Självständigt arbete (15 hp)
Författare Program/Kurs
Marcus Åhlén HOP1
Handledare Antal ord: 13977
Aida Alvinius Beteckning Kurskod
Självständigt arbete magisteruppsats, krigsvetenskap 2O015
LEDNINGSFILOSOFI OCH MILITÄRSTRATEGISK KOMMUNIKATION
En kvalitativ textanalys av Doktrin för gemensamma operationer
Sammanfattning:
Militärstrategisk kommunikation är en funktion som samordnar Försvarsmaktens budskap i form av ord och handling. Funktionen kräver koordinering och samordning av militär verksamhet på alla ledningsnivåer samtidigt som Doktrin för gemensamma operationer och andra styrdokument förespråkar en decentraliserad ledningsfilosofi baserad på uppdragsstyrning och initiativ underifrån. Denna uppsats syftar till att svara på om det finns en motsägelse mellan doktrinens rådande krav på centralstyrd koordinering inom området militärstrategisk kommunikation och den decentraliserade ledningsfilosofin med enskilt agerande och initiativförmåga som grundpelare, och hur denna i så fall kan förstås. Analysen visar att en motsägelse inte nödvändigtvis föreligger då tolkningen av doktrinen kräver en kontextualisering av situationen utifrån de möjliga tillämpningar av svensk operationskonst vid gemensamma operationer som doktrinen stipulerar. Resultatet diskuteras teoretiskt och metodologiskt, utifrån de teorier som analysen grundas på.
Nyckelord:
Innehåll
1. INLEDNING ... 3
1.1 PROBLEMFORMULERING ... 3
1.2 FORSKNINGSÖVERSIKT ... 5
1.3 TIDIGARE FORSKNING, DE VIKTIGASTE SLUTSATSERNA ... 8
1.4 IDENTIFIERAD FORSKNINGSLUCKA ... 10
1.5 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ... 10
1.5.1 Forskningsfråga ...11
1.6 MATERIAL, AVGRÄNSNINGAR OCH KÄLLKRITIK ... 12
1.7 INOMVETENSKAPLIGT BIDRAG ... 12
1.8 UTOMVETENSKAPLIGT BIDRAG ... 13
1.9 BEGREPPSANVÄNDNING ... 13
1.9.1 Militärstrategisk kommunikation (MilStratKomm) ...13
1.9.2 Uppdragstaktik ...14
1.10 DISPOSITION ... 15
2. TEORI ... 16
2.1 UPPDRAGSTAKTIK... 16
2.2 STRATEGISK KOMMUNIKATION ... 18
2.3 KRITIK MOT DESSA TEORIER ... 22
3. METOD ... 24
3.1 GENOMFÖRANDE... 24
3.2 KVALITATIV TEXTANALYS ... 24
3.2.1 Dataanalys ...25
3.2.2 Reliabilitet, validitet och reflexivitet ...25
3.3 DESIGN ... 26
3.4 OPERATIONALISERING ... 27
3.4.1 Skapandet av analysverktyg ...27
3.4.2 Identifierade faktorer och indikatorer ...27
3.4.3 Analysverktyg ...31
4. ANALYS ... 32
4.1 ALLMÄNT OM DOKTRIN FÖR GEMENSAMMA OPERATIONER ... 32
4.2 VILKA DELAR AV DGO SOM ANALYSERAS ... 33
4.3 ANALYS AV DGO ... 34
4.3.1 Uppdragstaktik ...34
4.3.2 MilStratKomm ...37
4.4 SAMMANSTÄLLNING AV ANALYS ... 41
5. DISKUSSION ... 42
5.1 SYFTE OCH FRÅGOR ... 42
5.2 SVAR PÅ FORSKNINGSFRÅGAN – HUVUDSAKLIGA SLUTSATSER ... 42
5.3 TEORETISERING, KONSEKVENSER OCH DISKUSSION AV ANALYSEN ... 46
5.4 METODOLOGISK DISKUSSION ... 46
5.5 FORTSATTA STUDIER ... 47
6. LITTERATURFÖRTECKNING ... 48
1.
Inledning
Detta inledande kapitel tar avstamp i framväxten av militärstrategisk kommunikation som funktion i Försvarsmakten och övergår därefter i en problemformulering.
Informationsmiljön bildar tillsammans med aktörer och den fysiska miljön ett sammanhängande system som utgör den totala operationsmiljön. Relationen mellan militärt våld och påverkans- och informationsoperationer, som tidigare ansågs vara 80/20, är idag det omvända. Gränsen mellan krig och fred i informationsmiljön är numera utsuddad då påverkans- och informationsoperationer pågår dagligen. Påverkansoperationer och cyberrelaterade hot är verktyg som en stat kan använda i kombination med militära maktmedel, eller hot om dessas användning (Försvarsmakten, 2020b, s. 18).
För att möta hoten från påverkansoperationer har kommunikationstjänst och informationsoperationer de senaste åren utvecklats mot att inrymmas inom begreppet militärstrategisk kommunikation (MilStratKomm), vilket frekvent återfinns inom Försvarsmaktens doktriner och handböcker. Funktionen MilStratKomm samordnar och koordinerar informationsoperationer (InfoOps), psykologiska operationer (PsyOps) och kommunikationstjänst (Public Affairs, PA). Därigenom eftersträvar Försvarsmakten att ”säga det man gör och göra det man säger” genom koordinering av de budskap man sänder, både genom ord och genom verksamhet. Detta för att inte motsäga eller överrösta sig själv genom att signalera flera (olika) saker samtidigt, och därmed skapa tröskeleffekt samt ge legitimitet åt Försvarsmaktens agerande (Försvarsmakten, 2020b, s. 20).
Denna koordinering från central nivå tenderar att bli detaljstyrd, samtidigt som doktrinerna förespråkar uppdragstaktik med decentraliserad ledning (Fredriksson & Pallas, 2011, s. 54; Försvarsmakten, 2020a, ss. 31-32).
1.1 Problemformulering
I sin bok Fighting Power jämför Martin van Creveld Tysklands och USA krigföringsförmåga under andra världskriget, bland annat utifrån synen på kriget som fenomen, befälsprinciper, organisation och ledarskap. Boken bygger på kvantitativa beräkningar och utfallet är att den tyska armén var mer effektiv än den amerikanska, trots ojämlika resursmässiga förhållanden. Den tyska traditionen grundar sig i Clausewitz idéer om kriget som en konstart som kräver kreativitet och egna initiativ. Denna konstart kan inte låta
sig inramas i ett regelverk. Den mest framträdande faktorn är synen på ledarskap och vikten av individuellt ansvar och initiativförmåga (van Creveld, 1982, ss. 32-36).
Den amerikanska traditionen härstammar enligt van Creveld från Taylorismen som syftar till att maximera ekonomisk effektivitet inom industrin, inte minst vad gäller arbetarnas produktivitet. Den amerikanska doktrinen försöker förutse och reglera en mängd olika händelseutvecklingar och blir därför väldigt detaljerad, något som den tyska motsvarigheten uttryckligen tar avstånd ifrån (van Creveld, 1982, s. 38). Synen på krig grundar sig inte i kampen mellan motstående viljor utan armén betraktades som en stor produktionsapparat med den amerikanska bilindustrin som förebild (van Creveld, 1982, s. 33).
En tydlig skillnad kan här skönjas mellan å ena sidan en decentraliserad, och å andra sidan en centraliserad, syn på ledning. Detta lyfter van Creveld fram som en av de viktigaste skillnaderna mellan Tyskland och USA och som ledde till att den förstnämnda uppnådde betydligt högre effektivitet vid en likvärdig jämförelse förband mot förband. Att USA och övriga allierade vann kriget berodde istället på överlägsna ekonomiska resurser.
USA har, likt Storbritannien och Israel i modern tid övergått till att eftersträva uppdragstaktik, vilket Eitan Shamir beskriver i sin bok Transforming Command (Shamir, 2011). Att Sverige förespråkar uppdragstaktik framgår tydligt i den svenska doktrinen:
Uppdragstaktik är Försvarsmaktens ledningsfilosofi, innebärande att underställda ska ges klara och tydliga uppdrag, medan metoder och förfaringssätt överlämnas till utföraren med långtgående mandat. Uppdragstaktik drar nytta av svenska starka egenskaper som initiativkraft, självständighet och vanan att samverka i platta organisationer (Försvarsmakten, 2016, s. 47).
Den decentraliserade ledningsmetoden accepterar osäkerheterna och försöker utnyttja dem till sin fördel medan den centraliserade metoden försöker kontrollera dem.
Den snabba utvecklingen inom informationsteknologin de senaste 20-30 åren har ökat möjligheterna för centraliserad ledning, vilket kan förändra balansen mellan centraliserad och decentraliserad ledning (Brehmer, 2013, s. 128).
Problemet denna uppsats försöker omfamna är hur uppdragstaktik, som baseras på initiativ underifrån, kan fungera inom ramen för militärstrategisk kommunikation, vilken ska
genomsyra all Försvarsmaktens verksamhet, och som i sig kräver detaljstyrning och synkronisering.
1.2 Forskningsöversikt
Detta stycke kommer redovisa aktuell forskning avseende:
uppdragstaktikens relevans i den moderna och teknologiskt utvecklade tid vi nu lever i uppdragstaktikens betydelse i dagens militära organisationer som blir allt mer
”nätverksbaserade” i kontrast till en mer linjär syn på ledning, samt
den militärstrategiska kommunikationens behov av koordinering för att fungera.
Jim Storr menar att uppdragstaktiken har sitt ursprung i högintensiv krigföring och frågar sig om den därför är relevant även i ett vidare perspektiv av krigföring såsom fredsfrämjande operationer där åtgärder på taktisk nivå kan få strategiska och till och med politiska konsekvenser. Han menar att så är fallet. Skillnaden mellan fredsbevarande insatser idag och fullskaliga konflikter beror inte på operationernas karaktär utan på informationsrevolutionen. En högre chef, eller till och med en politiker, kan tack vare informationsteknologin, detaljstyra en militär operation ända ner på gruppnivå. Men trots allt bara en åt gången (Storr, 2003, ss. 119-129).
Enligt Peter Singer skapades uttrycket ”den strategiska korpralen” i slutet av 90-talet. I sin artikel undersöker Singer ett motsvarande fenomen på högre ledningsnivåer, där generaler detaljstyr verksamhet på låg nivå från långa geografiska avstånd med hjälp av informationsteknologi. Fenomenet är i sig inget nytt då utvecklingen börjat långt tidigare i form av telegraf och radio-teknik, men den nuvarande utvecklingen beskrivs som enorm, både hur fort tekniken utvecklas och på den bredd som den införs. Han kallar fenomenet ”den taktiske generalen” och menar att detta kommer bli en stor ledarskapsutmaning för militära organisationer i framtiden (Singer, 2009, ss. 78-87).
Eitan Shamir beskriver i sin bok hur de amerikanska, brittiska och israeliska försvarsmakterna har försökt implementera uppdragstaktik. Dels beskriver han förbandsnedläggningar som en konsekvens av kalla krigets slut och konflikternas förändrade karaktär mot mer asymmetriska och lågintensiva, som en grund för högre riskaversion och central detaljstyrning. Detta visar sig i amerikaners och britters fall tydligast i konflikterna i Afghanistan och Irak. Länderna har på liknande sätt mottagit den digitala revolutionen,
genom att införa digitala stödsystem, trots insikten att det hämmar uppdragstaktik (Shamir, 2011, s. 188).
Genom att använda Perrow’s Normal Accidents Theory (NAT) påvisar van Bezooijen och Kramer att ett ökat beroende mellan enheter i en nätverksbaserad organisation ställer orimliga krav på hur en nätverksbaserad operation behöver designas. De konstaterar att en nätverksbaserad operation kräver en decentraliserad ledningsmetod, men bara så länge beroendet mellan de ingående modulerna är lågt. Moduler ska i det här fallet inte likställas med militära enheter. Snarare sammansatta enheter som i sig själva blir självförsörjande och kan uppträda autonomt utan stöd uppifrån eller från sidan. För att en nätverksbaserad organisation med välutbyggd IT-infrastruktur ska fungera krävs en decentraliserad ledning baserad på uppdragstaktik, där organisationsstrukturen är anpassad utifrån detta (van Bezooijen & Kramer, 2015, ss. 445–466).
Konceptet för nätverksbaserade operationer bygger enligt Buchler et al. på en idé om att robust nätverks- och informationsdelning resulterar i ökad lägesuppfattning (situation awareness) och effektivitet i militära operationer. Genom en vetenskaplig undersökning under en två-veckors stabsövning i USA och Storbritannien konstaterar författarna att det allmänna antagandet att en ökad informationsspridning leder till bättre lägesuppfattning och därmed ökad effektivitet, kan ifrågasättas. Med hjälp av statistiska modeller utifrån en nätverksanalys konstaterar de att en ökad produktion av epost i en stabsmiljö leder till minskad lägesuppfattning för den enskilde medarbetaren. Den stora volymen och den snabba hastigheten på information och kommunikation som tas emot och görs lättillgänglig via datornätverk kan överbelasta individen. Författarna konstaterar vidare att omfattande delning av information genom digitala nätverk ökar ”stuprörseffekter” inom organisationen, vilket också kan kopplas till lägre grad av lägesuppfattning (Buchler, Fitzhugh, Marusich, Ungvarsky, Lebiere, & Gonzalez, 2016).
Liksom Buchler et al. undersöker Marusich et al. hur ett ökat inflöde av information påverkar individens beslutsförmåga, lägesuppfattning och förtroende i en simulerad ledningsmiljö. Allteftersom informationsteknikutvecklingen fortskrider och militära organisationer blir alltmer nätverksbaserade ökar mängden tillgänglig information för individen. Genom ett experiment konstateras att mängden information inte bidrar till förbättrad kvalitet i beslutsfattandet eller ökar lägesuppfattningen. Framtidens
ledningskoncept och ledningssystem måste därför omhänderta människans kognitiva begränsningar (Marusich , o.a., 2016,, ss. 301–321).
Robert C Rubel argumenterar för hur US Navy framöver kommer behöva projicera makt gentemot Kina och Ryssland mer än förr. Detta kräver fler vapenplattformar med intelligenta vapen utspridda över en ännu större yta och att man inte längre enbart kan förlita sig på hangarfartygsgrupperna och deras flygande enheter som primärt verkansmedel. Med detta kommer ett större och nätverksbaserat kommunikationssätt. Ett nätverk som fienden kommer att vilja påverka. Enligt Rubel är uppdragstaktik svaret på detta hot från motståndaren (Rubel, 2018, ss. 109–121).
Michail Ploumis menar att för att bättre kunna utöva uppdragstaktik i framtiden behöver (amerikanska) befälhavare genomgå ytterligare träning, baserat på forna tiders filosofer, då ”traditionell linjär” (centraliserad) beslutsfattning har visat sig olämplig i en värld där informationstillgången ökar. Mängden information består både av sann och falsk (påverkad av motståndaren) och Ploumis menar därför att uppdragstaktikens vikt har ökat istället för att minska (Ploumis, 2020, ss. 209-218).
Thomas M. Cioppa beskriver hur strategisk kommunikation tillfördes som en viktig ingrediens i operationerna i Irak från 2007. Han menar att strategisk kommunikation varit en avgörande funktion för den irreguljära krigföringen där, inte minst i sin passiva form, det vill säga monitorering och analys av informationsmiljön som ger ett beslutsunderlag för befälhavare vid fortsatta operationer (Cioppa, 2009).
George Dimitriu beskriver likt Cioppa användandet av strategisk kommunikation under lågintensiv asymmetrisk konflikt (Afghanistan). Han belyser behovet av att hemmaopinionen utgör en viktig hörnsten i den strategiska kommunikationen. Korrekt information måste förmedlas för att garantera fortsatt stöd för insatsen. Ett strategiskt narrativ som bidrar till att förklara händelserna på plats fanns men var inte tillräckligt hanterade gentemot samtliga ledningsnivåer. Slutsatsen är att funktionen ännu inte lyckats omhänderta den lägsta nivån, som i slutändan genom sitt uppträdande står för den mest avgörande kommunikationen (Dimitriu, 2012, s. 206).
Josefsson, Anderson, Norlander och Marcusson har studerat ledning av cyberoperationer och hur väl uppdragstaktik är tillämpbart då cyberkrigföring ofta bedrivs under andra omständigheter än konventionellt krig, d.v.s. även under fred och kris. De diskuterar om villkoren för uppdragstaktik har förändrats och är tillämpbara vid utförandet av olika typer av
cyber-operationer och att offensiva och defensiva cyberoperationer innebär olika villkor för uppdragstaktik. De menar att uppdragstaktik fortfarande är relevant men behöver stödjas av en ledningsmetod som flexibelt kan växla mellan direktstyrning och uppdragsstyrning (Josefsson, Anderson, Norlander, & Marcuson, 2019).
1.3 Tidigare forskning, de viktigaste slutsatserna
Debatten om uppdragstaktik och hur den påverkats av dagens teknikutveckling inom den informationsålder vi lever i kretsar i huvudsak kring begreppen nätverksbaserad krigföring och centraliserat beslutsfattande möjliggjort av informationsteknologi kontra decentraliserat beslutsfattande. Merparten av forskningen är anglosaxisk och/eller NATO-inriktad. Till stor del handlar debatten om transformering från traditionellt hierarkiska organisationer till nätverksbaserade organisationer tätt sammankopplat med ökat införande av IT-infrastruktur som möjliggör nätverksbaserad ledning i allt större utsträckning, d.v.s. att ”alla kan prata med alla”.
Forskningen verkar ha riktat in sig på att reda ut hur övergången till nätverksbaserad ledning och ökad digitalisering leder till ökad centraliserad detaljstyrning eller inte. Till stor del pekar forskningen på det förstnämnda och att det geografiska avståndet mellan hög och låg ledningsnivå spelar allt mindre roll. Även det faktum att verksamhet på lägsta nivå blir mer och mer synlig för omvärlden i takt med digitalisering och ett snabbare nyhetsflöde verkar leda till mer central detaljstyrning, inte minst ur ett juridiskt perspektiv, vilket i sin tur leder till mindre benägenhet till ömsesidig tillit mellan över- och underordnade (Storr, 2003, ss. 119-129).
Debatten präglas av att ny teknologi, nu såväl som under och efter första världskriget, varken skingrar krigets dimma eller undanröjer friktioner. Snarare skapar den fler frågor än vad som hinner besvaras. Samtidigt sugs högre ledningsnivåer in i det taktiska genomförandet i realtid och negligerar därmed arbetsuppgifter som de i stället är satta att genomföra (Singer, 2009, ss. 78–87).
Paradoxen som kan skönjas avseende centraliserad detaljstyrning som kommer sig av ökad grad av nätverksbasering är att både forskningen och de organisationer som forskningen undersöker verkar vara överens om att nätverksbaserade organisationer istället kräver decentraliserad ledning för att fungera. Trots att uppdragstaktiken blir lidande fortsätter utvecklingen ändå i samma riktning. Detta dilemma orsakas inte av IT-systemen i sig självt
utan utifrån hur militära organisationer vill nyttja sig av IT för att uppnå sina mål (van Bezooijen & Kramer, 2015, ss. 445-466).
De anglosaxiska länderna har mer och mer utvecklats i riktning mot nätverksbaserade organisationer med ett ökat informationsflöde som följd vilket grundar sig på en idé om att robust nätverks- och informationsdelning resulterar i ökad lägesuppfattning (situation awareness) och effektivitet i militära operationer. Denna tes ifrågasätts på flera håll. Både Buchler et al och van Bezooijen & Kramer försöker motbevisa denna tes. Det konstateras dessutom att omfattande delning av information genom digitala nätverk ökar ”stuprörseffekter” inom organisationen, vilket också kan kopplas till lägre grad av lägesuppfattning istället för större (Buchler, Fitzhugh, Marusich, Ungvarsky, Lebiere, & Gonzalez, 2016).
Högre ledningsnivåer, kan tack vare informationsteknologin, detaljstyra militära operationer ända ner på gruppnivå. I fredsfrämjande och andra ”lågintensiva” operationer är detta mer möjligt än i högintensiva konflikter (Storr, 2003, ss. 119-129). Även om uppdragstaktiken har sitt ursprung i högintensiva och symmetriska konflikter menar Storr att den har relevans även i asymmetriska konflikter. Även den mest utvecklade militärmakten måste förlita sig på en effektiv och snabb motreaktion när den blir överraskad, vilket enligt Storr kräver initiativ på lägsta nivå (Storr, 2003, ss. 119-129). Frågan huruvida asymmetriska och lågintensiva konflikter innebär ökad eller minskad tillämpning av uppdragstaktik medför här således en tillstymmelse till motsägelse i forskningen.
Forskningen har i huvudsak en amerikansk utgångspunkt där projektion av makt och enorma resurser är centrala. Småstaters situation belyses i mindre omfattning. Här framträder dock tydligt att småstater influeras av USA och Nato och implementerar ledningsmetoder som i första hand tillfredsställer behovet av att formulera doktriner utifrån en politisk agenda och inte från egna militära behov och förutsättningar. Således implementeras idéer som NBF1 mm i småstaters doktriner utan att anpassas efter det egentliga (militära) behovet (Bjerga & Laugen Haaland, 2010, ss. 505-533).
Det finns en samstämmighet bland flera forskare som tyder på ett ökat behov av koordinering av en militär organisations budskap för att denna ska bli framgångsrikt och att
1 Nätverksbaserat försvar (NBF) var ett utvecklingskoncept inom Försvarsmakten där alla stridande enheter
skulle bidra med olika sensordata vilken skulle generera en gemensam lägesbild. Lägesbilden skulle kunna skalas på så sätt att informationen skulle vara riktig, uppdaterad och relevant för den enskilde (Wikipedia).
arbetet med detta behöver integrera samtliga nivåer i den militära hierarkin, inte minst vid irreguljär krigföring. Problematik med haltande budskap från olika ledningsnivåer, som exempelvis att en ”strategisk korpral” sänder ett annat budskap än den strategiska nivån, förekommer regelbundet. Behovet av en genomgående hantering av funktionen från högsta nivå ända ner till soldatnivå belyses särskilt.
Sammanfattningsvis har forskningen konstaterat att ökad digitalisering har påverkan på organisationers ledningsmetoder. Detta gäller även militära organisationer och påverkan sker i riktning mot minskad applicering av uppdragstaktik trots att det motsatta bör vara gällande för att organisationen ska bli framgångsrik. Detta kan ramas in i ett top-down-perspektiv. Det snabba informationsflödet ses i den undersökta forskningen som en begränsning som hindrar utövande av uppdragstaktik (van Bezooijen & Kramer, 2015, ss. 445-466; Singer, 2009, ss. 78-87). Huvudfokus i den undersökta litteraturen ligger på konventionell krigföring i en storskalig konflikt alternativt asymmetriska hotmiljöer, företrädesvis inom ramen för fredsfrämjande insatser, trots att dess empiri grundar sig på småskaliga konflikter (läs Afghanistan och Irak) samt stabsövningsmiljöer. Det saknas studier kring hur ledningsmetoder faktiskt ser ut under storskalig konflikt mellan stater, med sort inslag av ledningsbortfall. Hybrida hot från stater och gråzonsproblematik där informationsoperationer och påverkanskampanjer ingår omhändertas inte heller.
1.4 Identifierad forskningslucka
Forskningsdebatten omhändertar sålunda inte hur den ökande digitaliseringen kan nyttjas i kombination med uppdragstaktik genom ett bottom-up-perspektiv. Det vill säga den stora möjligheten till att sprida information inom och utom den egna organisationen genom ökad grad av uppdragstaktik inom ramen för att genomföra egna eller att möta en motståndares påverkansoperationer. Denna studie försöker fokusera på mötet mellan svensk doktrin för gemensamma operationer med uppdragstaktik som uttalad ledningsfilosofi och genomförande av militärstrategisk kommunikation.
1.5 Syfte och frågeställning
I Militärstrategisk doktrin 16 och Doktrin för gemensamma operationer 20 som får anses vara Försvarsmaktens mest centrala styrdokument, betonas vikten av decentraliserad ledning och initiativkraft hos den enskilde medarbetaren. Doktrinen anger vidare att Sverige som
nation måste utgå från att vi kommer att överraskas i händelse av ett yttre hot och beskriver därför vikten av flexibilitet och ett aktivt agerande från lägsta nivå (Försvarsmakten, 2016, s. 5).
Avses här i första hand den väpnade striden när Sverige väl har blivit anfallet med reguljära metoder? Eller gäller det även genomförandet av aktiviteter inom MilStratKomm? I så fall under vilka förutsättningar? Den centrala (tidskrävande) detaljstyrningen kan också innebära en kontrast till det snabba globala informations- och nyhetsflödet, vilket kan innebära en grund för misslyckande. Hastigheten i den tekniska utvecklingen, inte minst inom informationsteknologin, har utan tvekan förändrat vårt sätt att se på världen. Hartmut Rosa pratar bland annat om ”den tekniska accelerationen” som driver på de sociala ”förändringarnas acceleration” vilka i sin tur driver på ”livstempots acceleration”, vilket leder till att människor efterfrågar ytterligare teknisk acceleration och så vidare. De olika formerna av acceleration driver på varandra i en ”autodynamisk återkopplingscirkel” (Rosa, 2014).
Finns det en tröghet som leder till svårigheter med att omhänderta plötsliga händelseutvecklingar i informationsmiljön? Göran Ahrne beskriver förändring som ett samspel mellan parallella processer av tröghet och förnyelse. Genom att se samhället som ett socialt landskap som till stor del består av organisationer, beskrivs en växelverkan mellan hur gamla organisationers tröghet och rationaliseringar skapar utrymmen för nya organisationer. I spänningen mellan tröghet och förnyelse, blir världen mer sammanlänkad. Resultatet blir inte ett nytt utan ett tätare samhälle, med både gamla välkända och nya överraskande inslag (Ahrne & Papakostas, 2014).
Syftet med denna uppsats är att svara på om det finns en motsägelse mellan doktrinens rådande krav på centralstyrd koordinering inom området militärstrategisk kommunikation och den decentraliserade ledningsfilosofin med enskilt agerande och initiativförmåga som grundpelare, och hur denna i så fall kan förstås.
1.5.1 Forskningsfråga
Forskningsfrågan i denna uppsats är: Hur kan man förstå krav på centralstyrd koordinering i relation till uppdragstaktik inom militärstrategisk kommunikation?
1.6 Material, avgränsningar och källkritik
Den mest centrala litteraturen som uppsatsen kommer att vila på är Doktrin för gemensamma operationer (DGO20) samt Doktrintillägg Militärstrategisk kommunikation. Dessa två skrifter utgör själva empirin för uppsatsen och får anses relevanta då de utgör del av toppen av ”doktrinträdet” och påverkar därmed innehållet i underliggande doktriner, handböcker, reglementen och manualer.
Det är inte ovanligt att material som är relevant för krigsvetenskaplig forskning är sekretessbelagt. Dessa doktriner är dock öppna offentliga handlingar, vilket ger studien en högre validitet.
De vetenskapliga skrifter som doktrinbilagan grundar sig på kommer också beröras, i första hand Jesper Falkheimer och Mats Heides Strategisk kommunikation: en introduktion.
Vid urval av material till uppsatsen har enbart artiklar som är expertgranskade (Peer- Reviewed) alternativt återfinns på Norska listan (minst nivå 1) använts.
Doktrin för gemensamma operationer, DGO, fastställdes sommaren 2020 och får därmed anses utgöra ett relevant forskningsobjekt då denna studie genomförs under hösten 2020. Doktrintillägget för militärstrategisk kommunikation finns för närvarande enbart som utkast och är därmed ej fastställt. Doktrintillägget har nyttjats som stöd vid tolkningen av innehållet i DGO, i första hand för stycken som avhandlar gemensamma funktioner. Att doktrintillägget inte är fastställt och därmed inte officiellt gällande som styrdokument, måste nämnas som en brist i denna undersökning.
1.7 Inomvetenskapligt bidrag
Denna uppsats har som ambition att bidra med kunskap inom krigsvetenskapens alla tre delar, det vill säga krig, krigföring och annan konflikthantering där militära resurser utnyttjas, genom ökad förståelse för hur verktyget militärstrategisk kommunikation kan förstås utifrån de teoretiska principer det vilar på tillsammans med de sedan länge accepterade teorierna som uppdragstaktik grundar sig i. Därmed kan studien tillföra kunskaper som vidgar synen på hur uppdragstaktik som ledningsfilosofi kan förstås i en svensk kontext.
Bidraget kommer tillföra kunskap till krigsvetenskapen men även samhällsvetenskapen då dessa ämnesområden är tätt sammanflätade i den meningen att krig, krigföring och väpnade
konflikters dynamik och aktörer ofta analyseras i en vidare social, politisk och kulturell kontext (Försvarshögskolan, 2020).
1.8 Utomvetenskapligt bidrag
Denna studie undersöker hur svensk doktrin, som uttrycker vikten av en decentraliserad ledningsfilosofi, kan förstås utifrån behovet av att all verksamhet samtidigt ska genomsyras av militärstrategisk kommunikation. Resultatet kan därmed inte påstås vara generaliserbart för andra länder eller organisationers koncept för militärstrategisk kommunikation.
Samtidigt torde Sveriges situation, med en kraftig omsvängning från nedrustning under 1990-talet och början av 2000-talet, till en snabb tillväxtfas beroende på det förändrade omvärldsläget (Holmberg & Alvinius, 2019), vara intressant att studera utifrån hur Sverige väljer att nyttja verktyget militärstrategisk kommunikation.
Syftet med militärstrategisk kommunikation är ytterst att skapa en tröskeleffekt som ska avhålla en motståndare från att hota Sveriges integritet och svenska intressen. I det ännu inte fastställda doktrintillägget för militärstrategisk kommunikation påtalas nödvändigheten att tröskeleffekten måste byggas redan i fredstid och att det måste ske aktivt, såväl enskilt som tillsammans med andra nationer, genom militära aktiviteter. Vidare beskrivs att målbilden är att samtliga medarbetare i Försvarsmakten ska ha sådan kännedom om militärstrategisk kommunikation som behövs för att lösa sin uppgift och att det är varje chefs ansvar att utbilda sin personal i tillämpliga delar beroende på ansvar och uppgift (Försvarsmakten, 2020b, s. 5).
Samtidigt utbildas chefer inom Försvarsmakten, från gruppchefsnivå och uppåt sedan lång tid tillbaks i uppdragstaktik så som den beskrivs i doktriner och ledarskapsutbildningar. Denna studie bidrar till att skapa förståelse för hur dessa två ämnesområden passar ihop.
1.9 Begreppsanvändning
1.9.1 Militärstrategisk kommunikation (MilStratKomm)
En definition av det civila begreppet för strategisk kommunikation är ”en organisations medvetna kommunikationsinsatser för att nå sina mål” (Falkheimer & Heide, 2011, s. 13).
I Försvarsmakten används begreppet strategisk kommunikation för den politiska nivåns kommunikation. Utöver strategisk kommunikation används även begreppet militärstrategisk
kommunikation. Den militärstrategiska kommunikationen stödjer den politiska målsättningen och dess strategiska kommunikation. Därigenom förstärks ytterst den vilja som nationen ger uttryck för (Försvarsmakten, 2020b, s. 4).
Militärstrategisk kommunikation är alltså ett begrepp inom Försvarsmakten som baseras på ”strategisk kommunikation”. Internationellt görs inte denna distinktion. Där används begreppet brett inom samhällets olika nivåer, såväl inom företagsvärlden som i den statliga. Inom Nato inkluderas både den militärstrategiska och den politiska nivån inom begreppet ”StratCom” (NATO, 2020).
Begreppet militärstrategisk kommunikation nyttjas i denna studie utifrån den beskrivning som framgår av doktrintillägget: Militärstrategisk kommunikation inriktar informationsoperationer och kommunikationstjänst avseende ord och handling syftande till att stödja de militärstrategiska målsättningarna (Försvarsmakten, 2020b, s. 34).
1.9.2 Uppdragstaktik
Det finns en varierad syn på vad uppdragstaktik är. Brehmer, van Creveld och Shamir beskriver uppdragstaktikens roll utifrån olika aspekter, varvid dess inramning skiljer sig åt något. Brehmer och van Creveld kan sägas ligga närmare varandra i sin förståelse av uppdragstaktik som en informationshanteringsmetod i ett ledningssystem. Shamirs beskrivning av uppdragstaktik instämmer i stort med de övriga, men framhåller att uppdragstaktik ser olika ut i olika krigsmakter. Det beror på att det först sker en tolkning när uppdragstaktik upptas från en krigsmakt till en annan och därefter en egen utveckling baserad på egna förutsättningar och egen kultur (Shamir, 2011, s. 157 ff).
Begreppet uppdragstaktik nyttjas i denna studie utifrån den beskrivning som framgår av Militärstrategisk doktrin vilken tar sitt ursprung i att kärnan i krigföring är tvekamp, fiendskap och växelverkan som genererar fara, friktion, ansträngning och ovisshet. Förutsättningen för att i förväg bestämma en konsekvent och heltäckande operationsplan som uppfyller det strategiska målet är begränsad. Uppdragstaktik enligt MSD 16 bygger därför på enkla ledningsprinciper, välutbildade chefer och soldater/sjömän med initiativkraft, beslutsamhet och vilja att ta ansvar, kontinuerlig taktikutveckling, god etik, och stort engagemang med bred ömsesidig tillit i organisationen (Försvarsmakten, 2016, s. 67).
1.10 Disposition
Uppsatsen är indelad i fem kapitel samt en avslutande litteraturförteckning.
Inledningsvis introduceras forskningsområdet och problemformuleringen baserat på en identifierad forskningslucka utifrån en forskningsöversikt.
Därefter presenteras de teoribildningar som uppsatsen tar avstamp ifrån. Dessa ligger sedan till grund för det analysverktyg som uppsatsen använder sig av och som presenteras i metodkapitlet.
Sedan analyseras resultatet gentemot det teoretiska ramverket och uppsatsens frågeställning besvaras.
2.
Teori
Detta kapitel avhandlar utvalda teorier avseende uppdragstaktik respektive strategisk kommunikation, vilka senare kommer utgöra grunden för analysen.
2.1 Uppdragstaktik
Uppdragstaktik har enligt van Creveld en mycket nära relation med decentraliserad ledning, vilket står i motsatsförhållande till centraliserad ledning. Den centraliserade ledningen bygger på att beslut fattas på en hög ledningsnivå, baserat på det beslutsunderlag som där finns tillgängligt. Trots flera likheter mellan dessa ledningsmetoder är de ändå varandras motsatser. Den centraliserade ledningen medför enligt van Creveld visshet på den högre ledningsnivån och ovisshet på den lägre. Vid decentraliserad ledning råder det motsatta (van Creveld, 1985, s. 274).
Precis som van Creveld beskriver Shamir ett motsatsförhållande mellan centraliserad och decentraliserad ledning. Centraliserad ledning innebär längre beslutstider och tenderar orsaka ett informationsöverflöd på högre ledningsnivå vilket ytterligare fördröjer tiden till att beslut når den lägre nivån och innebär avstannande verksamhet på grund av den långsamma beslutsprocessen. Den decentraliserade ledningen innebär därmed det motsatta, det vill säga snabbare beslutsprocesser ett mindre tryck på beslutsfattare på grund av den minskade informationshanteringen (Shamir, 2011, ss. 16, 64-65).
Brehmer ställer uppdragstaktik mot detaljstyrning. Han menar att gränsen mellan dessa i första hand identifieras under själva genomförandet av verksamheten om graden av detaljstyrning är så pass hög att uppdraget misslyckas. Enligt Brehmer finns egentligen bara en form av ledning, vilket är uppdragstaktik, med olika grad av restriktioner. Dessa restriktioner kan kopplas till vilken grad av misstag som accepteras (Brehmer, 2013, ss. 124-125).
Gemensamt för van Creveld och Brehmer är att de betonar förmågan hos underlydande att kunna ta egna initiativ för att kunna handla i chefens anda. Initiativförmågan är det som gör det möjligt att hantera den förvirring och de osäkerheter som uppstår i krig (van Creveld, 1985, s. 210).
Brehmer menar att det är informationsläget i kombination med krigets natur och de friktioner som det innebär, som gör det omöjligt att kunna detaljstyra en given order.
Friktioner beskrivs som allt som gör att det inte går som man tänkt sig i krig. Förmågan att hantera friktioner kan ses som förmågan att snabbt omplanera för att möta effekterna av det som har hänt. Detta kräver att underlydande får möjlighet till egna initiativ för att kunna verka inom ramen för chefens vilja (Brehmer, 2013, ss. 120-125 mfl).
Shamir belyser svårigheten i att beskriva uppdragstaktik beroende på att det finns olika uppfattningar av vad det är. Synen på uppdragstaktik har förändrats från det att den uppstod i slutet på 1800-talet fram till idag. När en nation implementerar uppdragstaktik kommer den att tolkas och nyttjas på olika sätt beroende på strategiska och kulturella förutsättningar. Faktorer som organisationskultur och nationella erfarenheter av konflikter påverkar hur uppdragstaktik uppfattas och praktiseras i olika nationer (Shamir, 2011, s. 4).
Generellt kan dock sägas att uppdragstaktiken vilar på en grund av delegering av makt och bestämmanderätt. Den högre nivån avsäger sig kontroll, men bibehåller fortfarande ansvaret. Det kräver att underställda tar initiativ utan att avvakta instruktioner. För att detta ska fungera måste en kultur skapas där överordnads attityd mot underordnad präglas av en övertygelse att underställda är kompetenta, motiverade och accepterar ett stort ansvar (Shamir, 2011, s. 19).
Shamir ser uppdragstaktik inte enbart som en metod för att ge order, utan ett kulturellt fenomen. En ömsesidig förståelse mellan högre och lägre nivå är avgörande. Det krävs gemensamma värderingar som i sig kräver lång utbildning och samträning. Därutöver krävs tillit och respekt mellan chef och underställd. Det åstadkoms genom självständiga ledare som känner uppgiftsglädje och inte tvekar att ta initiativ (Shamir, 2011, s. 25 ff).
Att underlydande har en förståelse för högre chefs avsikt är den främsta återkommande faktorn inom teorierna för uppdragstaktik (Brehmer, 2013, s. 123; Shamir, 2011, s. 27; van Creveld, Command in war, 1985, s. 270). Enligt Shamir är uppdragstaktiken i sig det som kännetecknar decentraliserad ledning där förmågan att ta initiativ är något av det mest centrala och därmed utgör själva kärnan i uppdragstaktik (Shamir, 2011, s. 3).
I takt med att den tekniska utvecklingen, inte minst inom informationsteknologin, går allt snabbare, ökar förutsättningarna för den centraliserade ledningen. Detta förändrar enligt både van Creveld och Brehmer balansen till förmån för den centraliserade ledningsfilosofin (Brehmer, 2013, s. 128). I takt med den tekniska utvecklingen höjs beslutströskeln och initiativförmågan minskas liksom vissheten för enheter längre ner i hierarkin (van Creveld, 1985, s. 274). Även om van Creveld menar att decentraliserad och centraliserad ledning inte
är varandras absoluta motpoler, utan till viss del kan integreras, ska det noteras att han skrev detta under 80-talet när dagens teknikutveckling var svår att förutspå.
Utifrån Shamirs idé om den nationella kontextens betydelse så behöver ”svensk uppdragstaktik” definieras. Detta görs i både militärstrategisk doktrin och doktrin för gemensamma operationer och det är utifrån denna definition som begreppet används i denna studie. Centralt är att chefen fastställer uppdrag eller uppgift och övergripande handlingsregler och tilldelar resurser, anger uppdragets syfte, förtydligar vad som måste uppnås och överlämnar därefter hur det genomförs till underlydande chefer. Detta ger handlingsfrihet och robusthet för underlydande när situationen förändras (Försvarsmakten, 2020a, s. 31).
2.2 Strategisk kommunikation
Teorier och kunskaper om strategisk kommunikation kommer från olika men närliggande forskningsfält. Kunskapsområdet är tvärvetenskapligt och definieras som ”ledning, planering och genomförande av kommunikationsprocesser och aktiviteter i relation till dels olika publiker, intressenter och målgrupper, dels samhället som offentlighet, med syfte att uppnå övergripande organisatoriska verksamhethetsmål” (Falkheimer & Heide, 2013, s. 89).
Fredriksson och Pallas försöker förklara strategisk kommunikation utifrån ett neoinstitutionellt perspektiv. De menar att i stort sett alla organisationer bedriver sin kommunikation på liknande sätt vad gäller struktur och innehåll. Detta beror till stor del på att organisationers handlingsutrymme ökar om de bedriver sin verksamhet i linje med rådande normer för hur arbetet ska organiseras, vilka metoder som ska tillämpas och vilka kompetenser som nyttjas. Omvärldens krav på organisationer kommer till uttryck utifrån i huvudsak tre faktorer; regler, normer och föreställningar. Regler utgör de tvingande och begränsade villkor som kommer sig av lagkrav, bestämmelser och dylikt. Normer talar om vad som är önskvärt, trovärdigt och moraliskt riktigt och fungerar som en beteendekompass med förankring i det sociala kontraktet. Föreställningar är kulturellt bestämda kognitioner som konstituerar den sociala verkligheten. Inom kommunikatörsyrket finns en uppsättning tankegångar, ideal och modeller som kan inramas inom ovan nämnda normer och föreställningar där den tydligaste är föreställningen om integrerad kommunikation. Denna tar sin utgångspunkt i att all kommunikation i en organisation ska vara likriktad utifrån de värderingar, den självförståelse och de tolkningar av omvärlden som ledningen gör. Detta för
att skapa en homogen bild av organisationen utifrån antagandet att enhetlighet och konsistens är en förutsättning för stabilitet och förutsägbarhet. Att säga två olika saker vid två olika tillfällen anses vara ett uttryck för att man är opålitlig, oseriös och irrationell, även om orsakerna kan vara fullt rimliga (Fredriksson & Pallas, 2011).
I början av 1920-talet hade the Press Agentry Model2 kritiserats som vilseledande av stora företag och börjat förlora trovärdighet (Grunig & Hunt, 1984). Detta ledde bland annat till upprättandet av Declaration of Principles to journalists och till att the Public Information Model uppstod (UKEssays, 2018).
The Public Information Model handlar i grund och botten om att informera allmänheten utan att beakta främjande och publicitet. Denna modell försöker inte övertala eller ändra allmänhetens inställning utan istället sprida relevant information till dem. Därför förutsätts det således att om allmänheten har tillräcklig information, och som uppfattas som relevant och sanningsenlig om organisationen, kommer allmänheten att tro och bete sig efter vad organisationen eftersträvar. The Public Information Model hänvisar ofta till kommunikatören som en "inneboende journalist", vars uppgift är att rapportera objektivt om sin organisation till allmänheten (Grunig & Hunt, 1984).
Både the Press Agentry Model och The Public Information Model har kännetecknats som envägskommunikationsteknik. Den sistnämnda skiljer sig dock från den förstnämnda eftersom syftet är att ge ut tydlig och korrekt information till allmänheten, vanligtvis genom media, och därigenom hoppas att någon kommer att uppmärksamma densamma.
Idag återfinns The Public Information Model mestadels inom statliga myndigheter, icke-statliga organisationer och i vissa företag (UKEssays, 2018).
Icke vinstdrivande organisationer, som till exempel statliga myndigheter, har alltid varit beroende av goda relationer till utomstående aktörer. Detta beroende består bland annat av externa resurser i form av finansiering, rekrytering och legitimitet. Därmed finns ett behov av att hantera externa relationer, där olika intressenter har olika förväntningar på organisationen och olika måttstockar vad gäller effektivitet. Dessa organisationer är därmed ansvariga
2 En modell som nyttjades under 1800-talet och som lade liten vikt vid allmänhetens uppfattning och vid
dubbelriktad kommunikation. Den baseras på enkelriktad kommunikation, manipulation och övertalning för att nå ut till massorna. De teoretiska modellerna som avhandlas i denna uppsats har medvetet ej översatts från engelska till svenska.
gentemot yttre intressenter för att få allmän legitimitet och socialt förtroende, vilket är nödvändigt för att de ska fungera (Balser & McClusky, 2015).
Utifrån detta behov har Steyn och Puth utvecklat en modell för strategisk kommunikation. I den forskning som föregick modellen har de empiriskt verifierat tre olika roller för kommunikationsutövare i motsats till de allmänt accepterade två huvudrollerna manager och technician. Deras två första roller innefattar en differentiering av den traditionella kommunikatörsrollen (manager), nämligen the strategist och the manager (Steyn & Puth, 2000).
Strategens (the strategist) roll innebär att skanna av den sociala, politiska och ekonomiska miljön avseende förändringar och nya utvecklingar och avgöra dess betydelse på organisationens strategier och policyer. Kommunikatören (the manager) ansvarar för att förbereda och implementera kommunikationsstrategin och skapa tydliga budskap riktade till organisationens intressenter. Handläggaren (the technician) ansvarar slutligen för själva genomförandet av kommunikationen (Wiggill, 2011).
Strategic level
Role of the corporate communication strategist in developing enterprise strategy
Analyse the organisation’s/institution’s internal environment
- Analyse corporate profile/vision/mission/culture/values/policies.
- Analyse enterprise/corporate/business unit/functional strategies and internal stakeholder concerns
Scan and analyse the external environment (including societal values, norms, and expectations)
- Identify and prioritise strategic external stakeholders. Determine the consequences of their behaviour/expectations/concerns for the organisation.
- Identify and prioritise key strategic, social, political and societal issues. Determine their consequences/reputation risks for the organisation.
- Identify the public and activists that emerge around key issues. Determine the consequences/reputation risks for the organisation.
Feed this social intelligence into the enterprise strategy formulated at the top management/board level
Functional level
Role of the corporate communication manager in developing corporate communication strategy
Describe, differentiate and prioritise key strategic issues identified in the enterprise strategy, as well as ad hoc issues
- Identify the implications of each issue for each of the strategic stakeholders, publics, activist groups and society at large.
- Formulate the key communication themes for each issue. (decide what must be communicated to solve the problem/capitalise on the opportunity).
- Set communication goals, on the basis of the implications of the issues/opportunities. (decide what must be achieved with the communication).
- Set communication goals in support of other organisational strategies (functional, business unit, corporate).
- Integrate communication goals of all the strategies.
Conduct an overall corporate communication channel analysis (determine which kinds of channels are best suited to the organisation).
Develop communication policy (determine who is allowed to communicate what to whom).
Develop strategic communication plan for all divisions (for example, employee / media / community / investor / customer relations)
Implementation/operational level
Role of the corporate communication technician in developing implementation strategy
Develop and implement communication programmes/campaigns/plans
Figur 1 Steyn och Puths modell för strategisk kommunikation.
Falkheimer delar in kommunikationsplanering i fyra olika faser. Först definieras problem, syfte och målsättning. Sedan görs en planering och strategi där taktikerna som ska användas
väljs ut. Därefter genomförs kommunikationsinsatsen och avslutningsvis görs en utvärdering av projektet (Falkheimer, 2001, ss. 113-119).
Utifrån Steyn och Puths modell (2000), tillsammans med Falkheimers beskrivning av kommunikations-planering, som likställs med all annan projektledning, ges en övergripande bild av planering och genomförande av strategisk kommunikation. Se figur 2.
Figur 2 Författarens bild av planering och genomförande av strategisk kommunikation utifrån Styen & Puth samt
Falkheimer.
2.3 Kritik mot dessa teorier
Enligt svensk doktrin tillämpas uppdragstaktik genom två alternativa styrformer; uppdragsstyrning och direktstyrning. Dessutom ges underlydande möjlighet till initiativ underifrån ända ner till individnivå. Med utgångspunkt i framförallt Shamirs och van Crevelds beskrivning av uppdragstaktik föreligger därmed en risk för missförstånd och/eller sammanblandning av begreppen. Uppdragsstyrning, som det beskrivs i den svenska modellen, ska inte ses som synonymt med uppdragstaktik. Det är istället en delmängd i uppdragstatik, vilket framgår av figur 3.
Analys
Planering
Genomförande Värdering
Traditionella strategiska förvaltningsmetoder, inte minst integrerad kommunikation, är i huvudsak linjära till sin natur, medan verkligheten kan sägas vara dynamisk och oförutsägbar, inte minst i en militär kontext. Högre ledningsnivåer kan därför, enligt kritiker till Styen och Puths modell, inte kontrollera genomförandet av strategier och strategiska planer, när själva genomförandet måste förhålla sig till den rådande verkligheten. Kommunikation på strategisk nivå bör därför handla mer om förutsättningsskapande än om ledning och genomförande (Ströh, 2004). Valet av Styen och Puths modell för denna studie motiveras dock med att det finns stora likheter med hur arbetet i Försvarsmakten bedrivs, med en tydlig hierarkisk nivåindelning mellan strategisk, operativ och taktisk nivå.
Direkt-styrning Uppdrags-styrning Initiativ underifrån
Stort behov av samordning Visshet för högre nivå
Litet behov av samordning Visshet för lägre nivå
Figur 3 Anpassning av styrformer inom ramen för uppdragstaktik. Det finns utöver de två styrformerna direktstyrning
och uppdragsstyrning, möjlighet för underlydande till att ta egna initiativ. Valet häremellan styrs av behovet av samordning och av vem som har bäst uppfattning av situationen (Försvarsmakten, 2020a, s. 115).
3.
Metod
Detta kapitel beskriver hur undersökningen genomförts, vilken metod som valts och hur ett analysverktyg skapats utifrån ovan beskrivna teorier.
3.1 Genomförande
Uppsatsens övergripande forskningsfråga besvaras genom en teorikonsumerande undersökning i form av en kvalitativ tematisk textanalys vilken motiveras av en textbaserad empiri. För att uppnå syftet med uppsatsen och för att lyckas besvara frågeställningen används en deduktiv ansats där tidigare teorier prövas i empirin.
3.2 Kvalitativ textanalys
Genom en kvalitativ textanalys tas det väsentliga innehållet i en text fram. Detta sker genom en noggrann genomläsning av textens delar, helhet och den kontext den ingår i. En fördel med kvalitativ textanalys jämfört med en kvantitativ undersökning är möjligheten att fånga upp en helhet som kan tänkas vara större än summan av delarna tillsammans. Samtidigt kan det som eftersökts i texten ligga dolt under ytan, varför det krävs en intensiv läsning i kombination med ett analysverktyg. Det som eftersöks i samband med en kvalitativ textanalys är i regel textens mening och meningsskapande processer. En aktör agerar gentemot andra aktörer, objekt eller fenomen i omgivningen baserat på den mening som dessa har för aktören. Vad någonting betyder, vad dess mening är, är dessutom inte givet från saken eller fenomenet i sig. Ting, fenomen och aktörer ges mening i en social kontext, de har inte någon given mening i sig (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, Towns, & Wängnerud, 2017, s. 211).
Denna uppsats syfte är att undersöka om det finns motsägelse mellan den militärstrategiska kommunikationens behov av centralstyrd koordinering och doktrinens uttalade ledningsfilosofi och hur denna motsättning i så fall ska förstås. Flera olika fenomen och uttryck behöver därmed sättas i ett sammanhang och tolkas utifrån en specifik kontext. Därpå följer att valet av kvalitativ ansats faller sig mest lämplig.
3.2.1 Dataanalys
Inledningsvis läses Doktrin för gemensamma operationer, DGO 20, igenom varpå textstycken i underlaget markeras utifrån de två teoretiska utgångspunkterna och möjliga koder noteras. Därefter läses texten på nytt och varje textdel som bedöms kunna bidra med intressant information markeras och ges en benämning. Genom denna kodning struktureras datamaterialet grovt, i första hand för att kunna göra en avgränsning av doktrinen och bara fokusera på de delar som kan tänkas bidra med information till svaret på undersökningen. Därefter ordnas materialet mer noggrant i en tematisering. Under arbetets gång har materialet lästs igenom ett stort antal gånger varpå analysen förfinats allteftersom (Hjerm, Lindgren, & Nilsson, 2018, ss. 34-35).
3.2.2 Reliabilitet, validitet och reflexivitet
Ibland görs försök att bedöma kvalitativ forskning utifrån de inom kvantitativ forskning vanligt förekommande kraven på reliabilitet, validitet och objektivitet. Sådana försök är dock enligt Hjerm, Lindgren & Nilsson fruktlösa då de menar att det inte går att bedöma validitet och reliabilitet för en kvalitativ studie.
Det beror inte på att kriterierna är irrelevanta men en oproblematisk översättning från ett kvantitativt sammanhang till ett kvalitativt låter sig inte göras. Kvalitativ metod bygger inte på upprepade och säkra mätningar av entydiga kategorier på samma sätt som kvantitativ metod. Reliabilitetskravet, som handlar om stabilitet i data och procedurer, anser de inte alls fungera i kvalitativa sammanhang (Hjerm, Lindgren, & Nilsson, 2018, ss. 82-83).
Esaiasson et al beskriver å andra sidan reliabilitet som ett mått på noggrannhet i genomförandet av analysen, det vill säga om författaren använder sitt mätinstrument på rätt sätt (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, Towns, & Wängnerud, 2017, ss. 58, 64).
Denna studie utgår från nu gällande doktriner, vilka dessutom är förhållandevis nyutgivna. En liknande studie skulle därför kunna genomföras och med stor sannolikhet komma fram till liknande resultat, varpå reliabiliteten, utifrån Esaiassons definition, kan sägas vara god för.
Validitetskravet, som handlar om huruvida man mäter det man avser att mäta, passar inte enligt Hjerm, Lindgren & Nilsson heller in då några mätningsprocedurer som är tillräckligt standardiserade för att man ska kunna tillämpa ett sådant krav, inte förekommer inom kvalitativ forskning. Det är känsligheten för kontextfaktorer och mångfald som är själva poängen med metoden, inte stabilitet eller standardisering (Hjerm, Lindgren, & Nilsson, 2018,
ss. 82-83). Validitet kan också uttryckas som i vilken utsträckning den insamlade datan överensstämmer med verkligheten (David & Sutton, 2016, s. 33) och att vi mäter det vi påstår att vi mäter.
En transparent beskrivning av den valda metoden och analysens resultat bör kunna ge denna studie en hög validitet utifrån David och Suttons definition. Validiteten kan dock enbart appliceras på just Försvarsmaktens militärstrategiska kommunikation. Studien har ingen ambition att generalisera resultatet till en högre abstraktionsnivå.
I denna studie eftersträvas en hög grad av transparens vad gäller författarens egen relation till studieobjektet och ämnesområdet. Författaren till denna studie är anställd som officer i Försvarsmakten och har arbetat inom alternativt i nära anslutning till kommunikationstjänsten under ca 14 år. Detta innebär en hög förförståelse såväl som kulturell förståelse för det som avhandlas i studien men kan även innebära förutfattade meningar avseende de fenomen som avhandlas. Detta var ett av skälen till att en kvalitativ intervjustudie valdes bort som metod för undersökningen. Urvalet av intervjupersoner hade troligtvis inneburit en för god personkännedom till respondenterna vilket hade kunnat påverka undersökningens resultat. På detta sätt påvisas en medvetenhet om eventuell bias-problematik och ett öppet synsätt har därför eftersträvats under undersökningens gång. Den breda förförståelsen hos författaren kan vara en faktor som spelar in vid eventuellt selektivt läsande i doktrinen vilket i värsta fall leder till förutfattade eller förhastade slutsatser. Här bidrar den tematiska analysen till en motvikt.
3.3 Design
För att svara på uppsatsens forskningsfråga genomförs en analys av Doktrin för gemensamma operationer. Analysen tar sin utgångspunkt i tidigare teoribildningar avseende uppdragstaktik respektive strategisk kommunikation. Analysen möjliggörs av ett analysverktyg som baseras på teoribildningarna. Utifrån detta erhålls ett resultat som leder till ett svar på frågeställningen. Slutligen diskuteras innebörden av resultatet. Sammantaget medför detta en forskningsdesign enligt nedan.
Figur 4 Forskningsdesign
3.4 Operationalisering
Detta stycke beskriver hur analysverktyget skapas utifrån teorierna i kapitel 2.
3.4.1 Skapandet av analysverktyg
I syfte att kunna genomföra en kvalitativ textanalys av Doktrin för gemensamma operationer skapas ett analysverktyg genom att först identifiera vad de presenterade teoribildningarna beskriver som kritiska faktorer. Dessa kan beskrivas som centrala begrepp, eller framgångsfaktorer, för strategisk kommunikation respektive uppdragstaktik. Men de kan även innefatta förhållanden eller utsagor som motverkar desamma.
Därefter reduceras dessa till två faktorer per teoribildning för att undersökningen ska få en rimlig och hanterbar omfattning.
Slutligen klustras övriga identifierade faktorer tillsammans med de fyra mest centrala. Dessa övriga faktorer är att betrakta som bidragande alternativt hämmande faktorer för de fyra huvudfaktorerna och kommer hädanefter benämnas indikatorer.
3.4.2 Identifierade faktorer och indikatorer
Detta stycke beskriver de identifierade faktorerna som enligt de presenterade teoribildningarna är att anse som centrala och tillhörande indikatorer som stödjer dessa.
Faktor 1: Målstyrning
Shamir (2011, ss. 26-27) betonar vikten av att skapa en gemensam bild av det som ska åstadkommas och att ge handlingsutrymme till underställda för de ska kunna nå den gemensamma målbilden. Att ha en förståelse för det högre syftet och för högre chefs avsikt är den främsta återkommande faktorn inom teorierna för uppdragstaktiken. Detta understryks av både Shamir, Bremer och van Creveld. Målstyrning är en faktor som uppdragstaktiken vilar på (Brehmer, 2013, s. 123; van Creveld, 1985, s. 270; Shamir, 2011, s. 27).
Indikator till faktor 1: Decentralisering
Uppdragstaktik baserat på målstyrning sammankopplas av van Creveld tätt med decentraliserad ledning i motsats till centraliserad ledning. En centraliserad ledning förutsätter att besluten fattas högt upp, på det informationsunderlag som finns tillgängligt där. Det finns likheter mellan den decentraliserade och den centraliserade ledningen men de är ändå enligt van Creveld varandras motsatser. Den centraliserade ledningen leder till visshet högre upp i beslutsnivåerna, men ovisshet på de lägre och vise versa (van Creveld, 1985, s. 274).
Indikator till faktor 1: Tydliga mål
Ett tydligt mål sätter den givna uppgiften i ett större sammanhang och själva problemet beskrivs tydligt så att underlydande därmed förstår vad som ska åstadkommas och varför. Brehmer (2013) menar att uppdrag på högre nivå på detta sätt omsätts till verksamhet på lägre nivå.
Faktor 1 motverkas av:
Målstyrning motverkas av detaljerade ordrar och uppgifter som beskriver hur den givna uppgiften ska lösas (Shamir, 2011, s. 19).
Faktor 2 Initiativ
Brehmer (2013) lyfter fram soldatens framåtanda som en förutsättning för att vinna kriget. Även Shamir pekar på behovet av initiativ på alla nivåer. Om inte initiativ tas är uppdragstaktiken inte framgångsrik. Underställda känner att de har chefens stöd att agera självständigt.
Indikator till faktor 2: Självständighet
För att underlätta initiativtagande är det viktigt att odla en kultur där framåtanda och initiativ uppmuntras. Att självständiga ledare och handlingskraftiga individer har en mental beredskap att agera i olika situationer och att det finns en tolerans för misstag.
Indikator till faktor 2: Uppgiftsglädje
Kultur och atmosfär uppmuntrar såväl kreativitet som uppgiftsglädje, vilket van Creveld (1985) sammanfattar med att individen strävar efter att tillskansa sig nödvändig information på egen hand och inte vänta sig att få den serverad. En tilltro på individens möjlighet att fatta egna beslut är märkbar.
Faktor 2 motverkas av:
Initiativ motverkas av en (alltför) detaljerad kontroll av hur verksamhet genomförs.
Faktor 3: Ensat budskap
Föreställningen om integrerad kommunikation kan uttryckas som "samma budskap i alla kanaler samtidigt". Förutom att samordna budskap, kanaler och tid handlar integrerad kommunikation om att förmedla en berättelse så att den uppfattas som en helhet.
Indikator till faktor 3: Lägre nivå genomför vad högre nivå beslutat
Utifrån Steyn och Puths (2000) modell genomförs kommunikations-aktiviteter av lägre nivåer utifrån de planer som tagits fram på ”mellan-nivå”. Dessa planer grundar sig i sin tur på det behov och de mål (den strategi) som identifieras och slagits fast på den högre nivån.
Indikator till faktor 3: Ej motstridiga budskap
När flera kanaler samtidigt förmedlar samma budskap blir det sammanlagda genomslaget mycket större än de enskilda budskapen var för sig. Att säga två saker vid olika, eller i värsta fall samma tillfällen, anses irrationellt.
Faktor 3 motverkas av:
Oplanerade, spontana åtgärder som inte i sig behöver vara felaktiga eller olämpliga, men som i tid eller på annat sätt, inte harmoniserar med övriga budskap.
Faktor 4: Synkroniserad plan
Integrerad kommunikation handlar om att skapa en synkroniserad plan för att föra ut enhetliga budskap i en mängd olika kanaler. Utöver att anpassa enskilda budskap till rätt kanal eftersträvas en sammanhållen strategi där de olika budskapen stöttar varandra (Fredriksson & Pallas, 2011).
Indikator till faktor 4: Undvika att överrösta sig själv
Att säga eller göra två saker samtidigt innebär att ansträngningen kan gå om intet alternativt minska i effekt. Två eller flera budskap som kolliderar med varandra i tid eller till innehåll riskerar motverka varandra (Fredriksson & Pallas, 2011).
Indikator till faktor 4: Ord och verksamhet harmoniserar
Allt Försvarsmakten säger, gör eller inte gör, skickar ett budskap som uppfattas av andra. Samma sak gäller saker som förblir osagda. Utgångspunkten är därför att allt kommunicerar och därför bör bilden av Försvarsmakten proaktivt formas och utformas i ord och med handlingar (Försvarsmakten, 2020b). Detta kräver en på förhand utarbetad plan.
Faktor 4 motverkas av:
Att man säger en sak och gör en annan eller att den historia man vill berätta för sin målgrupp inte kommer i en logisk följd.
Figur 5 Förhållandet mellan de identifierade faktorerna kopplat till de två teoribildningarna.
Ensat budskap Målstyrning
Synkroniserad plan Initiativ
3.4.3 Analysverktyg
Faktorer och indikatorer förs samman och bildar tillsammans med de undersökta delarna i DGO själva analysverktyget. Värderingen av varje undersökt del graderas med hjälp av följande begrepp:
Stödjer
o Att flera perspektiv på faktorn lyfts fram och/eller att det som beskrivs har en avgörande betydelse för faktorn
Stödjer till del
o Att ett perspektiv på faktorn lyfts fram och/eller att det som beskrivs motverkar faktorn endast till ringa del.
Stödjer inte
o Att det som beskrivs inte kan spåras till faktorn och/eller att det motverkar faktorn.
Analysverktyget beskrivs i figur 6.
Faktor Undersökt delmängd av DGO
Uppdragstaktik Målstyrning och Initiativ Stödjer / Stödjer till del / Stödjer inte MilStratKomm Synkroniserad plan och
Ensat budskap
Stödjer / Stödjer till del / Stödjer inte
4.
Analys
Syftet med detta kapitel är att ge en spårbarhet i analysen av DGO 20. Kapitlet omfattar själva textanalysen där de operationaliserade idealtyperna med tillhörande faktorer och indikatorer appliceras på den undersökta texten. Detta redovisas i två underkapitel varav det ena beskriver resultatet utifrån den teoretiska utgångspunkten Uppdragstaktik och den andra utifrån Militärstrategisk kommunikation.
4.1 Allmänt om Doktrin för gemensamma operationer
Försvarsmaktens doktrin för gemensamma operationer (DGO 20) gavs ut 2020 och är den operativa nivåns nedbrytning av Militärstrategisk doktrin 2016 (MSD16). DGO 20 ersatte därmed den tidigare Operativ doktrin 2014 (OPD 14) som grundade sig på Militärstrategisk doktrin 2011 (MSD 11).
DGO20 omsätter den Militärstrategiska doktrinen i ett operativt sammanhang och beskriver hur stridskrafter sätts samman och samverkar för att förebygga väpnat angrepp, snabbt möta ett väpnat angrepp och därefter genomföra försvarsoperationer under en konflikt. DGO 20 beskriver planering och genomförande av operativ och taktisk verksamhet samt en terminologi för detta (Försvarsmakten, 2020a, s. 5).
Doktrin för gemensamma operationer beskriver svensk
operationskonst vilken främst kännetecknas av manövertänkande, uppdragstaktik, flexibilitet och integrationstänkande. Doktrinen beskriver vår operationskonst i olika tillämpningar med ett aktivt försvar; förebygga väpnat angrepp samt möta väpnat angrepp med nationella eller multinationella försvarsoperationer. Doktrinen utvecklar vårt operativa språk med fastställda uttryck och begrepp som ska användas vid utbildning, övning, planering och genomförande av gemensamma operationer (Försvarsmakten, 2020a, s. 6).
Doktrinen beskriver all militär verksamhet inom den operativa nivån, inte bara den väpnade striden vid ett väpnat angrepp, det vill säga den innefattar även MilStratKomm och avser skapa ett mindset för hur Försvarsmaktens personal ska tänka och handla.
DGO 20 ska, tillsammans med MSD 16, användas som grund för officersutbildning på alla nivåer. Doktrinen utgör även en grund för
