proust, Céline. Franzéns framställning av Kristevas förhållande till fe-nomenologin och Richard övertygar om skillnaden,
olikheten mellan semanalys och tematisk kritik. Gång på
gång visar Franzén på hur Kristeva avviker, hur hon for-mulerar en kritik av denna tradition. När Franzén ändå hävdar att Kristevas ”tolkningsmetod med vissa viktiga modiWkationer kan placeras inom samma tradition / som Richard/”, som formuleringen lyder på s. 50, tving-as man fråga om inte dessa modiWkationer är så viktiga och av så grundläggande karaktär att Franzéns hypotes blir meningslös.
Franzéns modiWkationer är så konkreta att hennes syn på förhållandet mellan Kristeva och fenomenolo-gisk tolkningstradition kanske borde ha omreXekterats: Franzén refererar att Kristeva säger att ”semanalysens syfte inte är tänkbart inom ett fenomenologiskt betrak-telsesätt som utgår från en given språklig ’korpus’” (64), hon skriver att ”När Richard betraktar en författares verk som ’ett unikt sätt att existera och ge sig till känna i tal’, talar Kristeva om att studera en viss utsägelse av en psykisk struktur.” (66), hon skriver att ”Dialektiken mellan det semiotiska och det symboliska i Kristevas te-ori är oförenlig med denna [Richards] harmoniprincip” (67), hon visar hur Richards ”närvaro” hos Kristeva er-sätts med ”frånvaron” (69V.), hon visar hur det som hos Richard är ett ”metafysiskt dilemma” hos Kristeva blir en ”psykisk belägenhet” (74), och slutligen redovisar Franzén hur Richard i Mallarmés ”Un tombeau pour Anatole” ser poetens ”realism” och hur ”det andliga fö-retaget tar sin boning ’i detta liv’”, medan Kristeva tvärtom i diktmanuskriptet ser ”motsatsen till ett hu-manistiskt credo” (77).
Vad blir då kvar, förutom det enkla faktum att Kris-teva precis som Richard intresserat sig för Mallarmé, och att Richards analys som den kanoniska analysen blir nödvändig för Kristeva att förhålla sig till: förhålla sig
kritisk till?
Jag menar att den hårt drivna tesen om Kristeva som fenomenolog – hennes metod måste ”placeras inom” en fenomenologisk tradition, hon ”vidareför” Richards metod – är mycket tvivelaktig när det gäller den tidigare Kristeva. Dessutom tycks den leda rätt in i en
bestäm-ning av Kristeva som hermeneutiker: på s. 92 ingår hon inte bara i en fenomenologisk utan också ”hermeneu-tisk” tradition. Problemet består delvis i att Franzén väl-jer att betrakta Kristevas tänkande som enhetligt och egentligen inte särskilt förändrat sedan slutet av sextio-talet. Detta förenhetligande tycks som ett faktum pro-ducera ett konstant beroende av fenomenologin. Men det slående är ju hur den tidiga Kristeva gång på gång markerar en ytterst stark kritik av fenomenologin, och då inte bara under sextiotalet.
Franzén citerar på s. 52 ur den viktiga uppsats som heter ”The system and the speaking subject”, från 1973 (i The Kristeva Reader, ed. T. Moi, 1986), och där Kriste-va framhåller betydelsen av Husserls tes som ”ound-gänglig”, osv. Men poängen med citatet är för det första att en kritik av semiologin och strukturalismen (och inte av fenomenologin, som Franzén skriver) som är enbart ideologiskt grundad leder till ett förkastande av det symboliska. Och fortsättningen på resonemanget leder till att Kristeva identiWerar det ”talande subjektet” i ling-vistiken och särskilt i Chomskys generativa grammatik som Husserls transcendentala ego. Hon menar då att om semiotiken förblir i detta subjekt så kommer den aldrig att komma förbi reduktionen av ”signifying prac-tices to their systematic aspect” (27). Istället måste se-miotiken bli en semanalys, och formulera en teori om det talande subjektet som ett splittrat, heterogent sub-jekt. För denna teori blir praktiken eller överskridandet av det systematiska avgörande, ”a transgression of the unity proper to the transcendental ego” (29). Franzéns påstående att Kristeva ”snarare utvecklar än tar avstånd från en fransk tolkningstradition” (53) tycks mig alltför okomplicerat.
Notera också avslutningen på ”The system and the speaking subject”, där Kristeva dessutom beskriver det semiotiska metaspråkets subjekt, och därmed även den egna praktiken: ”the subject of the semiotic metalangu-age must, however brieXy, call himself in question, must emerge from the protective shell of a transcendental ego within a logical system, and so restore his connection with that negativity – drive-governed, but also social, political and historical – which rends and renews the so-cial code.” (33)
Franzén borde mer aktivt beaktat hur Kristeva stän-digt betonar, särskilt under 60- och 70-talen, att semio-tiken måste vara, som det heter i rubriken till en viktig essä från 1968, som ingår i Semeiotike, ”En kritisk veten-skap och/eller en kritik av vetenveten-skapen”. Om man vill studera hur Kristeva ”utvecklar” eller traderar en Wloso-Wsk/vetenskaplig position, måste man utveckla ett be-grepp om vad en kritisk vetenskap kan vara.
Jag menar alltså att fenomenologin och den tematis-ka kritiken inte har riktigt den privilegierade ställning hos Kristeva som Franzén hävdar. Men Franzén har rätt
i att något sorts förhållande utvecklas mellan Kristeva och exempelvis Richard. En förändring sker: Toril Moi citeras av Franzén på s. 137 när hon beskriver Kristevas litteratursyn i Soleil noir som ett ”exempel på ett tradi-tionellt, tematiskt fokuserat psykoanalytiskt intresse”, och vidare hänvisar Franzén på s. 63 till Leslie Hill och dennes påpekande att Kristevas tidiga analyser bara för-stärker textens symbolik och tematik, och då pekar fram mot hennes senare, som Franzén skriver, ”psykoanaly-tiska temastudier”.
Franzéns analys hade, menar jag, kunnat vinna i skärpa om hon följt Leslie Hills mer kronologiska syn-sätt i ”Julia Kristeva: Theorizing the avantgarde?” som ingår i den viktiga antologin Abjection, melancholia and
love (ed. J. Fletcher, A. Benjamin, 1990). Om man
näm-ligen inte betraktar Kristevas verk som en ofelbar och harmonisk helhet, så kan man se hur den tematiska kri-tiken aktualiseras hos den senare Kristeva för att lösa problem som hennes semiotik inte rådde på. ”The pro-blem is that, since the semiotic, in Kristeva’s account, is deWned as being prior or transversal to meaning, the only role the semiotic is left to Wll in Kristeva’s reading of the poem /Mallarmés ’Prose pour des Esseintes’ i La
révolution/ is for it to replicate what is already apparent
at the thematic level.”” Problemet, säger Hill, kan inte lösas genom en annan tolkning, eftersom det med Kris-tevas dialektiska modell tycks oundvikligt ”for the semi-otic to be colonized by the symbolic as a conWrmation and extension of the thematic meanings of the text.” Hill menar att eftersom det ”semiotiska” inte låter sig preciseras mer än som det mycket tvetydiga ”musikalis-ka” i språket, så undviker Kristeva problemet genom att bli mer och mer öppet tematisk i sin psykoanalys – hon tvingas alltså att privilegiera det ”symboliska” i sina egna analyser.
En mer utvecklad syn på Kristevas förvandlingar hade alltså, misstänker jag, kunnat avsevärt understödja en mer preciserad hypotes om en tilltagande ”tematise-ring” av Kristevas arbeten. Frågan är då vilka konse-kvenser detta får för den senare Kristeva.
Franzéns avhandling fokuserar här Kristevas meta-forteori. Kapitlet är värdefullt genom att uppmärksam-ma en aspekt av Kristevas arbete som annars gärna för-bises. Samtidigt saknas här en blick på Kristevas analys av Proust i Le temps sensible. Med en sådan hade Franzén naturligt kunnat vidareföra en redan existerande diskus-sion om metaforen: Stephen Ullman, Gérard Genette, Paul de Man, och Jonathan Culler, vilken också drar in den av Franzén åberopade Donald Davidson i sitt reso-nemang. En avdelning i Kristevas bok bär rubriken ”Apologi för metaforen”. Nu kom Le temps sensible ut 1994, men förstudien Proust and the Sense of Time kom 1993, varför dessa analyser nog hade kunnat ges en större plats i Franzéns framställning.
Recensioner av doktorsavhandlingar · 157
Vilka är då grunddragen i Franzéns bild av Kristevas metaforteori? Först en reservation: på s. 102 används ut-trycket ”transponering” för ”litteraturens och konstens dynamik”. Men i det ställe i La révolution du langage
poetique som Franzen hänvisar till (och som Franzén
använder mer korrekt på s. 23) talar Kristeva faktiskt om ”intertextualitet”: eftersom begreppet kommit att trivi-aliseras till en fråga om källor, så väljer hon att kalla överXyttningen från ett teckensystem till ett annat för transponering – en musikalisk term som egentligen handlar om hur ett stycke skrivs om i en ny tonart för att passa en annan instrumentering än den ursprungli-ga. – Ett nytt citat pryder nästa sida (103) i vilket Kriste-va i La révolution talar om hur hon använder metaforbe-greppet. Noterbart är hur hon i fortsättningen av citatet markerar avstånd från den retoriska deWnitionen av tro-pen: hon använder hellre begreppet ”förtätning” än ”metafor”. Det är alltså en, som Franzén hävdar, psyko-analytisk metaforteori som Kristeva driver.
Franzén relaterar sedan denna metaforteori till Ro-man Jakobson och de klassiska metaforteorierna, dvs. till Aristoteles och till den klassiska retoriken, till Max Blacks interaktionsteori, till Donald Davidsons prag-matiska teori, och till Paul Ricœurs hermeneutiska. – Davidson hävdar i ”What metaphors mean” i Inquiries
into Truth and Interpretation (1984), i en kritik av Black
och av Nelson Goodman, tesen att metaforens enda be-tydelse är dess bokstavliga – därför, säger han tvärtemot vad Franzén hävdar (133), kan metaforen egentligen ald-rig parafraseras. Metaforens betydelse ligger i dess eVekt: dess bokstavliga påstående tvingar oss att reagera och inspirerar då till en insikt. De parafraser vi som exem-pelvis litteraturvetare ändå gör har möjligen ett praktiskt eller didaktiskt värde, man kan aldrig parafrasera vad metaforen betyder men däremot genom parafrasen rikta andras uppmärksamhet mot metaforens ”beauty or apt-ness” – och det är just dessa egenskaper, dess bokstavliga formulering, som är metaforens dolda kraft.
Men inför denna komparativa framställning av me-taforteorierna kan man undra om exempelvis Max Blacks metaforexempel – ”President Nixon is an image surrounding a vacuum” i ”More about metaphor”, i
Metaphor and thought (ed. A. Ortony, 1979) –
överhu-vudtaget är en metafor i Kristevas mening. Eller är det så att Kristevas teori har en begränsad räckvidd, att den har relevans bara för en viss typ av poetiska metaforer?
Franzén noterar hur Kristeva distanserar sig från Ricœurs ontologisering av metaforen och från den me-tafysik som delat upp en språklig Wgur i ett bild- och ett sakled. Jag undrar då om inte Kristeva, just genom psy-koanalysen, hamnar i precis samma typ av metafysik av bokstavligt och bildligt. På s. 126 visar Franzén hur Kristevas analys av Baudelaire i sista hand pekar på ett ”arkaiskt modersabjekt”, att hon läser Baudelaires dikt
som ”en översättning av ’det kvinnliga, moderliga abjek-tet’” – handlar inte detta om just ett synliggörande av något osynligt? Och är inte denna ontologisering egent-ligen också mer djupgående än Ricœurs – notera hur han i Interpretation Theory (1976), skriven efter La
me-taphore vive (1975), betonar att metaforen är en
”dis-kursens uppWnning” i motsats till symbolen, som alltid vittnar om sina rötter i Varat. Marilyn Edelstein påpekar hur det ”moderliga” hos Kristeva är metaforen för meta-foren, dvs. hur modern innehåller detta ”andra” som metaforen synliggör. Men Edelstein menar också att metaforen hos Kristeva är dialogisk: ”Metaphor is not less than meaning nor its mere supplement. Metaphor is dialogic, relational; it, like ’the other,’ is inevitable.” (s. 42) Men i sitt efterord, s. 155, citerar Franzén Kriste-va, ur en essä från 1994: litteraturen är en ”erfarenhet som modiWerar det talande subjektets psykiska rum och ger det en möjlighet att återförenas med Varat”. – Har då inte Kristeva förenat sig med ontologin? Och, undrar jag, gör inte Kristeva egentligen en symbolisk läsning i sina psykoanalytiska studier?
Franzén jämför, s. 120f., Kristevas metafor med ett modernt allegoribegrepp. Allegorin är alltså ur retorisk synvinkel en ”utvidgad metafor” i Quintilianus kanoni-ska deWnition, varför jämförelsen kan vara rimlig. Men allegorin är framför allt i dag att betrakta som ett mo-dus, eller som Walter Benjamin framhåller, den är inte bara konvention (dvs. genre) utan hellre uttryck, expres-sion. Allegorin bygger enligt detta synsätt på brottet mellan betecknande och betecknat, på översättningens omöjlighet, vilket är det problem som alla allegoriker bearbetar. Därför kan också Richard Stamelman tala om allegorin som ”dödens trop”. Mot detta ställer Fran-zén Kristevas uppfattning, vilken sammanfattas med att metaforen är ”livets trop” (121) – eftersom metaforen på något sätt upprättar en vitaliserande kontakt mellan språk och psykisk struktur: metaforen är som Franzéns avhandling heter, en översättning av känslan. Men om Ricœur har rätt i att metaforen är diskursens egen upp-Wnning, och Davidson rätt i att metaforen bara har en bokstavlig mening, om allegorin som ”utvidgad meta-for”, som modus, problematiserar relationen betecknan-de-betecknat – hur kan metaforen vara en ”översätt-ning” (ex. 126)?
Franzén anför Kristevas etymologiska deWnition av ordet symbols grekiska original: symballein betyder ”sammankasta”(40). Men hade hon gått till retoriken, hade hon sett att symballein hellre betyder ”lägga sam-man”: man lade samman två delar, så att de om de pas-sade ihop bildade ett föremål, och delarna användes då som identiWkationsbevis, en budbärare bevisade sin identitet genom att lägga samman sin del av föremålet med en annan. I latinet är inte bara signum en synonym för symbol, utan också indicium – detta enligt Heinrich
Lausberg och hans Handbuch der literarischen Rhetorik (1990). Poängen är att symbolen strävar till en identitet mellan betecknande och betecknat, det ena ledet kan översättas till det andra, och som Lausberg påpekar, uti-från tecknet kan man mer eller mindre säkert dra slut-satser om sakförhållandet. – Jag menar alltså att Franzén hade kunnat pröva om detta är vad Kristeva i praktiken gör i sina psykoanalytiska läsningar. Fenotexten blir nu-mera till ett symptom på en psykisk struktur, vilket blir tydligt exempelvis i hennes analys av Nervals ”El Des-dichado”. Hennes ”metafor” blir en textuell plats där subjektet uttrycker och/eller bearbetar sin identitet, och därmed infogar sig Kristeva i psykoanalysens normala symptomala läsningar.
Varje läsare av Kristeva har noterat att etiken blivit en allt viktigare problemställning i böcker som
Främ-lingar för oss själva eller Nations sens nationalisme. Etiken
blir också allt viktigare i Carin Franzéns framställning. Jag skulle då vilja beröra den, i två steg. Först med en mycket hastig blick på Franzéns sista kapitel, ”Psykoa-nalytisk poetik – en katharsisteori”, och sedan genom en lika hastig blick på ett ämne som Franzén noterar men inte direkt konfronterar, nämligen Kristevas skrivsätt.
Också framställningen av Kristevas begrepp om kat-harsis lider, menar jag, av att inte riktigt prövas. Franzén har i litteraturförteckningen med Adornos Minima
mo-ralia – och där pläderar ju Adorno för en icke-karthasisk
litteratursyn i uttrycklig polemik mot psykoanalysen:
På så vis faller psykoanalysen oVer för just den meka-nism den lärt oss förstå: subsitutionen av det redan till-ägnade överjaget genom ett sammanbitet övertagande av ett ovidkommande främmande. Den borgerliga självkritikens sista stora teorem har förvandlats till ett medel att göra den borgerliga självförnekelsen i dess sista fas absolut och förlöjliga misstanken om den skada långt nere i det förXutna som innebär ett hopp om en bättre framtid. (s. 71)
Den viktiga frågan är alltså om Kristevas katharsisbe-grepp tillåter oss att hålla detta Adornos sår öppet, eller om det syftar till om inte läkning så lindring, dvs.
förlo-rar litteraturen hos (den senare) Kristeva sin kritiska och
utopiska karaktär? Är litteraturen klarläggande i Martha Nussbaums mening i The Fragility of Goodness (1986 – ett arbete som Franzén har med i sin litteraturförteck-ning, men tyvärr utan att egentligen använda sig av den), att katharsis hos Aristoteles är klarläggande ge-nom att känslan klargör för oss själva vilka vi är? Eller är den själv bara ett uttryck för att såret, dess symptom, reiWerats?
Franzéns framställning av Kristevas poetik inramas av en sammanfattning av dess etik. I förordet nämns Kristevas ”insikt om litteraturens makt att förläna
tillva-ron mening”, hennes projekt är att ”Wnna den förmed-lande länken mellan känsla och intellekt”, och i efteror-det skriver Franzén att ”dagens Kristeva” försöker ”bidra till en utveckling av subjektets psykiska liv, som ett va-pen mot samhällets ökade brutalisering och vulgarise-ring”, hon skulle vidare gå emot ”massmedias massiva inXytande”. I inledningen skriver Franzén att Kristevas arbete ”innebär en tydlig plädering för individens inte-gritet och frihet i ett samhälle som alltmer kommit att kännetecknas av homogenisering och mekanisering” (15). Skulle då detta duga som karakteristik av den Kris-teva som satt om inte en värld så åtminstone en intellek-tuell miljö i brand? – Jag menar att denna karakteristik dels alltför enkelt pekar på en syn på litteraturen och konsten som läkemedel, dels är så pass allmän att den blir trivial. Säger den verkligen någonting väsentligt om Kristeva? Och är detta verkligen samma Kristeva som i
La révolution du langage poetique talade om den sociala
revolutionen och glatt citerade Mao Ze-dong strax intill Husserl? I t.ex. den ovan anförda intervjun i Shifting
sce-nes 1991 talar ju Kristeva om att den intellektuelle måste
beWnna sig i ett ”konstant tillstånd av uppror och kamp” – exemplen kunde mångfaldigas, exempelvis genom hennes viktiga diskussion om den nye intellektuelle:
dis-sidenten. Och är inte hennes kritik, som väl idag har
bli-vit en civilisations- eller kulturkritik, betydligt skarpare än detta allmänna tal om ”brutalisering och vulgarise-ring och nivellevulgarise-ring”? Här hade Franzén mer aktivt kun-nat förbinda psykoanalys och etik: samhällets kris är hos Kristeva en subjektets kris, vilket gör etablerade politis-ka lösningar omöjliga. Begreppet ”politik” måste därför omdeWnieras så att det inrymmer subjektet och dess språk. I den ovan nämnda intervjun i Ord & Bild ex-empliWerar Kristeva med ungdomsrevolten -68, eko-logerna och, mycket riktigt, ”kvinnornas kamp”. Hon menar där också att ”vi” måste ”söka oss utanför marxis-men via t.ex. psykoanalysen, den moderna kulturen, feminismen och se vart detta leder oss.” Och hennes slutsats blir att den intellektuelles uppgift är att ”upp-muntra till kulturell dissidens.”
Är då Franzéns Kristeva samma som sextio- och sjut-tiotalens? Franzén medger, liksom i stort sett väl alla kommentatorer, att Kristevas tanke förskjutits; hon skriver att ”emfasen förskjutits från text till subjekt[…]” (67). Men det är svårt att låta bli att citera Kristeva från
La révolution du langage poetique, där hon på s.188
skri-ver:
Subjektet är inte. Subjektet är bara betydelseprocessen och det framträder bara som betecknande praktik, dvs. bara när det är frånvarande inom den position ur vilken social, historisk och betecknande praktik utvecklas. Det Wnns ingen vetenskap om subjektet. Den tanke som försöker behärska subjektet är mystisk: allt som Wnns är
Recensioner av doktorsavhandlingar · 159
ett handlingsfält där subjektet, genom sin insats /”de-pense”/, kan förutses i en redan förgången framtid: ”Ingenting har ägt rum utom rummet”. /cit. ur Mallar-més Tärningskast/ (min övers.)
Med den senare Kristevas arbeten i minne kan man med fog ställa sig frågan om inte Kristevas teori har rört sig från en utopisk tanke om att befria subjektet till just ett försök att behärska subjektet – som när litteraturen blir till ett läkemedel.
Och, för att nu äntligen ta det andra steget i diskus-sionen av Kristevas etik, kan man verkligen diskutera denna utan att ta med hennes skrivsätt? Franzén nämner i förordet ”hennes personligt färgade stil”(9), hon talar om att Kristevas tidigare ”tekniska retorik” förbytts i en mer essäistisk stil. Men kunde inte mer göras av detta? Och hon nämner alltså på s. 13 också hennes ”eklektiska förfarande”.
Frågan är om inte det ”eklektiska” hellre bör ses som en medveten del av ett skrivsätt som i sin tur har en di-rekt etisk innebörd. Jag vill återvända till en uppsats som jag redan nämnt, nämligen ”La semiotique: science critique et/ou critique de la science”, som ingår i
Semei-otike (1969). Kristeva skriver där att semiSemei-otiken måste
vara ett tänkande som betraktar sig själv som teori – och som därmed också är en självkritik: semiotiken måste vara en kritik av semiotiken. Därför måste den vara ett
öppet system, utan avgränsningar mot andra discipliner.
Dessa andra vetenskaper är inte semiotikens modeller, utan objekt som semiotiken utmanar genom att erövra deras begrepp och tillskriva dem en ny innebörd – Kris-teva exempliWerar med begrepp från matematiken, fysi-ken, logifysi-ken, lingvistiken. Det som framstår som ”eklektiskt” är alltså i själva verket en central och med-vetet dialogisk strategi hos åtminstone den tidiga Kriste-va. Notera också att hon exempliWerar med begreppet ”produktion”, vilket gör Franzéns not 41 på s. 193 pro-blematisk när den låter Kristeva avfärda Marx ur sitt tänkande. Kristeva tycks här en gång för alla avvisa marxismen från sin teori. Riktigt så enkelt är det kanske inte. I intervjun i Ord & bild berättar Kristeva om sina försök att ”tillsammans med bl.a. Althusser och Fou-cault, utveckla marxismen inifrån”. Några kommenta-torer, däribland Leslie Hill, har också pekat på Kristevas nyckelbegrepp ”sujet en procès” som en på en gång er-kännsam och ironisk omkastning av Althussers syn på historien som en process utan subjekt.
Inte heller om man läser Kristevas essä om semioti-ken som en kritisk vetenskap låter sig marxismen så en-kelt avföras hur hennes tanke. Tvärtom kan just dess roll belysa vari det ”eklektiska” hos Kristeva består. ”Produktion” hos Marx framställs här som ett begrepp för att dynamisera samhällsteorin. Kristeva glider sedan över till ”produktion” hos Freud, dvs. till
”drömarbe-tet”, som anger ett tänkande före tänkandet. Dessa två begrepp för produktion blir sedan ett tredje: en ”pro-duktionens semiotik” hos Kristeva, och så småningom då en teori om produktionen av subjektet och språket. Jag skulle dock, trots den triad Kristeva här arbetar med, inte vilja kalla hennes metod enbart ”dialektisk” – den liknar lika mycket ett försök att i konkret praktik om-sätta Bachtins tanke om hur genrer ”blöder” samman. – Därför, menar jag, pekar det ”eklektiska” hos Kristeva direkt in i hennes tillvägagångssätt. Och genom detta sätt att tänka kommer vi också fram till skrivsättet.
Kristevas stil är ju ofta påfallande krånglig, dunkel – men varför? Är det en oförmåga, eller något som vi mås-te nöja oss med att omnämna som ”personligt”, en ”per-sonligt färgad stil”, som Franzén skriver?
Semanalysen vill först och främst vara en kritisk ve-tenskap. Den kan därför inte reproducera de härskande diskurserna, då upphör den att vara kritisk. Dessutom ligger i begreppet ”kritisk” vetenskap en uppfattning om dess utövare inte som en objektiv utanförstående, utan som en deltagare inbegripen i den teori hon eller han utformar – skrivsättet måste därför sätta teorin på spel. Och är det möjligt att tala om det semiotiska i ett språk som helt stelnat i det symboliskas former?
Skrivsättet innefattar även ett tilltal till läsaren, som genom språket tvingas till aktivitet. Läsaren kan inte pa-rafrasera teorin, utan måste be- eller utarbeta den. Mi-chael Payne noterar självkritiskt detta i sin Reading
The-ory (1993) apropos sitt referat av La révolution:
”What-ever a reader may say about these passages cannot help but cool them down or decompress them, which loses, of course, much of their creatively disturbing and desta-bilizing eVect.” (192)
Miglena Nikolchina svarar för några av de mest in-tressanta uppsatser om Kristeva som skrivits. Tyvärr har Franzén inte uppmärksammat dem. En av dem, ”The lost territory: Parables of exile in Julia Kristeva”, publi-cerad i tidskriften Semiotica 1991, diskuterar just Kriste-vas skrivsätt och ger det en avgörande etisk betydelse. Hon kan visa att den tidiga, kritiska Kristeva markerar en distans från tolkningens ”paralitterära Wktion”, men vilket genom psykoanalysens tilltagande dominans i hennes teori förbyts i ett bejakande av Wktionen. Detta bejakande hänger samman med Kristevas betoning av exilen som förutsättning för skrivandet. Och den intel-lektuelle dissidenten är just en exilerad. Språket blir en
mask bakom vilken döljer sig en tystad historia: språket
har förlorat sin referent, som Nikolchina skriver. Det är därför Kristeva intresserat sig för författare som bär just masker, pseudonyma författare som Céline, Nerval, Stendhal, Lautréamont. När analytikern då identiWerar sig med dessa författares texter, tar också hon på sig en mask. Och masken tillåter spelet: som Nikolchina skri-ver är detta Kristevas inträde till ”a utopia of opening
spaces, of multiplication of the universe, of undecidabi-lity, play, polyglotism […].” (241) Slutsatsen blir att Kristevas stil kan förstås som en sorts maskerad, genom vilken analytikern, text- såväl som psykoanalytikern, träder in i produktionen av text för att dela exilen som det grundläggande villkoret för det poetiska språket.
Min avslutande fråga gäller Franzéns underrubrik: ”Studier i Julia Kristevas psykoanalytiska poetik”. Men utvecklar Kristeva verkligen en poetik, om vi med det menar någonting mera än bara ”litteraturteori” i all-mänhet? Jag tänker mig att vi med ”poetik” menar en litteraturteori av största möjliga historiska räckvidd, och täckande ett så brett spektrum av aspekter på diktverket som möjligt. Tzvetan Todorov deWnierar i sin Poétique (1973) en (strukturalistisk) poetiks objekt inte som den faktiska litteraturen, utan som ”la littérature possible”, dvs. litterariteten (19f.). – Utan att vilja upprätta denna (strukturalistiska) deWnition till rättesnöre så undrar jag ändå om Kristeva verkligen intresserar sig för den ”möj-liga” litteraturen? Som Xera har påpekat, exempelvis Gérard Genette i Mimologiques (1976) och Leslie Hill i den ovan anförda uppsatsen, så arbetade Kristeva länge med ett mycket begränsat urval ur litteraturen. Hennes begrepp om ”det poetiska språket” är en absolutiWering av en viss tids litteratur och dess förmåga till ”överskri-danden”, vilket blir tydligt om man jämför hennes ”po-etik” med den som exempelvis Genette försökt utarbeta i sina arbeten om arketextualiteten, hypertextualiteten, paratextualiteten. Fortfarande i Ebba Witt-Brattströms intervju med Kristeva i Kvinnovetenskaplig tidskrift (1984) betonar Kristeva hur semiotiken är ”lierad med avantgardet” – har då hennes teori någon räckvidd utan-för denna avantgardistiska, och senare också romantiska litteratur?
Den frågan kan tyckas besvarad redan av den praktik som utvecklats i Kristevas spår. Den är inte alls begrän-sad till ett fåtal författare av romantisk eller avantgardis-tisk härkomst. Tvärtom tycks Kristevas teori (eller poe-tik) ibland utan gränser. Jag önskar att Franzén hade undersökt om det Wnns något pris för denna utvidgning av teorin, eller om den förutsätter sådana modiWkatio-ner att Kristevas poetik görs meningslös. I en avhand-ling som menar att feminsismens sätt att använda Kris-teva varit förfelat, borde frågan ha ställts om andra ut-vidgningar av semanalysens teori kan rättfärdigas. Men frågan kan kanske bara besvaras av en hela tiden förny-ad, och alltmer djupgående användning av Kristevas ar-beten.
Jag har velat påvisa att det i Carin Franzéns avhand-ling Att översätta känslan sker en normalisering av Kris-teva. Möjligen har den en motsvarighet i Kristevas egen utveckling – i Franzéns egen intervju med henne i TFL 1994 framträder hon mer som traditionsbevarare än som kritisk tänkare. Ändå menar jag att det kritiska
momen-tet underskattas av Franzén genom hennes betoning av Kristeva som en helhet. Jag tycker också att Kristeva olyckligt avkönats, och att det provocerande i hennes tänkande, som också återWnns i själva skrivsättet, lagts i skymundan. Men samtidigt som jag intar denna kritiska hållning till Att översätta känslan riskerar jag naturligtvis att än en gång göra Kristeva exotisk, till en undantags-tänkare utan värde för vardaglig litteraturvetenskaplig praxis. Det är inte min avsikt, tvärtom. Men denna pro-blemställning belyser det svårbemästrade i Kristevas tanke.
Carin Franzén har i sin avhandling kanske kämpat med en mer grundläggande problematik: att helt enkelt försöka förstå Kristevas tankar, se hur de bildar ett sam-manhängande helt som Kristeva utarbetar med stor konsekvens. Att översätta känslan präglas av en obrottslig lojalitet med föremålet, och den är beundransvärd i sina exakta och mycket klarläggande deWnitioner av de avgö-rande kategorierna i Kristevas tänkande. Den visar också förtjänstfullt på det konsekventa hos Kristeva, där Wnns både analytiskt och etiskt en linje som löper genom alla hennes arbeten. Jag önskar bara att Franzéns avhandling hade varit längre – dess kvaliteter är sådana att den gott hade tålt en större utförlighet i resonemangen.
En annan fråga är vilken betydelse denna avhandling kommer att få, om den kommer att än mer stimulera vårt intresse för Kristeva och uppmuntra till ett kreativt tillämpande av henne, eller om den genom sin nog-grannhet kommer att försvåra den – vilket möjligen är än mer kreativt. Men allra viktigast är att Carin Fran-zéns avhandling uppmuntrar oss att fördjupa vår kon-takt med de Andra, med främlingarna, de exilerade: med litteraturvetenskapens utländska dissidenter.
Ulf Olsson
Christina Bergil, Mörkrets motbilder. Tematik och
narra-tion i fem verk av Birgitta Trotzig. Avec un résumé en
français. Stockholm/Stehag 1995. 320 s. ISBN 91–7139– 284–x.
I en viktig artikel, publicerad i tidskriften Ord & Bild 1976 som ”Dikt och Ideologi. Hållpunkter”, och om-tryckt i Jaget och världen (1977) som ”Hållpunkter 1975”, skriver Birgitta Trotzig: ”Den översättlighet som stora områden av kritik och litteraturvetenskap bygger på, är faktiskt ingenting annat än en självnärande illu-sion.” Att konstverket är oöversättligt beror av att dik-ten, liksom religionen, inte är ideologi, utan ”ett annat språk, […] ett annat psykiskt skikt, ett annat slags kun-skaps- och verklighetstillägnelse än det idémässiga.”
Det är inte så att Trotzig avvisar litteraturvetenska-pen som sådan. Både i denna artikel, ”Hållpunkter 1975” – som jag håller för ett av svensk litteraturs
