_____________________________________________________
Magisterprogrammet i journalistik
_____________________________________________________”De står tillsammans
och försöker förstå det ofattbara”
Medierade sorgeyttringar i svensk nyhetsjournalistik
Anette Forsberg
Examensarbete 30 hp Handledare: Ylva Brune
Journalistik (D-nivå) Institutionen för kommunikation och design Vårterminen 2008 Högskolan i Kalmar
University of Kalmar
Department of Communication and Design Master Thesis in Journalism
Spring semester 2008 Author: Anette Forsberg
Title: “They stand together trying to understand the inconceivable” Expressions of mourning in Swedish news journalism
ABSTRACT
The aim of this Master thesis was to examine news journalism covering expressions of mourning related to violent or unexpected deaths. What rituals for mourning are brought out in media and do media present guidance to how mourners should behave?
The questions examined were: What characterised news events that leaded to texts on
expressions of mourning? How was grief framed? Which narrative patterns were there in the texts? How was the deceased represented? How were the mourners represented?
165 texts, from Swedish daily newspapers, covering 93 different news events were analysed. The methods were mainly discourse analysis with focus on identities and relations, but also semiotic analysis with focus on staging and symbols and narrative analysis with focus on patterns for storytelling.
The result showed that a news story about ordinary people expressing their feelings of grief has elements of melodrama. The news story is based on the myth of the victim, and formed as a typical story where equilibrium is disturbed when the inconceivable happens and the
mourners can by their actions restore equilibrium. The paradigms behind are the opposites life – death and good – evil.
The deceased is represented as a victim in a mythic sense. The most important qualities of a victim are youth, innocence and goodness. The victim is framed as a person we could sympathise and identify with. The mourners in the texts praise the victim and sanctify the place where the victim died with candles, roses and notes. The mourners are essential to the story; they create identification and an identity that include us as readers in a community and a discourse of mourning and mourners. The ordinary people who appear as mourners in the texts are relatives and close friends of the victim, but also mourning tourists, media chosen friends and anonymous women who are represented, in a stereotypical way, as the
professional female mourner who weep over the deceased. In some texts celebrities appear as mourners of ordinary people, and they personalize how the distinction between public and private is erased in popular journalism. They also might give a kind of legitimacy to the way media frame the story about ordinary people mourning the innocent victim.
Some texts had a partly diverging story. If the victim, in some aspect, could not be framed as innocent the paradigm good – evil became problematic. When victims or mourners had foreign origin the contrast us – them was added. In some texts the ethical code for Swedish journalists was disregarded, mainly by publishing information on ethnicity or by interviewing children and people in shock
Keywords: journalism, news, mourning, mediated grief, ritual, narrative, discourse, victim, myth, mourners, ordinary people
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING 5
Syfte och frågeställningar 6
BAKGRUND 8
Sorgeyttringar i ett sociohistoriskt perspektiv 8
Professionella gråterskor 8
Spontana monument 10
Tidigare forskning om medierade sorgeyttringar 11
Mediesagan om Dianas död 11
Medierad sorg över Olof Palme och Anna Lindh 12
Nyhetsbilder om sorgeyttringar efter Estonias förlisning 13 Etik och etnicitet vid bevakningen av Göteborgsbranden 14
Medial sorgediriging 15
Etiska gränsdragningsproblem 16
Sammanfattning 17
TEORETISKA PERSPEKTIV 18
Diskurs och identitet 18
Representation och genus 19
Journalistikens popularisering och intimisering 21
Media events och medielogik 22
Tolkningspaket och typberättelser 24
Ritual och melodram 25
Myter i nyheter 26
Sammanfattning 27
METOD 29
Undersökningens uppläggning 29
Delstudie ett: Nyhetshändelsens karaktär 29
Delstudie två: Analys av artiklar om sorgeyttringar 30
Metodvalen 31 Semiotiska analysbegrepp 32 Narrativ analys 33 Diskursanalys 34 Material 35 Metodkritik 37 Sammanfattning 39
RESULTAT AV DELSTUDIE ETT 40
Sex undersökta faktorer 40
Offrets kön 40
Offrets ålder 40
Etnicitet 41
Dödsorsak 41
Huvudsaklig plats för sorgeyttring 42
Dag för publicering av artikel om sorgeyttringar 42
Sammanfattning 43
DELSTUDIE TVÅ: ANALYS AV ARTIKLAR OM SORGEYTTRINGAR 44
Iscensättning 44
Rubriker och bilder 45
Symboler och attribut 47
Narrativ 51
Roller och karaktärer 55
Prästen 56
Offret 57
Sörjande vanliga människor 60
Sorgeturister 64
Mediebästisar 65
Gråterskor 66
Sörjande kändisar 67
Mediets egen roll 71
Avvikande berättelser och offer 72
Etik i nyhetstexter om sorgeyttringar 79
Sammanfattning 81
SLUTSATS OCH DISKUSSION 84
Förslag till fortsatt forskning 88
REFERENSLISTA 89
BILAGA 1 – Dagstidningar i databaserna BILAGA 2 – Undersökta artiklar
INLEDNING
Under ett antal år har jag lagt märke till, och förbryllats av, en viss sorts artiklar/inslag som ibland förekommer i samband med att press och etermedier rapporterar om händelser där någon omkommer plötsligt och dramatiskt. Texterna publiceras tidigt i nyhetsrapporteringen kring händelsen och de handlar om ”vanliga människors” sorgeyttringar över det som inträffat. Texterna beskriver de sörjandes känslor och hur de agerar konkret för att ge utlopp för dessa: De beger sig till olycksplatsen, alternativt samlas i en kyrka eller motsvarande, de lägger ner blommor, tänder ljus och skriver hälsningar till de döda.
Hösten 2006 gjorde jag en pilotstudie av några sådana nyhetstexter om sorgeyttringar i samband med plötsliga och oväntade dödsfall (Forsberg, 2006). I min magisteruppsats valde jag sedan att fördjupa mig ytterligare i ämnet medierade sorgeyttringar. I mitt hittillsvarande yrkesliv som tidningsreporter och lärare i journalistik har nyhetsjournalistiken oftast
diskuterats ur perspektivet att den handlar om information om och granskning av samhället och samtiden. Texterna om vanliga människors sorgeyttringar väckte min nyfikenhet för att de beskriver människors väldigt privata känslor på likartat sätt i text efter text. Kanske måste de här texterna undersökas ur andra aspekter än de som betonar information och
samhällsnytta.
Den amerikanska journalistikforskaren Carolyn Kitch, som undersökt hur amerikanska
nyhetsmagasin bevakat kändisars död, menar att det sätt på vilket vanliga människor uttrycker sin sorg när något förfärligt har hänt har blivit nyheter i sig och att vi numera förväntar oss att sorg och sörjande gestaltas på ett visst sätt, när en katastrof eller ett extraordinärt dödsfall inträffat (Kitch, 2000 s. 189).
Även etnologen Britta Lundgren, som undersökt sörjandes processer, menar att det medierade kollektiva sörjandet i samband med större olyckor eller vid kända personers plötsliga dödsfall har utkristalliserat rutiner som ges liv och mening genom de medier som varit med och skapat rutinerna. Lundgren frågar sig om mediernas berättelser om sorg och förlust kan ”laddas ner” till vars och ens egen personliga nivå och gestaltas som något eget och nära. Hon menar att det finns alltför lite forskning kring effekterna av det medialt gestaltade sörjandet (Lundgren, 2006 s. 155 f).
Medieforskarna Karin Becker, Jan Ekecrantz och Tom Olsson konstaterar att
dagstidningen/journalistiken är en systematiserad samling texter som står i ett speciellt och dynamiskt förhållande till det samhälle de presenterar eller representerar. Men vilken bild presenteras och hur är bilden konstruerad? (Becker, Ekecrantz & Olsson, 2000 s. 26).
Enligt James W. Carey som var professor i internationell journalistik vid Columbia University USA och inriktade sin forskning på bland annat sociologiska aspekter på
kommunikationsprocessen, har nyheter en rituell innebörd genom att medietexterna fungerar som dramer som gestaltar vår värld och strukturerar vår verklighetsuppfattning (Carey, 1989 s 18 f). Kanske kan journalistiken om vanliga människors sorgeyttringar beskrivas ur ett rituellt perspektiv, där texternas funktion är att inordna oss i en kulturell gemenskap?
Syfte och frågeställningar
Döden är något centralt i våra liv och något som vi alla har gemensamt. Ändå, eller kanske just därför, talar vi inte självklart med andra och varandra om våra känslor och tankar kring döden. Erbjuder nyhetsmedierna vägledning i hur vi ska bete oss när någon dör?
Syftet är att undersöka journalistik som handlar om vanliga, icke offentliga, människors sorgeyttringar vid plötsliga, oväntade eller dramatiska dödsfall. Min huvudfråga är: Vilka ritualer för sorg och sörjande lyfts fram i medierna och på vilket sätt sker det? Detta vill jag försöka besvara genom följande frågeställningar:
Vad karaktäriserar de nyhetshändelser som leder till artiklar om sorgeyttringar? Hur gestaltas sorgen?
- Vilka berättelsemönster finns i texterna? - Hur gestaltas de omkomna?
- Hur gestaltas de sörjande?
Undersökningen hör hemma inom journalistikforskningen, med inriktning på populariserande journalistiska berättelseformer. Av de fyra medieteoretiska fält som sammanfattas av
medieforskaren Denis McQuail kan undersökningen närmast positioneras som hemmahörande i dels det mediekulturella perspektivet, dels det sociokulturella. Det mediekulturella
perspektivet uppmärksammar i huvudsak mediernas innehåll och form medan det
sociokulturella perspektivet bland annat intresserar sig för mediernas funktion i det sociala livet. Undersökningen knyter också an till teorier om medierna som verktyg för att orientera oss i och förstå världen samt hur medierna involveras i våra liv bland annat genom att konstruera livsstilar och identiteter (McQuail, 2005 s 13 ff).
BAKGRUND
Kapitlet tar upp sociohistoriska och kulturella aspekter på sorg samt etnologiska resonemang kring spontana monument över avlidna och monumentens funktion. Därefter tar jag upp tidigare forskning kring medierad sorg. Slutligen redogör jag för vad journalistikens etiska regelverk säger om bevakningen av dödsfall.
Sorgeyttringar i ett sociohistoriskt perspektiv
Den amerikanske litteraturvetaren Tom Lutz menar att döden må vara universell men människors sätt att hantera den är det inte. I alla kulturer finns former för att uttrycka,
högtidlighålla och försöka bemästra döden, dess obeveklighet och dess personliga och sociala följder. Dödens slutgiltighet har skapat riter och symboler som kan verka genomtänkta, känslosamma, vackra, olämpliga, konstiga, otillräckliga eller moraliskt opassande. Allt finns i betraktarens öga och är beroende av om sedvänjorna tillhör en främmande kultur eller vår egen. Rapporter från historiens upptäcktsresande, kolonisatörer, missionärer och antropologer har färgats, och ibland misstolkats, av att de västerländska betraktarna lade in sina egna värderingar i beskrivningarna av främmande kulturers beteenden och ceremonier när det gäller sorg (Lutz, 1999 s.195 f).
Professionella gråterskor
Lutz återger en skeptisk skildring från en fransk upptäcktsresande som på 1700-talet studerat sorgeceremonier inom Wolof-stammen på afrikanska västkusten (nutidens Senegal): Inhyrda kvinnor, som oftast inte kände den avlidne, gick främst i sorgeprocessionen och grät, skrek och framförde klagovisor. När den döde begravts begav sig gråterskorna till den avlidnes hus och fortsatte där med sin jämmer. Gråten och skriken avbröts bara när gråterskorna övergick till att lovprisa den döde och hans änka. Sedan blev de bjudna in i hyddan och mottog såväl brandy som beröm för sina rollprestationer (Lutz, 1999 s. 199).
Professionella gråterskor förekom i antikens Grekland, i romarrikets kultur och i rikena i främre Asien samt senare också inom den islamska världen. Inom dessa kulturer förekom även kritik mot gråterskeyrket; det ansågs präglat av hyckleri och vinningslystnad. Av och till förbjöds seden med inhyrda gråterskor, bland annat av en patriark av Konstantinopel på 300-talet. Lutz beskriver hur professionella gråterskor under medeltiden blev allt ovanligare i Europa. Istället övertog kyrkan alltmer ansvaret för sorgeritualer och begravningsceremonier, och präster och munkar tog också hand om de ekonomiska ersättningarna för sorgeinsatserna: Ju generösare donation, ju pampigare begravning. Seder och ceremonier med professionella sörjare och gråterskor finns också dokumenterade i rapporter från 1900-talets början. Dessa redogörelser handlar om sorgeritualer i Fjärran Östern, bland annat Korea och även
Filippinerna (Lutz, 1999 s. 200f).
Elizabeth Tolbert, amerikansk musikforskare med inriktning på musikens kulturella, etnologiska och psykologiska aspekter, har undersökt en nutida nordeuropeisk variant av rituellt sörjande. I finska och sovjetiska Karelen finns seden att speciella gråterskor deltar vid begravningar och vid även andra övergångsriter i livet, som dop och giftermål. Gråterskans uppgift är att uttrycka församlingens kollektiva sorgeupplevelse och vara budbärare mellan de levandes värld och dödsriket. Enligt Tolbert har den karelska sorgeritualen med gråterskor sina rötter i shamanism och andedyrkan (Tolbert, 2001 s. 86).
Enligt Lutz fyller modellen med professionella gråterskor en viktig roll när det gäller
människors förmåga att anpassa sig till förlusten av en anhörig. Gråterskorna blir som en slags medlare i en förhandling mellan den grymma döden och de drabbade anhöriga: Den avlidne får inte vara död, utan måste kunna hållas kvar på något vis (Lutz, 1999 s. 200).
Lutz presenterar hur man i antropologiska kretsar resonerat kring kopplingen mellan sorgesedvänjor och samhällssystem: ju mer kollektivt människor lever, ju mer gråts det vid begravningar och det är också i kollektivt orienterade samhällen man hittar de professionella gråterskorna vid begravningsceremonierna. De relativt sett behärskade begravningarna i England, Skandinavien och USA skulle då kunna förklaras som ett resultat av en
individualistisk kultur där känslor är förbehållna privatlivet. Att vi inte skriker och jämrar oss högljutt vid begravningar skulle vara ett tecken på hur lågt vi värderar kollektivet (Lutz, 1999 s. 220 f).
Spontana monument
Behovet av att offentliggöra privata känslor kan uttryckas genom föremål. Det visar
etnologen Billy Ehn som undersökt såväl officiella monument som inofficiella minnesmärken. Han ger exempel på monument från 1800- och 1900-talen, statyer och minnesstenar över officiella personer som avlidit. Men Ehn beskriver också hur privat sorg och saknad när det gäller människor som omkommit genom olyckor och överfall offentliggörs med hjälp av olika föremål. Vid många svenska olycksplatser byggs spontana minnesmärken som består av blommor, brev, fotografier, gosedjur, klädesplagg etc. De småskaliga äreminnena har inte samma uppgift som de officiella att idealisera individer bakom stora bedrifter. I stället är de ofta ett uttryck för en önskan om att bevara minnen och visa kärlek. Föremålen blir en slags löften om att minnas den döde, och precis som i alla eftermälen beskrivs den döde som en ovanligt fin person. En olycksplats sakraliseras genom föremålen och de spontana
minnesmärkena blir en ”monumentalisering” som tjänstgör som medel för att uttrycka känslor och för att omvandla något inre och privat till något som andra kan ta del av.
Monumentaliseringen har en dubbel uppgift: att frälsa både den som minns och den som blir ihågkommen. Men Ehn konstaterar att alla vålds- och dödsplatser inte får samma
uppmärksamhet.
Inte buskaget där en kvinna våldtogs, sandlådan där pedofilen slog sig ned eller den offentliga toaletten där en ung man tog en överdos. Några varaktiga minnesmärken (utom möjligen resterna av polisens blåvita avspärrningsplast) över sådana händelser syns inte till, trots att de också har förorsakat sorg och förtvivlan. Det finns även här, liksom i officiell kulturarvspolitik och allt annat minnesarbete, en outtalad selektivitet i valet av vad som ska bevaras
(Ehn, 2007 s. 352).
Blommor, nallar, foton och papperslappar beskrivs också i den undersökning av sörjandets processer som gjorts av etnologen Britta Lundgren. Hon har intervjuat kvinnor som mist anhöriga under plötsliga och dramatiska omständigheter och menar att ritualer kring föremål och platser är ett sätt att skapa länkar till den döde (Lundgren, 2006 s. 149).
Tidigare forskning om medierade sorgeyttringar
I sin doktorsavhandling om mediebevakningen av brottslighet konstaterar
journalistikforskaren Esther Pollack att offren för brott och olyckor fått en alltmer
framträdande roll i medierna. Tendensen är att offrens historia och perspektiv blir viktigare än gärningsmännens och att offrets krets, i mediebevakningen, utökas till att omfatta den dödes familj och kamrater och ibland en hel ortsbefolkning (Pollack, 2001 s.61).
Den brittiska journalistikforskaren Claire Wardle har undersökt bildpubliceringen i
dagstidningar vid tolv olika fall av spektakulära mord och/eller sexuella övergrepp på barn som inträffade i USA och Storbritannien under en period av 70 år. Hon har studerat fall av mord eller övergrepp på barn under 1930-talet, 1960-talet och 1990-talet, totalt över 900 nyhetsbilder. Hon fann att publiceringen under de två första studerade decennierna fokuserade gärningsmännen samt vikten av att samhället ställer dem inför rätta. Under 1990-talet ökade bildanvändningen och fokus i publiceringen riktades mot offren och deras familjer. I detta material finns ett stort antal publiceringar av privata bilder på barnen samt på deras familjer. Analysen visar också att publiceringen under det senast undersökta decenniet är mer inriktad på känslor, både personlig sorg över barnen, men också en kollektiv sorg som även inkluderar vrede mot förövarna och ilska gentemot myndigheterna (Wardle, 2007 s. 263).
Wardle beskriver hur nyhetsbevakningen kring sorgereaktioner på 1990-talet har förskjutits från de tidigare decenniernas mer ”lokala” bevakning till att beskriva stora publika
sorgedemonstrationer, blomsterberg, handskrivna lappar, tända ljus och nallebjörnar. Samt en tillresande allmänhet som deltar vid begravningarna, en slags ”sorgeturism”. Enligt Wardle verkar rapporteringen följa en mall för hur en tragisk händelse ska konstrueras och den diskurs som råder är att alla sörjer tillsammans och blir integrerade i en nationell konsensus och enighet (Wardle, 2007 s. 277).
Mediesagan om Dianas död
I en studie av nyhetsbevakningen i samband med den brittiska prinsessan Dianas död år 1997 presenterar journalistikforskarna Marina Ghersetti och Håkan Hvitfelt exempel på hur
Storbritannien, utan återgav också svenskars känslor. I den enorma bevakningen finns artiklar som handlar om sorg och sorgeyttringar: Texterna beskriver blomsterhav, ljus och
handskrivna lappar till den döda där det vanligaste budskapet är ”Vi älskar dig”. De flesta kommentarerna i texterna görs av vanliga människor och de pratar om att det känns overkligt att prinsessan är död och att Diana trots att hon var en fantastisk och underbar person ändå var ”som en av oss”. Även kändisar intervjuas och en del återgivna citat beskriver närmast
helgonlika egenskaper: ”Diana var den vackraste symbolen för mänsklighet och kärlek i hela världen” (Ghersetti & Hvitfelt, 2000 s. 96).
Ghersetti och Hvitfelt konstaterar att de största svenska medierna presenterade en näst intill stiliserad bild av skeendet från olyckan fram till begravningen. Prinsessan, hennes död och hennes begravning blev en mediekonstruktion, en mediesaga med starka stereotypa inslag och med en klassisk konflikt inbyggd mellan den helgonförklarade Diana och den som ondsint utmålade engelska drottningen (Ghersetti & Hvitfelt, 2000 s. 156).
Medierad sorg över Olof Palme och Anna Lindh
En jämförelse över tid av hur allmänhetens sorg konstrueras i nyhetsartiklar har gjorts av Mervi Pantti, kommunikationsforskare i Amsterdam. Hon har undersökt hur finsk press bevakade mordet på Olof Palme 1986 respektive mordet på Anna Lindh 2003. Pantti fann likheter mellan de båda fallen när det gäller hur man allmänt beskrev chocken och sorgen. De mördade politikerna beskrivs båda två som dels unika personer som åstadkommit fantastiska saker, dels beskrivs de som vanliga, ”som en av oss”. Pantti fann emellertid vissa skillnader när det gäller formerna för berättande. I rapporteringen om mordet på Olof Palme beskrivs vanliga människors känslor alltid indirekt, i reportertext. De citeras inte. I samband med mordet på Anna Lindh rapporterar medierna inte bara om den sörjande allmänheten som en massa, utan medborgarna berättar i direkt anföring om sina känslor. Denna individualisering återfinns också i bildmaterialet (Pantti, 2005 s. 368).
Ett likartat resultat redovisas i en C-uppsats om svenska Aftonbladets rapportering efter Palmemordet respektive mordet på Anna Lindh: Texterna är mer refererande 1986, och mer dramatiserade 2003. I detta material redovisas också artiklar om sorgeyttringar, där vanliga människor får uttala sig om sina känslor både vid Palmemordet och vid mordet på Anna
Lindh. I dessa uttalanden upphöjs de döda. Olof Palme beskrivs som fredsduva och en av världens mest respekterade ledare. Anna Lindh beskrivs som kvinnlig förebild: rågblond och lysande i en värld av herrar i kostym. Samtidigt görs hon vanlig: Hon förlorade inte
markperspektivet trots att hon hade så nära till kristallkronorna och många kvällar skyndade hon från departementet till hemmet i Nyköping för att läsa sagor för sina barn (Nilsson & Nilsson 2007, s 58).
Pantti har använt ett genusperspektiv i sin studie och jämfört hur mäns respektive kvinnors sorg konstrueras av den finska pressen i samband med bevakningen av morden på Olof Palme respektive Anna Lindh. I undersökningen redovisas skillnader mellan hur mäns respektive kvinnors sorg gestaltas i artiklarna om Olof Palmes respektive Anna Lindhs död. År 1986 är Ingvar Carlsson sammanbiten och yttrar att mordet på Olof Palme är ”förfärligt”, medan Palmes kvinnliga privatsekreterare anländer till Rosenbad med svullna ögon och kämpar för att hålla tillbaka tårarna. Hon misslyckas och brister i gråt när hon är på väg mot hissen. År 2003 klarar männen att hålla tillbaka sina tårar medan s-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul börjar storgråta när hon erinrar sig hur Anna Lindh oroade sig för att inte orka med sin stora arbetsbörda efter att hon fött sitt första barn. Motsvarande könsskillnader förekommer även när de finska tidningarna skriver om allmänhetens sorg över mordet på Anna Lindh. I en artikel beskrivs hur många gråter framför varuhuset NK i Stockholm. En manlig pensionär torkar sig förstulet i ögonvrån medan en mamma som passerar på väg hem från jobbet låter sina tårar flöda fritt ner i havet av rosor utanför varuhuset (Pantti, 2005 s. 373).
Nyhetsbilder om sorgeyttringar efter Estonias förlisning
En annan aspekt av gestaltningen av sorg i nyhetsmedierna har undersökts av konst- och medieforskaren Gert Z Nordström som har analyserat nyhetsbilder som publicerades i sex stora svenska dagstidningar i samband med passagerarfärjan Estonias förlisning i september 1994. Han tematiserar det publicerade materialet utifrån framställningsformen. Nordström beskriver i sin analys fyra olika typer av iscensättningar av journalistiskt material: Dramatisk, lyrisk, episk samt didaktisk. Han redovisar ett antal artiklar som handlar om sorgeyttringar, och som kännetecknas av den lyriska framställningsformen. Denna iscensättning är
stämningsskapande och känsloladdad. Den fångar nuet och stannar tiden. Den lyriska
begravningsceremonier, minnesstunder och ärebetygelser. Nordström presenterar exempel från den nationella sorgedag som hölls den 2 oktober 1994. Här återfinns bilder från kyrkor och ljusceremonier. En sammanbiten kung Carl Gustav och en drottning Silvia som gråter. Expressen visar upp ett stort montage över ett uppslag: En havsyta med en inklippt färja och helikopter borta vid horisonten. Bildtexten som är stort uppslagen och infälld i bilden består av ett utdrag ur ärkebiskopens bön till minne av de omkomna (Nordström,1996 s. 29ff).
Gert Z Nordström finner också lyriska iscensättningar i den svenska kvällspressens bevakning av attacken mot World Trade Center i New York, den 11 september 2001. Sådana
nyhetsartiklar börjar publiceras dagen efter attacken, den 12 september. De beskriver
sorgeyttringar, känslor och stämningar. Expressen publicerar under rubriken ”Trösten söks i kyrkorna” en stämningsmättad bild från Storkyrkan i Stockholm. Prästen står med nedböjt huvud och sänkta ögonlock och tänder ljus för de drabbade. Hon säger: ”I kyrkan får även det ofattbara bli verkligt. Det viktiga är att vi släpper fram alla känslor kring det som hänt” (Nordström, 2002 s.22).
Etik och etnicitet vid bevakningen av Göteborgsbranden
Medieforskarna Larsåke Larsson och Stig Arne Norhrstedt har undersökt kommunikations- och informationsproblem i samband med den stora diskotekbranden i Göteborg år 1998 där 63 ungdomar omkom och 213 skadades. Studien är inte i första hand inriktad på publicerat
material, utan är en intervjubaserad undersökning som fokuserar myndigheternas
krishantering, journalisters erfarenheter samt hur ungdomar i de drabbades närhet upplevde informationen kring branden. Uppfattningarna om mediebevakningen var övervägande positiva bland de intervjuade. Framför allt rapporteringen kring sorgen betraktades som positiv och gemensamhetsskapande. I studiens redovisas också att journalister upplevde etiska dilemman under arbetet. Detta både på grund av det dramatiska och kaosartade förloppet, men också på grund av att man intervjuade och skrev om personer som var dels unga, dels ovana intervjuobjekt och dessutom i chocktillstånd. Ytterligare en dimension som präglade hur journalister bevakade händelsen var det faktum att majoriteten av de drabbade ungdomarna hade utländsk bakgrund. I studien beskrivs hur journalister i efterhand upplevde det som problematiskt att en muslimsk sorgehögtid för nio omkomna pojkar fick väldigt stor
för andra etniska grupperingar vilket medförde att brandoffren kategoriserades som ”invandrarungdom” i största allmänhet (Larsson & Nohrstedt, 2000 s.235).
Medial sorgedirigering
De brittiska sociologerna Tony Walter, Jane Littlewood och Michael Pickering redogör för en rad andra forskares resultat avseende sociala och medierelaterade aspekter på människors förhållningssätt till döden. Utifrån detta diskuterar Walter et al. den roll medierna kan spela som övervakare och föranstaltare av såväl kollektiv som individuell sorg, och konstaterar att det är en liten del av alla dödsfall som blir föremål för ”medial sorgedirigering”. De
medierade dödsfallen kan delas upp i två kategorier. Offentliga personers död som blir mediemässig därför att den som lever offentligt också dör offentligt. Den andra gruppen utgörs av privatpersoner som dör ”offentligt”, till exempel genom en svår olycka eller genom ett brott. Deras död blir uppseendeväckande, och därmed mediemässig, därför att den ofta innefattar ett dramatiskt och ibland också våldsamt skeende (Walter, Littlewood & Pickering, 2000 s. 17).
Mediernas berättelser fokuserar känslor som övervakas, rapporteras och, som Walter et al. formulerar det, orkestreras. De menar att texterna har en diskurs av att sorg är universellt och naturligt. Medieberättelserna blir emotionella manuskript om ”den rätta sorgen”, om
kroppsliga beteenden, om vikten av att gråta. En tänkbar förklaring till att de emotionella manuskripten blir så påtagliga i medieberättelserna kan, enligt Walter et al., vara att medierna förmedlar en kulturellt accepterad norm för riktig sorg. Denna norm säger att man ska känna djupt vid en förlust. Man ska kunna visa känslor, men inte bli alltför utagerande med
olämpligt mycket skrik och gråt vid fel tidpunkt. Walter et al. menar att medieberättelserna kan bidra till identifikation och igenkännande av sorg och död. (Walter, Littlewood & Pickering, 2000 s. 22ff).
Etiska gränsdragningsproblem
Mot bakgrunden att jag dels undersöker svenska nyhetsartiklar, dels att tidigare forskning visar att bevakningen av sorgeyttringar kan leda till etiska dilemman är det motiverat att klargöra hur journalistiken själv förhåller sig till etiska överväganden i samband med publicering av nyheter som rör olyckor och brott. Enligt Esther Pollack utmanar
kriminaljournalistiken den journalistiska professionen genom att den ställer de etiska frågorna på sin spets (Pollack, 2001, s. 10).
Medieforskarna Stig Hadenius och Lennart Weibull menar att i praktisk journalistik ställs det grundläggande sanningskravet ofta mot det krav som gäller hänsyn till person. Vanligen handlar det om var gränslinjen ska dras mellan det som är offentligt och det som är privat. Gränsdragningsproblem uppstår inom journalistiken när det gäller offentliga personers privata sfär och privatpersoner på offentlig plats. Denna problematik inom svensk journalistik
uppmärksammas i de pressetiska reglerna som handlar om journalistisk etik. (Hadenius & Weibull, 2003 s. 386 f).
Enligt Spelregler för press, radio och TV (2007) ska den personliga integriteten respekteras. Journalister ska noga överväga publicitet som kan kränka privatlivets helgd och avstå om inte ett uppenbart allmänintresse kräver en offentlig belysning. Enligt publicitetsreglerna ska stor försiktighet iakttas vid publicering av självmord och självmordsförsök, särskilt av hänsyn till anhöriga och till privatlivets helgd. Offer för brott och olyckor ska visas största möjliga hänsyn och publicering av namn och bild ska prövas noga med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga. Berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politiska tillhörighet, religiösa åskådning eller sexuella läggning ska inte framhållas om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande. I de yrkesregler som ger anvisningar för journalisters anskaffning av material nämns att journalister ska visa särskild hänsyn mot ovana intervjuobjekt och visa hänsyn vid fotografering och bildanskaffning i synnerhet i samband med olyckor och brott
Sammanfattning
Socialantropologisk forskning kring sorg och sorgeyttringar visar bland annat att
professionella gråterskor fyller en viktig funktion för människors förmåga att anpassa sig till förlusten av en anhörig, genom att de uttrycker känslor offentligt och gör sorgeyttringarna kollektiva. Behovet att offentliggöra privata känslor kan också uttryckas genom att spontana minnesmärken placeras ut vid de platser där människor dött. Ritualer kring föremål blir ett sätt att skapa länkar till den döde.
Tidigare forskning om medierade sorgeyttringar visar att offren, deras familjer och vänner samt även befolkningen på hemorten får en alltmer framträdande roll när det gäller
brottsjournalistik, och i nyhetsbevakningen av sorgeyttringar tenderar dessa att göras alltmer omfattande och publika. Forskning om nyhetsbevakning av sorgeyttringar i samband med prinsessan Dianas död samt morden på Olof Palme respektive Anna Lind, visar att ”vanliga människor” träder fram i texterna och uttalar sig om de omkomnas goda egenskaper. En intervjubaserad studie om hur allmänhet och journalister upplevde mediebevakningen av Göteborgsbranden fann att rapporteringen om sorgen upplevdes skapa gemensamhet men att också journalister upplevde etiska dilemman i sitt arbete genom att många av de berörda var unga och hade utländsk bakgrund.
Vissa dödsfall blir offentliga. Det gäller dels offentliga personers död, men också
privatpersoner som dör på ”ett offentligt sätt”, det vill säga dramatiskt eller våldsamt. Detta gör även den privata döden mediemässig och medierna orkestrerar hur sorgeyttringarna kan ske och skapar identifikation och igenkännande.
Vägledning och rekommendationer för hur svensk journalistik kan hantera problem med att dra gränslinjen mellan offentligt och privat finns i det etiska regelverket Spelregler för Press, radio och TV som anger som norm att den personliga integriteten ska respekteras och att offer och deras anhöriga ska visas största möjliga hänsyn.
TEORETISKA PERSPEKTIV
Min studie utgår från ett diskursanalytiskt perspektiv på hur journalistiken kan konstruera såväl mediernas innehåll som den tänkta publiken genom det sätt på vilket nyheter presenteras och representeras. Också forskning kring den senmoderna nyhetsjournalistikens
popularisering och intimisering är relevant för min undersökning, samt hur nyhetsberättandet arbetar med fasta tolkningsramar och tolkningspaket som ibland kan beskrivas som
typberättelser. Ytterligare en utgångspunkt är att nyheter kan ses ur ett rituellt perspektiv, som bärare av gemensamma föreställningar, genom att appellera till känslor och
moraluppfattningar i bland annat melodramens form eller baserat på myter.
Diskurs och identitet
Eftersom nyhetstexter, deras berättelser och tolkningar av verkligheten, delas av många människor och utgör en del vår sociala gemenskap är diskursbegreppet relevant för min undersökning om medierade sorgeyttringar. Kommunikationsforskarna Marianne Winther Jörgensson och Louise Phillips förklarar att diskursanalys kan ses som ett samlingsbegrepp för ett helt fält med teorier och metoder för forskning i kommunikation, kultur och samhälle där ett exempel på tillämning är hur bestämda fenomen och världsbilder konstrueras i medierna. (Winther Jörgensen & Phillips, 2000 s. 7 f)
För Norman Fairclough, som är lingvist och välkänd diskursanalytiker, är diskurs dels en social praktik, dels ett sätt att tala som ger betydelse åt upplevelser utifrån ett bestämt perspektiv. Diskurser bidrar till att konstruera sociala identiteter, sociala relationer samt kunskaps- och betydelsesystem (Fairclough, 1995 ; Bergström & Boréus, 2005; Winther Jörgensen & Phillips, 2000).
Enligt Fairclough måste mediediskurser ses som komplexa och ofta motsägelsefulla. Inte bara medieinnehållet, som nyheter, konstrueras. Även läsare, lyssnare och tittare konstrueras som mediekonsumenter, till exempel som passiva åskådare av händelser eller som aktiva
Media texts do indeed function ideologically in social control and social reproduction; but they also operate as cultural commodities in a competitive market […], are part of the business of entertaining people, are designed to keep people politically and socially informed, are cultural artefacts in their own right, informed by particular aesthetics, and they are at the same time caught up in – reflecting and contributing to – shifting cultural values and identities (Fairclough, 1995, s.47).
Medieforskarna Martin Eide och Graham Knight tar upp ett specialfall av hur läsaren kan konstrueras när de diskuterar hur nyhetsjournalistiken förser publiken med information och goda råd om hur den ska hantera vardagsproblemen. Denna ”servicejournalistik” riktar i huvudsak in sig på problem som har att göra med antingen missnöje/klagomål eller risker. Servicejournalistiken vänder sig till en social varelse som är en hybrid: delvis medborgare, delvis konsument och delvis klient. Problem individualiseras på samma gång som de delas av kollektivet. Detta medger att både individuella och kollektiva identiteter kan samexistera på ett flytande och ambivalent sätt (Eide & Knight, 1999 s. 525).
Representation och genus
Inom medieforskningen har begreppet representation dubbla betydelser. Representera kan för det första innebära att någon/något är en representant för exempelvis en grupp, ett land, en uppfattning. Man representerar då något genom att symbolisera det, göra sig till talesman för det. Den andra innebörden av representation handlar om hur något framställs, beskrivs eller gestaltas. Representationer är då framställningar av fiktiva eller verkliga element som står för något annat än sig själva, vilket blir relevant för min undersökning av hur nyhetsjournalistiken berättar om vanliga människors sorgeyttringar i samband med plötsliga och oväntade dödsfall. Medieforskaren Jostein Gripsrud (2004) samt sociologen och kulturteoretikern Stuart Hall (2003) beskriver representation som en konstruktion av det som framställs. Representationer framställer alltid något/någon på ett visst sätt och diskurser kan ses som ett system för representationer där verkligheten framställs ut ett visst perspektiv (Hall, 2003)
Det konstruktivistiska perspektivet på representation innebär att vi skapar mening, kunskap och självbilder i interaktion med omgivningen och med hjälp av språk och kodsystem. Medierna presenterar material som vi ser oss själva igenom och blir skapare av föreställda gemenskaper, exempelvis vad det är att vara svensk, att vara pojke eller att vara flicka.
Genom medierna kan vi lära oss vilka vi är, vilka vi vill bli och vad som förväntas av oss. Vi lär oss också vilka vi inte vill vara, vad som inte är lämpligt eller tillåtet för oss. Medierna har därmed stor betydelse för den sammansatta självuppfattning som kallas identitet (Gripsrud 2004; Hall 2003).
I min undersökning om medierade sorgeyttringar blir det också relevant att undersöka om journalistiken använder sig av en förenklade framställningar i nyhetsberättelserna. Att tilldela enskilda eller grupper en speciell roll i en återkommande berättelse är kännetecknande för stereotypisering. En stereotypiserad framställning reducerar en grupp människor till några få enkla grundläggande karaktärsdrag. Stereotypisering blir därmed en del av upprätthållandet av den sociala ordningen, upprätthållandet av gränsen mellan det normala och icke-normala (Hall, 2003 s. 257ff).
Medieforskaren Liesbet van Zoonen (1994), som är en av dem som lyft fram det feministiska perspektivet i medieforskningen, menar att diskurser är ett slags maktfält. Detta eftersom både den diskursskapande processen - symbolisk interaktion - och diskursens produkt -
uppsättningen av betydelser och narrativ - begränsar tolkningsmöjligheterna och framhäver vissa betydelser framför andra. Diskursens makt ligger inte bara i dess förmåga att definiera vad som är ett samhällsproblem kontra vad som är ett individuellt problem utan också i dess beskrivningar av en fråga/ett problem: Vilken legitimitet frågan tillskrivs, huruvida de inblandade aktörerna står för norm eller avvikelse, lämpligheten i vissa beteenden. Det vi kallar samhället, eller vilken form av kollektiv som helst, kräver diskurser som kartlägger, beskriver och betonar processer och händelser. Per definition blir det då så att vissa åsikter och aspekter inkluderas medan andra exkluderas. När det gäller mediernas gestaltning av genus ligger problemet, enligt van Zoonen, huvudsakligen i att medierna förvränger
innebörden av genus genom att förutsätta att genus är en stabil och enkelt identifierad skillnad mellan män och kvinnor.
Such a conceptualization of gender is utterly problematic for it denies the dynamic nature of gender, its historical and cultural specificity and its contradictory meaning (van Zoonen, 1994 s. 31).
Enligt etnologen Britta Lundgren har forskning ur genusperspektiv kring sorg och sörjande ett basmaterial som utgår från kvinnors erfarenhet och inte från mäns, vilket skiljer denna
forskning från de flesta andra former av könsskillnadsforskning. Lundgren menar att problematiken kring död och sorg är präglad av kulturella förväntningar på kvinnors
respektive mäns beteendemönster och emotionalitet. Ansvaret för att uttrycka känslor, vårda minnen och sköta gravar har, enligt Lundgren, i större utsträckning lagts på kvinnorna än på männen. Därmed är sorgen i viss mån genusmärkt som kvinnlig (Lundgren, 2006 s.28 f).
Medieforskaren Gunilla Jarlbro konstaterar att kvinnor är underrepresenterade i medierna; män får större utrymme än kvinnor i medierna. När medierna väl rapporterar om kvinnor så representeras de, framställs de, ofta på ett stereotypt sätt (Jarlbro, 2006 s. 45).
Journalistikens popularisering och intimisering
Medieforskarna Colin Sparks (1992), John Fiske (2006) samt Monica Djerf-Pierre & Lennart Weibull (2001) resonerar kring hur den moderna nyhetsjournalistiken blir allt mer
populariserande och luckrar upp gränserna mellan den offentliga och privata sfären genom att intimisera nyhetsberättandet. En sida av detta är att skriva mer privat om offentliga personer, en annan är att göra den vanliga människans upplevelser till nyheter. Att personifiera
nyheterna kan göra abstrakta strukturer begripliga; helheten synliggörs genom det individuella fallet och ger möjlighet till identifikation. Vanliga människors berättelser och erfarenheter blir då något betydelsefullt (Djerf-Pierre & Weibull, 2001 s.354).
En uppluckring av gränser finns också mellan olika typer av nyhetsmedier.
Sparks resonerar kring skillnader i nyhetsjournalistiken mellan det han kallar kvalitetspress respektive populärpress och ser tendenser till att de populariserande inslagen får alltmer insteg i kvalitetspress. Men det finns en skillnad när Sparks jämför engelska tidningar: Det
personliga anslaget i kvalitetspress presenteras som en del av en helhet, ett principiellt exempel, medan det personliga i populärpressen inte bara är det mest betonade anslaget utan också erbjuds som tolkningsram: Det som sker har personliga orsaker och personliga
efterverkningar (Sparks, 1992 s. 40).
Eftersom min undersökning av svenska nyhetsartiklar om sorgeyttringar omfattar både morgon- och kvällstidningar är det motiverat att hänvisa till Gripsrud som betonar att den populariserande pressens karaktär kan variera betydligt från land till land. Han menar att
svensk och även norsk populariserande press avviker från det anglosaxiska mönstret där skillnaden mellan journalistiken i populärpresstidningar och kvalitetstidningar är större. I Danmark finns renodlat intellektuella dagliga nyhetstidningar men också kvällstidningar enligt anglosaxisk modell. Kvällspressen i Sverige och Norge har, enligt Gripsrud,
schizofrena drag på så sätt att den ägnar sig åt både kvalitetsjournalistik och populariserande journalistik i samma tidning. Gripsrud förklarar denna skandinaviska avvikelse med att Sverige och Norge är relativt små länder befolkningsmässigt, varför tidningarna måste vända sig till många sociokulturella kategorier. Att utbildningsnivån hos befolkningen i Sverige och Norge är jämförelsevis hög kan också vara en faktor som påverkar, liksom att länderna har ett relativt sett omfattande pressetisk regelverk (Gripsrud 1992, s. 84f).
Medieforskaren Peter Dahlgren framhåller att det inte är fråga om några vattentäta skott mellan varken populärkultur och journalistik eller populariserande journalistik och kvalitetsjournalistik. Val av ämne och källor må variera, liksom graden av underhållande inslag. Men gemensamt för båda slagen av journalistik är berättandet och enligt Dahlgren har berättandet i botten ett begränsat antal basala mönster. På så vis är nyheterna berättelser som vi delvis känner igen och som skapar mening och leder till kulturell integration. Samhällelig gemenskap byggs delvis av att de människor som ingår i en kultur delar samma berättelser och har gemensamma tolkningsramar (Dahlgren 1992 s. 14 f).
Media events och medielogik
Eftersom jag undersöker om och i så fall hur mediernas bevakning av sorgeyttringar skulle kunna bygga upp ritualer och vägleda en tänkt läsekrets i att hantera sorg och sorgyttringar har jag redovisat tidigare forskning kring media events som också innefattar sorgeyttringar. Begreppet media events lanserades i slutet av 1980-talet av medieforskarna Daniel Dayan och Elihu Katz. Media events uppstår när något extraordinärt inträffat som gör att
nyhetsbevakningens rutiner bryts. I TV-mediet innebär media events att programtablåer ändras och bevakningen av händelsen intensifieras. Media events ger medierna utrymme för att positionera sig själva som bevarare av sociala värden och kulturella identiteter (Dayan & Katz, 1992).
Enligt Fiske innebär fenomenet media event att vi i ett postmodernt samhälle inte längre kan förutsätta att det finns en klar distinktion när det gäller vad som är en verklig händelse och mediernas representation av en händelse.
Consequently, we can no longer work with the idea that the ”real” is more important or even “true” than the representation. A media event, then, is not a mere representation of what
happened, but has its own reality, which gathers up into itself the reality of the event that may or may not have preceded it (Fiske 1996, s 2).
Flera medieforskare som studerat mediebevakningen av extraordinära tragiska händelser konstaterar att mediernas gestaltning är märkligt likartad. Både när det gäller hur olika medier berättar om en och samma händelse och hur olika händelser gestaltas av medierna. Genom det sätt på vilket medierna representerar en händelse skapas tillfälligt en gemensam känsla av konsensus och enighet i ett för övrigt fragmentariserat samhälle (Kitch, 2000; Pantti, 2005; Pantti & Wieten, 2005).
McQuail konstaterar att uppkomsten av ett media event kan kopplas till medielogiken och dess standardiserade berättartekniker som exempelvis tillspetsning, polarisering,
personifiering och dramatisering. (McQuail, 2005 s. 331). I medielogiken blir budskapet underordnat presentationsformen eftersom det gäller att fånga publikens uppmärksamhet, att väcka känslor och att vidmakthålla intresset (Mc Quail, 2005, s. 72). Begreppet medielogik lanserades i slutet av 1970-talet, av medieforskarna David Altheide och Robert Snow, och har därefter vidareutvecklats av en rad medieforskare. En av dessa är Martin Eide, som menar att det är viktigt att inte underskatta journalistikens makt, och maktutövning. Journalistikens professionella ideologi, journalismen, placerar journalisterna som oberoende förmedlare och uttolkare i tomrummet mellan makthavare och medborgare. Journalistiklogiken förnekar journalistikens och journalisternas egen makt och omhuldar en oberoendekult, där journalisten blir en neutral förmedlare. Eide menar att snart sagt varje aktör i samhället är medietränad och väldigt medveten om de medielogiska förutsättningarna och hur man anpassar sina budskap och handlingar till journalistiken för att kunna ta plats i det offentliga samtalet. På sätt och vis, menar Eide, är varje samhällelig institution idag en medieinstitution och journalisterna blir nyckelpersoner i den moderna offentliga sfären (Eide, 2007 s. 22ff). Eides forskning i detta avseende berör i första hand relationer mellan journalistiken och den politiska och offentliga maktutövningen, men har relevans för min undersökning om det är så att även ”vanliga
människor”, genom att ta del av mediernas utbud, blir tränade i hur man bör uttrycka sig och bete sig för att uppfattas som mediemässigt intressant.
Eide kopplar journalisters makt till journalistikens dramaturgi. Han menar att det centrala inte är nyheten eller händelsen i sig, utan själva presentationen, alltså hur berättelsen och dess aktörer konstrueras. Eftersom samhällelig makt är så beroende av medielogiken och
mediernas dramaturgi är det helt avgörande att förstå och granska de dramaturgiska arbetssätt som utövas av journalister, hur frågor och händelser gestaltas för publiken, hur berättelsen och dess aktörer ordnas och, som Eide uttrycker det, regisseras (Eide, 2007 s. 26).
Tolkningspaket och typberättelser
För att förstå den process som skapar en nyhet måste man, enligt medieforskaren Gaye Tuchman, lägga ett konstruktivistiskt perspektiv på nyheter: Det finns bestämda ramverk för berättandet inbyggt i mediediskursen. Mediediskursen kan förstås som ett antal olika
tolkningspaket med vars hjälp journalistiken kan strukturera och förklara händelser. Nya nyhetshändelser kan anpassas till ett redan färdigt tolkningspaket, ett ramverk för en viss berättelse (Tuchman 1991 s. 89).
Enligt journalistikforskaren Ylva Brune kan nyhetsjournalistikens tolkningspaket ibland beskrivas som typberättelser. Nyhetsberättandet organiseras enligt en bestämd narrativ ordning och rolluppsättning (Brune, 2004 s. 47).
Att anpassa nyheter till ramverk och skriva in händelser i ett tolkningspaket behöver inte vara något som journalister gör medvetet eller avsiktligt. Enligt Tuchman kan nyhetsmedierna omedvetet anpassa berättandet genom att man lägger in det man tror att läsaren föredrar. Och journalister behöver heller inte passivt acceptera ramverket för hur berättelsen ska gestaltas. De deltar i en aktiv process där de både producerar och själva konsumerar de symboler, berättelser, ritualer och uppfattningar som människor kan använda sig av på olika sätt för att förstå en viss händelse.
By (re)producing symbols familiar to their audience, reporters and editors proclaim the ‘preferred reading’ of a text. Members of the audience for news may reject that preferred
reading. It may not resonate with the conditions of their own lives, including personal concerns set by the structural conditions influencing their mundane affairs. Nonetheless, even the rejection of a preferred reading is a response to the frame promulgated by the media, (Tuchman, 1991 s.90).
Ritual och melodram
Att uppfatta nyheter som ritual innebär, enligt James W. Carey, att se dem som drama där vi som läsare involveras i intrigen genom att det som gestaltas är vår värld, våra gemensamma föreställningar och värderingar. De frågor till nyhetstexten som uppstår i ett rituellt perspektiv handlar inte om informationsvärdet utan mer om vilket slag av drama vi inordnas i, hur rollprestationer och intrig strukturerar den tid vi lever i och vår bild av världen.
Nyhetsberättandet ses som en moralbärande verksamhet som drar upp gränsen mellan förbjudet och tillåtet och även erbjuder redskap för att bearbeta våra erfarenheter. Careys rituella perspektiv på kommunikation, inklusive nyhetsjournalistik som kommunikation, kopplar han till ord som dela, deltagande, association, gemenskap samt att ha gemensamma uppfattningar.
A ritual view of communication is directed not toward the extension of messages in space but toward the maintenance of society in time; not on the act of imparting information but the representation of shared beliefs. In the archetypal case of communication under a transmission view is the extension of messages across geography for the purpose of control, the archetypal case under a ritual view is the sacred ceremony that draws persons together in fellowship and commonality. (Carey 1989, s. 18f ).
Gripsrud har undersökt melodramen, den genre i journalistiken som kanske allra tydligast går att analysera ur ett rituellt perspektiv. Melodramen är, enligt Gripsrud, ett sätt att förstå världen och tillvaron, och melodramens budskap är att det under tillvarons yta finns en värld av starka moraliska krafter och lagbundenheter som vi måste lära oss att förhålla oss till. Melodramen handlar om starka känslor och den appellerar till publikens känslomässiga engagemang. Gripsrud beskriver hur även journalistik ibland använder sig av melodramens berättelseformer. Journalister ger verklighetsstoffet form genom förenklade
konfliktkonstruktioner och emotionella apeller. Detta blir särskilt tydligt i den populariserande journalistiken och bildanvändningen. Exempel på det senare är intensiva närbilder, enkla
symboler och liknande. Enligt Gripsrud är journalistiken mycket upptagen av att ge en konkret framställning av det som egentligen är abstrakta samhällsförhållanden och sociala krafter, och då blir det oftast enklast att personifiera dem, knyta dem till enskilda personers handlingar och framtoning. Därmed blir det också möjligt att bedöma dessa personer moraliskt: De kan delas in i onda och goda (Gripsrud 2004, s.183f).
Gripsrud nämner några karaktärer som används för att representera ont och gott: Den onde fadern, den goda modern, den oskyldiga dottern. De evigt intressanta moraliska
frågeställningarna kring liv, död, sex, sorg och glädje lyfts ständigt på nytt fram av
populärpressen som det som livet och världen (och nyheterna) handlar om. Och sex och död är de två aspekter av livet som skapar de intensivaste känslorna och därför hamnar de mest i fokus (Gripsrud, 1992 s 87f).
Myter i nyheter
Gripsruds resonemang kring melodramen och de eviga moraliska frågorna kan kopplas till Jack Lules journalistikforskning. Lule ser myter – och nyheter – som de stora och eviga berättelserna om mänskligheten för mänskligheten. Synsättet utgår från att myten är något nära nog sakralt och knutet till arketyper som offret, hjälten, skurken, patriarken eller den goda modern. Med hjälp av arketyperna skapar vi de historier som är centrala i mänskligt berättande. Alla arketypiska berättelser är inte myter, enligt Lule, utan myterna kommer in när de arketypiska berättelserna handlar om grundläggande sociala aspekter och ideal.
Berättelserna blir då både modeller av vårt sociala liv och modeller för vårt sociala liv. Enligt Lule förekommer myter alldeles särskilt i just nyheter, och nyheterna berättar samma historier om och om igen. För Lule är det en myt att myter är osanna. Han menar tvärtom att till
skillnad från fiktiva berättelser, legender och fabler så kännetecknas myten just av att den uppfattas som något orubbligt och sant eftersom myter, precis som nyheter, uppfattas som verklighetsbaserade. En annan likhet mellan myter och nyheter är att de vänder sig både till individen och till publiken som social grupp (Lule, 2001 s 15 f).
Lule (2001) identifierar sju huvudmyter som förekommer i modern nyhetsrapportering. Dessa myter handlar om Offret, Syndabocken, Hjälten, Den goda modern, Skojaren, Den andra
världen samt Syndafloden. Myten om offret är den huvudmyt som verkar vara mest relevant för min undersökning av nyhetstexter om sorgeyttringar.
Enligt Lule har historien om offret berättats och återberättats genom alla tider, och även i nutidens nyheter finns det oskyldiga offret. Dödad i en bilolycka eller flygplanskrasch, omkommen i branden, rånmördad eller drunknad. Offermyten inkluderar, enligt Lule, också de som lämnas kvar: änkor, föräldrar, barn, vänner, arbetskamrater. Lule framhåller att de anhöriga eller motsvarande oftast är goda källor för reportrarna, de har information om offret och de är tillgängliga. De kan bidra med detaljer och human touch (Lule 2001, s. 22, s. 42).
Myten om offret får oss, enligt Lule, att omvärdera vår inställning till livet och de tragedier som slumpmässigt kan slå till. Livet levs i närvaro av döden, men offermyten i
nyhetstappning upphöjer och omvandlar döden till en övergångsrit som kan och bör begråtas. Enligt Lule har myten om offret funktionen att vi kan bearbeta vår egen kommande död, och också föreställa oss hur vi blir begråtna av våra efterlevande. Vårt liv får en mening, trots det meningslösa i att det slutar med att vi dör (Lule, 2001, s.22, s. 56).
Medieforskaren John Langer menar att ett ”bra” offer i populariserande journalistik ska vara någon man kan känna sympati för eller identifiera sig med. Offret ska helst vara en ung person; maktlös, sårbar och utan skuld. Det är viktigt att de motgångar som drabbar offret inte är orsakade av offret självt. Enligt Langer måste de nyhetsberättelser som konstruerar sådana offer kunna erbjuda publiken en position som innebär mer än bara vara iakttagare. Publiken ska inbjudas att känna sig delaktig (Langer, 1998 s. 78f).
Sammanfattning
Mediediskurser konstruerar inte bara medieinnehållet och dess publik, utan bidrar också till att konstruera sociala identiteter, sociala relationer samt gemensamma kunskaps- och betydelsesystem. Diskurser kan ses som ett maktfält som betonar vissa företeelser och tonar ner andra. Genom mediernas diskurser och representationer lär vi oss vilka vi är, men också vilka vi inte vill vara. Representation innebär, ur ett konstruktivistiskt perspektiv, att
av representation är stereotypisering, som genom förenkling och upprepning erbjuder redskap för att staka ut upprätthålla en social ordning.
Journalistik kan ses som en del av populärkulturen, både när det gäller berättelseformer och innehåll, och i och med att den moderna nyhetsjournalistiken populariseras luckrar den upp gränserna mellan offentligt och privat genom att intimisera nyhetsberättandet. Vanliga
människors berättelser blir betydelsefulla. Det sätt på vilket en nyhet berättas kan kopplas till mediernas rutiner för nyhetsbevakning, men också till de journalistiska arbetssätten för att presentera en händelse för publiken. Gestaltningen av nyhetshändelser kan anpassas till ett visst tolkningspaket, och ibland till en viss berättelse som följer en bestämd narrativ ordning och har en bestämd rolluppsättning.
Jag väljer i min undersökning att se nyhetsjournalistik ur ett rituellt perspektiv, vilket innebär att se nyheter som ett drama där vi som läsare involveras i intrigen genom att det är vår värld och våra gemensamma värderingar som gestaltas. Genren melodram inom
nyhetsjournalistiken för fram budskapet att det under tillvarons yta finns en värld av starka moraliska krafter där människor kan delas in i onda och goda. Berättelsen om det oskyldiga offret och de sörjande som lämnas kvar är ett av de mytiska inslagen i nyhetsjournalistiken och ett nyhetsmässigt ”bra” offer ska vara någon man kan känna sympati för och identifiera sig med.
METOD
Metodkapitlet inleds med en presentation av undersökningens uppläggning. Därefter för jag ett resonemang kring de valda metoderna samt beskriver hur analysen gjorts. Jag redogör för materialet som ingår i undersökningen. Slutligen tar jag upp kritiska aspekter på mina val av metod och material.
Undersökningens uppläggning
Undersökningen delades upp i två olika steg/delstudier. I den första delstudien ville jag ringa in några utmärkande drag i tidningsartiklar om sorgeyttringar och svara på frågan vilka egenskaper en händelse ska ha för att den ska ge upphov till sådana artiklar. Jag gjorde en systematisk genomgång av 165 texter som handlade om 93 olika nyhetshändelser. I den andra delstudien gjorde jag en fördjupad textanalys för att försöka klarlägga texternas utformning, berättelsemönster och hur textens aktörer konstrueras.
Delstudie ett – Nyhetshändelsens karaktär
För att undersöka vad som karaktäriserar nyhetsartiklar om sorgeyttringar vid plötsliga och oväntade dödsfall gjorde jag först en genomgång av ett antal nyhetshändelser, detta dels för att kunna identifiera vad i en nyhetshändelse som leder till en artikel om sorgeyttringar, dels för att kunna överblicka och systematisera materialet inför delstudie två. Jag kategoriserade med hjälp av sex faktorer som jag valde utifrån resultatet av den tidigare pilotstudien (Forsberg, 2006).
De 93 nyhetshändelserna kategoriserades med hjälp av fyra faktorer: Den omkomnas kön och ålder samt etnicitet och dödsorsak.
När det gällde kön utgick jag från det sammanlagda antalet omkomna i nyhetshändelserna: 197 personer. I analysen av ålder grupperade jag i åldersintervaller, dels på tio, dels på fem år. Faktorn etnicitet fick två värden: svensk bakgrund eller utländsk bakgrund. Oftast avgjorde
jag etniciteten genom namnet och/eller av att det i texterna om nyhetshändelsen direkt
klargjordes att den omkomna hade utländsk bakgrund. En nyhetshändelse, Göteborgsbranden har ett mycket stort antal omkomna med utländsk bakgrund. För faktorn dödsorsak satte jag sex alternativ: mord/dråp, trafikolycka, annan olyckshändelse, drunkning, brand samt annat.
Därefter gjorde jag en motsvarande systematisk genomgång av de 165 nyhetsartiklarna om de 93 händelserna avseende plats för sorgeyttringar samt möjlig dag för publicering.
Jag gick igenom varje artikel för sig och noterade vilken plats som var huvudplatsen för sorgeyttringen. Fanns det fler platser för sorgeyttringar i texterna valde jag att markera den dominerande platsen. Fanns det ingen plats som dominerade över andra markerade jag oklart/annat. Jag noterade vilket datum artikeln är publicerad och räknade fram ”dag för publicering”, en siffra som utgick från första möjliga dag för den aktuella tidningen att publicera texter om en händelse, beroende på tidningens utgivningsdagar och tid för presstopp.
Delstudie två - Analys av artiklar om sorgeyttringar
För att undersöka vad som karaktäriserar nyhetsartiklar om sorgeyttringar, hur medierna gestaltar vanliga människors sorgeyttringar, vilka berättelsemönster som finns i texterna samt hur offren och de sörjande konstrueras valde jag att i delstudie två bryta ner dessa
huvudfrågeställningar i undersökningen i ett antal delfrågor som jag ställde till de 165 artiklar som handlar om de 93 nyhetshändelser som analyserades i delstudie ett.
Hur är texterna utformade och iscensatta, inklusive rubriker och bilder?
Vilka symboler för sorg och sörjande nämns i texter och förekommer på bilder?
Vilka berättelsemönster förekommer, och finns det typiska respektive atypiska berättelser? Vilka aktörer förekommer i texten? Vad har de för funktioner i berättelsen?
Vem blir intervjuad/får uttala sig i texten och vad handlar uttalandena om? Vilken bild av sorg och sorgeyttringar konstrueras? Vilken ”världsbild” skapas?
Vilka relationer framträder mellan textens aktörer och mellan textens aktörer och den tänkta läsaren?
Vilka sociala identiteter skapas för textens aktörer och för den läsare som konstrueras i texterna?
Därutöver noterade jag särskilda omständigheter; om händelsen är ett media event, om kändisar förekommer eller om texten innehåller något speciellt avseende etnicitet, pressetik eller offrets karaktär
Metodvalen
Den övergripande metoden i min analys av nyhetsartiklar om sorgeyttringar är diskursanalys, eftersom den inriktar sig på relationer och identitetskonstruktioner. I analysarbetet använde jag mig av också av några semiotiska analysbegrepp, för de moment som gällde iscensättning och symboler, samt narrativ analys för att kartlägga berättelsemönster i texterna.
Ett led i undersökningen av artiklar om sorgeyttringar var att analysera hur texterna
redigerades, alltså hur rubriker sattes, vilka bilder som användes och hur texterna utformades. Att genrebestämma en text innebär att klarlägga dess sätt att ordna världen. Gripsrud
beskriver hur journalisters genrekännedom gör att de vet hur reportage och artiklar ska utformas och att publikens kännedom om genrerna gör att de snabbt kan uppfatta vad som förmedlas (Gripsrud, 2004 s. 157).
Medieforskarna Hasse Hansson, Sten-Gösta Karlsson och Gert Z Nordström använder termen iscensättning för den redigering och formgivning som sker på medieföretagens redaktioner. De menar att tidningsredigerarens arbete i mycket påminner om teaterregissörens. Det handlar om att skapa dramaturgi, att välja tonläge och uttrycksform, skapa spänning och liv åt en berättelse som i bästa fall kan fortsätta i flera akter och därför också bli en del i en fortlöpande diskurs (Hansson, Karlsson & Nordström, 2006 s. 132).
Gripsrud identifierar symboliska iscensättande element i exempelvis rubriker och bilder där extrema närbilder står för intensitet, ett böjt huvud för sorg etc. Detta påminner om den standardiserade ikonografin i den melodramatiska traditionen inom teater, film och television där vissa poser och uttryck ska gestalta bestämda känslor. I journalistiken kan fotografer arrangera bilder för att uppnå avsedd symbolik (Gripsrud, 1992, s. 88).
Hansson, Karlsson och Nordström presenterar fyra olika typer av iscensättningar för nyheter: Dramatisk och lyrisk, som är de relevanta för min undersökning, men även episk och
didaktisk. En berättelse kan utformas med en enda eller flera iscensättningar. Vid större händelser förekommer alla fyra iscensättningarna. De kan uppträda parallellt i samma utgåva eller avlösa varandra i tid (Hansson, Karlsson & Nordström 2006, s 133).
Den dramatiska iscensättningen framställer nyheten som något överraskande eller chockartat och som något som pågår i nutid eller som ger sken av att iakttas direkt. Mottagaren ska uppleva sig som närvarande i händelsen, återgivningen sker i presens, och ingenting är
avslutat. Man vet inte hur händelseloppet kommer att utvecklas. Rubriker och kommentarer är korta och frågande. Bilderna är vanligen dynamiska och diagonalt betonade (Hansson et al., 2006 s. 134).
Den lyriska iscensättningen följer vanligen efter den dramatiska och framställer nyheten emotionellt och ceremoniellt. Iscensättningen präglas av enkelhet och frånvaro av
motsättningar. Det som sker är något förväntat och ger sken av att iakttas direkt. Den lyriska iscensättningen strävar efter närvaro och genomskinlighet. Den avstår från att kommentera orsak och verkan. Typiskt är att den lyriska iscensättningen ”stannar till” i en större händelse, för att uttrycka emotionella och ceremoniella sinnesstämningar. Det som skildras är stor sorg, ibland även glädje. Händelserna är ofta förlagda till kyrkor, begravningsplatser,
katastrofplatser etc. Rubriker och kommentarer är anpassade till de känslor som utspelas. Bilderna är vanligen lugna, harmoniska och horisontellt/vertikalt betonade (Hansson et al., 2006 s. 134).
Den episkt iscensatta nyheten förmedlas personligt/subjektivt helst genom en
förtroendeingivande berättare som förklarar nyheten i ett större sammanhang och didaktiskt iscensatta nyheter förmedlas strikt och opersonligt och följer upp det som förmedlats i övriga iscensättningar genom att framställa nyheten som något logiskt i en händelsekedja (Hansson, Karlsson & Nordström, 2006 s. 135f).
Semiotiska analysbegrepp
I analysen av de symboler för sorg och sörjande som förekom i det undersökta text- och bildmaterialet använde jag de semiotiska begreppen denotation och konnotation, där
kan också kallas en kulturell association. Detta underförstår att det också finns helt privata associationer, det vill säga att en enskild person kan tolka tecken utifrån sina helt egna
erfarenheter (Hansson et al. 2006 s. 28f). Det är alltså viktigt, när man analyserar medietexter, att söka efter de kulturellt bestämda och gemensamma konnotativa innebörderna i ord och bilder. Tolkningen av dessa kan ändå aldrig bli hundraprocentigt säker eller vara helt gemensam för alla läsare som tillhör samma kulturkrets.
Semiotiken skiljer mellan syntagmatiska och paradigmatiska sammanhang i en text. Syntagm är den aktuella utsagan. Paradigm är det bakomliggande systemet i en text. Det syntagmatiska sammanhanget är textens händelseförlopp, hur händelser länkas till varandra. Det
paradigmatiska sammanhanget är textens bakomliggande symboliska koder, exempelvis grundläggande motsatspar som ond – god eller liv – död. Även myter kan vara ett paradigm (Fiske 2006, s. 128 ff).
För att analysera hur texterna är uppbyggda, hur händelser gestaltas och vilka berättarmönster som finns i texterna använde jag mig av syntagm och paradigm samt också av narrativ analys eftersom de texter jag undersökte innehåller berättelser, eller berättande element.
Narrativ analys
En narrativ i strukturalistisk bemärkelse kan definieras som ett organiserande av händelser till en handling i en berättelse (Bergström & Boreus, 2005 s. 229).
Narratologen Tzvetan Todorov (1990) menar att en narrativ består i övergången från ett jämviktsläge till ett annat. Det Todorov kallar en mytologisk narrativ består av att berättelsen börjar med en stabil situation, ett jämviktstillstånd, som störs av någon makt eller kraft. Resultatet av detta blir obalans: jämvikten är störd. Därefter vidtar kampen för att återställa jämvikten. Ett nytt jämviktstillstånd inträder, men även om det andra jämviktsläget liknar det första så är de aldrig identiska. (Todorov, 1990 s 27ff).
Fiske konstaterar att Todorovs modell är användbar för att analysera nyhetsjournalistik eftersom den möjliggör en identifikation av vilka element som journalistiken utser till jämviktstillstånd och störning av jämvikt. Fiske exemplifierar med att om jämvikten är god
