Avskräckning med hänsyn till motståndarens riskvilja

Full text

(1)Självständigt arbete (30 hp) Författare Joakim Marklund. Program/Kurs HOP 19-21. Handledare Caroline Holmkvist. Antal ord: 18 099 Kurskod 2HO013. Beteckning Självständigt arbete mastersuppsats, krigsvetenskap. Avskräckning med hänsyn till motståndarens riskvilja Sammanfattning: Avskräckningsteori har varit viktigt för krigsavhållande strategier under lång tid och är fortfarande i allra högsta grad relevant. Det som har väckt mitt intresse för att göra denna studie är varför avskräckning har misslyckats trots att försvararen hade vidtagit övertygande avskräckningsåtgärder. Det förefaller vara så att motståndarens bedömning av hur väl de kan kontrollera riskerna som är förenade med ett anfall påverkar effekten av vidtagna avskräckningsåtgärder på ett sätt som den klassiska avskräckningsteorin inte har beaktat. Syftet med den här studien är därför att förklara hur motståndarens riskvilja kan påverka den klassiska avskräckningsteorins tillämplighet. Forskningsfrågan är hur motståndarens bedömning om riskernas kontrollerbarhet kan påverka försvararens avskräckningssituation? För att uppnå syftet och svara på forskningsfrågan utvecklas ett teoretiskt ramverk som beaktar denna faktor. Ramverket prövas med en fallstudie om konflikten mellan Kina och Vietnam 1974 – 1980. Resultatet visar att motståndarens bedömning om riskernas kontrollerbarhet kan leda till ett lättare eller ett svårare avskräckningsfall för försvararen beroende på hur stark vilja motståndaren har att ta beräknade och allvarliga risker. Detta frambringar olika krav på försvararens åtgärder, vilket den klassiska avskräckningsteorin inte hanterar på ett övertygande sätt. Avskräckningsteorins prediktiva värde upphör vid det svårare avskräckningsfallet. Det underliggande antaganden om rationella val har inte beaktat aktörer som har vilja att ta beräknade och allvarliga risker. Dessa antaganden behöver sålunda breddas bortom vinstmaximerande drivkrafter och det som tidigare ansågs vara irrationellt, vilket innebär att studiens teoretiska ramverk har potential för vidare prövning och utveckling. Studien har också visat att avskräckning som säkerhetsstrategi behöver fungera över tid och mot olika grader av hot, vilket innebär att försvararen måste verka för långsiktighet med underförstådda hot som bygger på övertygande militärteknisk förmåga, samarbeten, och planer för hur omedelbar avskräckning ska utföras om säkerhetshoten blir riktigt allvarliga. Nyckelord: Avskräckning, avskräckningsteori, säkerhetsstrategi, status-quo, riskvilja.

(2) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. Innehållsförteckning 1. 1.1 1.2 1.3. Inledning ...................................................................................................................................... 3 Bakgrund och problemformulering ............................................................................................... 3 Syfte och forskningsfråga ............................................................................................................. 3 Disposition .................................................................................................................................... 4. 2. 2.1 2.2 2.3. Forskningsöversikt ...................................................................................................................... 5 Tidigare forskning ......................................................................................................................... 5 Sammanfattande värdering............................................................................................................ 9 Studiens forskningsbidrag ........................................................................................................... 10. 3. 3.1 3.2 3.3 3.4. Teori ........................................................................................................................................... 12 Avskräckning som metod ............................................................................................................ 12 Avskräckningens postulat ........................................................................................................... 13 Anfallarens riskvilja .................................................................................................................... 14 Teoretiskt ramverk för trovärdiga avskräckningshot .................................................................. 15. 4. 4.1 4.2 4.3 4.4 4.5 4.6. Metod ......................................................................................................................................... 17 Vetenskapsteoretisk utgångspunkt .............................................................................................. 17 Forskningsdesign ........................................................................................................................ 17 Val av fall .................................................................................................................................... 18 Forskningsetiska ställningstaganden ........................................................................................... 18 Källmaterial................................................................................................................................. 19 Operationalisering ....................................................................................................................... 20. 5. 5.1 5.2 5.3 5.4. Analys ......................................................................................................................................... 22 Konflikten börjar 1974 – 1976 .................................................................................................... 22 Konflikten tilltar 1976 – 1978 ..................................................................................................... 25 Konflikten övergår till krig 1978 – 1980 .................................................................................... 29 Syntes .......................................................................................................................................... 33. 6.. Diskussion .................................................................................................................................. 36. 7.. Slutsatser .................................................................................................................................... 43. 8.. Reflektion om implikationer för svensk säkerhetsstrategi .................................................... 45. 9.. Referenser .................................................................................................................................. 47. Sida 2 av 50.

(3) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. 1. Inledning 1.1 Bakgrund och problemformulering Begreppet avskräckning har haft en central roll i säkerhetstrategiska sammanhang under cirka sju decennier och det är fortfarande aktuellt eftersom att nya säkerhetshot, som t.ex. cyberattacker, ofta adresseras av frågan om detta går att avskräcka. När en stat tillämpar en avskräckningsstrategi signalerar den att man inte vill ha krig och samtidigt att det finns intressen som är så viktiga att de är värda att strida för. Tanken med avskräckning är att i första hand förhindra aggressioner samtidigt som man själv inte är aggressiv. Det är således en defensiv strategi som upprätthåller ”status quo”, dvs. värnar om oförändrat tillstånd, snarare än stör detsamma. Av dessa skäl är avskräckning behäftat med positiva associationer, vilket andra typer av säkerhetsstrategier ofta saknar (Freedman, 2021). Avskräckning är icke desto mindre okomplicerat. Det kräver noggranna överväganden om hur hot designas, förmedlas och vid behov implementeras. Den klassiska avskräckningsteorin erbjuder en logik som medger att aktörernas val av åtgärder principiellt kan förutsägas, vilket gör teorin attraktiv för utformning av krigsavhållande säkerhetsstrategier (Quackenbush, 2011). Klassisk avskräckningsteori tog sin form i samband med att kärnvapen fick allt större betydelse för den internationella säkerhetspolitiken och påverkades av den bi-polära maktstruktur mellan öst och väst som rådde under kalla kriget. Efter kalla krigets slut har kärnvapenassociationen frigjort sig från teorin och gjort den mer analytiskt intressant för ett bredare tillämpningsområde (Freedman, 2021). Teorin har förfinats efterhand som ny kunskap har genererats, men den klassiska avskräckningsteorin är fortfarande utgångspunkten för nya tillämpningar och för hur begreppet i generell mening förstås (Morgan, 2012). Det som förbryllar mig är varför avskräckning i vissa fall har misslyckats trots att försvararen hade vidtagit övertygande avskräckningsåtgärder.1 Den akademiska debatten om teorins tillförlitlighet har riktat kritik mot antingen det underliggande antagandet om rationella val eller mot teorins empiriska och prediktiva värde. Dessvärre finns det inget entydigt svar på mitt bryderi. Det förefaller vara så att motståndarens bedömning av hur väl de kan kontrollera riskerna som är förenade med ett anfall påverkar effekten av vidtagna avskräckningsåtgärder på ett sätt som teorin inte har beaktat.. 1.2 Syfte och forskningsfråga Syftet med studien är sålunda att förklara hur motståndarens riskvilja kan påverka den klassiska avskräckningsteorins tillämplighet. För att uppnå syftet utvecklas ett teoretiskt ramverk som utgår ifrån klassisk avskräckningsteori, men som tar hänsyn till denna faktor. Det teoretiska ramverket prövas med en fallstudie från kalla kriget om konflikten mellan Kina och Vietnam 1974 – 1980.. 1. Se exempelvis Pakistans anfall mot Indien 1965 (t.ex. Kavic, 1967).. Sida 3 av 50.

(4) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. Trots att kalla kriget är slut och att världen förändras mot en mera multipolär maktstruktur, så finns det regioner där stormakters intressen har betydande påverkan på säkerhetspolitiken, vilket jag menar gör att bi-polära spänningar är högst relevanta även idag. Forskningsfrågan är hur motståndarens bedömning om riskernas kontrollerbarhet kan påverka försvararens avskräckningssituation?. 1.3 Disposition Studien följer dispositionsprincipen från en hypotetisk deduktiv ansats som övergår till en kvalitativt prövande analys, dvs. först en teoriutvecklande del som följs av en teoriprövande kvalitativ och longitudinell fallstudie. Upplägget har valts eftersom det saknas ett teoretiskt ramverk för avskräckning som beaktar motståndarens bedömning om riskernas kontrollerbarhet och för att studien avser att undersöka effekten av omständigheter och beslut över en längre tidsperiod. Centrala begrepp förklaras efterhand och genomgående med hjälp av tidigare forskning. I forskningsöversikten beskrivs den klassiska avskräckningsteorin och den akademiska debatten om teorins användbarhet. I detta avsnitt redogörs också för motivet till denna studie och dess forskningsbidrag. I teorikapitlet fördjupas beskrivningen om avskräckning med utförligare definitioner och de teoretiska bidragen kombineras till studiens teoretiska ramverk. Ramverket görs prövningsbart med hjälp av hypoteser för lyckad avskräckning. I metodkapitlet motiveras forskningsdesignen, val av fall och källmaterial. I detta kapitel operationaliseras också hypoteserna för att underlätta efterföljande analys. I analyskapitlet redovisas fallstudien med tre avskräckningssituationer (3x2 år) fördelade över en sexårig tidsperiod. Analysen avslutas med en sammantagen värdering av det teoretiska ramverket. I diskussionskapitlet överläggs lärdomarna från analysen i förhållande till studiens syfte, tidigare forskning och den metod som har använts. Studien avslutas med slutsatser och implikationer för fortsatt forskning, samt en reflektion om lärdomarnas betydelse för svensk säkerhetsstrategi.. Sida 4 av 50.

(5) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. 2. Forskningsöversikt 2.1 Tidigare forskning Avskräckning som begrepp är vanligt inom ämnena kriminologi och internationella relationer. Den klassiska avskräckningsteorin som är av intresse för den här studien utvecklades i samband med att kärnvapen fick allt större betydelse för den internationella säkerhetspolitiken. Klassisk avskräckningsteori kan delas in i två skilda men ändå kompatibla områden. Dessa områden är av strukturell respektive beslutsteoretisk karaktär. Även om områdena fokuserar på olika ämnen, så är de underliggande antagandena desamma (Zagare, 1996). Det strukturella området omfattar det internationella systemet och det beslutsteoretiska området handlar om preferenser, val och utfall av beslut. Strukturella avskräckningsteoretiker anser likt rationalister i övrigt att det internationella systemet är anarkiskt, dvs. staterna drivs antingen av att maximera sin makt (Morgenthau, 1973) eller av att maximera den egna säkerheten (Waltz, 1979). Strukturella avskräckningsteoretiker anser att nyckeln till internationell stabilitet ligger i maktfördelningen inom det internationella systemet och de absoluta kostnaderna för krig. De menar att orsaken till konflikter är asymmetriska maktförhållanden och att det är ett linjärt förhållande mellan kostnaden och sannolikheten för krig, dvs. om kriget förväntas bli fruktansvärt, t.ex. kärnvapenkrig, är sannolikheten låg att det inträffar. Balanserade bi-polära system anses därför mera stabila än multipolära system (Gaddis, 1986; Mearsheimer, 1990). Beslutsteoretiska avskräckningsteoretiker har fokus på att förklara förutsättningarna för beslut utifrån rationella aktörsmodeller som bygger på antaganden om vad som stipulerar rationella val. Denna typ av beslut antas vara nyttomaximerande, vilket det ursprungliga spelet ”Chicken” är ett exempel på (se figur 1). Spelets namn refererar till när två bilar kör emot varandra och den som viker av först förlorar. Men, om ingen viker av inträffar det sämsta utfallet och båda förlorar. Modellen beskriver sålunda det centrala antagandet att krig är ett irrationellt val och således det sämsta utfallet för båda parter. Av denna anledning kan beslutsteoretiska avskräckningsteoretiker antas ha samma syn på det internationella systemet som strukturella avskräckningsteoretiker (Zagare, 1987:1-7; Zagare, 2004:111–112).. Figur 1: Avskräckningsspel ’Chicken’ (x:y). 4=bäst, 3= näst bäst, 2=näst sämst, 1=sämst (översatt från Zagare, 2004).. Sida 5 av 50.

(6) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. Under kalla kriget utvecklades kärnvapenstrategier med s.k. andraslagsförmåga för att kunna gå till motattack efter ett överraskande anfall (Powell, 1987). Detta medförde ett nytt dilemma som spelet ”Chicken” inte kunde hantera på ett övertygande sätt och därför utvecklades ett sekventiellt spel där spelarna fick olika roller, antigen som anfallare eller försvarare, vilket gör spelet asymmetriskt i den meningen att den som har rollen som försvarare agerar initialt utifrån anfallarens val av åtgärd och efter det blir det vice versa (se figur 2).. Figur 2: Sekventiellt avskräckningsspel enligt klassisk avskräckningsteori (översatt från Zagare, 2004).. Enligt Zagare (2004:114) föreskriver klassisk avskräckningsteori att anfallarens rationella val är i prioritetsordning (b) före (a) före (c). Försvararen föredrar enligt samma rationalitet (a) före (b) eller (c). Om försvararen väljer (b) blir utfallet förlust i någon omfattning. Om de istället väljer (c) kommer anfallaren inte att angripa eftersom de hellre väljer (a) före (c). Försvararen åstadkommer således trovärdiga avskräckningshot om de prioriterar (c) före (b). Syftet med teorin är att utgöra grund för utformning av avskräckningsstrategier, vilka i sin tur har för avsikt att påverka beslutsfattandet hos andra aktörer. Av den anledningen är det centralt att kunna prognostisera vad som faktiskt påverkar den andra aktören och hur detta ska utföras för att avgöra om avskräckning ska genomföras eller hur en sådan strategi ska utföras. De som förespråkar klassisk avskräckningsteori argumenterar för dess styrka att förutsäga strategiskt beteende, samt dess övertygande och generaliserbara logik (t.ex. Achen & Snidal, 1989). Det finns emellertid en akademisk debatt om den deduktivt framtagna avskräckningsteorin som kan delas in i två huvudspår. Det första huvudspåret handlar om kritik mot den underliggande teorin om rationella val och det andra huvudspåret handlar om avskräckningsteorins empiriska och prediktiva värde. Redan 1973 framförde George och Smoke kritik mot den underliggande teorin om rationella val. De ansåg att teorin bygger på förenklade antaganden som inte tar hänsyn till att det finns aspekter i verkliga avskräckningsfenomen som kan vara kritiska för utfallet. Denna slutsats kom ifrån en fokuserad jämförelse av 11 olika fallstudier med USA som aktiv aktör. År 1977 gick nationalekonomen och filosofen Amartya Sen ett steg djupare genom att kritisera antagandena bakom teorin om rationella val. Han ansåg att det inte bara är egoistiska eller vinstmaximerande skäl som är drivkraften bakom rationella val. Sen (1977:344) Sida 6 av 50.

(7) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. argumenterade för att individers engagemang i olika frågor också kan förklara deras val vid beslut. Han menade att grupper som klasstillhörighet, samhällen och föreningar finns mellan oss själva och alla andra. Dessa utgör fokus för många handlingar som leder till åtaganden och engagemang utan att varje val nödvändigtvis utgår ifrån en rationalitet att maximera vinsterna för den egna personliga välfärden. År 1989 publicerade Lebow och Stein resultatet av deras fallstudie om misslyckad avskräckning. De kritiserade också den bakomliggande teorin om rationella val, men betonade istället att vissa väljer att minimera förlustrisken medan andra är mer benägna att ta risker för att maximera vinstmöjligheten. De menade alltså att individer har olika risktolerans, vilket i stor grad påverkar vad som anses rationellt i besluten som tas. Av denna anledning ansåg Lebow och Stein (1989:208–209) att om modeller för rationella val ska bli mer valida måste de kompletteras med antaganden som tar hänsyn till dessa skilda sätt att tänka. I linje med George och Smoke (1973) ansåg också Freedman (1989) att den rationella modellen är byggd på antaganden om hur beslutsfattare prioriterar deras preferenser inför beslut. Freedman argumenterade emellertid för att antagandena bakom den rationella modellen behöver bli vetenskapligt validerade. Han påpekade att det saknades empiriska data som belägger riktiga människors förståelse om avskräckningsspel. Achen och Snidal (1989) som förespråkar klassisk avskräckningsteori har bemött ovanstående kritik med motargumentet att resultatet inte är lika vetenskapligt och rigoröst som deduktivt framtagna teorier som prövats med kvantitativa metoder. Av denna anledning påstod de att alternativa förslag framtagna med fallstudier endast är s.k. mellannivå teorier2 och är således inte generaliserbara teorier med sammankopplade antaganden från vilka konsekvenser kan härledas. Från detta bemötande förstår vi också att det vetenskapliga förhållningssättet utgör en rågång i den akademiska debatten. De forskare som har prövat den klassiska avskräckningsteorins empiriska och prediktiva värde har antingen gjort det med statistiska metoder (t.ex. Huth & Russet, 1990) eller med jämförande fallstudier (t.ex. Lebow & Stein, 1990). De flesta studier har undersökt fall av omedelbar avskräckning vid ett förestående krigsutbrott. Endast ett fåtal har undersökt fall med längre tidsserie för att förstå effekten av olika åtgärder över tid (t.ex. Lieberman, 1994). Kritiken mot det empiriska och prediktiva värdet riktas i praktiken mot postulaten för avskräckning genom prövning av olika fall. Huth (1999) menade att rationella avskräckningsforskare i princip är eniga om att avskräckning är beroende av militär styrkebalans, kommunikation och förhandling, samt trovärdiga hot. Dessa postulat är därför vanliga undersökningsvariabler även om det har förekommit en debatt om styrkor och svagheter med olika sätt att definiera hypoteser och indikatorer för datainsamling (t.ex. Lebow & Stein, 1990; Huth & Russett, 1990).. 2. Eng.”middle-range”. Sida 7 av 50.

(8) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. När det gäller militär styrkebalans har kvalitativa studier av sammantaget 24 olika fall kommit fram till att balansen mellan militär styrka är en viktig, men inte avgörande faktor för lyckad eller misslyckad avskräckning. Vissa menar att förutsättningarna för lyckad avskräckning ligger i att försvararen kan avvisa ett storskaligt angrepp. Den potentiella angriparen kommer då att inse svårigheterna och kostnaderna med att försöka nå sina territoriella mål i tid (t.ex. Mearsheimer, 1983; Lieberman, 1994). Andra menar att balansen mellan militär styrka har mindre betydelse eftersom angriparen kan använda begränsade hot och våldsinsatser, vilket gör det svårt för försvararen eftersom angriparen lätt kan dra sig tillbaka om det blir en militär mobilisering (t.ex. George & Smoke, 1974; Bar-Joseph, 1998). Några poängterar att den militära balansen också kan missförstås om den potentiella angriparen överskattar sin förmåga att uppnå ett snabbt avgörande (t.ex. Stein, 1985; Paul, 1994). Från en statistisk analys av 58 fall kom Huth och Russet (1988) fram till att utökad avskräckning, dvs. när tredje part skyddar försvararen, har goda möjligheter att lyckas om försvararen har större militär styrka som är direkt gripbar vid ett angrepp jämfört med vad angriparen kan förfoga över. De kom också fram till att militär förmåga som kan förneka angriparen territoriella vinster är viktigare än förmågan att vedergälla (Huth & Russet, 1988:42). Avseende kommunikation och förhandling visar tre statistiska studier om totalt 150 olika fall av krishantering att kommunikation om försvararens militära och diplomatiska åtgärder kan ha stor inverkan på avskräckningens utfall (Leng, 1984; Leng, 1993; Gelpi, 1997). Studierna pekade på betydelsen av förhandlingsbeteende som ett viktigt medel för stater att kommunicera deras intentioner och val av åtgärder. Leng (1993:38) framhöll att ’ge och ta’ strategi vid förhandlingar är ofta mer effektivt än ’piska och morot’ strategi för att inte riskera eskalation. Gelpi (1997:355) lyfte istället fram betydelsen av internationella institutioner för framgångsrik kommunikation och förhandling. Han menade att internationella normer stabiliserar samarbetet genom att stater värnar om att uppfattas trovärdiga och att normerna bidrar till gemensam tolkning av efterföljande beteende. Detta höll emellertid inte Mearsheimer (1995) med om. Han ansåg istället att internationella institutioner har minimalt inflytande på en stats agerande. Mearsheimer menade att de starka staterna utnyttjar institutionerna för egen vinnings skull, vilket gör att normerna blir villkorade. Den traditionella synen på trovärdiga hot, dvs. vad som krävs för lyckad avskräckning är att den potentiella angriparen måste uppfatta försvararens hot om motstånd som övertygande (Schelling, 1966). Detta är inte bara en fråga om tillräcklig militär förmåga, det handlar också om statens renommé och vilja. Schelling (1966:55–59) ansåg att åtagande och händelser måste vara sammankopplade för att staters avskräckningshot ska uppfattas rimliga och övertygande. George och Smoke (1974:559) fann emellertid inte stöd för detta påstående vid deras fallstudie. De menade att trovärdiga hot är beroende av intressenas natur och värdering.. Sida 8 av 50.

(9) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. Efter en statistisk analys kom Fearon (1997:82) fram till att stater är mer övertygande om de står fast vid sina åtaganden och tydligt visar att det finns kostnader med att bryta dessa åtaganden. Kostsamma hot som exempelvis höjd beredskap och mobilisering anses alltså nödvändiga för trovärdigheten. Danilovic (2001:365) undersökte 70 olika fall med statistisk analys för att ta reda på hur staters intressen påverkar avskräckning. Hon kom bl.a. fram till att om försvararen har starka regionala intressen tenderar de att inte låta sig påverkas av andra staters krav, vilket gör deras avskräckningshot mera övertygande. Morgan (2008:xiii) påpekade emellertid att det finns en risk för att motståndaren kan vara villig att ta högre kostnader om det är mycket som står på spel för deras del.. 2.2 Sammanfattande värdering Sammanfattningsvis visar tidigare forskning att klassisk avskräckningsteori utgår ifrån två centrala antaganden. Det ena antagandet är att det råder ett asymmetriskt förhållande mellan anfallaren och försvararen. Denna logik gör att aktörernas beslut kan förutsägas, men antagandet tar inte hänsyn till att anfallaren kan betrakta sig som försvarare och tvärtom beroende på aktörernas uppfattning om situationen. Det andra antagandet är att krig är ett irrationellt val, vilket närmast kan härledas till den ursprungliga rädslan för ett kärnvapenkrig. Teorin om rationella val bygger på förenklade antaganden som inte tar hänsyn till att det kan finnas andra aspekter än vinstmaximerande skäl som kan vara kritiska för utfallet som t.ex. individers engagemang, åtaganden och skillnader i risktolerans. Den militära styrkebalansen är en viktig, men inte en avgörande faktor eftersom angrepp kan ske med begränsade våldsinsatser. Försvararens militära förmåga värderas både kortsiktigt och långsiktigt där tiden har en avgörande betydelse för anfallaren. Det är sålunda viktigt att försvararen har förmåga att förneka anfallaren snabba territoriella vinster. Om kostnaderna överväger fördelarna kommer angreppet att utebli och avskräckningen lyckas. Några studier har emellertid funnit att den militära balansen kan missförstås som ett resultat av bekräftelseförskjutning, dvs. om anfallaren överskattar sin förmåga att snabbt nå ett avgörande. Om försvararen kommunicerar vilka militära och diplomatiska åtgärder de avser att vidta kan detta få stor effekt beroende på vilket förhandlingsstrategi som används. Lyckad förhandling handlar ofta om att kunna kompromissa, dvs. att både ge och ta, vilket verkar vara giltigt även vid avskräckning, fast inte till vilket pris som helst förstås. Betydelsen av internationella institutioner debatteras i detta sammanhang. Konstruktivister menar att de är viktiga eftersom de tillhandahåller normer som stabiliserar samarbete. Rationalister anser istället att internationella institutioner har begränsat inflytande eftersom stater eftersträvar att maximera sin makt eller säkerhet.. Sida 9 av 50.

(10) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. För att avskräckningshot ska uppfattas trovärdiga behöver åtaganden ha en tydlig koppling till händelseförloppet och statens regionala intressen, vilket också innebär att hoten måste vara proportionerliga. Försvararen måste få motståndaren att välja status-quo istället för ett angrepp. För det krävs inte bara tillräcklig militär förmåga, utan också att försvararen vidtar åtgärder med kännbara kostnader som signalerar att man är beredd att fullfölja vid en eventuell eskalation. Den akademiska debatten har påverkats av olika metodologiska läger och de har därför kommit fram till olika slutsatser. Det ena lägret anser att den deduktivt framtagna teorin endast kan prövas med kvantitativa principer för att få ett trovärdigt och generaliserbart resultat baserat på analytisk kraft. Det andra lägret menar istället att det krävs empiri från kvalitativa fallstudier, dvs. historisk konkretism för att pröva teorin. Trots detta kan jag konstatera att den klassiska avskräckningsteorin har utvecklats med hjälp av både kvantitativa och kvalitativa fallstudier. Exempel på det är Quackenbush (2011) förfining av den spelteoretiska grunden, samt Kroenig och Pavel (2012) aktörsberoende anpassning av teorin ”taylored deterrence” mot terrorism. Forskningsfältet om klassisk avskräckning är omfattande med vetenskapliga artiklar från 1950-talet och framåt. Den vetenskapliga debatten har sin tyngdpunkt i början av 1990-talet, vilket sannolikt kan härledas till att kalla kriget då var över. Intresset för klassisk avskräckningsteori avtog i början på 2000-talet trots att teorierna fortfarande ligger till grund för hur begreppet avskräckning förstås. Från 2012 och framåt är forskningen inriktad mot avskräckning mot olika typer av aktörer, vilket troligen kan förklaras med den förändrade hotbild som terrorism och internationella insatser medförde. Publicerade artiklar de senaste fem åren har fokus på avskräckning i gråzonen och mot cyberhot. Min bedömning är att den redovisade forskningen generellt sett är övertygande, även om det är tunt på empiriska bevis från kvalitativa fallstudier om trovärdiga hot. Det saknas också förklaringar på hur den potentiella anfallarens bedömning om riskernas kontrollerbarhet påverkar avskräckningen. De allra flesta fall som har studerats har varit korta tidsförlopp där försvararen står inför ett omedelbart krigshot. Endast ett fåtal studier har gjort en longitudinell undersökning mellan två parter. Jag anser att detta är en brist eftersom avskräckning rimligen kan pågå under lång tid.3. 2.3 Studiens forskningsbidrag Jag är väl medveten om att det finns konstruktivistiska förklaringsmodeller som alternativ till rationell teori, men jag anser att den klassiska avskräckningsteorin med sin rationella förklaringsmodell är intressant om anfallarens bedömning om riskernas kontrollerbarhet4 tas 3. Beakta t.ex. två rivaliserande stater som trots gränskonflikter under lång tid inte startat krig mot varandra. I ett sådant fall har avskräckningen lyckats. Om dessa två stater trots allt går i krig med varandra imorgon, så misslyckades avskräckning i den situationen, men historiskt sett har det funnits flera exempel på lyckad avskräckning. 4 Denna studie använder framgent uttrycket ”anfallaren” för att följa den klassiska avskräckningsteorins rollindelning. Det betyder att anfallaren kan välja att angripa eller att avstå.. Sida 10 av 50.

(11) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. med som förutsättning. Denna studie utvecklar därför ett teoretiskt ramverk som omhändertar denna faktor. Ramverket utgår i likhet med den klassiska avskräckningsteorin ifrån anfallaren, men har ambitionen att beskriva villkoren för att försvararen ska lyckas med avskräckningen. Det teoretiska ramverket prövas med en fallstudie om konflikten mellan Kina och Vietnam under kalla kriget. Forskningsbidraget blir intressant eftersom det förväntas ge mer empirisk kunskap om vilken effekt anfallarens bedömning om riskernas kontrollerbarhet hade på försvararens avskräckningsåtgärder, samt vad strategiska beslutsfattare på respektive sida ansåg vara rationella val. Det teoriutvecklande resultatet kan också bidra till strategi- och doktrinutveckling där krigsavhållande målsättningar är av intresse.. Sida 11 av 50.

(12) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. 3. Teori 3.1 Avskräckning som metod Avskräckning handlar i sin enklaste form om att övertyga motståndaren om att kostnaderna eller riskerna med att utföra ett angrepp överväger fördelarna (George och Smoke, 1974:11; Mearsheimer, 1983:14). Med denna formulering framgår det emellertid inte om avskräckning görs på ett avrådande5 eller tvingande6 sätt. Schelling (1966:69) definierade avskräckning som hot med avsikt att hindra en motståndare från att göra något. Schelling (1966:44) menade att avskräckning är av passiv karaktär i den mening att det handlar om att komma i en position där initiativet är hos motståndaren att fatta beslut om sammandrabbning eller inte. Snyder (1988:31) poängterade i princip samma sak med förklaringen att avskräckning är makten att avråda till skillnad från makten att tvinga. Från ett diplomatiskt förhandlingsperspektiv får detta givetvis betydelse. Schelling (1966:2) ansåg att kärnan i förhandlingsmakten består av förmågan att kunna skada i kombination med trovärdiga hot. Freedman (2004) var inne på samma linje där han ansåg att det krävs målmedvetna åtgärder med uppenbara hot för att påverka andras strategiska val. Strävan med avskräckning kan således anses vara att på ett avrådande sätt utfästa hot med avsikt att få motståndaren att avstå vissa handlingar. Avskräckning kan generellt syfta till att vara krigsavhållande eller att gälla olika domäner. Syftet kan exempelvis vara att förhindra användningen av olika stridsmedel eller omfatta ett visst territoriellt område (Freedman, 2004:32–33). Om avsikten är att förhindra en väpnad attack mot det egna landets territorium benämnde Morgan (1977) detta som direkt avskräckning, alternativt utökad avskräckning om det gäller åtagande för ett annat lands territorium. Om strategin riktas mot uppkomna angreppshot kallade han detta för omedelbar avskräckning. Att mera långsiktigt och över tid försöka förhindra att kriser och militariserade konflikter uppstår benämndes istället för generell avskräckning. Morgan menade att dessa kategorier kan kombineras på fyra olika sätt: (1) direkt och omedelbar, (2) direkt och generell, (3) utökad och omedelbar, samt (4) utökad och generell. Snyder identifierade redan 1959 att avskräckningens huvudmetoder är avvärjning7 och vedergällning8. Även om det skett operativ utveckling på hur detta kan göras, så är denna indelning i allra högsta grad fortfarande giltig. Avvärjning innebär att förneka motståndaren möjlighet att skada viktiga system eller att åstadkomma territoriella vinster (Snyder, 1960:163). Det handlar sålunda om att övertyga motståndaren om de inte snabbt nog kan få ett avgörande övertag eller att deras kostnader blir för höga i förhållande till vad de önskar uppnå. Avvärjning omfattar både passiva åtgärder som fortifikatoriskt skydd och civilförsvar, samt aktiva åtgärder som territoriellt försvar (Freedman, 2004:37). Vedergällning innebär att anfallaren tillåts att göra en första attack där system skadas och/eller vissa territoriella vinster görs, men hot om kostsamma motåtgärder ska övertyga dem från att avstå ett angrepp Eng. ”dissuasion” som på svenska brukar översättas till avskräckning eller att avråda från. Eng. ”compellence” som på svenska brukar översättas till tvingande eller nödvändiga. 7 Eng. “deterrence by denial”. 8 Eng. ”deterrence by punishment”. 5. 6. Sida 12 av 50.

(13) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. (Snyder, 1960:164). Med den här metoden handlar det mer om att bestraffa på ett strategiskt kännbart sätt än att förvägra tillgång till visst territorium, dvs. att kostnaderna för ett angrepp kan uppstå på djupet av anfallarens gruppering.. 3.2 Avskräckningens postulat Det är rimligt att tänka sig att trovärdiga hot är ett resultat av fördelaktig militär styrkebalans, samt effektiv kommunikation och förhandling. Detta tankesätt beläggs av Stones (2012:110) resonemang om att trovärdiga hot är en produkt av två faktorer där den ena faktorn är teknisk i form av militära medels operativa värde och den andra faktorn är subjektiv i termer av den hotade nationens vilja att använda våld. Dessa faktorer är beroende av effektiv kommunikation för att avskräcka en potentiell anfallare. Stone (2012) ansåg därför att trovärdiga hot ska betraktas som en produkt av politisk vilja, militärteknisk förmåga och kommunikation. Denna teori anser jag vara lämplig för denna studie eftersom tidigare forskning inte har kunnat bevisa att militär styrkebalans har haft en avgörande inverkan på avskräckning. Trovärdiga hot blir sålunda målet för avskräckning och politisk vilja, militärteknisk förmåga och kommunikation kan därför betraktas som olika medel i en strategi. Vid analys av den sannolika effektiviteten för avskräckning behöver var och en av dessa tre samverkande medel bedömas. Stone (2012:111) menade att när man inkluderar politisk vilja i trovärdighetsbedömningar, så återspeglar detta att bra avskräckningshot inte är riskfria. Att använda makt för att avråda någon att angripa medför alltid kostnader av ett eller annat slag. Ju större dessa kostnader kommer att bli, desto svårare blir det att övertyga andra om att hotet kommer att omvandlas till handling. Hot med konventionella vapen är därför trovärdigare än hot med kärnvapen med tanke på det förhållandevis begränsade politiska risktagandet som är förknippade med att fullfölja ett sådant åtagande. Endast under de mest extrema omständigheterna skulle kärnvapenhot uppfattas trovärdiga (Stone, 2012:112). Som tidigare forskning visade behöver trots allt den politiska viljan visa att man är beredd att ta kostnader, men att hoten måste vara proportionerliga i förhållande till situationen. Eftersom avskräckningshot är avsedda att väcka rädsla för stora kostnader är den militärtekniska förmågan en viktig faktor för trovärdigheten. I princip är ingen vapentyp mer destruktiv än någon annan om man bortser från tidsfaktorn. Schelling (1966:19–20) menade att det går att uppnå liknande verkan med konventionella medel som med massförstörelsevapen, bara det ges tillräckligt med tid för det. För avskräckningsändamål är emellertid förmågan att åstadkomma tillräcklig verkan på kort tid avgörande, vilket blir lite av ett dilemma när det gäller hot om vapeninsats i förhållande till politisk vilja och risktagande. Harknett (1994) och Stone (2012) ansåg att en militärteknisk förmåga som effektivt kan uppnå god verkan på kort tid och på platser av betydelse kan dock vara övertygande. Även om politisk vilja och militärteknisk förmåga är centrala för avskräckningens trovärdighet, så återstår att övertyga motståndaren genom kommunikation att viljan och förmågan faktiskt finns och att den är strategiskt relevant med tanke på försvararens intressen Sida 13 av 50.

(14) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. och säkerhetspolitiska mål. I det sammanhanget så talar inte tekniken för sig själv utan den måste talas för. Det handlar enligt Harknet (1994:106–107) om att påverka beslutfattares tolkning och uppfattning om militärteknisk förmåga, t.ex. att övertyga om att tekniken kommer att göra vad dess producenter säger att den kommer att göra. Avskräckningshot som inte omfattar massförstörelsevapen behöver enligt Stone (2012:117) ett narrativ för att övertyga den potentiella anfallaren om att kostnaderna för ett konventionellt krig skulle vara omedelbara och betydande. Ett sådant narrativ behöver inte begränsas till samtal och informationsspridning, utan kan också kompletteras med styrkedemonstrationer för att underlätta antagonistens tolkning av vad som kan hända.. 3.3 Anfallarens riskvilja Det som emellertid inte klarläggs av avskräckningens postulat är hur anfallarens riskvilja, dvs. bedömningen om hur riskerna kan kontrolleras, påverkar dessa förklaringsvariabler att åstadkomma trovärdiga hot. Anfallarens vilja att angripa någon annan styrs av deras intressen och mål, men det som sannolikt blir avgörande för beslutet att anfalla eller att avstå är deras uppfattning om risken att misslyckas. Denna tankegång härstammar från Kahnemans (2011:341–345) teori om hur människors beteende påverkas av förlustaversion, dvs. viljan att undvika förluster dominerar över viljan att erhålla motsvarande vinster. Politiska och militära ledare vill således förstå vilka risker de tar. Viljan påverkas också om det råder osäkerhet om riskerna, vilket t.ex. kan bero på bristfällig information eller egna orealistiska målsättningar (Reiter, 2003:31). George och Smoke (1974:528–530) ansåg att detta perspektiv handlar om motståndarens perception om riskernas beräknings- och kontrollerbarhet under hela konfliktens utveckling. De menade att om anfallaren tror att de kan kalkylera och kontrollera riskerna genererade av deras tänkta handlingar, så kommer de att utmana försvararens avskräckningsstrategi. Detta kan t.ex. ske sekventiellt om de förväntar sig att vissa åtgärder kommer att skapa problematiska risker senare vid en interaktion. I sådana situationer kan anfallaren vara villig att påbörja handlingen om de är övertygade att de kan kontrollera riskerna i ett senare skede. Genom att betrakta riskbeteendet på detta sätt går det att förklara varför vissa kan vara villiga att utmana en till synes övertygande avskräckning trots riskerna. George och Smoke (1974:489) ansåg också att det är oklokt att utgå ifrån att motståndaren har samma riskacceptans som en själv, eftersom det kan medföra allvarliga felberäkningar av dennes avsikter och därmed leda till otillräckliga avskräckningsåtgärder. De argumenterade för att denna hypotes bidrog till att förklara varför USA missbedömde Sovjetunionens avsikt under kubakrisen. USA antog att Sovjetunionen inte skulle gruppera offensiva missiler på Kuba eftersom det skulle vara förenat med alltför stora risker att göra så, men Sovjetunionen var övertygade om att de förstod riskerna och kunde kontrollera dem. George och Smoke (1974:478–481) menade att anledningen till den amerikanska missuppfattningen berodde på att de inte kunde föreställa sig att Sovjetunionen var trygga med att missilutplaceringen var en beräknings- och kontrollerbar risk.. Sida 14 av 50.

(15) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. När det gäller riskernas beräkningsbarhet gjorde George och Smoke (1974:528) en intressant distinktion mellan ”en vilja att ta beräknade och allvarliga risker” och ”en vilja att agera när de inte kan beräkna riskerna”. De argumenterade för att avskräckningshot kan vara mer effektiva i det andra fallet om hoten åtföljs av försök att övertyga anfallaren om att riskerna faktiskt är beräkningsbara och tillräckligt allvarliga för att vara oacceptabla. Om anfallaren istället är benägen att ta beräknade och allvarliga risker är det mindre troligt att en avskräckaningsstrategi kommer att vara effektiv. Ett exempel på ett sådant fall anges vara den Japanska invasionen mot Pearl Harbor 1941.. 3.4 Teoretiskt ramverk för trovärdiga avskräckningshot De teoretiska bidragen kombineras i figur 3 till ett ramverk som beskriver begreppens relation till strategins interna delar mål, metod och medel (Westberg, 2015:24). Eftersom det är anfallarens perception som avgör om avskräckningshoten uppfattas vara trovärdiga eller inte, så har dennes riskvilja sats i relation till avskräckningens mål i form av två olika avskräckningsfall. I det första fallet bedömer anfallaren att de tar kontrollerbara risker, vilket är ett svårare fall för försvararen eftersom anfallaren är övertygade att de ska lyckas. I det andra fallet bedömer anfallaren att de inte har full kontroll, men har trots detta en vilja att bryta status-quo. Detta fall förenklas här till uttrycket att de tar okontrollerbara risker. Det senare är ett lättare fall för försvararen eftersom en sådan situation genererar större osäkerhet och på så sätt blir en motvikt till viljan att anfalla.. Figur 3: Teoretiskt ramverk för avskräckning indelat i mål, metod och medel i förhållande till anfallarens bedömning om riskernas kontrollerbarhet.. Den här studien fokuserar på anfallarens bedömning om riskernas kontrollerbarhet och försvararens förmåga att utföra direkt avskräckning. Från anfallarens perspektiv antas att det finns intressen som kan ge skäl till att vilja bryta status-quo. Från försvararens perspektiv antas att generell avskräckning finns som grundläggande metod och att omedelbar avskräckning tar vid när den generella avskräckningen har misslyckats.. Sida 15 av 50.

(16) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. Det teoretiska ramverket utgår ifrån att någon av de två alternativa avskräckningsfallen gäller. Om fall 1 råder antas att försvararens avskräckning kommer att utmanas. Om fall 2 råder är det mera osäkert om vad som kommer att hända. Försvararens politiska vilja, militärtekniska förmåga och kommunikation samverkar som medel för att med avvärjning och/eller vedergällning som metod eftersträva målet trovärdiga avskräckningshot oavsett vilket avskräckningsfall som råder. För att pröva det teoretiska ramverket konstrueras två hypoteser för vad som antas leda till lyckad avskräckning utifrån de till synes uppskattade kraven från två skilda avskräckningsfall. Hypoteserna är ett sätt att skapa struktur för insamling av empiri och därmed göra denna undersökning genomförbar (Yin, 2018:168). De är sammansatta utifrån ovan nämnda logik att samtliga medel måste samverka med vald metod för att uppnå målet med hänsyn till rådande avskräckningsfall. . Fall 1: Avskräckningen lyckas (Y) om försvararen militärtekniskt (X1) kan kombinera avvärjning och vedergällning (X2) på ett övertygande sätt, samt att den politiska viljan (X3) att använda avskräckningsstrategin är stor och att kommunikationen (X4) är övertygande.. . Fall 2: Avskräckningen lyckas (Y) om försvararen militärtekniskt (X1) antingen kan tillämpa avvärjning eller vedergällning (X2) på ett övertygande sätt, samt att den politiska viljan (X3) att använda avskräckningsstrategin är stor och att kommunikationen (X4) är övertygande.. Hypoteserna har sålunda flera förklaringsfaktorer (oberoende variabler) som påverkar om det blir trovärdiga avskräckningshot (beroende variabel), vilket ger ett större förklaringsutrymme jämfört med hypoteser som består av en oberoende variabel. Detta medför också att orsaker till olika utfall behöver kunna isoleras inom hypotesen, dvs. vilken eller vilka av de oberoende variablerna orsakade utfallet. Hypoteserna operationaliseras under metodkapitlet till ett analysverktyg. Mearsheimer (1983) betonade att geografins möjligheter och begränsningar också kan påverka avskräckningen, vilket jag håller med om och jag tar därför med denna faktor som en kontrollvariabel (Z1). Studiens variabler sammanfattas i tabell 1. Tabell 1: Studiens variabler Beroende variabel (Y) Oberoende variabler (X). Kontrollvariabler (Z). Y – Trovärdiga avskräckningshot X1 – Militärteknisk förmåga X2 – Metod X3 – Politisk vilja X4 – Kommunikation Z1 – Geografins möjligheter och begränsningar (Beskrivs under metodkapitlet och val av fall). Sida 16 av 50.

(17) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. 4. Metod 4.1 Vetenskapsteoretisk utgångspunkt Vetenskapsteori handlar om synen på utvecklingen av kunskap och påverkar därför forskningsdesignen. Det vetenskapsteoretiska förhållningssätt jag tillämpar i denna studie är kritisk realism. Detta innebär att vilja förklara sociala händelser och sinnesintryck av saker i den verkliga världen. Uppfattningen utgår ifrån att det existerar en objektiv verklighet, men människan är beroende av teorier och metoder för att bilda kunskap om den. Verkligheten är tillgänglig men vår kunskap om den är interimistisk och därför behöver teorier och metoder ideligen omprövas (Wallén, 1996). Till skillnad från den vanliga realisten, är den kritiska realisten medveten om att sinnenas villfarelser påverkar hur man upplever och ser världen (Fletcher, 2017). Kritisk realistisk forskning fokuserar på att falsifiera teorier genom att kartlägga mekanismer och ge förklaringar till observerbara händelser. Det handlar om att leta efter orsaker till det som har påverkat fenomenen som undersöks (Wallén, 1996; Fletcher, 2017).. 4.2 Forskningsdesign Jag har valt en teoriprövande fallstudiedesign för att validera denna studies deduktivt framtagna teoretiska ramverk. Fallstudien undersöker vilken effekt försvararens avskräckningsåtgärder hade i relation till anfallarens bedömning om riskernas kontrollerbarhet. Härvidlag anses att avskräckningen misslyckas om det sker ett anfall mot försvararen. Om det teoretiska ramverket hade validerats tidigare skulle en kvantitativ studie med många analysenheter valts för att kunna generalisera resultatet så brett som möjligt. Den här studien går istället in gå på djupet i ett specifikt fall. Enligt Rienecker och Jörgensen (2017:191–192) medför mitt vetenskapliga förhållningssätt ett visst mått av subjektivism, vilket också bidrar till att studiens metod lämpligen är kvalitativ. Enligt rationella avskräckningsteoretiker bör både misslyckad och lyckad avskräckning inkluderas när effektiviteten i avskräckningsteorier testas, vilket bör göras med ett slumpmässigt urval från en lämplig population av fall. Detta är emellertid problematiskt eftersom det är svårt att definiera vad som utgör en lämplig population för en sådan undersökning. Det är dessutom betydligt lättare att identifiera misslyckad avskräckning jämfört med lyckad avskräckning (Lieberman, 1994:388). För att hantera detta problem använder jag ett långsiktigt perspektiv för att studera hur avskräckningssituationen förändras i ett till synes antagonistiskt förhållande. Denna longitudinella fallstudie har två analysenheter, vilka utgörs av anfallaren och försvararen (Yin, 2018:49). Fallet har samma spatiala dimensioner och aktörer, men undersökningen riktas mot olika punkter i tiden (Kellstedt & Whitten, 2018:28). Därmed kan flera avskräckningssituationer undersökas, vilket genererar empiri i likhet med en flerfallstudie. Sida 17 av 50.

(18) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. Eftersom endast två analysenheter undersöks i ett säkerhetspolitiskt sammanhang som förändras över tid kommer dessa villkor att prägla resultatet (Lijphart, 1970:1041).. 4.3 Val av fall Det teoretiska ramverket prövas på den konflikt som utspelade sig mellan Kina och Vietnam under tidsperioden 1974 – 1980. Valet av fall gjordes utifrån behovet att få mer empirisk erfarenhet om vad beslutsfattare ansåg vara rationella val vid en regional konflikt under kalla kriget där supermakterna hade en indirekt roll. Tidsperioden är intressant därför att den fångar hur fientligheterna mellan aktörerna började och vad som hände fram till och med krigsutbrottet 1979. Det är ett fall av strategiskt beslutfattande om avskräckning vid en bipolär maktstruktur med relativa regionala säkerhetspolitiska intressen. I detta fall har Kina betraktas som anfallaren och Vietnam som försvararen. Fallet innehåller viktiga element som är karakteristiska för avskräckningsteorin och det har bedömts möjligt att undersöka vad som påverkade Kinas politiska vilja och vilken effekt Vietnams avskräckningsåtgärder hade vid olika tidpunkter. Den kvalitativa undersökningen medger att beslut och omständigheter studeras från två olika perspektiv satt i ett större säkerhetspolitiskt sammanhang. Det handlar således inte bara om att identifiera hypotesernas variabler, utan också om att förstå de underliggande orsakerna (Denscombe, 2017:57–61). Vietnam har drygt 160 mil kust längs Tonkinbukten, Sydkinesiska havet och Siamviken, vilket innebär att maritim förmåga kan få stor betydelse. Landet gränsar i norr mot Kina, i väst mot Laos och i sydväst mot Kambodja. Landgränsen går till stor del genom otillgängliga bergsområden, vilket begränsar rörligheten för markförband. I norr rinner flera floder genom de kinesiska gränsbergen och bildar ett bördigt och tättbefolkat delta vid Tonkinbukten där huvudstaden Hanoi också är belägen. Hoang Lien-bergen i norr övergår längre söderut i Annamitiska bergen som bildar ett centralt högland (Nguyen, 2006). Som kontrollvariabel (Z1) är geografin sålunda en faktor att ta hänsyn till i analysen.. 4.4 Forskningsetiska ställningstaganden Min professionella bakgrund som yrkesmilitär påverkar hur det teoretiska ramverket operationaliseras och hur det empiriska materialet tolkas. Som ämnesexpert gör jag bedömningar om, och formulerar uttryck för, bl.a. militärteknisk förmåga och avskräckningsmetoder. Jag har således valt att låta mitt kunnande komma fram i analysen eftersom jag är medveten om att min förförståelse påverkar mina värderingar. Min ambition är att ge en så pass balanserad och realistisk bild av händelseförloppet i fallstudien som möjligt. Jag gör studien utifrån min nyfikenhet på användbarheten av begreppet avskräckning i säkerhetsstrategier. Ingen annan har gett mig i uppdrag att genomföra denna forskning och min bedömning är att risken för att någon ska misskrediteras av resultatet är låg.. Sida 18 av 50.

(19) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. 4.5 Källmaterial Insamlingen av källmaterial har styrts av ambitionen att sakligt kunna belysa vad som hände respektive år i konflikten mellan 1974 och 1980 från ett säkerhetspolitiskt, militärtekniskt och militärstrategiskt perspektiv. Källmaterialet är i huvudsak sekundärkällor. Jag har så långt det har varit möjligt valt vetenskapliga publikationer baserade på primärkällor i form av tidningar, artiklar, officiella dokument, radiosändningar och monografier. Min prioritering har varit att hantera utmaningen med att täcka in hela tidsperioden utifrån ovan nämnda perspektiv för både Kina och Vietnam. Källmaterial har valts bort om referenser saknats eller om tolkning har skett i tre led eller fler. Källtriangulering har tillämpats när så har varit möjligt. Centrala källor som Tretiak (1979), Tow och Stuart (1981), Chen (1983), samt Lawson (1984) belyser sammantaget konflikten från de olika perspektiven och har fördelen av att vara både oberoende och förhållandevis samtida i förhållande till den studerade konflikten, vilket Rienecker och Jörgensen (2017:2017) ansåg vara viktiga faktorer vid källkritik. Lawson (1984) beskriver förtjänstfullt händelser och beslut på både vietnamesiskt och kinesiskt sida från 1960-talet fram till krigsutbrottet 1979. Tretiak (1979) fokuserar mer på vad som hände åren 1978-1979, vilket ger fler detaljer och ett bredare säkerhetspolitiskt perspektiv dessa år. Tow och Stuart (1981) samt Chen (1983) bidrar främst med uppgifter om båda sidors militärtekniska förmåga. Senare publikationer från Zhang (2010) och Kissinger (2011) har också stor inverkan på studiens analys tack vare deras äkthet och typ av källor. Zhang (2010) bidrar framförallt med uppgifter från relevanta kinesiska källor. I Kissingers (2011) fall används bl.a. hans egna anteckningar från möten där han själv deltog och tidigare hemliga, men vid publikationen öppna amerikanska regeringshandlingar. Dessa två författare både belägger och berikar händelseförloppet från framförallt det säkerhetspolitiska perspektivet.. Sida 19 av 50.

(20) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. 4.6 Operationalisering Det teoretiska ramverkets hypoteser konkretiseras i tabell 2 till ett analysverktyg för vad som förväntas leda till trovärdiga avskräckningshot med hänsyn till Kinas riskvilja, dvs. deras bedömning av riskernas kontrollerbarhet. Analysverktyget innefattar kvalitativa undersökningsvariabler och som sådana skildrar dessa vilka tillstånd (indikatorer) som ska råda för att Vietnams medel och metoder (oberoende variabler) ska uppfattas vara trovärdiga avskräckningshot (beroende variabel). Indikatorerna utgör villkor för vad som har bedömts bidra till trovärdiga avskräckningshot och härstammar från kapitel 2 forskningsöversikt och kapitel 3 teori. Tabell 2: Analysverktyg med variabler och indikatorer för trovärdiga avskräckningshot Medel Metod Avvärjning. Vietnams militärtekniska förmåga Är god om de kan: - verka på kort tid vid platser av betydelse.. Vedergällning. Är god om de kan: - verka på strategiskt kännbara punkter efter ett angrepp.. Kombinerad metod. Är god om de kan: - verka på kort tid vid platser av betydelse och skydda andraslagsförmågan. Vietnams politiska vilja. Vietnams kommunikation. Uppfattas hotet trovärdigt?. Är stor om de: - bedömde att det råder låg eskalationsrisk och/eller - är allierad med en stormakt, och/eller - har starka regionala intressen Är stor om de: - bedömde att det råder låg eskalationsrisk och/eller - är allierad med en stormakt, och/eller - har starka regionala intressen Är stor om de: - tror att det råder låg eskalationsrisk och/eller - är allierad med en stormakt, och/eller - har starka regionala intressen. Är god om de: - har övertygande narrativ och/eller - gör styrkedemonstration och/eller - tillämpar en ’ge och ta’ strategi vid förhandling.. Ja, men endast om Kina bedömde att de inte kunde kontrollera riskerna. Är god om de: - har övertygande narrativ och/eller - gör styrkedemonstration och/eller - tillämpar en ’ge och ta’ strategi vid förhandling.. Ja, men endast om Kina bedömde att de inte kunde kontrollera riskerna. Är god om de: - har övertygande narrativ och/eller - gör styrkedemonstration och/eller - tillämpar en ’ge och ta’ strategi vid förhandling.. Ja, även om Kina bedömde att de kunde kontrollera riskerna. Den kombinerade metoden antas vara mest övertygande eftersom den både inrymmer förnekande och bestraffande åtgärder, vilket gör att den har bedömts vara den enda metod som klarar det svårare avskräckningsfallet. Övriga metoder antas klara det lättare avskräckningsfallet även om kravet på militärteknisk förmåga skiljer sig åt dem emellan. Detaljeringsgraden på indikatorerna är anpassade till källmaterialet och har bedömts vara på en nivå som gör att den strategiska helheten inte riskerar att förloras i analysen. Det är inte möjligt att mäta med en termometers noggrannhet, men med en enkel ordinalskala går det att värdera effekten som exempelvis hög eller låg (Lijphart, 1971:1033). Variablerna utgör det perspektiv som källmaterialet undersöks med (Rienecker & Jörgensen, 2017:265). Analysen görs med två analysenheter vid tre olika avskräckningssituationer mellan 1974 och 1980 med stöd av uppföljningsmatrisen i tabell 3.. Sida 20 av 50.

(21) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. Tabell 3: Analysens uppföljningsmatris Variabler Analysenhet Kina 1974-1976 Kina 1976-1978 Kina 1978-1980 Vietnam 1974-1976 Vietnam 1976-1978 Vietnam 1978-1980. X1 Militärteknisk förmåga. X2 Metod. X3 Politisk vilja. X4 Kommunikation. Z1 Geografin. Samma undersökningsvariabler används för både Kina och Vietnam med undantag för avskräckningsmetod, vilken bara undersöks för Vietnam. De gemensamma variablerna får olika utfall beroende på vilken aktör som beaktas. För Kina är det intressant att ta reda på vad som påverkade deras bedömning om riskernas kontrollerbarhet. Utfallet avgör vilket avskräckningsfall som var aktuellt i respektive tidsperiod. Även om denna studie inte har granskat tidigare forskning om anfallarens bedömning om riskernas kontrollerbarhet, så har det varit möjligt utifrån Mearsheimers (1983) och Liebermans (1994) forskning om avskräckningssituationer att välja rimliga indikatorer för Kinas del. Dessa är övertygande militärteknisk förmåga, offensiv säkerhetsstrategi, politisk enighet och kommunicerar krav eller ultimatum. För Vietnam återfinns indikatorerna för respektive variabel i analysverktyget (se tabell 2).. Sida 21 av 50.

(22) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. 5. Analys 5.1 Konflikten börjar 1974 – 1976 Politisk vilja och kommunikation I januari 1974 tog Kina Paracelöarna i strid mot Sydvietnamesiska styrkor. Syftet var troligtvis att begränsa konkurrensen om oljetillgångarna i området. För Kina var oljan en viktig resurs i en pågående ekonomisk reform. Kina ville också närma sig USA eftersom Sovjetunionen sedan en tid tillbaka var Kinas största fiende (Zhang, 2010:4). Mot bakgrund av detta motarbetade Kina återföreningen av Vietnam. Ett starkt Vietnam skulle medföra en ofördelaktig ekonomisk konkurrens i regionen och en sammanslagning av de militära resurserna från Syd- och Nordvietnam skulle dessutom utgöra ett hot. Kinas strategiska mål vid denna tidpunkt kan sammanfattas till: -. Ekonomisk tillväxt. Begränsa Sovjetunionens inflytande i Indokina. Hindra återföreningen av Vietnam (Lawson, 1984).. Efter ockuperingen av Parcelöarna blev läget mycket spänt mellan länderna och båda aktade sig till en början för onödiga provokationer. Förhandlingar om gränser och öar strandade i augusti 1974, vilket också blev startskottet för Vietnams avskräckningsstrategi mot Kina. I april 1975 slöts det fred mellan Nord- och Sydvietnam och under fredssamtalen som följde kommunicerade Vietnam dessa strategiska mål: -. Återförena Vietnam och återbygga landet. Skydda sig mot Kina. Ekonomisk och militärt samarbete med Sovjetunionen. Politisk kontroll över Laos och Kambodja (Lawson, 1984).. Efter Nordvietnams seger 1975 började ledningen i Hanoi att samarbeta med ledningen i Moskva, eftersom de ansåg att Kinas dispyt med Sovjetunionen var viktigare för dem än att hjälpa Nordvietnam att besegra USA. Under fredssamtalen signalerade Vietnam tydligt att Sovjetunionen numera var deras allierade när de i media meddelade att de var det första landet att hjälpa till med att återbygga Vietnam.9 I slutet av 1975 ökade Kina sin militära närvaro i norra Laos och sitt stöd till Röda Khmererna i Kambodja för att begränsa Vietnams inflytande i dessa länder (Lawson, 1984). I februari 1976 avslutade Kina sitt stödprogram till Vietnam och de börjar konfiskera kinesiska tillgångar i Vietnam. 150 000 Vietnameser tvingades samtidigt att lämna Kambodja, vilket gjorde att ledningen i Hanoi kontrade med ett beslut som innebar att en lika stor mängd kineser jagades ut från Vietnam (Kissinger, 2011:329).. 9. Till saken hör att en tidigare hjälpsändning från Kina inte tilläts att komma fram och att Vietnam istället släppte fram ett fartyg från Sovjetunionen (Lawson, 1984).. Sida 22 av 50.

(23) Joakim Marklund HOP 19-21. 2021-06-21. Militärteknisk förmåga, metod och geografi Sovjetunionen bidrog under 1950 talet med krigsmateriel för att hjälpa Kina att bygga upp egen produktion. Den sovjetiska utrustningen kopierades sedan av Kina, men den kinesiska försvarsindustrin var under tidsperioden allvarligt eftersatt pga. resursbrist som konsekvens av det svaga ekonomiska läget i landet och att Sovjetunionen inte längre exporterade nödvändigt material och kunnande till Kina (Cheung, 2016:738). Redan 1964 provsprängde Kina sin första atombomb i Gobiöknen och i juni 1967 provsprängde de en första vätebomb. Även om de lyckades med att skjuta upp en satellit i april 1970, så hade Kina inga interkontinentala robotar. Kina hade sannolikt förmåga att tillverka omkring 100 kärnvapen av 20 kilotons styrka, men hur många atombomber de hade 1974-1976 är inte känt. Viktigare var att de hade stora begränsningar på vapenbärarsidan, dvs. att offensivt och strategiskt kunna använda kärnvapen mot utvalda mål (Palmstierna, 1971). Kinas försvarsmakt hade fokus på kvantitet snarare än kvalitet och arméstridskrafterna utgjorde den stora bulken. Sjöstridskrafterna var anpassade för kustförsvar även om de hade ca 33 dieseldrivna ryskbyggda ubåtar. Förmodligen hade dessa ubåtar inte förmåga att skjuta kärnvapenbestyckade robotar, men det går inte att bekräfta. Flygstridskrafterna bestod av ca 2800 flygplan där de flesta var för defensiva uppgifter såsom jakt, transport och spaning. De hade ca 150 operationsdugliga lätta bombplan II-28 som kunde ta två tons last med en räckvidd på ca 500 km, samt ca 10 medeltunga bombplan Tu-4 med bättre lastförmåga och räckvidd. Flygvapnet var kraftigt eftersatt pga. utbildningssvårigheter, bränslebrist och generellt ålderdomliga flygplan. I januari 1975 godkände dåvarande generalstabschefen Deng Xiaopeng en långsiktig plan för en allomfattande modernisering av Kinas nationella försvar (Tow & Stuart, 1981:286). I mars 1975, dvs. i början av våroffensiven, hade Nordvietnam ca 305 000 soldater, 600 pansarskyttefordon och 490 tunga artilleripjäser som de hade fått från Kina och Sovjetunionen. Sydvietnam hade ca 1 000 000 soldater, 1400 pansarskyttefordon och stridsvagnar, samt mer än 1000 tunga artilleripjäser som i huvudsak var av amerikanskt ursprung (Dougan & Fulghum, 1985). Ingen vet exakt hur mycket av utrustningen som var i krigsdugligt skick efter att Nordvietnam hade besegrat Sydvietnam i maj samma år. Oavsett detta fick det förenade Vietnam en ansenlig Armé med krigserfarenhet och i huvudsak modern krigsmateriel att förfoga över. Enligt kinesiska data genomförde Vietnam 121 stycken gränsprovokationer år 1974. År 1975 ökade dessa till 439 och år 1976 ökade de till hela 986 gränsprovokationer (Tretiak, 1979:741). Om dessa siffror överensstämmer med vad som verkligen hände går inte att veta. Det är också osäkert hur de definierade gränsprovokationer. Siffrorna säger emellertid att Vietnam hade gränsnära positioner med sina arméförband och ökade sannolikt mobiliseringen och beredskapen efterhand. Det är därför sannolikt att Vietnam ökade trycket mot gränsen i norr för att visa militär styrka och för att hindra kinesiska förband tillgång till deras territorium.. Sida 23 av 50.

No results found