ENSAMHETENS PARADOX
EN KVALITATIV INNEHÅLLSANALYS
ROBIN BREINHOLTZ
MAX ELVING ERIKSSON
THE PARADOX OF LONELINESS
A QUALITATIVE CONTENT ANALYSIS
ROBIN BREINHOLTZ
MAX ELVING ERIKSSON
Breinholtz, R & Elving Eriksson, M. The paradox of loneliness. A qualitative content analysis. Degree project in social work 15 credits. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of social work, 2021.
The purpose of this essay was to examine the experience of loneliness as well as the strategies used to manage loneliness as described in Swedish podcasts. Swedish podcasts concerning the experience and managing of loneliness were picked using a strategic selection based on several criteria relating to the questions posed by the study. To analyse the empirical data a qualitative content analysis was used, combined with a theoretical framework based on the dramaturgical perspective and stigma theories of sociologist Erving Goffman. The experience of loneliness was found to be paradoxical in nature due to its social and relational elements. The interviewees throughout the study appeared to compare and relate their experience to that of other people. Furthermore, the study found loneliness to be heavily reliant on social interactions and thus did not exist in a vacuum of social isolation. Several coping methods were identified and in turn grouped as either constructive and active or counterproductive and passive.
Keywords: Coping, dramaturgy, experiences of loneliness, Goffman, involuntary
Förord
Vi vill tacka våra nära och kära som funnits där och stöttat även när vi uppslukats av skrivandet under denna period. Vi vill även tacka vår handledare Frans Oddner för stödet och handledningen i skrivandet av denna uppsats. Till sist vill vi även tacka de radiopoddar som utgjort studiens empiri och som valt att uppmärksamma ett så viktigt ämne som ensamhet.
Malmö, Maj 2021
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1 1.1 Bakgrund ... 1 1.2 Syfte ... 3 1.3 Frågeställningar ... 3 1.4 Begreppsdefinitioner ... 3 2. Tidigare forskning/kunskapsläge ... 4 2.1 Metod för sökning ... 4 2.2 Former av ensamhet ... 4 2.3 Förekomst av ensamhet ... 5 2.4 Effekter av ensamheten ... 5 2.5 Interventioner ... 7 2.6 Hantering av ensamhet... 7 2.7 Riskfaktorer ... 8 2.8 Sociala medier... 8 2.9 Vårt bidrag ... 9 3. Teori ... 103.1 Goffmans dramaturgiska perspektiv ... 10
3.1.1 Förlägenhet ... 10
3.1.2 Teamet ... 11
3.1.3 Lojalitet, disciplin och försiktighet ... 11
3.1.4 Fasad ... 11
3.1.5 Tron på rollen... 12
3.1.6 Bakre och främre regionen ... 12
3.1.7 Publiken ... 12
3.1.8 Takt ... 12
3.2 Goffmans stigmateori ... 13
3.2.1 Stigma ... 13
3.2.2 Misskrediterad eller misskreditabel? ... 13
3.2.3 Identitetsbegreppet ... 14 3.2.4 Informationskontroll ... 14 3.2.5 Stigma i kontext ... 15 3.2.6 Falskt accepterande ... 15 3.3 Val av teori... 15 4. Metod ... 16 4.1 Förförståelse... 16 4.2 Motivering av metod ... 16 4.3 Datainsamling ... 17 4.4 Urval ... 17 4.5 Transkribering ... 18 4.6 Kvalitativ innehållsanalys ... 18 4.7 Metodologiska reflektioner ... 21 4.8 Arbetsfördelning ... 22 4.9 Forskningsetiska överväganden ... 23
5. Resultat och analys ... 24
5.1 Överblick ... 24
5.2 Stigma ... 24
5.3 Att känna sig annorlunda ... 26
5.4 Samhällets normer och förväntningar ... 27
5.5 Sociala medier och ensamhet ... 31
5.7 Saknad ... 34 5.8 Negativ självbild ... 36 5.9 Konstruktiva strategier ... 38 5.10 Kontraproduktiva strategier ... 40 5.11 Fasad ... 43 6. Diskussion ... 46 6.1 Begränsningar ... 46
6.2 Diskussion av resultat och analys ... 46
7. Referenslista... 49
8. Bilagor ... 54
1
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Ensamhet som ämne har nog aldrig varit så aktuellt som under den rådande covid-19 pandemin. Forskningen om pandemins effekter kommer pågå långt framöver och det står ännu inte klart hur människors ensamhet har påverkats av
Folkhälsomyndighetens restriktioner och de sociala begränsningar det innebär. Människors kontroll över det egna sociala livet minskar och begränsas genom statliga, kommunala och privata restriktioner. En minskande känsla av kontroll över antalet och kvalitén i sociala relationer som restriktionerna innebär kan agera som en riskfaktor för ensamhet (Newall et al., 2009).
Dahlberg (2021), docent i socialt arbete, skriver att de relativt få studier som gjorts pekar på att ensamheten har ökat under pandemin, främst bland äldre människor men även bland yngre. Vissa studier visade andra resultat, bland annat en genomförd i Sverige som pekade på att ensamhetskänslor inte ökat nämnvärt jämfört med tidigare år. Dock påpekar hon att dessa undersökningar är begränsade då de använder sig av data från internet, inte har en prospektiv forskningsdesign och att de genomförts tidigt i början av pandemin. Statistiska centralbyrån släppte nya siffror gällande svenska folkets levnadsvanor i april 2021, där en av frågorna som ställdes gällde ensamhet. I undersökningen, som är nationellt representativ, svarar 6 procent av Sveriges befolkning att de känt sig ensamma “hela tiden” eller “för det mesta” de senaste fyra veckorna vid undersökningstillfället under år 2020. Undersökningen syftade inte till att undersöka pandemins effekter, utan var en del av en större undersökning gällande svenska folkets levnadsvanor, även känd som ULF/SILC (SCB, 2021). Även här var den upplevda ensamheten inte enbart förknippad med äldre människor, vilket är en vanligt förekommande uppfattning som inte stöds av forskning (Barreto et al., 2020). Snarare är ensamheten
förekommande främst bland yngre personer och de som är 75 eller äldre, medan det är lägre förekommande bland medelålders och yngre äldre (65-74 år)
(Dahlberg et al., 2020). Gruppen arbetslösa var särskilt framträdande där nästan var femte kände sig ensam hela tiden eller för det mesta (SCB, 2021). En mätning av upplevd ensamhet har tidigare gjorts med samma fråga i Sverige, men då i en undersökning utförd 2018 av Europeiska gemenskapen i samarbete med SCB. Den upplevda ensamheten bland svenskarna var på samma nivå vid det tillfället. Vid en tidigare mätning under 2016–2017 konstaterades att drygt 4 procent av Sveriges befolkning är socialt isolerade, i den meningen att de inte träffar anhöriga, vänner eller bekanta mer än ett par gånger i månaden (ibid). Socionomen Kerstin Thelander i samarbete med tankesmedjan Arena Idé
publicerade i mars 2020 en rapport som belyser ensamhetsproblematiken i Sverige och kallar det för ett nytt folkhälsoproblem som är tätt sammankopplat med ohälsa och andra sociala problem. I rapporten framgår att yrkesverksamma personer som kommer i kontakt med ensamma individer saknar verktyg och strategier för att hantera problematiken. Det finns en kunskapslucka bland yrkesverksamma och beslutsfattare gällande ensamhetens effekter. Vidare lyfts Storbritannien fram som ett gott exempel, där förebyggande arbete genom samverkan mellan
2
genom att behandla fysiska och psykiska besvär med social gemenskap (Thelander 2020).
Ensamheten tycks även vara på den politiska agendan runt om i världen. I Japan och Storbritannien har en ny ministerpost inrättats vars syfte är att arbeta för att motverka ensamheten i samhället. Även i Sverige har frågan om en
ensamhetsminister lyfts flera gånger av riksdagsledamoten Björn Söder (SD) i februari 2021 i en skriftlig fråga till statsminister Stefan Löfven (S). Svaret av Socialminister Lena Hallengren tycktes inte ställa sig positivt till en sådan ministerpost och hänvisade istället till satsningar som gjort för att motverka ensamhet och psykisk ohälsa främst bland äldre (Sveriges riksdag, 2021). Flera svenska dagstidningar har på sina ledarsidor uppmärksammat
ensamhetsproblematiken i Sverige som ett nytt folkhälsoproblem och uppmanat politiker till att agera i frågan, samtidigt som Storbritanniens och dess
ensamhetsminister lyfts som ett gott exempel (Ericson 2018; Expressen 2019; Lindberg 2020; Eriksson 2020; Ericsson 2020).
Peter Strang, cancerläkare och professor i palliativ medicin, har skrivit en
populärvetenskaplig bok om ensamhet och menar att människans inre önskan efter en gemenskap kommer från tiden på savannen, när gemenskapen var en
förutsättning för att överleva. Människans gener är gjorda för gemenskap, men dagens alltmer individualiserade samhälle gör det svårare att tillfredsställa dessa behov. Ofrivillig ensamhet aktiverar enligt honom kroppens varningssystem vilket är förenat med stress, obehagskänslor och ångest (Strang 2014). Holt-Lunstad (2015) har genom en stor metastudie visat på att ofrivillig ensamhet har en stor påverkan på förtida dödlighet. De negativa hälsoeffekterna av ofrivillig ensamhet gick att jämföra med rökningens effekter.
Det är utifrån vår förståelse dock sällan människor som själva drabbats av ofrivillig ensamhet som talar om ämnet i samhällsdebatten. Vid
kunskapsorienteringen uppmärksammades att flertalet radioprogram, TV-program och tidningsartiklar har skrivits om ämnet men domineras ofta av experter på ämnet snarare än de som lider utav ofrivillig ensamhet. Detta kan ha flera förklaringar men en del i problematiken kan möjligtvis vara det stigma som associeras med ämnet ofrivillig ensamhet. Mia Blomgren, programledare i P1s radioprogram och podcast “Min spegel”, sätter ord på svårigheterna med att intervjua ensamma för sin podcast:
Jag tror att det skulle vara lättare att hitta någon som berättar att man mördat någon, än att berätta att de sitter ensamma.” (Blomgren, 2017).
Kommentaren är anekdotisk men liknande tankar delas även i Vetenskapsradion där lyssnarbrev från lyssnare som lider av ofrivillig ensamhet talar om den stora skam de känner inför att berätta om sin ensamhet (Vetenskapsradion, 2020). Då gruppen ofrivilligt ensamma tycks svår att nå och med covid-19 pandemins restriktioner upplevde vi det som en allt för stor utmaning att få fram informanter som var villiga att ställa upp på intervju med tanke på uppsatsens begränsade tid och resurser.
Istället flyttades fokuset till de människor som valt att tala om sin ensamhet i podcasts trots det stora stigmat det innebär. Genom att undersöka människors egna beskrivningar av sin ofrivilliga ensamhet i svenska podcasts är
3
förhoppningen att belysa deras upplevelser samt att eventuellt identifiera några utav de strategier som används för att hantera ensamheten. Upplevelsen- och hanteringen av ensamhet kan vara utav värde för de yrkesverksamma som i sitt arbete kommer i kontakt med människor som kan tänkas ha drabbats av ofrivillig ensamhet. n ökad förståelse för ensamhetsproblematik är högst relevant för personer som arbetar inom yrkeskategorier som innefattar socialt arbete.
Beskrivningar och undersökningar av subjektiva upplevelser av ensamhet bidrar till en mer nyanserad bild av ensamhetsproblematik. Den yrkesverksamme socialarbetaren som kommer i kontakt med en person som har olika hjälpbehov kan därmed gynnas av en ökad förståelse av ensamheten och dess effekter på en människa. Om eventuell ensamhetsproblematik kan uppmärksammas, får den yrkesverksamme socialarbetaren bättre möjligheter att erbjuda ett mer lämpligt stöd.
1.2 Syfte
Syftet med uppsatsen är att fördjupa förståelsen för ofrivillig ensamhet utifrån subjektiva beskrivningar. Detta genom att ta del av och tolka ofrivilligt ensamma personers berättelser i svenska podcasts på internet.
1.3 Frågeställningar
• Hur beskrivs upplevelsen av ofrivillig ensamhet av personer med ensamhetsproblematik i svenska podcasts?
• Hur beskriver ofrivilligt ensamma i svenska podcasts sina strategier och förhållningssätt för att hantera sin ensamhet?
1.4 Begreppsdefinitioner
Som det framgår i kapitlet om tidigare forskning så finns det flera olika former av ensamhet, varav den viktigaste skillnaden handlar om att göra en distinktion mellan subjektiv och objektiv ensamhet. Subjektiv ensamhet handlar om känslan av ensamhet, medan objektiv ensamhet handlar om en avsaknad av faktiska sociala kontakter (Brülde & Fors, 2015). I uppsatsen bör ordet ensamhet tolkas som en beskrivning av den subjektiva upplevelsen av ensamhet i första hand, om vi inte anger något annat i det specifika fallet.
Benämningen äldre eller äldre människor kommer även att användas i texten, vilket innebär personer som är 65 år eller äldre.
I valet av empiri användes definition av podcast hämtad på Cambridge Dictionary (Cambridge Dictionary, 2013):
a radio programme that is stored in a digital form that you can download from the internet and play on a computer or on an MP3 player
Enligt denna definition ingår alla former av radioprogram som finns tillgängliga att ladda ner digitalt på internet.
4
2. Tidigare forskning/kunskapsläge
2.1 Metod för sökning
För att navigera i ämnet ofrivillig ensamhet användes flera databaser för att ta fram relevanta vetenskapliga artiklar. De databaser som användes vid sökningen var Sociological Abstracts, APA Psycinfo och Swepub. Sökord som användes var:
loneliness och social isolation som nyckelord (identifier keywords). Samtliga
artiklar som användes utifrån dessa databaser var referentgranskade (peer-reviewed) innan de blivit publicerade. Svenska sökord såsom ensamhet eller
social isolering användes inte, då databaserna nästan uteslutande innehöll
engelskspråkiga artiklar.
Ofrivillig ensamhet visade sig vara ett ämne som det tidigare forskats en hel del om. För att försäkra att de artiklar som varit till grund för avsnittet gällande tidigare forskning, kontrollerades tillförlitligheten på samtliga källor. Alla artiklar, har genomgått en s.k. peer review, vilket innebär att källorna har granskats av andra forskare innan den publicerats (Thurén, 2013).
Ämnet ofrivillig ensamhet visade sig vara ett sedan tidigare väl utforskat ämne. Det visade sig dock även att många av artiklarna var inriktade på specifika subgrupper, särskilt gruppen äldre. Eftersom syftet med uppsatsen inte var att undersöka just den målgruppen, gjordes ett försök att försöka få en överblick av forskning som ansågs vara inriktad på den generella populationen. Med
utgångspunkt i detta fann vi en rad olika litteraturöversikter som gav en bra överblick på det material som fanns om ofrivillig ensamhet. Utifrån referenserna angivna i dessa artiklar, kunde sedan ytterligare källor som ansågs vara relevanta hittas. För att hitta specifik forskning som var inriktad på ofrivillig ensamhet i relation till ett annat ämne, användes loneliness och social isolation i kombination med stigma, coping, interventions och social media.
Utöver detta har material från statistiska rapporter framtagna av SCB och två rapporter använts, en publicerad rapport från SOM-institutet (Samhälle, Opinion, Media) och en från Nordiska Ministerrådet.
2.2 Former av ensamhet
En vanligt förekommande definition av ensamhet beskrivs som en diskrepans mellan önskat och faktiskt socialt umgänge (Perlman & Peplau, 1981). I den forskning som finns att hitta gällande ensamhet, är det även viktigt att urskilja de olika formerna av ensamhet som beskrivs och undersöks. Bengt Brülde, professor i filosofi och filologi och Filip Fors, doktor i sociologi gör följande definitioner och åtskillnader;
Den vanligaste åtskillnaden som går att finna i tidigare forskning är den mellan
emotionell isolering och social isolering. Emotionell isolering beskrivs som
avsaknaden av en intim relation, medan social isolering beskriver avsaknaden av ett socialt nätverk (Brülde & Fors, 2015). Det går även att skilja
situationsbetingad ensamhet, vilket kan ses som ensamhet på grund av externa
faktorer som oftast är kortvarig eller övergående, från kronisk ensamhet som kan ses som en mer varaktig problematik av psykologisk karaktär (ibid).
5
En tredje distinktion som görs, och som enligt Brülde & Fors är den viktigaste, är skillnaden mellan objektiv och subjektiv ensamhet. Objektiv ensamhet kan
beskrivas som ett bristtillstånd av sociala kontakter, antingen tillfälligt eller över tid, och kan ta olika underformer beroende på vilken typ av relationer som en person saknar rent objektivt. Exempelvis kan ensamhushåll, eller bristen av en intim kärleksrelation, beskrivas som en objektiv emotionell ensamhet. Detta kan dock vara självvalt, och behöver nödvändigtvis inte innebära ett problem för en individ. När det gäller begreppet subjektiv ensamhet är det känslan av ensamhet som är i fokus. Det handlar om människans subjektiva upplevelse av bristen på social kontakt, och karaktäriseras nästan alltid av lidande i någon form. Även denna ensamhet kan ta olika skepnader beroende på vilken typ av relation som en människa känner saknad inför, exempelvis en nära vän eller en kärlekspartner. I vissa fall kan det även handla om existentiella ensamhetskänslor, som handlar om upplevelsen av att inte kunna dela med sig av sina inre svårigheter och problem, eftersom det inte finns någon som förstår en. Dessa känslor behöver alltså inte innebära en brist på social kontakt (Brülde & Fors, 2015).
2.3 Förekomst av ensamhet
I en nationellt representativ undersökning genomförd gällande svenska folkets levnadsvanor, fick deltagarna svara på frågan om de känt sig ensamma de senaste fyra veckorna. Resultatet visade att 6 procent av befolkningen 16 år och äldre kände sig ensamma “hela tiden” eller “för det mesta” under år 2020. 17 procent av dessa tillhörde gruppen 85 år och äldre och 19 procent tillhörde gruppen
arbetslösa. I åldersgruppen 20–29 år upplevde cirka 8 procent att de kände sig ensamma, medan åldersgruppen 60–69 år hade lägst förekomst av ensamhet med 3 procent (SCB, 2021).
I en annan nationellt representativ undersökning utförd i Tyskland år 2016, visade forskningen till viss del liknande resultat. Ensamhet drabbade äldre människor i större utsträckning än yngre och medelålders människor. Den högre förekomsten av ensamhet bland äldre förklaras dock genom att denna grupp har lägre
inkomstnivåer, fysiska begränsningar samt består av en större andel ensamhushåll, vilket är sedan tidigare välkända riskfaktorer associerade med ensamhet, oavsett ålder. Undersökningen visade även likt den svenska undersökningen indikationer på att en stor del människor upplever ensamhet även i yngre ålder, runt åldern 30 år (Luhmann & Hawkley, 2016).
I ytterligare en stor studie användes data från ett stort antal deltagare (n=46 054) i åldrarna 16–99 som levde i 237 olika länder visade resultatet att den grupp som löpte störst risk att drabbas av ofrivillig ensamhet var unga män som levde i individualistiska kulturer i västvärlden (Barreto et al., 2020), vilket är ytterligare en indikation på att ensamhet inte enbart är ett problem som förekommer bland gruppen äldre människor.
2.4 Effekter av ensamheten
Ensamhet går att koppla till flera olika hälsobekymmer. I en systematisk översikt som gått igenom 40 olika systematiska litteraturstudier vars syfte var att
undersöka ensamhetens koppling till fysisk och psykisk hälsa, fann forskare starka bevis på att ensamhet och social isolering har tydliga associationer till en ökad risk att dö i förtid, varav den tydligaste kopplingen gick att finna mellan ensamhet och kardiovaskulära sjukdomar såsom högt blodtryck samt depression. Den ökade
6
hälsorisken gick att se hos både de personer som upplevde en subjektiv ensamhet och de personer som var objektivt ensamma (socialt isolerade), dock var
resultaten mest konsekventa när det gällde objektiv ensamhet (Leigh-Hunt et al., 2017). Ensamhet har även bevisats ha associationer till att människor drabbas av allvarliga former av psykisk och fysisk ohälsa, bland annat aggressivt beteende, självmordstankar samt fetma (Cacioppo et al., 2015). Forskning har även visat att ensamhet under en längre tid påverkar immunförsvaret och blodtrycket, vilket gör att de negativa konsekvenserna på hälsan orsakade av ensamhet är jämförbara med de negativa hälsoeffekterna orsakade av rökning (Hawkley & Caccioppo, 2007). Ytterligare forskning på området har likställt ofrivillig ensamhet som en lika stor hälsorisk som låg fysisk aktivitet, fetma och substansmissbruk (Holt-Lunstad et al., 2015).
Ensamhet påverkar även yngre människor. Tonåringar som upplever ensamhet är oftare deprimerade och har även oftare suicidtankar (Lasgaard et al., 2011;
Vanhalst et al., 2012). De tonåringar som drabbas av ensamhetsproblematik under längre perioder under sin uppväxt löper också högre risk att utveckla svåra
depressiva symtom jämfört med tonåringar som inte upplever ensamhet (Ladd & Ettekal, 2013). I en studie från Finland som undersökte självskadebeteende bland en stor grupp (n=7,014) 16-åringar, fann forskare en association mellan
självskadebeteende och ensamhet vilket tyder på att ensamhet är något som kan ses som en hälsorisk för individer (Rönkä et al., 2013). Ytterligare forskning utförd på en nationellt representativ population (n=15,010) i Tyskland visade tydliga indikationer på att självmordstankar var vanligt förekommande bland personer som upplevde känslor av ensamhet. 42 procent uppgav att de hade haft självmordstankar de senaste två veckorna, i motsats till 6 procent av de som inte var ensamma (Beutel et al., 2017).
I en studie baserat på en rad olika experiment där deltagare fick en falsk personlighetsdiagnos som berättade att de antingen var typen som skulle ha många sociala kontakter i framtiden eller att de var typen som inte skulle ha några vänner i framtiden, pekade resultaten på att människor med förväntningar om social exkludering fattade sämre beslut än gruppen som hade förväntningar om att ha ett rikt socialt liv i framtiden. Gruppen som hade förväntningar om social exkludering fattade sämre beslut gällande ekonomiskt risktagande, sämre beslut om sin hälsa samt att de visade högre tendenser till prokrastinering.
Sammanfattningsvis pekade resultaten på att endast förväntningar om social exkludering leder till att människor fattar beslut som innebär snabb
tillfredsställelse med sämre konsekvenser och högre risktagande (Twenge et al., 2002). Exempelvis så visade en studie utförd på en population i Tyskland att personer som upplever subjektiv ensamhet röker i större utsträckning än de personer som inte känner sig ensamma (Beutel et al., 2017).
En person som har tillgång till socialt stöd i form av familj, vänner eller andra personer som de kan vända sig till i nödsituationer, kan fortfarande känna sig ensam. Om personen som tar emot stöd och support från andra känner skuldkänslor eller att den som ger stöd förväntar sig något tillbaka, kan detta förstärka ensamhetskänslan ytterligare (Cacioppo & Cacioppo, 2014). Forskning har även visat på att personer som känner sig ensamma oftare tenderar att
fokusera på de negativa aspekterna i sociala interaktioner på ett undermedvetet plan, även när de själva tar initiativ till att ta kontakt med människor (Cacioppo & Hawkley, 2005). Ensamma personers tolkning av omvärlden är oftast mer cynisk
7
än hos icke-ensamma. De har oftare problem med social fobi, har oftare negativa förväntningar på hur andra personer kommer att behandla dem samt att de tenderar att undvika stressorer snarare än att se dem som utmaningar, vilket i längden riskerar att hämma den personliga utvecklingen (ibid).
I en studie så försökte forskare att undersöka ifall icke-ensamma personers attityder gentemot ensamma personer var stigmatiserande. Resultaten av undersökningen visade att det inte fanns några särskilda indikationer på att just ensamhet i sig sågs som något stigmatiserande bland icke-ensamma. Det visade dock att icke-ensamma personer i större utsträckning var negativt inställda till personer som var tillbakadragna och asociala (Kerr & Stanley, 2021).
2.5 Interventioner
Vid sökning efter forskning som studerar olika interventioners effektivitet gentemot ensamhet, framgår det att en stor del av denna forskning idag utförts med fokus på gruppen äldre människor (Poscia et al., 2018). I en systematisk litteraturöversikt som fokuserade just på interventioner mot ensamhet för personer som inte tillhörde gruppen äldre, kom forskarna fram till att det finns flera
metoder att tillgå som visat goda resultat, särskilt gentemot personer med psykisk ohälsa, kroniska sjukdomstillstånd, migranter, föräldrar och personer med
funktionsnedsättning (Bessaha et al., 2020). I studien belyser forskarna särskilt metoder som innefattar brukarledda stödgrupper mellan personer med liknande problematik över internet, vilket de menar har en god effekt på att minska
ensamheten, samtidigt som det finns hög replikabilitet då det är ett relativt simpelt verktyg som fungerar på flera olika grupper. Det gynnar även människor på landsbygden, då de inte behöver resa (ibid).
I England används social ordination som intervention mot personer som upplever ensamhet, vilket innebär att en person blir anvisad av en läkare till en s.k. link
worker (överbryggare) under en period på 12 veckor, vars uppgift är att
tillsammans med brukaren ta fram en personlig handlingsplan och förmedla kontakter till lokala grupper och aktiviteter med syfte att minska ensamheten (Holding et al., 2020). Forskning baserad på kvalitativa intervjuer med överbryggare visade dock på att metoden var beroende av kompetenta
överbryggare som hade förmåga att anpassa sig till sina lokala förutsättningar, såsom brister på tillgång till grupper och aktiviteter samt logistiska utmaningar. Utöver detta så uppmärksammades även att vissa människor hade behov av hjälp under längre perioder än 12 veckor (ibid).
2.6 Hantering av ensamhet
Endast ett fåtal studier kunde finnas som undersökte ensamma personers egna metoder för att hantera sin problematik. I en studie, undersökte forskare studenter på ett universitet som såg sig själv som ensamma. Studien var kvalitativ och utgångspunkten var att identifiera de copingmetoder som ensamma personer använde sig av för att klara av ensamheten (Vasileiou et al., 2018). Studien var dock liten (n=16), och kan knappast ses som representativ. Resultaten visade hur som helst att det förekom en rad olika strategier bland studenterna för att hantera ensamheten, vilket omtolkades till copingmetoder. Vanligast förekommande metoder var att söka hjälp eller kontakt med andra (support-seeking), att distrahera sig själv (accomodation) och att socialt isolera sig (social isolation) (ibid).
8
I en äldre studie genomförd i Kanada visade resultaten att den viktigaste strategin för att hantera och ta sig ur sin ensamhet handlade om självreflektion och
acceptans: det var viktigt att lära känna sig själv, acceptera och reflektera över sin ensamhet för att sedan kunna utveckla en bättre förståelse för sitt problem
(Rokach & Brock, 1998).
2.7 Riskfaktorer
I en metaanalys med syfte att identifiera olika riskfaktorer associerade med ensamhetsproblematik bland äldre människor kunde forskare identifiera följande faktorer: minskad kvalitet bland sociala kontakter, minskat antal sociala kontakter, att flytta in på särskilt boende, funktionella begränsningar i vardagslivet samt lägre inkomstnivåer (Pinquart & Sörensen, 2001) I en systematisk
litteraturöversikt kunde forskare identifiera olika undergrupper bland den äldre befolkningen som löpte större risk att drabbas av ofrivillig ensamhet. Dessa var: personer som levde ensamma, särskilt de som var nyblivna änkor/änklingar, personer med begränsade sociala nätverk, personer som uppfattade sin hälsa som mindre god samt personer med depression (Dahlberg et al., 2021). Ytterligare forskning inriktad på ensamhet bland äldre människor har även identifierat minskad kognitiv förmåga som en riskfaktor eftersom det kan leda till social isolering på grund av skamkänslor (Hajek & Köning, 2020). Även fast större delen av forskningen är inriktad på äldre människor i studierna presenterade ovan, så föreslår Luhman & Hawkley (2016) att dessa riskfaktorer ska ses som
universella, och applicerbara på människor i alla åldrar. De menar att dessa faktorer kan leda till ofrivillig ensamhet oavsett ålder, de förekommer dock oftare hos äldre människor.
Peplau & Perlman (1981) har undersökt personliga faktorer som associeras till en ökad risk att drabbas av ofrivillig ensamhet. Bland annat intresserar de sig för barndomen, och nämner att skilsmässobarn och personer som vuxit upp med känslomässigt frånvarande föräldrar i större utsträckning upplever ofrivillig ensamhet än de som vuxit upp med känslomässigt närvarande föräldrar.
I en longitudinell studie utförd i Sverige, visade resultaten indikationer på att det sociala umgänge en person har vid en viss tid i livet till stor del påverkar huruvida samma person kommer att uppleva ensamhet senare i livet. Undersökningen utfördes genom att jämföra personers sociala engagemang i 60-årsåldern med det sociala engagemanget 20 år senare, och visade att mindre socialt engagemang tidigare i livet gick att associera till högre risk för ensamhet senare i livet (Dahlberg et al., 2018).
2.8 Sociala medier
Tidigare forskning har delade meningar om sociala mediers effekt på ensamhet. I en studie fann forskare ett visst samband mellan ensamma studenter och
användning av Facebook som ett sätt att kompensera för en brist på kontakter utanför internet. Detta stod i kontrast till mer socialt aktiva personer som istället använde Facebook som ett forum för att diskutera sina gemensamma intressen (Skues et al., 2012). I en annan studie visade resultaten indikationer på att användning av sociala medier bidrog till en ökad känsla av ensamhet, främst eftersom personer oftast jämförde sig med andra genom sociala medier. Det fanns även tecken på att ensamma personer oftare använder sociala medier som en
9
konsekvens av sin ensamhet i hopp om att lindra den, för att sedan få motsatt effekt (Wirtz et al., 2021).
I kontrast till tidigare nämnda studier fann Dienlin et. al (2017) inget samband mellan ensamhet och användandet av sociala medier som exempelvis Facebook eller Twitter. Andra studier anser att sociala medier tenderar att ha en positiv inverkan på social aktivitet även utanför internet. I en studie av Brandtzæg (2012) visade resultatet att användare av sociala medier hade fler “face to face”
interaktioner och ett större antal bekanta än de som inte använde sociala medier. De ansågs även ha en större möjlighet att få kontakt med mer heterogena grupper än icke-användare. Trots dessa fördelar med sociala media fann studien dock att användare av sociala media även var mer troliga att känna sig ensamma än icke-användare. Särskilt när det gällde män och särskilda typer av användare som de som debatterar på nätet eller de som använder sociala medier på flera många olika sätt (Brandtzæg, 2012).
I sin helhet tycks majoriteten av den tidigare forskningen peka på att sociala medier kan agera kompletterande till existerande sociala kontaktnät (Brandtzæg, 2012, Dienlin et al., 2017, Skues et al., 2012) men även i vissa fall öka känslor av ensamhet beroende på användandemönster och personlighetsdrag (Brandtzæg, 2012, Skues et al, 2012, Wirtz et al., 2021).
2.9 Vårt bidrag
En stor del av den tidigare forskningen gällande ofrivillig ensamhet inriktar sig främst på målgruppen äldre människor. Vidare så består majoriteten av
forskningen av kvantitativa data som försöker beskriva olika kausala sammanband mellan olika faktorer som kan leda till ensamhet. Forskningen ger indikationer på att ofrivillig ensamhet inte är något som drabbar endast äldre, utan människor i alla åldrar. Så vitt vi vet, finns desto färre kvalitativa studier som fokuserar på att beskriva den subjektiva upplevelsen av ofrivillig ensamhet. Än färre med icke-åldersspecifika målgrupper. Vår ambition är att bidra till en ökad förståelse för hur ofrivillig ensamhet kan gestalta sig bland människor som drabbats av det, samt hur de hanterar den ofrivilliga ensamheten i sin vardag. Genom att analysera berättelser om ofrivillig ensamhet i podcasts utifrån Goffmans dramaturgiska perspektiv och stigmateori är förhoppningen att bidra med en ökad förståelse av ofrivillig ensamhet. Personerna i dessa podcasts har trots sitt stigma valt att tala om sina upplevelser inför allmänheten vilket tyder på att de möjligtvis har funnit sätt att förhålla sig till ensamheten som kan vara givande att analysera ytterligare.
10
3. Teori
I detta avsnitt tas teoretiska ramverk upp samt begreppsdefinitioner utifrån våran tolkning av teorierna. Två teorier har valts för att bidra med ett teoretiskt ramverk för studiens analys. Sociologen Erving Goffmans teorier om stigma och hans dramaturgiska perspektiv. De två teorierna ligger nära varandra i resonemang gällande det sociala samspelet.
3.1 Goffmans dramaturgiska perspektiv
Goffmans dramaturgiska perspektiv liknar världen vid en teater och interaktioner mellan människor som framträdanden. Individer framträder som aktörer iklädda olika roller och masker för att förmedla en definition av den sociala situationen inför en publik. I framträdandet försöker aktören skapa en självpresentation där hen genom det Goffman kallas intrycksstyrning framhäver vissa delar av det egna jaget och döljer andra (Goffman, 2014). Publiken observerar framträdandet och granskar dess expressiva komponenter på ett mer eller mindre kritiskt sätt. Publiken kan i vissa situationer vara snabba på att finna felstegen i framträdandet men kan i andra fall ofta till sin egen fördel taktfullt se förbi eventuella felsteg i framträdandet för att undvika konflikt (ibid).
Interaktionen definieras av Goffman som det inflytande två eller flera individer har på varandras handlingar och hur de handlar i varandras närvaro (Goffman, 2014). I interaktionen talar Goffman om de uttryck en person sänder ut (give expression) och att överföra uttryck (give off expressions) (Goffman, 2014). Att sända ut uttryck handlar om de verbala symboler eller ersättningsmedel för verbala symboler som individen använder i sin kommunikation med andra. De verbala symboler som hen använder har särskild information knuten till sig som är underförstådd. De överförda uttrycken handlar istället om de uttryck som kopplas till individens egen karaktär och de aktiviteterna antas utförs av skäl som står utanför de uttryck som överförs (Goffman, 2014). Goffman menar att dessa
interaktioner innefattar ett flertal löften som publiken måste ta aktören på ordet för då det inte finns tid eller möjlighet att granska det som sägs. Här spelar
förförståelse av individen in och kan bidra till en ökad säkerhet i deras bedömning av det den andra individen har förmedlat i de uttryck hen sänder ut (Goffman, 2014).
3.1.1 Förlägenhet
Goffman beskriver att varje interaktion innebär för aktören en risk att känslor av förlägenhet eller förödmjukelse uppstår. Ifall sådana fakta som inte är fördelaktiga för framträdandet och rollen framkommer kan känslor av som förlägenhet
förekomma. Förlägenheten aktören upplever jämställs med en känsla av osäkerhet eller skam då det möjliggör för publiken att se människan bakom masken eller rollen som framställs. Det blir ett misslyckande i självpresentationen och intrycksstyrningen. Felsteget kan i sin tur ha en långvarig påverkan för hur trovärdiga aktören framtida framträdanden blir för publiken som observerat felsteget (Goffman, 2014). Då aktören tidigare visat sig vara ovärdig sin roll kommer den därmed att granskas hårdare i framtiden då där finns en misstro gentemot aktörens rättighet att besitta den roll de gör anspråk på. Detta kan bidra till stora konsekvenser då aktören förlorar sitt rykte och anseende inte bara i rollen
11
utan även som människa. Är aktören dessutom en del av ett team kan felsteget orsaka teamets rykte skada (Goffman,2014). Goffman menar även att de personer vars rollframträdande är nästintill perfekt också skapar misstro då publiken har en rädsla för att bli duperade. Aktören som utför sin roll felfritt granskas därmed extra mycket av publiken då de vill försäkra sig om att aktören är berättigad sin roll (Goffman, 2014).
3.1.2 Teamet
Inom dramaturgin talar Goffman om teamet som en vital byggsten i teorin. Teamet kan vara enpersonsteam eller flera individer som samarbetar i ett
framträdande för att upprätthålla en gemensam definition av en social situation. I teamets framträdande kan varje individ ha olika roller med olika status och syfte. Därmed kan exempelvis en hotellägare och hans anställda trots sina olika
positioner inom hotellets hierarki ändå vara en del av samma team när de tar emot gäster. Teamets samarbete behöver inte heller vara felfritt för att definieras som ett team. Exempelvis hade en anställd som medvetet jobbar mot teamets definition av situationen och skapar missnöje bland gästerna fortfarande varit en del av teamet då hens agerande har en påverkan på hur hela framträdandet uppfattas av publiken. Utomstående är en tredje grupp som varken är aktörer eller publik, de står “utanför” framträdandet.
3.1.3 Lojalitet, disciplin och försiktighet
För att skydda aktörerna och teamet från felsteg och därmed förlägenhet menar Goffman (2014) att flertalet strategier används. Lojalitet måste uppvisas gentemot teamet, en teammedlem får exempelvis inte agera för sina egna egoistiska syften eller avslöja teamets hemligheter för publiken eller utomstående. Disciplin handlar om att verka uppslukad av sitt framträdande samtidigt som man har distans nog att hantera oförutsedda dramaturgiska inslag. Teammedlemmen ska inte heller göra sig skyldig till misstag eller felsteg som på olika sätt underminerar framträdandet. Den mest disciplinerade aktören ha kontroll över sina
ansiktsuttryck och sitt röstläge så att dessa inte avslöjar teamets framträdande som något annat än det de själva definierat. Försiktighet handlar om att omsorgsfullt och medvetet välja såväl sina teammedlemmar som sin publik för att maximera chansen att framträdandet mottages väl. Även teamets storlek kan begränsas och vissa personer uteslutas då fler medlemmar ökar risken för felsteg.
3.1.4 Fasad
Fasaden är ett sätt för individen att avsiktligt eller omedvetet skapa en
standardiserad del av sitt framträdande. Goffman delar upp fasaden i inramning, uppträdande och manér. Inramningen är platsbunden expressiv utrustning som används vid framträdande (Goffman, 2014). Det kan vara en arbetsplats eller ett särskild rum som på ett eller annat sätt bidrar till framträdandet som används för att definiera situationen.
Den personliga fasaden handlar om de attribut en individ bär med sig så som etnicitet, kön, kläderna de bär eller hur de talar. Vissa av delar av den personliga fasaden är mer eller mindre föränderliga. Dessa attribut är något som generellt förväntas eller förknippas med individen och det antas finnas med i samtliga av individens framträdanden (Goffman, 2014).
12
I kontrast till den personliga fasaden finns även en social fasad som bildar en kollektiv representation för den roll som individen har i framträdandet. Den sociala fasaden kan exempelvis vara den roll individen har i arbetslivet. Den kollektiva representationen bidrar med abstrakta, stereotypa förväntningar som bidrar med mening och stabilitet oberoende av vad som sker i framträdandet (Goffman, 2014). Fasaden får som blir en kollektiv representation får en egen realitet fristående från individen (ibid). Därmed skapar inte individen fasaden, istället väljs en befintlig fasad eller “etablerad social roll” (Goffman, 2014).
Uppträdandet är det som informerar publiken om individen sociala status eller dess tillfälliga tillstånd i framträdandet. Det kan exempelvis påvisa ifall den agerande är i en formell arbetsroll eller i en informell roll (Goffman, 2014).
Manér är det sätt en individ visar hur den räknar med att delta i en interaktion eller ett framträdande. En individ kan exempelvis delta med ett aggressivt manér där hen förväntar sig kontroll över situationen eller ett undvikande manér där personen förväntar sig att andra tar kontroll (Goffman, 2014).
3.1.5 Tron på rollen
En individ eller aktör som framträder i en roll kan ha olika tro på äktheten i sitt framträdande. Hen kan förhålla sig till framträdandet på ett uppriktigt eller cyniskt sätt. Den uppriktiga aktören tror fullständigt på äktheten i sitt framträdande
medans den cyniske aktören är medveten om att rollen hen spelar endast är en roll och att rollen inte är identisk med jaget (Goffman, 2014). Goffman (2015) menar även att dessa extremfall av total uppriktighet eller cynism i förhållande till
framträdandet är något som aktören drivs till att anamma istället för att befinna sig mitt emellan de två ytterligheterna.
3.1.6 Bakre och främre regionen
Ramen för framträdandet delas upp i separata regioner som den främre och bakre regionen. Den främre regionen är där framträdandet sker inför publiken och kan liknas vid en scen. Den bakre regionen är en plats bortom publikens ögon där teamet kan planera och öva på sitt framträdande. Det är även här aktörerna kan solidariskt dela sina hemligheter och visa en mindre tillputsad yta. Barriärer sätts gärna upp för att minimera risken att publiken eller en utomstående tar del av det som sker “bakom kulisserna” och för att bibehålla den respit det ger aktörerna.
3.1.7 Publiken
Publiken är de som ett framträdande är ämnat för. Det kan vara en person i en konversation eller en folkmassa som lyssnar på en politikers tal. Publiken
observerar de uttryck som förmedlas av den agerande. I detta sker en granskning av de kontrollerbara aspekterna av den agerandes uttryck så som hur hen klär sig, talar eller vilka gester som används. Dessa kontrollerbara aspekter jämförs sedan med de okontrollerbara aspekterna, det som står utanför den agerandes kontroll, exempelvis vissa delar av deras kroppsspråk. Genom jämförelsen av det
kontrollerbara och det okontrollerbara kan publiken på så vis kontrollera den agerandes beteende mot det hen försöker förmedla.
3.1.8 Takt
Takt inom dramaturgin handlar om att publiken ursäktar särskilda felsteg eller förvrängningar från aktören baserat på rådande etikettnormer. Exempelvis kan en
13
publik visa takt genom att inte ifrågasätta det aktören säger men det gäller då att aktörens eventuella osanningar läggs fram på rätt sätt. Goffman menar att ett vanligt sätt att framföra osanningar är med en skämtsam ton då detta gör det möjligt för publiken att ursäkta beteendet då hen endast skämtat.
3.2 Goffmans stigmateori
3.2.1 Stigma
Stigma är ett ord som tidigare användes av grekerna för att beskriva kroppsliga tecken som visade att en individ var på något sätt skiljde sig från resten i samhället, exempelvis om det handlade om brottslingar eller förrädare. Oftast brändes eller skars dessa tecken in på kropparna för att markera att omgivningen borde undvika personen (Goffman, 2020). Goffman använder ordet i sin teori om stigma, och definierar det som en mindre önskvärd egenskap som gör att en individ reduceras i andras medvetande till att vara fläckad av sitt stigma.
Stigmatiseringsprocessen sker när en individ befinner sig i ett socialt sammanhang där omgivningen omedvetet har normativa förväntningar på varandra. Om
individen inte kan leva upp till dessa omedvetna krav och förväntningar, sker en kategorisering av individen i omgivningens medvetande. Den egenskap som gjort att individen inte kan uppfylla dessa förväntningar, blir då ett stigma. Goffman beskriver tre olika typer av stigma; fysiska missbildningar, ”fläckar på den
personliga karaktären” samt gruppstigman som handlar om en individs tillhörighet till exempel en viss nation, etnicitet eller religion. En individ som tillhör någon av dessa kategorier riskerar att bli stigmatiserad genom att avvika negativt från det som anses vara normalt i ett samhälle (ibid). Persson beskriver i förordet till Goffmans bok att de normativa förväntningar som ett samhälle har kan benämnas som identitetsvärden. Om en individ inte kan leva upp till dessa identitetsvärden leder det till en avsaknad av socialt erkännande från omgivningen (Goffman, 2020, förord av Persson).
Goffman fokuserar i sin stigmateori på den sociala interaktionen mellan just stigmatiserade och ”normala” i samhället. Med normala anses de personer som inte avviker negativt från de förväntningar som ställs utifrån de rådande
samhälleliga identitetsvärdena. Normal ska alltså inte ses som något fast tillstånd. Han menar att den stigmatiserade individen ständigt strävar efter ett socialt erkännande. Den stigmatiserade ses som en aktör som behöver lära sig olika tekniker för att hantera sitt stigma för att kunna svara upp till de identitetsvärden som finns i samhället. Det kan då handla om att försöka eliminera sitt stigma, dölja det, kompensera för det eller till och med vända det till sin fördel. Syftet med alla dessa strategier är att passera som normal i sociala interaktioner. Begreppet passera används av Goffman i syfte att beskriva när en individ lyckas hemlighålla sitt stigma så att omgivningen uppfattar denne som normal.
3.2.2 Misskrediterad eller misskreditabel?
Goffman gör skillnad på två olika typer av individer som råkar ut för stigmatisering. Den ena typen beskrivs som den individ vars stigma är en
egenskap som är uppenbar för omgivningen vid första åsyn, exempelvis en individ med ett synligt funktionshinder. Dessa individer benämns som misskrediterade. Den andra typen handlar om de individer vars stigma inte är uppenbart för omgivningen. Goffman benämner dessa som misskreditabla. För dessa individer handlar det om att försöka dölja sitt stigma, att försöka passera som normala inför
14
sin omgivning. Dessa individer måste ständigt överväga hur de ska förhålla sig till sitt stigma i olika sociala situationer (Goffman, 2020).
3.2.3 Identitetsbegreppet
Goffman menar att den stigmatiserade individens strävan till stor del består av att hantera sin identitet som samhället anser vara avvikande i relation till de
identitetsvärden som råder. Han delar upp identitetsbegreppet i tre olika delar; social identitet, personlig identitet och jagidentitet.
Den sociala identiteten beskrivs som hur en individ uppfattas av andra människor i olika sociala miljöer. Det handlar om den ”sociala status” som tillskrivs en individ vid första åsynen. Beroende på vilken social identitet som tillskrivs en individ, skapas förväntningar från omgivningen hur denna individ ska och borde vara. Denna sociala identitet bryts ner ytterligare, till skenbar social identitet och
verklig social identitet. Den skenbara identiteten är, precis som den låter, den
identitet som omgivningen antar att en individ har, utan att lägga särskilt stor möda på eftertanke. Den verkliga identiteten är individens faktiska identitet som visar de kategorier och egenskaper som individens tillhör och innehar i
verkligheten.
Med den personliga identiteten avser Goffman att beskriva den personliga information som kännetecknar en individ. Han talar om en identitetskrok, exempelvis den bild som andra människor har av en individ i sitt medvetande, som sedan tillskrivs de olika unika kombinationer av livshistorier som tillhör individen. Det innebär alltså den identitet som gör det möjligt för andra människor att urskilja en individ som unik.
Dessa två typer identiteter består alltså till stor del av andra människors förväntningar och uppfattningar om en individ. Den tredje identitetstypen,
jagidentiteten, handlar om hur individen uppfattar sig själv. Det är den subjektiva känslan av den egna situationen som individen lärt sig genom olika sociala upplevelser. Goffman menar att denna identitet till stor del påverkas av hur andra personer, både stigmatiserade och normala, ser på det stigma som individen bär på (Goffman, 2020).
3.2.4 Informationskontroll
Den stigmatiserade individen med ett dolt stigma ställs alltså inför utmaningen att kontrollera den information om sig själv som kan bli misskrediterande. Genom att använda sig av olika metoder för att passera kan individen tvingas in i obehagliga situationer som är förknippade med att försöka dölja saker från andra, vilket kan påverka relationer med andra människor. Ju mer tid en individ spenderar med en annan, ju större är risken att misskrediterande information kommer ut som på något sätt kan skada relationen. Goffman skriver att misskreditabla individer ibland använder sig av distansering till sina bekanta för att på så sätt minimera riskerna att viss information ska komma ut kopplad till det stigma de försöker dölja (Goffman, 2020).
Även kortvariga kontakter kan ge upphov till obehag, då vanligt kallprat kan utmynna i att relativa främlingar tar upp känsliga ämnen som den stigmatiserade individen jobbat hårt för att undanhålla. Goffman menar att den som sysslar med
15
passering får betala ett högt psykiskt pris i form av ständig ängslan över att hemligheten ska röjas (Goffman, 2020).
3.2.5 Stigma i kontext
Goffman ser stigma som något kontextberoende. Han menar att alla människor troligtvis har någon brist eller negativ egenskap som skulle kunna leda till stigmatisering i en viss social kontext, även de som anses vara mest normala. Stigmatisering är en ständigt närvarande process som utspelar sig bland olika individer i olika sociala sammanhang och olika faser i livet. På så sätt ser han den normale och den stigmatiserade inte som två faktiska personer, utan som två olika perspektiv (Goffman, 2020).
3.2.6 Falskt accepterande
Goffman skriver om den ”goda anpassningens natur”, vilket kan beskrivas som en strategi som innebär att den stigmatiserade individen ska betrakta sig själv utifrån de normalas perspektiv. Individen uppmanas att se sig själv som en fullt normal människa, vars stigma inte är något att skämmas för. Å andra sidan bör individen även ta hänsyn till de normala, och försöka anpassa sig så gott det går utan att det på något sätt blir ansträngande för de normala att acceptera olikheten.
Acceptansen av en stigmatiserad individ bland normala är med andra ord
villkorad. Den stigmatiserade uppmanas till ett falsk accepterande, vilket leder till att stigmat kvarstår i någon mening även om det verkar som att de normala låter den stigmatiserade individen passera (Goffman, 2020).
3.3 Val av teori
Teorierna valdes ut av flera anledningar. För det första så fanns det hos oss båda en uppfattning om att ensamhet, och framförallt ofrivillig sådan, är något som är förknippat med ett visst stigma i samhället. När detta sedan bekräftades att flera av intervjupersonerna i empirin upplevde samma sak, kändes Goffmans
stigmateori som ett naturligt val av teori. Under genomgång och analys av det empiriska materialet användes en abduktiv ansats, vilket innebar att teorins applicerbarhet omprövades under processen när nya mönster upptäcktes i empirin (Alvesson & Sköldberg, 2017). Vi uppfattade ensamhetens stigma som något som uppstod i olika sociala sammanhang, både samhälleliga och i mindre grupper. Goffmans teori om stigma fokuserar mycket på att stigmatisering är en process som är beroende av en social kontext, och därmed sociala interaktioner (Goffman, 2020). Sedan tidigare i socionomutbildningen har vi bekantat oss med Goffmans dramaturgiska perspektiv, där han liknar sociala interaktioner vid en teater (Goffman, 2014). Vår tolkning var att stigmateorin fokuserade mest på stigmatiseringsprocessen och dess bakomliggande faktorer, medan det
dramaturgiska perspektivet fokuserade mer på själva interaktionernas dynamik. Exempelvis låg begrepp som fasad och självpresentation väl i linje med
intervjupersonernas uttalanden i empirin. Att se på ensamhet som ett stigma i kombination med att använda det dramaturgiska perspektivet för att analysera människors subjektiva upplevelse av ensamhet och egna strategier för att hantera denna, verkade därför som lämpliga val av teorier. Vi kunde själva inte finna någon tidigare forskning med denna teoretiska ansats, vilket ger en möjlighet att uppnå vårt syfte med att bidra till en fördjupad förståelse av subjektiva
16
4. Metod
I detta avsnitt presenteras studiens metodologiska överväganden och
genomförande. Studiens urval av empiriskt material, etiska överväganden och studiens analytiska tillvägagångssätt kommer även beskrivas och diskuteras.
4.1 Förförståelse
I alla kvalitativa studier är det oundvikligt att författarna bär med sig en viss förförståelse av ämnet som hanteras vilket i sin tur formar studien.
Förkunskaperna är dock inte statiska och uppsatsskrivandets process kan leda till en breddning och fördjupning av vår kunskap (Svensson & Ahrne, 2015). Vi har båda under vår verksamhetsförlagda utbildning på socionomprogrammet kommit i kontakt med ensamhet i olika former. Den ena författaren praktiserade på den ideella organisationen Mind och deras stödlinje Självmordslinjen. Under
praktiken genomfördes ett stort antal samtal på linjen och i dessa förekom mycket ofta ensamhet som en del i de stödsökandes problematik. I samtalen på Mind blev det tydligt att ensamhet är ett stort problem som i extrema fall kan leda till så drastiska konsekvenser som suicid. Den andra gjorde sin praktik som
biståndshandläggare på kommunen med målgruppen äldre, vuxna med fysisk funktionsnedsättning samt vuxna med somatisk sjukdom. Biståndshandläggningen handlade främst om ansökan om hemtjänst och andra insatser såsom ledsagare, god man, avlösarservice eller dagverksamhet. Denna erfarenhet gav en inblick i hur ofrivillig ensamhet påverkar personer med olika former av hjälpbehov, och visade hur viktigt lite social samvaro kan vara, även om det sker i former av insatser från hemtjänsten.
Covid-19 pandemins framfart runt om i världen har även gjort ensamhet till ett högst aktuellt ämne som synts i alla former av media. För många har pandemin varit deras första kontakt med känslan av ensamhet. För andra har pandemin inte förändrat särskilt mycket då de redan levt i en känsla av att vara isolerad. Våra gemensamma upplevelser i kombination med den rådande covid-19 pandemin ledde fram till ensamhet som uppsatsämne. Ensamhet framställs ofta i såväl media som forskning som något som framförallt drabbar äldre personer. Detta stod i kontrast till erfarenheterna på Mind och Självmordslinjen där människor i alla åldrar beskrev ensamhet. På så sätt väcktes intresset för att undersöka ämnet utan fokus på en särskild ålderskategori.
4.2 Motivering av metod
Studiens syfte och frågeställningar relaterar till ofrivilligt ensamma människors beskrivning av upplevelser av- och förhållningssätt till ensamhet i svenska podcasts. Ahrne & Svensson (2015) skriver att en distinktion mellan kvalitativa och kvantitativa data bör göras snarare än mellan kvalitativa och kvantitativa studier. Kvalitativa data definieras enligt Ahrne & Svensson (2015) som de data som grundar sig i exempelvis upplevelser, tankar eller känslor. Kvalitativa data behöver inte mätas i motsats till kvantitativa data, istället räcker det att påvisa att kvalitativa data existerar, hur de förekommer och i vilka sammanhang (Ahrne & Svensson, 2015). För att besvara studiens syfte och frågeställningar relaterade till upplevelser och strategier krävs därmed kvalitativa data.
Där finns huvudsakligen två former av analys vid en kvalitativ innehållsanalys, latent- och manifest analys. Manifest analys avfärdades tidigt då dess syfte är att endast se till vad som sägs ordagrant i en text. En latent analys ämnar istället att
17
undersöka och tolka underliggande mening i materialet (Bengtsson, 2016). En latent analys ansågs därmed vara bättre lämpad för att besvara vårt syfte och våra frågeställningar som inriktades på upplevelser av ofrivillig ensamhet. För att förstå intervjupersonens upplevelser krävs att analysen på ett mer djupgående sätt undersöker den underliggande meningen i intervjupersonernas uttalanden. Detta har gjorts genom att löpande försätta meningsenheterna i kontexten av intervjun och intervjun har i sin tur satts i kontext av sina beståndsdelar.
4.3 Datainsamling
Studiens empiriska material bestod av podcastsavsnitt på svenska. Podcasts valdes som empiriskt material då det direkt relaterar till studiens syfte och
frågeställningar. För att avgränsa empirin begränsades empirin till svenska podcasts då en breddning till internationella podcasts hade blivit allt för omfattande.
I studien används sekundärdata som empiriskt material då vi inte själva gjort intervjuerna i podcastprogrammen. Sekundärdata definieras i Eliasson (2018) som data som samlats in av någon annan än personen som genomför studien för att sedan analyseras utifrån egna utgångspunkter.
4.4 Urval
Ett strategiskt urval tillämpades i urvalsprocessen. Strategiska urval används för att välja ut informanter som kan ge svar och kunskap gällande specifika sociala sammanhang (Öberg, 2015). Målet med ett strategiskt urval är att få ut så mycket information som möjligt från ett mindre antal intervjupersoner (ibid), vilket ansågs vara den bästa metoden då tid och resurser var begränsade.
För att svara på frågeställningarna valdes podcastavsnitt ut enligt följande urvalskriterier:
1. Podcasten skulle behandla ämnet ensamhet i någon form 2. Podcasten skulle vara svenskspråkig
3. Podcasten skulle innehålla intervjuer med personer som talade om sin egen subjektiva upplevelse av ensamhet och/eller
4. talade om sina egna erfarenheter av att hantera sin ensamhet
Utifrån dessa kriterier bedömdes urvalet avgränsas tillräckligt för att kunna besvara frågeställningarna om hur upplevelsen av ofrivillig ensamhet beskrivs av personer med ensamhetsproblematik samt vilka strategier och verktyg som beskrivs för att hantera ensamheten.
Podcastavsnitten söktes upp genom sökningar på ett flertal olika hemsidor och tjänster/applikationer inriktade på podcasts, såsom Spotify, Poddtoppen och Podtail. Sökorden innefattade ”ensamhet”, ”ensam”, och ”ensamma”. Vid
sökträffar lästes beskrivningar av podcastavsnitt för att avgöra om innehållet hade relevans för studiens syfte och frågeställningar. De avsnitt som ansågs vara relevanta lyssnades sedan igenom i sin helhet. I denna process valdes vissa avsnitt bort då de ansågs vara irrelevanta för syftet eller saknade inslag av subjektiva beskrivningar av upplevelsen ofrivillig ensamhet. Exempelvis kunde vissa avsnitt bestå av olika experter som talade om ensamhet, men som inte hade några
18
11 podcastavsnitt valdes ut som passade urvalskriterierna, utvalda avsnitt går att finna i Bilaga 1 – Empiriskt material. 6 avsnitt från podden ”Radiopsykologen” på Sveriges Radio P1, 3 avsnitt från programserien ”Min Spegel” av Mia
Blomgren på Sveriges Radio P1, 1 avsnitt från ”Karlavagnen” på Sveriges Radio P1 samt 1 avsnitt av ”Vetenskapsradion, även denna från Sveriges Radio P1. Vissa avsnitt handlade uteslutande om intervjupersoners subjektiva upplevelse av ensamhet, medan andra avsnitt hade delar av programmet som behandlade
ensamhet, vilket gjorde att visst innehåll valdes bort då det inte var relevant utifrån syfte och frågeställningar. Totalt 16 olika intervjupersoners subjektiva beskrivningar av ensamhet transkriberades till text. Åldern på flera av
intervjupersonerna är okänd, men det är säkerställt att inga intervjuer med personer under 18 år har använts.
4.5 Transkribering
Transkriberingen av podcastavsnitten gjordes individuellt eftersom transkriberingen kräver stor koncentration och möjlighet att spola tillbaka inspelningen. Det ursprungliga urvalet av empiriskt material relaterade till ifall podcasten innehöll subjektiva upplevelser av ensamhet och/eller om de innehöll intervjupersonernas egen hantering av sin ensamhet. Trots urvalet av avsnitt förekom det delar av empirin som saknade relevans för studiens syfte och frågeställningar. Kriterier liknande de som använts för det ursprungliga urvalet applicerades även vid transkriberingen.
1. Uttalandet görs av intervjupersonen som lider av ofrivillig ensamhet. 2. Uttalandet handlar om den egna upplevelsen av ensamhet.
3. Uttalandet handlar om egna erfarenheter av att hantera ensamhet. 4. Uttalandet ger kontext till ett uttalande som stämmer överens med
föregående kriterier.
Exempelvis uteslöts delar i podcasten Radiopsykologen där samtalet hade en mer behandlande karaktär som därmed frångick intervjupersonens upplevelse och de egna strategierna för att hantera ensamheten. Därmed transkriberades endast vissa delar av intervjun i särskilda fall och i andra fall där intervjun utgick nästan uteslutande från intervjupersonens upplevelser transkriberades hela avsnitt istället. De avsnitt som transkriberades i sin helhet var framförallt 3 avsnitt från podcasten “Min Spegel” med Mia Blomgren vars innehåll nästan uteslutande fokuserade på intervjupersonens upplevelser- och hantering av ensamhet. Exempel på podcasts där endast utvalda delar transkriberats är Radiopsykologen och Vetenskapsradion.
4.6 Kvalitativ innehållsanalys
För att analysera det empiriska materialet användes kvalitativ innehållsanalys. Kvalitativ innehållsanalys används för att analysera och tolka texter och syftar till att abstrahera större mängder information för att göra den mer lätthanterlig och överskådlig (Lundman & Graneheim, 2008). Grundpelaren i denna abstraktion är den ursprungliga analysenheten. En analysenhet bör enligt Lundman &
Graneheim (2008) vara tillräckligt stor för att utgöra en helhet men tillräckligt liten för att hantera i analysen. För att bibehålla hanterbarheten delades
transkriberade intervjuer med flera intervjupersoner upp så att analysenheten bestod av endast en av intervjupersonernas svar.
19
Analysenheterna analyserades utifrån domäner. Domäner skapar en grov struktur för delar av texten som handlar om ett specifikt område (Lundman & Graneheim, 2008). Domänen relateras ofta till en intervjuguides frågeområden (ibid) men då studien inte genomförde intervjuerna och därmed saknade intervjuguide
relaterades domänerna istället till studiens frågeställningar. Studiens två domäner blev därav “Upplevelsen av ensamheten” och “Förhållningssätt till ensamheten”.
Utifrån domänerna delades analysenheterna upp i meningsenheter. En
meningsenhet är enligt Lundman och Graneheim (2008) en del av texten som har en särskild mening eller innebörd. I detta fall samlades samtliga uttalanden relaterade till antingen upplevelsen av- eller förhållningssätt till ensamheten. Denna process utfördes gemensamt och flertalet meningsenheter diskuterades noga för att på ett latent sätt utläsa meningen i det specifika uttalandet.
För att förenkla hanteringen av meningsenheterna som i flera fall innehöll relativt stora mängder text gjordes nästa abstraktionsnivå; meningskondenseringen. Kondensering innebär en förkortning av texten i meningsenheterna samtidigt som den ursprungliga meningen bibehölls (Lundman & Graneheim, 2008). Detta gjordes gemensamt där varje meningsenhet diskuterades för att finna eventuella underliggande meningar som uppstod i samband med meningsenhetens kontext i poddintervjun. I takt med att förståelsen av meningsenheterna fördjupades under analysprocessen korrigerades kondensering som ansågs missvisande tolkad i ett tidigare stadium.
Efter att meningsenheterna kondenserats abstraherades de ytterligare genom att tilldelas en kod. Lundman & Graneheim benämner koden som en “etikett som kortfattat beskriver dess innehåll” (Lundman & Graneheim, 2008, s. 163). Exempel på koder kopplat till studiens domäner som använts i analysen går att finna i tabellen nedan.
20
Tabell 1
Domän Meningsenhet Meningskon densering Kod Underkate gori Kategori Förhållningssätt till ensamhet Jag har ju en hund så då försöker jag men ta ut henne på promenad eller sådär- Försöker hålla mig upptagen med fritidsintressen och sådär så att timmarna av ensamhet inte känns lika långa och många. Det är lättare på vardagen när man haft en lång arbetsdag och det är jobbigare på helgen eller andra dagar då man är ledig. Jag försöker hålla mig upptagen med fritidsintresse n så att ensamheten inte känns av lika mycket. Det är jobbigast på helger eller lediga dagar. Hålla sig upptagen med fritidsint ressen Att distrahera från ensamheten Konstrukti va strategier Upplevelsen av ensamhet
Jag vill ha det som jag tittar på utifrån fönstret, det normala livet. Men jag har inte det. Jag har ingen jag kan ringa och prata med. Jag har inga släktingar, inga nära vänner så jag känner inte att jag passar in någonstans.
Jag vill ha ett normalt liv. Jag har inga släktingar och vänner, så jag känner inte att jag passar in någonstans. Jag vill vara normal, jag passar inte in. Känslan att inte passa in Att känna sig annorlunda
Genom att jämföra de olika koderna och finna likheter och skillnader uppkom mönster relaterade till hur personerna talade om- och beskrev sin ensamhet. Koder med liknande innehåll samlades sedan gemensamt i underkategorier och vidare samlades underkategorierna i kategorier. Kategorins syfte är att besvara frågan “vad?” och blir en gruppering av koder med liknande innehåll (Lundman & Graneheim, 2008). När underkategorierna skulle placeras i kategorier gjordes en triangulering. Triangulering beskriver den process där samma fenomen analyseras på olika sätt exempelvis med olika metoder, teorier eller forskare (Ahrne & Svensson, 2015). I denna studie genomfördes triangulering genom att båda författare individuellt kategoriserade underkategorierna för att sedan jämföra,
21
diskutera och motivera de kategorier vi kommit fram till. En triangulering kan stötta studiens slutsatser och gör den mer “korrekt” än ifall samtliga moment genomförs gemensamt eller på ett och samma sätt (Ahrne & Svensson, 2015). I kategoriseringsprocessen arbetade författarna för att undvika att samma kod hamnade i mer än en kategori. Något som Lundman och Graneheim (2008) nämner som en utmaning när kodningen inriktar sig på upplevelser. I flera fall fick meningsenheter delas upp och kodas om för att få med det totala spannet av uttalandet utan att placera koden i flera olika kategorier.
Tema kan användas som en slutgiltig abstraktionsnivå för att få fram en röd tråd av mening som förekommer i flera kategorier (Lundman & Graneheim, 2008). I denna uppsats har ett tema urskilts utifrån de kategorier som skapats.
4.7 Metodologiska reflektioner
Kvalitativ innehållsanalys är en form av vetenskaplig metod som är möjlig att utföra på flera abstraktions- och tolkningsnivåer, vilket kan vara problematiskt. En alltför manifest analys, det vill säga när tolkning av text sker ordagrant, riskerar att göra så att helheten av det totala innehållet går förlorat (Lundman &
Graneheim, 2008) En mer tolkande ansats, där fokus istället ligger på att hitta mönster och sammanhang (ibid) ansågs därmed vara bättre lämpad för att besvara vårt syfte och våra frågeställningar som inriktades på subjektiva upplevelser och hantering av ofrivillig ensamhet. För att förstå det som sägs om upplevelsen krävs att analysen blir djupare och även tar in tolkningar av bakomliggande meningar i samtalet.
Överförbarhet är ett begrepp som beskriver huruvida ett studieresultat är möjligt att överföra och applicera på andra grupper eller situationer (Lundman &
Graneheim, 2008). En faktor som har en stor påverkan på resultatets överförbarhet är urvalets representativitet (Bengtsson, 2016). Då vårt urval av intervjupersoner var begränsat eftersom det empiriska materialet hämtades från podcasts som behandlade ämnet ensamhet, är det svårt för oss att göra anspråk på att resultatet har hög överförbarhet. Vi har även begränsad information om intervjupersonernas ålder, yrke, relationsstatus och så vidare, vilket gör urvalet högst heterogent. Kvalitativa metoder förknippas dock ofta med begränsat anspråk på
generalisering, då fokuset oftast är fördjupande kunskap baserat på ett mindre urval (Bengtsson, 2016). En annan aspekt värd att nämna är att intervjupersonerna består av människor som frivilligt kontaktat berörda podcasts i syfte att berätta om sin upplevelse och hantering av sin ensamhet. Det är således människor som någonstans är bekväma med att prata om sitt problem inför allmänheten, vilket kan påverka överförbarheten av resultatet. Det är möjligt att det finns skillnader i upplevelsen mellan de som är bekväma och de som inte är bekväma att prata om sin ensamhet. En tredje aspekt rör äktheten i intervjuerna. Det inte varit möjligt att göra någon slags bedömning av äktheten i intervjuerna, men eftersom dessa intervjuer till stor del bestod av att berätta om intima detaljer om sitt liv och sina problem, gjordes bedömningen att källorna ansågs trovärdiga utifrån den tumregel som redovisas av Thurén; "Man ljuger inte till sin egen nackdel." (Thurén 2013, s. 67).
Kvalitativ innehållsanalys är användbar när det gäller tolkning och granskning av olika former av texter, däribland utskrifter av bandade intervjuer (Lundman & Graneheim, 2008). Målet är att identifiera variationer genom att urskilja skillnader
