I kapitlet beskriver jag nyhetstexter om sorgeyttringar ur olika aspekter. Först tar jag upp texternas iscensättning med hjälp av bland annat rubriker, bilder samt symboler och attribut. Därefter beskriver jag den narrativ, baserat på Todorovs (1990) modell, som nyhetsartikel om sorgeyttringar följer. Sedan presenterar jag de roller som kan identifieras i materialet och dessa rollers funktioner i texten samt vilka relationer som konstrueras mellan sörjande och offer. Jag visar också exempel på hur kändisar används i nyhetstexter om sorgeyttringar. Därefter tar jag upp vilken roll mediet kan ge sig själv i texterna. Jag ger även exempel på avvikande berättelser, där faktorn etnicitet gör att det grundläggande mönstret inte följs, samt tar upp exempel på texter med problematiska offer som inte kan konstrueras enligt
grundberättelsen. Slutligen gör jag några reflexioner kring pressetik i samband med
publicering av nyhetstexter om sorgeyttringar. Min teoretiska utgångspunkt för analysen är de frågor man med Careys rituella perspektiv ställer till en nyhetstext: Hur rollprestationer och intriger i nyhetstexter strukturerar den tid vi lever i och vår bild av världen (Carey 1991).
Iscensättning
I de undersökta texterna är de avsnitt som handlar om sorgeyttringar i huvudsak lyriskt iscensatta. Kännetecknande för den lyriska iscensättningen är att nyheten framställs enkelt, emotionellt men också ceremoniellt (Hansson, Karlsson & Nordström, 2006). Handlingen är ofta förlagd till platsen där dödsfallet inträffat, men kan också utspelas vid minnesstunder i skolor eller kyrkor. Det som skildras är sorg och händelseförloppet i texten, som Hansson et al. beskriver det, ”stannar till”. I texten kan ibland detta formuleras som att verklighetens liv stannat upp.
I den lilla norduppländska bruksorten Gimo har allt stannat upp (Expressen2007-02-28: Kyrkoherden i Gimo; Jag kände de omkomna väl).
Rubriker och bilder
Rubrikerna kan ha sörjandet som tema och lyfta fram att familj eller vänner sörjer.
Mild sörjer sin syster Madelene, 20, mördades i sin studentlägenhet (Aftonbladet 2007-09-04) Pojkvännen sörjer sin älskade (Aftonbladet 1994-11-22)
Kompisarna sörjer dödade 16-åringen (Göteborgs-Posten 2000-05-08)
Rubriker kan också slå fast att sörjandet är en angelägenhet för en hel bygd, eller helt samhälle. Enligt Pollak (2001) finns i mediebevakningen en tendens att offrets krets utökas från de allra närmaste till att omfatta vänner men även en hel ortsbefolkning.
Hela bygden sörjer sina ungdomar (Expressen 2003-03-08)
Arvika sörjer mördade pojken (Helsingborgs Dagblad/TT 1998-08-21) Hammarkullen sörjer sina döda (Göteborgs-Posten 1998-11-03)
Umeå sörjer sina döda – ”Häruppe känner vi ju allihop” (Aftonbladet 2002-03-07)
Sådana rubriker gör sörjandet till en kollektiv angelägenhet och skapar lokala identiteter. Enligt Fairclough (1995) innefattar mediediskurser också att mediernas texter kan ha en ideologisk funktion i form av att utöva social kontroll. En rubrik som innehåller orden ”Umeå sörjer sina döda” låter förstå att om man vill räknas som normal Umeåbo så ska man sörja, och engagerar man sig inte i sorgen och betraktar de döda som ”sina döda”, så står man utanför, och är ingen riktig Umeåbo.
Ett annat tema för rubriker är människors konkreta sorgeyttringar.
Sörjande samlas i kyrkorna (Aftonbladet 2007-02-28)
Åttaåringens skolkamrater tände ljus (Dagens Nyheter 2007-01-26)
Pappan och de tre bröderna tänder ljus vid mordplatsen (Aftonbladet 2007-01-29) Tyst minut i varje klassrum (Barometern 2000-05-30)
Blommor och ljus för de 6 döda (Aftonbladet 2007-03-01)
Tänd ett ljus för våldsoffren på Aftonbladet.se! (Aftonbladet 2007-10-9)
Genom att lyfta fram hur de sörjande agerar erbjuder rubrikerna indirekt råd och vägledning om hur en tänkt läsekrets kan/bör bete sig som sörjande. Det sista rubrikexemplet innehåller en direkt uppmaning om något man kan göra för att bli delaktig. Med Careys (1989) rituella
perspektiv på nyheter inordnar dessa rubriker oss i en värld av gemensamma föreställningar och värderingar om vad sorgeyttringar innebär och vad som förväntas av oss.
I materialet finns rubriker på temat att sorgen förenar oss, och är något vi har gemensamt och känner tillsammans.
Krisen för oss närmare varandra – Många har sökt tröst i kyrkan (Aftonbladet 1998-10-31) Gemensamhet i sorgearbetet (Helsingborgs Dagblad 2001-04-01)
Skolbarnen stöttar varandra i sorgen (Dagens Nyheter 2001-09-19)
Det finns också rubriker på temat att det som hänt är ofattbart.
Sorg i Örgryte: ”Att han inte längre finns är ofattbart” (Göteborgs-Tidningen 2004-11-19) Natacha sörjer sin mördade väninna ”Helt ofattbart” (Expressen 2006-01-18)
Går inte att fatta – Linnea dog i kraschen – Nu sörjer Arvidsjaur (Aftonbladet 2007-09-18)
Lyriskt iscensatta bilder är enligt Hansson et al. (2006) vanligen lugna, harmoniska och horisontalt/vertikalt betonade. Bilderna som hör till de undersökta artiklarna om
sorgeyttringar är ofta vertikalt betonade. De sörjande står upp och tittar ner, ibland sitter de på huk och plockar med blommor, lappar, ljus eller andra sorgeattribut. I närbilderna uttrycker ansiktena oftast sammanbitet lugn. På bilderna kan finnas kyrktorn, flaggstänger eller raka ljus med lugna lågor. Rosor hålls upprätt eller ligger ner. Enligt Gripsrud (2004) är intensiva närbilder och enkla symboler också ett kännetecken för att det journalistiska berättandet påverkats av genren melodram.
Förutom att bilderna fokuserar sorgens symboler erbjuder de läsarna implicita anvisningar om hur man uppträder som medierad sörjande, vilka attribut som hör till, vart man ska bege sig och hur man bör bete sig. Sådana anvisningar kan också förekomma i texten genom att reportern beskriver var och hur de sörjande står och vad de gör, exempelvis böjer ner huvudet i underförstådd respekt eller lägger ner sina blommor fint och försiktigt på rätt ställe.
Vid blommorna, med nedböjt huvud står den skadade 17-åringens 14-åriga syster (Aftonbladet 2007-07-08: Vännerna krockade – till döds).
En liten kille i keps höll en bukett rosor så varsamt i sin hand som vore den av sköraste glas, och lade den sedan försiktigt bland de andra blommorna vid flaggstången. (Dagens Nyheter 2006- 05-30: Elever och lärare höll tyst minut vid skolan).
Det sista citatet är också exempel på att både lyriska och melodramatiska formuleringar förekommer i de textavsnitt som är lyriskt iscensatta: ”som vore den av sköraste glas”. Enligt Gripsrud (2004) är melodramens budskap att det under tillvarons yta finns en värld av starka moraliska krafter och lagbundenheter som vi måste lära oss att förhålla oss till. Melodramen, med sina starka känslor och emotionella appeller, är ett sätt att förstå världen och detta blir särskilt tydligt i populariserande journalistik (Dahlgren, 1992 ; Sparks 1992 ; Gripsrud, 1992).
Här möttes det vackra och det onda, mörka. Under en minut eller kanske två förbyttes glädjen hos några unga pojkar och flickor över den första tältnatten denna sommar till skräck, gråt och blod (Expressen/Kvällsposten 2000-05-28: ”Karolina, det blir tomt utan dig”. Idyllen i Orrefors krossades på den fridfullaste platsen).
Det som inte får hända, händer. Det som inte får hända, har hänt. Tomt. Tyst. Tårar
(Aftonbladet 2004-01-20: ”Tomt, tyst och tårfyllt” Veinge sörjer mördade Emma och Linda).
Vackert ställs mot ont/mörkt. Glädje förbytts i skräck. Den mest fridfulla platsen är skådeplats för hur en idyll plötsligt krossas. I det andra citatet lyfts motsatserna fram genom upprepade negationer. Det som inte får hända händer i alla fall. Och genom de dramatiskt allittererande ettordsmeningarna underförstås att det känns tomt, två flickor har tystnat för alltid och sorgen kan, för Veingeborna, få sitt utlopp i tårar. Det melodramatiska berättandet blir en
moralbärande verksamhet som drar upp gränser mellan förbjudet och tillåtet, mellan lämpligt och olämpligt och erbjuder oss redskap för att bearbeta våra erfarenheter (Carey, 1989)
Symboler och attribut
I det undersökta materialet förekommer olika attribut och symboler som placeras på platsen för dödsfallet eller förekommer vid minnesstunder och andra ceremonier. De vanligaste är ljus, blommor, gosedjur samt handskrivna lappar och brev. Enligt Ehn (2007) är sådana spontana minnesmärken ett sätt att sakralisera platsen och förutom att uttrycka känslor som saknad och sorg får denna monumentalisering också funktionen att omvandla det som är
privat till något som andra kan ta del av. Enligt Lundgren (2006) är ritualer kring föremål och platser ett sätt att skapa länkar till den döde.
Vad symboliserar de olika föremål som förekommer på bilder och i texter i de undersökta nyhetsartiklarna om sorgeyttringar? Jag har gjort ett försök att ringa in konnotationer:
Rosorna konnoterar kärlek, men också oskuld. Ljusen konnoterar sorg, lugn, liv, respekt.
Gosedjuren associerar till barnslig oskuld, till saknad och till trygghet.
De handskrivna lapparna konnoterar kontakt, kommunikation och kontiniutet.
Lapparna är oftast utformade som meddelande till den döde.
Vi älskar dig Emma (Dagens Nyheter 2001-09-19: Skolbarnen stöttar varandra i sorgen).
Jag kommer att sakna dig i hela mitt liv (Aftonbladet 2000-05-29: TRAGEDIN I ORREFORS: ”Den skyldige måste gripas” – Carolinas mamma om sorgearbetet efter dotterns död).
Vi ses i Nangijala (Aftonbladet 2001-06-01: MORDET PÅ 11-ÅRINGEN Hälsningen: Vi ses i Nangijala – Barn tände minnesljus vid platsen).
Skulle ge vad som helst för att få ha dig här med oss nu. Vi sitter på Fiesta och försöker bestämma var vi ska äta, men innerst inne är det bara dig våra tankar kretsar kring (Barometern 2004-12-30: Hälsning till en saknad vän).
Det finns också lappar som ställer frågor om meningen med tillvaron:
Varför (Barometern 2000-05-16: De hedrar sin döde vän).
Lappar kan också handla om sorg och sörjande som en gemensam angelägenhet.
Vi sörjer med er (Dagens Nyheter 2007-01-26: Åttaåringens skolkamrater tände ljus).
Andra symboler som återfinns i materialet är kyrkor, som konnoterar sorg, ritual, trygghet, en högre makt, respekt. Flaggor på halv stång konnoterar sorg, men också gemensamma värden och ritualer.
Internet förekommer i några artiklar. Associationen är kommunikation, aktivitet, nutid.
Anton Abele, 15, startade en grupp på internetcommunityn Facebook för att hedra vännens minne och för att få ett stopp på gatuvåldet. (Aftonbladet 2007-10-08: FEM GRIPNA FÖR MORDET ’Det går inte att förstå’).
Internet kan också stå för något som inte fullt kan kontrolleras. ”Säg för helvete inte att det är sant, snälla säg att det inte är sant” är ett inlägg på Lunarstorm som Aftonbladet återger 2007- 10-7 i artikeln ”Hoppas du har det bra där du är nu… vill inte se alla gråta…” Vännernas
avsked på Lunarstorm.
I texterna förekommer också mindre vanliga attribut och symboler, som blod.
… mamma Yvonne Eriksson stryker gråtande över det torkade blodet på asfalten och snyftar: - Och herregud, min lilla pojke… (Expressen 2005-05-22 Familjen fick dödsbudet mitt i natten).
En blodfläck mitt i snön vittnar om det ofattbara som inträffade i morse (Expressen 07-03-01: Passageraren Kerstin tillbaka på platsen där hennes granne dog).
Här konnoterar blodpölarna död och våld. Blod kan också konnotera spänning och sensation.
Persiennerna är nerrullade i många lägenheter och kvarterets barn flockas kring de blodstänk som finns kvar på fasaderna (Kvällsposten 2003-10-13: Barnens vän brutalt mördad. Bad grannen sänka ljudet – det blev hans död).
När Expressen 2001-01-02 i texten Salih, 19, skulle rädda sin bror. Knivhöggs till döds av
rasister på nyårsnatten berättar att ”trapphuset är fullt med skor” blir skorna en association
till gemenskap och familjeband, men också till trängsel och utländskhet.
När Göteborgs-Posten 2000-05-08 i texten Kompisarna sörjer dödade 16-åringen beskriver att minnesbordet i kyrkans entré förutom ett porträtt, ett par blombuketter och ett flämtande ljus också innehåller en cigarett och en pris portionssnus så konnoterar tobaksvarorna protest och brott mot konventioner, men också mod och humor.
I texterna kan också förekomma symboliska altare som arrangeras på andra platser än kyrkor, vanligen på skolor eller i samlingslokaler genom att man lägger ut en vit duk och ställer ljus på den.
I en av korridorerna står ett bord med en vit duk, levande ljus, blommor och bilder av
klasskamraten som inte längre finns (Göteborgs-Posten 98-09-12: Hvitfeldtska sörjer sin kamrat Skolpräst och lärare hjälper eleverna.).
Även de sorgeattribut som sörjande placerar vid olycksplatserna kan i texterna konstrueras som altare.
En asfaltplan utanför en utbränd lokal. Men också en helig plats. Hit till ett 500 meter långt altare av blommor, ljus och avsked har människor från Västsverige vallfärdat hela helgen. (Expressen/GT 98-11-02: Människor har vallfärdat hit)
Ett grått elskåp har ramats in med hundratals rosor. Där ligger papperslappar och kramdjur, tre ljus brinner i gamla syltburkar. Den bruna kakelväggen bakom är översållad med klottrade hälsningar och kärleksförklaringar. Det är ett altare, en gravsten. (Dagens Nyheter 97-05-09: Sorgen drabbar Hässelby. Knivdådet på Valborg. Vännerna sörjer både Niklas död och hans kompis som sitter anhållen)
Vid olycksplatsen hade man satt upp ett kors. Den omkomnes förnamn var nedtecknat på en enkel bård. Blommorna och ljusen runt omkring blev fler och fler för varje timme. På kvällen bildade alltsammans en värdig minnesplats dit människor kunde gå med sina tankar och känslor (Göteborgs-Tidningen 2001-11-28: De sörjer sin vän: KAMRATERNA SAMLAS VID PLATSEN DÄR 15-ÅRINGEN OMKOM).
Flera av symbolerna, exempelvis rosor och gosedjur kan kopplas till viktiga egenskaper hos offret, exempelvis att vara oskyldig och ung. (Langer, 1998) Texternas beskrivning av sorgens konkreta symboler och hur de sörjande hanterar dem är ofta målande och detaljrik, samtidigt som texterna kan betona enkelhet, genom ord som syltburkar, nedklottrade, korridor och enkel bård. Föremålen i sig är mindre viktiga än det faktum att det rituella hanterandet av dem kan inbjuda till känslor av gemenskap, igenkännande och delaktighet (Carey 1989). En företeelse, i detta fall konkreta symboler och rutiner för sorgeyttringar, som i medierna gång på gång representeras på samma sätt kan skapa föreställda gemenskaper och bidra till hur vi konstruerar vår sociala identitet (Gripsrud 2004).
Narrativ
Dahlgren (1992) menar att journalistiskt berättande i botten har ett begränsat antal basala mönster, vilket gör att nyheter blir berättelser som vi delvis känner igen och som skapar mening och samhällelig gemenskap. Enligt Tuchman (1991) kan olika nyhetshändelser anpassas till ett visst tolkningspaket, och Brune (2004) menar att vissa tolkningspaket också kan beskrivas som en typberättelse, vilken organiserar nyhetsberättandet enligt en bestämd narrativ ordning och som har en inre struktur som kretsar kring en viss tankegång. De undersökta texterna om sorgeyttringar ingår i en narrativ struktur som går att analysera som en slags typberättelse.
Todorov (1990) menar att en mytologisk narrativ består i övergången från ett jämviktsläge till ett annat. Idealiskt är när berättelsen börjar med en stabil situation som störs av någon makt eller kraft. I det undersökta materialet finns exempel på hur utgångsläget framställs som en stabil och trygg idyll där man åker till stallet eller har avslutning i skolan. Så slår ”det ofattbara” till och rubbar jämvikten.
De skulle till stallet. Men de 15-åriga flickorna kördes ihjäl när de korsade vägen. (Aftonbladet 2007-12-27: Skulle till stallet Flickorna kördes ihjäl när de klev av bussen i mörkret).
Solen sken från den nästan klarblåa himlen, det kunde ha varit den bästa av skolavslutningar, men istället var det en sorgens dag i Tungelsta. (Dagens Nyheter 2006-05-30: Elever och lärare höll tyst minut vid skolan).
Vattnet är spegelblankt och solen håller på att gå ner bakom trädtopparna vid sjön Lilla Le. Det är vackert men Veronicas tankar är någon annanstans. – Det är märkligt. Ena dagen talar jag med Malin om vad som ska hända efter lovet, nästa dag kommer beskedet att hon är död. (Expressen 1994-07-26: - Hon måste ha blivit överrumplad. Bästa kompisen berättar om Malin)
Hur obalanserad tillvaron kan bli kan illustreras med ett exempel från Expressen:
Det är en bygd i fullständig chock efter vansinnesdådet. Knappt någon har noterat att en femmiljonersvinst på lotto i helgen gick till en man i byn (Expressen 2004-03-16:
DUBBELMORDET I SVENLJUNGA. Hon saknas av hela byn. Susannes familj fick beskedet först efter tolv timmar).
När förändringen presenterats börjar, enligt Todorov (1990), en ny fas i berättelsen: Kampen för att återställa jämvikten. I texterna om sorgeyttringar är det fråga om en lågmäld, snarast inre, kamp som ofta består i att de av textens aktörer som är sörjande ”vanliga människor” agerar för att återställa jämvikten, sin inre balans. De kan göra det genom att tala om offret och upphöja den döde. De gör det också genom att visa och tala om sin sorg och sina känslor och de gör det genom mer handfasta sorgeyttringar: De beger sig till mordplatser, kyrkor eller andra platser för ceremonier. De tänder ljus, lägger ner blommor samt skriver brev och lappar till den döde.
Att skriva ett gemensamt brev om saknaden och oron för Martina lindrar för stunden. – Det var Frida som sa att om inte Martina och hennes syster kommit tillrätta på söndag skulle hon gå till kyrkan och be. Då sa jag att vi lika gärna kan gå dit redan nu, säger Rebecca. (Barometern 2004- 12-30: Hälsning till en saknad vän).
Gatorna låg tomma i den uppländska skärgårdsidyllen. Men överallt där folk samlas – på kaféer, restauranger, bensinmackar och affärer – pratade man om det ofattbara (Expressen 2007-02-28: Sörjer sina döda vänner ”En olycka har hänt som delar tiden i ett före och ett efter”).
Tillsammans med mamma Karin lägger Ulrika och lillebror Alexander en vacker
liljekonvaljbukett bredvid mordplatsen (Barometern 2000-05-29: ”Det finns inte ord för det som hänt”).
Kamp för att återställa jämvikten kan också bestå i beskrivningar av hur krisgrupper kallats in för att bistå de sörjande eller hur skolor planerar för att försöka återställa en normal
undervisningssituation. Sådana aktioner är inte direkt kopplade till konkreta sorgeyttringar, men kan ändå sägas bidra till ett återställande av jämvikten. Att berätta att kyrkor hålls öppna för sörjande är ett sätt som används i texterna för att visa hur jämvikten kan återställas och samtidigt beskriva konkreta sorgeyttringar.
- Vi håller en andakt och låter folk komma hit och prata eller dela med sig, säger Perarne Lindberg, pastor i Missionskyrkan (Göteborgs-Tidningen 2004-03-15: En by i sorg).
Präster kan också ta upp tankar om försoning, eller agera konkret för att symbolisera försoning som en väg för att hitta tillbaka till jämvikten.
Vid minnesgudstjänsten talade Göran Lehnberg om att låta sorgen få utlopp och manade till besinning över de hämndkänslor som finns. Sedan tände han tre ljus – för 19-åringen, för
människorna i kyrkan och för den unge man som släckte hans liv (Expressen 1998-09-22: De sörjer sin döde kamrat Knivdödade 19-åringen kom objuden till festen).
Citatet kan tolkas på följande sätt: Genom att delta i sorgeyttringar som minnesgudstjänsten kan man tillsammans med andra leva ut sina känslor. Det är begripligt att reagera primitivt, men tänk efter och förhasta dig inte. Lyssna på prästen som vet vad han talar om. Även om det på ytan kan se enkelt ut när det gäller skuldfrågan så är vi alla bara människor som är beroende av varandra.
Typberättelsen om sorgeyttringar slutar med en försäkran om att livet trots allt kan och måste gå vidare.
- Nu gäller det bara att försöka gå vidare. Även om minnet av min vän alltid kommer att finnas kvar (Kvällsposten 2001-01-03: En sista hälsning hedrar offren. Tände ett ljus för Karl- Magnus).
Jämvikten kan återställas, även om det andra jämviktsläget, enligt Todorov (1990), aldrig kan bli identiskt med det första utan bara likna det.
Ibland är det de sörjande som visar att jämvikten kan återställas.
De tre vännerna står en stund framför de tända ljusen i Domkyrkan. Kramas lite, gråter lite, och går sedan hand i hand ut för att fortsätta vänta på besked om sin kompis (Barometern 2004-12- 30: Hälsning till en saknad vän).
Enligt min tolkning säger texten att flickorna har gjort ”som man ska”; tänt ljus i kyrkan tillsammans. De kan nu gå ut ur den situationen, tillbaka till vardagen. De väntar visserligen fortfarande på besked om kamraten som saknas efter tsunami. Men detta är nu hanterbart för dem.
Alexander lägger ner sin bukett och det lilla kortet med avskedshälsningen. Han står stilla bredvid sin pappa och tittar på det overkliga. Sedan går de sakta tillbaka med tunga steg. Alexander fäller ner sin keps och håller pappa hårt i handen (Expressen/Kvällsposten 00-05-28: Alexanders sista hälsning till sin klasskamrat).
Alexander har, genom att agera konkret och lägga ner sin bukett, tagit avsked av
klasskamraten. Efter det avslutet kan han gå tillbaka till vardagen även om det fortfarande känns jobbigt. Men han har pappa som hjälp och stöd.
Ibland kan det falla på prästens lott att vara den som leder tankarna in på att den rubbade jämvikten kan återställas. Exempel på detta är när präster till de sörjande säger saker som ”vi måste hitta den balans vi förlorat” (Göteborgs Posten 1998-03-03 Borås sörjer de omkomna
Hundratals kom till sorgestund i kyrkan) eller ”jorden slutar inte snurra” (Göteborgs Posten
2000-05-30 Skolbarnen höll en tyst minut).
Texten kan också peka mot en kommande jämvikt på ett mer sammanfattande sätt, utan att reportern detaljerat beskriver hur sörjande agerar eller citerar någon av textens aktörer som