Norstedts Förlag Citation for the published paper:
Ingrid Elam
Min obetydliga beundran Norstedts Förlag 2004
Det var en vardagsafton i januari, vägarna höll på att snöa igen, men alla utom en av de anmälda kom i tid för att lyssna på ett föredrag om ny svensk litteratur. Ahörarna var ett fem-tiotal svensklärare: tre män, resten kvinnor.
Det var vid tolvsnåret i stora foajen. Teatern gav en enaktare och serverade soppa med nybakat bröd. De flesta i publiken var kvinnor i medelåldern som ville använda sin lunchrast väl.
Det var jubileumsmöte i museets vänförening. Tidningen var där och tog gruppbild: nitton medelålders kvinnor och en man.
Tre situationer, tre bilder av dagens genomsnittliga kultur-bärare: en medelålders, välutbildad medelklasskvinna som syns och hörs på allmän plats så fort den är kulturrnärkt. Hon ägnar en stor del av sin fritid åt besök på offentligt finansie-rade kulturinstitutioner som bibliotek, teatrar och museer, hon tar semester för att gå på bokmässor och filmfestivaler. Hon lägger ner tid på ideellt arbete och väljer gärna ett yrke som gör henne till kulturförmedlare, hon kan vara lärare eller bibliotekarie, men hon är framför allt en aktiv konsument. Hon läser kultursidor och ser teves kulturblock på söndagar,
hon översvämmas av bilder som gör hennes förhållande till kulturens producenter allt intimare. Författare, konstnärer, ja även kritiker är bekanta ansikten, som väcker nyfikenhet på verket bakom personen snarare än tvärtom.
Kultur syns. Kulturbärare syns. Historien om de senaste två hundra årens kulturliv är en historia om oavbruten expansion, mot en allt bredare offentlighet, allt större tillgänglighet och synlighet. Det finns statligt stödda kulturinstitutioner från Norrlandsoperan till Byteatern i Kalmar, det finns en kultur-chef i varje kommun, en stadsteater i de flesta svenska städer, en kulturförening på varje större arbetsplats. Bokutgivningen slår ständigt nya rekord, varje landsortstidning med en upp-laga på över tjugofem tusen exemplar har en kultursida, det finns hundra tusen aktiva körsångare i landet, ett hundratal konstgallerier bara i Stockholm och nästan lika många teatrar och museer. Och, inte minst: det finns en intresserad publik som är stor nog för alla dessa kulturyttringar. Men hur började det?
Från början fanns bara kyrkan och hovet. Bland Sveriges tidigaste författare märks typiskt nog ett helgon, Birgitta, en munk, Petrus de Dada, och en drottning, Kristina. Vid sjut-tonhundratalets slut tillkom en akademi, en kunglig teater och enstaka tidningar och boktryckare. Men ända fram till mitten av artonhundratalet var skriftkulturen ett privilegium för ett mycket litet fåtal. De som bar upp den var inte fler än några hundra. På 1790-talet klagade Johan Henric Kellgren över att ingen författare kunde leva på sitt författarskap - böcker hade inga köpare. Kellgren var i flera avseenden Sveriges förste
mo-derne författare: han arbetade medvetet och på flera fronter med att göra karriär, han skrev poesi och debattartiklar, kritik och satiriska krönikor, han tävlade i Vitterhetsakademien och sökte sig till hovet för att få ekonomiskt stöd för ett förfat-tarskap på heltid. Han lyckades, men hans publik var liten, offentligheten näst intill obefintlig, kulturen en angelägenhet främst för hovet. De få läsarna var nästan uteslutande män. En av Kellgrens förläggare, Carl Christoffer Gjörwell, hävdade
1795 att det fanns "blott fyra vittra kvinnor i hela Sverige". Han namnger alla fyra - "fru Lenngren, fru Linnerhielm, fru Lindegren och Christina Charlotta Gyllenkrok i Skåne" - men endast Anna Maria Lenngrens namn har överlevt i de littera-turhistoriska handböckerna. Hur många vittra män Gjörwell räknade med förtäljer inte historien, men de kan inte ha varit fler än några hundra och de räckte knappast för att ge honom hans levebröd; han kombinerade förlagsverksamheten med en tjänst som bibliotekarie.
När blev kulturbäraren just en medelålders, välutbildad kvinna? I början av nittonhundratalet, då Svenska Akade-miens ordbok, SAOB, nått fram till bokstaven K, engagerade kulturen allt fler människor, då var kulturbäraren en "person
l.folk l. samhällsgrupp o. d. som (på ett framgångsrikt sätt) värkar i (den andliga) kulturens tjänst", men han är fortfaran-de en man, helst en ämbetsman med säte i Svenska Akafortfaran-demien och andra tongivande kretsar.
I verkligheten hade kvinnorna flyttat fram positionerna långt tidigare. Bara fyrtiO år efter Gjörwells magra lista var de läsande kvinnorna i landet betydligt fler. Då, på 1830-ta-let, expanderade den litterära offentligheten kraftigt, böcker
trycktes i stora upplagor och fick köpare, litteraturkritik och litterärt skvaller började dyka upp i nystartade tidningar som
Heimdall, DagligtAllehandaochAftonbladet.De första kvinnliga romanförfattarna, Fredrika Bremer och Sophie von Knorring, publicerades i Sverige och kunde dessutom leva av sitt förfat-tarskap. De "tongivande kretsarna" var fortfarande manliga, men äntligen hördes en kvinnlig understämma.
Det finns många förklaringar till detta språng i den kultu-rella utvecklingen. Medelklassen växte sig stark; dess ideal och värderingar segrade över adelns. Borgerliga värden blev norm och upplysningstidens ideer om frihet och jämlikhet krymptes till hemmets format och slog då igenom på bred front. Tek-niska landvinningar gjorde att det tryckta ordet blev billigare och kunde spridas till fler.
Men vad vet vi egentligen om den som skulle bära upp all denna kulturella expansion? Hur såg den tidens kulturbärare ut?
***
Den Sjuni 1813 möts två kvinnor i Göteborg. Den ena har kommit dit med sin tonårsdotter, sin älskare och ett stort följe tjänstefolk. Hon heter Germaine de Stad och är på väg till England från Stockholm, där hon tillbringat senaste halvåret. Germaine de Stad var en uppburen fransk författare med ett stort antal makthavare och berömdheter i sin umgäng-eskrets. Dotter till en finansminister, gift med den svenske ambassadören i Paris och älskarinna, i tur och ordning, till författarna August Wilhelm von Schlege1 och Benjamin Con-stant. Hon har gått till historien främst på egna meriter som
litteraturkritiker och författare och som vältalig förespråkare f()r de nya, romantiska ideerna. Det är svårt att i dag föreställa sig det inflytande hon hade i sin egen samtid, ingen modern f()rfattare har en sådan ställning, möjligen kan man jämföra henne med de få bland dagens populärkulturella stjärnor som har både regeringschefers och masspublikens öra och som tas emot som kungligheter där de drar fram. Madame de Stael var den ledande gestalten i motståndet mot Napoleon, hon var förebild för de flesta kvinnliga och en hel del manliga för-fattare, och hennes salong på fäderneslottet Coppet i Schweiz hade rykte om sig att vara Europas, det vill säga världens, mest lysande. Hon var kort sagt en av de två eller tre mest kända personligheterna i sin tid, en kringresande politiker, vältalare, författare och kulturlobbyist som drog en hänfört lyssnande publik i såväl London som Moskva.
Hon har vänner att vårda i Stockholm, men främst har hon kommit för att försöka påverka den nye svenske tronföljaren Jean Baptiste Bernadotte att återvända till Frankrike och efterträda Napoleon. Det lyckas hon inte med; i juni 1813
lämnar hon Stockholm och tillbringar några dagar i Göteborg innan hon far vidare med segelfartyg.
Den andra kvinnan har rest ensam från Skåne, enkom för att träffa madame de Stad. Hon heter Martina von Schwerin och är en tjugofyraårig fru med stor gård och tre barn. Och en omättlig läshunger.
De två har aldrig sett varandra, inte ens på bild. De kän-ner inte varandra, men de har gemensamma bekanta som förmedlat kontakten. Ett piano spelar också sin kopplarroll i historien. I Stockholm hyrde madame de Stael bostad vid
Gustav Adolfs torg och ingen kultiverad människa kunde vara utan instrument så länge som ett halvår. Martina von Schwe-rin, som just flyttat till Skåne, men ännu inte fått ner allt sitt bohag, kunde passligt nog låna ut sitt fortepiano. Som en liten erkänsla skickade madame de Stael sitt senaste alster, essän Reflexionssurle suicide (översättningen Tankar om sjelfmord kom året därpå), till Martina von Schwerin, som redan ägnat flera månader åt att läsa allt hon kommit över av den författare hon nu skulle få träffa. Fyra dagar efter deras första möte i Göte-borg skriver hon, på franska, till en manlig vän i Stockholm:
Ja, min vän, jaglever sedan fyra dagar, och detta enda ord räcker för att ni skall förstå vilket intryck jag fått av henne som jag alltid skall beundra och lyssna till ... Då jag hör henne tala om religion är hon för mig pythian på trefoten, inspirerad av gudomligheten. Ni vet hur lite jag i allmänhet finner behag i politiska diskussioner, men när jag hör henne är det omöjligt att inte ryckas med i hennes diskussioner av sedernas förfall, av likgiltigheten inför det som är stort och ädelt, av despotismen och den själsliga inskränkthet den föder.
Hon har träffat madame de Stael varje dag och skriver sitt brev strax innan de skall träffas en femte gång. Dagen därpå är det dags att ta farväl: "Jag följde henne ända ut till båten. Hennes minne skall aldrig utplånas ur min själ." Hon skriver sina brev på franska, när hon berättar att hon följt madame de Stael till "le paquebot", innebär det att hon åkt med i den mindre farkost som fraktade passagerare ut till segelfartyg som låg
ankrade i Göta älvs mynning i väntan på rätt vind. Sedan har hon vänt tillbaka till kajen inne i staden.
Att få eskortera madame de Stad ända ut till båten var en oförglömlig händelse i Martina von Schwerins liv. Att det också rent praktiskt var ett stort företag berör hon inte, men
1813 var varje resa ett tidskrävande äventyr, sträckan
mel-lan Stockholm och Göteborg krävde flera övernattningar, få kvinnor reste riktigt långt, ännu färre dokumenterade sina resor i skrift. Till undantagen hörde Mary Wollstonecraft. Hon var jämnårig med Germaine de Stael och är i dag ett väl så stort namn i litteraturhistorien, men under sin livstid var hon knappast känd utanför en liten radikal krets i England. Wollstonecraft reste till Göteborg 1795 och tack vare hennes brev därifrån, som till skillnad från Martina von Schwerins är mer intresserade av yttre iakttagelser och praktiska detaljer än av själsliga rörelser, kan vi ana hur resan till Göteborg och up-pehället där gestaltade sig för Germaine de Stad och hennes svenska beundrarinna arton år senare.
Mary Wollstonecraft landsteg i Strömstad och åkte vidare till Göteborg med häst och vagn. "Att resa i Sverige är mycket billigt och till och med bekvämt." Men man måste hyra egen vagn, det är inte mycket till samfärdsel på vägarna, och allra bäst är att skicka en förlöpare till skjutshållen så att man är säker på att det finns hästar när man kommer fram. Vågarna är förvånande bra, liksom värdshusen. Men sängarna är alldeles för mjuka och varma. Svenskarnas kaminer är ofantliga och inte av järn utan kakeL
Wollstonecrafts blick är skarp och kritisk. Hon ser fattigdom, dryckenskap och skörlevnad längs vägen, men "Göteborg är en
ren och luftig stad. Alla betydande män, jag menar de som har de största förmögenheterna, är köpmän", och de skotska han-delshusen verkar vara de mest framgångsrika. Dessa köpmän äter alldeles för mycket och alldeles för tidigt på dagen, och de svenska damerna ägnar sig inte tillräckligt åt vare sig andliga eller kroppsliga övningar. Mary Wollstonecraft vet, eftersom hon har varit bjuden till dessa köpmansfamiljer såväl inne i Gö-teborg som i deras stora sommarhus utanför staden, däribland Råda säteri som ägdes av Martina von Schwerins far.
Arton år senare hade mycket förändrats, men köpmanshu-sen stod kvar, och Germaine de Stael inkvarterades med sitt svenska nätverks hjälp hos Lorents, en av de mest betydande Göteborgsfamiljerna. Martina von Schwerin var född i Göte-borg och kände familjen Lorents väl, men hon tog antagligen in hos någon av sina närmare vänner, Lambergs eller Ekmans, eller hos sin mor på Råda säteri. Var hon än bodde var det lätt att ta sig till madame de Stael för dagliga samtal.
Att Martina von Schwerin åstundade detta möte hett är begripligt, men varför skulle en uppburen och omsvärmad internationell stjärna vilja träffa en okänd svenska ur landsorts-adeln? Jo, Den Svenska Kvinnans rykte behövde putsas; det var inte bara Mary Wollstonecraft som hade låga tankar om hen-nes utseende och bildning. Madame de Stael fick inte lämna Sverige med sådana uppfattningar. Hennes närmaste vänner i Stockholm var bildade män med franska vanor och erfarenheter inhämtade under många år som diplomater i Paris. De ville visa henne att det visst fanns bildning, begåvning och behag även i Sverige och mest av allt hos deras skånska väninna Martina von Schwerin. De såg till att de båda kvinnorna fick träffas.
***
I litteraturhistoriska handböcker är Martina von Schwerin en fotnot i kapitlet om Esaias Tegner. Inte ens iNordisk kvinnolit-leraturhistoria får hon mer än en enda rad i marginalen: " ... en av romantikens många begåvade kvinnor - känd främst för sin brevväxling med Esaias Tegner ... " Hon skrev brev, men publicerade aldrig något, och blir därför aldrig mer än en blek-nande sångmö i de manliga författarskapens historia. Men för den som intresserar sig för läsandets och den kulturella offent-lighetens historia är hon en överrik källa.
Mötet mellan Martina von Schwerin och madame de Stael i Göteborg rymmer mycket av det som är typiskt för vår egen tids litterära scen: den läsare som blir intresserad aven bok och vill läsa allt av författaren vill också veta mer om personen och helst träffa honom eller henne. Även i dag kan det på en gård i Skåne finnas en trebarnsmor som läst det mesta av Joyce Carol Oates till exempel, och som tar några dagar ledigt och reser till Göteborg när hon får reda på att hennes favoritförfat-tare kommer till bokrnässan.
Martina von Schwerin beskriver madame de Stael som ett orakel- "pythian på trefoten" - som bättre än andra kan uttala sig i alla viktiga samtidsfrågor. För den moderne tevetittaren är det helt naturligt att skönlitterära författare tillfrågas om allt från samlevnadsproblem till kärnavfallshantering, men för två hundra år sedan var denna syn på författaren helt ny, madame de Stael var i själva verket en av de första författarna med internationell kultstatus.
De där junidagarna känns ändå mycket avlägsna och främ-mande, som förflöt de i en dockskåpsstad uppbyggd i ett Märklinlandskap: transportvägarna är få, ekipagen små, nät-verken finmaskiga, avståndet mellan författare och läsare kort. Dagens läsare uppfattar sig mer som konsument än som aktivt subjekt på kulturens scen och tar sällan kontakt med en förfat-tare för intima och upprepade möten. Läsning är i huvudsak ett fritidsnöje. Martina von Schwerin är i flera avseenden mycket mer lik en litteraturkritiker än en vanlig lustläsare, hon får böcker per post, hon kommenterar dem i skrift, sam-talar med upphovsmannen och ingår i ett kulturellt nätverk som diskuterar och umgås med böcker och deras författare.
I andra avseenden är hon en parentes i historien, en repre-sentant för en kultur som utgör en brygga mellan en represen-tativ och sluten hovkultur och en borgerlig offentlighet med en kulturell marknad. Hur aktiv och engagerad hon än är syns hon sällan på teatern och aldrig under sin livstid i pressen. Hon efterlämnar heller inga artiklar eller skrifter, allt hon gör sker inom hemmets lyckta dörrar, i privata brev eller i halvof-fentliga miljöer som brunnshotell och adliga salonger. Hon är en av sin tids viktigaste kulturbärare, men hon är nästan osynlig. Dags att tända ljuset.
