Föräldrars användning av en smartphone i barns närhet - Ur föräldrars och förskollärares perspektiv

Examensarbete i socialt arbete 15 hp Malmö universitet Hälsa och samhälle

FÖRÄLDRARS ANVÄNDNING AV EN

SMARTPHONE I BARNS NÄRHET

UR FÖRÄLDRARS OCH FÖRSKOLLÄRARES

PERSPEKTIV

TOVE BJÖRKGREN VALDEMARSSON

KITTY EKLUND

PARENTS USE OF A SMARTPHONE

AROUND CHILDREN

FROM PARENTS AND PRESCHOOL TEACHERS

PERSPECTIVE

TOVE BJÖRKGREN VALDEMARSSON

KITTY EKLUND

Björkgren Valdemarsson, T & Eklund, K. Parents use of a smartphone around children. From parents and preschool teachers perspective. Degree project in social work, 15 credits. Malmö University: Faculty of Health and Society, Department of social work, 2019.

Parents use of a smartphone around children is a current and well spoken topic. We interviewed parents and preschool teachers based on their experiences of parents use of a smartphone around children generally but also regarding the social interaction. There are no studies on long-term impact but we have analyzed the respondents results with the help of previous research theories on child

attachment and development. The parents presence and availability are crucial for the child's attachment and development. Research shows that the interaction can be affected and that children respond to parents smartphone use. At the same time, research shows that it is a minority of parents who use their smartphone in the vicinity of the child. The social interaction between parent and child is important for the child's development as it is through this the child develops important abilities. In situations related to the attachment it is important that the parent is available and present for the child's signals and needs. The conclusion of our study is that the social interaction between parent and child kan be affected if the parent use a smartphone around the child. However it is about how often, how long, in what situations and if the parent is available and present for the child's signals and needs for it to affect the child.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

PROBLEMFORMULERING ... 4

Syfte ... 5

Frågeställningar ... 5

TIDIGARE FORSKNING ... 5

Digital störning? Användning av smartphones i relation till den sociala och emotionella funktionen hos barnet ... 5

Mönster av smartphoneanvändandet av föräldrar och barn under måltider på snabbmatsrestauranger ... 6

Mänskligt samspel i en digital och verklig värld ... 7

Föräldrars inverkan av smartphoneanvändning på föräldra-barn interaktionen ... 8

TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER ... 10

Anknytningsteori – betydelsen av nära känslomässiga relationer ... 11

Olika typer av anknytningar ... 11

Anknytning och separation ... 13

Mentaliseringsförmåga ... 13

Anknytning, synkronisering och känslostämning ... 14

Utvecklingspsykologi ... 14

Interaktionistiskt perspektiv ... 15

Känsloreglering ... 16

Psykodynamiskt perspektiv ... 17

Känsla av självet och självutveckling ... 17

Affektintoning – känslan av ett subjektivt själv ... 18

METOD OCH MATERIAL ... 19

Vårt material; Tematiskt öppna intervjuer ... 19

Urval ... 20

Etiska ställningstaganden ... 21

Tillvägagångsätt ... 22

Arbetsfördelning och samarbete ... 22

RESULTAT OCH ANALYS ... 22

Smartphoneanvändning i barns närhet ur föräldrars perspektiv ... 23

Smartphoneanvändning i barns närhet ur förskollärares perspektiv ... 26

Den sociala interaktionen ... 30

Barnets anknytning och utveckling ... 35

SLUTDISKUSSION ... 41 REFERENSER ... 43 BILAGOR ... 45 Bilaga 1 Intervjuguide ... 45 Bilaga 2 Informationsbrev ... 47 Bilaga 3 Samtyckesformulär ... 48

PROBLEMFORMULERING

Utvecklingen av mobiltelefoner har tagit en enorm fart och vad som en gång utvecklades som ett redskap för att kommunicera med andra människor på avstånd har idag bytts ut till smartphones med inbyggda handdatorer. Det är nu snarare en regel än ett undantag att äga en smartphone och att ständigt vara tillgänglig och uppkopplad. Många gånger används en smartphone i sociala sammanhang med andra människor och ett ständigt diskuterat ämne är huruvida användningen av den påverkar oss.

Åsikterna kring föräldrars smartphoneanvändning i barns närhet är många och tudelade.Enligt psykologen Karin Johannesson kan föräldrar som sitter med en smartphone framför sitt barn liknas vid att ha en förälder som är deprimerad. Detta kan enligt Johannesson hämma barnets utveckling och öka risken för dåligt mående. Hon förtydligar dock att det inte är depressionen i sig som är problemet utan avsaknaden av kontakt. Forskaren Elza Dunkels menar att Johannessons utlåtande inte stöds av forskning utan handlar om att sprida myter och ge föräldrar dåligt samvete. Dunkels liknar föräldrars smartphoneanvändning vid när föräldern dammsuger och då ignorerar sitt barn en stund. Dunkels menar att barnet inte tar någon skada av detta. Däremot uppger Dunkels att om det handlar om ett ständigt tillstånd skulle barnen inte må bra av detta (KIT 2015).

Forskning visar att den sociala interaktionen, det vill säga samspelet människor emellan, kan påverkas om en förälder är frånvarande eller inte besvarar barnets behov. Denna känslomässiga återkoppling är viktig för barnets utveckling av bland annat känsloreglering (Myruski m.fl. 2016). Anknytningen mellan förälder och barn utvecklas genom interaktionen redan från tidig ålder och är av stor betydelse för barnet genom hela livet. Barnet är i behov av en närvarande och tillgänglig förälder som besvarar barnets signaler och behov för att kunna utveckla en trygg anknytning. En trygg anknytning ger vanligtvis barnet bättre

förutsättningar för att utvecklas i en positiv riktning (Broberg m.fl. 2006). Vi anser att föräldrars användning av en smartphone i barns närhet är ett aktuellt och viktigt ämne, både för gemene man men främst inom socialt arbete. Inom verksamheter där en arbetar med barn och/eller föräldrar, särskilt inom områden som berör psykisk ohälsa, familjeproblematik eller interventioner, anser vi att kunskap kring barns anknytning och utveckling är grundläggande för att få förståelse för barnets beteende. Även den sociala interaktionen och hur den står i relation till barns anknytning och utveckling är viktigt då detta kan öka förståelsen för föräldra-barn relationen. Genom att vända oss till de personer som vanligtvis spenderar mest tid med barnen i deras vardag; föräldrar och förskollärare, hoppas vi samtidigt få en djupare förståelse för deras perspektiv.

Eftersom dagens generation är den första att växa upp i denna expandering av smartphoneanvändning saknas forskning kring långsiktig påverkan. Därför tolkar vi föräldrars och förskollärares berättelser i relation till teorier om barns

utveckling och anknytning för att analysera kring hur barn skulle kunna påverkas om en förälder är distraherad eller otillgänglig på grund av en smartphone. Vi begränsar oss till barn i åldrarna 0-3 år och i begreppet smartphone inkluderas både mobiltelefoner och surfplattor med inbyggd handdator.

Syfte

Syftet med vår studie är att studera och analysera föräldrars och förskollärares tankar kring föräldrars smartphoneanvändning i barns närhet. Vidare vill vi undersöka respondenternas upplevelser kring om den sociala interaktionen mellan förälder och barn påverkas när föräldern använder en smartphone i barnets närhet. Slutligen analyserar vi respondenternas berättelser i relation till teorier om barns anknytning och utveckling samt tidigare forskning.

Frågeställningar

 Hur ser de intervjuade föräldrarna och förskollärarna på föräldrars smartphoneanvändning i barns närhet?

 Upplever de att den sociala interaktionen påverkas när föräldern använder en smartphone i barnets närhet?

 Hur kan vi analysera detta i koppling till teorier om barns anknytning och utveckling?

TIDIGARE FORSKNING

I följande avsnitt kommer vi att presentera tidigare forskning inom området. Den forskning vi har hittat visar att föräldrars smartphoneanvändning påverkar interaktionen mellan förälder och barn. Vi sökte aktivt efter forskning som visar det motsatta men kunde inte finna någon. Vi kommer främst presentera forskning gällande den sociala interaktionen men även en studie som är en litteraturöversikt och baseras på 27 olika studier som handlar om föräldrars smartphoneanvändning i barns närhet.

Digital störning? Användning av smartphones i relation till den sociala och emotionella funktionen hos barnet

Sarah Myruski m.fl. (2016) har gjort en studie på 50 barn mellan 0-2 år och deras mödrar. De använde sig av ett still face paradigm (SFP) som bestod av tre olika faser för att se hur barnet reagerar på moderns olika beteenden. Undersökningen blev videoinspelad och därefter gjordes ett kodningsschema för att kunna utläsa resultaten. Den första fasen bestod av fri lek där modern och barnet skulle leka och interagera med varandra. Den andra fasen bestod av att modern skulle

upphöra med att svara på sociala signaler mot barnet och istället lägga fokus på en smartphone. Under denna fas blir modern frånvarande från barnets

känsloreglering. Enligt Myruski m.fl. tenderar ett barn att svara med oro och förvirring när barnet inte får tillbaka ett känslomässigt bemötande från sin

förälder. Slutligen bestod den tredje fasen av att modern skulle lägga ifrån sig sin smartphone och återförenas med sitt barn och återuppta ett normalt samspel med barnet. Under undersökningen fick barnen fri tillgång till leksaker och kunde röra sig fritt. Att införliva användandet av en smartphone i andra fasen var för att öka validiteten i undersökningen, genom att inkludera scenarier som kan uppstå i vardagen. De ville införa användandet av hur en smartphone används i

vardagslivet som i praktiken kan göra att föräldrar blir otillgängliga för sina barn trots att de är fysiskt närvarande (Myruski m.fl. 2016).

Studien visade att barnen hade olika beteenden under de tre faserna. Under första fasen visade barnen ett större intresse för att interagera med modern än under de andra två faserna. Enligt Myruski m.fl. (2016) berodde detta troligtvis på att

barnen anpassade sig till den nya miljön samtidigt som modern var tillgänglig. Under andra fasen visade barnen en negativ påverkan och de visade även fler försök till en social interaktion för att få moderns uppmärksamhet. Barnen

saknade troligtvis moderns tillgänglighet under andra fasen och under tredje fasen var barnen fokuserade på att återförenas med sin moder. Engagemanget för

interaktion ökade hos barnet mellan andra och tredje fasen. Tvåvägsengagemanget mellan barnet och modern var störst under första och tredje fasen (Myruski m.fl. 2016).

Resultaten visade att det finns individuella skillnader hos barnen som påverkade deras beteende under studien. Barn som hade en otrygg anknytning till sin moder engagerade sig mindre med sin moder under den första fasen. Dessa barn visade även en minskad känsloreglering samt ett minskat självtröstbeteende under den andra fasen. Dessa barn med otrygg anknytning visade en känslolös reaktion under den tredje fasen. När modern var otillgänglig visade de barn som hade en otrygg anknytning och en högre aktivitetsnivå en större negativ påverkan av att hantera dessa situationer (Myruski m.fl. 2016). Barn som var mer nyfikna av sig och hade en trygg anknytning visade mer utforskning under andra fasen när mamman var otillgänglig. Detta kan relateras till mindre rädsla och en ökad nyfikenhet av att utforska den nya miljön. Moderns användning av en smartphone ledde till en mindre positiv påverkan samt ett mindre engagemang med modern och även mindre utforskning hos barnet. Den tredje fasen är avgörande eftersom att den ger en möjlighet för modern och barnet att återförenas. Studien visade att desto mer modern använde en smartphone desto mindre framgångsrik var återföreningen i tredje fasen. Dessa resultat visar att en frekvent användning av smartphones kan minska möjligheten till en bra återförening mellan moder och barn efter ett störningsmoment. Studien visar att moderns användning av en smartphone påverkar barnets sociala och emotionella funktioner samt interaktionen mellan förälder och barn (a.a.).

Mönster av smartphoneanvändandet av föräldrar och barn under måltider på snabbmatsrestauranger

I en studie gjord av Jenny Radesky m.fl. (2014) observerades föräldrar som åt med ett eller flera yngre barn i snabbmatsrestauranger i Boston. Detta var en icke-deltagande observationsstudie där de som observerade gjorde noggranna

noteringar som beskrev aspekterna av användningen av en smartphone samt förälderns och barnets beteende under måltiden.

Resultatet av studien visade att av de föräldrar som observerades använde 72,7 procent en smartphone under måltiden. Av dessa 72,7 procent ansågs 29 procent av föräldrarna vara uppslukade av en smartphone. De föräldrar som var

uppslukade la endast ner sin smartphone under kortare stunder och tittade nästan oavbrutet på sin smartphone under måltiden. Dessa föräldrar la sin primära uppmärksamhet på sin smartphone istället för på sina barn. Effekten av detta var att föräldern inte lyfte sin blick från sin smartphone när hen pratade med sina barn samt att svar på barnets frågor kunde dröja eller till och med utebli helt (Radesky m.fl. 2014). Under studien observerades även barnens reaktion på förälderns smartphoneanvändning i barnets närhet. En stor del av barnen agerade genom olika provocerande handlingar eller på andra sätt för att försöka få förälderns uppmärksamhet när föräldern var uppslukad av sin smartphone. När föräldern var uppslukad av sin smartphone tenderade de att ignorera barnet och deras beteende. Det förekom att föräldern ignorerade barnet under en längre tid och sedan sa till

barnet ordentligt att det skulle sluta eller så gav föräldern instruktioner till barnet utan att lyfta blicken från sin smartphone. Det förekom även att föräldern verkade helt opåverkad när barnet försökte uttrycka sina behov eller få förälderns

uppmärksamhet. Under studien var där ett barn som upprepade gånger reagerade genom att försöka lyfta sin förälders ansikte från hens smartphone medan

föräldern svarade genom att putta bort barnets hand. Vissa av barnen tycktes anpassa sig till situationen och underhöll sig själva medan föräldern var upptagen med sin smartphone. Sedan var det andra barn som reagerade genom att de tycktes få ett större behov av uppmärksamhet, som vissa föräldrar tenderade att svara negativt på (a.a.).

Jenny Radesky m.fl. (2015) gjorde även en annan studie där de videofilmade interaktionen mellan föräldern och deras barn under en måltid. Syftet med studien var att undersöka hur interaktionen mellan barn och förälder påverkas när en smartphone används under en måltid. De som deltog i studien visste inte vad syftet var och själva observationen varade i 16 minuter. Resultatet av denna observationsstudie visade att 33,3 procent av de föräldrar som deltog använde sin smartphone och att de hade en mindre språklig och icke-språklig interaktion med sitt barn. Dessa föräldrar visade även mindre uppmuntran till sina barn att de skulle äta mat som de inte ätit tidigare jämfört med de föräldrar som inte använde sina smartphones. Barnet behöver få engagemang och uppmuntran från sin förälder för att våga testa nya saker. Om barnet utsätts för denna otillräckliga interaktion kan det ha en stor påverkan på barnet, skriver Radesky m.fl. Ofta förekommande frånvarande icke-språkliga interaktioner kan bidra till att minska den betydelsefulla kontakten mellan förälder och deras barn. Denna interaktionen är grundläggande för barnet för att lära sig att kommunicera sina känslor med sin förälder. Slutsatsen med denna studien är alltså att utebliven interaktion och uppmuntran från en frånvarande föräldrar kan innebära negativa konsekvenser för barnet (Radesky m.fl. 2015).

Mänskligt samspel i en digital och verklig värld

Sherry Turkle (2011) har skrivit boken “Alone together: why we expect more from technology and less from each other”. Där undersöker hon hur en smartphone påverkar människor och deras förmåga att interagera med sin omvärld. Studien baseras på intervjuer och observationer. En smartphone har blivit en enkel och snabb väg till kommunikation i dagens samhälle. Möjligheten till denna lättillgängliga kommunikation med en smartphone har lett till att individen lättare kan ha kontakt med andra människor som inte befinner sig på samma plats. Turkles forskning visar att en smartphone kan medföra olika problem. Människan har ett behov av att interagera med andra människor ansikte mot ansikte. Det är viktigt för människor att känna sig förstådda, sedda och hörda av andra människor som finns i deras omgivning. Smartphoneanvändningen i dagens samhälle tenderar till att undergräva vårt sätt att interagera fysiskt med andra människor. Interaktionen som kan skapas genom en smartphone kan innebära att det blir ett större avstånd i den fysiska interaktionen mellan människor (Turkle 2011).

Enligt Turkle (2011) har de individer som ofta kommunicerar med andra

människor via en smartphone en viss benägenhet till att hellre vilja kommunicera på det viset, snarare än att träffa andra fysiskt. Det fysiska mötet med människor kan innebära att det ställs högre krav på individen för att hantera närhet och direkt interaktion. Detta är något som de kan undvika genom att kommunicera genom en

smartphone. Det kan också innebära en kontrollförlust för individen eftersom att hen inte kan bestämma själv när hen vill vara tillgänglig eller inte i ett fysiskt möte. Turkles studie visar att om den digitala kommunikationen får övertaget framför det fysiska mötet har detta en benägenhet till att kontakten i det fysiska mötet kan sakna djup och mening. En smartphone uppfyller ett egenvärde i att alltid kunna vara tillgänglig och i kontakt med andra. Att sitta ensam med en smartphone och vara uppkopplad kan sända signaler till oss att vi inte är ensamma utan att vi befinner oss i ett sammanhang med andra. Möjligheten till att jämt kunna vara tillgänglig och uppkopplad har lett till en förändring på hur synen är på att vara ensam. En del som deltog i studien berättade att deras smartphone tog upp deras tid och att detta var något som dem såg som negativt. De framförde även att de inte hade tillräckligt mycket egentid med sig själva och sina tankar på grund av deras smartphone. Under studien framkom det att många kände ett stort tvång till att alltid vara uppkopplad och tillgänglig. De kände även att de måste ha en bra anledning för att inte vara tillgänglig. Detta gjorde att de kände sig

stressade och att de kände att de aldrig riktigt kunde slappna av. Studien visar att vi kan bli beroende av en smartphone och all den tillgång som vi får med den. Om det uppstår ett beroende av en smartphone och individen föredrar kontakten genom en smartphone framför fysisk kontakt kan kvaliteten på det fysiska mötet blir sämre (Turkle 2011).

En annan undersökning som är gjord av Susan Pinker (2015) visar att det är viktigt med ansikte mot ansikte möten. Pinker har använt sig av intervjuer och granskat socialpsykologiska och neurobiologiska faktorer i sin undersökning. I studien lyfter hon hur den mänskliga interaktionen kan kopplas till hälsofrämjande effekter på människans psykiska och fysiska hälsa. Resultaten visar att interaktion ansikte mot ansikte samt ett bra socialt nätverk var betydelsefullt för både vår psykiska och fysiska hälsa. Ett fysiskt samspel ansikte mot ansikte har även en stor betydelse för barnets språkutveckling samt för barnets socioemotionella och kognitiva utveckling. Något som gynnar barnets utveckling är en kombination av en närvarande förälder som kan ge barnet en möjlighet till en levande diskussion och socialt utbyte som är meningsfullt. De utbyte som vi får från en smartphone kan inte jämföras med det vi får i det fysiska mötet ansikte mot ansikte. Det innebär inte att en smartphone och dess funktioner inte är något som kan vara positivt, utan bara att interaktionen inte går att likställa med interaktionen i det fysiska mötet. Vid en fysisk interaktion upplevs en mellanmänsklig tillit,

förståelse och empati som inte kan fås i lika stor utsträckning med en interaktion som sker via en smartphone. Om individen värdesätter sina sociala relationer med släkt och vänner kan det leda till en bättre hälsa (Pinker 2015).

Föräldrars inverkan av smartphoneanvändning på föräldra-barn interaktionen

Cory A. Kildareoch Wendy Middlemiss (2017) har gjort en litteraturöversikt i vilken de sammanfattar 27 andra studier relaterade till ämnet. Syftet med deras studie var att få en översikt gällande hur föräldrar distraheras av smartphones medan de är med sina barn. Kildare och Middlemiss (2017) ville även undersöka vilka konsekvenser denna distraktion kunde medföra för föräldra-barn relationen. Enligt studien är föräldrar som använder sin smartphone under tiden de

interagerar med sina barn mindre känsliga och mottagliga när barnen försöker fånga deras uppmärksamhet vilket kan leda till att kvalitéten på interaktionen mellan förälder och barn blir lägre. Studien pekar också på att barn uppvisar

beteenden som är riskfyllda och uppmärksamhetssökande vilket skulle kunna vara kopplat till ökningen av skador under barndomen. Både föräldrar och barn

uttrycker oro över den ökade användningen av smartphones men också hur denna ökning bidrar till familjekonflikter (Kildare & Middlemiss 2017).

I studien pratar Kildare och Middlemiss (2017) om föräldrars skärmdistraktion (FSD) som ögonblick då föräldrar eller vårdgivare är engagerade i sin smartphone och blir distraherade i sin föräldraroll. Det har gjorts flera studier gällande

föräldrars uppkoppling av smartphones i olika sammanhang men det finns brister i forskningen gällande hur mycket av den uppkopplade tiden som faktiskt innebär en distraktion från föräldern. Enligt studien använder 35 procent av föräldrarna ofta sin smartphone samtidigt som de interagerar eller leker med sina barn. 75 procent av 197 föräldrar använde sin smartphone minst tre gånger om dagen medan de hade direkt tillsyn av sina barn. Ett resultat baserat på 93 föräldrar visar att de spenderar mellan 30 minuter till 7,5 timmar om dagen på en smartphone men att endast 0-5 av dessa timmar var i barns närvaro. Oavsett hur mycket eller hur ofta föräldrarna använde en smartphone i barnens närhet upplevde somliga av föräldrarna att deras smartphoneanvändning inte påverkade deras förmåga att ha uppsyn över sina barn. En del av föräldrarna uppgav också att de är mindre benägna att använda sin smartphone och stänger istället av den eller lämnar den hemma när de är med sina barn (Kildare & Middlemiss 2017).

Kildare och Middlemiss (2017) pekar på resultat från olika studier som lyfter en ökad förväntning att snabbt svara på meddelanden och telefonsamtal till följd av en ständig tillgänglighet. Detta framgår av respondenter som dels uppger att medarbetare och/eller familjemedlemmar annars klagar på att det tar lång tid för dem att svara men också att de är rädda att gå miste om arbetsrelaterad

information om de inte är lättillgängliga. Detta resulterar i en ständig kamp för att finna en balans mellan livet, arbetet och familjen. Många av användarna uppger också att de får klagomål från deras partner eller barn att de använder sin

smartphone för mycket. Föräldrarna kämpar för att vara tillgängliga dygnet runt i sitt arbete men uttrycker samtidigt en önskan att vara mindre tillgänglig för att på så sätt istället vara mer närvarande för sin familj. För att kunna hantera den ständiga balansgången mellan arbete, familj och det sociala livet begränsar vissa av föräldrarna sin användning av smartphones. Föräldrarna vill minska sitt eget användande för att istället spendera mer tid med sin familj och samtidigt vara förebilder för sina barn gällande en lämplig användning. För att minska

användandet sätter vissa föräldrar av tider där de inte använder sin smartphone alternativt stänger av den helt. Vissa kollar snabbt av hur brådskande en notis eller ett meddelande är och försöker att enbart använda sin smartphone korta stunder för att läsa och eventuellt svara. Andra föräldrar försöker att enbart använda sin smartphone vid vissa “lämpliga” tillfällen som att exempelvis fotografera sitt barn på lekplatsen, men kämpar fortfarande för att koppla ifrån. Vissa familjer har infört regler gällande att inte använda smartphones vid familjemåltider eller vid bordet överhuvudtaget. Enligt studien är måltider en väsentlig del av familjelivet och dess tillfredsställelse varför det har gjorts en del studier just gällande detta i relation till föräldra-barn interaktionen. Både föräldrar och barn uppger att de anser det vara av största betydelse att föräldern är närvarande och att samtliga smartphones därför bör tas bort under måltiderna. Föräldrarna uppger dock att de svarar i sina smartphones under familjemåltider och blir ofta tillsagda av sina barn, främst tonåringar, att de har dubbelmoral gällande smartphones vid bordet. I fyra av de sammanfattade studierna framkommer att barn märker när deras

föräldrar är distraherade av sin smartphone och det har visat sig att vissa barn konkurrerar med förälderns smartphone för uppmärksamhet (Kildare & Middlemiss 2013). Närvaron av en smartphone kan leda till distraktions- och uppmärksamhets konflikter. Dessa konflikter kan uppstå när föräldern försöker att rikta sin uppmärksamhet till olika saker samtidigt. Detta kan i sin tur påverka kvalitén på samspelet mellan barn och förälder (Misra m.fl. 2016).

Föräldrarnas egna uppfattning av hur deras användning av sin smartphone

påverkar relationen med barnet är komplex och varierande samt både positiva och negativa. I flera av studierna visade resultatet att föräldrarna upplevde sig

distraherade av sin smartphone och kände en oro i att inte vara en bra förälder om de inte var helt närvarande bland familjen. En av studierna handlade om föräldrar i lekparken och deras förmåga att uppmärksamma sitt barn samtidigt som de använde sin smartphone. 123 av föräldrarna berättade att de ägnade mindre uppmärksamhet för sin fysiska omgivning när de använde sin smartphone. Vissa av föräldrarna berättade även att de upplevde att de hade full koll på sina barn och att de kunde använda sina smartphones så länge de ansåg sina barn vara säkra. 57 procent av föräldrarna förklarade att de inte använde sin smartphone i lekparken då de inte ville äventyra barnets säkerhet. 27 procent av föräldrarna upplevde att de kände sig dömda av andra när de använde sin smartphone i lekparken. Vissa föräldrar berättar att de känner skuld när de använder smartphonen i barnens närhet oavsett hur länge eller mycket de använder den. Detta kan komma från att andra människor dömer eller skuldbelägger det faktum att de anser föräldern använder en smartphone för mycket (Kildare & Middlemiss 2017).

Enligt Kildare och Middlemiss (2017) påverkas föräldrarnas förmåga att vara närvarande för barnen när föräldrarna är uppslukade av en smartphone. När barn sökte respons från föräldrar som var distraherad av sina smartphones tenderade vissa av föräldrarna att reagera långsammare och även ge mindre känsliga svar. Vissa föräldrar ignorerade barnens försök till uppmärksamhet men svarade till slut. Ibland var svaren positiva och ibland skällde föräldrarna istället på barnet. I andra fall när barnen sökte uppmärksamhet svarade vissa föräldrar inte på något sätt och förklarar att de ibland avsiktligt ignorerar sitt barn genom att låtsas vara engagerad i sin smartphone. Detta för att de hoppas på att partnern istället ska besvara barnets behov (Kildare & Middlemiss 2017).

TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER

Nedan kommer vi att presentera de teoretiska utgångspunkter som är relevanta för vår studie, anknytningsteori samt utvecklingspsykologi. Vi har valt

anknytningsteori eftersom anknytningen mellan förälder och barn bygger på deras interaktioner, samspel och relation. Anknytningen utvecklas främst under de första levnadsåren och är av stor betydelse då den påverkar individen under hela livet. Utvecklingspsykologi handlar om människans kognitiva och sociala utveckling med fokus på den psykologiska utvecklingen under barndomen. Vi analyserar det som framkommer i informanternas berättelser utifrån teorier med fokus på barns anknytning och utveckling, det vill säga om dessa skulle kunna påverkas om en förälder är distraherad eller otillgänglig på grund av en

Anknytningsteori - betydelsen av nära känslomässiga relationer

Anknytningsteori är en process som avser att förklara det psykologiska bandet mellan barn och deras föräldrar eller närmaste anknytningsperson. Teorin beskriver hur anknytningen utvecklas till barnets inre arbetsmodeller. De inre arbetsmodellerna skapas hos barnet via deras förälder och genom samspelet som finns mellan dem. Samspelet gör att anknytningen fästs i minnet hos barnet och det är även en viktig del av barnets utveckling. Det är en relationsprocess mellan förälder och barn som resulterar i ett psykologiskt band, vilket kan vara tryggt eller otryggt. Anknytningen grundläggs via förälderns förmåga samt villighet att tillgodose barnets behov av skydd, tröst och trygghet i situationer som barnet upplever som farofyllda. Barnet har ett behov av att få utforska sin omvärld under säkra förutsättningar. Anknytningen påverkar barnets utveckling till mentala representationer, som består av barnet självt och viktiga närstående samt samspelet som finns däremellan (Broberg m.fl. 2006).

Barnet utvecklar ett beteendesystem under de första åren, där vi läser av både den fysiska och psykologiska/känslomässiga tillgängligheten av en

anknytningsperson. Det aktiverar och reglerar även systemet för

anknytningsbeteendet som riktas till den personen som är beroende på miljön och omständigheterna som finns i den. Exempelvis genom att barnet söker närhet av sin anknytningsperson som en möjlig beskyddare för dem i situationer som barnet uppfattar som farliga (Broberg m.fl. 2006). Anknytningen påverkar en funktion av att barnet känner sig fysiskt beskyddad och psykiskt trygg som till stor del beror på tillgängligheten hos anknytningspersonen. Anknytningsrelationen påverkas av anknytningspersonens tillgänglighet samt barnets förväntningar på

tillgängligheten. Redan från spädbarnsåldern reglerar barnet sina erfarenheter mentalt genom inre arbetsmodeller. Barnet konstruerar en inre arbetsmodell utifrån deras samspel med sin anknytningsperson. Den inre arbetsmodellen ses som en del av deras anknytningssystem. I anknytningsrelevanta situationer

utvecklas den inre arbetsmodellen och anknytningssystemet som integreras medan barnet får fler erfarenheter av samspelet med sin anknytningsperson. Funktionen för den inre arbetsmodellen är att barnet ska kunna tolka och förutsäga

anknytningspersonens beteende samt deras känslor. Den inre arbetsmodellen ska även bidra till att barnet lär sig att reglera sina egna anknytningsbeteenden samt sina egna känslor och tankar (a.a.). De inre arbetsmodellerna kommer från barnens tidigare erfarenheter och av anknytningspersonens tillgänglighet. Detta betyder inte att barnet nödvändigtvis medvetet kan rapportera om sin inre

arbetsmodell. Barnet behöver inte heller ha eller ens kan ha medvetna minnen om deras erfarenheter som gjort grunden till barnets inre arbetsmodeller. Den inre arbetsmodellen återspeglar tidigare betydelsefulla förvärvade implicita minnen snarare än explicita (a.a.).

Olika typer av anknytningar

Inom anknytningsteorin finns det olika typer av anknytningar. En är en trygg anknytning som innebär när barnet känner sig trygg med sin anknytningsperson samt att de kan förlita sig på att den personen är tillgänglig och skyddar barnet när deras anknytningssystem aktiveras. Detta är barn som vet att deras

anknytningsperson är mottaglig och förutsägbar när de svarar på barnets signaler. Barnet får då också tillit på sin egen förmåga att interagera med andra. Om barnet däremot har en otrygg anknytning innebär det att barnet inte har haft en

anknytningsperson som är tillgänglig och som inte funnits där på ett pålitligt sätt när barnets anknytningssystem har aktiverats och behövt anknytningspersonens

skydd. Barn med otrygg anknytning kan ha upplevt att anknytningspersonen inte bryr sig, snäst av eller avvisat barnet på något annat sätt. Pålitligheten till sin anknytningsperson kan även ha brustit så barnet inte vet vad det kan förvänta sig av sin anknytningsperson. Eftersom att en otrygg anknytning stör balansen som finns mellan trygghetssökande och utforskande är den mindre gynnsam än en trygg anknytning (Broberg m.fl. 2006).

En annan anknytning är otrygg undvikande vilket visar sig genom att barnet inte använder anknytningspersonen som en trygg bas utan undviker istället kontakt med föräldern. Barnets undvikande av sin anknytningsperson signalerar en psykologisk reaktion av en försvarsmekanism hos barnet. Reaktionen har uppstått på grund av tidigare erfarenheter där anknytningspersonen avvisat eller förlöjligat barnets signaler och detta gör att barnet minimerar sina signaler och istället lär sig hur de ska deaktivera systemet själva. Barnet vågar inte visa sina känslor eftersom att de riskerar att bli avvisade och förlöjligade, vilket leder till att de blir mer ledsna. Ett problem med detta är att barnet själv lämnas till att hantera situationer som barnet inte är redo för att klara av själv (Broberg m.fl. 2006).

Otrygg ambivalent/motstridig är en anknytning som innebär att barnet har en lägre tröskel när det gäller deras upplevda farosignaler, därför maximerar de uttrycket av sitt behov av deras anknytningsperson. Barnets tidigare erfarenheter av

anknytningspersonens tillgänglighet har visat sig vara opålitligt när barnet behövt anknytningspersonen och samspelet sker på anknytningspersonens villkor. När anknytningssystemet har aktiverats hos dessa barn tenderar kontakten med anknytningspersonen att inte bidra till att anknytningssystemet går in i viloläge, vilket gör att barnets möjligheter till att utforska världen minimeras. Det är vanligt att dessa barn har ett mindre förtroende för sin egna förmåga och riskerar att göra dem passiva (Broberg m.fl. 2006).

Desorganiserad anknytning är när samspelet mellan barnet och

anknytningspersonens relation bygger på rädsla från barnets sida. När barnets anknytningssystem aktiveras finns det inte en anknytningsperson som fyller funktionen som en trygg bas och som skyddar barnet. Barnet lär sig att utveckla olika strategier och försvarsmekanismer som ska hjälpa barnet att känna sig trygg igen så att anknytningssystemet kan gå i viloläge. Om anknytningspersonens beskyddande närhet uteblir under en lång tid och barnets överlevnad är i fara lär sig barnet att själv deaktivera anknytningssystemet. Det är vanligtvis

anknytningspersoner som själva har egna obearbetade erfarenheter av olika slag och i ökad utsträckning som missförstår barnets signaler och reagerar med aggressivitet eller rädsla. Anknytningspersonens beteende blir då skrämmande och oförståeligt för barnet. Barnet känner sig skrämt för att de istället för att få beskydd eller tröst känner sig rädd för anknytningspersonen (Broberg m.fl. 2006). Under barnets första levnadsår utvecklas relationen mellan barnet och föräldern. Denna relation utvecklas successivt till att bli mer selektiv. Normalt sett under slutet av barnets första levnadsår fungerar anknytningspersonen som en trygg bas och utifrån detta kan barnet utforska världen medan de har en trygg famn barnet kan återvända till när faror hotar. De barn som inte har en anknytningsperson som de kan använda som en trygg bas tvingas utveckla olika strategier för att få ett så bra skydd som möjligt av anknytningspersonen. Detta innebär att barnet formar olika mönster av anknytningen som beror på hur relationen utvecklas till

flera olika nya erfarenheter om hur de ska bete sig. De nya erfarenheterna har även möjlighet att omforma de tidigare erfarenheterna. Tidigare erfarenheter får oss att veta hur vi exempelvis ska hantera nya relationer, där samspelet kommer att bekräfta våra förväntningar och därmed förstärka vår erfarenhet. Vi individer påverkas hela tiden av vår omgivning och miljö. Vi får även ett ständigt utbyte med de människor som befinner sig i vår omgivning. När ett barn har en bakgrund där anknytningspersonen inte är pålitligt tillgänglig tenderar barnet att tidigt gå mot andra utvecklingsvägar än de barn där anknytningspersonen varit pålitligt tillgänglig (Broberg m.fl. 2006).

Det lilla barnet har svårt för att hantera tidiga situationer som de upplever som svåra. Ett exempel kan vara när de upplever fara och uttrycker ett behov av sin förälder men inte får det. Små doser av svårigheter tidigt i barndomen som inte överbelastar barnets bemästringsförmåga gör att barnet i längden kan hantera doser av större svårigheter senare i livet. När ett barn får samla på sig positiva erfarenheter av att ha bemästrat svåra situationer på ett bra sätt stärks barnets förtroende till sig själv. De barn som möter för stora svårigheter som överbelastar deras bemästringsförmåga gör att dem i längden blir sämre rustade att hantera även mindre doser av svårigheter senare i livet. Det tidiga misslyckandet att bemästra svårigheter tär på barnets självkänsla och tilltro till sig själv och sin egna förmåga. En miljö som är utvecklingsfrämjande för barnet där de utsätts för svårigheter och påfrestningar är en miljö som är anpassad till deras

utvecklingsnivå. Här får barnet möjlighet till att reparera samspel som tidigare brustit samt att de får möjlighet till att återhämta sig efter en svår situation som gör att dem kan återfå tilltro till sig själva och deras omgivning (Broberg m.fl. 2006).

Anknytning och separation

Det finns konsekvenser av tidigt brutna relationer mellan barn och deras föräldrar som är negativa både på kort och lång sikt. Det kan handla om en bristande stabilitet och trygghet gällande barnets förälder eller den primära vårdgivaren. Konsekvenser av tidig separation eller förlust av den primära vårdgivaren kan leda till att barnet utvecklar ett asocialt beteende eller att det kan påverka deras psykiska hälsa såsom att de får ångest, depression eller oro. Det har visat sig att barn lider av att vara separerade från sin förälder eller primära vårdgivare. Under separationen genomgår barnen olika faser som visar likhet med vuxnas reaktion på sorg när de förlorat en nära anhörig. Det finns olika tänkbara orsaker till en separation exempelvis att barnet separeras från sin förälder eller att barnet får ett syskon och uppmärksamheten riktas till syskonet istället för till en själv, vilket kan leda till avund riktat mot sitt syskon. Det kan finnas långsiktiga eller i värsta fall permanenta konsekvenser av tidig separation. Dessa konsekvenser visar sig vanligtvis i en oförmåga hos barnet att utveckla djupa och varaktiga

känslomässiga relationer (Broberg m.fl. 2006). Mentaliseringsförmåga

Mentaliseringsförmåga innebär en förståelse för andra och att de har avsikter, uppfattningar och kunskap som inte stämmer överens med våra egna. Detta är en viktig egenskap som utvecklas under barndomen som har stor betydelse för individens förmåga att fungera i olika sociala sammanhang (Broberg m.fl. 2006). Utifrån barnets relation till sin anknytningsperson formar och utvecklar de sin förmåga att förstå andra människors intentioner. Ett förstadium till barnets förmåga att kunna mentalisera är deras delade uppmärksamhet med sin

anknytningsperson. Att kunna dela uppmärksamhet är en förmåga som är väsentlig för oss människor för att interagera med andra. Denna förmåga

möjliggör att barnet kan samspela med de i sin omgivning på ett adekvat sätt och därmed bemästra detta. Barnet öppnar upp en större förståelse som är komplex för den sociala världen. Barn vars anknytningsperson har brustit i sin omsorg kan uppvisa mentaliseringsbrister. De visar en bristande förmåga till empati med andra barn och en sämre reglering av sitt egna emotionella tillstånd samt en lägre tillgång till symbolisk och dyadisk lek. Barnets förmåga till att mentalisera kan undertryckas av anknytningspersonens bristande förmåga att möta sitt barns behov när anknytningssystemet är aktiverat (Fonagy m.fl. 2007).

Anknytning, synkronisering och känslostämning

En tvådelad synkronisering innebär ett samspel av relativt stabila och trygga beteendemässiga och emotionella utbyten mellan barnet och deras

anknytningsperson. Utifrån empiriska och teoretiska bevis visar det att en

tvådelad synkronisering är viktigt för sociala relationer som överensstämmer med den ömsesidiga förordningen av modellen för barnets och anknytningspersonens interaktion. En välfungerande tvådelad synkronisering är en indikation på en välfungerande reglering mellan barn och anknytningsperson. Detta möjliggör att barnet kan engagera sig aktivt och noggrant i andra människor och föremål som främjar barnets självreglerande färdighet och en känsla av självförmåga (Lindsey & Caldera 2015).

En tvådelad asynkronisering indikerar på frånvaro eller brist på interaktionen mellan barn och deras anknytningsperson. Detta hindrar barnets utveckling av reglering och förmågan att reparera störningar av frånvaro eller otillgängligheten från sin anknytningsperson. En tvådelad synkronisering är för att forma barnets utveckling för deras kognitiva och känslomässiga förväntningar på deras framtida sociala utbyten. Beteenden som stör synkroniseringen mellan barnet och

anknytningspersonen är exempelvis överstimulering och inkonsekvent responsivitet. Detta är vanligare bland samspelet med barn som har en otrygg anknytning samtidigt som de som har synkroniserande beteende såsom ett interpersonellt samspel till varandra är vanligare bland de barn som har en trygg anknytning. De barn som har en trygg anknytning tillbringar mer tid i ett

synkroniserat samspel med sin anknytningsperson än de som har en otrygg anknytning (Lindsey & Caldera 2015). Ett asynkroniserat samspel visar mindre gemensamt fokus mellan barnet och anknytningspersonen. Ett synkroniserat tillstånd kännetecknas av en delad känslostämning som är positiv. Detta innebär att när barnet och anknytningspersoner befinner sig i ett synkroniserat tillstånd delar de i större utsträckning positiva emotioner. En större förekomst av ett synkroniserat samspel tyder på en högre relationskvalitet. Dock kan inte alltid barnet och föräldern befinna sig ett synkroniserat tillstånd. Även de barn som har en trygg anknytning rör sig mellan synkroniserat och asynkroniserat samspel. Asynkroniseringen kan ses som ett sätt för anknytningspersonen att lära barnet att ändra sitt fokus för att utvecklas och bli mindre beroende av anknytningspersonen. En brist på synkronisering mellan barnet och anknytningspersonen kan även förklaras genom en normal utveckling när barnet söker efter sin självständighet (a.a.).

Utvecklingspsykologi

Utvecklingspsykologi består av olika teorier och teoretiska perspektiv gällande människans kognitiva och sociala utveckling med fokus på den psykologiska

utvecklingen under barndomen och ungdomsåren. Nedan kommer vi lyfta ett interaktionistiskt perspektiv samt ett psykodynamiskt perspektiv av

utvecklingspsykologin. Interaktionistiskt perspektiv

Det interaktionistiska perspektivet är ett av flera perspektiv inom

utvecklingspsykologin. Interaktion innebär samspelet mellan människor, det vill säga olika handlingar människor emellan (Hwang & Nilsson 2011). Det

interaktionistiska perspektivet fokuserar på kommunikation och relationer och härstammar från den amerikanska samhällsvetenskapen, främst genom den symboliska interaktionismen vilken företräddes av Charles H. Cooley (1864-1929) och George Herbert Mead (1863-1931). Enligt Hwang och Nilsson (2011) menar Cooley och Mead att det är av stor betydelse för människan att aktivt tolka relationer, situationer och budskap. Detta gör människan genom interaktion, där man söker efter gemensamma innebörder och uppfattningar för att de sociala situationerna ska vara meningsfulla. Enligt interaktionisterna är individen en social varelser och behöver ingå i sociala relationer för att bli människa. Först när individen har lärt sig betydelsen av olika relationer, roller, händelser och saker kan en agera meningsfullt i relation till andra. Människan styrs av handlingar i samspelet med andra snarare än av inre drivkrafter såsom personlighet och attityder. Det är den sociala omgivningens roller, status och förväntningar som avgör hur människan beter sig. De roller, normer och målsättningar som finns inom gruppen är alltså väsentligt för människans jaguppfattning och självbild. Hwang och Nilsson uppger att det enligt Mead är genom samspel med andra barn och vuxna som den sociala och personliga utvecklingen sker. Hur människan agerar mot andra beror på vilken betydelse de andra har för en själv. Det är först när en signal eller handling får en gemensam innebörd för två personer som denna blir en betydelsefull symbol mellan de båda. Barn behöver se sig själva utifrån för att kunna bli medvetna om sig själva. För att göra detta behöver barnet inta en annan människas roll och se på sig själv utifrån dennes perspektiv, så kallat rolltagande. När barnet på detta sätt tillträder andras förhållningssätt och attityder kan barnet sedan utveckla dem till sina egna och därefter identifiera sig med dem (Hwang & Nilsson 2011).

Enligt Hwang och Nilsson (2011) pratar Mead om den generaliserade andre. Detta handlar om att barnet utvecklar sin identitet främst i nära samspel med betydelsefulla personer i dess omgivning, oftast föräldrar och syskon. Därför är det av stor betydelse att de vuxna som finns i barnets liv under de första

levnadsåren förmedlar positiva attityder till barnet. Detta krävs för att barnet själv ska kunna utveckla en positiv jaguppfattning. Allt eftersom barnet blir äldre och börjar umgås med andra barn och vuxna blir även deras attityder avgörande för barnets identitetsutveckling. Så småningom växer attityderna i den närmaste omgivningen ihop med attityder som finns i grupper i samhället varpå den generaliserade andre uppstår. Samspelet mellan förälder och barn är

betydelsefullt för barnets socialisation då det är genom detta samspel som barnet lär sig de allmänna regler, normer och värderingar som finns i samhället. Denna process kan beskrivas utifrån att särskilja delar av jaget som ett subjektsjag och ett objektsjag. I takt med att barnet utvecklar sitt jagmedvetande utvecklas samtidigt både subjektsjaget och objektsjaget. Objektsjaget handlar om de förhållningssätt och attityder som barnet har gjort till sina egna genom ett rolltagande utifrån andra människors förhållningssätt och attityder. Detta innefattar alltså de normer och värderingar som barnet har lärt sig genom ett samspel med andra människor.

Subjektsjaget låter istället barnet vara självständigt istället för att vara beroende av andras åsikter. Barnet kan stå för ett självständigt initiativ vilket ligger till grund för den egna jaguppfattningen. Detta innebär att självuppfattning och medvetande är resultat av sociala processer istället för biologiska. Människan behöver ständigt vistas i en dialog med andra människor för att kunna bevara ett jag och en

identitet. Människan är en social varelse som är i behov av reaktioner från sin omgivning för att kunna bygga en identitet, självkänsla och ett självförtroende (Hwang & Nilsson 2011).

Känsloreglering

Redan vid spädbarnsålder, det vill säga 0-2 år, kan barnet uttrycka och reagera på “verkliga känslor”. Glädje, ledsenhet, vrede, avsky, förvåning, överraskning och fruktan är de så kallade grundkänslorna. Med tiden utvecklas även så kallade “härledda” känslor, det vill säga känslor som allt mer sätts i relation till andra människor, exempelvis skam, skuld och svartsjuka. Barnet lär sig efterhand att tolka andras ansiktsuttryck och att hantera olika situationer som väcker känslor. För att få en förståelse för spädbarnets känslomässiga utveckling pratar man om känsloreglering.Känsloreglering handlar om barnets förmåga att behärska sina känslomässiga uttryck och på så sätt göra grund för ett meningsfullt socialt samspel med andra människor. För att barnet ska kunna utveckla denna förmåga, det vill säga känsloreglering, krävs både inre och yttre processer. Den inre processen handlar om att barnet genom sin tanke- och rörelseförmåga lättare kan hantera känslomässigt svåra situationer på egen hand genom att exempelvis avlägsna sig från situationen. När barnet börjar närma sig två års ålder har barnet vanligtvis utvecklat en kontroll över det egna beteendet vilket gör att barnet oftast blir mindre beroende av föräldern för sin känsloreglering. Däremot behöver barnet sina föräldrar eller någon annan vuxen omsorgsperson under hela sin uppväxttid för att kunna utveckla och bevara väl fungerande känslomässiga uttrycksformer. De yttre processerna som krävs för att barnet ska kunna utveckla sin

känsloreglering handlar om föräldrarnas ansträngning för att tyda och reglera hur barnet uttrycker sina känslor. Exempelvis när barnet gråter och föräldern försöker förstå varför för att kunna göra någonting åt det och på så vis förändra det

känslomässiga tillståndet hos barnet. Även de upplevelser barnet haft av

samspelet med föräldrarna är en yttre process av betydelse. En förälder som inte är känslomässigt tillgänglig för barnet på grund av exempelvis en depression kan medföra att barnets utveckling hämmas gällande förmågan att reglera känslor. Detta är en riskfaktor för barnet och kan tillsammans med andra faktorer leda till att barnet utvecklar problem i förskoleåldern. Samspelet mellan barn och vuxen är grundläggande för att barnet ska kunna utveckla en god känsloreglering. Barnet behöver hjälp av vuxna som förmedlar strategier för hur barnet ska hantera olika känslomässiga tillstånd för att sedan själv kunna använda sig av samma strategier (Hwang & Nilsson 2011).

Tiffany Field (1994) skriver om förälderns fysiska och känslomässiga

otillgänglighet och enligt henne utvecklas barnets känsloreglering i samband med tidiga interaktioner med sina föräldrar. Föräldern förutsätter olika roller i dessa interaktioner likaså barnet och tillsammans anpassar dem sig till varandra. En dysfunktionell känsloreglering hos barnet kan inträffa om föräldern är antingen känslomässigt eller fysiskt otillgänglig. Exempel på att en förälder är

känslomässigt otillgänglig kan vara om föräldern är deprimerad och ett exempel på att föräldern är fysisk otillgänglig kan vara vid tidiga separationer. Den fysiska eller känslomässiga otillgängligheten av föräldern bidrar till en dysfunktionell

känsloreglering eftersom att föräldern inte fungerar som en optimal stimulator, vilket i sin tur kan leda till stress hos barnet. Det är i samband med tidiga interaktioner mellan förälder och barn som barnet utvecklar sin känsloreglering samt blir beteendemässig och fysiologisk orienterad. Vanligtvis spenderar barnet mer av sin första tid med sin mamma och mamman blir då den primära

vårdgivaren. Detta ses som den primära inlärningsmiljön för barnets känsloreglering. Mammans roll innebär att hjälpa barnet med att upprätta beteendemässiga och fysiologiska organiseringar samt läsa barnets signaler och därmed ge bästa möjliga stimulans för barnet. Barnet läser av sin förälder under sociala interaktioner och om föräldern är känslomässigt närvarande känner barnet detta och det blir en optimal stimulans för barnet. Barnets sätt att hantera sin känsloreglering beror på deras stimulansgräns och förmåga att självreglera oberoende av föräldrarnas växlande beteende. En annan avgörande faktor hur barnet hanterar sin känsloreglering är barnets tidigare erfarenheter och mognad. När föräldern och barnet får goda tidiga interaktioner uppkommer beteendemässig och fysiologisk förmåga hos barnet och interaktionerna mellan dem blir

harmoniska och synkroniserade (Field 1994). Psykodynamiskt perspektiv

Utifrån ett psykodynamiskt perspektiv formas människan till stor del av sin barndom. Individen gör en analys av medvetna tankar, handlingar och motiv samt deras möjliga koppling till erfarenheter och minnen från tidigare. Vuxna

människors mående och beteende är resultat av utveckling och eventuella störningar under de tidiga åren i livet. Ofta är dessa orsaker omedvetna för människan. Det psykodynamiska perspektivet undersöker de omedvetna processerna för att få förståelse för varför vi agerar som vi gör (Broberg m.fl. 2006).

Känsla av självet och självutveckling

Daniel N. Stern, amerikansk psykiatriker med bakgrund i spädbarnsforskning och psykodynamisk teori pratar om “sense of self” som upplevelsen av oss själva i relation till andra. Enligt Stern (2003) är “känsla av ett själv” olika känslor av självet som samverkar med varandra. Dessa känslor av självet följer olika utvecklingslinjer och överlappar varandra för att sedan fortsätta utvecklas under hela livet, så kallad självutveckling. När Stern pratar om självet som

utvecklingslinjer menar han att psykiska problem är processer i upplevelsen av självet och kan inträffa under hela livsförloppet. Stern beskriver självets utveckling i sex olika steg; det uppvaknande självet, kärnsjälvet, kärnsjälvet tillsammans med andra, intersubjektiva självet, verbala självet och narrativa självet. Det uppvaknande självet handlar om att barnet lever i en värld av känslor och att spädbarnets känsla av ett själv utvecklas i samspelet med omgivningen. Enligt Stern samspelar barnet med omvärlden redan från födseln och känslan av självet som utvecklas kommer finnas kvar hos barnet i resten av livet. Känslan av självet blir inte fullständig under spädbarnsåren men den börjar att utvecklas redan vid denna tid. Stern lyfter vikten av ögonkontakt mellan barn och föräldrar som en av de viktigaste aspekterna inom den tidiga kommunikationen. Han menar att det vanligen är genom ögonkontakt som omvårdnad och kärlek frambringas av de vuxna och att detta är en anledning till varför barnet redan från födseln söker ögonkontakt (Stern 2003).

Kärnsjälvet handlar om det faktum att barnet lever i en social värld. Vid två månaders ålder börjar uttryck som leenden och ögonkontakt att utvecklas på allvar

vilket är tecken på nästa upplevelse i självets utveckling. Denna period är viktig i barnets liv då barnet utvecklas som en social varelse. Stern (2003) delar upp kärnsjälvet i två aspekter; “själv och andra” vilket innebär en upplevelsemässig helhet, samt “själv med andra” vilket innebär barnets upplevelser av relationer till andra människor. Vid ungefär nio månaders ålder utvecklas det intersubjektiva självet. Barnet börjar nu förstå att det själv har ett inre liv med känslor, vilja och avsikter liksom det börjar förstå att även andra människor har detta. Barnet lever nu i en relationsvärld och börjar lära sig att läsa av andra människor vilket skapar en social känsla. Stern pratar om affektintoning och känslokalibrering vilket syftar till föräldrars förmåga att uttrycka och visa att de förstår barnets känslor. Han menar att det är av betydelse att föräldern kan läsa av barnets känslotillstånd för att kunna svara på barnets beteende utifrån barnets egna känsloupplevelse genom exempelvis rösten eller ögonkontakt. Korta ögonblick av intoning kan ge barnet en känsla av att bli förstått liksom bristande intoning kan få barnet att känna sig missförstått eller inte förstått över huvud taget vilket kan vara av stor betydelse för barnets fortsatta liv. När barnet sänder ut signaler av känslor och behov och föräldern är lyhörd och känslomässigt närvarande för dessa signaler frambringas ett samspel och en närhet i relationen då barnet får bekräftelse för sig själv och sin existens samt en tillit för att omgivningen svaras på barnets behov. Vid cirka 18 månaders ålder intar barnet språkets värld och språkutvecklingen tar fart. Stern pratar om det verbala självet och ord börjar få en mening och genom dessa kan barnet förmedla personliga erfarenheter. Språket skapar nya möjligheter för relationen till andra och eftersom mening skapas i samspel får orden betydelse genom just samspelet. Den sista fasen i självets utveckling är det narrativa självet, berättelsernas värld, och intas vid tre års ålder. Genom att barnet kan prata om sig själv och berätta egna historier skapar barnet mening och sammanhang. Barnet utvecklar en förmåga att beskriva sig själv, sina känslor och upplevelser vilket är av stor betydelse för barnets identitetsutveckling. När barnet kan berätta om sin livshistoria kan det förändra både den egna samt omgivningens bild av sig själv och kan på så sätt konstruera den sociala verkligheten (Stern 2003).

Affektintoning - känslan av ett subjektivt själv

Stern (2003) pratar om affektintoning som den känsloupplevelse och

samstämmighet i känslor som kan uppstå mellan två eller flera personer. Stern menar att det mest djupgående och givande gällande intersubjektivt relaterande, det vill säga att få och behålla kognitiv och emotionell kontakt, är att dela känslotillstånd med någon annan. För att uppnå ett intersubjektivt utbyte av affekter eller känslor krävs flera olika processer. Det räcker inte att föräldern enbart imiterar barnets ansiktsuttryck och gester så att barnet ser det då detta endast förklarar för barnet att föräldern har förstått vad barnet har gjort. Föräldern behöver även förstå och kunna tolka barnets känslotillstånd utifrån barnets

beteende. Därefter måste föräldern besvara detta utifrån barnets konkreta

beteende. Barnet måste sedan förmå att läsa av eller tolka att förälderns reaktioner beror på barnets ursprungliga känsloupplevelse. Först när samtliga förutsättningar fullbordas kan känslotillståndet hos en person förstås av en annan och båda parter kan uppleva ett utbyte eller en överföring av känslor utan att de har pratat med varandra. När barnet är cirka nio månader kan man se att modern utöver det imitationsliknande beteendet börjar vidga sitt beteende och anpassa sig till barnet som en möjlig intersubjektiv partner - så kallad affektintoning. Affektintoningen är av stor betydelse då det handlar om att omvandla händelsen och bli

uppmärksam på den bakomliggande orsaken av beteendet och det känslotillstånd som därmed delas (Stern 2003).

METOD OCH MATERIAL

I följande avsnitt kommer vi att presentera vårt val av intervjumetod, urval, etiska ställningstaganden, tillvägagångssätt samt hur vårt samarbete och arbetsfördelning har fungerat. Då vi med denna studie främst ville nå en djupare förståelse för föräldrars och förskollärares upplevelser och tankar valde vi att utgå från en kvalitativ metod.

Vårt material; Tematiskt öppna intervjuer

Eftersom vi ville fördjupa oss i och undersöka respondenternas egna upplevelser valde vi att utgå från tematiskt öppna intervjuer. På detta sätt kunde vi utgå från några specifika teman kopplat till vår ämne samtidigt som vi ville få till ett

behagligt och personligt samtal snarare än att hamna i rollen som forskare (Aspers 2011). Vi utgick från generella frågeställningar eftersom vi inte ville ha styrande frågor som kunde riskera att respondenterna styrdes i en viss riktning.

Vi utformade en intervjuguide som vi använde oss av under intervjuerna (se bilaga 1). Vi utgick från några övergripande frågor följt av några underfrågor och följdfrågor. Vi försökte hålla oss till samma ordningsföljd av frågorna under samtliga intervjuer. Däremot är det under en tematiskt öppen intervju viktigt att följa respondenten eftersom detta ökar möjligheten för respondenten att lyfta saker hen anser betydelsefulla. I någraav intervjuerna kom respondenterna själva in på något av de ämnen vi hade som frågor varpå ordningsföljden kunde variera något. Det viktigaste var att samtliga frågor hade berörts i slutet av intervjun. Vi var noga med att lyfta både positiva och negativa aspekter under samtliga

intervjuer för att inte riskera att styra respondenterna åt det ena eller andra hållet. Under intervjuerna försökte vi låta respondenten prata så mycket som möjligt utan att själva komma med synpunkter och istället endast bekräfta respondenten i dennes svar. Målet var att ta reda på och förstå den andres mening då det är den som är primär. För att kunna förstå den andre och dennes livsvärld är det viktigt att följa intervjupersonen utan att styra och moralisera allt för mycket (Aspers 2011). För att få ett så bra resultat som möjligt ville vi att respondenterna skulle känna sig bekväma under intervjun och därmed ge utförliga och ärliga svar. Eftersom det ämne vi berör kan upplevas känslig för vissa började vi varje

intervjutillfälle med lite småprat för att respondenten skulle kunna slappna av lite. Själva intervjun inledde vi sedan med frågor om bakgrundsinformation såsom ålder och utbildning för att därefter gå in på de mer känsliga och egentligen relevanta frågorna (a.a).

Samtliga intervjuer bortsett från en genomfördes som direkta intervjuer, det vill säga ansikte mot ansikte (Bryman 2011). Vi utgick från respondenter där en av oss forskare redan hade en förtroenderelation och valde därför att genomföra intervjuerna enskilt. Anledningen till detta är att vi ansåg att detta förtroende kunde riskera att försvagas under intervjun om någon utomstående var

närvarande, i vårt fall den av oss forskare som var främmande för respondenten. Vi bedömde att detta kunde skapa en obekväm känsla hos respondenten vilket riskerade att hen inte vågade öppna upp sig lika mycket.

Intervjun med föräldraparet Petra och Kalle genomfördes över telefon på grund av den geografiska distansen. Nackdelen med en telefonintervju är att intervjuaren och intervjupersonen inte kan se varandra vilket gör att tecken så som

ansiktsuttryck och kroppsspråk uteblir (Bryman 2018). Därför var tanken att telefonintervjun skulle genomföras via Skype för att intervjuare och

intervjupersoner på så sätt skulle se varandra under intervjuns gång. På grund av för svag internetuppkoppling var detta inte möjligt då ljudet hackade och bilden frös. Om intervjun hade genomförts på detta sätt hade inspelningen med största sannolikhet inte gått att tyda varpå transkriberingen hade varit omöjlig och resultatet därför opålitligt. På grund av detta skedde intervjun enbart över telefon. Fördelen med detta är istället att när intervjupersonen inte är fysiskt närvarande minskar risken att respondentens svar påverkas av faktorer hos intervjuaren såsom personliga egenskaper, ansiktsuttryck eller kroppsspråk (a.a.).

De respondenter vi presenterar i vår studie har tilldelats fiktiva namn. Familj 1: Mamma Sara 28 år, pappa Emil 45 år. Har en dotter på 7 veckor. Familj 2: Mamma Petra 31 år, pappa Kalle 34 år. Har en dotter på 5 månader. Familj 3: Mamma Karin 40 år. Har en dotter på 2 år.

Förskolechef: Astrid 55 år. Utbildad förskollärare, arbetat inom verksamheten sedan 1983.

Förskollärare 1: Emma 25 år. Tar förskollärarexamen januari 2019, har arbetat bredvid hennes studier sedan 2018.

Förskollärare 2: Kristina 51 år. Utbildad förskollärare, arbetat inom verksamheten sedan 1990.

Urval

Vi valde att göra ett målstyrt urval vilket syftar till att på ett strategiskt sätt välja ut respondenter som är relevanta för den egna studien (Bryman 2018). Syftet med vår studie var att undersöka föräldrar och förskollärares syn kring föräldrars smartphoneanvändning i barns närhet samt om respondenterna upplever att den sociala interaktionen mellan förälder och barn påverkas när föräldern använder en smartphone i barnets närhet. Att intervjua föräldrar var därför ett självklart val. Vi ville utgå från föräldrar med barn mellan 0-3 år då det är under de första

levnadsåren som barnet bygger sin grund gällande anknytning och utveckling vilket därför kan vara av stor betydelse för barnets framtid. För att få ett bredare perspektiv valde vi att även intervjua förskollärare. Vanligtvis är det dem som spenderar mest tid tillsammans med barnet bortsett från föräldrarna och de kommer dagligen i kontakt med barn och deras föräldrar. Genom sin

förskollärarutbildning har de även en bred kunskap om barns utveckling och behov. Vi ansåg också det vara intressant att intervjua både föräldrar och

förskollärare för att se om det fanns likheter och/eller skillnader i deras sätt att se på saken. För att få så stor variation som möjligt i vårt urval ville vi ha ett brett åldersspann på både föräldrar och deras barn samt en geografisk spridning på våra respondenter. Vi intervjuade därför föräldrar från 28-45 år och med barn mellan 7 veckor och upp till 2 år samt förskollärare som var i åldrarna 25-55 år. Både föräldrarna och förskollärarna var bosatta eller arbetade inom olika kommuner. I början av vårt sökande efter respondenter försökte vi få tag i utomstående föräldrar som ville medverka i vår studie. Då detta inte gav resultat och eftersom vi hade en begränsad tidsram fick vi istället tänka om. Vi funderade över om vi skulle utgå från föräldrar som vi på något sätt hade en relation till och vilka för och nackdelar detta kunde medföra. Efter noggrant övervägande gjorde vi ett medvetet val att istället ta kontakt med föräldrar där vi visste att förtroende mellan

oss och respondenterna redan fanns. Vi bedömde att detta snarare kunde bli till vår fördel då det ämne vi valt att undersöka är känsligt för vissa, främst föräldrar. Eftersom ett förtroende redan var uppbyggt ansåg vi att möjligheten var större att respondenterna skulle känna sig bekväma under intervjun vilket kunde leda till att de vågade öppna upp sig mer samt svara ärligt på våra frågor. Samtidigt var vi fullt medvetna om att risken fanns att intervjun skulle kunna påverkas. I vårt urval av förskollärare utgick vi från personer vi kunde komma i kontakt med via vårt nätverk så länge de uppfyllde våra krav av en förskollärarutbildning samt arbetade inom olika kommuner. Med facit i hand är vi mycket nöjda över vårt val av respondenter då vi upplevde att respondenterna verkligen kände sig bekväma under intervjuerna och att det blev en behaglig stämning med genuina samtal. Då vi utgår från sju intervjuer med åtta respondenter blir resultatet inte

generaliserbart eller representativt för en viss population utan bygger på just de respondenter som medverkade i vår studie. Om vi hade intervjuat fler personer eller några andra än just de åtta hade resultatet kunnat bli annorlunda. Detta gör inte resultatet mindre tillförlitligt eller relevant så länge medvetenheten finns gällande att resultatet enbart baseras på de medverkande respondenternas tankar och åsikter (Bryman 2011).

Etiska ställningstaganden

Kritiker av kvalitativa studier menar att de är subjektiva och endast bygger på vad forskarna väljer att observera och registrera utifrån vad de personligen anser vara av betydelse (Bryman 2011). Av samma anledning är det viktigt att vara

medveten om den egna förförståelsen för att undvika att studien styrs i en viss riktning eller att saker och ting tas för givet (Aspers 2011). För att istället göra studien så objektiv som möjligt har vi under hela arbetsprocessen varit noga med att kritiskt reflektera kring detta. Vi insåg tidigt att vårt ämne upplevs känsligt för många och utifrån en etisk aspekt kunde vi på så sätt även skydda respondenterna från att känna sig sårade eller kränkta, så kallat individualitetskravet

(Vetenskapsrådet 2017).

Inför intervjuerna utformade vi ett informationsbrev som en förfrågan om deltagande i vår intervjustudie (se bilaga 2). Informationsbrevet innehöll

inledningsvis en kort beskrivning av oss forskare samt bakgrund och syftet med vår studie. Detta för att respondenten skulle få en bild av varför vi gjorde denna studie och vad den skulle komma att handla om. Därefter informerade vi om tänkt tillvägagångssätt samt praktiska genomföranden såsom beräknad tidsåtgång och önskan om inspelning. I informationsbrevet informerade vi om att materialet från intervjuerna kommer hanteras och behandlas så att ingen obehörig kan ta del av det samt att respondenterna avidentifieras i slutresultatet av studien så att det inte går att koppla till enskilda individer. Detta benämns vid konfidentialitetskrav och är viktigt för att respondenten ska känna sig trygg och säker i att inte kunna identifieras av någon obehörig (Bryman 2018). Även frivillighetskravet lyftes, det vill säga att deltagande i studien är frivilligt och att respondenten när som helst kan avbryta sin medverkan utan att behöva motivera om varför. I slutet av brevet tydliggjorde vi vår medvetenhet om att det ämne vi undersöker kan vara känsligt. Vi förklarade att vårt syfte inte på något sätt är att bedöma föräldraförmåga och att inga värderingar kommer läggas i svaren utan att vi endast vill undersöka

föräldrars och förskollärares egna syn på ämnet. Respondenten kunde även ta del av våra samt vår handledares uppgifter i informationsbrevet. Med