Krigsdrabbade barn - en litteraturstudie

Examensarbete i Socialt Arbete Malmö högskola

41-60 p Hälsa och samhälle

Hälsa och Samhälle

KRIGSDRABBADE BARN

EN LITTERATURSTUDIE

MARIA ABRAHAMSSON

REBECKA MELLERGÅRDH

HANDLEDARE: FINNUR MAGNÚSSON

KRIGSDRABBADE BARN

EN LITTERATURSTUDIE

CHILDREN IN WAR

A STUDY OF LITERATURE

MARIA ABRAHAMSSON

REBECKA MELLERGÅRDH

HANDLEDARE: FINNUR MAGNÚSSON

Abrahamsson, M & Mellergårdh, R. Krigsdrabbade barn. En litteraturstudie.

Examensarbete i Socialt Arbete 10 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle,

enheten för socialt arbete, 2006.

Syftet med examensarbetet är att få en ökad insikt i diskussionen som förs bland internationella författare angående krigsdrabbade barn. Litteraturen presenteras ämnesvis och läsaren får möta de ämnen som författarna för fram. De diskuterar frågor kring barnsoldater, vilka olika effekter krig har på barn och hur dessa ska avhjälpas. Författarna ger även exempel på preventiva insatser och

handlingsprogram i efterkrigstid och hänvisar genomgående till internationell rätt. Arbetet genomförs som en litteraturstudie och genom en sla gs innehållsanalys jämförs författarnas olika åsikter. Resultatet vi har kommit fram till är att litteraturen är samstämmig i övergripande drag men att en del skillnader

förekommer som i vissa fall förvånat oss. Exempelvis är inte alla författare eniga om att användandet av barnsoldater är enbart negativt för barnen.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Validitet och reliabilitet ...7

Begrepp ...8

Internationell rätt...8

FORSKNINGENS OLIKA TIDSEPOKER ...9

Den första fasen ...9

Den andra fasen...10

Den tredje fasen ...10

Visioner ...11 BARNSOLDATER...11 Utsatthet ...12 Rekrytering...13 Konsekvenser...15 Rehabilitering...17 EFFEKTER PÅ INDIVIDEN ...19

Primära och sekundära krigsskador ...19

Psykiska effekter...20

Trauma ...20

Posttraumatisk stress och resilience ...21

Fysiska effekter...22 HIV/AIDS ...23 SKOLANS ROLL...23 ÅTGÄRDSPROGRAM ...25 FN:s åtgärdsprogram...26 Prevention ...27 Tre faktorer ...27 Insatser på samhällsnivå ...29 Behandling ...30 Några metoder...31 ANALYS ...32 SLUTDISKUSSION...35 Konklusion...35 Litteraturdiskussion...35 Metoddiskussion ...36 REFERENSER ...37

INLEDNING

”Det är barn som betalar det högsta priset för vår kortsiktiga ekonomiska politik, våra politiska missgrepp, våra krig.”

(Citat av Eglantyne Jebb, refererat I: Ewerlöf & Sverne, 2002:167)

Krig är ett världsomspännande fenomen som ständigt får mycket uppmärksamhet i media. Man belyser konflikters svårighetsgrad och antal omkomna soldater, men ofta förblir en stor grupp av de inblandade osynliga, nämligen barnen. De kanske omnämns i förbifarten i samband med reportage om människor som är på flykt och lider brist på förnödenheter, men man glömmer samtidigt att de blir psykiskt märkta för livet. Vi som författare till denna uppsats har inte några egentliga erfarenheter av vare sig möte med människor drabbade av krig eller egna upplevelser av väpnade konflikter. Däremot är vi övertygade om att vi som socionomer lär komma i kontakt med människor som på olika sätt blivit

påverkade av krig. Vi tycker också att detta är ett område där det finns ett behov av vår blivande profession. Ett krig innebär inte endast den väpnade konflikten i sig utan det är även viktigt att komma ihåg alla de kringliggande konsekvenser det får för civila som t ex brist på mat och rent vatten samt snabba uppbrott från bostäder och sociala nätverk.

Över hela världen lever människor under fruktansvärda förhållanden på grund av oroligheter som t ex krig. Genom historien har krigets uttryck förändrats och allt fler oskyldiga civila drabbas. Numera är 90 % av offren civila, detta kan jämföras med första världskriget där civila utgjorde endast 5 % av offren, skriver Henrik Häggström (2001). De som allra minst kan påverka sin situation är barnen i krigsområdena. En liten del av de krigsdrabbade barnen kommer till Sverige som flyktingar, men den stora merparten lever kvar som flyktingar i sitt eget

närområde. Media rapporterar emellanåt om det som vi anser vara brister i vård och humanitära insatser för de här barnen. Barn har på grund av sin

beroendeställning svårt att påverka sin egen situation och tillhör därmed de mest utsatta bland människorna i ett krigsdrabbat område. En speciellt utsatt grupp av barn är de som rekryteras för armén, oavsett om det sker av tvång eller på så kallad frivillig basis. Häggström skriver vidare att under de senaste fem åren har rekryteringen av barnsoldater i världen ökat med 50 000 barn, samtidigt är det också barnen som blir alltmer utsatta i kriget (a a). De här barnen är utsatta före, under och efter ett krig eftersom de utnyttjas för hårt arbete och behandlas som vuxna soldater. Före rekryteringen lever de ofta under mycket knappa

förhållanden och armén kan tyckas lockande som en ny inkomstkälla för familjen. Om de överlever kriget är det inte alls säkert att de är välkomna tillbaka hos sin familj eller ens återfinner den. Riskerna är att barnen istället hamnar på gatan (Brett & McCallin, 1996). Även Graça Machel (2001) menar att barn som använts som soldater sällan accepteras av de sina och därför blir tvungna att t ex arbeta som prostituerade för att överleva. ILO (International Labour Organization) klassar, i sin konvention nummer 182, tvångsrekrytering av barnsoldater och prostitution som de värsta formerna av barnarbete (Röda Korset1, 2005-12-01).

FN:s Barnkonvention säger att alla barn ska ha rätt till rehabilitering efter att ha blivit utsatta för krig (Rädda Barnen1, 2005-12-01). Det kan tyckas naturligt att alla barn skulle ha rätt till en så bra uppväxt som möjligt. De barn som har varit

utsatta för krig tillhör dem som tillsynes har bland de sämsta förutsättningarna och vi vill därför undersöka hur forskningslitteraturen tar upp arbetet för dem.

Problemformulering

Utifrån vår litteraturgenomgång har vi funnit tre aspekter som vi valt att

problematisera för uppsatsen. Den första aspekten tar upp hur krig påverkar barn i krigsområden på olika sätt, d v s både som civila och som barnsoldater. Enligt Häggström (2001) deltar idag minst 300 000 barn, under 18 års ålder, i väpnade konflikter världen över. De yngsta registrerade barnsoldaterna är ca 7 år gamla. Detta strider mot flera internationella konventioner som bl a finns till för att upprätthålla barns rättigheter (a a). Men även om barn i teorin har ett gott rättsligt skydd så ser verkligheten annorlunda ut. En andra aspekt är hur litteraturen ser på preventiva insatser för att säkerställa barns rättigheter och säkerhet även i tider av krig och andra oroligheter. Finns det alls några fungerande insatser i förebyggande syfte eller är det så som vi frågar oss i vår tredje aspekt att man endast sätter in åtgärder i efterhand? Vilka olika åsikter finns det kring dessa åtgärdsprogram och hur resoneras det i litteraturen kring deras effektivitet? Vi finner det alltså

intressant att ta reda på vilka resurser som finns och hur man bäst kan använda dem under de svåra förhållanden som ett krig kan innebära.

Syfte

Syftet med vår uppsats är att utifrån en genomgång av litteratur som finns inom området undersöka vilka olika teoretiska resonemang som avhandlar krigets inverkan på barn samt vilka insatser som förespråkas för krigsdrabbade barn. Vi avser att undersöka internationell forskningslitteratur bestående av böcker, artiklar och Internetkällor som belyser vårt forskningsområde angående krigsdrabbade barn och deras situation.

Frågeställningar

? Vad säger litteraturen om vilken inverkan krig har på barn som lever i dess närhet?

? Vilka preventiva insatser förespråkas för krigsdrabbade barn enligt litteraturen? ? Vilka olika åsikter om insatser förekommer i litteraturen?

Disposition

Uppsatsen inleds med en genomgång av forskningsfokus angående krigsdrabbade barn i olika tidsepoker och följs därefter av ett kapitel som behandlar barnsoldater. Ämnet har fått ett eget kapitel som tar upp deras utsatthet och rekrytering följt av konsekvenser och rehabilitering, detta eftersom det är ett omfattande problem världen över. Det nästföljande kapitlet behandlar de effekter ett krig har på individen och läsaren får insikt i både primära – psykiska – och sekundära – fysiska – krigsskador. I det tredje kapitlet, som tar upp skolans roll i arbetet med krigsdrabbade barn, läggs det fram aktuella förslag på insatsformer knutna till skolan. Kapitlet som följer därpå har vi valt att benämna Åtgärdsprogram. Där presenteras en rad förslag från författarna i vår studie, angående insatser både på det preventiva planet och i efterarbetet på strukturell och individuell nivå.

METOD

I denna litteraturstudie utgår vi ifrån ett kvalitativt explorativt perspektiv där vi undersöker det skrivna inom området krigsdrabbade barn. Undersökningen är kvalitativ då vi studerat ett mindre urval litterära verk. Studien är explorativ eftersom vi vill utforska och kartlägga det skrivna material som vi funnit. Vidare använder vi oss av innehållsanalys där vi går in för att jämföra de olika författarnas ställningstaganden med varandra. Det vi är intresserade av att få veta är de skillnader och likheter i litteraturens presentation av hur barn påverkas av krig i sin närhet samt vilka insatser som förespråkas för krigsdrabbade barn. Vi kommer att använda oss av forskningslitteratur i form av böcker, artiklar och Internetkällor. Det kan ofta vara svårt att bevisa sanningshalten i materialet från Internet. Därför är vi försiktiga med detta material och ämnar endast nyttja sådant som finns utgivet på annat sätt eller då organisationen är seriös och allmänt erkänd.

Genom att de författare vi hänvisar till finns omnämnda även i andra källor så menar vi att detta stärker deras trovärdighet. Även om författarna i ett sådant resonemang talar emot varandra ger det oss ändå en fingervisning om att de är delaktiga i den internationella debatten. Det finns dock en fara, och det är att författare kan tänkas stå i beroendeställning till varandra och därför skriver okritiskt om varandras forskning. Författare som arbetar i nära anknytning till en internationell organisation kan visserligen vara färgade av dess åsikter, men om deras resonemang överensstämmer med författare på annat håll ökar deras trovärdighet.

Urvalsprinciper

Det viktiga är, enligt Rosengren och Arvidsson (2002), att utföra urvalet på ett bra sätt. Vi har gjort ett urval grundat på den litteratur som vi har haft tillgång till via bibliotek och sökmotorer. Av denna litteratur – som är utgiven i hela världen men med en språkbegränsning till svenska eller engelska – väljer vi de delar som matchar vårt syfte (Bell, 2000). Inslag av internationella konventioner används i litteraturstudien eftersom de kan betraktas som några av de få globala rättesnörena i den politiska debatten. Vi har valt bort vad som kallas populärlitteratur då vi inte anser denna genre vara tillräckligt tillförlitlig som källa för vår studie. Litteraturen grundar sig alltså på forskningsresultat och för ämnet aktuella diskussioner samt internationella rättsdokument. Det finns en hel del litteratur som behandlar krigsdrabbade barn vilka befinner sig i ett nytt hemland. Denna litteratur har vi medvetet valt bort för att avgränsa och få ett snävare syfte. Litteratursökningen har skett utifrån Malmö Högskolas bibliotek och de databaser vi har tillgång till därifrån, det vill säga Artikelsök och Ebrary. Därutöver har vi gjort sökningar på Google och på hemsidor till de organisationer som litteraturen hänvisar till: Röda Korset, Rädda Barnen samt FN:s olika organ. Utifrån sökresultaten har vi sedan valt den litteratur som stämmer överens med vårt syfte. Vi har valt att leta efter litteratur som behandlar ämnet ur ett så brett spektra som möjligt. Urvalet är gjort, utifrån vårt syfte, bland den litteratur som finns tillgänglig för oss med föresatsen att den ska vara av så representativ karaktär som möjligt. Det kan vara svårt att veta om litteraturen är representativ för all litteratur om krigsdrabbade barn. Det kan alltså finnas annan litteratur som inte överensstämmer med våra slutsatser. Dessa borde vara i minoritet eftersom författarna är relativt homogena i sina

tankegångar. Urvalet kan alltså sägas vara representativt utifrån den litteratur som finns till hands för studenter på Malmö Högskola.

Presentation av författarna

För att läsaren ska få en kort inblick i utbudet av författare kommer vi nu att göra en kort presentation av dem.

Rachel Brett sitter sedan 1993 i Quaker United Nations Office i Genève och är

styrelseledamot i Human Rights Centre of the University of Essex, UK. Hon har en magisterexamen i juridik med specialisering på internationell humanitärrätt och är författare till ett flertal böcker om flyktingfrågor och mänskliga rättigheter. (3Dthree, 2005-12-07)

Margaret McCallin är samordnare för program som görs inom Internationa l

Catholic Child Bureau. Hon har arbetat på ett flertal kontinenter med insatser för att motverka de psykosociala verkningarna av krig samt med familjer och barn som slitits ifrån varandra under våldsamma förhållanden. Hon har också arbetat speciellt med demobilisering och social återintegrering av barnsoldater. Numera arbetar hon med att utveckla program vilka har som mål att skydda barns

rättigheter genom att förbättra de sammanhang som annars gör barns situation fylld av våld och brott mot deras rättigheter. (Bernard van Leer foundation, 2005) I Children: the Invisible Soldiers tar de båda författarna upp problemet med barnsoldater ur flera olika perspektiv som rekrytering, demobilisering och hur arbetet mot användningen av barnsoldater skulle kunna se ut (Brett & McCallin, 1996).

Geoff T. Harris är koordinator på centret för fredsforskning samt professor i

ekonomi på University of New England i Australien. Under senare tid har han undersökt hur utgifterna för väpnade konflikter och militär påverkar

utvecklingsländerna. Recovery from Armed Conflict in Developing Countries handlar om orsakerna till konflikt, vilka kostnader en konflikt medför och hur man kan arbeta för varaktig fred. Slutligen tar boken upp exempel över olika länders strategier för återuppbyggnad (Harris, Red, 1999).

Henrik Häggström ansvarar bland annat för arbetet med barnsoldater inom Rädda

Barnen där han arbetar som projektledare. I Barnen de osynliga soldaterna skriver han bland annat om vad det innebär för barnen att komma hem till sina familjer efter kriget och vilken lagstiftning det finns för att hjälpa de här barnen

(Häggström, 2001).

Maryanne Loughry arbetar bland annat på Refugee Studies Centre inom

University of Oxford. Loughry är psykolog och hennes specialområden är psykologisk hälsa, barnpsykologi samt kommunikation och utveckling, speciellt inom flyktingfrågor. Hon har förut arbetat med att bland annat utbilda personal i flyktingläger. Under bokens utgivningsår skrev hon på en avhandling om den psykosociala återanpassningen av före detta barnsoldater i norra Uganda och Sierra Leone (Loughry & Eyber, 2003).

Carola Eyber är föreläsare vid centret för studier inom internationell hälsa på

Queen Margaret University College in Edinburgh. Hon är psykolog och har bland annat arbetat med frågor som rör konflikter och rasism. På senare år har hon fokuserat på psykosociala frågor som rör människor som varit utsatta för väpnade konflikter och för individer som tvingats på flykt. Numera forskar hon om

Boken Psychosocial Concepts in Humanitarian Work with Children. A Review of

the Concepts and Related Literature av Loughry och Eyber handlar om vilka

psykosociala faktorer som kan vara till hjälp för personer utsatta för väpnad konflikt. I boken avhandlas aktuell forskning om olika psykosociala strategier och vilka faktorer det är som gör att somliga individer klarar sig bättre än andra (Loughry & Eyber, 2003).

Graça Machel har av FN:s Generalsekreterare utsetts att vara oberoende expert

att förmedla kunskap om barns påverkan av väpnade konflikter. Hon är före detta utbildningsminister i Moçambique och en välkänd advokat som för fram barns rättigheter. Utöver det har hon även grundat Fundação para o Desenvolvimento da Comunidade (Institutet för Samhällsutveckling) i Moçambique och är delaktig i flertalet internationella organisationer. I boken The Impact of War on Children från 2001 rapporterar Machel om barns utsatthet i krig ur flertalet aspekter som bl a berör barnsoldater, HIV/AIDS, barn på flykt samt insatser för att uppfylla internationell rätt (Machel, 2001).

Heike Möhlen är verksam inom barn- och ungdomspsykiatrin och har studerat

barn och ungdomar traumatiserade av krig (Krammer Buch, 2005-12-15). I sin artikel Psychosocial Support for War-traumatized Child and Adolescent Refugees:

Evaluation of a Short -term Treatment Program från 2005 skriver Möhlen m fl om

studier som gjorts i Tyskland tillsammans med barn som blivit traumatiserade av krig. I dessa studier använde man sig mycket av kreativa metoder för att barn på sitt eget sätt skulle få uttrycka sina känslor (Möhlen m fl, 2005).

Magne Raundalen arbetar som psykolog i Bergen och har stor erfarenhet av att

arbeta med Rädda Barnen i f d Jugoslavien. Där har han utbildat och handlett personal som kommit i kontakt med de utsatta barnen, både volontärer och redan professionella yrkesverksamma.

Atle Dyregrov arbetar i Bergen som chef för Senter för Krisepsykologi och är

psykolog. Han har rest runt i ett flertal länder drabbade av krig för att kartlägga den påverkan krig har på barn. I sin bok Barn och familjer i krig som kom ut 1994 tar de båda författarna upp resultaten av sin forskning på området (Raundalen & Dyregrov, 1994).

William Yule är Professor of Applied Child Psychology, Consultant Clinical

Psychologist Director of Child Traumatic Stress Clinic och verksam i London. Tillsammans med några författare har han skrivit ett kapitel i Bonnie L Greens bok Trauma Interventions in War and Peace: Prevention, Practice and Policy från 2003 som bl a berör barns påverkan av krig. De ger exempel på insatser de menar är adekvata och lämpliga för barn som utvecklat posttraumatisk stress. (King’s College London, 2005-12-14)

Validitet och reliabilitet

För att en studie ska erkännas tillförlitlighet krävs att den uppfyller såväl god validitet som reliabilitet. Vi kan uppnå denna validitet om litteraturen har valts ut på ett representativt sätt och vi har tolkat det skrivna på ett sätt som inte

förvanskar dess andemening. Vi sträva r efter att uppnå det som Kvale benämner begreppsvaliditet som innebär att vi måste kunna försvara våra kunskapsanspråk istället för att anta att det finns en enda korrekt sanning (Kvale, 1997). Det är högst troligt att den litteratur vi har gått igenom, inte sitter inne med fullständiga svar på fenomenen utan att det i framtiden uppstår fler och bättre metoder.

Huvudtanken med reliabilitet är att samma resultat ska kunna uppnås oavsett vem forskaren är. Det är med andra ord större chans att verkligen göra en bra tolkning när det är mer än en författare eftersom man bollar tankar med varandra och kan ifrågasätta. Att vara två författare kan alltså underlätta i strävandena att uppnå god reliabilitet så att vår undersökning utförd av annan forskare med samma

materialunderlag kan ge upphov till samma resultat. Eftersom vi undersöker åsikterna i litteraturen så är det inte författarnas reliabilitet i sig som vi

undersöker. Reliabiliteten ligger i huruvida vi har läst litteraturen på ett sätt som återspeglar dess egentliga innehåll och syfte (Göteborgs Universitet, 2005-12-15). Detta anser vi att vi har gjort.

Begrepp

? Krig – The Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) definierar en större väpnad konflikt – eller som vi valt att kalla det – krig, med följande: “prolonged combat between the military forces of two or more governments, or of one government and at least one organised armed group involving the use of weapons and incurring the battle-related deaths of at least 1000 people during the ent ire conflict. (SIPRI 1996, p. 15)” (Harris & Lewis I: Harris, Red, 1999:3) ? Barn – Det refereras till FN:s Barnkonvention i så gott som all litteratur som

ligger till grund för denna uppsats. Därför använder vi oss av FN:s definition av begreppet barn. ”I denna konvention avses med barn varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller barnet.” (FN:s Barnkonvention art 1, Rädda Barnen2 2005-11-08)

? Barnsoldater – Barn under 18 år får inte tvångsrekryteras. 15 år gäller som undre gräns för de som säger sig ställa upp på frivillig basis men då får de inte delta i väpnade styrkor eller andra krigshandlingar. Detta är ett tillägg till FN:s Barnkonvention vilket ratificerades 2000-05-25. (UN, 2005-11-14)

Internationell rätt

Barns rättigheter efterlevs inte som de borde trots att det finns en rad konventioner som ska tjäna till att stärka deras ställning och säkerhet (Häggström, 2001). Det är därför viktigt att belysa att det faktiskt finns nedtecknat hur stater bör behandla sina minderåriga medborgare. Vi kommer här att kort presentera en del

konventioner som berör barn. De används som ett komplement till våra övriga litterära källor och får svara för en juridisk grund och referenspunkt.

? 1924 antogs den första deklarationen där barns rättigheter till ”omvårdnad och

skydd” betonades (a a s 10).

? 1948 kom den universella deklarationen om mänskliga rättigheter. ? 1949 kom de fyra Genèvekonventionerna och två tilläggsprotokoll 1977. ? 1951 kom konventionen och 1967 kom protokollet om flyktingars status. ? 1966 antogs FN:s fördrag om civila och politiska rättigheter.

? 1984 kom FN:s konvention mot tortyr och andra inhumana behandlingar eller straff.

? 1989 kom FN:s Barnkonvention vars uppgift är att värna om barns rättigheter. Åldersgränsen för användandet av barnsoldater höjdes i tilläggsprotokollet från 2000, istället för 15 år som giltig ålder ville man att stater skulle ratificera en 18-årsgräns för soldater.

? 1999 års ILO-konvention beskriver barnsoldater som den grövsta formen av barnarbete, som barn räknas alla individer under 18 år (Häggström, 2001).

Av dessa konventioner är det framförallt de fyra Genèvekonventionerna och tilläggsprotokollen som har varit positiva för barn menar Häggström. Förutom dessa FN-protokoll är det framförallt Rödakorskommitteen och internationella Rödakorsfederationens praxis och resolutioner som har haft betydelse för världens barn (a a).

Internationell humanitär rätt berör också icke statliga aktörer, alltså är barn i teorin rättsligt skyddade, men praktiken ser ofta annorlunda ut. I 1999 års ILO-konvention beskrivs användandet av barnsoldater som den grövsta formen av barnarbete, som barn räknas alla individer under 18 år. ILO ser ett samband mellan att det är samma barn som i fredstid är hårt arbetande som i krigstid utnyttjas som soldater. Barnkonventionen anger att ”… för de som frivilligt söker sig till staters försvarsmakter för utbildning …” är det fortfarande 16 år som gäller som minimiålder, men man får dock inte delta i strid (Häggström, 2001:12). Det var efter att frivilligorganisationer bedrivit intensiva kampanjer som FN:s Barnkonvention tillkom, enligt Häggström. Han refererar till Graça Machels studie för FN som gjordes 1999, där hon skriver att förutom lagändringar ska rekryteringsprocedurer upprättas. Information ska ges till barn och familjer om barns rättigheter och opinionsbildning ska upprättas för att få de stridande parterna att efterleva internationell rätt (Häggström, 2001).

Det är viktigt att komma ihåg att det inte är barnen som är brottslingar i

sammanhanget, menar Rachel Brett och Margaret McCallin (1996), även om de ställt upp i armén som volontärer. Det är istället alltid den organisation eller den stat som har rekryterat dem eller tillåtit deras rekrytering som är skyldiga till lagbrott (a a).

Anledningen till att 15 år skrevs in som gällande ålder för rekrytering av

barnsoldater var att staterna var oeniga och därför försöker man nu i efterhand att påverka stater att skriva under på tilläggsprotokollet för FN:s Barnkonvention. Tilläggsprotokollet innebär att det är förbjudet att rekrytera barnsoldater under 18 år. Protokollet har skrivits under av 84 stater, men endast 12 har ratificerat det (Röda Korset2, 2005-11-30).

FORSKNINGENS OLIKA TIDSEPOKER

Vi vill nu presentera vårt samlade material angående tidigare forskning inom området krigsdrabbade barn. Det kan vara till hjälp att få en liten tillbakablick för att förstå det arbete som idag förespråkas och hur fokus ändrats över tiden. Magne Raundalen och Atle Dyregrov (1994) menar att forskningen har sett olika ut i olika epoker under 1900-talet. Vi återger nedan en överblick av de faser som enligt Raundalen och Dyregrov speglar förändringar i sättet att se på

krigsdrabbade barn (a a).

Den första fasen

Forskningen kring hur krig påverkar barn har genom årtionden haft olika fokus och vi kan se några olika faser, enligt en indelning av Magne Raundalen och Atle

Dyregrov (1994). Raundalen och Dyregrov menar att forskningen kring krigsdrabbade barn kom igång efter 1943 års utgivning av Anna Freud och Dorothy Burlinghams bok om krig och dess inverkan på barn. Även andra böcker med samma tema gavs ut på 40-talet (a a). Langmeier och Matejcek (I: Loughry & Eyber, 2003) har tittat på forskning från denna period och har bland annat kommit fram till att de barn som under andra världskriget fick åka ut på den engelska landsbygden fick mer psykiska skador än de som fick vara kvar i London med sina familjer (a a). Enligt Raundalen och Dyregrov (1994) gjordes studier och mätningar i psykisk ohälsa i samband med andra världskriget och slutsatserna kring dessa blev att barn endast fick grava störningar i de fall de blev separerade från sin mamma. Dessa barn visade upp symptom som blyghet, tystnad, sängvätning och andra svåra psykiska störningar. Andra studier från samma tid ledde fram till att en del barn uppvisade kroniska störningar som tog sig uttryck i fobier, ökad ångest och panik. De här forskningsbaserade resultaten blev sedan riktlinjer för utformandet av program och rådgivning till berörda myndigheter och föräldrar. Man poängterade vikten av att låta barnet vara kvar hos sina föräldrar och talade för återförening av familjer till i princip vilket pris som helst. I och med denna syn hamnade barnet i bakgrunden eftersom krigets verkningar inte var det primära för barnets hälsa (a a).

Den andra fasen

Fokus i nästa fas är enligt Raundalen och Dyregrov (1994) förändringar på emotionellt och beteendemässigt plan. Denna forskning har främst bedrivits i Mellanöstern, Latinamerika och på Nordirland på 1970- och 80-talen. Raundalen och Dyregrov refererar till en kartläggande studie som gjordes i Libanon där den psykiska hälsan hos barn i åldrarna tre till nio presenterades. Materialet byggde på intervjuer med barnens mödrar. Det som framkom i deras undersökning var att barnen i stor utsträckning uppvisade psykisk ohälsa som t ex upprördhet, mardrömmar, psykiskt utagerande och hyperaktivitet. En annan studie som författarna hänvisar till är gjord bland palestinska barn och resultaten visar sig vara desamma. Raundalen och Dyregrov refererar även till Breznitz som ger oss ytterligare ett exempel på den psykiska ohälsan hos barn till följd av krigets verkningar. Denna studie gjordes före och efter Yom Kippur-kriget i Israel under åren 1973-74. Man kom i sina mätresultat fram till att barns ångest hade

fördubblats under kriget, och det var främst hos barn med tidigare låg ångest som man såg en stor ökning. Man tolkade resultaten som så att hela befolkningen drabbats av sorg p g a det stora antalet döda. En förvånande upptäckt i studien var att barn som befunnit sig mitt i en krigshärd inte uppvisade större ångest än de barn som befunnit sig längre ifrån krigszonen. Detta menade man bero på att de människor som befann sig mitt i själva krigshärden fått god förberedelse och tillgång till bra metoder att skydda sig själva vid eventuella anfall. Barnen i krigshärdarna var med andra ord både fysiskt och psykiskt bättre förberedda på det förestående kriget (a a).

Den tredje fasen

Den tredje fasen som Raundalen och Dyregrov (1994) presenterar är senare tiders fokus, nämligen det som går under benämningen PTSD (Post Traumatic Stress Disorder eller posttraumatiska stresstörningar). Det man menar är att barn som blivit utsatta för våldshandlingar, hot eller bevittnat andra människors död kan komma in i ett tillstånd av psykisk ohälsa och deras reaktioner på osunda

upplevelser klassas som PTSD. Vi går djupare in på PTSD längre fram i arbetet. Raundalen och Dyregrovs (1994) studie av Gulfkrigets konsekvenser på Iraks

barn visade genom intervjuer med mödrarna att deras barn drabbats av ångest, hemska minnesbilder från kriget, de kände sig olyckliga och ledsna. Det var heller inte ovanligt att de visade irritation och aggressivitet. Just att inte bli av med hemska minnen är ett kännetecknande drag för att ha blivit traumatiserad. Man beskriver de här barnen som en uppväxande generation utan framtidstro (a a).

Visioner

Raundalen och Dyregrov (1994) föreslår att forskningen idag bör hitta metoder som är lämpliga för att studera hur traumatiska upplevelser orsakade av krig påverkar barn, både på kort och lång sikt och sett ur olika kulturella perspektiv (a a). William Yule m fl (I: Green, Red, 2003) påpekar att det är problematiskt att uppmana människor att stödja projekt för återuppbyggnad av barnhem och andra institutioner där psykiskt sjuka människor till följd av krigsupplevelser ska samlas ihop. Orsaken till författarnas ställningstagande är att de inte tror på metoden att enbart samla ihop människor eftersom de då riskerar att bli institutionaliserade. Istället menar de att man bör rikta sina krafter mot att förlägga dessa insatser till skolor dit barnen ändå går. De anser att man idag lägger större vikt på effekter som rör barns psykiska hälsa och att man vill förbättra metoderna för att både upptäcka ohälsa och avhjälpa den. Alla program borde sträva efter att öka den lokala kapaciteten för att kunna förse barn och ungdomar med service som stärker den mentala hälsan, detta bör ske inom samhällsstrukturen och med de medel som finns. Det är även av stor vikt att de som arbetar med dessa frågor får den hjälp och avlastning som de behöver efter att ha mött krigsdrabbade barn, oavsett om hjälparen är inhemsk eller internationellt tillsatt. En god förberedelse och träning samt en pågående handledning är viktiga bitar för att ett psykosocialt program alls ska kunna vara välfungerande, menar Yule m fl (a a).

BARNSOLDATER

”Konventionsstaterna skall avstå från att rekrytera en person som inte har uppnått 15 års ålder till sina väpnade styrkor. Då rekrytering sker bland personer som fyllt 15 men inte 18 år, skall konventionsstaterna sträva efter att i första hand rekrytera dem som är äldst.” (FN:s Barnkonvention art 38, punkt 3, Rädda Barnen2 2005-11-08)

När det i media talas om barn i krig glöms det ofta bort att en stor del av dem som drabbas faktiskt deltar i krigshandlingar själva. Enligt Häggström (2001) finns det minst 300 000 barn under 18 år som idag deltar i väpnade konflikter världen över. De yngsta registrerade barnsoldaterna är ca 7 år gamla. Barnsoldater finns både i U- och I- länder. I FN:s Barnkonvention har det alltså satts en minimigräns på 15 år för deltagande i väpnade konflikter (a a). Anledningen till att man inte

konsekvent följde 18-årsgränsen som annars går som en röd tråd genom hela konventionen var att staterna inte kunde komma överens i frågan om barnsoldater. Detta ledde så småningom fram till ett tilläggsprotokoll där åldersgränsen höjts till 18 år för rekryterandet av barnsoldater. Nu vill FN arbeta för att få stater att ratificera tilläggsprotokollet vilket ett flertal länder redan har gjort (Röda Korset1, 2005-12-01)

Utsatthet

Antalet barnsoldater har ökat men Häggström (2001) menar att barns villkor, trots detta, inte har fått något nämnvärt utrymme när demobiliseringar och fredsavtal inleds. Samma sak gäller arbetet med rehabilitering i flyktinglägren eller i utvecklingen av fredsbevarande uppdrag (a a).

Enligt Brett och McCallin (1996) samt Machel (2001) är det de fattiga eller på annat sätt missgynnade barnen i samhället som blir barnsoldater. Barn som växt upp i nära anslutning till krigszonerna är också utsatta just därför att de är lätta att få tag på när behovet av soldater ökar. En annan grupp är de barn som har en trasig bakgrund eller kanske helt saknar familj. Barn som kommer från rika förhållanden kan flyttas till andra områden eller kanske till och med utomlands under pågående konflikt, annars kan de köpas fria med hjälp av mutor (a a). Brett och McCallin (1996) menar att barnen i krigszonerna blir fattigare ju längre kriget pågår och det blir därför också allt svårare för dem att få utbildning. Utan utbildning är det svårare för dem att komma in på arbetsmarknaden vilket får till följd att de lättare rekryteras till armén. För dem som sedan skadats i strid och kanske får ett livslångt handikapp som följd, blir konsekvenserna än mer förödande. Familjerna i krigszonerna riskerar också i högre grad att förlora sina medlemmar i förtid. Det gör att barnen tvingas ta på sig de vuxnas roll som försörjare, armén ses som den enda växande försörjningsmöjligheten och kriget blir lätt tillslut det normala sättet att leva. Osäkerheten i krigshärdarna gör också att det kan kännas betryggande att ha ett vapen att skydda sig med, menar de (a a). Machel (2001) håller med dem i deras resonemang och menar att det finns barn som ställer upp för att bli en inkomstkälla för den resterande familjen eftersom armén lovar ersättning. Ibland är det också ett lockbete för de fattiga att bli lovad mat och hälsovård mot en rekrytering (a a). Oavsett orsak är de barn som

separerats från sina familjer de mest utsatta, menar Brett och McCallin (1996). Familjen utgör ett fysiskt beskydd och med dess hjälp är det också lättare att hitta på strategier för att undgå rekrytering. Barn utan familj kan inte heller göra lika mycket fysiskt motstånd och om de försvinner är det inte troligt att någon kommer att fråga efter dem eller köpa dem fria. Dessutom kan familjer utgöra ett stöd för sina barn genom att avråda barnen från att delta. Armén kan också komma att gestalta ett substitut för den familj de inte har (a a). Även Häggström (2001) menar att de barn som rekryteras som barnsoldater ofta har förlorat sina föräldrar, kommer från en by som skövlats eller lever i en tillvaro med brist på skydd, mat och pengar. Det är både pojkar och flickor som rekryteras till soldater men det är också vanligt att flickor används som kockar och sexslavar (a a).

Enligt Brett och McCallin (1996) är behandlingen av barnsoldater ofta den samma som för de vuxna soldaterna vilket i praktiken innebär att den är omänsklig och förnedrande. Barnen strider och avfyrar vapen och många av dem har även dödat. Även om detta även gäller för de vuxna soldaterna så är barnen sämre rustade emotionellt, mentalt och fysiskt för alla de påfrestningar som det innebär att vara en del i ett krig. Spanare och budbärare är andra arbetsuppgifter för många

barnsoldater eftersom de oftare än vuxna kan passera obemärkta. Det finns arméer där barnen behandlas särskilt grymt och får tjänstgöra som avrättare och tvingas till kannibalism. Barnen kan också få i uppdrag att skjuta sina egna

familjemedlemmar och kan bli skjutna till döds för att de har försökt rymma eller varit olydiga på annat sätt. Brett och McCallin menar att det int e är alltid som barnen behandlas illa. Exempel finns på att barn ibland behandlas väl, vilket tros

bero på att även de äldre soldaterna i truppen behandlas med värdighet. Det förekommer också i vissa oppositionella grupper att barn ges tid att leka och de kan även få tillgång till bättre mat. Barnen sätts också att utföra serviceuppgifter istället för att aktivt delta i strid, i utbyte får de mat och beskydd. Andra positiva omständigheter kan vara att hela familjen arbetar med att på nära håll stödja oppositionen och på så vis kan de också skydda barnen. Det kan även finnas regler inom armén om att barn under 18 år inte ska delta aktivt i strid (Brett & McCallin, 1996).

Rekrytering

Häggström (2001) samt Cohn och Goodwin-Gill (enligt Lewis I: Harris, Red, 1999) för ett likartat resonemang angående en trolig orsak till en ökad rekrytering av barnsoldater vilken är att vapen som kan hanteras av barn har blivit allt lättare och billigare att få tag på. För att armén ska bibehålla sin styrka har barn fått ersätta vuxna som dödats eller skadats i strid. Barns känsla för rätt och fel är svagare utvecklad än vuxnas vilket gör att de är lättare än vuxna att manipulera och indoktrinera. Barn har inte heller samma förmåga som vuxna att se konse-kvenserna av sitt handlande och blir på så vis hänsynslösa soldater som blint lyder överordnade (a a).

Machel (2001) menar att även om FN i maj 2000 antog ett tilläggsprotokoll till Barnkonventionen som förbjuder att barn under 18 år deltar i strider har detta inte hindrat att barn ner till 10-års ålder rekryterats. Tillägget är nämligen frivilligt för konventionsstaterna, men ambitionen är naturligtvis att så många som möjligt ska ratificera det (a a). För att konventionstillägget ska kunna efterlevas behöver rekryterarna, enligt Brett och McCallin (1996), kunna se hur gamla barnen är. Enligt dem är det vanligt att födelsebevis eller andra identitetsbevis saknas eller är bristfälliga. Då måste de som rekryterar soldater gå efter individens utveckling eller den ålder individen själv uppger. Yngre familjemedlemmar övertar ibland identitetshandlingar efter äldre, avlidna syskon. Det händer också att barn tvingas eller uppmanas att ange att de är över 18 år för att det inte ska synas att armén har barnsoldater. Alltså finns det inga bevis för att en person i verkligheten är under 18 år. Barn kan därför felaktigt bokföras som vuxna, och därigenom klassas som lagliga soldater (a a). Ofta är det, menar Machel (2001), svårt att bevisa ett barns egentliga ålder då det finns länder som inte konsekvent registrerat invånarna. Detta blir då ett sätt att komma undan internationella regler och tvinga minderåriga att ställa upp i armén. Det är ungefär 40 miljoner barn över hela världen som inte registreras vid födseln (a a). Brett & McCallin (1996) fortsätter med att barnen ofta inte ens blir tillfrågade om sin ålder, och enligt en

undersökning i Moçambique visste en stor del av barnen inte hur gamla de var. När barnens ålder ifrågasätts kan auktoriteterna lätt skylla ifrån sig med att det är rekryterarna som har gjort fel. Det kan också förekomma informella listor över minderåriga soldater och vissa länder har en lägre ålder för dem som frivilligt vill gå in i militärtjänstgöring. På så sätt kan man dölja en systematisk rekrytering av minderåriga. Det kan också vara så att det snarare är antalet soldater som behövs än det verkliga antalet tillgängliga vuxna, som bestämmer vilka som ska

rekryteras. I vissa fall har det även förekommit att de bestämmande i en by blivit ålagda att presentera ett visst antal så kallat frivilliga. Likaså kan möjligheten att betala mutor avgöra mer än ålder om barn kommer att tvingas in i armén eller inte (Brett & McCallin, 1996).

Andra exempel på tvångsrekrytering enligt Brett och McCallin (1996) är när soldater omringar en skola och därefter arresterar alla som de tycker skulle vara lämpliga för strid. I vissa fall kan de som senare kan bevisa att de är minderåriga släppas fria, om de har dokumentation som styrker deras ålder. Men det finns tyvärr också exempel på att barns identitetshandlingar har korrigerats av militären så att det ska se ut som om de är över 18 år. Barn är känsliga för tvångsrekrytering eftersom de har svårare än vuxna för att göra motstånd. Föräldrar, som gömmer sina barn för att de vill skydda dem, kan själva istället bli intagna som gisslan för att barnen ska komma och lösa ut dem. Följden blir alltså att barnen i vilket fall som helst rekryteras till armén. Ibland kan dock barnen sägas vara

tvångsrekryterade, trots att de frivilligt anslutit sig till armén. På så sätt kan

barnen – men framförallt regeringen – skyddas vid ett eventuellt rättsligt efterspel. Brett och McCallin för en vidare diskussion angående den frivilliga rekryteringen och menar att det är svårt att veta vad som kan anses vara frivilligt. Att ställa upp för att tjäna fosterlandet, känslor av hämnd eller hjälteföreställningar kan göra att man känner sig manad att ställa upp i striderna. Ur ett barns perspektiv kan till exempel bärandet av en militär uniform vara attraktivt. Barnen kan också övertalas att bli barnsoldater av sina föräldrar för att de ska hålla sig borta från gatorna, eller för att det finns en syn på att militärtjänst är bra för barnet ur disciplinärt hänseende. Det kan också finnas en föreställning om att livet som soldat innebär mycket makt och auktoritet vilket kan mynna ut i ett maktmissbruk. Barnen ser de högt uppsatta militärerna som förebilder och drömmer om att få samma makt som dem. Armén kan också ses som en initiationsrit till vuxenlivet. Hämnd kan vara en orsak för att gå med i armén, men enligt undersökningarna som Brett and McCallin baserar sin bok på, är det sällsynt att barnen själva anger det som en orsak, det kan däremot vara en orsak för att föräldrarna skriver in sina barn som ”frivilliga”. Barnen själva tycker ofta att det istället är för att skydda sig själva och sina familjer från trakasserier. Det kan också kännas som att det handlar om att välja mellan att antingen dö försvarslös och rädd eller att försvara sig så länge det är möjligt (a a).

Att länder använder barn som soldater får negativa följdverkningar inte enbart för de barn som är inblandade, skriver Brett och McCallin (1996). Det innebär också en kumulativ effekt på samhället som kan innebära att det tar längre tid att få fred än det annars skulle göra. De förklarar det med att barnsoldater inte är ett statiskt fenomen, inom några år kommer de att vara vuxna soldater eller före detta soldater, om de inte avlidit det vill säga (a a).

När rekryteringen av barnsoldater fortsätter blir det också allt svårare att bryta konflikterna, enligt Brett och McCallin (1996). I exempelvis Afghanistan visar undersökningar att en användning av allt fler och allt yngre barnsoldater har samband med en allt sämre ekonomi och framförallt en allt mindre tillgång till utbildning och en sämre säkerhet i framtiden, det kan i själva verket ligga till grund för en situation där fred kan ta årtionden att uppnå. Man kan se att själva användandet av barnsoldater kan bidra till att striderna förlängs (Brett & McCallin (1996).

Åsikterna om huruvida det är bra att ha barn som soldater eller inte går enligt Brett och McCallin (1996) isär även i de militära trupperna. Vissa anser att barn är bra för att det är lättare att bestämma över dem, medan andra tycker att barnen gör att de får mer arbete genom att de inte förstår faror lika bra och inte tar egna initiativ för att skydda sig själva. I undersökningarna som Brett och McCallin

hänvisar till uppger en befälhavare att han sänder de omogna barnen i skola tills de är mogna fö r strid. En annan säger att han ber ett äldre barn att iscensätta en desertering så att barnen på det sättet kommer bort från armén. Barn har också visat sig vara lättare att fånga för motsatta sidan, merparten av tillfångatagna har i vissa fall varit barn, vilka också är lättare att förhöra. Sådana omständigheter kan enligt Brett och McCallin göra att arméernas attityder till barnsoldater förändras till det negativa (a a). Lewis hänvisar till Cohn and Goodwin-Gill (I: Harris, Red, 1999) menar att det inte alltid är negativt för barn att rekryteras till armén. Det finns exempel från inbördeskriget i Uganda där barn, som av regeringsarmén drivits på flykt från sina hem och familjer, sökt trygghet hos soldaterna i

oppositionen och senare även blivit adopterade av dem. Lewis refererar även till Apfel & Simon som menar att det är viktigt att barnen känner att de kan påverka sin situation, därigenom skulle det vara bättre att vara aktiv inom armén istället för passiv och civil. Att de är med i armén behöver ju inte med nödvändighet innebära att de behöver använda vapen, barnen kan också användas för att till exempel ge första hjälpen till skadade (a a).

Konsekvenser

”‘When I was killing, I felt like it wasn’t me doing these things,’ said a 12- year-old boy, abducted into rebel forces in Sierra Leone. ‘I had to because the rebels threatened to kill me.’ “ (Machel, 2001:14)

Citatet visar på den rädsla om hot som tvångsrekryterade barnsoldater kan uppleva och som får till följd att de lyder överordnade enbart för att överleva. Barn har som vi tidigare nämnt inte lika utvecklat tänkande för konsekvenserna av deras handlande. Röda Korset3 (2005-11-30) menar att detta får till följd att barnsoldater har en större tendens att döda på order utan att tänka på vad de egentligen utför för handling. Det är först efteråt som det går upp för barnet vilka skador som det åsamkat sig själv och andra (a a). Machel (2001) menar att barn som deltagit i krigshandlingar får bestående intryck i form av hallucinationer, mardrömmar e t c och kan ha svårt att återgå till ett normalt liv även efter att det kommit tillbaka till sin familj (a a).

En viktig del i fredsarbetet är avväpnings- och demobiliseringsprogram skriver Häggström (2001) och hänvisar till ett uttalande av Boutros Boutros – Ghali 1995. Det är dock inte alltid så lätt att demobilisera barnen eftersom vapen utgör en trygghetsgaranti för dem och innebär ökade möjligheter att skaffa sig kläder och mat (a a). Machel (2001) ger oss tre punkter som alla är viktiga i processen för att återgå till ett vanligt liv i ett krigshärjat samhälle. Avväpning, demobilisering och återintegration är riktlinjerna. För det första bör alla vapen tas till vara, sedan ska alla som deltagit i krigshandlingar sättas fria och få tillgång till den hjälp de behöver för att återgå till ett liv varifrån de kommit. Till sist krävs det insatser för att de ska kunna bli återställda både socialt och ekonomiskt (a a). UNHCR

(United Nations High Commissioner for Refugees) och Rädda Barnen anser att barnen särskilt ska lyftas fram i fredsavtal, enligt Häggström (2001). Barn har särskilda behov och ska därför behandlas särskilt utifrån dessa. De måste bland annat lära sig att hantera konflikter med kamrater i skolan med fredliga medel. Traditionellt har barn, om de alls fått någon hjälp, behandlats tillsammans med vuxna. Problemet här ligger i att få makthavare vill erkänna att de haft barn som stridande i sina led. Ett exempel på detta är striderna i Moçambique, efter fredsavtalet fick barnen ingen särskild hjälp, ONUMOZ (United Nations

till en dramatisk ökning av antalet gatubarn i Maputo. I Liberia gjordes flera demobiliserings program under 1994-96 där man bytte vapen mot små

förnödenheter som ris och tvål, men ingen uppföljning gjordes och därför var många barn tillbaka i stridande grupper bara några dagar efter demobiliseringen (a a). Häggström fortsätter med att det inte är en självklarhet att de barn som

återvänder till sin hemort blir accepterade av de sina eller ens återfinner sin familj. Barn som varit med i strider har troligtvis blivit känslomässigt avtrubbade och flickor som varit barnsoldater och blivit sexuellt utnyttjade löper stor risk att bli prostituerade om familjen vägrar ta emot dem. Detta är ett resonemang som även Machel (2001), Geoff T. Harris (Red, 1999) samt Brett och McCallin (1996) uttryckligen instämmer i.

Misslyckanden likt de i Liberia har gjort att de insatser som organiseras av DPKO (the Department of Peacekeeping Operations) särskilt ska bevaka barns rättigheter (Häggström, 2001), dessutom har FN flera tjänstemän i konfliktområden som arbetar med barns rättigheter. Häggström menar att organisationer som Röda Korset, UNICEF (United Nations Children’s Fund) och UNHCR ser barnen som ”… sårbara men inte hjälplösa” (s 22) arbetet utgår därför från att ta tillvara på de resurser och de initiativ som barnen och vuxna i deras närhet själva sitter inne med genom att ge dem stöd och hjälp med organisering. Vilken insats barnen behöver varierar och därför måste hjälpen vara flexibel för att vara till nytta, menar Häggström (2001). Att barnsoldater påverkas mycket negativt av krig råder det ingen tvekan om, frågan är, menar Machel (2001), hur de bäst kan

rehabiliteras. Hon menar vidare att det kan tyckas onaturligt att inte få använda våld för att uppnå sina mål när de under en kortare eller längre tid blivit

exponerade för utbrett våld av olika slag, något som även Häggström (2001) instämmer i. Han påpekar också att barnen ofta har bristfällig utbildning vilket är negativt för byars återuppbyggnad på sikt, barnen får inte sällan sämre ekonomi när de inte längre är soldater, kanske har de fått långvariga hälsoproblem sedan sin tid som soldater och det kan också vara svårt att integreras i byarna för att de kanske betraktas som besudlade efter att ha blivit utsatta för våldtäkter eller dödat närstående i familjen (a a). Brett och McCallin (1996) menar att barnsoldater som blivit tillfångatagna, många gånger behandlas som vuxna, det vill säga som kriminella och/eller terrorister. Trots att Barnkonventionen säger att fängelse ska vara den absolut sista utvägen när det gäller barn, händer det att barn sätts i fångenskap. Sociala instanser kan vägra att ta hand om de före detta

barnsoldaterna eftersom de är rädda att de ska ha dåligt inflytande på de andra barnen. På grund av de fysiska skadorna som barnen kan ha fått i kriget kommer de att få svårare att försörja sig i framtiden. Det är när barnen återvänder till sina familjer och byar samt efter demobiliseringen som man märker vilka effekter deras medverkan i kriget har fått. Det är svårt för barnen att komma tillbaka till byn och familjen, inte bara för att de har varit med i ett krig utan även för att de förhållanden som gjorde att de blev soldater från första början troligen har försämrats ytterligare. Brett och McCallin (1996) menar vidare att man måste se kriget i ett före-, under- och efterperspektiv. Faktorer och sambandet mellan utbildning, anställningsmöjligheter och familjens ekonomiska säkerhet avgör hur integreringen kommer att gå och förebygger att barnet kommer att rekryteras ännu en gång (a a). Häggström (2001) anser att för att hjälpa de barn som riskerar att bli fortsatt stigmatiserade av resten av byn kan man ta tillvara traditionella

reningsritualer. Utbildning, annan rehabilitering samt västerländsk terapi kan också vara framgångsrikt.

Rehabilitering

Det är svårt för barn att återanpassa sig till att leva enligt de normer i samhället som de kommer ifrån om de inte får tillgång till rehabilitering och

integreringsinsatser, menar Häggström (2001). Om barnen inte får någon hjälp är de mycket sårbara och risken för marginalisering och bortstötning från deras hembyar är då stor (a a).

Alltför ofta förekommer det, enligt Brett och McCallin (1996) att barnen

exploateras av journalister genom att de tvingas berätta om sina upplevelser om och om igen för att sedan lämnas utan att ges möjlighet till rehabilitering efter dessa samtal. På grund av en sensationshysteri används alltså barnen för att berätta om sina upplevelser för att sedan lämnas åt sitt öde för att på egen hand bearbeta de tankar som intervjuerna har rivit upp. Detta försvårar barnens rehabilitering och gör det således också svårare att gå vidare och förstärker

dessutom identiteten som soldat och det förekommer att barn återgår till ett sådant beteende för att på så sätt få uppmärksamhet. Istället efterlyser Brett och McCallin insatser som stärker barnets positiva självkänsla och värdighet (a a). Även Machel (2001) menar att det kan finnas en fara i att börja låta ett barn bearbeta sina upplevelser genom att samtala om svåra händelser utan att följa upp ordentligt. På så sätt rivs gamla sår upp utan att hjälp erbjuds. Därför är det också mycket viktigt att den personal som arbetar med dessa frågor har fått god förberedelse för att kunna hantera de reaktioner och frågor som kommer upp till ytan (a a). Varken Machel (a a) eller Brett och McCallin (1996) är förespråkare av

institutionella insatser men menar att barn som inte har ett hem att återvända till bör bli placerade hos släktingar eller annan familj som är villiga att ta sig an dem. Häggström (2001) håller med i deras resonemang och hävdar att för de barn som inte kan eller vill komma tillbaka till sitt ursprungliga hem är en placering i fosterhem eller kollektivt boende i hemmiljö ett bättre alternativ än institutioner eller barnhem. Enligt honom är det de ensamma flyktingbarnen som är mest utsatta (a a). Brett och McCallin (1996) menar dock att det kan vara en möjlighet att barnen - om de har varit utsatta för mycket traumatiska händelser - får bo på institution under en kort period mellan demobilisering och återförening med familjen. Alternativet att placera barnet i fosterhem bör ske med försiktighet och man bör beakta barnets egna åsikter om en sådan lösning för att undvika att barnet har en fientlig inställning till fosterfamiljen (a a).

Machel (2001) varnar för att separera barn och dess föräldrar under kritiska situationer och menar att barn behöver sina föräldrars närvaro och stöd. En del föräldrar som värnar om sina barn menar istället att det vore för barnets bästa att bli skickad bort från farozonen. UNHCR och UNICEF menar att hela familjer, eller åtminstone syskonskaror, bör förflyttas tillsammans för att minska det traumatiska i att bli separerad från nära anhöriga (a a). Både Machel och

Häggström (2001) framhäver vikten av att låta de rehabiliterande insatserna få bli en del av samhället och undvika en institutionalisering av de barn som står i behov av hjälp. Det finns en fara i att inte ta hänsyn till och förståelse för olika kulturers värderingar och tänkesätt vad gäller lösningar och terapeutiska metoder då detta kan vara en smidig väg för en fungerande lösning. Häggström tillägger att det finns forskning som visar att västerländsk terapi kanske inte alls är ett bra alternativ. Det är viktigt att alla känner sig delaktiga och att skolpersonal och andra vuxna som är i kontakt med barnet får det stöd de behöver för att orka med situationen. Istället kan lokala traditioner och kulturella seder ge mer än klinisk terapi, inte minst därför att det då finns inslag i rehabiliteringen som verkar

bekanta och också lättare för barnet att relatera till. Hjälparbetare menar att den bästa psykosociala behandlingen är gruppterapi som bygger på det befintliga sociala välfärdssystemet och således innehåller traditionell kunskap (a a). På samma sätt hänvisar Lewis till Boothby m fl (I: Harris, Red, 1999) som menar att man istället för individuella insatser bör lägga resurserna på att stödja samhället för att på så sätt skapa en positiv omgivning för barnen.

Alla barn som varit utsatta för krig drabbas, menar Machel (2001), men inte på samma sätt. Med sig i bagaget har de enligt Brett och McCallin (1996):

anledninge n till rekryteringen, upplevelserna i kriget samt den situation de återkommer till efter kriget (a a). Machel (2001) hävdar att en del barn hanterar svåra situationer bättre än andra och det har att göra med en rad olika faktorer som ålder, kön, grad av personlig utveckling, kulturell bakgrund, tillgång till socialt stöd, resilience etc (a a). Resilience syftar på den återhämtningsförmåga en individ har att ta sig igenom en traumatisk upplevelse (Allén, 1999). Genom att göra de andra i byn medvetna om barne ns upplevelser kan man också få dem att samarbeta med rehabiliteringen av barnen (Brett & McCallin, 1996). Yngre barn tenderar att söka sig till vuxna anhöriga efter en traumatisk upplevelse medan barn i tonåren snarare får ett avvisande beteende med insla g av självmordsbenägenhet eller ätstörningar. Vidare påverkas barn av vuxnas reaktioner på traumatiska upplevelser, t ex blir barnet mer oroligt om föräldern visat oro, skriver Machel (2001). Brett och McCallin (1996) menar att det finns en fara med att fästa alltför stor uppmärksamhet på barnsoldaternas traumatiska upplevelser. Brett och

McCallin instämmer med Häggström (2001) och menar alltså att en del av problematiken ligger i att det då är lätt att åtgärderna kommer att utgå från en västerländsk syn på terapi. Anledningen till att det finns en fara i ett sådant synsätt är att man då bortser från kulturella faktorer och dessutom riskerar att ställa felaktiga diagnoser, menar Brett och McCallin (1996), utan att vidare förklara vad de menar med detta påstående. Dessutom anser de att barnen riskerar att

marginaliseras. Lewis refererar till Boyden (I: Harris, Red, 1999) som skriver att universella metoder grundar sig på tanken att krigsdrabbade barn över hela

världen behöver samma slags insatser. Hon menar dock att detta antagande bygger på västerländska ideologier och konstruktioner om barns hälsa och ohälsa (a a). Alternativet till att använda en västerländsk syn på terapi är enligt Brett och McCallin (1996) att istället involvera samhället i åtgärder som de själva får definiera och medverka till. Syftet är att de före detta barnsoldaternas sociala nätverk i form av hem, familj och samhälle ska byggas upp. De anger att långsiktig utveckling, socialt sammanhang, samhällets egens syn på behov och trauma ska ses som en del av stressproblematik. Problemen ska ses i ett ljus av kollektivets behov och copingmekanismer där samhällets behov kommer före individens (a a). Med coping menas anpassingsstrategier för att klara av svåra och traumatiska upplevelser (Claezon, 1996). I detta sammanhang menar Brett och McCallin (1996) att coping är ett framgångsrikt sätt att handla på för att uppnå bästa möjliga resultat i en besvärlig situation. Barnen ska ses som föränderliga eftersom de fortsätter att utvecklas både fysiskt, emotionellt och socialt; det är denna process som bestämmer hur de kommer att fungera framöver. I alla insatser anser Brett och McCallin att FN:s Barnkonventions principer ska råda om att hela individen ska stärkas. Barnsoldaternas behov ska ses utifrån en helhetsbild och således som en följd av sociala ojämlikheter, fattigdom och förtryck. Följden av detta sammanhang blir att internationella organisationer ska föra en dialog, beskydd av och samarbete med de utsatta samhällena (Brett & McCallin, 1996).

EFFEKTER PÅ INDIVIDEN

De sätt som barn blir påverkade av krig presenteras olika beroende på vem som lägger fram det. Det finns också skiftande teorier om huruvida barn kan få hjälp att bearbeta traumatiska upplevelser och även vilken vikt man ska fästa vid dessa intryck. Effekter är dels de som påverkar individen fysiskt, där sjukdom och funktionshinder kan nämnas, dels är det bestående intryck som ger upphov till psykiska problem. Det som anses viktigast är de psykiska följderna då de ofta gör sig påminda även långt efter att en traumatisk upplevelse inträffat (Raundalen & Dyregrov, 1994). Brett och McCallin (1996) lyfter å andra sidan upp

problematiken som följer på ett fysiskt handikapp då även detta kan förhindra individen att i framtiden försörja sig själv och de sina. Ett annat socialt problem som Brett och McCallin samt Machel (2001) tar upp är de flickor som blivit sexuellt utnyttjade under sin tid i armén och därför inte blir accepterade i sin hemmiljö. Det leder inte sällan till att de tvingas ut i prostitution (a a).

De skilda och många gånger våldsamma upplevelser som barn får under krig ger djupa effekter på barns utveckling. Yule m fl (I: Green, Red, 2003) refererar till UNICEF som 1998 talade om psykosociala effekter och syftar till de båda ord som termen är sammansatt av: psykologiska och sociala, vilka påverkar varandra. De psykologiska konsekvenserna innebär bl a sådana som påverkar beteende, känslor, minnen, inlärning och förståelse. De sociala effekterna kopplas till relationer som kanske lett till död, separationer och förlust. Tillsammans kan dessa olika effekter få förödande konsekvenser för det drabbade barnet.

Författarna anser att begreppet trauma borde användas i kopplingen med följande citat de tagit från UNICEF: ”...an event far beyond usual human experience that overwhelms the senses and ability to cope with the event at that time” (a a s 221). Vi uppfattar det som att Yule m fl menar att trauma bör betraktas som ett naturligt sätt att reagera på en omänsklig händelse, som övergår allt förstånd, snarare än ett sjukdomstillstånd.

Primära och sekundära krigsskador

Det finns enligt Raundalen och Dyregrov (1994) både primära och sekundära krigsskador men det är de primära som får värst konsekvenser för barnet eftersom de berör barnets psykiska hälsa. De sekundära krigsskadorna rör barnets fysiska och sociala välbefinnande. Naturligtvis spelar praktiska hjälpinsatser en stor roll och med det menas sjukvård, matsändningar, ekonomiskt bistånd etc. Men ännu viktigare är att förstå de psykiska skador som kriget inneburit för barnet.

Raundalen och Dyregrov menar att ”de sekundära effekterna kanske inte ens utgör halva problemet i den totala bilden av krigets effekter på barn” (a a s 52-53). I sitt uttalande refererar de till Stuvland som bekräftar att vuxna ofta bortser ifrån att barn traumatiserats mer än man trott. I och med denna nedvärdering har man heller inte insett det stora behovet av att psykologiska insatser sätts in i tid. Barn kan även långt efter en traumatisk upplevelse bli påmind om händelsen och få ångestreaktioner genom att olika sinnesintryck blivit starkt kopplade till de traumatiska minnena. Men förutom smak-, lukt- och hörselintryck kan även hastiga rörelser som t ex skakningar leda till en upprepning av minnet, enligt Raundalen och Dyregrov (1994).

Psykiska effekter

Yule m fl (I: Green, Red, 2003) menar att det är viktigt att barn får återgå till ett normalt liv efter ett krig. Detta görs bäst genom skolan och vardagliga aktiviteter, man bör även ge stöd till föräldrar som i sin tur kan stötta sina barn. Det är också viktigt att göra en bedömning av vilka barn som kan komma att behöva särskilt stort stöd. Barn som varit utsatta för krig utvecklar någon form av känslomässig reaktion i inledningsstadiet, detta kan ta sig i uttryck genom t ex ökad oro,

sömnproblem, skolk, dålig aptit och andra somatiska symptom. Frågan för de som arbetar med traumatiserade barn är vilka av dessa symptom som är övergående och vilka som kräver mer långtgående insatser. Författarna hänvisar till litteratur som menar att så länge barn blir kvar i krigsområdet är ökade depressions-symptom väldigt vanliga men dessa tenderar att minska efter några år av fred. Andra studier talar för att ju fler händelser relaterade till krig som ett barn utsätts för desto större stress uppvisar det (a a). Weist m fl (I: Loughry & Eyber, 2003) menar att barns känslighet för situationer inte enbart varierar mellan olika

individer utan också med barnets egen ålder och tidigare erfarenheter och är alltså dynamisk. Det är också olika mellan pojkar och flickor (a a). Detta resonemang håller Yule m fl (I: Green, Red, 2003) med om och menar att flickor har större benägenhet att hamna i depressioner och oro än pojkar, även i de fall då

utsattheten är så att säga kontrollerad. Man vet dock inte om dessa skillnader är kulturellt eller biologiskt bundna. Bland tonåringar har uppmärksammats höga tal av depression och självmordbenägenhet under året efter katastrofen. Enligt Yule m fl beräknade UNICEF nyligen att 80 % av de drabbade i krig är kvinnor och barn. Krigets effekter på barn är långtgående och gäller inte enbart barns egna intryck av krigshandlingarna utan även hur deras föräldrar eller vårdnadshavare drabbats. Sådana effekter kan störa barnets psykologiska utveckling med

förödande konsekvenser. Men det ska sägas att barn och ungdomar reagerar olika beroende på graden av utveckling. Vid avgörandet av lämplig insats bör man se till barnets ålder och Yule m fl föreslår en indelning i tre kategorier vilka är: barn innan skolåldern, barn i grundskolan och tonåringar (a a). Brett och McCallin (1996) håller till viss del med Yule m fl (I: Green, Red, 2003) i deras resonemang om vikten av att se till barnets ålder samt kulturella, politiska och sociala

verklighet i bedömningen av adekvata insatser.

Trauma

Trauman kan uppkomma av en mängd olika orsaker av vilka krig är en. Trauma torde vara ett naturligt sätt att reagera på händelser som övergår ens erfarenheter och kapacitet att uthärda och Yule m fl (Green, Red, 2003) hänvisar till FN:s Barnkonvention som har gjort upp riktlinjer för hur man bör agera för att hjälpa krigsdrabbade barn så smidigt som möjligt. Raundalen och Dyregrov (1994) refererar till Terr när de beskriver indelningen av Typ 1- och Typ 2-trauman. Medan Typ 1 riktar sig till våldsamma händelser som engångsföreteelse grundar sig Typ 2 på ett varaktigt inträffande eller svåra händelser vid upprepade tillfällen. Detta innebär att effekterna inte blir desamma och det är svårare att återhämta sig från ett Typ 2-trauma. Författarna menar att man t o m kan få bestående psykiska men. Anledningen lär vara att barn som under en längre tid utsätts för olika slags våld utvecklar överlevnadsstrategier i form av förträngning, förnekande eller liknande. Till händelser knutna till Typ 2 räknas bl a krig, misshandel och sexuellt utnyttjande. Även om författarna menar att ett trauma av detta slag har sin grund i yttre omständigheter och alltså inte inom barnet självt får det reaktioner på det psykologiska planet. De använder sig av Terrs fyra kategorier för att rama in vanliga reaktioner:

”1. Starka synminnen eller andra upprepade perceptuella intryck. 2. repetitionsbeteende.

3. traumaspecifik ångest.

4. förändringar i attityden till andra människor, livet och framtiden.” (Raundalen & Dyregrov, 1994:57)

Som vi nämnt tidigare är Brett och McCallin (1996) kritiska till en alltför stor fokusering på barns traumatisering. De förespråkar att det är minst lika viktigt att koncentrera sig på förlust av eller separation från familj och att det kanske i ännu större grad kan orsaka trauma än krigsupplevelserna i sig (a a).

Posttraumatisk stress och resilience

Upp till 50% av alla barn som utsatts för någon livshotande katastrof kan utveckla posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) enligt Yule m fl (I: Green, Red, 2003). Diagnosen PTSD har sin grund i starka minnen kopplade till en traumatisk händelse och det är väldigt individuellt vad som utlöser reaktionen (Raundalen & Dyregrov, 1994). PTSD, eller posttraumatiskt stressyndrom, kan uppträda hos person som varit med om upplevelse där någon skadats, dött eller där personen själv blivit allvarligt hotad. Har personen i samband med detta reagerat med ”stark rädsla, hjälplöshet eller skräck” och dessutom har några specifika efterföljande symptom som t ex återupplevelser av händelsen eller överspändhet kan man tala om PTSD (Herlofson & Landqvist, 2002:160).

Flera symptom måste enligt Raundalen och Dyregrov (1994) uppfyllas för att diagnosen PTSD ska kunna ställas. De symptom de tar upp är följande:

1. Barnet har blivit utsatt för en händelse som anses vara mänskligt onormal och därför inte ingår i barnets referensram för erfarenheter av händelser det kan utstå.

2. Barnet återupplever den smärtsamma händelsen vid upprepade tillfällen där olika sinnesintryck gör sig påminda och förstärker vad Raundalen och

Dyregrov benämner som det ”psykiska inträngandet”. (a a s 54) Det kan räcka med att en liten och i sig obetydlig händelse får det traumatiska scenariot att spela upp sig igen för barnet och då är det inte ovanligt att han eller hon reagerar på samma eller liknande sätt som vid ursprungshändelsen. 3. Barnet utvecklar ett ”undvikandebeteende” (a a s 54), vilket innebär att allt

som kan leda till minnen av det traumatiska undviks. Detta gäller såväl fysiskt som psykiskt och är ett sätt för barnet att lindra den annars oerhörda smärtan. Men det är naturligtvis inte lätt att alltid undvika sådant som kan ha en utlösande faktor.

4. Barnet bör uppvisa åtminstone två av en rad olika slags reaktioner, vilka Raundalen och Dyregrov gemensamt kallar för ”hyperkänslighet eller

bestående kroppslig larmberedskap” (a a s 55). Exempel på sådana reaktioner kan vara sömnsvårigheter, aggressivitet eller irritation,

koncentrations-problem, ökad larmberedskap, att vara särskilt lättskrämd samt fysiologiska reaktioner inför händelser som påminner om traumasituationen. Det går inte att förutsäga vad som kommer att vara den utlösande faktorn eftersom det är så individuellt och beroende av särskilda minnen till traumat (Raundalen & Dyregrov, 1994).

Machel (2001) varnar dock för att lägga allt för mycket krut på tänkandet att barn som upplevt krig är märkta för livet och inte själva har några egna resurser att växa ur sin situation. Författaren talar med andra ord om resilience och menar att